Tvångsvården måste förändras!
Publicerat: mars 24, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bältesläggning, Bemötande, Tvångsvård, Våld 2 kommentarer
Läste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.
Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.
Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.
Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!
Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.
Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!
FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.
Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.
Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.
/Anne-Sofie Höij
Att se helheten
Publicerat: mars 18, 2016 Sparat under: ensamhet, Khai Chau 2 kommentarer
Kände ni till ett annat dolt handikapp, som många med psykisk ohälsa drabbas av, är förmågan att ta in alla detaljer på en och samma gång? Vi går omkring varje dag med, bildligt talat, förstoringsglas och betraktar världen genom den.
Detta kombinerat med ett orubbligt minne för allt det negativa, som hänt oss… då förstår ni kanske lite grann, hur handikappade vi blir?
Jämförelsevis, skulle man kunna tala om en statsminister, som känner sig tvungen att gå med i alla kommunfullmäktiges sammanträden i landet, samtidigt som han ska sköta jobbet som statsminister – om ni förstår vad jag menar?
En liten obetydlig detalj, kan många gånger förstöra en hel dag, till och med en relation för oss, fastän den inte borde göra det. Och den som mår sämst av det, är vi själva.
/Khai Chau
Hur osjälvständig kan man bli?
Publicerat: mars 10, 2016 Sparat under: Hannes Qvarfordt 1 kommentar
I fredags tittade jag, som vanligt, på Skavlan och fick bekanta mig med den före detta hustrun till en jihadist, Anna Sundberg. En gång en ung studentska i Lund, som där träffade en islamistisk man, blev salafist (extrem muslim) på två veckor och via honom träffade och gifte sig med en, om möjligt, än mer extrem jihadist, med vilken hon levde bland rebellgrupper vid gränsen till Tjetjenien i något decennium, helt under hans herravälde. Hon fick barn med denne jihadist, gick klädd i niqab och fick bara träffa andra kvinnor, utöver sin man.
Helt uppenbart ägnade sig hennes man åt vapensmuggling, och han planerade väpnade attacker av olika slag, utan att den före detta oreligiösa studentskan från Halmstad hade invändningar mot det. När hennes man gav sig in i kriget i Syrien blev både han, hon och hennes barn fängslade av Assad-regimen. Så småningom blev hon hjälpt tillbaka till Sverige av UD, och först när hon hemma i Sverige tittade på en sjukhusserie i TV och såg att människor kunde vara empatiska och osjälviska, utan att vara religiösa, började den extremmuslimska övertygelsen släppa greppet om henne. Nu har hon återvänt till sin ungdomskärlek i Halmstad och till synes helt övergivit sin muslimska ”utflykt”.
Varför beskriver jag allt det här? Jo, därför att jag själv aldrig har varit i närheten av att falla för extrema läror av det slaget, vare sig politiska eller religiösa. Inte ens i min annars mycket förvirrade och omogna ungdom. Jag har oerhört svårt att förstå hur en vanlig, ung tjej (eller kille), med sekulär, svensk bakgrund, så fullständigt kan tappa huvudet, helt underordna sig en extremt auktoritär sekt och man och dessutom bli blind för vad denna sekt och man sysslar med. Det är för mig obegripligt. Man skulle möjligen kunna tänka sig att en ungdom med till exempel psykisk ohälsa, krossad självkänsla och på desperat jakt efter mening i livet skulle kunna falla offer för sekter av det här slaget. Men Anna Sundberg föreföll på inget sätt lida av psykisk ohälsa eller krossad självkänsla. Hon uppträdde lugnt och självmedvetet och var nu, till synes, fullt välmående. Den som förstår sådana här fenomen bättre än jag gör får gärna förklara för mig.
Länk till fredagens avsnitt av Skavlan.
/Hannes Q
Inför åttonde mars
Publicerat: mars 7, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Barn, Bemötande, Diskriminering, familj, fattigdom, makt Lämna en kommentarLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!
Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.
Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.
Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten? Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?
Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?
Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.
Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:
Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?
Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?
Varför betala lika till hushållet?
Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?
Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!
Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.
I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.
Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.
/Anne-Sofie Höij
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.