Man måste inte vara trött och sjuk för att man är gammal

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteSocialstyrelsen brukar lite slarvigt sammafatta vad vi med säkerhet vet om äldres psykiska hälsa utifrån statistik och undersökningar som att en av fem över 65 år har en psykisk ohälsa som påtagligt påverkar deras liv. Något som inte självklart ska accepteras och tåligt bäras bara för att man blivit pensionär. Detta inte minst då det rör sig om tillstånd som kan behandlas och i de flesta fall lindras med rätt vård och insatser. Även en aktiv egenvård är möjlig med stöd av kunskap.

Självklart måste de flesta av oss acceptera att kropp och själ inte går att driva på in absurdum efter det vardagsslitage 70-100 aktiva år inneburit. Men, detta är inte detsamma som att man inte ska få hjälp med vad som ibland kan botas, ofta lindras och alltid tröstas.

Efter ett långt och innehållsrikt liv har många samlat på sig en del krämpor och kan ibland behöva både två eller fler olika läkemedel för såväl ditten som datten. En hake är då tyvärr ofta att olika preparat förskrivits av olika läkare vid olika tidpunkter och hur de idag – i kombination – påverkar dig som patient är inte alltid avstämt på ett bra sätt. Antalet äldre med negativa biverkningar och synergieffekter av läkemedel vars nyttoeffekt inte står i proportion till dessa är högt. Ofta har man dessutom alldeles för höga doser i förhållande till hur man tar upp aktiva substanser i läkemedlen och för vissa preparat är det rent krasst bara biverkan man kan se effekter av.

Att bli sedd och hörd samt få regelbundna medicininventeringar låter ju inte som en alltför absurd ambitionsnivå för en äldre människa i kontakt med samhällets olika former av vård, stöd och omsorg. Men, trots en hel del goda initiativ och eldsjälar är detta fortfarande en utmaning för många äldre idag. Många dras med en grad av ohälsa – inte minst psykisk – som är fullkomligt onödig utifrån den kunskap som idag faktiskt finns. Detta måste bli bättre och mer systematiskt adresserat från såväl Socialstyrelsen som från de offentliga huvudmän vars verksamheter möter våra äldre varje dag.

Att vara gammal är ingen diagnos och ingen återkoppling man behöver professionell hjälp för att få. Nej, våga se människan och våga fråga tills problemen är funna och avgränsade. Det är vad professionen bör prioritera; oavsett ålder.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Unga kvinnors psykiska hälsa

Paulina2013.02.28 ordnade RSMH-utbildning ett seminarium på ABF huset i Stockholm som handlade om unga kvinnors psykiska ohälsa. Jag fick den stora äran att hålla ett öppningstal och ha ett kort föredrag om ett fantastiskt fotoprojekt som jag deltog i 2013. Projektet hette ”Som ingen annan” och via fotografier försökte skildra vad det innebar att ha psykisk ohälsa och att vara människa, samt gränsen mellan att vara sjuk och inte. Finns det ens någon gräns? Det var fantastiskt att få dela med mig av mina erfarenheter och jag känner att det verkligen blev en lyckad föreläsning.

När alla spänningarna släppte, när jag var klar, blev jag så trött att jag tyvärr inte kunde stanna och lyssna klart. Det var tråkigt att lämna ett så viktigt seminarium. På vägen till hotellet i tunnelbanan råkade jag somna och missade min station. Jag var verkligen trött. Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste som finns, men det kräver så mycket energi. Alla förberedelser. Sen är jag så dålig på att planera och gör allt i sista sekunden, känner ni igen er?

Jag gjorde klar min powerpoint presentation, utanför föreläsningssalen, 30 min innan det var dags att föreläsa. Det går nog inte att vara senare ute än så. En person kom fram till mig och sa att jag måste ha is i magen som gör allt klart så nära inpå föreläsningen. Ibland önskar jag att jag var bättre på att planera. Men det positiva med att vara sen är att jag minns allt fantastiskt bra, för att det är så färskt.

