Öppet brev till min behandlande läkare
Publicerat: juli 7, 2019 Sparat under: biverkningar, Henrik Larsson, Medicin, Psykiatikern, Psykiatri, Psykos, Samverkan, socialpsykiatri Lämna en kommentar
Hej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?
1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.
2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?
3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.
4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?
5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)
6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?
/Henrik Larsson
När jag skickade faktura till kommunen
Publicerat: juni 8, 2017 Sparat under: ekonomi, Henrik Larsson, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Det är inte alltid personalen på myndigheter och i vården besitter kompetensen att kunna bedöma vad som är rimligt. Det har jag råkat utför många gånger, och har därför också slutat förvåna mig. Till exempel har personal ställt krav på medicinering för att bevilja en stödinsats, utan att det finns någon tvångsvård (med medicinering) utfärdad av läkare. Detta är såklart orimligt och helt felaktigt. Endast en läkare har behörighet att tvångsmedicinera.
Det som sker är att man ofta får rätta sig efter orimliga regler, och kämpa på det bästa man kan för att beivra dessa. Klassikern är att man beivrar djävligt dåligt – och blir arg och otrevlig i sitt underläge och blir inlagd på LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) eller liknande. Hur som helst, sådan är världen. Du har aldrig mer rättigheter än du kan tala för själv.
När jag en gång fick en lös tand akut utdragen, ville inte socialsekreteraren räkna hela ingreppet som akut. Kostnad för bedövning, röntgen med mera fick jag inte igen. Denna gång lyckades jag faktiskt beivra beslutet via tandläkare. Han fick förklara för socialsekreteraren att självklart var hela besöket akut, med alla delar av ett sådant ingrepp.
Jag tyckte att jag gjort ett bra jobb, och att jag också hjälpt socialsekreteraren att förstå vad som var en rimlig åtgärd. Jag testade då att skriva en faktura till kommunen (se nedan). Fick inte ens ett svar…
FAKTURA
Till Helsingborgs kommun, fakturaavdelningen.
Utbildning av personal.
Som sökande av bistånd för ett akut tandläkarbesök, fick kompetens-coach Henrik Larsson möjlighet att utbilda socialsekreterare NN, i vad som menas med akut tandvård. Vidare bedömde kompetens-coach Larsson, att det skulle passa i utbildningen att delegera en del av arbetet åt socialsekreterare NN. Arbetet som delegerades var att själv ringa till Folktandvården för att ta reda på vad som egentligen gäller vid akuta tandläkarbesök.
Arbetstimmar: 30 (schablon)
Timarvode 300 kr
Totalt 9000 kr
Pengarna skall sättas in på bankkonto 8381-XXXXXXXXXX-5
Förfallodatum 2016-06-13
/Henrik Larsson
Bemötande viktigare än evidens
Publicerat: oktober 26, 2016 Sparat under: Bemötande, Evidensbaserad, Fredrik Gothnier, Henrik Larsson 4 kommentarerIdag talar man om mediciner, olika terapier och om att det ska finnas evidens på alla dessa behandlingar. Märk väl att en terapi blir mer legitim på antalet utvärderingar som gjorts och inte på hur dessa har utfallit.
Om man ser tillbaka på hur olika psykodynamiska terapier har utvärderats så finner man att relationen mellan psykolog och behandlare är viktigare än den metod som användes i terapin. Samma sak gäller för KBT-metoder där klienten själv får gradera sina framgångar med att lära sig hantera en specifik traumatisk situation, som till exempel att i små steg besegra den sociala fobin som uppstår då
klienten skall åka tunnelbana. Antalet graderingar som registrerats avgör hur mycket evidens som finns för metoden, inte hur dessa graderingar har utfallit.
Det har i undersökningar om antidepressiva mediciner också visat sig att läkare med ett bra bemötande får bättre resultat genom att skriva ut placebo, än vad läkare med sämre bemötande får när de skriver ut ”riktiga” mediciner. Vi frågar oss då varför vi har ”riktiga mediciner” om dess effekt inte kan bevisas vara bättre eller säkrare än placebo? I psykiatriska stödboenden som har ungefär samma behandlingsfokus, är också skillnaderna mätbara mellan hur brukarna som bor där uppfattar sitt stöd. Om alla dessa behandlingar med evidens är så nödvändiga, varför varierar då resultaten mellan olika behandlare så pass mycket när de använder samma metoder?
