Tänderna är en del av kroppen
Publicerat: september 13, 2021 Sparat under: biverkningar, ekonomi, Jonas Andersson, Medicin, Tandvård 1 kommentar
Hejsan igen!
Nu kommer jag ta upp ett ämne som jag tycker är så viktigt. Ska våra tänder vara en klassfråga och ska man behöva ta lån för att kunna ta hand om sina tänder? Jag förstår bara inte varför inte tandvården ska ingå i den vanliga vården och i högkostnadsskyddet. Jag anser att tänderna också är en kroppsdel så jag kan inte se någon skillnad här.
Kollar man bara inom vår målgrupp så är tandvården mycket viktig. En anledning är att våra mediciner verkligen förstör våra tänder, något jag själv har erfarenhet av. Jag kan bara säga tack till min tandläkare som hjälpte mig så att jag slapp att betala allt det som man hade gjort och som såg till att jag har fått protes både uppe och nere. Får man inte den hjälpen som jag fick så kan man fråga sig hur många av oss som får ta lån för att göra sina tänder.
Jag anser att man behöver informera mer om tandvårdskortet som finns till för personer som har mediciner som skadar ens tänder. Men det krävs mer – man måste ta bort skillnaden mellan tandvård och vanlig sjukvård. Skadar jag min höft och måste operera den så kostar det 100 kr per dygn när jag är inlagd. Men går en tand sönder så kan det kosta mig tusentals kronor. Jag hoppas att ni hör hur fel det både låter och är.
En skada är väl en skada så då kvittar det väl var skadan sitter, men tydligen är det inte så enligt våra styrande politiker. Det här är en fråga som vi alla måste gå ihop och arbeta för på olika sätt för att ändra på det. Det fungerar inte att vi har det så här längre.
Vad är det som gör att tandvården måste vara så mycket dyrare än den andra sjukvården i samhället? Min egen fundering är om den verkligen är så mycket dyrare material och behandlingar? Eller är det för att alla privatkliniker ska tjäna pengar på oss som redan har det dåligt ställt i vårt samhälle?
Beslutsfattarna måste verkligen börja tänka om. Vi kan inte försvara de här kostnaderna länge till och vi som ska ha så bra sjukvård i vårt land! Visst har vi en bra sjukvård men inte ett rättvist tankesätt när det gäller hur man tar ut olika avgifter för sjukvård och tandvård som det är nu.
Sen kan det gå så långt att en riktigt dålig tandhälsa kan gå över och bli somatiska problem också, det få vi inte glömma bort.
Jag börja tröttna på att allt ska delas upp i de här olika kostnadsfacken som hela samhället är uppbyggt på. Jag hoppas att det snart blir en ändring på det här med tandvårdskostnaderna och att de kan ingå i högkostnadsskyddet.
Med vänlig hälsning
/Jonas Andersson
Brukarmakt ger alternativ till medicin
Publicerat: september 6, 2021 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, biverkningar, Medicin, Psykiatri Lämna en kommentar
Brukarmakt är ett så viktigt ord för oss inom brukarrörelsen och borde verkligen få en större plats inom psykiatrin. Idag anser många med rätta att det är näst intill omöjligt att påverka vården. Man erbjuds psykofarmaka punkt slut. Ingen terapi, inga alternativ.
Framför allt har antidepressiva läkemedel blivit stressade läkares viktigaste verktyg. Trots att Socialstyrelsen i första hand rekommenderar samtal och terapi vid depression så förskriver många läkare bara antidepressiva läkemedel.
Jag tänker att man i stället borde göra som inom prostatacancervården där patienten presenteras fyra olika behandlingsalternativ. Minst ett av alternativen skulle vara helt utan psykofarmaka, med fokus på terapi i stället.
Vi har mycket att lära av vårt grannland Norge. Där finns rätten till en medicinfri psykiatrisk vård inskriven i den norska patient- och brukarrättighetslagen och sedan den 1 juni 2016 ska vårdgivarna kunna erbjuda psykiatrisk vård utan medicin om patienten så önskar. Det var ett resultat av att fem patientorganisationer gick samman och tillsammans påverkade norska myndigheter och politiker att fatta beslutet. I Sverige bedrivs en liknande kampanj inom ramen för Föreningen alternativ till psykofarmaka och där deltar RSMH.