Jag blev verkligen jättenöjd med föreläsningen och öppningstalet. Jag fick så mycket beröm från alla håll och kanter och det är jag glad för. Det kanske inte syns alltid, men det är mycket arbete som läggs ner och varje ord är valt med omsorg. Jag tänkte dela med mig av mitt öppningstal till er alla för jag blev verkligen nöjd med det, kommentera gärna vad ni tycker.
Som vanligt massa stora kramar på er alla!!!!

Öppningstalet:

”År 2011 vårdades 72497 kvinnor på sluten avdelning, inläggningar minskar i alla åldersgrupper utom bland dom unga i åldern mellan 15-24. Folkhälsorapporten i Stockholms läns landsting 2011 säger att om du är en ung kvinna i åldern mellan 15-24 är chansen att du använder psykofarmaka hela 10%. Och är du en ung kvinna mellan 21-24 år är chansen att du lider av psykisk ohälsa hela 30 %.

Sjukvården vet inte hur man skall handskas med självskadande unga kvinnor. Samtidigt ökar andelen unga kvinnor som skadar sig på olika sätt och är i stort behov av vård. Allt fler unga kvinnor mår idag mår psykiskt dåligt på ett eller annat sätt. Dessa kvinnor exkluderas från sociala sammanhang , arbetsmarknaden och även från samhället. Men att må psykiskt dåligt påverkar inte bara unga kvinnor utan det påverkar även deras vänner, familj och samhället i stort.

Men varför mår allt fler unga kvinnor psykiskt dåligt då? Det är en komplex fråga som kan innebär många olika svar och teorier, men idag tänkte jag dela med mig av mina egna tankar.

Kanske är det så att samhället har lite för bråttom. Samhället har lite för bråttom med att ständigt gå fram och utvecklas i sin egen hast och samtidigt exkluderas de som inte riktigt hinner med i detta tempo. Kanske är det så att vi har för höga krav på våra medmänniskor och oss själva. Dessa krav återspeglas dagligen i media, tidningar, på skolgården i arbetslivet men även i våra egna speglar och i vårt eget sätt att tänka.

Kanske är det så att samhället inte alltid räcker till att fånga upp människor när de behöver hjälp eller att ge det stöd och den hjälp som de behöver. Kanske är det till och med så att samhället ibland inte vill se. Kan det vara så att enbart mediciner inte kan läka en trasig själ? Ett förslag på det som skulle kunna läka en själ kan vara: tid, tålamod, flexibilitet tilltro, möjlighet att utvecklas i sin takt och testa sina gränser och framför allt samtal. Är detta egenskaper vårt samhälle besitter idag?

I ett samhälle som rusar fram i en nästan omänsklig takt blir det allt svårare att bli hel. Varför hinner vårdpersonalen på en sluten avdelning inte med mig när jag skriker efter hjälp? Varför lyssnar inte läkaren på mig när jag vägrar ta mediciner? Varför lyssnar jag inte lite mer på mig själv och min inre röst, den vet ju bäst?

Det ska inte handla om tur att få en bra läkare, en bra kontaktperson, en duktig samtalsterapeut, eller bara en förstående vän. Det är inte lotteri vi spelar på.  För i så fall vill du kanske inte vara den som drar nitlotten. Det finns lösningar och jag tror att kunskap är nyckeln. Därför har vi samlats här idag. Vissa av er kom hit för att ni tyckte att det verkade spännande, andra kanske är nyfikna och ville ha svar på några frågor i så fall hoppas jag att ni får det här idag.
Varmt välkomna.”

/Paulina Tarabyczynska

unga

 

unga bild

Bilderna från konferensen är tagna av Tina Holm Hjort


”Medicinfri”

khai-bild-bloggDen 23 april, var jag äntligen på väg att uppfylla en gammal dröm: att bli medicinfri – med läkarens medgivande! Det var också första besöket, hos denna ”nya” doktorn, eftersom doktorerna byter arbetsplats hela tiden. Ändå kunde han gå med på att lyfta frågan med mig.

Jag minns i början på 1990-talet, då jag insjuknade första gången: på min fråga om hur länge jag måste äta anti-psykotika, svarade man att det skulle vara ett år. I verkligheten blev det alltså istället från 1990 fram till nu.
Jag gjorde ett par tappra men ogenomtänkta försök att sluta med medicin då, vilket omedelbart ledde till nya allvarliga återfall. Så jag lärde mig att acceptera det faktum att jag måste göra som doktorn sa, när det gällde min medicin.

