Guldkorn i tillvaron

anna iEn av de vänner jag fortfarande har kontakt med ringde mig en dag i höstas och undrade om det var okej att komma och hälsa på. Hon var på väg till Yogahuset för att börja en yogaklass för de som på grund av olika anledningar inte kan gå på vanlig yoga. Man utför rörelserna sittande eller stående och de anpassas efter var och ens förutsättningar. Yogahuset ligger tre minuters gångväg från min lägenhet och min vän hade lust att komma upp och träffa mig efter lektionen.

Till min och hennes förvåning hör jag mig säga ”Vet du, jag hänger på”. Hade hon ringt dagen innan hade jag sagt att det där fixar jag inte just nu.

Vi går dit tillsammans och jag har nu blivit rejält nervös och undrar vad jag gett mig in på. Yoga handlar mycket om andning och där har jag min akilleshäl. Jag tänker att om det blir för jobbigt kan jag gå ut eller försöka tänka på något annat.

Direkt jag kommer in i lokalen känner jag att det här kan gå riktigt bra. Det är en lugn, rofylld atmosfär och alla är koncentrerade på sig själva. Det här är en trygg plats, jag kan göra det jag förmår även om det blir fel ibland.

Ledaren är vänlig och uppmärksam på var och ens behov, hon går runt och hjälper till där det behövs. Jag har balansproblem så jag har en bom, ribbstol och en vanlig stol för att inte falla.

Den första fantastiska upplevelsen är hur rörligheten ökar på bara en lektion. Jag har provat det mesta och då fått ont i hela ryggkotpelaren i flera veckor. Här ökar rörligheten direkt utan att det gör det minsta ont.

Det är faktiskt så att hela kroppen med lugna rörelser får sig en genomkörare ändå leder det inte till någon som helst smärta.

Ledaren poängterar att i yoga ska man inte titta på de andra och vad de klarar av utan helt koncentrera på sig själv.

Vänlig och engagerad går hon lugnt och lågmält omkring och korrigerar var och en. Det är viktigt att göra rätt även om det är på sitt eget sätt och man får alternativa övningar när det behövs.

Min största aha-upplevelse gäller andningen. Första lektionen tänker jag på annat, vid andra lyssnar jag och vid den tredje medverkar jag. Genom att inta en speciell ställning kan jag fylla hela lungorna vid inandning. Vet inte sist jag varit med om något så fantastiskt.

Det var som om himlen öppnade sig.

Sedan jag var barn har jag varit stel och krokig i bröstryggen och det har förmodligen gjort att jag andas med nedre delen av lungorna och känner inte till något annat.

Det är en otrolig upplevelse, är det så här man andas? Jag är sextiotre år och för första gången får jag uppleva det här.

Jag känner ett lugn och en stilla frid när jag promenerar hem efter mitt första yogapass och så är det fortfarande.

För mig och många andra är yoga välgörande för både kroppen och det psykiska måendet.

Nej, jag är inte manisk . Som bipolär kan man vara både ledsen, glad och tillfreds utan att varken vara manisk eller deprimerad. Det är något som omgivningen har svårt att inse. Det är inte illa menat men de har tidigare upplevt hur det kan svänga.

Tänk att jag får vara med om det här. Jag känner mig så tacksam att det finns något som kan få mig att må så bra på ett stillsamt, harmoniskt sätt.

Jag tror och hoppas att det för var och en av oss finns något som känns så rätt och är så välgörande.

För mig var det en tillfällighet att jag bara en kort stund före min första lektion fick ett telefonsamtal som jag nappade på.

För det allra mesta säger jag nej direkt eller så behöver jag massor av tid att förbereda mig. Många gånger är det också rätt, jag lärt mig att undvika sådant som leder till att det blir för intensivt och får tråkiga följder.

Där ute i den värld man ofta inte vågar befinna sig i kan man hitta sitt eget guldkorn. De finns lite här och där, kanske olika för var och en av oss men det finns.

/Anna Isaksson


Vardagskatastrofer

anna iÄr det någon som känner igen sig?

Har för några månader sedan fått en ny samtalskontakt. Hon har ruskat om mig ordentligt när det gäller hur jag tänker och fungerar. Välbehövligt och skitbra!

När jag för några dagar sedan satt i soffan och virkade kom jag på alldeles själv utan terapi (eller kanske just därför) hur knasigt det kan bli alldeles i onödan och jag tror att jag delar det här med ungefär halva Sveriges befolkning.

