Tid – ingenting att slösa bort
Publicerat: december 19, 2022 Sparat under: Återhämtning, Caroline Nilsson, Hobby, Sysselsättning Lämna en kommentar
Hur tid är kopplat till psykisk ohälsa kan man fundera över och med andra ord kan man undra hur det ämnet hör hemma på RSMH-bloggen, men jag tycker det är viktigt att skriva om tid för det berör oss alla oavsett om man är frisk eller sjuk och jag tror det är viktigt för alla att ibland fundera över vad man gör med sin tid för det man gör med sin tid är snarlikt det man gör med sitt liv. Det hänger ihop ganska mycket.
Jag har funderat på vad tid kan vara och vilka olika sorters tid det finns. Det är en hel del visade det sig, och ändå har jag kanske fått med alla sorters tid.
– Ställtid – tid för att ställa iordning, ställa av och ställa om. Det missar i ofta, så blir det stressigt.
– förflyttningstid. Hittade jag på själv. Det glömmer vi också ofta bort, så blir det jäktigt. Ju närmare vi är målet, desto knivigare kan det bli..
– arbetstid
– studietid
– fritid ➡️ fri tid
– egen tid, det vill säga tid för sig själv. ”Ladda batterierna”.
– tid som arbetssökande
– sjukskrivningstid
– tid med sjukersättning
– tid som föräldraledig
– tid som pensionär
– timing – saker sker i ( precis) rätt tid. Ibland till och med tur, timing och talang
– deadline
– spilltid – tid i onödan till exempel sitta i telefonkö, omständigheter, med mera
– dötid, då vi har tråkigt, vilket kan vara trist eller bitterljuvt, men nog rentav nödvändigt för att uppskatta det roliga (mer)
Kanske finns det fler sorters tid.
• jagas för det mesta av de flesta. Vi strävar nästan ständigt efter mer tid. Men, vi som jagar den borde istället sluta stoppa in mycket saker på liten tid. För att citera Bodil Jönsson; ”man kan tänka att tid kommer till en”. Den inte bara försvinner, man får ny tid hela tiden
• kan vi aldrig förlora helt. Varje nytt dygn har vi 24 nya timmar att förfoga över och möjlighet
• är demokratiskt fördelad
• är avgörande och viktigt
• kan prioriteras
• kan användas effektivt
• kan lätt slösas bort
• kan upplevas både ändlig och oändlig
• uppfattas olika av oss alla
• skapar minnen
• tid är pengar. Ja, det slitna uttrycket stämmer faktiskt, men nog inte alltid. Ingen varken mår bra av eller tjänar på att slita ut sig
• tidsbesparare finns till exempel robotgräsklippare. Mobiler, etc. och Internet anses vara tidsbesparande, men ibland är det tvärtom
• tid för att inhämta ny kunskap/fakta är bra och ofta utvecklande och inspirerande
• långsamhet är bra ibland, så man hinner stanna upp och reflektera, till exempel i en kö
• ”bara vara” – tid är viktigt för att ”ladda batterierna” och för att kunna välja vad man vill göra/vad man vill lägga den del av sin tid på då alla plikter och måsten är utförda för stunden/dagen/veckan
• tiden är utmätt för var och en. Vi vet alla att vi ska dö en dag, men vi vet inte när, med andra ord vet vi inte hur lång livstid vi får
• livet uppfattas nog kort av många, det gäller att ta chansen om/när den ges om man har möjlighet och vill, så man inte ångrar sig efteråt/när det är för sent. Den upplevs nog ännu kortare om vi stressar (på) hela tiden eller kanske om vi har fått en dödlig sjukdom eller så ser man inte tiden som kort när man är dödligt sjuk eftersom man uppskattar de små ögonblicken mer
• ju äldre man blir, desto mer funderar man nog på vad man gjort med sin tid under livstiden. Troligtvis samma sak om man har fått en dödlig sjukdom
• möjligen tycker äldre människor att åren rullar på allt fortare än förut. Det kan bero på att det tar längre tid att uträtta saker.
