Självvald inläggning
Publicerat: augusti 2, 2021 Sparat under: Frivillig vård, heldygnsvård, Psykiatri, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Inom psykiatrin prövas nu en så kallad självvald inläggning.
Det innebär i korthet att patienten själv får bedöma sitt vårdbehov och skrivas in utan läkarbedömning om platsen är ledig.
Det finns ett begränsat antal självvalda inläggningsplatser ännu och det är vissa kriterier att uppfylla för att få skriva detta kontrakt med sluten/öppenvården, främst självskadebeteende eller att du har Individual Placement and Support (IPS).
Patienten får stanna i upp till fyra dygn, max tre tillfällen i månaden.
Det ger människan större möjlighet att medverka sin egen vård och ta eget ansvar.
Det verkar lovande.
Kanske.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om just den här varianten dock.
Jag har erfarenhet av en annan form av självvald inläggning.
Som funkar väldigt bra för mej.
Det är också ett skrivet kontrakt med mitt vårdteam på öppenvården att om jag söker akut eller på annat vis signalerar att jag vill läggas in så skall det ske enligt vårdplan.
Det står även vilken avdelning.
Och vem som är ansvarig läkare, enligt detta kontrakt/vårdplan.
Antal dagar är en överenskommelse mej och läkaren emellan utifrån aktuellt behov.
Jag skrivs in av en läkare men kan själv skriva ut mej utan bedömning.
Mycket eget ansvar som stärker mej.
Det handlar oftast om stabilisering.
Tillbaka till dagsrutiner.
Mediciner.
Med denna vårdplan ges jag möjlighet att själv känna mina tidiga tecken och hinna arrangera allt omkring en inläggning.
Såsom barnpass, djurvakt med mera ….
Det blir ingen panik eller större oro när jag i samråd med vårdteamet förbereder och planerar i tid.
Ibland mer akut än andra gånger ändå.
Oftast inte.
Det är ju inte så lätt att styra och ställa över de olika diagnoserna och ibland ställer ju symtomen till det i de flesta planeringar.
Därför är det bra att i största mån själv få möjligheten att känna in sig själv.
Jag lär känna min diagnos och hur den fungerar så mycket bättre.
Men det jag kan tycka är jobbigt är när jag plötsligt vill skriva ut mej efter kort vistelse.
Det kan vara ett dygn bara.
Då känner jag mej besvärlig och i vägen.
Lite skamsen över att ha tagit plats i onödan.
Men – ett eller flera dygns omvårdnad ….
Är det någonsin i onödan?!?
Nej jag tror inte det.
Tvärtom.
Och vem är bäst på att veta om inte en själv?
Egentligen.
I min vårdplan står det också att vi skall jobba mer med mina friska sidor.
Ljuv musik i mina öron.
I stället för att konstant intalas vara sjuk.
Jag har en sårbarhet.
En sårbarhet som stärks ju mer ansvar jag tar för mitt eget mående.
Jag tycker det är en toppenbra planering.
Och jag hoppas att det pågående projektet med självvald inläggning blir lyckat och att det utvecklas och formas väl med tid.
/Ylva Kristina Larsson
Resor mellan olika psykiatriavdelningar
Publicerat: juli 5, 2021 Sparat under: Bemötande, Det är vi som bloggar!, heldygnsvård, Jonas Andersson, makt, Polisen, Psykiatri 1 kommentarHejsan alla bloggläsare!
Jag kommer ta upp ett intressant ämne som jag har egen erfarenhet av och tycker är viktigt – transporter mellan olika psykiatriavdelningar och sjukhus.
Jag minns en gång när de skulle flytta mig från Stockholm till Lund. Det genomfördes på ett fruktansvärt sätt har jag fått berättat för mig när jag kom till Lund. Jag minns inget av den resan alls för jag var så neddrogad av mediciner vid tidpunkten.
Personal från kriminalvården kom till avdelningen i Stockholm och satte på mig handbojor. Sen fördes jag ut till deras bil och åkte till flygplatsen och kördes ända fram till planet. Två personer tog tag i mig, en på varje sida, och hoppade på flygplanet. Jag hade fortfarande bojorna på mig när jag kom ombord. Det var en sådan sak som jag blev så arg för i efterhand då det var ett vanligt plan med alla möjliga personer som flög med. Med handbojorna på kunde man lätt uppfatta mig som en väldigt aggressiv kriminell person.
Vi landade på Sturup i Malmö och där stod vakter och en polisbil för att köra mig till psykiatrin i Lund. Personerna hoppade in på varsin sida om mig i bilen och körde mig till slutmålet. Jag hade så mycket lugnande i kroppen så jag minns inget av det. Jag bara sov så aggressiv orkade jag rakt inte vara.
Jag undrar fortfarande varför de behandlade mig som en väldigt farlig och kriminell person. Kunde de inte ha gjort det på ett mycket finare och bättre sätt? På det här viset så var det en kränkande behandling som jag fick vara med om. Varför kunde inte personalen åka i sina privata kläder och låta bli att handfängsla mig för jag var inget hot mot någon? Varför ska det vara så svårt att göra det anonymt?
Det är samma sak när man gör en handräckning med polisbil till psykiatrin. Jag anser att de ska komma med vanliga kläder och i vanliga bilar. Annars blir det bara ett massa prat i kvarteret där man bor. Jag kan inte tänka mig att en person som har cancer skulle bli så glad om polisen skulle storma in hos dem när de blev sämre och skulle in till sjukhuset.
Så vad är då den stora skillnaden mellan psykisk ohälsa och de vanliga somatiska sjukdomarna? Har det med alla fördomar som finns om oss med psykisk ohälsa om att vi skulle vara farliga och aggressiva och ibland mördare också. Där anklagar jag massmedia och sociala medier mycket. Så fort det händer något allvarligt i vårt samhälle så säger man nästan alltid att det måste ha varit någon med psykisk ohälsa som gjorde gärningen. Det går de snabbt ut med innan de vet något om det som har hänt, om själva bakgrunden. Det gör mig så förbannad att man bara kan och får göra det, att man hänger ut en målgrupp som är svag för att få sälja mer av sin tidning.
Jag har kunnat se det mönstret under så många år som jag har arbetat med målgruppen personer med psykisk ohälsa på olika sätt. Jag tycker det borde vara förbjudet att ha den här häxjakten på personer med psykisk ohälsa. Vi är precis som alla andra invånare i vårt land. Men jag förstår att det är som det är nu för massmedia och sociala medier har en väldigt stor inverkan på människor. Det man kan se och läsa där blir verklighet för våra invånare tyvärr. Men sen vet jag var det stora problemet är och det är att personer ute i samhället har väldigt lite kunskap om målgruppen och vad det innebär att vara drabbad av de här sjukdomarna.
Alla våra invånare har på något sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Som vän, partner, i familjen eller på jobbet för det är så vanligt att alla känner någon med de här problemen. Det är bara hjärt- och kärlsjukdomar som är vanligare än depression så det är en folksjukdom som man räknar med kommer att putta ner hjärt- och kärlsjukdomar från första platsen om några år.
Det satsas väldigt stora summor på behandling och forskning på många olika diagnoser och stora galor för att samla in pengar. Men varför gör man inte på samma sätt med psykisk ohälsa? Är det för man anser att det inte är lika mycket värt i samhället eller lika glamoröst? Det är väldigt små summor pengar som kommer till forskning gällande psykisk ohälsa och det gör mig väldigt irriterad.
/ Jonas Andersson
Då jag erkände mitt missbruk
Publicerat: juni 28, 2021 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, heldygnsvård, Medicin, Missbruk, Psykiatri, Stöd, Ylva Kristina Larsson 1 kommentarDet mentala bedrägeriet.
Jag visste mycket väl att det jag gjorde med mitt liv och min tillvaro var fel.
Ändå fortsatte jag.
Och förnekade, så hårt att jag lurade mej själv. Men det gick till en gräns.
Jag var länge inneliggandes på BUP tidigt -90tal och den första medicinen någonsin jag fick var Rohypnol (vid behov).
Det blev svårt att skilja på behov och abstinens senare, ingen hade informerat mej om detta starka beroendeframkallande.
Och jag var så uppgiven att jag nog inte skulle reagerat heller.
Rohypnolen fick samarbeta med Stesoliden då toleransen ökade med tiden.
Jag fick åka till ett HVB-hem efter den långa BUP-tiden och där uppstod det ganska snabbt ett missbruk av alkohol och kort därpå av hasch och amfetamin.
En solklar självmedicinering.
För mycket tid och utrymme till ”ingenting” förutom den konstanta ångesten.
Efter behandlingstiden fick jag en provlägenhet.
Det slutade snabbt med en uppsägning.
Jag kunde/vågade inte gå utanför dörren utan bensodiazepiner och alkohol i mej.
Inte någonstans kunde jag ta mej ensam.
Jag var 21 år då.
Jag var efter det en långliggare på avdelning 102 på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Jag placerades på flera behandlingshem utan större resultat.
Tvärtom.
Ett alltmer tyngre missbruk.
Åren gick och det blev rutin att alltid ha någonting tillgängligt ”vid behov”.
Jag fick till slut en lägenhet med ett bostadssocialt kontrakt som jag fick överta efter två år.
Första veckan i lägenheten satt jag mest på golvet i TV-rummet, livrädd!
Jag bodde på fjärde våningen utan hiss.
Jag satt på baken och åkte ner för trapporna för hela världen snurrade i min kropp och jag litade inte på att jag skulle hålla helt enkelt.
Alkoholintaget tilltog.
Så också drogerna.
Och fortfarande åt jag läkemedlen.
Jag började inse att mitt bruk blivit ett missbruk först i den här vevan.
Efter väldigt många år.
Jag kunde ju inte klara någonting utan nån substans i kroppen.
Allting började att kännas väldigt fel.
Jag fick mycket ångest och skuldkänslor.
Panik!
Men det var för sent.
Jag var duktig på att dölja mina spår.
Alltid.
Med en konstant stress i kroppen.
Jakten på att alltid ha tillgång och pressen att få ihop pengar.
Min umgängeskrets var otroligt destruktiv när det var som värst med mej.
Jag blev misshandlad, nästan dräpt vid ett tillfälle.
Jag brydde mej inte.
Så uppgiven var jag att jag nästan bad om att bli mördad av nån för jag orkade inte ta livet av mej själv.
Vi kan säga att jag väl nått botten där.
Men ännu inte kommit till insikten att be om hjälp.
Jag fick två barn.
Flyttade ifrån området jag bott i.
Levde ett småbarnsliv med alkoholen gömd i garderoben.
En del amfetamin förekom också.
Ständig förnekelse.
Men jag klarade ju inte av att leva.
Efter tio års institutionstid och ett pågående missbruk så visste jag inte hur samhället fungerade.
Eller människan.
Jag hade sporadisk kontakt med psykiatrin då jag bad om receptförnyelser.
Till mina Iktorivil och Imovane.
En läkare på affektiva började att undra vem jag var och kallade mej till ett möte.
Enligt hennes bedömning var jag en undermedicinerad bipolär person.
Hon misstänkte även en ADHD-problematik
Så jag fick börja med stämningsstabiliserande på en gång där.
Det funkade till en början ganska bra.
Jag blev lite mer medveten om mej själv.
Läkaren ville skicka remiss till neuropsykiatrin.
Sagt blev gjort.
Och på den vägen kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen då jag plötsligt hörde mej själv säga att jag nog var alkoholist.
Och inför ADHD-utredningen lämnade jag ett positivt urinprov på Amfetamin.
Det bästa som hänt mej!
De fångade snabbt upp mej där på Beroendemedicinska mottagningen.
De justerade hela medicinlistan.
Nu stod jag på fyra olika bensodiazepiner.
På beroendemottagningen ville de fasa ut allting.
Idag äter jag en låg dos av en sort.
Det var 2014 som jag äntligen var redo att börja leva utan substanser.
Jag ville börja leva!
Självmedicinering är tyvärr väldigt vanligt vid främst ångest och depressionsproblem
Ofta har den som missbrukar ett trauma eller en obehandlad ADHD i grunden.
Jag har både och.
Ungefär 30% överkonsumerar alkohol.
Jag grubblar ofta över mörkertalet där.
Jag var således 39 år när jag kom till insikt och kunde ta emot hjälp.
Och det följde en ganska turbulent tid.
Väldigt omskakande.
Men jag gick igenom det med stöd av psykiatrin.
Jag är nykter idag.
Jag har inget beroende eller missbruk.
Jag är otroligt glad åt det.
Men jag slappnar ännu inte riktigt av i det för jag är skör och risk för återfall är i princip ett symtom i missbruksbehandling.
Men jag är hoppfull.
Och jag är motiverad.
Samtidigt som jag går i behandling för mitt tidigare blandmissbruk så behandlas jag även för bipolär sjukdom, ADHD och PTSD
Och jag är tacksam för allt stöd.
Sen vill jag tillägga att jag banne mej är jädrans stolt över den resa som jag gjort.
Den väg jag ännu är på.
Som hjärnkollambassadör för Uppsala län föreläser jag om min historia.
/Ylva Kristina Larsson
Storebror – håll mej inte så hårt
Publicerat: maj 31, 2020 Sparat under: heldygnsvård, Min berättelse, Polisen, Psykiatri, Tvångsvård, Vård, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentarPolisen är lite av en taxi till psykakuten numer. De får ofta ta psykiatriärenden på sina utryckningar. Men alla har inte utbildning i psykisk ohälsa eller kan bemöta människor i kris. Det talas om övervåld. Ja, hur hanterar man en hysterisk själ? Är det ett medvetet övervåld eller är det desperata tag av okunskap?
Jag undrar.
Den första gången var jag bara 18–19 år och bodde på ett behandlingshem utanför Stockholm. Att bo på HVB är påfrestande i sig. Det är inget hotell utan snarare ett fängelse. Och det är min personliga åsikt efter fem olika behandlingshem genom åren.
Men åter till ämnet ….
Det utbröt tumult av missförstånd och jag drabbades av panik som jag ofta gjorde då i olika händelsers centrum. Jag var livrädd helt enkelt.
Personalen hade kommit fram till att ringa efter polisen om mej. Jag sprang iväg från köket där det började och upp på mitt rum. Därifrån kom jag inte längre. Jag ställde byrå, skrivbord och en stol emot den låsta dörren. Öppnade fönstret. Jag hade aldrig tidigare ens tittat ut där och insåg att det inte var någon möjlig flyktväg (träd, buskar och en brant backe).
Panik.
Jag minns att hjärtat slog hårt och kinderna liksom hettade medan jag gick runt i cirklar. Jag insåg snabbt att jag var körd, men jag visste inte på vilket sätt. Bara att polisen skulle komma och att det aldrig brukar leda till nåt bra.
Stressad.
Jag hörde bestämda snabba steg från trappen, över det knirrande allrumsgolvet mot mitt håll. De knackade på dörren. Jag höll andan. De ryckte i dörrhandtaget och ropade på mej att jag skulle öppna dörren. Jag fick inte fram ett ljud. De började att trycka upp dörren som jag ställt möbler för. Dörren glipade plötsligt och nu hörde jag deras röster inne i mitt rum. De var verkligen där. De kom in.
Jag tänkte att jag måste ta mej därifrån, men hur?!?
Jag klättrade upp och ställde mej på bordet med en tändare i handen …. ”bra å ha”. Jag pressade tillbaka dörren med benen så hårt jag bara kunde men insåg att det inte var nån idé med nånting. Dörren sköts upp så pass att två poliser kom in i rummet (en personal stod bakom och tittade).
Jag ställde mej upp och hotade med tändaren att de skulle backa ifrån mej.
De tog ett steg närmre. Jag hotade att bränna mej själv istället. De stannade inte upp. Jag hoppade från bordet rakt ut och på den ena polisen och grät förtvivlat.
Skrek.
De tog tag i mej direkt och det gjorde ont. En polis vred om min arm när hen tvingade mej upp på benen. Den andra polisen tog ett grepp om min nacke och började fösa mej framför sej. Jag ville bara att de skulle sluta, att de skulle släppa mej.
Polisen släppte nacken och tog ett hårt grepp med hela sin arm runt min hals. Det blev ganska snabbt trångt för mina andetag, dels av ångest men mest för att jag inte nådde golvet längre utan jag hängde hjälplös i det hårda taget. Hen bar mej på det viset ner för trappen. Luften började ta slut och det gjorde ont i halsen. Det dundrade som av blodstopp i ansiktet och jag började att må illa.
Jag blundade.
Några steg kvar sen måste jag väl få andas igen? Det fick jag inte – inte riktigt än. Jag drogs ut av båda poliserna ur huset till bilen och de höll mig i varsin arm så trycket om strupen släppte. Jag varken sa eller gjorde någonting. Jag förstod inget. Jag skulle uppenbart på en biltur i alla fall.
De satte mej i baksätet och fällde ner framsätet över mej i baksätet. Jag blev pressad mellan två stolar. En polis satte sej bredvid mej, den andra sa nåt snabbt till personalen och sen bar det iväg. Någonstans. Jag fick inte prata. De avbröt och höjde rösterna över min. De berättade aldrig vart vi skulle, men jag visste att det inte skulle bli bra.
De verkade inte vilja veta av mej, behandlade mej inte mänskligt. Allt var så overkligt att jag började fundera på om det ens hände mej. Jag började gråta där inklämd mellan sätena.
Blundade.
Jag åkte med dem mot min vilja och utan information om någonting. Bilen stannade inne på akutintaget till akutpsykiatrin (såklart). Jag kände mej likgiltig, som om jag inte fanns för det är exakt så det känns.
Vårdpersonal pratade med poliserna utanför bilen och jag bara var där. Ingen hade ens presenterat sig och ingen hade frågat hur det var med mej.
Bildörren öppnades och de båda poliserna tog fasta grepp om mina armar. Jag gjorde inget motstånd. Hade ingenstans att ta vägen, så de drog in mej i en korridor med britsar och en vårdpersonal kom med en spruta.
Då kom paniken i full fart utan förvarning och jag lyckades slita mej loss. Inte så länge dock. Jag tänkte att nu ger jag mej inte fastän jag visste att det var omöjligt att komma loss.
Sen blev det svart ….
Jag vaknar upp i en säng på sjukhuset och bara tittar i taket. Jag har liksom givit upp – igen. Jag måste bara stå ut nu, finna mej i behandlingen så det går fort vad än de tänkt göra med mej. Jag underkastar mej helt. Det gör mest ont inuti fastän jag fått små blånader på kroppen. Det gör ont för att jag tycker att jag har svikit mej själv igen. Ont för att jag aldrig blir bemött som en individ utan som en sak mer …. en sak som saknar värde eller är oönskad. Bara i vägen.
Polisen hade kallats till ännu en situation de inte bemästrade. De såg inte eller förstod att jag plågades. De skulle se till att jag inte kunde skada något. De vidtog de åtgärder de har, hårda tag och ett övervåld fastän situationen kunde hanterats på ett helt annat sätt om de börjat med att vilja nå mej. De kunde ha börjat med att presentera sig, att bryta den spända stämningen och min känsla av att vara ett objekt. De kunde ha pratat med mej och jag skulle fått förstå. De hade kunnat erbjuda sig att hjälpa mej istället för att ta för givet att jag var ett problem.
Ja, jag tror på kommunikation och polisen behöver lära sig vårt sårbara språk som vi talar i utsatta stunder.
Trots allt tror jag att polisen både vill ha och behöver vägledning i att bemöta en människa i kris i sitt arbete och jag tror på ett samarbete med brukare som ju faktiskt är experterna här. Vore det så omöjligt då?
Jag vet logiskt att polisen är bra och att den behövs på sina områden, men psykiatrin är inte ett av dem. Jag tror jag på psykiatriambulanser som faktiskt finns, om än i liten skala ännu.
Poliskåren behöver nog också, i den mån de ska fortsätta rycka ut i psykiatriärenden, för egen del lite verktyg i att ta hand om sig själva efter destruktiva ingripanden och så vidare. Och eftersom utryckningarna är så ofta så borde det vara en självklarhet att få kunskap på området.
Vi måste börja våga prata med varandra i förebyggande syfte!
Inte om, eller i stunden. Inte sen.
Det krävs tydlighet och närvaro i situationen för att skapa en kontakt istället för konflikt.
/Ylva Kristina Larsson
När psykiatrin förvärrar
Publicerat: februari 3, 2019 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, heldygnsvård, Psykiatri, Ulrika Westerberg, upprättelse, Vård 1 kommentarHur många gånger har du känt dig missförstådd, felbehandlad och inte klagat eller beretts möjlighet att framföra dina åsikter i psykiatrin? Hur har du blivit bemött när du vänt dig till personal, verksamhetschefen eller Patientnämnden?
Under några år sökte jag hjälp många gånger i slutenvården. Lika många år förstod jag inte att jag blev allt sämre av varje slutenvårdsvistelse. Frustrationen av att inte bli bättre blev stor och fick radikala uttryck under mina sista två dygn som patient. Händelserna internutreds just nu och när den är klar kommer en högre chef ta eventuellt beslut om Lex Maria-anmälan.
Länge ville jag hämnas. Först funderade jag på sätt att sprida surströmmingsdoft över den läkare som orsakade mest skada och därefter har jag letat sätt att framföra mina erfarenheter – för att visa att du inte ska nöja dig med att känna dig som en misslyckad patient, speciellt inte gentemot personer med makt som du är i beroendeställning av.
Att patienter undviker vården efter dåliga erfarenheter är det inte bara jag som tror. Therese Eriksson som menar att även i slutenvårdspsykiatrin uppstår vårdskada som PTSD, har på ett systematiskt sätt tagit reda på hur personer med självskada i rättspsykiatrin resonerar. (1) Jag tror att många har blivit utsatta för vård som försämrar självkänslan, inte leder till tillfrisknande och därför inte delat klagomål. Jag har under flera års tid sett dåligt bemötande gentemot andra patienter och pratat med dem om hur de ska gå vidare med sina dåliga erfarenheter. Med dålig eller låg självkänsla är det lätt att tro att man inte är värd att älskas och respekteras och höjer därför inte sin röst vid dålig vård. Bristen på alternativ vård tystar också en och annan inför oron att bli sämre behandlad vid nästkommande försämring. Psykiatrin får då inte heller någon feedback på hur de sköter sitt arbete och därför är det så oerhört viktigt att det förs systematisk nationell statistik så politikerna ska se att psykiatrin sällan leder till tillfrisknande och i vissa fall till och med blir sämre. Skattebetalarna och patienter vill ha effektiv vård, till skillnad från vård som bara gynnar medicinindustrin.
Bristen på patienträtt, otillräcklig systematisk statistikinsamling och bristen på uppföljning liksom kontroll oroar mig. Fortfarande saknas patienträttslag i landet trots att våra grannläder Finland, Danmark, Norge och Island har det. Utan patienträttslag omöjliggörs effektivt och rättsligt förfarande mot vården. (2). Möjligheten att få opartiskt aktivt stöd är obefintlig via Patientnämnden som bara agerar medlare, utan uppdrag att agera som ombud liksom övriga instanser som HSAN och IVO är inskränkta. Att polisanmäla händelser har jag aldrig hört eller hittat information om som stärkt någon enskilds upplevelser. Den sista möjligheten är JO som bara de vältaliga använder och lyfter redan långa strider hos. Att som politiker resonerar när de låter vården utreda sin egen partiskhet är som att låta tjuven bestämma om fel begåtts. De som är emot stärkt patienträtt tror jag är de som har något att dölja. Dessutom upplever jag feghet med rådande argument, att personalgrupper lättare ska kunna lyfta problem utan risk för att enskilda personer ska pekas ut. Det skulle vara intressant att följa en utveckling där vårdenheterna fick sin budget ställd efter subjektiva patientupplevelsers uppfattning huruvida de blivit hjälpta eller inte.
I första hand är det inte ekonomisk ersättning patienterna vill ha eller se huvuden rulla. Forskning visar att de patienter som lämnar anmälningar ofta bär på tunga känslor av besvikelse, sorg, förödmjukelse och söker moralisk reparation snarare än hämnd. De vill förebygga att händelsen upprepas, få en förklaring till det som gått fel och få veta att vårdgivaren och dess huvudman tar ansvar för sina handlingar. (3) Inte minst vill patienter känna sig trygga i att åter kunna vända sig till vården med tron att de blir hjälpta.
/Ulrika Westerberg
Källor:
(1) https://www.nsph.se/podcast/2019-02-therese-eriksson-ptsd-som-vardskada/
(2) http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:855336/FULLTEXT01.pdf
(3) http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=9102
Vincent C, Young M, Phillips A. Why do people sue doctors? A study of patients and relatives taking legal action. Lancet. 1994;343:1609-13.
Varför ska jag vara medlem i RSMH?
Publicerat: januari 6, 2019 Sparat under: Bemötande, brukarinflytande, Fredrik Gothnier, heldygnsvård, Kamratstöd, Psykiatri 1 kommentarJa – varför egentligen? Jag gick egentligen inte med för den goda kamratandan, inte för att bryta isolering, inte för att bli accepterad eller för att ha någonstans att gå eller göra aktiviteter.
Jag gick med för den konstiga åsikten att jag ville bedriva intressepolitik, alltså påverkansarbete. Jag hade valsat runt på olika slutenvårdsavdelningar där jag inte kände mig lyssnad på utan ofta ljugen för och där jag alltid behandlades som mindre vetande eller när jag sade att jag hade skapat något kreativt kunde få höra ”Det där har du nog inte gjort – du är inte kapabel till det”. Med det följde en total nedskrivning av psykiatrin om mina förmågor och hela min världsuppfattning ansågs tokig samtidigt som jag blev ifrågasatt när jag hade kreativt skapat något.
Jag hade bland annat gått på universitet och tagit en fil kand – har nu jobbat till och från i åtta år med undersökningar och kontorsjobb. Bara för att när jag nämnde för läkaren för någon månad sedan att jag sökte jobb, få höra att ”du ska jobba med att sätta fram varor på hyllorna i butiker eller jobba på lager och flytta kartonger. Kontorsjobb klarar du inte av.” Trots att jag har jobbat med det i åtta år nu, plus studerat på universitetet innan!!
Det jag vill säga är att när min och andras världsbild krockar totalt och man känner sig helt ensam och utlämnad så är det skönt att ha någonstans att gå där man inte betraktas som hispig. På min slutenvårdsturné i cirka 16 år har jag också sett andra behandlas illa inom vården där personal, även i de fallen, haft en annan syn på patienten än vad denne haft på sig själv. Missförstå mig inte – jag har haft en psykos, depressioner, nedstämdhet med mera. Jag kan nog betraktas som totalt tokig men man kan ju faktiskt ha ett bra liv trots det!
Efter att ha levt som jag gjort i många år och själv bevittnat många felgrepp inom vården, hörde jag år 2010 talas om att Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, arbetade för att förändra/ förbättra vården. Jag var 43 år och fick höra talas om detta för första gången. Jag tänkte att ”kan jag vara med och förändra vården så att andra skulle slippa uppleva vad jag upplevt och förändra vad jag sett andra utsättas för, så vill jag dra mitt strå till stacken”. Så jag gick med i RSMH.
Av någon oförklarlig anledning uppmärksammades jag av Stockholms distriktsstyrelse rätt snabbt och jag fick en chans att bli invald i styrelsen för att bedriva intressepolitik. Jag fick också en chans att jobba som Brukarinflytande samordnare, BISAM, på ett vikariat en kortare tid och där diskutera med andra som gjort en stor resa i livet och återhämtat sig från psykisk ohälsa. Jag läste på om diagnoser, andra föreningar, fick en chans att tala med andra egenerfarna, gick på seminarier och föreläste. Det blev en viktig lärdomsperiod eftersom jag inom RSMH inte bara representerade mig själv i olika råd utan brukare med alla diagnoser.
Innan jag gick med i RSMH var jag rätt så isolerad. Och jag ville inte umgås med vem som helst heller. Det var RSMH som nämnde att det var viktigt att bryta isolering, få kamratstöd och ha en meningsfull vardag. Jag hörde liknande resonemang redan av personalen inom slutenvården. De betonade ofta vikten av socialt liv och sysselsättning, men då de inte hade egen erfarenhet av psykisk ohälsa trodde jag att det inte gällde mig, utan jag hade uppfattningen att personalen inte kände mig utan kunde dra åt helvete med sitt teoretiska tjafs. När RSMH sa samma sak kände jag igen det teoretiska synsättet men det var först när jag i livet fick uppleva fördelarna av detta genom deltagandet i RSMH, och se att det förändrade vardagen för mig, som jag insåg vikten av det. Slagord i all ära men detta är en viktig del av livet.
Med medlemskap i RSMH såg jag alltså vad det innebar att bryta isoleringen. Det var inte bara det att jag inte var ensam utan jag fick bli en person som räknades och fick vänner och bekanta som inte betraktade mig som hispig. Jag hade haft en viss kontakt med andra tidigare då jag bland annat bott i psykiatriskt stödboende men att nu kunna välja vem jag umgicks med, få ha kul och göra meningsfullt intressepolitiskt arbete tillsammans började ge en annan mening åt livet.
Med medlemskap i RSMH och bedrivande av intressepolitik började jag uppleva fler fördelar med RSMH. Jag bröt min isolering, fick meningsfulla uppgifter och blev respekterad som jag var. När jag gjorde något bra för andra var det ingen som ifrågasatte mina kunskaper och vad jag gjorde. Och hela tiden förde vi en konkret dialog med andra brukare och professionen. Mötet med professionen gjorde att jag fick upp ögonen för att många inom vården menar väl och vill väl. Men sedan är det inte alltid som det leder till bra beslut för patienten. Det erkändes även av vården att det ibland skett mindre bra beslut, bemötande och behandlingar. Ofta på grund av okunskap om vad patienten behöver. Men bara det att de drevs av välvilja gjorde att det gick att ha en dialog med dem. Och de lyssnade när vi talade med dem.
Jag sökte arbete och gick utbildningar. De förut meningslösa årens upplevelser gav mig kunskap att arbeta för att söka förbättra livssituationen för andra med psykisk ohälsa. Vi förde intressanta och utvecklande samtal. På RSMH uppskattar jag också många aktiviteter som vi genomför tillsammans. Och vi är var alla välkomna med olika bakgrund och har kul tillsammans. Nu har åren inom RSMH gett mig meningsfull sysselsättning, vänner och arbete.
RSMH blev startpunkten inte bara för att söka mig ut i livet utan det gav mig också verktyg att ta steget ut i den stora världen. Jag har genom åren i mitt arbete på RSMH, bland annat i brukarrevisonsprojektet, träffat en mängd intressanta och roliga personer, som jag haft stort utbyte utav. Jag träffade också min flickvän i arbete under dessa åren. Hon betyder väldigt mycket för mitt välmående.
Jag kan bara säga att jag är ledsen att det dröjde så länge innan jag fick en chans till en meningsfull vardag. Jag kan också säga att jag tidigare i livet upplevt smärta i själen, en hopplös vardag som inte sågs ut att kunna förändras och självmordsförsök. RSMH var en början till en förändring av allt detta. Sitter du hemma med självmordstankar så varför inte gå till RSMH och få uppleva en lite bättre dag i glada vänners lag? Och sedan kanske en dag till…..och ytterligare än och så vidare. Åren går – jag lever ett bättre liv än jag gjort på många år. Varför dröjde det så länge innan jag prövade vingarna??
I RSMH räknas jag som någon. Och nu bara inte i andras ögon utan även i mina egna ögon, och min flickväns. Det går att få ett bra liv där inte allt handlar om psykiatri, utan ett liv som innebär vänner, familj och jobb också. Det går att leva ett bra liv även om jag betraktas som tokig! RSMH var det första steget ut i livet och förhoppningsvis har jag många steg kvar. Allt är inte psykiatri och behandling utan det går att njuta av livet också.
/Fredrik Gothnier
Fira julen med oss på RSMH!
Publicerat: december 22, 2018 Sparat under: Återhämtning, brukarinflytande, ensamhet, fattigdom, heldygnsvård, Jimmie Trevett, Kamratstöd Lämna en kommentarJag vill önska alla i RSMH en riktigt god jul och ett gott nytt år! Jag vill också säga ett varmt tack till alla medlemmar som är med och bidrar till att stärka RSMH i arbetet för att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk ohälsa. Varje insats i form av kamratstöd, aktiviteter, utbildning oh opinionsbildning är värdefull. Tack för att ni finns!
Under jul- och nyårshelgerna får ni gärna tänka lite extra på era RSMH-vänner och till exempel ringa någon med en julhälsning. Det uppskattas alltid!
Nästa år tar RSMH nya tag och kämpar vidare för att samhällets insatser ska bli bättre för oss som lever med psykisk ohälsa. Viktiga och högaktuella frågor att arbeta med under 2019 är förbättrade ekonomiska villkor för människor med psykisk ohälsa, minskat användande av tvång inom psykiatrin samt större delaktighet och inflytande i vården och omsorgen.
Där jag bor i Lund, liksom på flera andra håll i landet, har RSMH öppet på julafton och det serveras gratis julmat. Jag har varit med i julfirandet hos RSMH flera julaftnar, och det brukar vara en bra gemenskap och god stämning.
På nyårsafton är jag med och arrangerar firandet hos min lokalförening i Lund. Då har vi tre kockar i köket denna kväll och vi brukar skåla i Champis på tolvslaget. Sedan tittar vi på stadens fyrverkerier!
Om du vill ta reda på vad RSMH har för aktiviteter under helgerna på din ort så hittar du kontaktuppgifter här till alla våra lokalföreningar runt om i landet:
https://rsmh.se/rsmh-lokalt-menu/hitta-din-lokalforening/rsmh-forening-efter-lan/
God Jul och Gott Nytt år!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Vi har rätt till bra sjukvård
Publicerat: september 8, 2017 Sparat under: Bemötande, Delat beslutsfatttande, Diskriminering, heldygnsvård, Jimmie Trevett, makt, Psykiatri, Schizofreni, Vård Lämna en kommentarDet är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.
Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.
I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.
Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!
Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.
Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.
Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Gör så att vi kan känna oss trygga!
Publicerat: oktober 15, 2015 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bemötande, Depression, heldygnsvård, självmord 2 kommentarerIgår handlade Uppdrag granskning om en 18-årig man som tog sitt liv i slutenvården i Malmö. Han hade lagts in akut på grund av självmordstankar och total kaos samt medicinförgiftning med diagnosen bipolär (tidigare kallade manodepressivitet). Dessutom hade han ett år tidigare gjort självmordsförsök, vilket anhöriga hade informerat om upprepade gånger. Mannen läggs in av läkare, som bedömer akut risk för självmord med beordrad tillsyn var varje kvart.
Det tycker jag från RSMH är helt otillräckligt, Man kan ta livet av sig på ett par minuter. Samma typ av tillsyn har det varit vid tidigare självmord på slutenpsykiatrin i Malmö och även andra avdelningar i landet.
Det finns bevis för hur många som tar sitt liv inom sluten psykiatrisk vård och det är ökande inte bara bland unga. Ändå lämnar vården oss i den svåra situationen utan ständig tillsyn. Är det för att spara pengar? Eller tycker man inte att vi ska ha möjlighet att leva när vi är inlagda inom slutenpsykiatrin?
Varför lägger man då in oss? Ofta med tvång? Utan att sätta in tillräcklig vård.
Jag har länge hävdat att man kan inte stoppa de ökade självmorden i slutenvården utan ständigt vak.
Att sedan lägga in denna svårt akut förvirrade självmordsbenägna unge man med livrem på sig under sjukhusskjortan, enligt foton på Uppdrag granskning, i ett rum med ett skåpshandtag som han kunde knyta fast livremmen i, ser jag faktiskt som ett extremt tjänstefel av vården. På en annan avdelning hade man tagit bort skåphandtagen efter att människor hade begått självmord. Hur kan man lägga in någon utan ständig vak 24 timmar om dygnet i ett sådant rum? Ska personalen verkligen få behålla jobbet? Vilken kompetens har slutenpsykiatrins personal?
Överläkaren sa man att man hade satt på utbildning. Men jag vet, efter att själv ha vårdats inom psykiatrin, att man förändrar inga attityder på en kurs om inte den berörda personen som är anställd vill förändras och vill se annorlunda, inte föraktfullt och nedlåtande, på patienten. Attityder går inte alltid att utbilda bort mot någons vilja.
Vilka attitydkrav har man på slutenvårdspsykiatrins personal 2015? Vilket grundkrav har de när personal anställs för att de ska kunna bemöta människor i kris?
Du som är personal får inte tycka att de TV-program du vill se på under tjänstetid eller de samtal du har i din telefon eller med övrig personal är viktigare än patienten i kris. Det var så på 1960-talet då jag var inlagd som 15-åring. Enligt uppgift är det fortfarande så.
Det här måste förändras.
Ska det bedrivas sluten psykiatrisk vård måste den vara bra om vi ska kunna förebygga självmorden. Hög personaltäthet, bra kompetens och ständig fortbildning för personal. Debrifieng med patienten efter att tvångsåtgärder har utförts. Tidigare vårdöverenskommelser ska finnas inskrivna i vårdjournalerna och personalen ska följa dem.
Dessa villkor borde gälla om psykiatrin ska få ta in oss. Hur ska vi annars kunna bli trygga?
/Anne-Sofie Höij
Självvald inläggning
Publicerat: november 6, 2014 Sparat under: brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Fredrik Gothnier, Frivillig vård, heldygnsvård, makt, Tvångsvård, Vårdplatser | Tags: Självvald inläggning 2 kommentarerNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.
Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.
Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.
Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.
Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.
Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!
/Fredrik Gothnier
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.