Så får du hjälpmedel för kognitivt stöd.
Publicerat: juli 23, 2014 Sparat under: Anneli Westling, Hjälpmedel Lämna en kommentarAtt ha kognitiva funktionsnedsättningar kan till exempel vara svårigheter att lära in och minnas, att planera och att hålla uppmärksamheten och koncentrationen. Man kan till exempel ha svårt att komma ihåg saker, planera sin tid eller hitta i sin omgivning. Då kan hjälpmedel vara ett bra stöd. Det finns många olika slagshjälpmedel för kognitivt stöd som kan göra så man blir mer självständig, delaktig och trygg. Hjälpmedel kan också vara en del av en rehabilitering.
Bland mycket annat finns till exempel klockor som ger påminnelser, små fickminnen där man själv kan spela in röstmeddelanden, trygghetslarm med GPS och särskilt anpassade smarta telefoner. På 1177.se vårdguidens hemsida kan du söka i sökrutan kognitiva hjälpmedel. Där står allt om vart man vänder sig för att få prova ut hjälpmedel.
/Anneli Westling
Intuition på institution
Publicerat: juli 18, 2014 Sparat under: Henrik Larsson, Tvångsvård 3 kommentarerRutan skrattar åt mig. Jag bad henne nämligen att hålla käften. Vad är det för match på TV frågar en skötare. Rutan traskar bort i korridoren. På bordet står en skål i metall, vacker som fan. Jämna galler skapar skålen och det låter som seger när jag spelar på dem med blyertspennan. Från TV:n rapporterar de väderprognosen. Jag har rökt min klockan-sex-cigarett. Matthias sitter och skrattar gråt.
Jag väntar på klockan-sju-cigaretten. Igår sparkade jag sönder golvfläkten. Eller var det i förrgår? Vi fick en ny här på avdelningen igår i alla fall. Det skämtades då om att det var på tiden att den gamla trasiga blev begravd och en ny fräsch fläkt, som tydligen stod redo i förrådet, kom till sin rätt, att fläkta.
Undrar vart jag ställde mitt kaffe? Snurrar runt ett tag på torget. Tar ett dricksglas och fyller. Berättar samtidigt för personal att jag antagligen har koppar som står här och där. Svante blir besviken när vi hittar en i princip alldeles full kopp kaffe.
Tack gode Gud för morgonciggen klockan sju. Matthias har tydligen något riktigt viktigt att göra med dataspelet på patientdatorn, så jag kommer inte till att skriva min fina bok på nätet. Helvete. Nu så!
Det skrattas i köket. Tre personal där inne, med stängd dörr. Rutan sitter i soffan och slår tärningar. Nattpersonalen gör sig redo att gå hem. Lena-dagpersonal är på strålande humör. Gommoron Lena, tjoar jag. Så dyker en grottmänniska upp.
Patienterna snackar och snackar utan att jag kan värja mig. Personalen kommer med löften som inte har med mig att göra. Knäpptyst. Hör bara kulan på kulspetspennan mot det vita arket. Jag fick en bunt av en personal.
Inte fan går det att få en lugn stund på det här stället. Fjantar och psykopater. Eller både och. Jag har en teori om att mentalsjukhus är fullständigt fel grepp. Borde vi ta hand om varandra istället för att spärra in varandra? Problemen försvinner liksom inte bara för att man låser in nån stackare. Nu blev det alldeles för stark musik i datarummet. Tårarna kommer. Jag förstår inte vad jag gör. Bäst att försöka lägga ner.
/Henrik Larsson
Glädjen av ett djur
Publicerat: juli 15, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, djur, ensamhet Lämna en kommentarVi människor behöver ha en vänlig, positiv kontakt tillsammans med en levande varelse. Oavsett vem det är eller hur unga eller gamla vi är, eller var vi befinner oss i världen. Vi behöver bli berörda eller få beröra någon annan för att frisläppa må-bra-hormoner i hjärnan.
Jag hade som barn hund, katt, gris, höns, kor och häst runt omkring mig. De djur som tolererade kroppskontakt var katten, hunden, grisen, hästen och korna. Vi växte upp isolerat, vi barn, mamma och pappa och farfar. Vi var beroende av att djuren mådde bra för vår inkomst. Så tolerans och hänsyn till varandras behov var självklart, inte bara hos vi människor.