Och äntligen, nu idag, 24 år senare, har jag i alla fall läkarens ord på tungan, att han inte har något emot det! Samtidigt känns det naturligtvis kluvet inombords på mig, som om någonting jag vårdat så ömt, så länge, håller på att försvinna. Och vad händer om jag skulle få ett återfall idag? Men…men, jag tror säkert att den här gången, så har jag i alla fall oddsen på min sida!

Trevlig sommar
/Khai Chau


Piller botar inte ditt sociala sammanhang

Anne Sofie HöijMånga blir deprimerade. Barn, unga, vuxna och äldre känner sig ensamma, isolerade, oönskade, oälskade och utanför all form av kärleksfull omhuldande gemenskap. Att då bli deprimerad är en naturlig händelse. Är man därtill den mobbade, slagna, våldtagna som lever under ständigt hot om ytterligare våld i relationer blir det ännu värre. Då känner du oftast skuld, skam, och självförakt för man är ett offer. Ingen säger: ”Det är inte ditt fel”. Då är självmordsförsök eller självskadebeteende en naturlig följd av livssituationen.

Det är viktigt att någon ser dig, som någon viktigt person, att du är bra och nödvändig som individ. Någon som säger: ”Det är inte ditt fel att du är ett offer. Du behövs för mig. Du har inte gjort något fel som ger andra rätt att skada dig. Du ska inte behöva tåla detta. Jag hjälper dig att bli fri från fortsatt våld.”

Vården måste se den deprimerade, ge den tid, stöd att bearbeta ångesten och depressionen. Socialtjänsten måste ibland hjälpa oss att bryta sociala miljön och förklara varför till exempel barn inte kan bo kvar hos misshandlande föräldrar. De måste förklara det på ett mjukt sätt så att barnet inte känner skuld och skam, annars kan det bli ett nytt trauma.

Det är viktigt att vården undersöker om din depression är en naturlig följd av en outhärdlig livssituation. Piller, elchocker och bältning förändrar inte den sociala situationen och följden som blir sjukdom. Vi behöver medmänniskor, en trygg livsmiljö, ibland medicin för att lindra det akuta. En depression är ibland en självförsvars reaktion på det som inte går att uthärda.

Vi behöver stöd och hjälp av samhället när vi lider och det finns orsaker till det. Låt oss hjälpa varandra att bryta det outhärdliga för att hitta en bättre verklighet. Var rädd om dig. Du är viktig. Du behövs. Ta en stund i taget. Det gör jag. Fyll den med bättre innehåll. Det finns medmänniskor.

Ha det så bra som möjligt!

/Anne-Sofie Höij

Redaktörens kommentar: Just nu jobbar Socialstyrelsen med att skriva om de nationella riktlinjerna vid vård av depression och ångest. Läs de gamla riktlinjerna här.


Tillbaka till framtiden?

Hannes 4Två händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:

1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)

2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)

3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)

4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)

5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.

Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!

Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:

1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)

2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?

3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)

Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!

/Hannes Qvarfordt

 


Pengar är bra för nerverna

khai-bild-bloggJag fick chansen att delta på seminarie: ”Måste psykisk ohälsa leda till fattigdom?” den 9 april, på ABF-huset i Stockholm. Arrangörer var NSPH och Svensk Social Politisk förening. Trots att det var en kvällsaktivitet så var vi cirka 100-deltagare.

Kvällen inleddes med att RSMH:S ordförande Jimmie Trevett pratade med Lisa Lindh om egna erfaraenheter av psykisk ohälsa och ekonomi. De skötte det hela mycket proffsigt. Som föreläsare, kunde man bl.a. känna igen Kjell Broström, som varit i lång och trogen tjänst inom brukarrörelsen. Man frågade sig: om Psykisk ohälsa och fattigdom är det regel eller undantag? Vad tycker Du? För mig personligen har det alltid varit glasklart att så är fallet! Jag har kallat detta för Systemfel, bl.a. hos försäkringskassan, som inte delade ut sjukpenning till mig, utan kallade mig för Nollklassad.

