Din anknytningstyp påverkar dig!

Publicerat: oktober 11, 2021 | Författare: | Sparat under: anknytning, Barn, Caroline Nilsson | Tags: , | Lämna en kommentar

Något som ligger mig varmt om hjärtat är anknytningsteorin eftersom den påverkar människan så mycket och hela livet och alla människor har en anknytningstyp, även kallad anknytningsstil och relationsmodell. 

Anknytningsteorin är en teori som handlar om nära och känslomässiga relationer och deras betydelse för individens utveckling. Teorin utgår ifrån att barn har ett evolutionärt nedärvt beteende­system – anknytnings­systemet. Funktionen den har är att öka barnets chanser till överlevnad genom närhet till omsorgs­personer. När barnet är ungefär ett år gammalt brukar de ha utvecklat speciella förväntningar om omsorg och skydd specifikt från de enstaka personer som fram tills dess varit mest delaktiga i barnets omvårdnad. Man säger då att barnet har utvecklat anknytnings­relationer till dessa personer, som i sin tur utgör barnets anknytnings­personer, oftast är det föräldrarna. Det finns en term inom anknytningsteorin som avser individens eget sätt att förhålla sig till andra. Den kallas för individens egna anknytningsbeteende eller inre arbetsmodell. Barns eller vuxnas inre arbetsmodeller formas utifrån ”inre trygga bas”. Den bildas av individens uppfattningar om dem som han eller hon knyter an till känslomässigt i den utsträckning individen får trygg anknytning till dem. En annan term inom anknytningsteorin är trygg bas – säker hamn, vilken innebär en person som individen är fäst vid och sätter sin tillit till. Denna person, oftast en förälder, är en trygg bas för barnet att ha som utgångspunkt när det utforskar omvärlden. Samma person är en trygg plats – en säker hamn att dra sig tillbaka till när barnet upplever hot eller fara i en situation. Barn med otryggt undvikande eller otrygg ambivalent anknytningsmönster har en obalans mellan anknytnings- och utforskandesystemen. Därför utvecklar det ett otryggt anknytningsmönster. De som utvecklade teorin är John Bowlby, Mary Ainsworth och Mary Main. Givetvis påverkar annat också en människa såsom arv, miljö, med mera, men anknytningen har stor betydelse har det visat sig genom forskning och experiment.

Tyvärr är många inte medvetna om det och har därför svårt att förstå varför de inte får relationer att fungera, inte minst kärleksrelationer. I vuxen ålder är det framför allt i kärleksrelationer som anknytningsstilen och eventuella anknytningsproblem visar sig. Detta eftersom man knyter an väldigt nära här precis som man gör som litet barn och anknytningsmönstren upprepar sig om man inte jobba på dem om man har en otrygg anknytning eller förvärvat en otrygg anknytning i vuxen ålder på grund av till exempel en destruktiv kärleksrelation. 

Inom anknytningsteorin pratar man om Främmandesituationen, vilken utvecklades av Mary Ainsworth. Det finns att läsa om den på både på Internet och i litteratur.

Det finns fyra anknytningstyper; trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent, kallas ibland för otrygg ängslig anknytning och ibland för otrygg motspänstig anknytning och desorganiserad anknytning. Trygg anknytning kallas för organiserad trygg anknytning och anknytningsmönster B och otrygg undvikande och otrygg ambivalent anknytning kallas för otrygga organiserade anknytningstyper. Otrygg undvikande kallas ibland för anknytningsmönster A och otrygg ambivalent anknytning kallas ibland för anknytningsmönster C. När barnet inte passar inte in i någon av de andra anknytningarna är det i regel desorganiserad anknytning det handlar om. Inom desorganiserad anknytning rör det sig om grava anknytningsproblem från anknytningspersonernas sida. En del kallar inte den desorganiserade anknytningstypen för anknytning då barnet inte kan knyta an på grund av att anknytningspersonen/personerna, oftast föräldrarna, är skrämmande för barnet. Ofta har anknytningspersonen/personerna själva upplevt depression, av svårare art, långvarig eller obehandlad, tror jag, trauma eller förlust och liknande som gjort det svårare att skapa en anknytning till barnet. Barnet blir rädd och det blir störningar i anknytningen; barnet ska knyta an till de personer som skrämmer det/till de som det är rädd för, vilket är motsägelsefullt och sällan lyckas anknytningsförsöken när barnet försöker. Detta leder till desorganiserad anknytning. Ibland säger man otrygg desorganiserad anknytning, en blandning av anknytningstyperna B och C. Även kallad D-anknytning.