Hur som helst så kunde jag inte hitta min lilla mycket spetsiga sax som jag klipper av garnet med. Vad händer? Pulsen blir skyhög, svetten rinner, paniken stiger. Jag blir helt övertygad om att saxen borrat sig in i min nya soffa och totalförstört den. Jag ställer mig på knä ( inte lätt för mig ) försöker med en dammvippa få fram saxen om den hamnat under soffan. Visserligen kom det fram en massa skräp men ingen sax. Nu var det bevisat att saxen på något vis borrat sig in i soffan. Jag höll säkert på i 20 minuter med mitt hysteriska letande. Till slut orkade jag inte mer utan sjönk ner i den berömda soffan, alldeles slut. Tar mobilen för att ringa ett samtal och vad ligger där under min mobil om inte saxen.

Vardagen är full av händelser som kan utlösa panik. Har man alltid fungerat så här så tror man att det är så här det ska vara, så har det i alla fall varit för mig.

Det är ju så onödigt att sådant här ska stjäla energi och välmående.

Nästa gång jag inte hittade min sax på direkten sa jag till mig själv på skarpen, ungefär som samtalskontakten skulle gjort om hon också suttit i soffan ” Anna, lugna ner dig, den kommer fram, det är ingen katastrof ” och vet ni, den kom fram alldeles utan hysteri.

Må väl.

/Anna Isaksson


Steg för steg

anna iAtt tillvaron allt som oftast går upp och ner har vi nog alla fått känna på. Det ingår liksom i livskonceptet. För en del blir topparna lite högre och dipparna lite djupare.

Under en tid har det varit ganska mycket ner för min del och nu gäller det att bit för bit komma tillbaks till en meningsfull tillvaro.

Det är konstigt att när saker och ting blir värre så känns det i hela mig. När det däremot går åt rätt håll då märks det knappast alls.

När min samtalskontakt frågar mig om jag mår bättre har jag inget svar. Kanske det är möjligt att det verkligen är bättre. Efter en stund kommer jag på en bra grej som nyligen hände på apoteket. Det uppstod ett missförstånd angående förskrivningen av ett läkemedel. Flera av apotekspersonalen var inblandade och det tog en väldig tid. Den långa väntetiden blev mer än jag klarade. Stressen ökade, jag började trampa och kände att snart brister det. En halv sekund från värsta paniken sade jag till farmaceuten: ”Jag vill inte vara otrevlig men jag har riktigt svårt att vänta. Jag går omkring här en stund så kan du väl säga till när du är färdig ”. Vi gjorde så. När jag kom ut från apoteket var jag blöt av svett och pulsen hög. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det inte var ett misslyckande utan att jag i stället klarat av en jobbig situation på ett bra sätt.

För att påminna mig själv om att det blir bättre tar jag mig ibland en funderare på vad jag lyckats med sista tiden som inte alls fungerat tidigare. Framstegen kan vara små men mer än en gång har jag blivit positivt överraskad. Visst blir det bakslag ibland, det är ju inte precis enkelt att få huvudet ovanför vattenytan igen. Ibland är det två steg fram och ett tillbaks men det går.

Det här med att promenera omkring bland mycket människor kan vara en pina. Jag bor mitt i Piteå så det går inte att undvika. För att klara det så lyssnar jag på musik i hörlurar (hur högt som helst) och tittar ner. Då kan jag gå omkring i min egen glasbubbla nästan helt avskärmad från omgivningen.

Så här kan jag ju inte hålla på, så för att komma någon vart började jag med att snabbt titta upp då och då. Därefter förlängde jag stunderna med några sekunder. I dag bestämde jag mig för att titta upp vart tionde steg, hålla ut i tre steg osv. Jag kom hem, kastade mig på sängen trött, slut och ganska nöjd.

Förra veckan tog jag fram symaskinen och snart, mycket snart kommer jag nog att använda den.

Tittade nyss på min loppis-stol som jag köpte före dippen och då tänkt måla rosa. Stod och funderade på om jag kanske skulle gå och köpa färg.

Jag är ju lyckligt lottad som har ett par änglavänner jag helt kravlöst träffar ibland, men det är ändå så mycket jag avstår ifrån för att jag inte klarar av att träffa andra människor. Nu börjar det vara dags att bryta min självvalda isolering, så i kväll ska jag hälsa på en person jag inte träffat sedan jag kraschade.

Så småningom är det dags att träffa ett kompisgäng men dit har jag inte riktigt kommit än.

Steg för steg tillbaks till livet.

Kan man verkligen veta hur det känns att må bra om man aldrig kravlat omkring på botten där jag tillbringat sommaren. Det är förresten inte så märkvärdigt med sommar. För ljust för att se stjärnor, inget norrsken, bara en massa mygg. Ska man göra en djupdykning kan man lika gärna göra den då.

