Våren är på väg trots allt

Publicerat: mars 29, 2020 | Författare: | Sparat under: Caroline Nilsson, djur, Forskning, Hobby | Lämna en kommentar

Just nu känns det mesta i världen upp & ner, annorlunda och ovisst och vi vet inte när och hur det slutar. Men en sak som är precis som vanligt är att våren är på väg i vårt land och idag blir det sommartid och dags att ställa fram klockan igen.  I Skåne där jag bor har vi haft solsken fem dagar i rad och det skapar någon slags normalitet mitt i all ovisshet.

Men det är tuffa tider nu och läget är som det är vilket kan kännas svårt att acceptera och att få ro kring. Jag tänker på alla som är sjuka, som har någon närstående som är sjuk eller ännu värre; som har fallit ifrån p.g.a. Coronaviruset.

Hur svåra tiderna än är så är våren på väg. Allt i naturen slår ut och dagarna blir ljusare och längre i stora delar av landet, vilket gör att vi kan vara utomhus mer. Det kan förhoppningsvis få oss att glömma det jobbiga för en stund och utgör något bekant, vilket jag tror vi behöver – inte minst i dessa tider.

Det finns ju mycket man kan göra i naturen som till exempel att ta en promenad, påta i jorden, ta en fisketur, läsa en bok eller gå ut med hunden.  Andra saker man kan göra är att äta en god medhavd matsäck tillsammans med någon annan utomhus som inte är sjuk eller delta på en utomhusaktivitet. Det finns t.o.m. forskning som visar att både naturen och ljuset har en läkande effekt på människan.

I Skrylle i Skåne ordnar Naturrum flera olika utomhusaktiviteter för alla åldrar. Ett annat trevligt ställe i Skåne är Bokskogen/Torup och det finns många andra naturpärlor i hela landet.

Jag menar absolut inte att förringa någonting, men jag tror att vi måste försöka hitta ljusglimtar och få stunder av ro, särskilt eftersom vi inte vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Jag tror att det är det enda sättet att orka i längden. Att försöka att gå ut och njuta en liten stund varje dag kan förhoppningsvis förbättra måendet hos alla som kan och inte är smittade av Coronaviruset.

Något som jag tror kan vara viktigt att komma ihåg är också att vi kan lära något av det som händer, att det även kan komma något bra ur det hela och att vi förhoppningsvis kommer bli starkare när pandemin är över.

Ta hand om er & varandra!

/Caroline Nilsson

Min terapihund är tre kilo kärlek

Publicerat: november 8, 2019 | Författare: | Sparat under: Återhämtning, Bemötande, djur, myter om psykisk ohälsa, Pebbles Karlsson Ambrose, Stöd | Lämna en kommentar

”Men ska du verkligen ha en hund nu också? Du som mår så dåligt? Kan du verkligen ta hand om den? Klarar du av det?”

Jag har läst mycket om djur som används i terapi. Det är hästar som före detta missbrukare får lära sig att ta hand om. Det är terapihundar som kommer på besök till slutenvårdsavdelningar inom psykiatrin och allehanda djur som hälsar på gamla människor som bor på äldreboenden. Många gamla människor har ett husdjur på sin ålders höst för att lindra ensamheten. Och många barn vänder sig till sin kanin, katt eller hund när de är ledsna och gråter i pälsen när allt är orättvist eller mycket svårt.

Mitt allra första husdjur var en kattunge som hette Ceasar, en angorakatt. Ursöt och fluffig. Den kom hem till oss en sen kväll och la sig på min huvudkudde. Jag vågade knappt andas av förtjusning och låg hela natten bredvid kudden för att inte störa detta mirakel som flyttat hem till oss. Sedan började jag klä på den kläder och köra den i barnvagn och då slutade den spinna och blev arg på mig en period.

Jag har haft två katter till under årens lopp, när jag var ung, som jag tyvärr senare fick avliva för att ingen annan kunde ta hand om dem. Det var tungt och ett misslyckande. Men jag har under hela mitt liv identifierat mig som en kattmänniska, en sådan som gillar egensinniga djur.

Många år senare kom min dotter hem med en vattensköldpadda som heter Baloo. En granne hade ledsnat på den en gång lilla gröna varelsen. Nu var den stor och behövde ett mycket större akvarium. Jag förbarmade mig över den och nu har den bott här i över tio år. Det är jag glad över nu. Den har varit med i vått och torrt, den kryper runt i lägenheten och skramlar lite hemtrevligt bland sina stenar.

För två år sedan skaffade min dotter en liten rescue dog (adoptivhund). Den blev sjuk och jag fick ta hand om den. Det visade sig att den inte hade någon försäkring och såklart blev det jättedyra veterinärräkningar. En insamling på Facebook ledde till att hon fick alla sina tänder fixade (tack alla mina snälla vänner!), lilla Sami behövde sövas och 12 700 kronor fattigare blev vi hemskickade med en påse med åtta tänder i. Sedan hade hon en knöl på magen som måste opereras bort och sedan var det vaccinationer och ny mat och gud vet allt. Hela min värld har snurrat kring detta lilla djur i månader.

Från början tog jag hand om hunden eftersom min dotter inte kunde vara hemma hela dagarna. Nu har det gått två år och jag tycker att hunden är min. Hon har hunnit bli 11 år, lilla Sami.

Jag tänker på en terapihund jag träffade när jag låg inlagd på Ytterö, här i Stockholm. Lugn som en filbunke. Min lilla chihuahua-korsning är mycket mer stressad och liten i jämförelse. Hon är på sin vakt hela tiden och skäller mycket, inte högt men alltid på nya människor. Men jag har blivit lugn.

Vi går ut flera gånger per dag, det ska badas och duttas och gullas och matas. Min lilla terapihund är tre kilo kärlek. Jag har aldrig förut förstått den djupa relation som människor har haft med dessa fyrfota djur, människans bästa vän. Men nu vet jag hur mycket det betyder. Så ibland blir jag verkligen ledsen när människor ser så anklagande på mig på grund av min diagnos.

”Ska du verkligen ha en hund? Som du mår?”

/Pebbles Karlsson Ambrose

Med rådjur på vinterpromenad

Publicerat: december 8, 2016 | Författare: | Sparat under: djur, Linda Fändriks | 2 kommentarer

Jag har under en lång tid mått bra, och det var flera år lindafändriks_livesedan som jag hade en depression. Men alldeles nyligen knackade känslan av ångest plötsligt på. Det var inte svårt att se varför den dök upp just då. Som nybliven tvåbarnsmamma blir det inte mycket fokus på min egen hälsa, utan det mesta handlar om att barnen i första hand ska må bra. Men det blir konsekvenser om jag slarvar för mycket med mig själv.

Jag är känslig för stress, och om tillvaron saknar balans under en längre tid. Men jag är också känslig för det vackra, det fina och det som får mig att må bra. Min svaghet är också min styrka.

Promenader gör mig alltid gott och just den här dagen hade vintern anlänt och kylan bet i kinderna. Bara en sådan sak kan få mig att släppa fokuseringen på min ångest, och de tankar som gett upphov till den. Jag hade fastnat i ett ältande kring min roll i min ursprungsfamilj och slog på mig själv för att jag kände mig annorlunda, var för öppen och konstig. Hela kroppen svarade med ett illamående som gjorde att jag liksom ville få själen att kräkas.

Medan jag gick på min vinterpromenad i kvällsskymningen och drog djupa andetag för att lugna mitt inre så dök fyra rådjur upp framför mig på den lilla vägen. De gick helt stilla på led. Jag blev så betagen att allt annat försvann. De tittade bakåt på mig och fortsatte framåt i lugn mak och jag följde efter. De väckte sådan beundran och vördnad att min känsla inombords ganska snabbt byttes ut. Det var som om det var meningen att de skulle dyka upp just då och följa med mig en stund. Jag hann ifatt mina tankar, och ersatte dem med mer positiva tankar. Till exempel att jag kände mig stolt över tacksamheten som jag kände för livet just då, för min känslighet och eftersom jag är den jag är av en anledning!

/Linda Fändriks

Glädjen av ett djur

Publicerat: juli 15, 2014 | Författare: | Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, djur, ensamhet | Lämna en kommentar

Anne Sofie HöijVi människor behöver ha en vänlig, positiv kontakt tillsammans med en levande varelse. Oavsett vem det är eller hur unga eller gamla vi är, eller var vi befinner oss i världen. Vi behöver bli berörda eller få beröra någon annan för att frisläppa må-bra-hormoner i hjärnan.

Jag hade som barn hund, katt, gris, höns, kor och häst runt omkring mig. De djur som tolererade kroppskontakt var katten, hunden, grisen, hästen och korna. Vi växte upp isolerat, vi barn, mamma och pappa och farfar. Vi var beroende av att djuren mådde bra för vår inkomst. Så tolerans och hänsyn till varandras behov var självklart, inte bara hos vi människor.

Det låter ju som mycket av en idyll. Och det var det. Men de enda kontanta inkomster var barnbidragen och det vi kunde sälja av vad torpet gav. Jag minns de ständiga bråken om pengar som fattades och rädslan av att förlora arrendet hos kronan.

Just nu har jag tillfällig omsorg om min systers hund, en mellanpudel. Det är skönt för en ensamlevande varelse att få ägna tid att vårda, ge mat, kamma pälsen, gå ut och rasta många gånger om dagen. Att vara behövd av andra har alltid varit viktigt för mig. Den glädje Gustav visar i så väl lek som övrigt gör mig glad. Jag känner mig mindre värdelös.

I min kommun får man inte ha egna djur om man behöver hemtjänst eller boendestöd. För många av oss ensamlevande är djuret den enda kontakten vi har med någon. Det är den enda varelse som bryr oss om oss. Den enda vi får glädje av, vilket vi alla behöver.

Så behovet av hemtjänst eller särskilt boende innebär ökad ensamhet, då vi förlorar vårt egna husdjur. Ibland vill vi inte leva längre, då inget att glädjas åt finns längre kvar. Vårdhund och vårddjur som finns på en del boenden, ger förvisso en viss glädje, men att tvingas förlora en älskad vän innebär förlorad levnadsglädje och en stor portion livskvalitet försvinner som inte kan ersättas av ständigt olika nya jäktande underbetald personal. Livet blir tomt och meningslöst för många.

Själv har jag några vänner och samvaro med mina barn och syskon. Det ger mig glädje och gör att jag orkar leva. Närheten jag får av Gustav ger dessutom ökad livsglädje. Jag får energikickar, daglig motion och ömhet, i denna fina tillgivenhet. Skönt att kunna hjälpa min lillasyster nu när hon opererat foten. Så jag har det bra i sommar.

Ha det så bra ni kan ha det! Var rädda om er! Livet är här och nu.
/Anne-Sofie Höij