Det finns en del anknytningstester på nätet där man kan ta reda på vilken av ovanstående anknytningstyp man har. De bör tas med en nypa salt, men som kan ge en fingervisning om vilken anknytningstyp man har.

En dam vid namn Patricia Crittenden menar att det finns fler än tre anknytningstyper och hävdar att desorganiserad anknytning inte finns. Hon kallar det dynamisk anknytningsteori. Vill man veta mer finns det poddar här https://poddtoppen.se/podcast/1508846791/bakom-fasadenpodden/favorit-i-repris-30-dynamisk-anknytningsteori-med-maria-granberg

Oavsett vilka problem och bekymmer man har kan inte anknytning pratas bort, anser jag. Alla människor har en anknytningsstil och i regel inslag av de andra förutom den desorganiserade.

Anknytningssystemet är inte alltid påkopplat utan i situationer där man knyter an, är nära en person som har stor betydelse i ens liv och som man inte vill mista. Rädsla för att bli lämnad och sårad och förlora kontakten med personen i fråga brukar dyka upp om man har en otrygg anknytning och kan skapa negativa konsekvenser för relationen. Det sker i regel med föräldrarna och kärlekspartner, men kan även visa sig i andra typer av relationer som är täta exempelvis i en nära vänskapsrelation eller gentemot en chef eller kollega, vilka är betydelsefulla för en.

Även om man som barn fått en otrygg anknytningstyp är det inte kört. Det går att förvärva en trygg anknytning, men det krävs en hel del arbete till exempel med hjälp av terapi hos en terapeut som kan anknytningsteorin.

Jag har själv en otrygg ambivalent anknytning och jobbar med hjälp av en terapeut på att känna mig tryggare tillsammans med andra människor i olika situationer. Det är en omvälvande, spännande, lärorik och bitvis jobbig resa, upplever jag.

Omvänt kan man i vuxen ålder förvärva en otrygg anknytning till exempel om man hamnar i en destruktiv kärleksrelation.

Det finns mycket fakta om anknytningsteorin på nätet, en del litteratur och ibland hålls kurser i ämnet. År 2015 kom en bok som heter Lust & olust som handlar sex, närhet och anknytning, 2019 kom det en bok om anknytning i allmänhet och 2020 kom det en bok handlar om otrygg ambivalent anknytning som inte (enbart) riktar sig mot professionella inom området. 

En mycket läsvärd bok som till viss del var revolutionerande för mig är Lev som du vill och inte som du lärt dig av Jeffrey Young och Janet S Klosko. Det är inte en ren anknytningsbok, men den tar upp mycket kring barndomen och kan ge en om inte helt, så till viss del förståelse för varför man fungerar och agerar som man gör i olika situationer, inte minst i relationer till andra människor. Sedan en del år tillbaka forskas det mer på anknytningsteorin än det gjorts förut och intresset är stort överlag både hos professionen och allmänheten.

En intressant aspekt tycker jag anknytningsteori kopplad till Aspergers syndrom, eftersom jag själv har det. Den diagnosen finns inte längre. Ändringen kom 2015. Idag heter det autismspektrumtillstånd och förkortas AST. Därför utgår jag ifrån det. 

Det finns tyvärr inte så mycket forskning på anknytning och autismspektrumtillstånd, (AST) tillsammans, men det som nämns är att personer med AST oftare har otrygg anknytning. Kunskapen om hur anknytningen ser ut hos vuxna personer med AST är bristfällig, men i en studie som nyligen gjorts visas att endast tre av tjugo vuxna med AST har en trygg anknytning. Det har kommit fram att det beror på att personer inom AST är mindre mottagliga för emotionell smitta. Emotionell smitta innebär en känsloreaktion eller ett känsloläge som sprider sig från en eller flera individer till en eller flera andra.  Personer med autismspektrumstörning/AST har svårt att sätta sig in i hur andra känner och att känna empati. Det har visat sig att ju tryggare anknytning, desto högre mottaglighet för emotionell smitta och ju starkare autistiska drag, desto mindre trygg anknytning.