Den här resan har jag gjort tidigare och förmodligen får jag göra den igen.

Det är så skönt att vara på väg tillbaka. Tillbaka till ett liv som en hyfsat fungerande mamma, farmor, dagmatte och vän.

Kanske går det att lära sig leva i nuet. Tänk att slippa oroa sig för vad framtiden för med sig, till exempel eventuella framtida dippar. Det är ju mycket annat omöjligt som ändå visat sig vara genomförbart så varför inte. Men jag kanske ska satsa på gågatan först innan jag ger mig i kast med de riktigt stora utmaningarna.

I mitt arbete har jag ofta varit nära människor med svår oro och ångest. Att få följa en medmänniska en bit på vägen är en förmån, men varför kan jag då inte hjälpa mig själv?

Eller kan jag det … jag fixade ju apoteket och gågatan i Piteå är snart besegrad. Om ett par veckor kanske jag sitter på min nymålade knallrosa stol och syr så det ryker.

Det är klart att jag kan hjälpa mig själv. Jag gör det varje dag.

Vi är många som kämpar på så här. Det vissa utan betänkligheter klarar, kan för andra innebära att man måste föra ett flerfrontskrig med sig själv.

Vi ska sträcka på våra ryggar och höja blicken för vi är alla hjältar.

/Anna Isaksson


Valpterapi

anna iKan man skriva om psykisk ohälsa utan att ta med det lidande det innebär för den enskilda individen?  Kanske men jag vet inte hur. Jag funderar ibland på vad det är jag behöver när gnistan är borta och ersatts av hopplöshet och mörker.

En bekant till mig berättade att hon i ett års tid gått hos en terapeut som hela tiden talade om för henne vad hon skulle göra för att må bra. Hålla dygnsrytmen, motionera, äta bra och nyttig mat, träffa vänner etc, etc. Hon underströk ständigt vikten av rutiner i vardagen. Min kompis sa till mig att hon så väl visste allt sedan tidigare, problemet var bara att när hon mår dåligt har hon inte tillgång till det som är nödvändig för att komma igång. Konsekvensen av terapeutens malande blev i stället en ökad skuldbörda.

För att återgå till det som känns bra för mig är möjligheten att nattetid kunna ringa psykiatrins journummer. Där svarar alltid en klok och lugn person. Jag har ett par vänner jag får ringa dygnet runt men nattetid vill jag inte störa någon som ligger i sin säng och sover. Att vara med djur, promenera i skog och mark (kanske passa på att krama ett träd), låta vind och duggregn blåsa bort oron och sist men inte minst låta musik i hörlurar ta över alla sinnen är annat som bidrar till att öka mitt välbefinnande.

Men om jag möter någon som befinner sig i mörkret skulle jag aldrig predika och ge goda råd.

Vad är det som gör mina två nära vänner så värdefulla? Jo de är kloka, humoristiska, icke dömande, lyssnande, fulla av livserfarenhet, de pratar aldrig illa om någon och så är de lojala. De kommer sällan med goda råd, de ger aldrig sken av att kunna och veta allt, de kan själva vara svaga och behöva stöd. Jag hoppas och tror att jag också kan finnas där för dem när det behövs.

Måste tillägga att de här två vännerna finns där även i bra tider. Då gör vi roliga saker, skrattar mycket, ibland åt ingenting, vi går på opera och ibland äter vi onyttigheter.

Nu är jag ju lyckligt lottad som har vänner, det finns så många ensamma människor.

Även jag har en terapeut eller rättare sagt har haft ganska många under åren som gått . (Jag gjorde min debut inom öppenvården på 70-talet, några år innan jag själv började jobba som skötare).  Min senaste samtalskontakt har jag haft i flera år, hon är ett stort stöd och hon predikar aldrig.

Under de år jag själv jobbat inom psykiatrin har jag märkt att man kommer långt med vänlighet. En vänlig medmänniska som lyssnar och tar en på allvar borde vara en självklarhet. Det är nog inte alltid så. Kanske inte så mycket nu men förr trodde en del som jobbade inom psykiatrin att man på något vis kan uppfostra bort psykisk ohälsa. Jag tror det har blivit bättre… hoppas det i alla fall.

Dotterns lilla valp som jag är dagmatte åt pockar på min uppmärksamhet och om det inte ska bli en pöl på golvet får jag skyndsamt pallra mig ut. Han är förresten den bästa terapi man kan ha. Han är så vacker, ögonen så trofasta, han luktar så valpigt gott och så måste han ut varje timme. KBT i all ära men jag väljer nog valpterapi.

