Vill brukare och anhöriga samma sak?

Om jag möjligen har varit kontroversiell i några tidigare blogginlägg, så har det sannolikt ändå varit en västanfläkt, jämfört med vad jag kommer att bli den här gången. Ämnet för dagen är huruvida brukare och anhöriga har samma perspektiv och målsättningar när det gäller psykiatrin och brukarnas situation.

Under 1970- och 80-talen behandlades anhöriga emellanåt mycket illa av psykiatrin, eftersom det fanns en utbredd uppfattning om att de hade en skuld att ”betala av” angående den ohälsodrabbades tillstånd. Det förekom att de skars av från kontakt med den vårdade, nästintill oavsett vad han eller hon själv önskade. Situationen blev förstås ofta olycklig för alla inblandade parter och bidrog till förstärkta konflikter i stället för motsatsen. Utvecklingen under 90- och 00-talen har gått mot ökad delaktighet för anhöriga, vilket förstås är positivt i de flesta fall. Dels är de anhöriga ofta ett viktigt stöd för den vårdsökande, och dels kan de själva behöva stöd i sina egna liv. Här och var börjar dock pendeln slå över i det andra ytterlighetsläget. När man diskuterar med vårdens representanter i brukarråd och liknande sammanhang, kan man ibland få intrycket, att anhöriga är den mest drabbade och hjälpbehövande parten. Brukaren har på nytt börjat betraktas som en mindre tillräknelig sjukling, vars behandling i första hand skall göras upp mellan vårdgivarna och de anhöriga.  Ett sådant synsätt innebär en återgång till de förhållanden som rådde fram till 60-talet.

Som jag har skrivit tidigare är det av erfarenhet min övertygelse, att utvecklingen av psykisk ohälsa främst har sin grund i miljöfaktorers inverkan under barnets uppväxt (redan från fosterstadiet). Den kanske viktigaste av dessa faktorer är barnets emotionella relation till sina vårdnadshavare och de senares förmåga att inta mogna föräldraroller. Tanken att man kan åsamka sina barn ohälsa, genom mindre väl fungerande relationer och föräldraroller, är naturligtvis mycket obehaglig, och de flesta människor värjer sig från sådana föreställningar. Barnet kan – oreflekterat – uppleva att det inte får sina behov tillgodosedda, medan vårdnadshavarna är mer benägna att betrakta beteendestörningar som problem, knutna till barnet självt och oberoende av hur de själva fungerar och beter sig. Här grundläggs en skillnad i erfarenhet och synsätt mellan dem som, så småningom, blir brukare respektive anhöriga.

De två, delvis skilda perspektiven går igen inom brukar- och anhörigrörelserna på psykiatrins område. Gemensamt för båda grupperna är att de kämpar för bättre vård och villkor för människor med psykisk ohälsa. När man närmare granskar vad respektive grupp egentligen menar med bättre vård och villkor börjar emellertid uppfattningarna glida isär. Brukare har i större utsträckning ett (psyko-)socialt perspektiv på sin ohälsa. De vill bli lyssnade på och få sina erfarenheter erkända och respekterade, och de söker, genomsnittligt sett, hellre sociala än medicinska lösningar på sina svårigheter. Anhöriga är ofta mer benägna att betrakta sina närstående som sjuka. De är, genomsnittligt sett, mer positiva till medicinsk behandling och tvångsåtgärder, även om de givetvis också vill se förbättrade, sociala insatser.

Ett uttryck för brukares och anhörigas skilda utgångspunkter är nybildningen av ofta anhörigdominerade och diagnosbaserade föreningar under senare år. Dessa ansluter i stort till den biopsykiatriska synen på psykisk ohälsa, medan RSMH av tradition har varit förankrat i brukarnas mer socialpsykiatriska perspektiv. En utjämning av dessa roller har dock skett de senaste åren, inte minst under trycket av en generellt stark biologisering av psykiatrin.

Min uppfattning är att RSMH bör fortsätta att vara – eller snarare återgå till att vara – först och främst brukarnas röst. Jag välkomnar såväl anhöriga som vårdpersonal och andra intresserade i våra led, men jag anser att de bör ansluta sig till de synsätt och strävanden, som kommer till uttryck från brukarna. Under 1990-talet fanns en undertitel till tidningen Revansch!, som beskrev den som ”Klientperspektivet i psykiatrin”. Det är ett gott motto att leva upp till!

