Se människan, inte testresultatet när ni anställer
Publicerat: september 19, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, Demokrati, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Jag hatar verkligen när det förekommer diskriminering och att människor behandlas illa. Vi är olika och har olika förutsättningar, men i mångt och mycket vill samhället pressa in alla i samma fyrkant. Arbetsmarknaden är tydligen inte till för alla. Alla som kan ska jobba pratar vi om, men då måste arbetsmarknaden anpassas och sluta göra fyrkanter av alla. Samhället behöver mångfald för att fungera. Följande skrev jag både som insändare och som ett brev till olika företag:
Det har kommit till min vetskap att många rekryteringsföretag använder sig av logiktester och iq-tester när de ska rekrytera personal. Jag anser att det är diskriminering att använda sig av ett sådant verktyg när man ska rekrytera. Många människor blir uteslutna från arbetsmarknaden på grund av sådana tester. Hur kan ett logiktest visa hur bra någon är på att till exempel arbeta på ett lager eller stå i kassan i en butik?
Ni som använder er av denna typ av urval när ni rekryterar personal, tänk på hur många potentiella arbetssökande ni missar. Anser ni att någon med lägre iq eller någon som får lågt resultat på ett logiktest inte är anställningsbar?
Många med funktionsnedsättningar skulle klara av ett arbete hur bra som helst om de bara får rätt förutsättningar för det. Men på grund av dessa tester får de inte ens chansen att söka arbetet.
Jag ber er som rekryterar personal att tänka efter. Vill ni vara en attraktiv arbetsgivare som välkomnar mångfald, eller är bara vissa välkomna att arbeta hos er?
De företag som valt att svara på kritiken säger att det är legitimt för vissa tjänster, de ser det inte som ett urval utan mer säkerställa rätt person på rätt plats. Märkligt svar tycker jag. Se personen och inte ett resultat på något test.
Ett samhälle ska vara till för alla, arbetsmarknaden ska vara öppen för alla som vill och kan arbeta.
/Lindha Holmqvist
Stöd ditt parti med din kunskap om psykisk ohälsa
Publicerat: augusti 29, 2022 Sparat under: Anhöriga, Lindha Holmqvist, makt Lämna en kommentarValet närmar sig med stormsteg och vi möter dagligen vallöften och slogans från partierna.
Det finns så mycket jag vill göra och förändra i samhället. Jag lider själv av psykisk ohälsa, är anhörig och förälder inom NPF. Mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Jag vill ha ett samhälle där alla är välkomna och har möjlighet att delta.
Alla som kan ska jobba, ja självklart. Men vi måste ställa krav på arbetsgivare om att anpassa och dessutom ge arbetsgivare verktygen de behöver för det extra jobb det medför.
Skolan behöver mer resurser i form av viktiga vuxna som kan möta barnen och ungdomarna där de befinner sig. Det behövs också resurser till att erbjuda en meningsfull fritid för alla. Plånboken ska inte avgöra om du kan ha fritidsaktiviteter.
Sverige har bestämt att vi ska ha en nationell anhörigstrategi, det är toppen och nu ska politiken se till att det blir verklighet också.
Jag vill uppmana alla som får och kan rösta att göra det. Vad du än väljer att rösta på så är det viktigt att värna om demokratin i vårt land. Har du kunskap och erfarenhet kring psykisk hälsa som kan berika och utveckla ”ditt” parti; engagera dig, berätta att du finns!
Jag följer aktivt debatter och utfrågningar och är själv idag kandidat för Socialdemokraterna till kommunfullmäktige i min hemkommun Oskarshamn.
Och även om det är både en förmån och lite jobbigt att sitta på två stolar så känner jag att diskussionerna där jag har förmånen att få vara med ger utrymme för verklig erfarenhet och kunskap. Så snälla, stöd ditt parti med din kunskap och erfarenhet och låt oss mötas i en dialog om verkligheten för människor med psykisk ohälsa. Alldeles för många pratar om annat.
Efter semestern ska jag mikronjuta mer
Publicerat: augusti 15, 2022 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarFöre semester: Jag har snart semester från jobbet och det ska bli skönt att slippa ställa klockan och gå upp tidigt på morgonen. Men jag känner en stark oro kring min semester också. Tänk om jag inte får den avkoppling och återhämtning både kropp och psyke skriker efter.
En superfamilj med många behov, deras diagnoser tar ingen semester. Krav på att det hela tiden ska hända något från den ena sonen. Den äldsta och maken skulle lätt kunna sitta inne hela dagarna om de fick chansen. Jag slits emellan och är den som måste aktivera sonen som blir rastlös. Jag är ju den friska och normala föräldern. Den som ska vara stark och alltid orka i alla lägen.
Efter semester: Nu går semestern mot sitt slut och det har verkligen varit blandade känslor under ledigheten.
Kaos mellan varven och tårar har fallit.
Men det har också varit fina stunder att stoppa i minnet och plocka fram under tuffa perioder. Jag lärde mig ett nytt ord som jag bär med mig. Mikronjuta, att njuta av de små stunderna i vardagen. Det bär jag med mig och försöker leva efter.
Utan kontroll känner jag mig svag och liten
Publicerat: juli 11, 2022 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarSom fru och mamma i en superfamilj är det viktigt för mig att ha koll på läget och planera. Det är en skön känsla när allt bara flyter på och vardagen ändå fungerar.
Men jag har svårt att släppa kontrollen och låta någon annan ta över. Jag är så rädd att det inte kommer fungera utan mig. Även om våra rutiner är väl inarbetade så finns det tider under året då det inte är så bundet. Ett exempel på det är sommarlovet, barnen har ingen skola. Men jag jobbar några veckor till innan min semester börjar.
Minstingen ska till fritids på morgonen och stora sonen går helst ingenstans utan kan sitta inne hela dagar med skärmen, även om det är sommar.
Jag har farhågor när jag cyklar iväg till jobbet om att familjen kommer försova sig och inget blir bra hemma.
Var går gränsen till när det blir ett överdrivet kontrollbehov? Att ha kontroll gör att jag mår bra eftersom det jag gör gynnar mig och min familj. Om jag inte planerar och styr upp så mår jag psykiskt dåligt.
Enligt psykologiguiden.se blir det överdrivet när tankarna på kontroll blir så starka att man mår dåligt över att inte ha kontroll på allt. Jag kan helt ärligt säga att så är det i mitt fall. Utan kontroll känner jag mig svag och liten. Jag vet att jag måste jobba på det och våga släppa taget ibland. Våga lita på andras förmåga att klara av saker.
Men gränserna är svåra. Min familj förlitar sig på att jag planerar och förbereder för att underlätta. Visst mått av curling antar jag.
Samtidigt så blir det svårt för mig att slappna av på grund av behovet att ha koll på läget.
//Lindha Holmqvist
Sommarens ledighet ger blandade känslor
Publicerat: juni 23, 2022 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarDet är tid för sommarlov och semester och det är blandande känslor kring så lång ledighet.
Jag har en tonårsson med diagnoserna adhd och autism. Han skulle gladeligen sitta inne och spela hela dagarna om ha fick det. Att få ut honom i friska luften är en kamp. Den orkar man inte alltid ta. Jag är orolig för hur sommarlovet ska bli för honom. Att sitta inne en hel sommar är inte bra för någon. Alla behöver frisk luft och rörelse.
Min yngsta son är tvärt emot sin storebror, han skulle kunna vara ute jämt och han vill alltid att saker ska hända. Han är väldigt rastlös och har energi som skulle kunna försörja en hel stad med el. Det är inte alltid vi andra i familjen orkar med hans tempo och hans krav på aktiviteter.
Min man behöver mycket tid för vila och återhämtning. Han klarar av ett visst mått av social samvaro, sen har han behov av att vila och vara själv. Han har tre tunga diagnoser som gör att han inte orkar. Familjen är det han prioriterar att ha energi till. Men även han vill göra andra saker ibland och då räcker inte energin till allt.
Vi är en familj med flera olika behov och viljor. Det kan bli en del utmaningar att få till aktiviteter som passar alla. Jag själv vill gärna ha lugn och ro för att få återhämtning. Det ska vara en bra mix av vila och aktiviteter.
Jag hoppas verkligen att sommaren kan bli bra för hela min familj, att vi kan kompromissa och komma överens om hur vår sommar ska vara. Vi är en superfamilj och vi fungerar bra om vi jobbar som ett team.
Glad sommar till er alla och hoppas ni får den sommar ni önskar, oavsett om ni vill ha avkoppling med sol och bad eller massa upplevelser!
//Lindha Holmqvist
Måste man vara glad när det är vackert väder?
