Sommarens ledighet ger blandade känslor
Publicerat: juni 23, 2022 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Det är tid för sommarlov och semester och det är blandande känslor kring så lång ledighet.
Jag har en tonårsson med diagnoserna adhd och autism. Han skulle gladeligen sitta inne och spela hela dagarna om ha fick det. Att få ut honom i friska luften är en kamp. Den orkar man inte alltid ta. Jag är orolig för hur sommarlovet ska bli för honom. Att sitta inne en hel sommar är inte bra för någon. Alla behöver frisk luft och rörelse.
Min yngsta son är tvärt emot sin storebror, han skulle kunna vara ute jämt och han vill alltid att saker ska hända. Han är väldigt rastlös och har energi som skulle kunna försörja en hel stad med el. Det är inte alltid vi andra i familjen orkar med hans tempo och hans krav på aktiviteter.
Min man behöver mycket tid för vila och återhämtning. Han klarar av ett visst mått av social samvaro, sen har han behov av att vila och vara själv. Han har tre tunga diagnoser som gör att han inte orkar. Familjen är det han prioriterar att ha energi till. Men även han vill göra andra saker ibland och då räcker inte energin till allt.
Vi är en familj med flera olika behov och viljor. Det kan bli en del utmaningar att få till aktiviteter som passar alla. Jag själv vill gärna ha lugn och ro för att få återhämtning. Det ska vara en bra mix av vila och aktiviteter.
Jag hoppas verkligen att sommaren kan bli bra för hela min familj, att vi kan kompromissa och komma överens om hur vår sommar ska vara. Vi är en superfamilj och vi fungerar bra om vi jobbar som ett team.
Glad sommar till er alla och hoppas ni får den sommar ni önskar, oavsett om ni vill ha avkoppling med sol och bad eller massa upplevelser!
//Lindha Holmqvist
Måste man vara glad när det är vackert väder?
Publicerat: juni 7, 2022 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist 2 kommentarer
Det finns en allmän förväntan att jag ska vara glad och positiv bara för att det är fint väder ute. Jag kan snarare bli så att jag blir nedstämd för att alla förväntar sig att vackert väder gör oss glada.
Sol och vackert väder innebär att jag förväntas göra saker och vara utomhus, men jag kanske inte vill det. Jag kanske vill ligga under mitt täcke och gråta trots att solen skiner från en klarblå himmel. Sluta ställa krav på att vackert väder = glädje.
Vad innebär att det att vara stark? Folk säger ofta till mig att jag är stark. Men vad har jag egentligen för val? Jag är stark för att jag måste vara det. Jag är en krigare för att det finns inget annat val. Min familj och framförallt mina barn är mitt allt.
Det är för deras skull jag fortsätter vara stark, trots att jag egentligen inte orkar mer.
Jag försöker hitta återhämtning för att orka lite till.
Jag ska alltid förstå och stötta oavsett vad som händer. Alla förväntar sig att jag förstår och bemöter allt på ett bra sätt.
Lågaffektivt bemötande och empati samtidigt som jag tränger undan mina egna känslor och tankar.
Jag gör allt för min familj, även om det inte alltid blir rätt.
//Lindha Holmqvist
Våga vara ego
Publicerat: maj 23, 2022 Sparat under: Anhöriga, Depression, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag läste ganska nyligen om Maria Mandelmann och hennes relation till maken Gustav. Han har bipolär sjukdom precis som min man har.
Jag kände igen mig så mycket i det hon berättar. Bipolär sjukdom går i skov och det gäller att hänga med i svängarna. I de maniska faserna händer det mycket saker och i de depressiva faserna är det ett stort mörker. Precis som Marie och Gustav har jag och min Thord stark kärlek till varandra och vi möttes i unga år.
Bipolär sjukdom är en anhörigsjukdom som påverkar mig jättemycket. Att se sin livskamrat lida är svårt. Att höra honom säga att han känner sig som en belastning gör ont i mig. Att hänga med genom maniska perioder och depression är svårt, jag vet aldrig riktigt hur hans sinnelag är från dag till dag. Jag rättar mig mycket efter honom och hans mående. Det styr familjen helt omedvetet.
Det som kan vara positivt är att han är så medveten om sina svårigheter och är villig att förändra det som är fel.
Vår styrka är vår starka kärlek och att vi strävar efter att jobba som ett lag. Vi försöker nyttja varandras styrkor på ett bra sätt som gynnar vår familj.
Jag har lärt mig genom årens lopp att våga vara ego ibland. Att göra saker för mig själv och fylla på min energi. Det gör mig till en bättre fru och en bättre mamma.
Även Marie Mandelmann har insett vikten av att göra saker på egen hand.
VÅGA VARA EGO!
//Lindha Holmqvist
Vår familj fungerar när vi arbetar som ett lag
Publicerat: april 25, 2022 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag är ankaret i vår superfamilj. Vi är ett lag där jag är lagkapten och styr. Utan mig skulle det inte fungera alls.
Snart är det dags för vår yngsta son att påbörja en utredning på bup. Vi misstänker att han har adhd.
Om det visar sig vara så är jag den enda i familjen som inte har några npf-diagnoser. Min make tillika barnens pappa har bipolär sjukdom, ast och adhd, vår äldsta son har adhd och ast.
Det är inte lätt att vara den förälder som förväntas vara stark och stå upp för familjen. Men på något märkligt sätt fixar jag det.
Med bra rutiner får vi vardagen att fungera.
Jag ser också en styrka i att våga be om hjälp när det är svårt.
Att ha en superfamilj är inte lätt, vi fungerar inte som alla andra. Vi måste hitta vårt sätt att hantera vardagen och det som sker omkring oss.
Vår familj, vårt team, kan fungera riktigt bra när vi arbetar som ett lag.
Med hjälp utifrån hittar vi våra styrkor och blir påminda om man vad som är viktigt i livet.
Jag och min man har levt ihop sedan vi var tonåringar. Vi känner varandra utan och innan. Ändå upptäcker vi nya sidor hos varandra hela tiden. Det kommer kriser genom livet som vi måste hantera och ta oss igenom.
Det är så lätt att glömma bort att vårda varandra och förhållandet, speciellt när man har barn med npf.
//Lindha Holmqvist
Att vara den friska föräldern är som att vara en jonglör
Publicerat: april 19, 2022 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarMånga bollar ska upp i luften
jag ska vara jonglör
får inte tappa taget
Ingen boll får falla
Jag vill inte tänka eller känna. Jag orkar inte mer. Försöker stänga av oron och bara vara här och nu. Men tankarna kommer och känslorna svämmar över. Jag gråter i hemlighet för att slippa vara någons last.
Att vara den friska föräldern som barnen har rätt till är tufft. Att vara gift med någon som är bipolär är jobbigt. Jag vet aldrig när han orkar vara med oss. Jag vet aldrig hur det blir efteråt. Jag måste alltid finnas där för barnen. Att vara deras trygga hamn när pappa inte förmår.
Kan ärligt säga att ibland misslyckas jag med att vara den mamma barnen förtjänar. Jag försöker orka och vara stark för deras skull. Men ibland orkar jag inte det.
Mina älskade barn, vad vore jag utan er? Ni förtjänar den bästa mamman som orkar finnas där för er. Önskar jag inte påverkades så av er pappas mående.
Kan vi tillsammans skapa oss en bubbla där vi kan vara. En bubbla fylld av skratt och glädje. Dit vi kan komma och må bra. Vi bygger den med er ljuvliga fantasin och min starka kärlek. En bubbla bara för oss, för att orka leva i en tung värld.
En tanke som dykt upp hos mig på senaste tiden är funderingar kring framtiden och vårt åldrande. Jag närmar mig 40 och känner mig ganska ung. Men Thord som är jämngammal på pappret är så mycket äldre i både kropp och själ än mig. Kommer han orka leva, eller tar kroppen slut. Kommer vi fira guldbröllop eller blir jag änka tidigt. Det är tungt att veta att ens livskamrat åldras så mycket snabbare än vad man själv gör.
Jag har fått höra att jag bara ska acceptera och låta det vara. Jag kan ju ändå inte påverka hans tillstånd. Ingen ser mitt perspektiv och mina känslor. Jag känner mig så utlämnad och liten. Försöker acceptera och förstå. Det känns som att mina tankar är förbjudna, att det bara blir missförstånd. Jag är inte dum i huvudet och verkligen inte empatilös.
//Lindha Holmqvist
Rädslan för att ryckas upp med rötterna
Publicerat: mars 21, 2022 Sparat under: Lindha Holmqvist, Min berättelse, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarDet finns något som påverkar mitt psykiska mående ganska mycket, men som är oerhört svårt att prata om. Jag fyller 40 till sommaren, men jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder gjort. När jag var 25 sa min psykolog att jag hade en medelålderskris.
Jag väljer att berätta vissa delar av min uppväxt för att ni ska förstå mig och den person jag är idag.
Jag har växt upp som en nomad, utan ett fast barndomshem. Ständigt på väg någonstans.
Jag har flyttat runt och haft bostad på många olika ställen. Men aldrig haft ett hem. För mig är definitionen av ett hem en plats där man känner trygghet och kan få avkoppling. Det har inte jag haft under min uppväxt.
Jag har aldrig vågat slappna av och känna mig trygg, eftersom jag aldrig vetat hur länge jag får stanna på den platsen.
Allt flyttande och otrygghet har gjort att jag har byggt upp en mur omkring mig, ett försvar mot att känna och tvingas till tuffa avsked.
När jag var 8 år började jag stamma jättemycket och jag tror att det blev en reaktion på allt.
Stamningen är kvar hos mig än idag, men den är inte påtaglig. Det kommer när jag tänker på det eller om jag blir väldigt ivrig och vill säga mycket.
Idag har jag ett hem och en fast punkt. Jag har bott i staden Oskarshamn sedan 2001.
Man ska inte förverkliga sina drömmar genom sina barn, men i mitt fall så har jag gett mina barn det jag inte fick. De har fått växa upp på samma ställe och aldrig behövt byta skola. Jag vill fortsätta ge de den tryggheten jag aldrig fick.
Det har satt spår hos mig som är som ärr i själen.
Även om jag vet att jag inte behöver flytta eller ryckas upp med rötterna så är jag ändå rädd att någon ska tvinga mig till det.
Det är en känsla som jag har lärt mig att leva med. Min psykolog har sagt till mig att våga tänka det värsta tänkbara. För det är bara tankar och inget som är farligt.
//Lindha Holmqvist
Jag lever alltid med rädslan
Publicerat: februari 21, 2022 Sparat under: Anhöriga, Barn, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarRädsla är ständigt närvarande i mitt liv. Min livskamrat har bipolär sjukdom, som är en av de psykiska sjukdomarna med högst dödlighet. Risken för självmord är hög. Min livskamrat har redan gjort försök till självmord under livet.
Jag lever alltid med rädslan att han ska välja att avsluta livet. Det är en fruktansvärd känsla att vara rädd. Jag har ständigt en plan i huvudet för hur jag och barnen ska kunna gå vidare med livet om min älskade inte orkar mer.
Tro inte att jag önskar att det ska ske. Jag älskar honom jättemycket, men jag måste våga tänka det värsta tänkbara.
Livet går upp och ner för alla, men för min familj är topparna extra höga och dalarna extra djupa.
Jag är rädd att säga eller göra något som får min älskade ur balans, för vem vet vad som händer då. Han har dålig impulskontroll på grund av sina npf-diagnoser.
Jag är inte helt stabil själv, jag har utmattningsdepression till följd av allt.
Jag är så rädd att inte räcka till för mina barn. Är jag en tillräckligt bra mamma? Gör jag det som är bäst för dem? Jag ifrågasätter mig själv och mina förmågor ständigt.
Men jag låter inte rädslan kontrollera mig. Den finns där som en påminnelse att inget varar för evigt.
/Lindha Holmqvist
Sertralin – en räddare i nöden
Publicerat: januari 10, 2022 Sparat under: Lindha Holmqvist, Medicin, Psykiatri, Vård Lämna en kommentarJag började äta Sertralin 2019, ett år då mycket hände omkring oss. Jag gick samtidigt i samtalsterapi för att bearbeta händelser under barndomen. När jag var ”friskförklarad” från mina trauman och de var tillräckligt bearbetade så upphörde samtalsterapin. Men jag har fortsatt äta Sertralin för mitt mående och min ångest. Det har jag gjort i två år nu.
Ingen läkare har gjort någon uppföljning av det. De bara skriver ut nya piller när jag förnyar mitt recept. Det känns lite märkligt att jag fortsätter äta antidepressiva och ingen inom sjukvården lägger någon vikt vid det. Jag skulle inte klara mig utan tabletterna, de är en räddare i nöden. Jag kan hålla ångest och känslor på en något stabilare nivå. Min psykolog sa vid något av de sista mötena vi hade att jag troligtvis får äta Sertralin så länge min situation ser ut som den gör. Vilket den kommer göra under lång tid.
Man kan inte bota det som min man och äldsta son har. Man kan bara lära sig att leva med det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är. Jag har inga biverkningar av medicinen, så egentligen är det väl ingen fara att fortsätta ta den. Det märkliga är att ingen inom sjukvården undrar eller ifrågasätter det.
Lindha Holmqvist
Att orka när orken inte finns?
Publicerat: december 27, 2021 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, ensamhet, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida. Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.
/Lindha Holmqvist
Julstök och betygsångest
Publicerat: december 13, 2021 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJulen närmar sig med stormsteg och med den kommer en skolavslutning. Min äldsta son Vendel går i sexan och får till jul sitt första betyg. Han har ADHD och autism, vilket påverkar skolan mycket. Det är väldigt frustrerande att Vendel kan och vet mycket, men i skolan visar han inte sin kunskap. Det leder till att betygen dras ner, vissa ämnen når han inte E-nivå, trots att han har förmågan. Men om skolan inte får se vad han kan så är det svårt för de att göra en korrekt bedömning av honom.
Både vi föräldrar och hans lärare har pratat med honom så många gånger om detta. Skolan erbjuder mycket stöd och anpassningar. Men Vendel tar inte emot hjälpen. Jag vet inte vad mer vi och skolan kan göra för att nå honom. Han är egentligen en jättesmart kille och en kunskapssvamp. Han suger åt sig kunskap i de ämnena han är intresserad av. Men sen ger inga utvecklade svar när det väl gäller. Som till exempel vid ett prov eller i diskussioner i klassrummet.
Vissa ämnen som till exempel matte är tufft, då Vendel inte har automatiserat lilla plus/minus eller multiplikationstabellen.
Egentligen vet jag att betyget i sexan inte är livsavgörande, men Vendels inställning till resultat är oroväckande. Han är likgiltig och vill göra så lite han bara kan.
Han har stora drömmar för framtiden, han vill bli polis eller robotingenjör. Men om han inte presterar i skolan så kommer han inte nå sina drömmar.
Som hans mamma känner jag en oerhörd frustration, men jag vill inte pressa honom för hårt heller.
Vägen är inte enkel, men jag kommer aldrig någonsin sluta kämpa för min älskade Vendel.
Nåväl, julen och det stundande jullovet kommer vare sig jag har ångest över betyg eller inte.
Vi tar nya tag nästa år.
/Lindha Holmqvist
Lindha är ny bloggare på RSMH-bloggen. Läs mer om henne här.
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.