Ta hand om ditt inre barn!

/Caroline Nilsson

En konversation om självmord

Publicerat: oktober 3, 2021 | Författare: | Sparat under: Öppenhet, Gästbloggare, självmord, suicid | Tags: | 1 kommentar

Alltför många av oss har varit där. Platsen utan framtid, utan hopp, utan glädje. Platsen där det alltid är vinter, men aldrig jul; platsen där man aldrig kommer bli glad igen. Ett oräddat Narnia fullt med dementorer, vars kyssar suger ut ens själ. Varje plats i skönlitteraturen som är ett land där ondska härskar och förtrycker sina invånare, är en realistisk beskrivning av depression och suicidtankar. Varje år försöker 15 000 personer i Sverige att ta livet av sig, varav 1500 personer lyckas. Detta betyder att 4 personer om dagen dör av suicid i vårt land – i världen är det en person var 40:e sekund. Jag har länge funderat över hur vi pratar om självmord, både inom psykiatrin och inom resten av samhället. På något sätt känns det alltid fel. Inte berättelserna eller syftet utan hur vi pratar om det. Det finns något inom alla konversationer om suicid som jag hört som är snedvridet när det gäller formuleringar eller grundkoncept. Det är dags att ha en transparant konversation om självmord. 

Det första problemet jag ser är hur vi ser på självmord. Detta problem existerar både hos de som har psykisk ohälsa och de som inte har det. Låt mig säga det en gång för alla: SJÄLVMORD ÄR INTE ETT VAL. Inte på något sätt överhuvudtaget. Jag menar att det inte ens är ett val som personen med psykisk ohälsa bestämmer när de är sjuka, på samma sätt som personer med cancer eller tuberkulos inte bestämmer någonting som sjukdomen gör.

Vår hjärna kan liknas vid en dator. Jag brukar tänka att alla våra instinkter och liknande är datorns bakgrundsprocesser som styrs av en programmerare i bakgrunden, och vår medvetenhet motsvarar det vi ser och gör på skärmen – det vi bestämmer själva så att säga. Depression motsvarar ett datorvirus som långsamt tar över datorn, och självmordstankar är signalen som säger att programmeraren har skrivit in en kod för att förstöra datorn. Notera att jag är fullt medveten om att denna beskrivningen endast beskriver psykisk ohälsa, inte datorer, jag försöker inte imponera med mina beundransvärt undermåliga teknologiska färdigheter. Utifrån att vår hjärna är datorn blir vår upplevelse av detta endast att vi känner depressionen och självmordstankarna och att vi medvetet kan kämpa emot. Men att stå emot bakgrundsprocesserna innebär i princip bara att medvetenheten kämpar emot kroppen, och den blir vårt enda skydd. Och om vi faller i slutändan, så är det för att viruset vann, inte för att det var vårt val. Ett virus som blir vår torterare, som utsätter oss för en kraftig fysisk och psykisk smärta som verkar ändlös. Och under dessa timmar, dagar, veckor och ibland månader av konstant tortyr viskar den kontinuerligt i vårt öra att det enda vi behöver göra för att det ska sluta är att ta livet av oss. Det är virusets enda löfte. Det viskar att vi ska sluta kämpa emot, att släppa taget – bara en sekund, så fixar viruset alla våra problem.