I Norge finns också ett helt annat tänk gällande utsättning av antidepressiv medicin. Patienternas utsättningsproblematik tas på allvar och den som slutar med antidepressiva kan bli inlagd på klinik för avgiftning och få hjälp med oro, yrsel, sömnproblem och självmordstankar. Svensk sjukvård saknar däremot helt rutiner för att hjälpa till i dessa situationer.
Verktyg för inflytande och brukarmakt saknas dock inte helt idag inom den svenska vården. I den svenska patientlagen (SFS2014:821) finns skrivelser om informerat samtycke. Det följs i hög grad inom den fysiska eller somatiska vården men tyvärr i väldigt ringa omfattning inom den psykiatriska vården. Redan idag ska man alltså vara överens om vilka behandlingsformer som ska vidtas och ”patienten ska få information om sin hälsosituation, de metoder som finns för undersökning, vård och behandling” och ”patienten ska även få information till möjligheten att välja behandlingsalternativ.”
Jag hoppas verkligen att vi inom en snar framtid ska komma till en situation där brukarmakt och rätten till medicinfri vård för patienter inom psykiatrin blir självklarheter.
/Barbro Hejdenberg Ronsten
Utfasning av mediciner och coronasommar
Publicerat: augusti 23, 2021 Sparat under: Anne-Sofie Höij, biverkningar, coronapandemin, Depression, ekonomi, Medicin, pandemi Lämna en kommentar
Det har faktiskt varit en ovanligt bra sommar i år, trots att jag haft väldigt ont och skakningar som jag inte vet vad de orsakas av. På grund av covid-19 har jag inte heller kunnat träffa mina barn i Stockholm och det är ju en sorg. Vi är visserligen vaccinerade alla tre men det är ett riskmoment att åka tåg, flyg eller buss för mig dit eller för dem hit.
Katten pojken och jag har varit ute mycket i sommar. Han har gått ut och in som han har velat och jag har ätit frukost och intagit förmiddagskaffe, lunch och middag utomhus. Jag har odlat, men har misslyckats med luktärter, krasse, sockerärtor och vaxbönor. De angreps av ohyra och jag vägrar använda gifter, men övriga blommor har klarat sig.
Jag har inte ätit ute på restaurang heller utan de dagsutflykter jag brukade göra med färdtjänsten har jag inte vågat mig på så det har varit en ensam sommar.
Jag har i alla fall pratat med min dotter varje dag i telefon och minst ett par gånger i veckan med min yngsta dotter och ibland använder vi Facetime. Sen har jag en bästa kompis och en vän som jag pratar med varje dag och det gör att jag inte känner mig så ensam.
Semester hemma är ingen nyhet för mig som låginkomsttagare. Vi är många som har det som alternativ så det har jag hunnit vänja mig vid. Men det är synd att sommaren snart är slut för det är då jag mår som bäst.
Nu kommer ju hösten med höstdepressioner och mörker och jag har fått ta bort en hel del psykmediciner eftersom de misstänker att de framkallar skakningarna, bland annat Risperdal och Sertralin, så jag är lite orolig för hur jag ska hantera mitt psyke i höst och i vinter. Nu ska jag ju få hjälp att trappa in något annat snart och jag hoppas och vill att det ska gå bra. Det är ju så med många psykmediciner att det tar långt att trappa ner från 200 mg per dygn till noll för det finns många biverkningar med att sluta med dem.
Jag är faktiskt oroad men inte rädd efter att ha ätit psykofarmaka sen 1953. Jag har upplevt upptrappning och utfasning av preparat flera gånger. Och att jag måste se över den dos jag ätit fram tills idag är kanske inte så konstigt för den dosen har jag haft sedan 1999. Ibland tycker jag att psykläkarna och även andra läkare kunde överväga att se över och byta ut medicin lite oftare för alla mediciner som har verkat har också biverkningar.
Annars mår jag bra, utöver ryggvärken, men är man reumatiker med diskbråck så är man ju. Jag ser fram emot att coronasmittan ska minska så att man vågar att träffa folk. I dagsläget har jag munskydd, visir och glasögon när jag går utanför dörren fortfarande, för säkerhets skull. Det tycker jag nog att du också ska överväga för tyvärr är det inte smittofritt ännu, om det någonsin blir det.
Tipset som jag vill ge till dig och andra är att göra vad du kan för att förstora det som är bra i vardagen. Det tror jag att du kan må bättre av, liksom jag.
Ha det så bra som du kan och var rädd om dig.
/Ann Sofie Höij
Om förväntningar och återhämtning
Publicerat: juni 21, 2021 Sparat under: Återhämtning, biverkningar, Medicin, Psykiatri, Ulrika Westerberg, Vård 1 kommentar
Att fråga en psykiatriker hur en ska bli frisk, är att ställa för stora förväntningar på vilka svar hen kan ge. Med psykiatrikerns utbildning i skolmedicin och av de begränsade resurser hen har – planade min återhämtning ut och försämrades. När jag mådde som sämst under cirka fem år av fel åtgärder och depression kunde jag inte tänka klart. Jag vände mig både till öppenvård och slutenvård och fick allsköns medicinering utan positiv effekt.
Ända fram till 2010 kunde jag ta hand om min hälsa och leva ett liv med heltidsarbete, motion, partner i ett stort sett meningsfullt sammanhang. Det ”rullade på”. En fallolycka satte stopp för mitt dåvarande fungerande liv och jag blev heltidssjukskriven. Den olyckliga uppdelningen mellan soma och psyke i vården resulterade i att jag sändes till psykiatrin när förbättring uteblev och den trenden fortsatte i psykiatrin. Jag var oförmögen på att se över mina livsstilsval för att hitta sätt att förbättra mitt mående. Ingen lyckades eller brydde sig heller om att skicka mig i rätt riktning till återhämtning och jag tappade både motivation och hopp.
Ett av mina största misstag i livet var att tro doktorn visste bättre än jag, om vad som behövs för återhämtning. Gå inte i den fällan. Min smala lycka var vetskapen om att svaren kunde finnas i aktuell forskning som sällan införs i offentlig vård förrän efter i bästa fall ett decennium. Med lite pengar tog jag mig vidare av funktionsmedicin som använder biomedicinska markörer och gör omfattande research av ens liv. Med en radikal kostomställning kunde jag tänka igen, tränade på att välja vilka tankar jag ville följa och sen agera. Jag gjorde en dagsplan och en långsiktig plan med uppföljning för utvärdering och ny scanning av biomarkörer för att avgöra om jag var på rätt väg. Det fungerade.
Idag vet jag varför jag periodvis försämras och kan åtgärda det. Jag förfinar mina metoder och blir allt bättre på att avgöra vad som förbättrar och vad jag bör undvika i vardagen. Bakslag är en del av livet för allt kan inte kontrolleras. Konsten är att inse vad som kan förbättras, acceptera det som jag inte kan påverka och släppa det mörka, destruktiva. Hade jag inte trott att jag kan göra någonting hade heller inget hänt. Det krävs också mod att göra bra livsval för det kan inledningsvis upplevas som ovant då till exempel kroppen kan signalera lite bakvänt med stressreaktioner vid nya beteenden och situationer. Med modet att pröva nya förhållningssätt och vanor kan också vänner och familj falla bort som inte vill eller kan stötta mig. Falla bort, som i att de inte delar mina nya vanor eller stöttar mig i min hälsoprocess.
Det viktigaste är nu att må bättre med personer som kan stötta på olika sätt över tid. Jag använder inspirerande och kunniga personer i social media, stödgrupper i olika föreningar och praktiserar dagligen på egen hand och med andra i möten med människor. RSMH har varit en del av min återhämtning med dess litteratur om återhämtning, diskussioner med anställda och förtroendevalda likväl som med dess nätplattform.
Ibland vill jag ge upp men de perioderna blir allt mindre intensiva och varar allt kortare tidsmässigt – tack vare en grov dagsplanering jag håller mig till. Psykvården håller jag mig borta från även under sämre perioder, för min erfarenhet är att jag kan bli skadad av upplevd försummelse och bristen på långsiktighet. På ett tragiskt sätt blev min vårdskada starten på min återhämtning då jag slutade söka hjälp. Hur ser din hälsoresa ut?
/Ulrika Westerberg
Jämlik hälsa ska bli en valfråga
Publicerat: juni 7, 2021 Sparat under: Bemötande, biverkningar, coronapandemin, Det är vi som bloggar!, Diskriminering, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Tillgänglighet, Vård Lämna en kommentar
Jämlik hälsa är väldigt viktigt att kämpa för tycker jag. Vi har inte en jämlik hälsa i Sverige idag, om detta talar siffrorna sitt tydliga språk. Vi vet att personer med svårare psykisk ohälsa har en medellivslängd som är 15–20 år kortare än en frisk persons. Självmord och biverkningar av mediciner, en livsstil som innebär att man inte rör sig tillräckligt, är alla faktorer som påverkar människor med psykisk ohälsas livslängd. Det är en skam för den svenska sjukvården att situationen är vad den är.