/Hannes Qvarfordt


Vart tog det mänskliga värdet vägen?

Jimmy Soovik, ordförande i RSMH Örebro

Förra veckans rapporter om att Örebro kommun planerar att sätta upp lådliknande boenden utanför stan för människor med psykisk ohälsa gör mig så upprörd att jag knappt vet vad jag ska skriva. Visst utlovas det tak, el, vatten och avlopp, men jag undrar var de mänskliga värdena tog vägen och hur man tänker sig att de som ska bo i barackerna ska kunna få ett värdigt liv. Det är oklart exakt vilka som ska fösas ut till dessa ”boenden” långt ifrån grannar och allmän service, men jag har en känsla av att inte många av dem har varken bil eller körkort så de kan ta sig till och från stan och busstrafiken utanför centrum här i Örebro är inte särskilt tät. Om man nu hittar tomtmark vid en busstrafikerad väg över huvud taget.

Att kunna transportera sig för egen maskin är en grundförutsättning för att människor ska kunna delta i rehabilitering, få vård och stöd, uträtta sina ärenden och inte minst för att kunna ha någon form av socialt umgänge. I mitt huvud så har dom här människorna, precis som alla andra, ett stort behov av just det!

Ska dessa basala behov tillgodoses via hembesök? Det planeras boenden av den här typen på elva olika adresser spridda över ett stort område, det torde sannolikt krävas två man på heltid för att täcka dessa behov, kanske ännu mer under helgerna. Jag undrar om man verkligen har räknat med alla kostnader för uppförande, drift och underhåll av dessa boenden.

Så mycket kan jag säga, att det handlar om åtskilliga miljoner av våra skattemedel och det

kommer också att vara höga löpande kostnader inte bara för drift och underhåll,

utan även för transporter (i alla dess former), tillsyn och sannolikt boendestöd.

Risken för att dom sociala, medicinska samt vårdkostnaderna ökar är enligt min mening väldigt stor. Dessa baracker kan även bli ett tillhåll för missbruk, kriminalitet och självskadebeteenden.

Jag har varit ordförande i RSMH Örebro drygt ett år och om det är någonting jag har lärt mig så är det att när det handlar om psykisk ohälsa, är de ovan nämnda basala behoven grunden för återhämtning. Människor med psykisk ohälsa behöver, utöver det uppenbara behovet av vård och stöd, gemenskap, kamrater och en meningsfull sysselsättning, och absolut inte placeras ut isolerade i baracker!

Jag trodde inte det var sant när jag först fick höra förslaget från Rasmus Persson (C), förra veckan, att vi år 2012 behandlar våra sjuka och svaga som om de inte ens var vatten värda.

Örebro kommun måste ta sitt ansvar, det är inget snack om den saken, jag hoppas att dom gör det.

/Jimmy Soovik

Inslag om boendet hittar du här.


Lär känna dig själv

På sommaren brukar jag ta mig ut till travbanan, som ligger en bit utanför stan. Jag har upptäckt att det är någonting därute, som får mig att må bra, att känna mig fri. Kanske är det den fria luften, folkmassan, levande hästar och levande natur.

Lär dig att bli medveten om, vilka situationer/personer, som kan få dig att må bra/dåligt! På detta sätt har jag lärt mig att lite styra min vardag. Jag kan öka lite mer av det som är bra och samtidigt minska på det som är dåligt. Det är det som psykisk hälsa handlar om! Det är tillräckligt förlamande att inte kunna må bra i själen – det kostar energi och tid.

/Khai Chau


Vad är psykisk sjukdom?