/Anna Isaksson


Meningen med Ångest?

anna i
Mina första minnen av svår ångest är från femårsåldern. Ordet ångest fanns då inte i mitt ordförråd utan jag sade att jag hade dåligt samvete. En känsla av skuld och oro som var mer än jag kunde bära. Sen dess har den känslan varit en ständig följeslagare. Det finnas varken vän eller man som följt mig så nära genom åren.

Min terapeut pratar att olika jobbiga känslor är en rest från människans tidigaste liv här på jorden. Rädsla är till exempel ett sätt att mobilisera kraft för stenåldersmänniskan att försvara sig mot vilda djur. Enligt den teorin fyller säkert ilska och flera andra känslor en liknande funktion.

… men ångest…

Lite ångest, mer det jag kallar oro, kanske kan sätta sprätt på systemet och vara till nytta i skarpa lägen men… När man har stark ångest blir ju de flesta vettiga egenskaper på något vis satta ur funktion. Hur kan det komma något bra utav det? Jag kan inte tro att en stenåldersmänniska som sitter på en sten gungandes fram och tillbaks helt uppfylld av ångest kan bidra till människans överlevnad. Jag kan inte heller tro att samme pälsklädda person gör någon nytta när han springer runt och hyperventilerar i en panikångestattack som eventuellt slutar med att han tuppar av bredvid lägerelden.

Den här stackars stenåldersmannen har ju inte som jag möjlighet att spela musik i hörlurar. Visserligen spelar jag alldeles för högt. Effektivt mot ångest men alls inte lika bra för öronen.Det stenåldersmannen och jag har gemensamt är möjligheten att röra på oss, han springer förmodligen, jag går så fort jag förmår. När ångesten är för svår är det omöjligt att vara stilla.

Jag bor centralt och det verkar ju lite konstigt med en äldre kvinna som ständigt ränner runt i stan med hörlurar tittandes ner i marken och flaxande med händerna. Har försökt med gåbandet  jag har hemma i vardagsrummet men det är inte samma sak, man kommer ju ingenstans , så det är bara att flaxa på.

Nu när det är sommar kan jag gå på en strandpromenad med många motionärer och där avviker jag inte alls men när det blir vinter och snö då får jag hålla mig till mer centrala gångvägar. Egentligen bryr jag mig inte alls om vad folk tycker. Det är det som är så bra med att bli äldre. Jag gör precis som jag känner och vill så får andra göra detsamma.

Lev och låt leva. Man har rätt att vara sig själv även om det innebär att man inte är som alla andra. Alla andra, vem är förresten som alla andra. Vi har alla våra egenheter. Somliga jobbar bara stenhårt för att dölja det. För att återgå till ångestens betydelse i evolutionen så blir jag inte klokare.

Får nog lämna ämnet och fundera på annat.

På återkommande.

/Anna Isaksson


Anna Isaksson

anna i

Jag är 62 år, har 3 barn, 2 barnbarn, ett litet bonusbarnbarn och ytterligare två fyrbenta lurviga barnbarn. Jag har alltså mycket att vara tacksam för här i livet. Jag bor sedan många år i Piteå. Jag har en bipolärdiagnos med svår ångest, men har också jobbat som skötare inom vuxenpsykiatrin i nästan 30 år.

Jag tycker om att vara ute i naturen. Det finns inget så underbart som att vara uppe på kalfjället gärna i västra Jämtlands fjälltrakter. På den tiden det begav sig plockade jag massor med bär. Numer kan jag varken gå till fjälls eller plocka bär men jag tror att jag en dag sakta men säkert ska vandra högt upp ända till kalfjället. Promenera i skog och mark går bra om det inte är alltför svår terräng och det är för mig bättre än vilken medicin som helst. Jag tycker också om att måla möbler och ikoner.

Skriva är något jag alltid tyckt om. Vad jag kommer att blogga om är lite osäkert, men: Det dagliga livet, hur man fixar det. Bra saker och jobbiga. Utanförskap, främlingsfientlighet. Hur det kan vara att vara både personal och patient. Bemötande både inom och utanför psykiatrin. Det kan också handla om hur det kan vara att växa upp med en missbrukande mamma. Förlåtelse och acceptans, vad är det och är det möjligt? Nej nu får jag sluta, jag skrämmer bort eventuella läsare.

Det blir i alla fall en blandning av ljus och mörker, glädje och allvar.

/Anna Isaksson