• apropå tid och död menar Bodil Jönsson att vi kan tänka på årsringar. Vi har ju inte det så som träden, men vi kan tänka lite i de banorna, menar hon. Att vi har immateriella årsringar. År läggs till, tiden går och fler och fler minnen skapas, tänker jag
• ett andetag är också tid
Vår tid är NU, det gäller att passa på att leva! 😉 🙂 För inte vill vi väl känna såhär när ättestupan är nära?!; ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson).
//Caroline Nilsson
Djuren – medicin för många människor
Publicerat: november 14, 2022 Sparat under: Återhämtning, Caroline Nilsson, Diagnos, familj, Hobby, Terapi Lämna en kommentar
Jag tror helt klart att djur är viktiga för människor och har varit i alla tider, antagligen mer än vi förstår. Inte minst för oss med psykisk ohälsa. Jag respekterar såklart om man är rädd, men om man vill och det är möjligt tror jag att det är bra att försöka bli kvitt rädslan för att må bättre och slippa bära på onödig stress, oro, etcetera. Synd om dem som är allergiska, en liten tröst kan vara att det är rätt rogivande att ibland sitta och titta in ett akvarium en stund. Dessutom finns det vissa hundraser där pälsen inte ger allergi och vissa kattraser är mindre allergiframkallande.
Av djuren får vi villkorslös kärlek och de dömer oss inte efter utseende och så vidare. De lär bara dra sig undan från oss om vi behandlat dem illa under lång tid och/eller om de inte mår bra.
Jag älskar djur och hade förmånen att få växa upp på bondgård, vilken mina föräldrar har kvar än idag. Vi hade grisar, får och lamm, värphöns, frigående dvärghöns, katter och hund. Vi plockade ägg hos värphönsen och använde äggen vid matlagning och bakning, och letade efter kattungar i halmen. Jag hade en egen kanin i två omgångar. Det tror jag var både bra och viktigt för mig på många plan. Jag var ett blygt barn som hade svårt med kamratrelationer, men det fungerade ofta tillsammans med djuren.
En gång i lågstadiet besökte hela klassen mitt hem – vår bondgård – och fick hälsa på alla djuren och blev bjudna på fika. Efter besöket fick de rita något de kom ihåg från besöket. Min kompis ritade när en gris kissade på en klasskamrat. Ja, vilka minnen! 🙂
Tyvärr uppskattade jag det föga under uppväxten och tyckte det var jobbigt att det var långt till affären och halvt pinsamt att säga min adress i skolan för jag hade ingen gatuadress som de andra barnen. Jag borde varit stolt, extra stolt då min kompis familj åkte på bondgårdssemester längre upp i landet. Hon älskade att hoppa i halmen på vår loge.
Idag är jag stolt av att ha vuxit upp på landet, framförallt på den platsen eftersom sker utgrävningar alldeles intill och det omnämns ibland i media. 🙂
Jag tror jag att det präglat mig positivt av att ha växt upp på landet tillsammans med djur och jag lär ha det i mig, det har tyvärr bara slumrat lite. Tyvärr har jag inte mycket kontakt med djur idag, men känner ibland behovet och försöker träffa mina föräldrars älskade japanska spets regelbundet.
Jag gjorde ett försök att få praktik på hunddagis, men när det inte kändes bra vid besöket valde jag att gå tillbaka och få praktik inom administration. Det gick bra i sig, men det är alldeles för påfrestande för mig att ha en massa andra människor runtomkring mig hela dagarna. Fast just detta ställe var nog meningen för mig för jag lärde mig en del som jag tar med mig, men nu inser att jag verkligen skulle behöva hitta en praktikplats som har minst ett djur på regelbunden basis.