Det är en lögn såklart. Inga problem löses så, ingen smärta slutar och den smärta som våra nära och kära får ta över är tusen gånger större, och till skillnad från den vi burit på finns det ingen lösning på den smärta. Man kan inte fixa problemet när personen är död. Skillnaden mellan psykisk ohälsa och dödliga ”fysiska” sjukdomar (psykisk ohälsa är också fysisk, benämningen beskriver symptom, inte orsak, just saying) är att dessa berättar att de dödar dig i slutet. De lurar dig inte att tro du har kontrollen, att du bestämmer, eller att allt kommer lösa sig. ”Fysiska” sjukdomar slår ner som en väldigt tydlig fiende, psykisk ohälsa är förrädaren innanför våra gränser. Förrädaren som vänder oss från de viktigaste personerna runt oss, isolerar oss från de som kan rädda oss, tar över våra tankar och åsikter, stjäl vår framtid, och säger till oss att det är vi som vill detta. Den är sektledaren som får oss att vända våra vapen mot oss själva, för att de kommer leda oss till paradiset på andra sidan. Fast vid psykisk ohälsa är det mindre ”paradis” och mer ”det där stället som åtminstone inte kommer vara helvetet jag befinner mig i”.

På vilket sätt låter detta som ett val? Självmord är den enda dödsorsaken där man beskyller offret för sättet de dör på, för vad deras sjukdom gör med dem. Och visst, det är ju en rätt obehaglig tanke att vi kan få ett virus i hjärnan som vänder vår egen kropp emot oss och som får den att döda oss. Men jag börjar bli rätt trött på att anpassa mig efter vad som kan få alla som inte är sjuka att bli obekväma, medan jag ser virusets offer falla en efter en. Detta leder oss till problem nr 2:

Varför kallas detta fortfarande för ”självmord”? Själv + mord. Att säga att vi tar vårt liv och liknande är väl ändå inte helt fel, det kan tolkas som den fysiska mekanismen utan att inkludera vad avsikten är. Till skillnad från självmord, vars definitioner får mig att vilja skrika.

självmord

  1. (psykologi, sociologi) det att en individ (avsiktligt) dödar sig själv, vilket kan vara ett resultat av psykisk ohälsa (utdrag ur Wiktionary. Svensk ordbok har nästan samma, utan att nämna psykisk ohälsa).

Det är inte ofta jag saknar ord, det ska gudarna veta, men de säger att om du inte har något trevligt att säga så ska du inte säga något alls. Varje gång jag ger mig in i detta ämne har jag väldigt mycket jag vill säga, men tyvärr räknas 99% av dem som saker som inte borde sägas högt. Jag antar att citatet ”This is Sparta!” kan beskriva den bakomliggande känslan. Ta ett djupt andetag, höj dig över det och fokusera Lovisa, we talked about this.

Ordet självmord antyder, redan innan man läst definitionen, att personen i fråga vill eller ville dö. Låt mig göra något väldigt tydligt: Om du inte vill dö när du är frisk, om du inte vill dö när du mår bra, så vill du inte dö överhuvudtaget. Du är sjuk och om du bara väntar, hur ont det än gör, och söker den vård du behöver (och säger till vårdpersonalen att du anmäler dem om de inte gör som de ska, vilket är din rätt, bara för att göra en helt orelaterad och oskyldig minnesanteckning) så kan livet bli bra. Det är inte du som vill dö, det är din sjukdom som vill döda dig. Det finns inga självmord inom psykisk ohälsa, det finns bara dödsfall på grund av psykisk ohälsa eller suicid på grund av sjukdom. Om du inte tror mig, fråga varenda person som försökt vad de kände efter, det finns studier där man pratat med de som överlever och de säger samma sak: jag ångrade mig så fort jag inte kunde göra det ogjort. Detsamma gällde mig. Varje gång. Varför bli det så? Jo för att psykisk ohälsa stänger av den överlevnadsinstinkt som annars skulle räddat dig, fram tills ditt liv är i direkt fara och allt redan gått för långt. Och låt oss vara helt ärliga: vi vill inte dö, vi orkar bara inte leva i en smärta som verkar ändlös. Och vi förstår inte att smärtan inte är ändlös när vår hjärna övertygat oss att den varar resten av våra liv.

Problem nummer 3: vad i hela världen pratar alla om och varför säger de inte sakerna som behöver sägas?

Har du någon gång besökt en psykiatriker, psykolog eller sjuksköterska som har förklarat psykisk ohälsa (som har suicidrisk) som en vanlig läkare skulle förklarat en allvarlig sjukdom som kunde döda dig? Jag har mött en del som har pratat med mig om att situationen är allvarlig, men jag visste aldrig hur allvarligt det var – varken när jag kämpade och gjorde allt jag skulle var någon ärlig med mig, eller när jag precis skrivits ut från sjukhus. Det var alltid beskrivet som ”mitt val”. Jag visste inte att suicid inte är ett val om jag var utan rätt behandling (det känns ju som att allt är jag), att jag inte hade den kontrollen jag trodde jag hade, hur farligt det var för mig varenda gång jag blev sjuk eller att min sjukdom hade en dödlighet på upp till 20%. Då jag förlorat tre släktingar till suicid under 10 år har gjort den senare väldigt tydlig, att jag förlorat fler släktingar till konsekvenserna av dessa dödsfall har också gjort det väldigt tydligt vad suicid leder till i verkligheten.

Tro mig när jag säger detta: vad vi tror när vi är sjuka spelar ingen roll, för vi bestämmer inte hur de som älskar oss påverkas av vår bortgång. Det är inte vår rätt, det är ingenting vi råder över. Den är aldrig vad vi tror att den kommer vara när vi är sjuka. Kanske skulle behandlingens brister mildrats i våra sinnen om vårdpersonalen började prata om detta på samma sätt som om alla andra sjukdomar. En vän till mig gick till en läkare när hen var överviktig och läkaren sa ”Om du vill träffa ditt framtida barn så måste du ändra din livsstil nu.” Tänk om vår vårdpersonal sa ”Okej så läget är allvarligt och du kan dö om det förblir obehandlat, för suicid är inte ett val utan ett symptom på psykisk ohälsa. Men om du ger det tiden som krävs för att hitta rätt behandling, så kan du leva ett bra liv utan att det påverkar dig allt för mycket och vi kan få smärtan och lidandet att försvinna. Jag kommer inte ljuga: innan vi hittat rätt behandling för dig kommer behandling kännas som skit många gånger, och medicinerna kan ha kraftiga biverkningar, men om du vill kunna ta hand om dina föräldrar när de är äldre, om du vill leva ett långt liv med möjligheter och glädje så måste du gå igenom behandlingen. Om du vill att smärtan ska försvinna, om du vill kunna jobba, ha kul och om du vill leva, så gör du som jag säger.”

Om vi började prata om psykisk ohälsa på ett sätt som motsvarar hur farlig den kan vara om den förblir obehandlad (och gör så att läkare lyssnar mer etc. etc.) så kanske konversation om suicid börja handla om mer än ett dåligt och tragiskt ”val”, och psykisk ohälsa kan bli mer än ett populistiskt uttryck som politiker och andra kan använda för att framstå som att de bryr sig (utan att göra ett dyft såklart). Folk lider och dör varje dag och varje gång jag säger det högt till någon så tycker de att jag överdriver. Även en del av de som känner människor som tagit sitt liv. Det är dags att ta problemet på allvar nu, och kräva att alla andra gör det samma. Vi måste sluta anpassa sättet vi tänker och pratar om detta, och stå med ryggen rak inför vad vi upplever varje dag, faran vi lever i, smärtan som vi lever med och den smärta som alla andra får leva med om det inte bekämpas. Det är dags att göra de som vill gömma sig för ämnet något obekväma. Genom att vara öppna, realistiska, samlade och (lagom) ödmjuka kan vi säga som det är, utan att de kan avfärda oss som galna (läget är ju som det är…).

Jag uppmuntrar dig som läser detta att börja prata om suicid varje chans du får, och att inte sluta bara för att du är rädd att personen blir obekväm. Vi behöver inte skrika (än) eller vara för pushiga, men samtalen måste börja. Jag tror helhjärtat på att detta problem kan lösas och att det är värt att kämpa för. Jag tror att om vi alla börjar prata om det, kan det inte ignoreras längre. Vi är starka nog, kompetenta nog, erfarna nog, och gudarna ska veta att vi är envisa nog. Det är dags att sluta använda ordet ”självmord”; bortförklaringarna och den frivilliga blindheten slutar här. Denna tiden är vår.

Många kramar,

Gästbloggare