Ganska nyligen sändes en dokumentär i SVT om den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Utöver den enda patient, som fick tillfälle att uttala sig om vården, fick vi huvudsakligen följa personalens arbete och beskrivningar av patienternas behov. Inte minst fick enhetens överläkare slå fast sin uppfattning om skillnaden mellan ”normalt”, psykiskt illamående och ”psykisk sjukdom” och att psykiatrin enbart är till för den senare gruppen. Hon menade t.ex. att en asylsökande, som hade försökt ta sitt liv av rädsla för att bli utvisad, inte hörde hemma i psykiatrin, därför att hon inte var ”psykiskt sjuk”. Likaså ansåg hon att förtvivlade ungdomar, som söker akut efter att pojkvännen eller flickvännen har gjort slut, av samma skäl inte är psykiatrins ansvar. Att de brutna förhållandena kan ha utlöst mer djupliggande sårbarhet, och att de hjälpsökande kanske är helt förkrossade, saknar uppenbarligen relevans i hennes värld, så länge hon inte betraktar dem som ”psykiskt sjuka”. Man undrar då vems ansvar dessa människors tillstånd och eventuella suicidrisk är?

Backar vi ytterligare något i tiden så kan vi alla erinra oss spektaklet kring bedömningen av den norska terroristen Anders Behring Breiviks mentala tillstånd. Den samlade norska expertisen fick två möjligheter att utreda saken, och två grupperingar kom fram till diametralt motsatta uppfattningar. Den ena ansåg att Breivik lider av ”paranoid schizofreni”. Den andra ansåg att han är, om inte frisk, så i varje fall inte heller psykotisk eller otillräknelig i någon annan psykiatrisk mening. Samma typ av vitt skilda bedömningar har gjorts av rättspsykiatriker i samband med flera svenska rättsfall. Vi kan nämna exempelvis Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic, och en småländsk pyroman (vars namn jag inte minns).

Absurditeter av det här slaget uppstår därför att man försöker konstruera gränser mellan ”alldaglig”, psykisk ohälsa och ”psykisk sjukdom”. Bland all psykisk ohälsa finns det en mycket begränsad andel, som uppenbart har kroppsliga orsaker. Till denna andel hör exempelvis effekterna av fysiska skador eller tumörer i hjärnan, Huntingtons sjukdom och vissa former av autism. Den helt dominerande andelen psykisk ohälsa har emellertid inga påvisbara och ursprungligen kroppsliga orsaker, som man känner till. (Däremot har den givetvis kroppsliga uttryck!) Det går inte att på vetenskaplig grund skilja ut ”psykisk sjukdom” från någon antaget ”övrig”, psykisk ohälsa. Sjukdomsbegreppet inom psykiatrin är därmed enbart en hypotes, utan saklig grund! Inser man det – och upphör att försöka dra en fiktiv gränslinje – så behöver man heller inte hamna i sådana dilemman som jag har givit exempel på ovan.

/Hannes Qvarfordt


Rösthörarkonferens

Äntligen kunde en rösthörarkonferens anordnas av RSMH på Nalen i Stockholm, den 14 september på den internationella rösthörardagen.   Rösthörare, RSMH, anhöriga och personal från kommun och landsting samlades för att få och sprida kunskaper om att förstå och hantera röster.

I ett världomspännande initiativ har The Hering Voices Network beslutat att hålla sammankomster just den 14 september, det för att sprida kunskaper och erfarenheter om att förstå och hantera röster. Så Intervoice över hela världen samlas för att sprida kunskaper om att förstå och hantera röster på World Hering voices day 14 september som är den internationella rösthörardagen. Vi uppmärksammade också denna dag med att ha en tyst minut som The Hering Voices Network har över hela världen.

Ami Rohnitz föreläsare, ansvarig för svenska nätverket rösträtt, styrelseledamot i Intervoice och med egen erfarenhet att höra röster, var dagens moderator och gjorde en fantastiskt insats och arbete med denna konferens. Hon skapade en glad och positiv stämning med mycket applåder och glada skratt.

RSMH Rösthörargrupperna med Ami Rohnitz, Siv Wetterberg, Elisabet Alphonce, Alva Thelander och jag, från Bellmansgatan, Sollentuna, Södertälje, Uppsala och Norrtälje fick inleda konferensen och berätta om våra olika verksamheter och varför det är så bra.

Lars Joelsson Psykoanalytiker och anhörig, berättade om anhörigperspektivet. Hur svårt det kan vara när man är både professionell och anhörig. Vilken roll ska man ha?