 

Man kan faktiskt inte rå över, om man blir (psykiskt) sjuk FÖRE eller efter att man skaffat sig ett jobb. Jag hade velat ha med Försäkringskassan under kvällen , som deltagare så att de kunde lägga alla kort på bordet. För övrigt var det bra och mycket viktigt att seminariet var kostnadsfritt för att vi brukare ska kunna komma.   Till sist, vill jag hälsa till Alain Topor och tackade för en utomordentlig presentation av projektet i Blekinge där 100 personer fått 500 kronor extra i månaden under nio månader. Alain använde bitvis mig som levande exempel, innan jag sprang till kvällståget – och därmed missade reflektionen av riksdagsledamöter, som var sista programpunkten! Och så ett citat, som jag läste i någon ekonomi-bok, för längesen: ” Pengar, unge man, det är bra för nerverna!”

Hälsningar

/ Khai Chau


Motiverande samtal

Henrik LarssonMotiverande samtal (MI) är mycket bra. Som jag förstår det är en av komponenterna i MI att lyssna på klienten. Kanske ett MI-tillfälle kan komma att bestå av bara den komponenten om personalen bedömer det vara bäst så. Om personalen bedömer att klienten är mottaglig för en fråga så kommer frågan antagligen att bygga på något som klienten precis har pratat om men som inte riktigt är färdig bearbetat.

Målet med frågan är att klienten kommer till en insikt. Här kan det hända att klienten känner sig bekräftad om personalen faktiskt lyssnar på vad klienten pratar om. Personalen kommer med följdfrågor. Klienten kan bli inspirerad till att fortsätta prata, kanske till och med om knasigare, sorgligare, svårare, mer problematiska eller känsligare saker, eftersom han/hon nu blivit bekräftad och som följd av detta vunnit självförtroende.

Nu är klienten motiverad att lösa problem. Kanske till och med öppen för förslag. Personalen kan föreslå alternativa vägar att gå. Kanske presentera ett praktiskt schema eller rutiner som klienten tror kan hjälpa att få fotfäste i en positiv spiral. I rutiner ingår sysslor. För att sammanfatta: Med hjälp av MI-metoden (som jag tänker mig den) så kan man faktiskt nå resultatet att klienten blir motiverad till sysselsättning. Men jag tror fortfarande man är fel ute om man har som alena målsättning att motivera.

Personalens målsättning måste först och främst vara att förbättra situationen för klienten, även om det innebär att ingen sysselsättning kommer till stånd. Bakgrund: När personalen, på allaktivitehuset jag besöker mest varje dag, fick titeln aktivitetshandledare så upplevde alla deltagare (brukare) att de blev jagade med blåslampa. Ett extra tråkigt exempel var dukningen före lunch som deltagarna brukar få sköta, om de vill. Plötsligt var det ”Ja, om ingen dukar så blir det ingen lunch idag”. Uppdraget beställaren ger utförarna kanske ska vara: att aktivt verka för att komma fram till om brukaren har intresse av och  förmåga till sysselsättning. Och i så fall vilken sysselsättning som skulle vara realistiskt.

/Henrik Larsson


Bra att Socialdemokraterna lyfter frågan om psykiatrin

JimmiebloggI dag går Socialdemokraterna ut med en debattartikel på Aftonbladet där de förespråkar ökade satsningar på psykiatrin och nolltolerans för bältesläggning. Vi välkomnar detta inlägg, som går helt i linje med vad RSMH står för. Vi förespråkar insatsmetoder som går ut på att minska trauman, snarare än att skapa nya. Behandlingsmetoder som är moderna och där patienten blir bemött med värdighet och respekt av personalen. Det behövs utbildning av de anställda, mer pengar till psykiatrin och förebyggande insatser.

Det är inte första gången som politiker talar om satsningar på psykiatrin. Göran Hägglund har sagt det förut och miljontals kronor har gått till bland annat PRIO projektet. Men en ökad satsning måste också slå igenom i kommun och landsting, något som inte har skett på alla håll. Så därför välkomnar vi alla fortsatta utspel som lyfter frågorna om psykiatrin, oavsett politisk tillhörighet. Vi nöjer oss inte förrän alla personer med psykisk ohälsa får ett värdigt bemötande.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH