Sommarlovet kommer – oavsett om jag är redo eller inte
Publicerat: maj 29, 2023 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Sommarlovet närmar sig med stormsteg, 10 veckors ledighet. Något som borde förknippas med avkoppling och återhämtning. Men jag känner stor oro inför ledigheten. Min tonåring med ast och adhd sitter helst inne framför en skärm. Han gillar inte att vara utomhus eller att röra på sig mer än nödvändigt. Han är inte överviktig utan snarare tvärtom. Men jag känner stor oro för hans fysiska hälsa ändå. Han har problem med leder och han orkar inte gå längre sträckor längre. Motivationen till fysiskt aktivitet är inte hög hos honom.
Nästa oro är yngsta sonen med adhd och ett extremt behov av rörelse och aktivitet. Han är inte pepp på att vara på fritids när jag jobbar. Det är några veckor innan jag går på min semester.
Han vill att saker ska hända hela tiden. Jag är så orolig att hans pappa som är hemma med sjukersättning för sina psykiska besvär inte ska orka med sommaren. Minstingen skulle behöva vara på fritids och få aktiviteter där. Men han vill ju inte gå dit.
Sen funderar jag mycket över min egen ledighet när jag väl går på semester, kommer jag få återhämtning och vila? Min läkare vill att jag ska försöka trappa ner och så småningom sluta med min sertralin. Han sa att det är bättre att göra det när man är ledig, för då är det inte samma krav.
Fast jag har en kravfylld vardag även hemma när jag är ledig. Men jag är inte ens säker på att setralinet hjälper mig längre.
Nåväl sommarlovet kommer oavsett om jag är redo eller inte.
//Lindha Holmqvist
Se möjligheter, inte hinder med distansundervisning
Publicerat: maj 22, 2023 Sparat under: Diagnos, Lindha Holmqvist, studier, utbildning Lämna en kommentar
Jag blir så ledsen när jag läser att elever inte beviljas distansundervisning på grund av att det inte går att kvalitetssäkra undervisningen. Ändå står det att läsa på Skolverkets hemsida om att distansundervisning kan beviljas i särskilda fall.
Huvudmannen ska få ett godkännande av Skolverket och undervisningen ska bedrivas med god kvalitet. Men hur ska det mätas? Hur ska kvalitet kunna bevisas?
Det borde ju gå att utveckla ett system för att säkra kvalitet. Det finns många elever som skulle må bra av att få sin undervisning på andra sätt. En del elever med till exempel npf eller psykisk ohälsa riskerar att bli hemmasittare för att de inte klarar av skolmiljön. Om de kunde få sin undervisning på distans istället så hade deras situation förbättrats avsevärt. Det kan väl exempelvis finnas särskilda lärartjänster för ändamålet och tillsätta en arbetsgrupp som arbetar med att styra upp hur det ska genomföras.
Se möjligheter, inte hinder.
Trots en ändring i skollagen som kom till 2021 om att kunna ansöka om att bedriva undervisning på distans har inga skolor fått godkänt. 102 skolor har skickat in ansökan hittills.
Skolan ska vara till för alla och alla ska ha rätt till bra undervisning. Men när ska skolan bli till för alla elever på riktigt? När ska vi sluta stoppa in alla i ett fack? När ska samhället anpassas efter individerna istället för tvärtom?
Här har ni en länk om ni är intresserade av att veta mer om distansundervisning.
/Lindha Holmqvist
Jag är stolt över att vara förtroendevald
Publicerat: april 24, 2023 Sparat under: Anhöriga, Demokrati, Diagnos, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Jag är så glad och stolt över förtroendet att sitta i styrelsen för Funktionsrätt, både i Oskarshamns kommun och i Kalmar län. För er som inte vet vad Funktionsrätt är så kan jag förklara det som en förening som arbetar för personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter i samhället. FN:s konvention för individer med funktionsnedsättningar är utgångspunkt i arbetet. I Funktionsrätt sitter representanter för olika föreningar som är medlemmar i Funktionsrätt. Tillsammans arbetar vi för förändring och jämlikhet.
Jag själv är medlem i Attention och RSMH och mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för de med osynliga funktionsnedsättningar. Jag brinner för personer med npf, eftersom en funktionsnedsättning som inte syns kan vara svårare att hantera och kompensera för.
Jag har många idéer och frågor jag vill driva, men också stötta de andra med sina hjärtefrågor. Mycket är gemensamt för alla oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.
Jag hoppas kunna bidra till ett gott arbete framåt, att min kompetens och mina erfarenheter kan bidra till förändring i samhället.