Alla vi brukare vet att mötet med behandlare som ställer frågor efter en ”förutbestämd mall” för att sedan inte ta vara på svaren, gör att man som patient får dra samma historia gång på gång. Om personalen istället sköter det praktiska för att garantera nödvändig service, så blir det mycket bättre. Att personalen ser och förstår klienten för den hon vill vara, är också centralt för en lyckad behandling, oavsett metod eller i vilket sammanhang behandlingen sker.
Som arbetsgivare blir det då viktigare att ge vårdpersonalen stort utrymme för användningen av egen samlad erfarenhet och egna initiativ, snarare än att kräva vårdpersonalens lojalitet till ett behandlingsfokus med bestämda metoder och arbetsuppgifter.
/Henrik Larsson och Fredrik Gothnier
En hektisk dag med rullcigg och cisordinol
Publicerat: augusti 12, 2016 Sparat under: ekonomi, Henrik Larsson, mat, Medicin, RSMH 2 kommentarerNu har jag vaknat. Klockan är tre på eftermiddagen. Har hunnit fixa bröd, kaffe och kyckling från Ica. Tisdagar klockan elva bakom butiken, på lastkajen, för behövande. Kommunen trilskas som vanligt. Ska ringa socialsekreteraren nu för att be om busskort så jag slipper planka, torska och sen bli avslängd mitt ute i ingenstans. Eller ännu värre, att konduktören ringer snuten och jag hamnar i fyllecell i Flempan.
Jag försökte sälja ditt silver, I Men gubbarna på bänken sa att det behövde putsas först. A spottade och gnodde. Det blev resultat, men jag tror nysilvret har oxiderat på vissa ställen, så fatet blir nog svårt att få som nytt. Det ligger för tillfället gömt bland soporna under lastkajen vid Konsum i Nynäshamn. Dessutom var jugoslaven som har loppisen inte intresserad av att köpa nysilver. Hur som helst lånade han mig 100 spänn. Jag måste betala tillbaka 130 inom tio dagar.
Jag hade flax på morgonkvisten idag då J, hemlös, skänkte mig ett parti tobak. Så det blev lite fest i kuren vid pendeltåget för mig, då jag kunde rulla mina egna cigg, utan att behöva tigga från mina lika. För hundringen schackrade jag bira, och bjöd om det var någon som var utan. Det kändes skönt, även om jag fattar att det var pengar jag inte har. Så är det. Men grabbarna på bänken är de som räddar mig gång på gång, när det kommer till mitt behov av stimulansmedel. Det behovet är för övrigt inte särskilt stort längre, men om jag är helt och hållet utan så blir jag tvungen att planka på pendeln mitt i natten eller tidigt på morgonen, för att tjåla och tigga på annan ort.
Var och hämtade min cisordinol på Capio, och prickar min medicinering rätt bra. K på dispensären erbjöd sig till och med, efter min klagan, att följa med till banken för att hjälpa mig att få ett kontoutdrag som soc behöver för att göra en nödprövning. Men hon hade inte tid förrän på torsdag, så jag tror att jag försöker låna kommunens dator med skrivare imorgon för att göra ett kontoutdrag som försörjningsstödet vill ha.
Fan vet när jag ska bli synkad med kommunen. Men om jag är nykter i morgon så ska jag försöka mig på att närvara handikapprådet, där jag fortfarande är ordinarie representant för RSMH Hamnen. Efter handikapprådet har jag tid hos A, personligt ombud. Hoppas hon kan hjälpa mig med en plan för hur jag skall gå till väga för att få ett busskort från kommunen.
[Not: Händelserna den här specifika dagen inträffade för några år sedan.]
Reglerna kring vårdintyg borde ändras!
Publicerat: april 29, 2016 Sparat under: Bemötande, Henrik Larsson, Tvångsvård 4 kommentarer
Jag såg på nyheterna häromdagen att reglerna kring god man har reviderats. Brukarna har lyckats ändra lagen om den gode mannens befogenheter, så dessa befogenheter inte kan leda till missbruk av brukarens ekonomi.
En annan regel som jag tycker är rent inhuman, och borde revideras, är regeln om vårdintyg.
Jag är nyfiken på patienträtten vid utförandet av vårdintyg för tvångsvård. Varför får klienten frågan om hon vill ha vård om utfallet ändå blir det samma vad hon än svarar. För svarar hon att hon inte vill ha vård så är det skäl nog i sig att skriva vårdintyg för tvångsvård.
Är inte det en form av förolämpning att ställa en fråga hon inte kan svara rätt på? Om man sätter detta i ett bemötandeperspektiv så ser man genast att det är käpprätt galet. Hur skall klienten få förtroende för en vård med ett sådant bemötande?
Vore det inte bättre om rutinerna såg ut så att när vården har tagit sig fram till klienten så ska de inte bara uppge att de har kommit på grund av alarmerande uppgifter angående klienten utan också redovisa vilka dessa uppgifter är. Självklart kan oroliga personer som hört av sig till vård och polis inte röjas, men personalen kan gott förklara för klienten vad som gör vården bered att tvångsomhänderta henne. Då skulle klienten få en rättvis chans att sätta sig in i vad som ligger bakom situationen. Kanske skulle hon förstå varför det sker ett så alvarligt ingrepp och ha lättare att sammarbeta. Eller/och kanske kan hon förklara sin egen version av de alarmerande händelserna, så att vården förstår bättre. Detta tycker jag borde vara självklart.
Dessa brukare blir tillslut så formade med att inte ha några rättigheter att de inte heller förväntar sig några rättigheter. Som en intuition de bär med sig i huvudet.
Men de nya som kommer till psykiatrins uppmärksamhet, borde inte bli föremål för tvetydigheter inom tvångsvården. När förväntningar om rättigheters existens försvinner är personen förlorad.
/Henrik Larsson
Flykt
Publicerat: september 17, 2015 Sparat under: Henrik Larsson Lämna en kommentarLyssnar på P3 om att vara andra generationens invandrare. En kvinna i min ålder pratar vars föräldrar flydde från Kurdistan (antar att det måste varit under det stora folkmordet turkarna är anklagade för) om hur oförmögen hon är att berätta för sina barn om deras härkomst.
Hon uttryckte det så bra när hon sa att flykt är inget man väljer själv, flykten väljer dig.
Jag kom och tänka på vad min mor sagt om sin flykt från Estland. ”På flykt gör man saker som man inte borde” Sen …grät jag igen och igen.
Sen tänker jag på min turkiska kompis i skolan, Yavus. Och ställer mig frågan om ett möte mellan ett turkiskt barn och ett kurdiskt barn på 80-talet.
Varför jag stället mig den frågan är onekligen mystisk. Har väl någon socialromantisk idé om att deras föräldrar hatar varandra och att barnen är hämmade av det i mötet med varandra. Typiska nidbilder antagligen.
Jag skulle nog ha blivit soskärring.
/Henrik Larsson
Lägg tandvården i högkostnadsskyddet!
Publicerat: maj 26, 2015 Sparat under: Henrik Larsson 3 kommentarerSitter uppe en tidig lördagsmorgon och kommer fram till att hela debatten om tandvårdsstöd är uddlös. För att komma till en verklig förändring i systemet måste man lägga tandvårdskostnader på samma högkostnadsskydd som övrig sjukvård.
Radikalt, tänker du nu. Vilka jätteskattekostnader!
Jag tänker i ställer vilken effektivisering av byråkratin. Som det är nu så måste ärendet (läs pengarna) som tandläkaren ska ha för sina ingrepp gå igenom massor av instanser som socialtjänst osv. Här skulle en radikal reform kunna göras som var mycket samhällsekonomiskt effektiv. Plus att många av de svaga individerna som inte orkar driva processen med att få tandvård som de inte har råd med, plötsligt skulle få en chans till god tandvård!
/Henrik Larsson
Ens vänner – den nya socialtjänsten?
Publicerat: mars 18, 2015 Sparat under: Henrik Larsson 1 kommentarFredagen den 13:e mars tog jag kontakt med socialkontoret i Nynäshamns kommun för att söka akut försörjningsstöd. Först blev jag nekad och hänvisad till socialjouren. Jag ringde socialjouren, men fick inget svar och ringde därför tillbaka till Nynäshamns kommun. I växeln kopplades jag till en annan handläggare som sa att han skulle lämna ärendet vidare. Efter en liten stund ringer en handläggare och meddelar att de inte kan ge något akut försörjningsstöd.
Jag vädjar och uppger att jag inte kommer att klara helgen. Handläggaren frågar då vem som satt in 200 kronor på mitt konto dagen innan. Jag berättar att det var en barndomsvän som förbarmat sig varpå hon uppmanar mig fortsätta att försöka låna pengar av mina vänner. Jag påpekar att låna pengar inte löser en ekonomisk kris varpå handläggaren yrkar på att alla tänkbara lösningar skall prövas innan försörjningsstöd betalas ut.
Jag bedömer att socialtjänsten inte förstått sitt uppdrag och anmäler händelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO)”.
/Henrik Larsson
Intuition på institution
Publicerat: juli 18, 2014 Sparat under: Henrik Larsson, Tvångsvård 3 kommentarerRutan skrattar åt mig. Jag bad henne nämligen att hålla käften. Vad är det för match på TV frågar en skötare. Rutan traskar bort i korridoren. På bordet står en skål i metall, vacker som fan. Jämna galler skapar skålen och det låter som seger när jag spelar på dem med blyertspennan. Från TV:n rapporterar de väderprognosen. Jag har rökt min klockan-sex-cigarett. Matthias sitter och skrattar gråt.
Jag väntar på klockan-sju-cigaretten. Igår sparkade jag sönder golvfläkten. Eller var det i förrgår? Vi fick en ny här på avdelningen igår i alla fall. Det skämtades då om att det var på tiden att den gamla trasiga blev begravd och en ny fräsch fläkt, som tydligen stod redo i förrådet, kom till sin rätt, att fläkta.
Undrar vart jag ställde mitt kaffe? Snurrar runt ett tag på torget. Tar ett dricksglas och fyller. Berättar samtidigt för personal att jag antagligen har koppar som står här och där. Svante blir besviken när vi hittar en i princip alldeles full kopp kaffe.
Tack gode Gud för morgonciggen klockan sju. Matthias har tydligen något riktigt viktigt att göra med dataspelet på patientdatorn, så jag kommer inte till att skriva min fina bok på nätet. Helvete. Nu så!
Det skrattas i köket. Tre personal där inne, med stängd dörr. Rutan sitter i soffan och slår tärningar. Nattpersonalen gör sig redo att gå hem. Lena-dagpersonal är på strålande humör. Gommoron Lena, tjoar jag. Så dyker en grottmänniska upp.
Patienterna snackar och snackar utan att jag kan värja mig. Personalen kommer med löften som inte har med mig att göra. Knäpptyst. Hör bara kulan på kulspetspennan mot det vita arket. Jag fick en bunt av en personal.
Inte fan går det att få en lugn stund på det här stället. Fjantar och psykopater. Eller både och. Jag har en teori om att mentalsjukhus är fullständigt fel grepp. Borde vi ta hand om varandra istället för att spärra in varandra? Problemen försvinner liksom inte bara för att man låser in nån stackare. Nu blev det alldeles för stark musik i datarummet. Tårarna kommer. Jag förstår inte vad jag gör. Bäst att försöka lägga ner.
/Henrik Larsson
Motiverande samtal
Publicerat: april 7, 2014 Sparat under: Återhämtning, Henrik Larsson, Samtalsakut 2 kommentarerMotiverande samtal (MI) är mycket bra. Som jag förstår det är en av komponenterna i MI att lyssna på klienten. Kanske ett MI-tillfälle kan komma att bestå av bara den komponenten om personalen bedömer det vara bäst så. Om personalen bedömer att klienten är mottaglig för en fråga så kommer frågan antagligen att bygga på något som klienten precis har pratat om men som inte riktigt är färdig bearbetat.
Målet med frågan är att klienten kommer till en insikt. Här kan det hända att klienten känner sig bekräftad om personalen faktiskt lyssnar på vad klienten pratar om. Personalen kommer med följdfrågor. Klienten kan bli inspirerad till att fortsätta prata, kanske till och med om knasigare, sorgligare, svårare, mer problematiska eller känsligare saker, eftersom han/hon nu blivit bekräftad och som följd av detta vunnit självförtroende.
Nu är klienten motiverad att lösa problem. Kanske till och med öppen för förslag. Personalen kan föreslå alternativa vägar att gå. Kanske presentera ett praktiskt schema eller rutiner som klienten tror kan hjälpa att få fotfäste i en positiv spiral. I rutiner ingår sysslor. För att sammanfatta: Med hjälp av MI-metoden (som jag tänker mig den) så kan man faktiskt nå resultatet att klienten blir motiverad till sysselsättning. Men jag tror fortfarande man är fel ute om man har som alena målsättning att motivera.
Personalens målsättning måste först och främst vara att förbättra situationen för klienten, även om det innebär att ingen sysselsättning kommer till stånd. Bakgrund: När personalen, på allaktivitehuset jag besöker mest varje dag, fick titeln aktivitetshandledare så upplevde alla deltagare (brukare) att de blev jagade med blåslampa. Ett extra tråkigt exempel var dukningen före lunch som deltagarna brukar få sköta, om de vill. Plötsligt var det ”Ja, om ingen dukar så blir det ingen lunch idag”. Uppdraget beställaren ger utförarna kanske ska vara: att aktivt verka för att komma fram till om brukaren har intresse av och förmåga till sysselsättning. Och i så fall vilken sysselsättning som skulle vara realistiskt.
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.