Det sitter nog omedvetet ”i blodet” på mig att jag är uppvuxen på landet och är van vid djur och van vid att ha “space” från andra människor. Jag tycker inte illa om andra, men tror jag behöver andas ”lantluft” oftare och inte träffa så många åt gången på daglig basis för då försvinner min energi för snabbt, jag blir överväldigad. Jag har ett känsligare nervsystem än många andra (en del människor har det) och är med största sannolikhet högkänslig och behöver därför lugn & ro runtomkring mig och space.
Anledningen till att jag inte själv har djur är för att jag känner mig för uppbunden och det blir för kravfyllt. Jag har provat att ha katt. Dessutom tycker jag inte att djur och lägenhet är den bästa kombon.
På Facebook följer jag bland annat sidor med vackra naturbilder, fina djurbilder, roliga djurklipp och fakta om djurs beteenden, främst hundar. Himla härligt!
Som vuxen andas jag frihet och hyfsat lugn när jag cyklar hem till mitt föräldrahem eller kliver av bussen från stan (då jag varit på besök där, bor inte i stan, det hade aldrig fungerat för mig med alla intryck och allt som låter mest hela tiden) och promenerar eller får skjuts en kilometer hem till mina föräldrar.
Jag känner att jag blir lugn av djur, natur och av havet. Få intryck, fina, sköna vyer och frihet. Det är inte dumt att borra in nosen i en tjock, gosig hundpäls :).
Mer läsning om djur
Jag delar en artikel från SVT Nyheter som visar på människors positiva erfarenheter av att umgås med (sina) djur vid stress.
En fin berättelse om en hunds avgörande betydelse för ägarens överlevnad. Jag vill påtala att det är en känslostark artikel.
Här kommer en kort faktatext som visar på djurens och naturens betydelse för människan genom forskning.
”Forskning har visat att djur har en läkande kraft på oss människor. I vårt stressade samhälle har människor olika metoder för att koppla av och varva ner. Forskning har visat att djur och natur är en effektiv nedvarvare, och att de som spenderar tid i naturen har en större känsla av god hälsa. Päivi Juuso är forskare på Luleå tekniska universitet och leder ett projekt som fokuserar på naturens betydelse för hälsan. I projektet undersöker de hur resurserna ska räcka för att främja hälsan och motverka ohälsan för befolkningen i Norrbotten.”
Källa: Luleå tekniska universitet, 2019
Jag funderade om det inte blir ännu mer märkbart och betydelsefullt för oss med psykisk ohälsa. Hursomhelst är här en artikel om djurs betydelse för oss med psykisk ohälsa, och här är en om hästunderstödd terapi.
Djur som hjälp vid behandling
Djur används ibland vid rehabilitering vid till exempel utmattning och stress och det gör skillnad har det visat sig. Man får klappa och sköta om dem i sin egen takt och de ställer inga krav. En del människor njuter av att rida. Jag har provat att gå med häst och sitta upp på häst. Jag gillade att gå med häst, men vet inte riktigt om jag vill rida. Jag tänker att det lätt kan bli för mycket det här med all hästskötsel. Det är nog bra att det är bra att ta det lugnt och känna sig för i början och har man psykisk ohälsa lär det vara smart att gosa i omgångar och bara få vara utan en massa att göra, lite småpyssel här och där kanske som till exempel rykta en häst. Man kan säkert fråga om man får besöka en bond/hästgård om man inte känner någon som har det eller till exempel besöka en 4H-gård eller en ridskola.
Även inom äldrevården och handikapp-/LSS-omsorgen används hundar, då främst för att motverka ensamhet och göra tillvaron lite ljusare och kanske även för att vara till hjälp. Nu har det även kommit robothundar, men det tror jag inte riktigt på, äkta vara lär vara det bästa i det fallet är min tes.
Inte att förglömma assistanshundarna, polishundarna, läshundarna och terapihundarna (terapihund är en typ av social tjänstehund som tillsammans med en förare ger stöd till människor inom vård, skola och omsorg. Källa Wikpedia) Troligtvis samma sak som psykisk hälsahund. Också finns det kontorshundar ;). Det finns kanske ännu fler varianter.