/Lindha Holmqvist
Bild (ej porträttet): Fotoakuten
Det är min strategi för att bearbeta svåra minnen
Publicerat: april 11, 2023 Sparat under: Ångest, Lindha Holmqvist, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarJag har ångest och är på gränsen till ptsd efter min nomadliknande uppväxt. Ständigt flytta till nya platser och byte av skola. Höga krav på att prestera och hårda regler. Det är tufft att bearbeta och många saker spökar än idag. Jag är rastlös och har fortfarande höga krav på mig själv. Jag har svårt att hantera misslyckanden. Mitt kontrollbehov är stort och jag mår dåligt i perioder.
Ibland plågas jag av mardrömmar och flashbacks. Det kan bara komma över mig ibland och då blir jag ledsen.
Jag har strategier för att bearbeta och komma vidare med mig själv. En strategi går ut på att våga tänka det värsta tänkbara scenariot kring en situation och våga vara kvar i den tanken. Det är en strategi som har hjälpt mig jättemycket när det blir jobbigt.
Jag jobbar på att förlåta mig själv och inse att inget av det är mitt fel. Det är det svåraste av allt. Jag klandrar mig själv eftersom jag fått höra så många gånger att jag är misslyckad och att det är mitt fel. Till slut blir det en självuppfyllande profetia.
//Lindha Holmqvist
Har jag fått fel diagnos?
Publicerat: mars 20, 2023 Sparat under: Diagnos, Lindha Holmqvist, Terapi, Trauma, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarJag har så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Min läkare på hälsocentralen sa för några veckor sen att jag kanske fick fel diagnos 2019, att jag inte alls haft någon depression utan kanske har varit i en kris. Jag har ätit sertralin sen 2019. Har det varit helt i onödan då. Jag känner mig förvirrad och missförstådd. Positivt är i alla fall att jag ska träffa en psykolog för ny bedömning denna vecka.
Jag som tycker mig vara välfungerande trots min inre rastlöshet och med mitt kontrollbehov, har jag någon form av diagnos ändå? Eller är det bara en reaktion på uppväxten som varit tuff på grund av alla flyttar och byten av skolor. Krav på alltid prestera och vara på topp.
Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas psykologen kan ge mig svar på det.
Mina känslor sitter på utsidan och jag känner väldigt starkt. Jag har lätt till tårar och blir i perioder nedstämd och orkeslös.
Jag ställer alla möjliga diagnoser på mig själv, men känner mig ändå förvirrad och inte hemma i någon diagnos. Är mitt kontrollbehov en försvarsmekanism? Jag har ju bearbetat barndomen, hur kan det då påverka mig fortfarande? Så många frågor, utan några bra svar. Hoppas verkligen psykologen kan hjälpa mig att förstå och finna svaren.
/Lindha Holmqvist
Samhället är funktionshindrande, inte individerna
Publicerat: mars 6, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarMina söner är superhjältar med speciella krafter. Båda grabbarna har npf-diagnoser. Den äldsta har ADHD och AST, minstingen har ADHD. För mig handlar deras diagnoser om att hjälpa dem nå sin fulla potential och kunna nyttja sina diagnoser på ett bra sätt.
Vi tror att samhället är så jämställt och att alla har samma villkor. Tyvärr stämmer inte den utopin. Vi har lång väg kvar innan vi är där.
Vårt samhälle är inte anpassat för super, därför tvingas super anpassa sig för att passa in i samhället.
Detta vill jag ändra på, mina barn har också rätt att drömma om vad de vill bli och inte bli nekade på grund av en diagnos. Samhället måste anpassas och bli bättre på att ta tillvara på alla individer, att hitta styrkor hos alla.
Det är fruktansvärt att vissa ställs utanför på grund av funktionsnedsättningar. Det är samhället som är funktionshindrande, inte individerna.
Depressioner och självmord är vanligare hos personer med npf, vilket inte är så konstigt med tanke på att de inte får delta fullt ut i samhället. Ska verkligen npf ses som något tabubelagt och gömmas undan? Varför ska personer som har det behöva skämmas? Det finns föräldrar som inte vill utreda sina barn på grund av att de får en ”stämpel” för resten av livet.
Det ska inte vara så, diagnosen ska underlätta och se till att individen får rätt stöd och anpassningar för att kunna vara del av samhället. Att få lov att vara super utan att skämmas för det.
Den framtiden vill jag se mina barn leva i, och jag tänker fortsätta kriga för att det ska bli så.
/Lindha Holmqvist
Därför tycker jag att SIP är jättebra
Publicerat: februari 27, 2023 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Psykiatri, Stöd, Vård Lämna en kommentarJag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet. När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.
SIP används inom vård, omsorg och skola.
Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.
/Lindha Holmqvist
Så kan det gå när man lägger locket på för länge
Publicerat: januari 30, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarIgår fick jag en rejäl känslomässig urladdning. Jag har tendens att bära på saker för länge, jag lägger locket på och hoppas att det ska försvinna av sig själv.
Egentligen vet jag att det är idiotiskt, för till slut klarar man inte att hålla det inne längre.
Effekten blir som ett vulkanutbrott av känslor som bara väller ut. Jag är en känslig person som har lätt till tårar och gråt när jag blir upprörd.
Jag tycker vissa diskussioner är så svåra att ta och jag skjuter gärna på det, trots att jag vet att det inte är så man ska göra. Något man borde veta när man är 40.
Jag och min man har levt ihop i över 20 år och gått igenom mycket tillsammans. Min tuffa uppväxt som kringflackande nomad, hans uppväxt med psykisk ohälsa och outredda diagnoser. Vi var båda ganska trasiga redan från börjat. Tillsammans byggde vi upp ett eget liv med en egen familj. Våra trasiga bakgrunder och saker som hänt längs vårt äventyr tillsammans har format oss och vissa av våra beteenden.
Jag är van hemifrån att bita ihop och inte visa hur jag egentligen känner. Det var liksom en kultur i min familj. Allt för familjens skull.
Det är väldigt ohälsosamt beteende som är svårt att sluta med. Det är över 20 år sen jag bodde hemma, ändå sitter den mekanismen kvar hos mig.
Tack och lov så behöll maken lugnet när jag fick mitt utbrott igår. Ingen av oss är perfekt och vi har det kämpigt med psykisk ohälsa och diverse diagnoser hos familjen. Vi lär oss fortfarande saker om varandra och går igenom faser i livet. Nu är vi runt 40 år båda två, så inga ungdomar längre.
Vi måste lära oss hur det att åldras med bipolär sjukdom som han har.
Jag måste bli bättre på att inte lägga locket på, utan släppa ut det jag tänker och känner innan det blir en känslovulkan.
I nöd och lust lovade vi 2002, och det håller vi!
/Lindha Holmqvist
Så tacklar vår superfamilj utmaningarna
Publicerat: januari 23, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Medicin Lämna en kommentarAtt ha en superfamilj har verkligen sina speciella utmaningar.
Min tonåring fick en tuff start på högstadiet. Han har ast och adhd. Att börja högstadiet är ett stort kliv för alla, men det blir extra jobbigt för ungdomar med npf. Det var riktigt jobbigt och han ville inte göra någonting alls i skolan. Många samtal mellan skola, Bup och Hab (Habiliteringen) har det varit under terminens gång. Den sista månaden (december) har vi äntligen fått honom på rätt väg, han är mer motiverad och gör det han ska i skolan. Det känns så skönt att allt kämpande har lönat sig. Alla pedagoger runt honom jobbar likadant, han blir förberedd och dagen blir förutsägbar för honom. Han har ökat dosen på sin Concerta och lagt till Sertralin för att minska sina psykiska låsningar. Vi har gått föräldrautbildning på Bup riktat till föräldrar till tonåringar med adhd. Hoppas bara detta håller i sig efter jullovet också.
”Lilla Ferrari”, min yngsta son, fick diagnosen medelsvår adhd i september. Han skolgång har också varit tuff. Men med underbara pedagoger och massa anpassningar försöker de hjälpa honom. Vi valde att pröva med medicin som hjälper honom fokusera i skolan. Tanken är att han bara ska ta den på skoldagar. Det verkar hjälpa honom att fokusera och därmed lättare ta emot andra åtgärder. Han säger själv att det funkar och är lättare att komma igång med arbetet i skolan.
Att vi valde att medicinera på skoltid och inte vid ledighet är för att vi vill ha vår spralliga och energiska grabb kvar.
//Lindha Holmqvist
Vi gör jul på vårt sätt och det fungerar
Publicerat: december 29, 2022 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag sitter här på juldagen med blandade känslor inom mig. Är både glad, ledsen och tom inuti. Det brukar bli så på juldagen, när allt är över. Jag älskar julen och hela december. Alla förberedelser och barnens förväntan. Sen kommer julafton som en stor final. Efteråt känner jag mig tom inuti. Som att jag tömt ut allt min energi. Dagen går åt till att fylla på och hitta glädjen igen. Tror min utmattningsdepression gör att dessa känslor blir starkare hos mig.
Julaftonen med familjen blev helt underbar. I valde att ta bort krav på att till exempel sitta kvar vid bordet tills alla ätit färdigt. Båda sönerna med adhd fick gå från bordet när de var klara. Vilket gav oss vuxna lite lugn och ro. Alla fick göra det de trivs med och vi hade även mysiga stunder tillsammans.
Sedan några år tillbaka har vi valt att tomten redan varit och lämnat julklappar på natten innan julafton. Även det har gett oss mindre stress och mer avkoppling. Barnen öppnar sina klappar direkt på morgonen. Så skönt att slippa tjatet om när tomten kommer. Barnen har mer tid att leka med sina nya saker också.
Vi gör jul på vårt sätt och det fungerar!
/Lindha Holmqvist
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.