Det låter ju som mycket av en idyll. Och det var det. Men de enda kontanta inkomster var barnbidragen och det vi kunde sälja av vad torpet gav. Jag minns de ständiga bråken om pengar som fattades och rädslan av att förlora arrendet hos kronan.
Just nu har jag tillfällig omsorg om min systers hund, en mellanpudel. Det är skönt för en ensamlevande varelse att få ägna tid att vårda, ge mat, kamma pälsen, gå ut och rasta många gånger om dagen. Att vara behövd av andra har alltid varit viktigt för mig. Den glädje Gustav visar i så väl lek som övrigt gör mig glad. Jag känner mig mindre värdelös.
I min kommun får man inte ha egna djur om man behöver hemtjänst eller boendestöd. För många av oss ensamlevande är djuret den enda kontakten vi har med någon. Det är den enda varelse som bryr oss om oss. Den enda vi får glädje av, vilket vi alla behöver.
Så behovet av hemtjänst eller särskilt boende innebär ökad ensamhet, då vi förlorar vårt egna husdjur. Ibland vill vi inte leva längre, då inget att glädjas åt finns längre kvar. Vårdhund och vårddjur som finns på en del boenden, ger förvisso en viss glädje, men att tvingas förlora en älskad vän innebär förlorad levnadsglädje och en stor portion livskvalitet försvinner som inte kan ersättas av ständigt olika nya jäktande underbetald personal. Livet blir tomt och meningslöst för många.
Själv har jag några vänner och samvaro med mina barn och syskon. Det ger mig glädje och gör att jag orkar leva. Närheten jag får av Gustav ger dessutom ökad livsglädje. Jag får energikickar, daglig motion och ömhet, i denna fina tillgivenhet. Skönt att kunna hjälpa min lillasyster nu när hon opererat foten. Så jag har det bra i sommar.
Ha det så bra ni kan ha det! Var rädda om er! Livet är här och nu.
/Anne-Sofie Höij
Knep att undvika folk på stan
Publicerat: juli 9, 2014 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse 1 kommentarTvärtemot de flesta människor, som bor i Sverige, tycker jag att sommaren är en jobbigare årstid för mig. Anledningen är att jag känner mig mer exponerad när jag går på stan. På vintern, när det är kallt och mörkt, kan jag känna mig trygg och skyddad av just bristen av dagsljus. Men i år, när jag blivit mer medveten om mitt funktionshinder, så har jag också kommit på en räddning. Och det är mobiltelefonen!
Det kanske låter banalt, men det funkar och det är så enkelt. Som alla kan observera, så går de flesta på stan, nuförtiden, med blicken nedgrävd i varsin mobil – eller också så går man med luren i örat, vilket gör att man ser jätte-upptagen ut! På gränsen till introvert! Just detta har jag dragit nytta av. När jag råkar passera människor på stan – och helst vill undvika deras blickar. Jag vill tacka Facebook, som faktiskt ger mig en accepterad anledning, till att vara lite introvert på stan och bara stirra in i min egen värld, på mobilen.
Det finns ytterligare ett knep att undvika folk på stan… och det är att bara sätta upp handen med mobilen i örat, åtminstone tills folk har passerat. Det händer också ibland att jag faktiskt gjort det, bokstavligen, UTAN att behöva ha en person på den andra sidan av luren, för att det kan ju inte folk på stan veta! På så sätt, så var det INTE bättre förr, som man brukar säga, utan tvärtom! Så, nu vet ni om min lilla hemlighet också…
Trevlig sommar /Khai Chau
Lyckade dagar i Almedalen
Publicerat: juli 4, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, Polisen Lämna en kommentarFör RSMH inleddes Almedalsveckan med att vi hyrde Handikappförbundens tält i hamnen i några timmar och delade ut material. Många som passerade förbi var intresserade av psykisk och social ohälsa och stannade och pratade. Här liksom under hela veckan hjälpte RSMH Gotland/ Kamratringen till och var till stor hjälp.
En viktig insats har varit att sprida bilagan ”Vi kräver bättre liv” och här är föreningen ovärderlig. Eftersom det är bilförbud i innerstaden under Almedalen kör Lars, RSMH-medlem här på Gotland, ned till hamnen med sin cykel, fulladdad med valbilagan. Där parkerar han den på en och samma plats varje dag och sedan kan vi hämta fler exemplar i takt med att alla kunskapstörstande besökare rycker den ur händerna på oss. Dessutom har vi möjlighet, i och med att vi är så många, att sprida ut oss och gå på en mängd seminarier om psykisk och social ohälsa, där delar ut bilagan utanför.
I förrgår eftermiddag träffade jag och Per G Torell, ordförande i Schizofreniförbundet, Bengt Svensson, rikspolischefen. Polisen har ett tält här, liksom många andra myndigheter och organisationer, och Bengt Svensson skulle stå där i några timmar, vilket Per G Thorell kände till. Vi tog upp problemen som många personer med psykoser upplever vid polishandräckning, och mötet blev lyckat. Bengt Svensson höll med om att polishandräckning är en stor fråga även för polisen, och han tyckte att det var viktigt och bra att vi tog upp detta.
Ett annat bra möte var med Herman Holm, psykiatriker, som bjöd in mig och Per G Thorell att delta i specialistutbildningen för psykiatriker.
I dag sitter jag i en paneldebatt om missbruk och dubbeldiagnos, vilket anordnas av Region Skåne som vill ligga i framkant och betonar vikten av patientmakt i vården.
Överlag har det varit en givande vecka med många intressanta seminarier och givande möten – precis så som Almedalen är tänkt att vara.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Självbild på minus
Publicerat: juli 3, 2014 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Paulina Tarabczynska, Samverkan, sjukskrivning, svaghet Lämna en kommentarDet är namnet på debatten som jag fick delta på i dag. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös men efter en liten stund så insåg jag att det inte var så mycket att vara nervös för. Orden flöt på och jag bestämde mig för att vad som en sker så kör jag på så som jag har tänkt ut i mitt huvud. Det kan vara lite svårt att förstå det språket som används bland politiker så jag tänkte att hålla det så enkelt som det bara gick.
Allt fler barn går ut skolan idag utan grundutbildning och det är inte deras fel att systemet inte räcker till. För varje barn som saknar grundutbildning slås faktiskt benen undan på dem. De får taskiga förutsättningar och en självkänsla på minus. För när du ser tillräckligt många hoppa över ett hinder du inte klarar av själv så börjar du tro att det måste vara något fel på benen som bär. Men så enkelt är det inte.
För att göra en förändring måste vi inse att man inte kan trycka in folk i mallar. Visst hade det varit fantastiskt om man kunde skapa en reform eller lagändring som passar alla. Men jag tror på ett system som är tillräckligt flexibelt och som tillåter att bli vridet och vänt på efter individens behov. Det måste ju löna sig att tänka långsiktigt och inte ett år i taget. Hur skall vi kunna ha en välfärd om de som ska arbeta och bygga upp den går runt och faktiskt tror att de är värdelösa? Att de inte har något att tillföra och att de inte behövs? Hur ska man orka kämpa för sin ekonomiska trygghet eller arbete när man knappt orkar vakna på morgonen och göra sig en macka. Och på toppen av det så är du beroende av ett samarbete mellan olika myndigheter och aktörer, ibland runt 45 olika kontakter. Det måste kunna fixas på något annat sätt. Man kan inte lägga ansvaret på en person som inte klarar av det. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd stötta och ha tålamod och när man ser att personen är redo, då ska de ges möjligheten att ta kontrollen över sitt liv.
Men man får inte glömma att detta är frågan om unga som har så mycket misslyckanden i bagaget att det faktiskt gör ont i kropp och själ att försöka igen. Det gör ont att våga tro igen på att det kan fungera. Det finns ett fantastiskt citat här som jag gärna vill dela med mig till er. ”Everybody is a genius but if you judge a fish by it´s abilaty to climb a tree it will live it´s whole life beliving that it is stupid”. Vad är det för samhälle vi är på väg mot när man inte kan få vara sjuk ifred, utan måste uppfylla vissa kriterier för att tas på allvar och få hjälp?
Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga och att samhället har ett ansvar för att ge våra barn en bra knuff in i livet. Samhället har ett asnvar att ge bättre förutsättningar eller åtminstone så bra förutsättningar som möjligt och så tycker jag inte att det är idag.
I debattpanelen fanns det många bra deltagare. Jag minns inte helt namnet på alla men här kommer en bild på mig och Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, som var med.
/Paulina Tarabczynska
Inget kan stoppa mig från att göra skillnad
Publicerat: juli 2, 2014 Sparat under: Återhämtning, brukarinflytande, Demokrati, makt, Paulina Tarabczynska, Tillgänglighet Lämna en kommentarDet är så mycket som händer här, många platser att besöka och mycket folk som springer fram och tillbaka. Ett rent helvete för en person som har svårigheter med koncentration och är jättekänslig för mycket intryck. Men vad gör man inte för att göra sin röst hörd? Ibland handlar det om att utmana sig själv och att våga testa sina gränser. Allt behöver inte ske i samma fart, alla har olika förutsättningar, det vet ni säker redan. Men det är de där små knepen som gör en skillnad. Ibland letar jag efter en tyst avlägsen toalett att sätta mig i om så bara för fem eller kanske tio minuter. Jag sätter på mig mina öronproppar och mediterar bort stressen en stund sen är jag redo att möta Almedalens högljudda inferno någon timma till. Jag vet att detta är jobbigt för mig. Och det är inte enklare med tanke på att jag nyligen skadade min fot men jag ger mig inte!!
Jag är här för att bland annat, som aktiv i RSMH, delta på en paneldebatt imorgon som heter Självbild på minus. Vi vet att många unga vuxna saknar grundutbildning och försörjning. Vi vet att närmare 40 procent av våra barn går ut skolan utan att ha grundutbildning. Hur kan vi få myndigheter att samarbeta bättre för att öka chansen för alla dessa unga vuxna att lyckas och bli en del av samhället igen? Alla är värda, alla har kapacitet att jobba utifrån sina förutsättningar. Det kanske är dags att granska den svenska skolan och arbetsmarknaden. I takt med att tiden förändras är det kanske dags för alla inblandade att inse att här har vi mycket kvar att göra. Vi har ju knappt börjat än. Än så länge är det mest diskussioner och forskningsresultat. Under tiden är det allt fler som går runt och känner sig totalt misslyckade, som om det var deras fel att skolan inte kan anpassa sig.
Det är ju alltid enklare att skylla på individen istället för att förstå att problemet är mycket djupare än så. Det är systemet som felar. Vi behöver en förändring för att inkludera alla, för att ge alla en chans att känna sig värda och behövda. Jag anser inte att det är okej att våra ungas självkänsla och framtid står på spel för att vår politik inte inkluderar alla.
Jag kan förstå att förändring är läskigt och att se utanför mallen är svårt. Denna systemet är ju trots allt vad vi vet, det vi har skapat. Det är en trygghet som vi håller fast vid. Men förändring är oundvikligt och den måste hända för att vårt samhälle skall kunna ge alla dessa unga en chans att kunna skapa sig en framtid.
Jag är här både med RSMH och med En Stärkt röst. På torsdag kommer en stärkt röst hålla i en aktion som heter Skola med knuff, vågar du gå i skolan med våra spelregler, Björklund?
Vi har en jättefin t-shirt och ett stort fiaspel som vi skall spela imorgon på Österväg i Visby så kom gärna och delta på manifestationen. Jag själv kommer inte delta då jag deltar i paneldebatten Självbild på minus, men om ni är här och har vägarna förbi kom och var med. Skola med knuff är handikappanpassat för alla och väldigt kul! Så kom gärna och spela.
Trots den onda foten och koncentrationssvårigheterna och problemen med mycket intryck tänker jag inte ge mig. Inget kan stoppa mig från att göra skillnad, för jag vet att man kan göra skillnad. Det vet jag utan tvekan av egen erfarenhet. Att sätta armarna i kors och säga att det ändå inte spelar någon roll är kanske inte den bästa lösningen. Jag har provat den metoden med och den fungerar inte.
Att vara här och delta just i år är extra viktigt med tanke på att det är ett valår. Jag blundar för en stund och ser i mitt inre att Almedalen är ett stort hav, här finns massa makrill stim, flundror och andra exotiska fiskar, musslor med pärlor men även hajar. Alla simmar i samma vatten i hopp om att fånga uppmärksamhet från en exotisk fisk och dela med sig av sina åsikter, att få skina i medians glans för bara en sekund.
Jag känner att oavsett hur många vi är så befinner vi oss i samma vatten och oavsett vem vi är så är vi alla hungriga på förändring. Varför skulle vi annars simma här i detta trånga utrymme? Desperata kretsar vi som hajar, på jakt efter våra offer byten. För visst är vi alla trötta på orättvisor och visst vill vi ha förändring. Vi är alla sammanlänkade oavsett om vi vill tro det eller inte. Vi simmar alla i samma hav så låt oss ta hand om varandra.
/Paulina Tarabczynska
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.