Försök hitta ett djur att klappa regelbundet om du vill & vågar! 🙂
/Caroline Nilsson
Att inte passa in – en udda pusselbit
Publicerat: augusti 22, 2022 Sparat under: Caroline Nilsson, Diagnos, ensamhet, Hobby, Sysselsättning Lämna en kommentarAtt livet är tufft många gånger skriver nog många under på. För oss med autism är det ofta ännu lite tuffare i vardagen, i mitt fall Aspergers syndrom. En lindrig form av autism som har utgått och ersatts av autismspektrumtillstånd – AST, men betydelsen är i stort sett densamma och jag har Aspergers syndrom fortfarande, inget annat.
Miss Li beskriver det så bra i sin låt Instruktionsboken – att inte få rätt på det hela och att det verkar så lätt för andra. Hon har inte autism så vitt jag vet, men hennes beskrivning är klockren och visar att det kan vara kämpigt även för dem utan autismdiagnos.
Jag tycker det är svårt att hitta sammanhang där jag passar in och att bibehålla vänskapsrelationer, vilket är oerhört slitsamt. Jag är ett gränsfall, vilket betyder att jag inte uppfyller diagnoskriterierna fullt ut. Jag känner mig faktiskt sällan hemma i grupper med personer med samma diagnos. Det beror på att jag är ett gränsfall och därmed inte har så stora sociala svårigheter, och mycket annat som diagnosen betecknar har jag inte. Utöver det har jag jobbat med min personliga utveckling sedan 2004/05 och då tränat bort vissa svårigheter jag haft på grund av diagnosen. Samtidigt varken trivs eller fungerar jag i så många sammanhang med människor utan diagnos och/eller utan kunskap om eller erfarenhet av autism. Det som kan fungera är umgänge med andra personer med någon form av psykisk ohälsa. Då kan vi förstå varandra, hitta gemensamma nämnare, men även prata om annat och eventuellt hitta på saker tillsammans.
Jag får ibland en skavande känsla i sociala sammanhang, inte minst när man ska sammanföra sig två och två eller föras ihop med en främling. Det känns inte bra, det känns inte rätt, likt ett plagg som skaver mot huden. Det som mest förstör är att min ögonkontakt och till viss del mitt kroppsspråk. Folk har ofta svårt att tolka mig så länge jag inget säger, med all rätt. Det är när jag får en chans att lära känna en person och samtala som förståelse brukar uppstå och personen får en chans att lära känna mig. I vissa fall uppstår inte kemi, precis som för andra människor, och det är inget konstigt. Jag är oerhört känslig och känner för det mesta av direkt i samtal om jag kommer fungera med personen ifråga eller inte. Samtidigt försöker jag att inte trampa andra på tårna för jag vill varken såra eller skada någon annan. Tack och lov blir jag sällan varken utpekad eller utanför. Ingen brukar säga något, men vissa tittar konstigt när min ögonkontakt brister, vilket jag kan förstå, men jag tycker det känns obehagligt. Ju mer jag anstränger mig för att inte göra det, desto värre blir det för det är inget som går att kontrollera, tyvärr. Om jag är trött eller är stressad blir det värre.
Jag är troligtvis även Hsp – Highly Sensitive Person, vilket är ett karaktärsdrag som 15–20 procent av världens befolkning har. Begreppet introducerades av psykologen och forskaren Elaine Aron. Hennes studier har visat att högkänslighet är medfött. Man föds med ett känsligare nervsystem än genomsnittet, vilket ger en personlighetsdraget. Man tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Det kan det medföra att man lätt blir sårad eller otroligt glad av andras kommentarer och handlingar eller att man märker av direkt om någon annan blir sårad eller glad även om ingen mer runtomkring tycks se det. Källa: mabra.com
Eller tycker jag det är jobbigt med mycket sociala intryck på grund av att min autismdiagnos orsakar att jag inte fullt ut kan stänga av/filtrera bort ovidkommande intryck/stimuli? Mingel och shoppingcenter och liknande är ingenting för mig. Havet, naturen och djur är däremot lugnande för mig. Lyssna på musik känns bra ibland, det beror på vilken sinnesstämning jag är i.
Det där med tankar och känslor är också ett svårt kapitel för många, med eller utan autismdiagnos. Men, vi med autism är ofta rigida i vårt tankesätt och kan ha svårt att tänka om och har ofta svårt för förändringar, särskilt utan förvarning. Sker det så kan det bli kaos i hjärnan och känslotrassel samtidigt, vilket är väldigt oangenämt.
Samtal med få personer åt gången och skriva är mina styrkor och därmed mina verktyg. Där kan jag utrycka det jag känner och tänker och förklara mig och förhoppningsvis öka förståelsen hos läsaren. Det är en skön känsla!
Det som också brukar fungera bra för mig är små samtalsgrupper om personlig utveckling, psykologi och dylikt, och återhämtning, antingen inomhus, ute i naturen eller vid havet vid bra väder, med eller utan djur närvarande. Ämnen som jag brinner för! Även pysselgrupper kan fungera. Pärlpyssel, främst örhängestillverkning, är avkopplande för mig ibland. Händerna arbetar och hjärnan vilar liksom vid träning. Som när jag dansar fridans i grupp i mörker med avslutande meditation/avslappning.
Jag mår också bra av och utvecklas av att i viss mån utmana mig i sociala sammanhang och där göra något tillsammans med andra utan att direkt arbeta i grupp, till exempel på redaktion/administration på ett Fontänhus. Var och en gör sitt och man hjälper varandra vid behov och sedan förs det ihop, exempelvis i form av en tidning några gånger/år. Jag har även deltagit i några av deras sociala aktiviteter, bland annat dressincykling.
Svårigheten och saknaden ligger för mig i att hitta vänner och eventuellt en kärlekspartner att på tu man hand att sitta och samtala med, umgås med och hitta på saker tillsammans med över tid. På grund av min diagnos har jag inte fullt ut hittat nyckeln till hur jag kan bibehålla relationer över tid, men kanske ger övning färdighet även på detta område. Jag får väl samla mer mod och ta nya tag :).
//Caroline Nilsson
Sommaren är min bästa tid
Publicerat: maj 31, 2021 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, Hobby Lämna en kommentar
Sommaren är min bästa tid.
Jag mår bättre när det blir ljusare dagar och nätter. Värmen är också bra för nerverna. På vintern är ångesten svårare att hålla ifrån sig. Jag är ute så mycket jag kan. Jag sitter på min uteplats och njuter av både frukost, lunch och middag. Och kanske med en kopp kaffe!
Jag odlar mycket. Luktärtorna och krassen är just nu ett par centimeter i de avklippta mjölktetrorna. Sockerärtorna och bondbönorna börjar också komma. Jag sätter tomater och potatis i hinkar. Och så har jag jordgubbar, dill, persilja och gräslök. Rabarbern är en halvmeter hög, så den kan jag snart ta in och göra paj av. Men astrarna har jag misslyckats med.
Det är en tillfredsställelse att se allt växa, att påta i jorden, rensa ogräs och kanske tjuva en tomat.
När jag odlar så tänker jag mycket på mina föräldrar. Jag växte upp på ett litet torp där vi nästan var självförsörjande. Vi hade några kor, grisar och höns. Ibland fick jag följa med pappa och ut och fiska.
Jag hoppas min ekonomi ska räcka till en utflykt på till exempel ett café i sommar. Jag är pensionär och låginkomsttagare. Min semester är på hemmaplan. Det har den nästan alltid varit. Så som det är för många andra. Att det är pandemi gör för oss ingen skillnad.
Jag hoppas du som läser det här får en bra sommar och tar vara på det som är gott och trevligt, och njuter i den mån som det går! Att må bra i fem minuter är ju bättre än att inte må bra alls.