Det är därför med glädje och stolthet som jag kan meddela att paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige som RSMH är en del av, bestämt att vi kommer att kampanja för jämlik hälsa inför valet. Jag har nyligen blivit omvald till andra vice förbundsordförande i Funktionsrätt Sverige och kommer för RSMH:s räkning att ta ledartröjan för en jämlik hälsa för personer med psykiska besvär. Tillsammans med andra medlemsförbund ska vi lyfta denna fråga under de kommande två åren och förhoppningsvis nå förändring.
Det finns faktiskt mycket som kan göras för att uppnå en jämlik hälsa. Det handlar om åtgärder såsom att på ett positivt sätt erbjuda livsstilsförändring som ännu mer motion på recept, mera gratis rökavvänjning för de som önskar detta och kultur på recept för alla ska ha rätt att ha ett fungerande socialt liv. Det är också viktigt med stöd via våra föreningar för att människor ska få en bra vardag
Inom psykiatrin idag negligeras biverkningar av psykofarmaka i mycket stor grad såsom kraftig viktökning och de följdsjukdomar som kan komma med detta som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Det behövs en uppryckning inom psykiatrin och man bör eftersträva andra saker i behandlingen än enbart medicinering.
Det krävs även förändring inom sjukvården i övrigt för att personer med psykisk ohälsa ska kunna få en fullgod vård och behandlas som jämlika medborgare. Våra fysiska besvär och ohälsa måste bli accepterade, inte som idag ofta förbises och negligeras. Kunskapen inom primärvård om fysiska besvär vid sidan av psykiska besvär måste bli bättre. Det handlar om förändrade attityder hos sjukhuspersonal som ofta remitterar tillbaka en person med psykisk ohälsa till psykiatrin, utan att ta personens fysiska besvär på allvar.
Jag ser redan nu en viktig förändring i samhället och det är att vi äntligen har börjar diskutera de självmordstankar som många människor kan ha av flera anledningar. Det är en viktig signal till alla som går och bär på dessa tankar att vi nu pratar mer öppet om självmord och hur de bäst kan undvikas. Den diskussionen måste få fortsätta och fördjupas.
Under den här tiden med corona har det också blivit tydligare att människor med psykisk ohälsa kan fara mer illa än andra av isolering och ensamhet.
I arbetet för en jämlik hälsa bär vi med oss alla berättelser om personer som farit illa och inte fått den vård de förtjänat, men vi ser också framåt och kämpar för att en förbättring är möjlig. Vi ses förhoppningsvis i valarbetet för en mer jämlik hälsa för alla.
/Jimmie Trevett
Ingen frågade min mamma
Publicerat: februari 8, 2021 Sparat under: biverkningar, Läkemedelsbolag, Medicin, självmord, Ylva Kristina Larsson 1 kommentar
Det var tidigt 90-tal.
Boken Prozac hade precis slagit igenom.
”Lyckopillren” blev satta på kartan.
Jag har inte läst den.
Då gick jag första året på gymnasiet på undersköterskelinjen.
Jag mådde hemskt dåligt psykiskt själv.
En dag kommer det en läkare till klassen som presenterar en studie på depressioner hos tonåringar.
Samtidigt som han satte in antidepressiva läkemedel, SSRI på minderåriga.
Jag hoppade på och var med i studien.
Det var hundratals papper att fylla i och frågor till precis allting.
Så var det intervju också.
Det skulle sållas bland alla deltagare till en mindre grupp och jag blev med i den också.
Då togs det blodprov.
Jag fick en chokladask efteråt.
Sen hände en massa annat i mitt liv som gjorde att min medverkan i studien avbröts.
Men så mörklades i och för sig hela studien också så det var inte mycket att fortsätta med…
Det sattes in SSRI och placebo på utvalda ungdomar och när de som fick SSRI började få självmordstankar
och även göra självmordsförsök så ansåg forskarna att SSRI fungerade.
Detta eftersom ökad ångest är en vanlig biverkning.
Men… logiskt…?!
Kan man verkligen se självmordsförsök som ett lyckat resultat av en studie?
Jodå det gjorde de.
Under tiden låg jag på BUP och fick SSRI.
Men ingen frågade min mamma.
Jag var minderårig.
De gjorde studien utan att fråga mina föräldrar.
Vem fan tillät detta påhitt egentligen?
DET skulle jag vilja veta idag!
Och jag skulle vilja få ett svar.
”Varför”?!?
/Ylva Kristina Larsson
Ett inlägg i debatten om mediciner
Publicerat: december 7, 2020 Sparat under: biverkningar, Jonas Andersson, Medicin, vikt Lämna en kommentarHej på er alla!
Nu är jag tillbaka igen med ett blogginlägg till er. Idag kommer jag ta upp ett laddat ämne och det är mediciner. Många är för mediciner och många är emot mediciner. Jag själv kan tycka att det är bra med mediciner i det akuta skedet, men sen så ska de trappas ner så fort det bara går så man har så liten dos som det bara går.
Jag har egen erfarenhet av när det inte fungerade och jag fick bara en massa nya mediciner samtidigt som man tog inte bort någon. Det slutade med att jag blev sjuk av alla mediciner och biverkningar som jag fick av dem. Det höll på tills jag fick en ny läkare som jag sa till att det inte fungerade mer och att jag inte klarade av min vardag för att jag var så medicinerad som jag var.
Jag sa att jag bara ville ha det absolut viktigaste medicinerna och att man skulle ta bort alla andra. Jag hade 15–20 tabletter om dagen då och nu har jag en medicin som jag tar på morgonen och en behovsmedicin för sömnen, men det var länge sedan som jag tog den och det är skönt. Jag började fungera igen och tänka klart och jag blev mycket piggare också. Men det viktigaste är att jag mår så mycket bättre nu med den lilla medicin som jag har.
Sen är det en sak som jag ofta tänker på och det är de tunga mediciner man använder allt längre ner i åldrarna på barn och ungdomar. Det kan inte vara bra för deras utveckling och man måste samtidigt med mediciner även sätta in andra behandlingsformer. När jag arbetade med detta så fick jag cirka två samtal i veckan från förtvivlade föräldrar som berättade att deras barn bara låg där och inte klarade av att göra något för att de hade så mycket mediciner.
Jag efterlyser att läkare följer upp när man får mediciner och gör en hälsokontroll per år. Jag säger det för det finns så många följdsjukdomar med de här medicinerna. Jag kan se att många går upp i vikt och det kan leda till andra allvarliga sjukdomar som problem med hjärtat och diabetes. Sen vet jag av egen erfarenhet att de här medicinerna tar väldigt hårt på ens tänder för man blir oftast torr i munnen och då får man hål eller som det blev för mig att jag tappade mina tänder.
Min erfarenhet är att sjukvården är väldigt dålig på att informera om olika biverkningar. Jag har själv läst mig till det gällande mina mediciner, men det finns personer som kanske inte orkar eller kan göra det. Jag kan tycka att det skulle vara läkarnas skyldighet att ta upp det när de sätter in olika mediciner.
Har man mediciner som påverkar ens tandhälsa på olika sätt, kan man få ett intyg om att få billigare tandvård. Jag betalar exempelvis bara 200 kronor per gång och har frikort inom sjukvården så det kostar mig inget att gå till tandläkaren. Men tyvärr är vården också väldigt dåliga på att informera om detta. Det borde vara extra viktigt då vi vet att personer med psykisk ohälsa oftast inte har en bra ekonomi och då väljer bort saker som dyra tandläkarbesök.
Varför behövs det så mycket tunga mediciner inom psykiatrin? Kan man inte i alla fall dels lösa det på något annat sätt? Jag fick själv en hel del mediciner och var tvungen att äta extra mediciner för att jag fick så mycket biverkningar av dem jag redan åt. Hur fel låter inte bara det kan man tycka. Jag vet att jag alltid kommer att behöva en liten dos medicin för att kunna fungera som jag vill och kan göra så det har jag inget emot alls. Det är bara att inse att jag behöver dem för att kunna må bra och inte insjukna så ofta som jag har gjort innan.
Min syn på medicinering är inte att man inte ska ta någon medicin alls för det kommer man sällan ifrån. Men det ska vara i rimliga proportioner så att man kan fungera så bra det bara går och få ett så bra liv som möjligt. Sen är det mycket viktigt med riktiga uppföljningar och hälsoundersökningar varje år.
/ Jonas Andersson
Flödder – en inkörsport till missbruk
Publicerat: maj 10, 2020 Sparat under: Ångest, biverkningar, Medicin, Missbruk, Ylva Kristina Larsson 1 kommentarJag var fortfarande i tonåren när jag kom i kontakt med barn/ungdomspsykiatrin (BUP) för min psykiska ohälsa. Innan jag var gammal nog att ens köpa alkohol ute på restaurang var jag redan beroende av starkt narkotikaklassade läkemedel – Rohypnol ordinerat vid behov (vid behov är ett märkligt begrepp).
Mina behov ökade ju mer jag försökte dämpa dem då jag snabbt utvecklade en tolerans och behövde höja dosen för önskad effekt. Jag var samtidigt inlagd på BUP en längre tid. ”Vid behov” blev sen inom kort en daglig stående ordination för min ångest. Och jag äter dagligen bens än idag – 30 år senare ….
Med denna mycket effektiva form av ångestlindring steg dock graden av ångest, vilket är en vanlig sidoeffekt av tolerans och dosering. Jag började att dricka alkohol och testa på olika substanser ihop med bens. Jag tänkte inte medvetet på att det jag gjorde var självdestruktivt. Det var en ren självmedicinering och det enda sätt jag fann möjligt att överleva på för min ångest och förtvivlan var så stark att jag inte stod ut i mej själv.
Jag tror ändå ärligt talat att just det läkemedlet var det bästa alternativet för mej just då, men att det skulle varit en mer kontrollerad behandlingsform istället för ”vid behov”.
Jag utvecklade alltså ett vårdrelaterat beroende och går i dagsläget på psykiatrins beroendemedicinska mottagning, Läkemedelsprogrammet. Jag har med deras insatser helt trappat ur och slutat med två olika benspreparat under tiden här och minskat den jag använder just nu med två tredjedelar hittills. Jag har precis varit inlagd på psykiatrins hus i Uppsala och trappat ut ännu ett milligram. Det kan låta fjuttigt men för mej är det enormt påfrestande. Inte bara den fysiska abstinensen, utan den psykiska …. att släppa den enda lindring jag har just nu för ångest.
Jag vill absolut inte förminska det problem som just bens faktiskt ger på sikt. Jag vill inte uppmuntra till användning. Vill inte säga att det är det enda som hjälper. Tvärtom! För detta ”flödder” blev en inkörsport till ett långt missbruk och beroende.
Att få tillgång till alkohol och andra substanser blev under en lång period det enda som jag fokuserade på. Det blev min största prioritet och tog bort min personlighet. Jag skadade mej själv och alla i min närhet. Jag var självisk. Men allt jag ändå ville var att överleva …. Jag ville leva! Men sakta tog jag livet ifrån mej i ett aktivt blandmissbruk.
Det är långt ifrån ovanligt att användandet av bensodiazepiner leder till alkoholberoende och vid långvarig behandling även till drogmissbruk. Cirka 30–40 % av de som har ångest/depressionsproblematik självmedicinerar/är beroende av främst alkohol – jag är seriöst rädd för mörkertalet.
Men vad gör man när smärtan inuti blir outhärdlig? Rädslan som kryper under huden med kalla kårar och strupen som kväver sina egna andetag medan det känns som hjärtat slår sönder insidan med hårda slag …. Illamående, yrsel och tunnelseende. Panik.
Något inom mej gör så oerhört ont att jag överväger självmord för att slippa plågan. Jag vrider och vänder mej svettig av smärta. Gråter utan nån egentlig sorg. Tårarna rinner av förtvivlan. Jag tycker inte synd om mej själv. Det hinns inte ens med att tänka på. Jag kämpar för livet!
Och där, i just den stund när jag tror att kroppen tänker ge upp och mina krafter sina inuti, där själen inte längre orkar finnas till. Just då kommer sjuksköterskan med en liten vit plastkopp och erbjuder mej ”behovsmedicin” …. Och redan inom några minuter känner jag hur mina hjärtslag lugnar sej och jag får luft igen. Det rycker till lite från kroppen som sakta slappnar av. Rädslan lämnar mej och lugnet infinner sej.
Totalt utmattad från denna kamp med min själ får jag stöd att ta mej till mitt rum och min säng för att vila. Nu rinner någon enstaka varm tår ur ögonvrån av hopplösheten och maktlösheten att inte kunna hantera mej själv. Nu sätter sorgen in över hur jag faktiskt lever. Ännu ett ångestpåslag – dödsångest kommer över mej och jag ges en tablett till. Och en till ….
