En marsians litania

…eller kampen för att överleva (nästan) utan hopp

Först en varning: Den som redan är deprimerad bör avstå från att läsa vidare, eftersom nedanstående inlägg knappast förbättrar hälsan.

Hur gör man för att överleva, när man på tre grundläggande områden har svårt att se någon ljusning i framtiden? Jag brottas dagligen med frågan, och de tre områden jag talar om är privatlivet, utvecklingen i Sverige och tillståndet i världen.

1.  Privatlivet

Efter en uppväxt, där jag har varit osedd, inte har fått känslomässig bekräftelse och där jag har tvingats dölja mitt inre inför en oförstående omvärld, har jag till sist kastats ut i en vuxenvärld, som ställer krav om självständighet och mognad och där inga relationer längre kan möta de behov som aldrig har tillgodosetts. Det har skapat en oändlig och närmast obotlig, existentiell ensamhet, som ingen egentligen kan förstå och som gör varje dag till en energislukande kamp för livet.

2. Utvecklingen i Sverige

Om vi bortser från vårt rent löjliga, materiella överflöd ser jag ett samhälle – inte bara i Sverige, utan i hela den industrialiserade världen – som inte tillfredsställer grundläggande, mänskliga behov och som dessutom fortsätter att utvecklas i fel riktning. Tempot höjs, stressen tilltar, sociala strukturer splittras sönder, kraven ökar på den enskilda individen. I stället för att samarbeta långsiktigt i små och täta, sociala strukturer, konkurrerar numera irrande och ensamma individer ihjäl varandra på en marknad, där vi har förvandlats från medmänniskor till designade handelsvaror och varumärken. Utvecklingen understöds av övermäktiga, ekonomiska krafter.

3. Tillståndet i världen

Människans och hela naturens existens hotas idag av miljöförstöring, klimatförändringar, pandemier, globala konflikter, resursbrister, artutrotning osv. Freds- och miljöorganisationer gör behjärtansvärda insatser för att mota olle i grind, men när de globala hoten har sin yttersta grund i överbefolkning, blir insatserna till sist fåfänga. Alla förändringar som genomförs måste göras i en så ofantlig skala, att Jorden och ekosystemen i längden ändå inte tål dem.

Som sagt, hur överlever man med sådana här perspektiv? Det som skapar någon form av mening i min tillvaro är till sist egentligen bara kampen för min egen och mina olyckssyskons upprättelse gentemot sjukförklararna och kampen för människans upprättelse gentemot ekonomismen och fascismen. Förmodligen en fåfäng kamp även det.

Jag är en marsian på Jorden. Eller måhända en jordling på Mars?

/Hannes Qvarfordt


Privatekonomi

Alla vet att vi psykiskt sjuka har den sämsta privatekonomin i Sverige. Frågan är varför? Och vem gör något åt det? Ont om pengar skapar stress i vardagen och blir ett hinder för återhämtning. Och tvärtom: pengar ger välbefinnande.

Faktum är också att psykoser ofta bryter ut i den ålder när man börjar bli vuxen och kommer att påverka hela livet. Man kan inte rå över om och när man blir psykiskt sjuk, alltså innan man hunnit skaffa jobb eller inte, så att man slipper vara nollklassad enligt försäkringskassan.

Detta blir en ond spiral, som går nedåt. När man mår dåligt orkar man inte söka jobb eller jobba. Bristen på pengar gör att man mår sämre. Och jobbar man inte så får man inga pengar.

Det finns en forskare som har uppmärksammat problemet och försöker göra något åt det. Jag vill önska Alain Topor lycka till.

/Khai Chau


Bortblåst boendetrygghet

Täby är en vacker kommun väl försedd med vackra och väl påkostade hus och fastigheter i vilka kommuninnevånarna – hög som låg – i allmänhet trivs och mår ganska bra. Men, för vissa sköra själar är själva boendet navet i att man kan fungera och kunna vara delaktig i samhället sin psykiska funktionsnedsättning till trots. Vägen åter från djup psykisk ohälsa är sällan rak och aldrig enkel. Men, för att människor ska kunna mobilisera de inre resurser som krävs för återhämtning och habilitering behöver man ofta stöd och ännu hellre förståelse för den situation man befinner sig i.

Ett grundläggande stöd (eller trygghet om man så vill) är det egna boendet. Förståelsen för hur viktig denna pusselbit är finns inte minst i Socialtjänstlagen och dess förarbeten liksom i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Via Socialtjänsten kan man som en del av rehabilitering under en begränsad tid beviljas ett andrahandskontrakt på en lägenhet. Om detta har jag skrivit på förut (bland annat på denna blogg), så varför än en gång däran?

Jo, nu (Dagens Nyheter Stockholm 2012-05-14) har Täby kommun lanserat sig som kandidat och storfavorit till priset Okänsligast i Sverige i kategorin kommunikation med svaga och sjuka. Man börjar med att välja envägskommunikation i brevform. Sedan sätter man skönmässigt på egen kammare en tidsgräns för när lägenheten inte längre är att betrakta som ett aktivt led i rehabiliteringen för den som på nåder bor däri. Därefter avrundar man med att i korthuggna och avfärdande ordalag rycka undan benen för sköra människor som äntligen börjat komma på fötter.

Citatet ur brevet säger väl allt:

”Social omsorg erbjuder inte något nytt andrahandskontrakt/boende, därför är det viktigt att ni aktivt söker andra boenden”

Detta till psykiskt sköra människor som blott kunnat få ett strukturerat boende via Socialtjänsten. Inte en rad om vem som på kommunen kan tänkas bistå en då man, utifrån brevets ord, snart står på gatan igen. Är det någon som tror att dessa människor snabbt och geschwint fixar ett eget hyreskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden? Eller att detta är en pigg liten utmaning man tar i flykten med en psykisk funktionsnedsättning i bagaget?

Nä fy, skämmes Täby, skämmes!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Bemötande inom vården

Idag var jag på ett besök hos specialistvården. Jag åkte dit för jag har problem med hårväxt på kroppen och speciellt i ansiktet. Jag fick träffa en jättetrevlig läkare som var positiv till besöket och sade att jag inte skulle oroa mig då det finns olika åtgärder. Han höll med mig om att den hårväxten jag har inte är normal och att något måste göras. Men vi skulle vänta på provsvaren.

Jag blev hemskickad och läkaren bad mig att ta diverse prover. Vi skulle vänta på provsvaren. Vid nästa besök var jag tvungen att ställa in och fick be om en ny tid. Vid nästa besök hade min läkare gått på pappaledighet och jag fick träffa en annan läkare. Hon var mycket trevlig och bemötte mig bra. Tills hon berättade vad hon tyckte om mitt problem. Hon ansåg att min hårväxt hade med min vikt att göra samt att jag skulle få en remiss till en gynekolog. Hon tyckte att hårväxten var normal och ansåg att inget kunde göras.

Hon frågade mig konstiga frågor om min hälsa och speciellt angående min psykiska hälsa.

Jag reagerade starkt på detta då hon hade gjort en total vändning jämfört med den förra läkarens bedömning. Hon undersökte inte min kropp, som den förra läkaren, för att se hur mycket hårväxt jag har. Läkaren inspekterade snarare mina armar som är fulla av ärr. Jag försökte föra en diskussion och sade till henne att jag inte förstår hur hon kan säga detta när den förra läkaren hade en helt annan åsikt. Då förstod jag, när jag sneglade på datorn, att hon tittade på ett utdrag från patientjournalsystemet Cosmic från psykiatrin.

Hur kan detta hända? Hur kan hon ens tro att jag hittar på detta? Jag är besviken och missnöjd! Kan inte påstå att jag känner mig kränkt då jag inte lät henne kränka mig. Men alla är inte stora i munnen som jag och alla vågar inte stå upp för sig själva. Skall det behöva vara såhär? Jag är trött på att bli forslad omkring från läkare till läkare, bli tillsagd att gå ner i vikt och att det är mitt enda problem samt att bli hänvisad till psykiatrin. Hon har ingen psykologutbildning utan är specialiserad endokrinolog. Hon har ingen rätt att göra någon mer utvärdering än den jag kommer till henne för.

Jag kommer självklart att ringa dit och be om att få byta läkare och i värsta fall vänta tills den förra kommer tillbaka från sin pappaledighet. Men det är inte rätt att jag skall behöva göra detta som patient. Som patient förväntar jag mig respekt och lika behandling som vem som helst. Jag är inte mindre värd för att jag har psykiska problem.

Jag kommer att spärra min journal till min vårdcentral för att i framtiden undvika detta. Känner du igen dig?  Jag har svårt att tro att det är brist på sådana här historier runt om i Sverige. Det handlar i grund och botten om bemötande och att bli tagen på allvar. Vården är ju tack och lov inte ensidig det finns läkare som bemöter patienterna professionellt. Men denna gång hade jag otur.

Ibland känns det som om jag väntar på den dagen då jag kommer till akuten med bruten fot, men kommer bli hemskickad och hänvisad till psykiatrin. Jag vill inte vara rädd att inte bli tagen på allvar. Det leder till att jag drar mig för att söka hjälp. Jag välkomnar komentarer på mina inlägg. Dela med dig av dina erfarenheter. Vad tycker du krävs för att vården skall sluta behandla oss på detta sätt.

/Paulina Tarabcynska