/Anne-Sofie Höij
Min Återhämtning
Publicerat: maj 17, 2020 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Gemenskap, Hobby, Kamratstöd, Khai Chau, RSMH 1 kommentar
Hej alla läsare
I juni 1990, började min resa in i psykiatrin, under mina unga bästa år, vilket också är mycket vanligt när det gäller ny-insjuknade i psykos.
Den hade ju kommit smygande, under lång tid, så man kan inte peka på någon särskild orsak. Inte ens min läkare kunde svara på det, förutom att han menade att man kunde hantera själva symtomen.
Nu har det ju gått många år sedan dess och sista gången som jag fick återfall och blev tvångsintagen var den 25 november 1993, i Uppsala, mitt under universitetsstudier.
Att jag kommit till den position där jag är idag har berott på ett par stora viktiga saker:
RSMH
Bowling
…och Pengar, i klarspråk.
Det ena har lett till det andra, som man säger. Som jag nämnde, så har jag alltså inte nyttjat tvångsvården, personligen, sedan 25 november 1993 – förstår ni då hur mycket pengar/resurser, som jag ”sparat” åt samhället?
Men det har också blivit på min egen bekostnad, eftersom jag gått en annorlunda väg, som finansierats av egna hopsparade och lånade pengar. Något annat sätt hade inte funnits, framför allt då Försäkringskassan knockade mig direkt, genom att jag var nollklassad och de därmed inte betalade ut några pengar! Men man bestämmer ju inte själv om man ska insjukna före eller efter att man gått ut på arbetsmarknaden, eller hur Försäkringskassan!?
RSMH gick jag med i som medlem 1993/94, där fann jag stöd, förståelse, uppgifter att utvecklas i, andra människor i samma sits osv…
På detta så byggs min tillvaro ut ytterligare genom bowlinghallen. Detta tack vare en bowlingveteran, som av en slump råkade befinna sig i RSMH träfflokalen.
Avslutningsvis, vill jag upprepa detta om Pengars betydelse för att kunna återhämta sig. Överallt i övriga samhället pratar man pengar – förutom när det gäller oss! Ta bara en sådan sak som bowlingen som ju varit en livlina för mig i 23 år. Utan pengar hade jag aldrig kommit in i bowlinghallen för som så ofta med en hobby så kostar det – medlemsavgift, matchavgift, egna klot, skor och väska. Det har varit svårt att få det att gå ihop under åren. Jag har till exempel bråkat med Försäkringskassan om att merkostnadsersättningen – tidigare Handikappersättningen, i högre utsträckning borde ta hänsyn till merkostnader på grund av psykiska funktionshinder. Jag skulle verkligen önska att man börjar se till hela livssituationen för personer med psykisk ohälsa, inte bara mediciner, doktor och psykolog, utan till att man faktiskt har pengar att röra sig med. Kanske är det en stor anledning till att det är så få som blir återhämtade idag!?
Tack för ordet
/Khai Chau
Våren är på väg trots allt
Publicerat: mars 29, 2020 Sparat under: Caroline Nilsson, djur, Forskning, Hobby Lämna en kommentarJust nu känns det mesta i världen upp & ner, annorlunda och ovisst och vi vet inte när och hur det slutar. Men en sak som är precis som vanligt är att våren är på väg i vårt land och idag blir det sommartid och dags att ställa fram klockan igen. I Skåne där jag bor har vi haft solsken fem dagar i rad och det skapar någon slags normalitet mitt i all ovisshet.
Men det är tuffa tider nu och läget är som det är vilket kan kännas svårt att acceptera och att få ro kring. Jag tänker på alla som är sjuka, som har någon närstående som är sjuk eller ännu värre; som har fallit ifrån p.g.a. Coronaviruset.
Hur svåra tiderna än är så är våren på väg. Allt i naturen slår ut och dagarna blir ljusare och längre i stora delar av landet, vilket gör att vi kan vara utomhus mer. Det kan förhoppningsvis få oss att glömma det jobbiga för en stund och utgör något bekant, vilket jag tror vi behöver – inte minst i dessa tider.
Det finns ju mycket man kan göra i naturen som till exempel att ta en promenad, påta i jorden, ta en fisketur, läsa en bok eller gå ut med hunden. Andra saker man kan göra är att äta en god medhavd matsäck tillsammans med någon annan utomhus som inte är sjuk eller delta på en utomhusaktivitet. Det finns t.o.m. forskning som visar att både naturen och ljuset har en läkande effekt på människan.
I Skrylle i Skåne ordnar Naturrum flera olika utomhusaktiviteter för alla åldrar. Ett annat trevligt ställe i Skåne är Bokskogen/Torup och det finns många andra naturpärlor i hela landet.
Jag menar absolut inte att förringa någonting, men jag tror att vi måste försöka hitta ljusglimtar och få stunder av ro, särskilt eftersom vi inte vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Jag tror att det är det enda sättet att orka i längden. Att försöka att gå ut och njuta en liten stund varje dag kan förhoppningsvis förbättra måendet hos alla som kan och inte är smittade av Coronaviruset.
Något som jag tror kan vara viktigt att komma ihåg är också att vi kan lära något av det som händer, att det även kan komma något bra ur det hela och att vi förhoppningsvis kommer bli starkare när pandemin är över.
Ta hand om er & varandra!
/Caroline Nilsson
Välkommen vackra höst!
Publicerat: oktober 27, 2019 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, ensamhet, familj, fattigdom, Gemenskap, Hobby, Khai Chau Lämna en kommentar
Äntligen är min favoritårstid här: Hösten! Luften blir klarare och himlen blir djupblå, träden får rödgula blad som även täcker marken.
Så småningom blir det kyligare, lite mörkare och disigt, vilket är bättre, fysiologiskt. För att våra ögon reagerar olika, när det är mörkt respektive ljust. Mörkt betyder att kroppen kan varva ner, medan ljuset triggar upp hjärnan.
Och kanske är ändå det bästa att saker och ting är igång igen efter ett långt sommaruppehåll. Allt kommer i sina gängor igen och olika verksamheter är åter öppna. Till exempel Bowlinghallen på min ort, då serien och träningen rullar åter.
Ett mycket grundläggande faktum, som ofta viftats bort hittills är sambandet mellan psykisk ohälsa och dålig ekonomi. För oavsett höst eller sommar – vi behöver alla pengar, i klarspråk, för att kunna unna oss det lilla men goda i vardagslivet. Annars är det inget liv – inget komplett sådant! Jag brukar nämna, lite på skämt, att även för att kunna använda toaletten på Stockholms central, så kostar det pengar (10 kr) och att inte mycket är gratis i dagens samhälle.
Och är det för tidigt att tänka på att snart så kommer vi fram till julen, om några månader faktiskt!? Vissa saker är bättre att ha framför sig, för att man ska kunna ha något att se fram emot. Numera har det blivit min tradition, att jag åker till min bror i Märsta över julen. I början av min sjukdomstid tyckte jag att julen var en pina. Jag satt ensam hemma och inbillade mig att ”alla andra har det så bra och är så lyckliga”.
Ha en bra höst, ni därute – gamla och nya medlemmar! RSMH behöver er!
/Khai Chau
En meningsfull syssla kan skingra tankarna
Publicerat: juni 21, 2018 Sparat under: ekonomi, ensamhet, fattigdom, Hobby, Khai Chau 2 kommentarer
I dessa härliga sommartider, kan jag tänka mig att det finns också en baksida: nämligen de som sitter hemma och mår extra dåligt. På grund av alla utökade sociala krav som hör till sommaren…semesterresa, grilla, sol och bad och så vidare. Det är långt ifrån alla som har det så glamouröst. För det krävs att man har pengar och vänner att umgås med.
Dessutom när ordinarie personal tar sommarsemester så uppstår en inre oro hos patienten inför det nya och att invanda rutiner faller bort.
Personligen har jag fysiologiska problem med sommaren på grund av ljuset och hettan. En kombination som gör att jag både sover och äter sämre.
För övrigt när det gäller daglig meningsfull sysselsättning, som det så vackert heter, så har jag en fråga…Hur har kommunerna lyckats med det?
Jag är tacksam över att för egen del ha hittat till bowlinghallen sedan 21 år (!) tillbaka, där jag funnit min väg till återhämtning, plus genom mitt medlemskap i RSMH, såklart.
Dock får man inte glömma att utan skaplig ekonomi…så hade det inte heller blivit något bowlande för min del eftersom i början behövde jag betala samma pris som alla andra och skaffa mig egna bowlingklot…
Det är alltså på det sättet som saker och ting hänger ihop! Det kostar att bowla, det kostar att leva och att ha pengar till det hjälper en att återhämta sig. Mycket grundläggande fakta som ansvariga myndigheter tydligen missat!?
Jag känner utbildade akademiker som haft avancerade arbete, men har blivit sjuka och idag plockar elektroniskt skrot för 5 kr i timmen. Inte okej, enligt mig.
Det finns mycket kvar för ansvariga myndigheter att göra…
/Khai Chau
Fattigdomen ärvs och utökas
Publicerat: januari 7, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, Hobby, självmord, Uppväxtvillkor 1 kommentar
Jag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.
Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.
Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.
Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.
Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.
Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.
I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.
Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.
Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.
Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.
Det är orättvist att vi föraktas.
/Anne-Sofie Höij
Att bearbeta våra djupaste tankar och känslor
Publicerat: februari 14, 2013 Sparat under: Hobby, Paulina Tarabczynska 1 kommentar
Jag mår inte så bra just nu. Det är så mycket som händer i mitt liv och ibland känns det svårt att hinna med. Men för bara 6 år sedan skulle jag inte ens kunna tänka att detta kommer gå över. Trösten i att förstå att även dom hemska tankarna inte håller i sig för evigt är ofantligt stor.
Om jag inte hade min konst att bearbeta mina känslor och tankar på så skulle jag kanske inte leva idag. Jag skulle vilja påstå att det är otroligt viktigt att vi alla hittar någon sätt att uttrycka oss på. Det man inte kan riktigt sätta ord på och det som vi inte heller förstår fult ut måste ändå får komma ut på något sätt. För min del är det konsten som hjälper mig med den biten. Om man håller allting inne och aldrig delar med sig kommer det samlas i högar och tillslut kommer det explodera. Istället för att samla på sig det som gör ont och tillslut får oss att gå sönder så kanske vore det klokt att göra sig av med det lite åt gången. Det är lite så jag ser på det.
Jag minns en gång när jag mådde så dåligt att jag övervägde att ta mitt liv. Då tog jag fram papper och penna istället och började måla. Jag kunde känna hur mina känslor forsade ner från handen och på pappret och efteråt så var jag mycket lugnare och mina tankar på att ta mitt liv hade försvunnit. Jag vill inte påstå att jag magiskt mådde bra men att det faktiskt blev uthärdligt att må så som jag gjorde just då. Att uppmuntra all som mår dåligt till att skaffa sig en hobby är nog ett av mina bästa tips.
Det behöver inte nödvändigtvis vara att måla det kan vara vad som helst. Som att bygga små bilmodeller till att plantera blommor. Den enda gränsen är din fantasi men kom ihåg att det måste vara något du finner mycket nöje i annars kommer inte detta fungera. Nu skall jag faktiskt dyka in i mina egna papper och pennor och bearbeta lite tankar jag har. Men innan jag går skulle jag vilja dela med mig av några bilder som jag själv har målat när jag mådde dåligt.
Hoppas du tycker om dom.
Massor med kramar från mig.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.