Publicerat: juni 7, 2022 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist 2 kommentarer
Det finns en allmän förväntan att jag ska vara glad och positiv bara för att det är fint väder ute. Jag kan snarare bli så att jag blir nedstämd för att alla förväntar sig att vackert väder gör oss glada.
Sol och vackert väder innebär att jag förväntas göra saker och vara utomhus, men jag kanske inte vill det. Jag kanske vill ligga under mitt täcke och gråta trots att solen skiner från en klarblå himmel. Sluta ställa krav på att vackert väder = glädje.
Vad innebär att det att vara stark? Folk säger ofta till mig att jag är stark. Men vad har jag egentligen för val? Jag är stark för att jag måste vara det. Jag är en krigare för att det finns inget annat val. Min familj och framförallt mina barn är mitt allt.
Det är för deras skull jag fortsätter vara stark, trots att jag egentligen inte orkar mer.
Jag försöker hitta återhämtning för att orka lite till.
Jag ska alltid förstå och stötta oavsett vad som händer. Alla förväntar sig att jag förstår och bemöter allt på ett bra sätt.
Lågaffektivt bemötande och empati samtidigt som jag tränger undan mina egna känslor och tankar.
Jag gör allt för min familj, även om det inte alltid blir rätt.
//Lindha Holmqvist
Våga vara ego
Publicerat: maj 23, 2022 Sparat under: Anhöriga, Depression, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag läste ganska nyligen om Maria Mandelmann och hennes relation till maken Gustav. Han har bipolär sjukdom precis som min man har.
Jag kände igen mig så mycket i det hon berättar. Bipolär sjukdom går i skov och det gäller att hänga med i svängarna. I de maniska faserna händer det mycket saker och i de depressiva faserna är det ett stort mörker. Precis som Marie och Gustav har jag och min Thord stark kärlek till varandra och vi möttes i unga år.
Bipolär sjukdom är en anhörigsjukdom som påverkar mig jättemycket. Att se sin livskamrat lida är svårt. Att höra honom säga att han känner sig som en belastning gör ont i mig. Att hänga med genom maniska perioder och depression är svårt, jag vet aldrig riktigt hur hans sinnelag är från dag till dag. Jag rättar mig mycket efter honom och hans mående. Det styr familjen helt omedvetet.
Det som kan vara positivt är att han är så medveten om sina svårigheter och är villig att förändra det som är fel.
Vår styrka är vår starka kärlek och att vi strävar efter att jobba som ett lag. Vi försöker nyttja varandras styrkor på ett bra sätt som gynnar vår familj.
Jag har lärt mig genom årens lopp att våga vara ego ibland. Att göra saker för mig själv och fylla på min energi. Det gör mig till en bättre fru och en bättre mamma.
Även Marie Mandelmann har insett vikten av att göra saker på egen hand.
VÅGA VARA EGO!
//Lindha Holmqvist
Vår familj fungerar när vi arbetar som ett lag
Publicerat: april 25, 2022 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag är ankaret i vår superfamilj. Vi är ett lag där jag är lagkapten och styr. Utan mig skulle det inte fungera alls.
Snart är det dags för vår yngsta son att påbörja en utredning på bup. Vi misstänker att han har adhd.
Om det visar sig vara så är jag den enda i familjen som inte har några npf-diagnoser. Min make tillika barnens pappa har bipolär sjukdom, ast och adhd, vår äldsta son har adhd och ast.
Det är inte lätt att vara den förälder som förväntas vara stark och stå upp för familjen. Men på något märkligt sätt fixar jag det.
Med bra rutiner får vi vardagen att fungera.
Jag ser också en styrka i att våga be om hjälp när det är svårt.
Att ha en superfamilj är inte lätt, vi fungerar inte som alla andra. Vi måste hitta vårt sätt att hantera vardagen och det som sker omkring oss.
Vår familj, vårt team, kan fungera riktigt bra när vi arbetar som ett lag.
Med hjälp utifrån hittar vi våra styrkor och blir påminda om man vad som är viktigt i livet.
Jag och min man har levt ihop sedan vi var tonåringar. Vi känner varandra utan och innan. Ändå upptäcker vi nya sidor hos varandra hela tiden. Det kommer kriser genom livet som vi måste hantera och ta oss igenom.
Det är så lätt att glömma bort att vårda varandra och förhållandet, speciellt när man har barn med npf.
//Lindha Holmqvist
Att vara den friska föräldern är som att vara en jonglör
Publicerat: april 19, 2022 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarMånga bollar ska upp i luften
jag ska vara jonglör
får inte tappa taget
Ingen boll får falla
Jag vill inte tänka eller känna. Jag orkar inte mer. Försöker stänga av oron och bara vara här och nu. Men tankarna kommer och känslorna svämmar över. Jag gråter i hemlighet för att slippa vara någons last.
Att vara den friska föräldern som barnen har rätt till är tufft. Att vara gift med någon som är bipolär är jobbigt. Jag vet aldrig när han orkar vara med oss. Jag vet aldrig hur det blir efteråt. Jag måste alltid finnas där för barnen. Att vara deras trygga hamn när pappa inte förmår.
Kan ärligt säga att ibland misslyckas jag med att vara den mamma barnen förtjänar. Jag försöker orka och vara stark för deras skull. Men ibland orkar jag inte det.
Mina älskade barn, vad vore jag utan er? Ni förtjänar den bästa mamman som orkar finnas där för er. Önskar jag inte påverkades så av er pappas mående.
Kan vi tillsammans skapa oss en bubbla där vi kan vara. En bubbla fylld av skratt och glädje. Dit vi kan komma och må bra. Vi bygger den med er ljuvliga fantasin och min starka kärlek. En bubbla bara för oss, för att orka leva i en tung värld.
En tanke som dykt upp hos mig på senaste tiden är funderingar kring framtiden och vårt åldrande. Jag närmar mig 40 och känner mig ganska ung. Men Thord som är jämngammal på pappret är så mycket äldre i både kropp och själ än mig. Kommer han orka leva, eller tar kroppen slut. Kommer vi fira guldbröllop eller blir jag änka tidigt. Det är tungt att veta att ens livskamrat åldras så mycket snabbare än vad man själv gör.
Jag har fått höra att jag bara ska acceptera och låta det vara. Jag kan ju ändå inte påverka hans tillstånd. Ingen ser mitt perspektiv och mina känslor. Jag känner mig så utlämnad och liten. Försöker acceptera och förstå. Det känns som att mina tankar är förbjudna, att det bara blir missförstånd. Jag är inte dum i huvudet och verkligen inte empatilös.
//Lindha Holmqvist
Rädslan för att ryckas upp med rötterna
Publicerat: mars 21, 2022 Sparat under: Lindha Holmqvist, Min berättelse, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarDet finns något som påverkar mitt psykiska mående ganska mycket, men som är oerhört svårt att prata om. Jag fyller 40 till sommaren, men jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder gjort. När jag var 25 sa min psykolog att jag hade en medelålderskris.
Jag väljer att berätta vissa delar av min uppväxt för att ni ska förstå mig och den person jag är idag.
Jag har växt upp som en nomad, utan ett fast barndomshem. Ständigt på väg någonstans.
Jag har flyttat runt och haft bostad på många olika ställen. Men aldrig haft ett hem. För mig är definitionen av ett hem en plats där man känner trygghet och kan få avkoppling. Det har inte jag haft under min uppväxt.
Jag har aldrig vågat slappna av och känna mig trygg, eftersom jag aldrig vetat hur länge jag får stanna på den platsen.
Allt flyttande och otrygghet har gjort att jag har byggt upp en mur omkring mig, ett försvar mot att känna och tvingas till tuffa avsked.
När jag var 8 år började jag stamma jättemycket och jag tror att det blev en reaktion på allt.
Stamningen är kvar hos mig än idag, men den är inte påtaglig. Det kommer när jag tänker på det eller om jag blir väldigt ivrig och vill säga mycket.
Idag har jag ett hem och en fast punkt. Jag har bott i staden Oskarshamn sedan 2001.
Man ska inte förverkliga sina drömmar genom sina barn, men i mitt fall så har jag gett mina barn det jag inte fick. De har fått växa upp på samma ställe och aldrig behövt byta skola. Jag vill fortsätta ge de den tryggheten jag aldrig fick.
Det har satt spår hos mig som är som ärr i själen.
Även om jag vet att jag inte behöver flytta eller ryckas upp med rötterna så är jag ändå rädd att någon ska tvinga mig till det.
Det är en känsla som jag har lärt mig att leva med. Min psykolog har sagt till mig att våga tänka det värsta tänkbara. För det är bara tankar och inget som är farligt.
//Lindha Holmqvist
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.