Till slut behandlar jag ju egentligen en abstinens länkad med min ångest. Men jag vill aldrig, aldrig uppleva smärtan mer så jag ”väljer” den ”enkla vägen” ut ur lidandet – en så kallad ”quickfix” -mycket effektivt i stunden …. Stunden som blir min vardag. Som ÄR min tillvaro.
Ingen vill väl må dåligt. Alla vill må bra. Jag vill leva. Jag vet bara inte hur man gör när paniken kommer och jag tror att jag skall dö ….
Idag är jag både nykter och drogfri. Det är ”bara” bensen kvar nu då …. Men jag har kommit långt nu, äntligen på rätt väg och med rätt vägvisare inom vården. Jag har ingen medicin ”vid behov” utan följer en stående ordination. Jag är beroende men jag missbrukar inte.
Jag är rädd och jag har min ångest än men jag har ett helt vårdteam som bär mej när jag inte orkar gå själv den stund som behövs. Och det hjälper. Bara tryggheten i vetskapen om att de finns lugnar mej. Planeringen vi har för fortsatt behandling av såväl beroende som mina psykiatriska diagnoser är ett gemensamt beslut – ett samarbete och jag kan känna ett lugn i det. Att få vara delaktig, att känna att jag faktiskt kan gå andra, bättre vägar ur det svåra det är som att ta sej ur ett fängelse. Friheten är mäktig. Skrämmande på ett annat vis, men en rädsla jag lär mej att hantera.
Jag kanske aldrig kan sluta helt med dessa läkemedel. Men det är inte viktigaste för mej heller. Jag känner mej inte dålig eller misslyckad. Visst har jag ett beroende, men jag har inget missbruk. Och DET är en stor skillnad!
30 år hittills …. det är en lång tid. Men den ligger bakom mej nu och jag har en framtid plötsligt. Ganska häftigt ändå.
Till dej som lider av ångest – våga stanna kvar i den och rida ut stormen. Ta hjälp. Stöd. Det finns verktyg och strategier istället för denna ”quickfix” som i längden inte är snabb någonstans. Ta hand om dej. Hela dej.
Varma kramar från mej.
Tack
/Ylva Kristina
Tillrättalagd forskning ger tillrättalagda svar
Publicerat: februari 23, 2020 Sparat under: biverkningar, Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, Medicin, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri, Schizofreni Lämna en kommentar
En finsk registerstudie av långtidsmedicinering med neuroleptika, utförd vid Karolinska institutet, citeras nu flitigt i medicinska tidskrifter (och även av föreningen Mind!). Den påstås visa att sådan medicinering inte bara är säker, utan dessutom ökar den genomsnittliga livslängden för patienter med diagnosen schizofreni. Det finns bara ett litet problem med studien, och det är att den inte alls visar det.
En av de i någon mening positiva effekterna av neuroleptikamedicinering är att den dämpar ångest, vilket minskar risken för självmord. (Medicinerna dämpar i själva verket hela livsgnistan hos patienterna, som blir zombiefierade.) Om inget annat stöd eller annan behandling sätts in, när medicinerna sätts ut, ökar därför ångesten och risken för bland annat självmord. Även risken för självmedicinering med andra former av droger ökar och därmed också risken för kroppslig sjukdom.
Det nämns inget i studien om annan behandling under uppehållen i medicineringen. Forskarna tycks heller inte ha tagit hänsyn till eventuella utsättningssymtom. Vi kan därför med stor sannolikhet räkna med att patienterna under dessa perioder har känt ökad ångest och kanske också fler psykotiska symtom. Att dödligheten då ökar är fullständigt logiskt, och det går därmed inte att dra några slutsatser om att medicineringen är positiv, jämfört med en situation med annan och kanske rent av bättre behandling. Man skulle kunna säga, att om man jämför svininfluensa med ebola, så framstår svininfluensa som riktigt hälsosamt. Det är den typen av jämförelse studien har gjort.
/Hannes Qvarfordt
Öppet brev till min behandlande läkare
Publicerat: juli 7, 2019 Sparat under: biverkningar, Henrik Larsson, Medicin, Psykiatikern, Psykiatri, Psykos, Samverkan, socialpsykiatri Lämna en kommentar
Hej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?
1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.
2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?
3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.
4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?
5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)
6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.