Som anhörig känner jag igen mig i svårigheterna kring att man ställs inför att ha jour dygnet runt och vara vårdare. Mina egna tankar är hur fel det kan blir när man ställs inför och får rollen som vårdare till sina vuxna barn. Vi anhöriga bör bara stötta och älska våra vuxna barn på ett mer vanligt sätt precis som man stöttar sina barn som inte har några funktionsnedsättningar och få fortsätta ha rollen som en vanlig mamma eller pappa.  Det professionella måste tar på sig den rollen och ansvaret. Personal från kommunen och de olika vårdenheterna måste se hela den enskilde individens behov samt samverkar över gränserna. Bollandet mellan kommun, Landsting och kontakten med olika myndigheter blir så fel.  Vi anhöriga kan bara älska våra vuxna barn och stötta. Vi kan inte ta på oss rollen som vårdare, boendestödjare eller psykologer med mera.

Trevor Eyles Psykiatrisjukskötare, psykoterapeut: Verksam i Århus i Danmark och är aktiv i Intervoice. Gav kunskaper om hur han arbetar med personer som hör röster. Hur han ger möjligheten och ser till varje individs behov. Berättade om att rösterna är metaforer som har ett budskap. Det gäller att rösthöraren förstår budskapet. Så länge rösthöraren inte förstår budskapet så skriker rösten ännu mera. Men vetenskapliga studier har visat att de flesta som hör röster, lever ett vanligt liv och det tvärtemot vad många tror. Många tycker att deras röster är inspirerande, stödjande och uppfattar sina röster som en positiv aspekt i deras liv. Därför finns det många som anser att höra röster som en form av mänsklig variation såsom t.ex.  homosexualitet och andra variationer men det har setts som en psykisk sjukdom. Vetenskapliga studier har också visat att skillnaden mellan de personer som behärskar sina röster – eller inte, bygger på relationen med sina röster och inte så mycket på innehållet. Med andra ord: Om du tror att din röst bestämmer och du är rädd för dem, så uppstår svårigheter. Medan om du har kontroll och inte är rädda för era röster, behärskar du ditt liv.

Anders Thorgren och Eva Anderszon Utbildare, på Psykiatrin Södra i Stockholm: Berättade om hur de utbildar rösthörare och deras behandlare genom att metodiskt gå igenom rösterna tillsammans med sin behandlare vilket ökar förståelsen till varför de existerar. Det gör att det kan bli lättare att förstå varför man hör dem och därför kan hitta olika sätt att hantera dem.  Utbildningen vänder sig till patienter som besväras av röster samt deras behandlare. Patient och behandlare går utbildningen tillsammans och lär sig en konkret metod som går ut på att finna samband mellan patientens livshistoria och de röster han eller hon besväras av och därigenom hitta olika sätt att hantera rösterna. Utbildningen hålls i Psykiatri Södra Stockholms lokaler på Sköntorpsvägen 29.

Lis-Bodil Karlsson, Filosofie Doktor i socialt arbete & lektor i socialt arbete: Arbetar med kommunikativ och fenomenologisk forsking, med inriktning mot psykiska funktionsnedsättningar och har skrivit avhandling om att höra röster.  Lis-Bodil var projektledare på RSMH Risförbund 1990 och startade upp nätverket rösträtt ett nätverk för rösthörare och andra intresserade här i Sverige.  Med stort engagemang  visade Lis-Bodil bilder och målningar och berättade om kreativiteten hos personer som hör röster. Det var Lis-Bodil som bjöd in mig till nätverket rösträtt och genom nätverket blev jag medlem och engagerad i RSMH.

Beate Grimsrud, född i Norge, är författare, dramatiker och regissör.  Beate är bosatt i Stockholm sedan 1984. Hon har även regisserat film och skrivit dramatik och Bibliografi . Skrivit ”Det finns gränser för vad jag inte förstår” 1989, ”Continental heaven” 1993. ”Jag smyger förbi en yxa” 1999. ”Vad är det som finns i skogen barn?” 2002. ”Har någon sett mig någon annanstans” 2007. ”En dåre fri”. ”Bollen i ögat” 2000. ”Några frågor om boxning” 2000. ”En film om boxning” 1999. ”En film om fotboll” 1994. ”Konungen” 1993. Fått många priser och utmärkelser. Sveriges Radio Romanpris år 2000. Aftonbladets litteraturpris år 2002. Wahlströms och Widstrands litteraturpris 2002. P2-lyssnarnas romanpris 2007 för Søvnens lekkasje. Hon har också sommarpratat i radio. Beate Läser ur sin bok En dåre fri som handlar om författaren Eli. När hon som barn, 6 år spelar teater i skolan flyttar plötsligt pojken Espen in i hennes huvud. Hon berättade att denna pojkröst i huvudet förblir 6 år gammal. Han får med tiden sällskap av fler pojkröster som vill vara med och bestämma över hennes tankar och rörelser. En är våldsam, en är manipulativ, en är en prins… Eli är en kreativ och optimistisk tjej, som trots svåra psykoser skriver böcker och filmmanus.

Stort tack till HI hjälpmedelsinstitutet personal som hade ett bord med  olika kognitiva hjälpmedel som kan vara bra för en rösthörare i vardagen.

Stort tack till RSMH Stockholms läns distrikt som hade information och bokbord.

Till sist ett stort varmt tack och till Ami Rohnitz som har tillsammans med Brita Modig på RSMH-utbildning arrangerat en så bra och lyckad konferens och gjort denna dag möjlig.

/Anneli Westling


Ångestparaden

Igår var en härlig dag. Vackert sommarväder och en massa RSMH-vänner och andra personer inom brukar- och anhörigrörelsen som samlades på Medborgarplatsen för att visa att vi finns. Vi var ca 3-400 personer som med stolthet gick i en parad ned till Kungsträdgården. Vi i RSMH hade en banderoll med texten: Bryt ensamheten. Andra budskap var: Våga prata om psykisk ohälsa, Rätten att få vara sig själv och Från patient till person. Paraden väckte uppmärksamhet också för att ett band på en lastbil spelade glad och medryckande musik. Många av de som var ute och gick eller var på väg hem från jobbet  sken upp när de såg vår parad. Festen fortsatte sedan i Kungsträdgården med underhållning och tal.

Det är viktigt att vi vågar stå upp för de personer vi är, visa att vi finns och tillsammans påverka attityder och fördomar till personer med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande , RSMH


Få vårdplatser leder till onödigt tvång

För en tid sedan drabbades en bekant till mig av det värsta som kan hända en förälder. Hans son tog livet av sig. Självmordet hade förgåtts av flera försök att komma i kontakt med vården för att sonen skulle få den hjälp han så väl behövde, men den hjälpen kom aldrig. Idag är platserna så få att endast de som bedöms som mycket självmordsbenägna läggs in och i vissa fall alltså inte ens de…

RSMH har sedan starten 1967 verkat för att människor med psykisk ohälsa ska ha ett eget boende, en meningsfull vardag och vara en del av samhället, inte låsas in på institutioner. Men det finns inget motsatsförhållande mellan den hållningen och att vårdplatser finns för de som är allvarligt psykiskt sjuka. Idag finns lite drygt en av nio slutenvårdplatser kvar jämfört med 1970-talet. Och kanske är det så att en del av dem som söker sig till psykakuten inte ska läggas in, men inte sjutton ska de lämnas vind för våg med ett recept i näven heller. Det måste finnas alternativ i form av mer omfattande öppenvårdskontakter som möter upp när människors psykiska hälsa sviktar. Som verkligen möter upp, som kontaktar, som gör en långsiktig plan och som följer upp. Så att ingen blir ensam med sin sjukdom och till slut så dålig att det enda alternativet är tvångsvård. Eller istället i desperation tar sitt liv. Vi har fått en absurd situation där människor som begär att få vård nekas den tills de blir så dåliga att de blir intagna med tvång. Samhället slösar med både människor och pengar.

Idag arrangeras Ångestparaden av Fountain House Stockholm för att rikta fokus på psykisk ohälsa. RSMH deltar i paraden under parollen Bryt ensamheten, gör det du också! Vi ses på Medborgarplatsen klockan 16.30 och vandrar till Kungsträdgården. I Kungsan är det aktiviteter hela eftermiddagen fram till ikväll.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH