Enligt Folkhälsomyndighetens rapport Skillnader i psykisk hälsa hos äldre personer har en tredjedel av alla kvinnor över 65 år en ångestproblematik och 18 procent är drabbade av depressiva symptom.
Att inte passa in – en udda pusselbit
Publicerat: augusti 22, 2022 Sparat under: Caroline Nilsson, Diagnos, ensamhet, Hobby, Sysselsättning Lämna en kommentarAtt livet är tufft många gånger skriver nog många under på. För oss med autism är det ofta ännu lite tuffare i vardagen, i mitt fall Aspergers syndrom. En lindrig form av autism som har utgått och ersatts av autismspektrumtillstånd – AST, men betydelsen är i stort sett densamma och jag har Aspergers syndrom fortfarande, inget annat.
Miss Li beskriver det så bra i sin låt Instruktionsboken – att inte få rätt på det hela och att det verkar så lätt för andra. Hon har inte autism så vitt jag vet, men hennes beskrivning är klockren och visar att det kan vara kämpigt även för dem utan autismdiagnos.
Jag tycker det är svårt att hitta sammanhang där jag passar in och att bibehålla vänskapsrelationer, vilket är oerhört slitsamt. Jag är ett gränsfall, vilket betyder att jag inte uppfyller diagnoskriterierna fullt ut. Jag känner mig faktiskt sällan hemma i grupper med personer med samma diagnos. Det beror på att jag är ett gränsfall och därmed inte har så stora sociala svårigheter, och mycket annat som diagnosen betecknar har jag inte. Utöver det har jag jobbat med min personliga utveckling sedan 2004/05 och då tränat bort vissa svårigheter jag haft på grund av diagnosen. Samtidigt varken trivs eller fungerar jag i så många sammanhang med människor utan diagnos och/eller utan kunskap om eller erfarenhet av autism. Det som kan fungera är umgänge med andra personer med någon form av psykisk ohälsa. Då kan vi förstå varandra, hitta gemensamma nämnare, men även prata om annat och eventuellt hitta på saker tillsammans.
Jag får ibland en skavande känsla i sociala sammanhang, inte minst när man ska sammanföra sig två och två eller föras ihop med en främling. Det känns inte bra, det känns inte rätt, likt ett plagg som skaver mot huden. Det som mest förstör är att min ögonkontakt och till viss del mitt kroppsspråk. Folk har ofta svårt att tolka mig så länge jag inget säger, med all rätt. Det är när jag får en chans att lära känna en person och samtala som förståelse brukar uppstå och personen får en chans att lära känna mig. I vissa fall uppstår inte kemi, precis som för andra människor, och det är inget konstigt. Jag är oerhört känslig och känner för det mesta av direkt i samtal om jag kommer fungera med personen ifråga eller inte. Samtidigt försöker jag att inte trampa andra på tårna för jag vill varken såra eller skada någon annan. Tack och lov blir jag sällan varken utpekad eller utanför. Ingen brukar säga något, men vissa tittar konstigt när min ögonkontakt brister, vilket jag kan förstå, men jag tycker det känns obehagligt. Ju mer jag anstränger mig för att inte göra det, desto värre blir det för det är inget som går att kontrollera, tyvärr. Om jag är trött eller är stressad blir det värre.
Jag är troligtvis även Hsp – Highly Sensitive Person, vilket är ett karaktärsdrag som 15–20 procent av världens befolkning har. Begreppet introducerades av psykologen och forskaren Elaine Aron. Hennes studier har visat att högkänslighet är medfött. Man föds med ett känsligare nervsystem än genomsnittet, vilket ger en personlighetsdraget. Man tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Det kan det medföra att man lätt blir sårad eller otroligt glad av andras kommentarer och handlingar eller att man märker av direkt om någon annan blir sårad eller glad även om ingen mer runtomkring tycks se det. Källa: mabra.com
Eller tycker jag det är jobbigt med mycket sociala intryck på grund av att min autismdiagnos orsakar att jag inte fullt ut kan stänga av/filtrera bort ovidkommande intryck/stimuli? Mingel och shoppingcenter och liknande är ingenting för mig. Havet, naturen och djur är däremot lugnande för mig. Lyssna på musik känns bra ibland, det beror på vilken sinnesstämning jag är i.
Det där med tankar och känslor är också ett svårt kapitel för många, med eller utan autismdiagnos. Men, vi med autism är ofta rigida i vårt tankesätt och kan ha svårt att tänka om och har ofta svårt för förändringar, särskilt utan förvarning. Sker det så kan det bli kaos i hjärnan och känslotrassel samtidigt, vilket är väldigt oangenämt.
Samtal med få personer åt gången och skriva är mina styrkor och därmed mina verktyg. Där kan jag utrycka det jag känner och tänker och förklara mig och förhoppningsvis öka förståelsen hos läsaren. Det är en skön känsla!
Det som också brukar fungera bra för mig är små samtalsgrupper om personlig utveckling, psykologi och dylikt, och återhämtning, antingen inomhus, ute i naturen eller vid havet vid bra väder, med eller utan djur närvarande. Ämnen som jag brinner för! Även pysselgrupper kan fungera. Pärlpyssel, främst örhängestillverkning, är avkopplande för mig ibland. Händerna arbetar och hjärnan vilar liksom vid träning. Som när jag dansar fridans i grupp i mörker med avslutande meditation/avslappning.
Jag mår också bra av och utvecklas av att i viss mån utmana mig i sociala sammanhang och där göra något tillsammans med andra utan att direkt arbeta i grupp, till exempel på redaktion/administration på ett Fontänhus. Var och en gör sitt och man hjälper varandra vid behov och sedan förs det ihop, exempelvis i form av en tidning några gånger/år. Jag har även deltagit i några av deras sociala aktiviteter, bland annat dressincykling.
Svårigheten och saknaden ligger för mig i att hitta vänner och eventuellt en kärlekspartner att på tu man hand att sitta och samtala med, umgås med och hitta på saker tillsammans med över tid. På grund av min diagnos har jag inte fullt ut hittat nyckeln till hur jag kan bibehålla relationer över tid, men kanske ger övning färdighet även på detta område. Jag får väl samla mer mod och ta nya tag :).
//Caroline Nilsson
Ensamhet – ett problem vi kan lösa tillsammans
Publicerat: januari 27, 2022 Sparat under: coronapandemin, ensamhet, Gemenskap, Jimmie Trevett Lämna en kommentarAtt känna sig ensam är en allvarlig hälsorisk som många påverkas av, inte minst i storstäderna. I höstas kom en studie som visar att 17% av stockholmarna känner sig ensamma. Av dessa är en tredjedel unga.
Vidare visar forskning från bland annat Karolinska institutet att ensamhet kan likställas med andra riskfaktorer som rökning, övervikt och stillasittande. Ensamheten påverkar hela vår hälsa, både fysiskt och psykiskt. Dessutom påverkas våra kognitiva förmågor, vårt minne och IQ negativt av ensamhet.
Ensamhet har uppmärksammats mycket under pandemin, samtidigt kan den växande ensamheten i befolkningen uppfattas som en pandemi i sig då den för med sig mycket ohälsa.
I Sverige bor fler än genomsnittet i Europa ensamma, drygt 30 procent enligt SCB. Det behöver inte betyda att alla dessa människor känner sig ensamma, eller är det. Men det är tyvärr inte ovanligt att människor dör ensamma i sina bostäder utan att det upptäcks förrän veckor, månader eller till och med år senare.
Ett skäl till den utbredda ensamheten kan vara de tabun och den skam som är kopplade till att vara ofrivilligt ensam. För många är det svårt att knyta kontakt med nya människor, inte minst med stigande ålder. Allt fler blir allt äldre, men när partner, syskon och vänner går bort blir många ensamma, eftersom vi ofta umgås inom vår egen åldersgrupp.
Under pandemin har också många yrkesverksamma eller studerande gått känna på ensamheten eftersom de sociala sammanhang som funnits på jobbet eller i skolan försvunnit när jobb och studier skött på distans. På många arbetsplatser kommer distansarbetet att fortsätta. Något som skulle kunna innebära ensamhet för de som inte har så stort umgänge privat.
Ensamheten syns inte heller alltid. Många som lever i familjer och har till synes många sociala kontakter, känner sig ändå ensamma. Känslan av ensamhet är då många gånger kopplad till en upplevelse att inte kunna dela känslor och tankar med andra. Detta trots att vi i vår tid har större möjligheter att välja vår familj än vad folk hade för exemeplevis 50 år sen. Vi kan ha en ”uppväxtfamilj”, en ”kompisfamilj” och en ”jobbfamilj” till exempel.
Bilden som här målas upp kan tyckas mörk, men det finns förstås lösningar. Precis som med många andra hälsorisker kan ensamhet brytas. När vi börjar umgås med människor och får ett positivt socialt, fysiskt och känslomässigt utbyte upphör de negativa hälsoeffekterna av ensamheten.
Det första steget för att lösa problem är som bekant att börja prata om dem. Det gör vi redan, men vi kan göra det ännu mer. Nästa steg är att ta redan på vad som behövs för att lösa dem. Vi har redan konstaterat att det är förknippat med skam att vara ensam. Kanske behöver de som kommit ur sin ensamhet berätta om hur det var för dem för att fler ska våga.
Vi måste också fundera på hur vi kan börja umgås mer, inte minst över generationsgränserna. Vilka sammanhang, arenor och platser behövs för att bryta ensamheten? Och vilka finns redan? Och vad kan du och jag göra för att stötta den som känner sig ensam? Finns det någon i din närhet som behöver få frågan om de vill ta en kaffe eller en promenad?
I RSMH erbjuder alla föreningar hundratals platser varje vecka för att umgås, samtala, göra aktiviteter ihop eller bara sitta i samma soffa. Kanske kan någon av dessa platser vara en början till din ”RSMH-familj”?
Otroheten – en implicit gränsdragning
Publicerat: januari 3, 2022 Sparat under: ensamhet, Livya Nordberg, Min berättelse Lämna en kommentarDet går inte att definiera vad otrohet innebär, detta är något som varje individ alternativt par kommer fram till gemensamt. Det kan också vara så att majoriteten av alla par har en slags underförstådd mening om vad otrohet faktiskt innebär, underförstådd på så vis att man redan sedan barnsben vet på vilket sätt man bör uppträda gentemot den man älskar. Det kan exempelvis handla om att man inte bör ha penetrerande sex med den man inte lever tillsammans med, kyssar, intima närmanden, sexmeddelanden, att den enskilda parten på något vis ”komplimangerar” en person som inte ingår i den traditionella relationskonstellationen. Jag tycker likväl att otrohet (hur det än definieras) är oförsvarbart. Just eftersom det per automatik är att överträda en gemensam överenskommelse som byggts upp genom tillit. Jag säger inte att jag är fläckfri från att ha agerat oetiskt, jag har gjort fel, jag har gått över gränsdragningen även om jag inte alltid för stunden dragit kopplingen att jag gjort fel.
Jag tenderar att vara paranoid och misstänksam emellanåt när det kommer till mina monogama relationer (har än så länge aldrig prövat polygami) och detta har ibland resulterat i att mina partners känt sig kontrollerade. Jag skulle definitivt inte säga kontrollerande på ett sjukligt sätt, men mer att jag velat tala klarspråk med personen i fråga. Min inställning har hittills varit att om min partner vill träffa/har träffat någon vill jag hellre att vi pratar om det. Jag blir inte arg, jag ser snarare detta som en eventuell vidareutveckling på relationen. Vem vet, vi kanske kan ha en öppen relation? Om vi fortfarande känner trygghet och samhörighet ser jag, åtminstone i teorin, inga problem med detta, så länge vi spelar med öppna kort. Den enda rädslan jag har angående mitt tema otrohet är att jag ska bli lämnad utanför, lämnad utan information kring vad min partner sysslar med, vad min partner undanhåller. I min värld ska jag och min partner kunna prata om allt mellan himmel och helvete, för att uttrycka sig grovt. Jag vill inte gå runt och bli lurad, men jag antar att jag precis ringade in kärnan för vad otrohet faktiskt handlar om. Otrohet är väl gissningsvis bara ett annat ord för att tron eller antagandet rörande de gemensamt uppsatta etiska och moraliska gränserna överskridits. Oavsett vilka riktlinjer uppgörelsen må handla om.
För några år sedan träffade jag en kille vid namn Patrik. Mina känslor för honom var något av det starkaste jag känt, men konstigt nog träffade jag fortfarande andra killar parallellt. Varför? Jo antagligen för att jag som person behöver ha utstakade, uttalade överenskommelser. Om dessa saknas, så verkar jag ha oförmågan att dra den där kopplingen många andra kanske gör. Jag behöver få veta är jag din flickvän, är du min pojkvän? Ägandeaspekten kan jag kanske återkomma med i en annan krönika, men hur som helst, jag vill veta hur vi står rent relationellt/emotionellt gentemot varandra. Jag var väldigt kär i Patrik, men helt plötsligt försvann han ut ur mitt liv och sen dess har vi aldrig pratat, även om jag önskat att så vore fallet. Jag hade vetat vad jag gjorde för fel, var det mina parallella möten som förstörde relationen? Var det min dåtida instabilitet? Var det brist på intresse från hans sida? Dessa frågor äter fortfarande upp mig efter fyra år. Jag hade naturligtvis hoppats på att han någon gång i framtiden läst detta och att han då skulle kunna förlåta mig för det jag uppenbarligen gjorde eller möjligtvis inte gjorde mot honom, om jag inte gjorde honom lycklig är det givetvis svårt att be om ursäkt för detta, det är ju faktiskt sådant som händer men OM jag gjorde fel så ber jag om ursäkt. Du var verkligen speciell, du fick verkligen mig på fall på riktigt även om jag nu var så dum att jag inte förstod, att faller man för någon så går man inte över en implicit gränsdragning. Det blir oetiskt när saker som byggts upp genom tillit raseras och smutsas ner av oförstående, inkompetenta personer som jag, inte läser mellan raderna och som inte förstår outtalade löften om trohet.
/Livya Nordberg
Att orka när orken inte finns?
Publicerat: december 27, 2021 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, ensamhet, Lindha Holmqvist Lämna en kommentarJag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida. Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.
/Lindha Holmqvist
Jag vet att du kommer att lämna mig
Publicerat: november 12, 2021 Sparat under: ensamhet, Livya Nordberg Lämna en kommentarNågonstans vet jag redan att du kommer lämna mig, om det nu inte är så att du skulle vänja dig vid mina påstridiga kontaktförsök via sms eller telefon. Skulle du nu acceptera min person, det vill säga den person som känner alla känslor lite väl mycket, ja då skulle du kanske inte lämna mig, då du faktiskt ser till all den kärlek jag kan ge och uttrycka, men då skulle jag högst troligt lämna dig istället!
Den här texten skildrar en grov generalisering av mina relationserfarenheter. Jag har valt att fokusera på en slags tragikomisk vinkel av min historia av kärlek och förälskelse. Jag har tyvärr i efterhand insett att min förståelse, eller min mentalisering, brustit ett x-antal gånger i mina relationsförsök. Jag har inte förstått idén om att jag varit för påstridig och snabb. Ibland kanske jag har förstått men inte velat lägga band på mig, även om risken för att han skulle tröttna på mig varit överhängande stor.
Jag vet inte om det handlar om en störning eller om det bara är bristen på impulskontroll (vilket å andra sidan kan liknas vid störning i någon mening) men att vara konsekvent och hålla på mina känslor har varit nästintill omöjligt.
Detta blir som ett slags ”erkännandebrev” till dessa killar som jag skrivit till under årens lopp, där jag inte förstått eller velat förstå deras ointresse gentemot mig. Det är ett erkännande med en bitter eftersmak, i den mening att jag skäms över hur jag betett mig. Vad jag kan komma ihåg har jag väl inte betett mig ohövligt på något vis, det handlade mer om att jag inte förstått hinten i signalen eller uteblivandet av en eventuell signal.
Min ensamhet har under åren blivit en slags skyddsmur för mig själv, jag har intalat mig själv att ensamheten paralyserar mitt väsen. Att ensamheten resulterar i ett sökande till destruktivitet och att den också aktiverar en spaning i hur jag kan eliminera tiden med mig själv allena. Den här spaningen har i sin tur resulterat i oräkneliga sms till killar/män i min närhet, om denne eventuellt ville komma över för att hålla mig ”sällskap”. ”Sällskap”? Vad är sällskap då? Närhet, något som jag inte tycktes få från mina allra närmaste tjejkompisar, åtminstone inte på det sättet jag eftersträvade.
Någonstans vet jag redan att du kommer lämna mig, om det nu inte är så att du skulle vänja dig vid mina påstridiga kontaktförsök via sms eller telefon. Skulle du nu acceptera min person, det vill säga den person som känner alla känslor lite väl mycket, ja då skulle du kanske inte lämna mig, då du faktiskt ser till all den kärlek jag kan ge och uttrycka, men då skulle jag högst troligt lämna dig istället! Jag verkar föredra destruktiva, snabba förbindelser där jag återkommande lämnas i ovisshetens mörker efter ännu ett uppbrott åsamkat av ihärdighet.
”Vill du ha mig? Vill du ha mig frågade jag?! Säg det då! Svara snälla! Jag lovar att jag inte ska höra av mig något mera! Hallå är du kvar?”
/Livya Nordberg
Världens ljus
Publicerat: januari 4, 2021 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, ensamhet, familj, Gästbloggare, Internet, Trauma Lämna en kommentarNär jag ursprungligen skulle skriva detta inlägget för några veckor sedan planerade jag att skriva med en helt annan infallsvinkel. Från mitt eget perspektiv men ändå med mer distans. Men sedan dess är det mycket, eller snarare ännu mer, som har hänt och de senaste dagarna har påmint mig om allt som är viktigt. Saker som bara kan uttryckas från hjärtat och utan någon form av emotionell distans.
Det mest uppenbara med det senaste året är att det har varit mer eller mindre fruktansvärt och plågsamt. Jag försöker ofta fokusera på det positiva, men jag tror inte att man kan se det positiva på riktigt om man inte erkänner att det svarta, ensamma, kalla, skrämmande, stressande och smärtsamma mörkret finns där också. För oss alla. Det är inte bara det vanliga, kalla och mörka januari som vi möter nu utan det har varit ytterligare en högtid där vi inte kan samlas som vanligt, där man inte kan krama sina nära och kära, och en orubblig stress av en osynlig fara som ständigt hänger över oss. Och nu ser vi ytterligare en tsunamivåg rulla in. Det finns i tankarna konstant. ”Jag tog i dörrhandtaget utan handskar. Människan som precis gick förbi var alldeles för nära. Är det en bra eller dålig tid att gå till affären? Jag vaknade med lite ont i halsen, men det försvann efter 10 minuter; är det okej eller inte okej att gå ut? En av mina nära och kära har fått viruset, hur mår de idag? Hur mår den där personen jag inte pratat med på länge, är de okej? Min kollega har fått positivt provsvar men jag har inte träffat dem på några dagar, vad händer nu?” Och alla saker som man måste låta bli för att skydda sig själv och andra. En tyngd på axlarna som inte gör något ljud, men som alltid finns med.
Att leva under denna pandemi har varit som att leva i en bubbla där alla väggar är gjorda av speglar. Som att leva under ett mikroskop som man själv tittar i. Man kan inte fly undan sig själv, man ser allt man gör, alla handlingar måste analyseras och granskas noga. När man lever med psykisk ohälsa finns det inget uttryck för vilket helvete det innebär, det är ju redan ett helvete när man inte har den problematiken. Jag har de senaste två åren levt med PTSD, utöver bipolär sjukdom och ADHD, och jag har inte fått all behandling jag behöver än vilket har gjort det mer eller mindre olidligt. En av de mest förvirrande sakerna som jag upplevt under denna tiden är hur saker som jag arbetat igenom när jag blev diagnosticerad med bipolär sjukdom kommit tillbaka. Saker som att känna skam, analysera allt jag gör, och uppleva tillfällen där jag försöker kompensera för min psykiska ohälsa var något som inte varit så här påtagligt för mig på länge. Jag har fått börja lära mig allting på nytt – igen. Likaså att prata om det jag känner, gott eller ont och speciellt när jag är känslig, att uttrycka att jag känner mig isolerad eller ensam i det jag lever igenom, är alla saker som jag återigen har fått jobba på. Att göra detta i den lilla spegelbubbla jag nu blivit satt i har varit användbart men också brutalt. Jag har inte kunnat fly undan det, vilket är väldigt användbart vid PTSD, men det innebär också att man måste återuppleva de värsta sakerna som hänt i ens liv om och om igen utan chans att distrahera sig och fly på samma sätt som innan. Alla i ens omgivning påverkas och man kan inte göra något för att hindra det förrän man kan tillräckligt om problematiken man har för att förutse det. Att någon vänder sig bort och lämnar för att de inte klarar mer blir smärtsamt tydligt i en spegelbubbla. Jag tror att universum har överskattat min förkärlek för effektivt arbete.
Smärtan man får av PTSD är inte samma som den man får av bipolär sjukdom, men lidandet känns likadant. Lidande är alltid det samma, vare sig den smärta människan känner är på grund av yttre faktorer eller psykisk ohälsa. Men att isolera sig när man redan känner sig isolerad, att behöva vara konstant medveten om sig själv när man redan har dålig självkänsla; till och med den överlevnadsinstinkt jag har fått av att känna sorgen efter att någon dött av psykisk ohälsa, av det jag känt detta år, har varit under hård press. Jag har haft turen att inte bli självmordsbenägen fullt ut, men marginalen har varit alldeles för liten. När jag ser siffrorna från statistiken på mental hälsa förstår jag dem, till och med människor jag känner som inte har psykiska svårigheter har påverkats psykiskt i allra högsta grad och mår stundtals väldigt dåligt. Jag förstår de som skriker till alla andra att de ska skärpa sig då jag ändå hållit mig isolerad 99% av året, tvättat händerna så de är så torra att huden spricker och inte tränat ordentligt sedan februari. Människor dör varje dag, stressen suger ut energin och vi vill bara att det ska ta slut. Jag förstår också alla som inte riktigt kan hålla sig till restriktionerna, som känner vikten trycka dem mot marken och isoleringen driva dem till vansinne. Som också bara vill att det ska ta slut. Jag har också haft stunder när logiken sviktat och jag varit ute något mer än jag egentligen borde, bara för att få lätta på trycket för en stund. Och sedan burit skulden av att jag gör det när människor dör varje dag. Vi är flockdjur; distansering går emot våra starkaste instinkter och påverkar vår överlevnadsinstinkt i allra högsta grad, det är självklart att det är svårt. Jag förstår det. Jag har befunnit mig på båda sidor under denna period och jag vet konsekvenserna av att gå emot reglerna allt för väl. Precis som alla andra som förlorat någon till detta virus.
Den 13 november 2020 förlorade jag min farmor Alva till Covid-19. Det är en sorg som inte går att beskriva. Min farmor var en av de mest generösa människor jag någonsin träffat och någonsin kommer träffa, och hela hennes existens bestod av att hjälpa andra människor. Hon passade ofta mig, tog hand om mig och hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Min farmor lärde mig baka, lärde mig knyta mina skor, lärde mig cykla, sticka, virka och sjunga. Hon lärde mig vad olika fåglar och blommor heter, och vilka växter och bär som var giftiga. Hon lärde mig vikten av att uppskatta det man har, att leva för andra mer än sig själv och hon var ett ljus som lyste upp vår tillvaro. Hon arbetade fram tills åttioårsåldern som kantor och susade hit och dit och fram och tillbaka i sin röda Hyundai. Jag kunde aldrig tillverka eller måla ett konstverk som var för fult och vad jag än gjorde för henne så överöste hon mig med tacksamhet, kärlek och beröm. Nu när jag är äldre är det väldigt tydligt att detta berodde på hennes kärlek för mig och inte på min konstnärliga förmåga. Trots detta hade hon alltid förmågan att säga ifrån när hon tyckte att något var fel och att stå upp för dem omkring henne. Hon kallade mig sin ”pussgurka” för att jag alltid pussade henne på kinden när jag var liten. Hon ledde mig fram och tillbaka till skolan när jag var för liten för att gå dit själv, hon körde mig till varenda marimbaövning och kom ofta hem till oss med 50 pannkakor åt gången. Det gick inte med färre än så om de skulle vara längre än 2 dagar för ingen gjorde pannkakor som henne och alla i familjen slogs över dem. Farmors kärlek var ovillkorlig och hon var alltid där, inte bara för familjen, utan för alla hon träffade som hon kunde hjälpa. Vad som än hände. Hon var, och kommer alltid vara, en av de pelare som höll mig uppe. Hon sviktade aldrig.
När jag var 17 år tog min faster sitt liv. Precis som jag var hon bipolär, och hon hade liknande livserfarenhet som mig, vilket gjorde henne till en av de närmsta människorna jag hade. Jag inser detta mer och mer för varje år; det är en saknad, smärta och chock som aldrig försvinner. När detta hände var det som om någon hade släppt en atombomb i min släkt och min faster var inte, på ett sätt, den enda vi förlorade. Min farmor hade spenderat sitt liv med att på det bästa sättet hon kunde försöka hjälpa och rädda sin dotter, och dagen hon dog gav min farmor upp. Det var som att ljuset i henne, även om det alltid var kvar, hade omslutits av frostat glas. Hon fick flera strokes och började sedan utveckla demens. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan av att veta att detta skedde, inte för att hon var fysiskt sjukt, utan för att hon inte ville mer. Att förlora sin dotter till bipolär sjukdom var det som gjorde att musten gick ur henne och jag ville rädda henne men visste att det inte gick. Det var ett lidande jag inte kunde mildra och det var i början svårt för mig att vara nära henne; det var omöjligt att undgå smärtan av att inte kunna rädda henne. Men trots allt detta, trots demens och smärta, så behöll hon sitt ljus – frostat glas eller ej. Hon uppskattade fortfarande allt hon hade och när hon bodde på boende för dementa fick hon oss att le när hon bestämt sa ifrån om de andra klagade. Vi tänkte att äldre nog är de som har mest rätt att klaga, men min 87-åriga farmor höll inte med. Hon såg, trots demens och smärta, att det alltid fanns sätt att se hur rik man är som har det man har.
Vi begravde min farmor för snart en månad sen och vid graven ven vinden genom märg och ben och fick mig att skaka, dagsljuset var mörkare än det brukade vara och för första gången detta året så kändes det som att världen återfunnit lite av sin logik. Nu när hon är borta så ska det vara mörkare, och utan hennes värme så ska världen vara kallare, för hon var ett av ljusen som lyste upp världen. Hon värmde varenda person som kom i kontakt med henne och hon var en sådan person som ingen förtjänar men som alla har äran att älskas av. Det fanns ingen som hon inte såg värdet i. Och jag gråter och jag är ledsen att hon är borta, men jag vet också att hennes största önskan skulle vara att jag helade mig och byggde upp ett liv som gjorde mig lycklig. Först nu när hon är borta, först nu när hon levt ett helt och fullkomligt liv och sedan får följa sin dotter och sin livskamrat vidare, så har jag börjat inse allt jag lärt mig av henne. Vad som är viktigt och varför man måste hålla ut när det är svårt. Min farmor lärde mig att livet är svårt och det ska vara svårt för det är så vi lär oss och blir starkare. Hon lärde mig att livet är ljust, att vi kan klara vad som helst så länge vi värnar om dem omkring oss, och att det viktigaste vi har är våra nära och kära. Men hon lärde mig också att det viktigaste våra nära och kära har är oss.
Jag vet att detta året har varit och fortfarande är ett helvete. Och vi lever i en tid när vi till stor del tvingas leva för oss själva även när vi inte har kraften att göra det. Men du som läser detta är också någons ljus, precis som min faster var för min farmor och min farmor var för oss. Om inte dina nära och kära kan krama och hålla om dig nu, så var snäll mot dig själv och ta hand om dig nu. Denna svåra tiden kommer att passera och vi kan precis börja urskilja ljuset i tunneln nu. Det är inte långt kvar. Ta hand om dig själv, för det finns någon där ute som inte klarar sig utan dig. Som har det lika jobbigt som du har nu och som behöver veta att de kommer träffa dig och har dig när allt detta är över. Vi lever inte och dör aldrig oberoende av andra och de påverkas av våra beslut lika mycket som vi påverkas av deras men vi med psykisk ohälsa har erfarenheter som vi kan utnyttja. All smärta vi utstår har gett oss styrkan att klara vad som helst, även om vi inte alltid vill ha den och även om det gör att vi lider. Vi som känner mer, vi klarar mer, vilket är lika ironiskt som det är bra. Jag vet hur det är att leva i sin egen personliga skärseld, men det finns ljusa stunder också. Som när vi äntligen får träffa dem vi saknar, när vi får krama dem, skratta med dem, gråta med dem. Och det är ofta fler som behöver oss, som ser oss, och som uppskattar oss än vi är medvetna om. Även om du inte känner det nu så finns de där och de behöver dig när allt detta är över.
Detta är en tid för oss att ta hand om oss som om vi tar hand om de vi älskar. Om du har det jobbigt vill jag ställa en fråga till dig som jag ställt här innan. De flesta av oss skulle dö för dem vi älskar, men den riktiga frågan är: skulle du leva för dem? Jag vädjar till alla som mår dåligt, precis som jag gjort mycket det senaste året, att ringa och prata med dina nära och kära om du behöver det. Jag pratade med min mamma för första gången om det jag går igenom idag och klarar jag det så klarar du det. Tårar eller ej spelar ingen roll, det viktigaste är att öppna upp vårt inre och få bort isoleringen på insidan, speciellt nu när distansering finns på utsidan. Du kan också prata med vården eller självmordslinjen om du behöver det. Prata med människor så mycket du kan via telefon eller på andra corona-säkra sätt för de behöver det lika mycket som du. Det kan lätt kännas ensamt, men för en gångs skull är vi alla i samhället verkligen i detta tillsammans. Och personligen vill jag skicka tusen kramar till alla och önska er ett fint nytt år. Ät kakor och god mat, titta på mysiga filmer, skypa med andra, värna om din hälsa och gör allt du kan för att ta hand om dig, distrahera dig och göra de sakerna för dig själv som du behöver. Det är svårt, men ljuset har börjat synas i tunneln och vi kan hålla ut den sista tiden som är kvar innan vaccinet blir tillgängligt. Vi är gjorda av det starkaste virket och vi har styrkan från de tusentals år generationer som kommit före oss. Vi klarar detta, vi kan ta smärtan; den varar inte för evigt. Det finns fortfarande hopp och vi är fortfarande rika. Det må vara mörkt nu, men gryningen närmar sig och du är inte ensam. Vi klarar det här så som vi klarar allt – tillsammans.
Gott nytt år med tusen kramar och mycket kärlek,
/Gästbloggare
Relationer är något av det viktigaste vi har
Publicerat: december 28, 2020 Sparat under: Caroline Nilsson, Diagnos, ensamhet, Gemenskap Lämna en kommentarRelationer är både något av det viktigaste och svåraste vi har och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och då tänker jag inte enbart på kärleksrelationer. Vi är flockdjur och utvecklas, speglar och klarar oss inte utan varandra. Samtidigt är relationer sköra och sårbara och behöver vårdas kontinuerligt.
Att kommunicera och samtala är så viktigt för att få sina relationer att fungera över tid. Då utvecklas man, får nya perspektiv och kommer ofta varandra närmare eller upptäcker kanske att man inte har så mycket gemensamt. Troligtvis ökar förståelsen och missförstånden minskar när vi kommunicerar och är tydliga. Tydlighet är väldigt viktigt, men något jag tror vi tyvärr ofta missar är också att lyssna. Vi är ofta så upptagna med att tänka på vad vi ska säga när den andre har pratat klart så ibland glömmer vi att se den andres perspektiv. Inte av ovilja utan för att vi är så vana att tänka på ett visst sätt och lätt tar saker & ting för givet.
För mig som har Aspergers syndrom är det av största vikt med tydlighet i kommunikationen. Jag behöver att man säger det man menar och menar det man säger.
Nuförtiden har vi ju många olika kommunikationsmedel, vilket är bra, men alla passar inte vid all typ av kommunikation, menar jag. Beroende på samtal bör kommunikationsform väljas noga. Tyvärr ställer pandemin till det så att vi inte kan mötas fysiskt i samma utsträckning, men det går ofta att hitta en lösning ändå.
Ålder, generation, kön, kultur, med mera har ofta betydelse i alla typer av relationer, men ännu viktigare tror jag andra parametrar är som till exempel att lyssna inåt, tid, genomtänkta prioriteringar samtal, kommunikation, med mera.
Tid är något som vi ofta har ont om, men frågan är om vi inte prioriterar fel ibland. Självklart behöver vi jobba, studera, med mera, men vi borde fråga oss oftare om vi till exempel behöver jobba så mycket som vi gör, om barnen mår bra av ständigt långa dagar på förskola eller skola, om sociala medier är så viktigt, om vi behöver köpa allt vi gör, speciellt inför högtider för att sedan lägga tid på att vårda alla prylar för att till sist sortera, slänga och sälja…
Relationen till sig själv är inte att förglömma. Ju mer man jobbar med och lär känna sig själv och lyssnar inåt, desto lättare blir det att lära känna andra människor och få relationerna till dem att fungera, tror jag helt klart.
Det är av vikt att få syn på om man har en diagnos, extra svåra situationer eller livserfarenheter som försvårar möjligheten att få relationer att fungera. En annan viktig faktor att ta reda på är vilken anknytningstyp man har. Den grundläggs i barndomen och visar sig i alla relationer, hela livet, men framförallt i kärleksrelationer. Allt detta kan man jobba med, antingen själv eller till exempel i terapi, vet jag av erfarenhet.
Det är verkligen inte lätt att skaffa vänner i vuxen ålder och ju längre man varit singel, desto svårare kan det vara att få till en kärleksrelation, men det behöver inte vara så. Det viktigaste är att inte göra om samma misstag.
Internet kan underlätta för att hitta nya vänner och en partner och har sina fördelar, men fysiska mötesplatser ska inte underskattas. Det finns samtalsgrupper, mötesplatser med eller utan aktiviteter (främst för äldre), föreningar och man kan gå en kurs i till exempel dans, språk, med mera där man både har ett gemensamt intresse och kan prata med en och flera. Fördelen med fysiska mötesplatser är att ingen kan maskera vem den är i någon större utsträckning. Det fina är att det finns något för alla – både fysiskt och digitalt. I och med den digitala framfarten finns det fler möjligheter.
En sak som är svår i både relationer och andra situationer, men ack så viktig att tänka på är att göra det som känns rätt och inte vad som förväntas av andra att göra, ”som alla andra gör”.
Nu är det ju snart nytt år och inte minst under kommande år blir nog den fysiska gemenskapen och de fysiska mötena viktiga igen, när vi fått vaccinet. Här och nu fyller det digitala en viktigare funktion än vanligt såhär i pandemitider, att man kan koppla upp sig, säga hej och prata och SE varandra. Inte minst för de som sitter ensamma.
Ta hand om varandra & Gott nytt år!
/Caroline Nilsson
Jag vill bryta tabun om ensamhet
Publicerat: juli 19, 2020 Sparat under: Caroline Nilsson, ensamhet Lämna en kommentarDenna gång lyfter jag ett ämne som jag dels tycker är väldigt viktigt, speciellt i dessa tider, dels har egen erfarenhet av. Ensamhet.
Många, säkert fler än man tror, är ensamma. Tyvärr upplevs det ofta som skamligt att erkänna att man är ensam.
I Coronatider vågar nog fler nämna att de är ensamma då det blir mer naturligt och pratas mer öppet om det i samhället. Det är fint att det kommer så många olika bra initiativ när mycket blir inställt. Samtidigt känner nog många sig ensamma ändå, särskilt de som sitter i karantän av olika anledningar. Viktigt att komma ihåg är att ensamhet fanns i stor utsträckning redan innan Corona bröt ut, särskilt bland dem som, liksom jag, hamnat utanför systemet redan tidigare av någon anledning till exempel sjukskrivna, arbetslösa, pensionärer, men det pratades för lite om det.
Ensamhet som inte är självvald kan vara något av det värsta man kan uppleva. Det kan bidra till olika sjukdomar, till exempel ångest, särskilt under högtider. Vi är flockdjur.
Det är skillnad på vald och ofrivillig ensamhet. Ibland vill och behöver man vara ensam. Vissa mer, andra mindre. Jag behöver en stor dos ensamhet, då laddar jag batterierna, men inte alltid för då mår jag psykiskt dåligt.
Tyvärr är det ont om mötesplatser för dem över 25 och upp till pensionen. Det finns några mötesplatser som fokuserar på psykisk ohälsa och de är oerhört värdefulla, men vill man inte prata psykisk ohälsa är det tunt. Många församlingar satsar alldeles för lite på detta och vissa kommuner har nästan enbart mötesplatser för pensionärer. De glömmer åldersgruppen på mitten och har många aktiviteter för barn, ungdomar och äldre, vilket är jättebra, men det behöver finnas något för alla.
Om inte mötesplatser fungerar är det ännu svårare. Att hitta vänner i vuxen ålder är jättesvårt. Det vet jag av egen erfarenhet. Många lägger inte ner tid på att bygga en ny vänskap. En partner är en väg om man inte redan har det, men inte lätt att hitta och kanske ännu svårare att behålla och det löser inte allt och alla vill inte ha en partner. Om man redan har en partner kan det nog vara till hjälp, men det kan samtidigt vara tufft då den ene hamnat utanför systemet, tror jag. Särskilt när mötesplatser saknas.
När man som jag har Aspergers syndrom är det ofta ännu svårare att skapa kontakter. Själv tycker jag det är jättesvårt. Kallprat fungerar sällan för mig och det är just så många människor lär känna varandra. Högkänslighet kan också försvåra det. Somliga hävdar att det inte finns. Hursomhelst, när man upplever högkänslighet som jag gör, innebär det främst att man tar in alla intryck från omgivningen – man saknar filter. Så kan det vara även när man har Aspergers syndrom. Dessutom bearbetar man informationen i samtal mer på djupet, så man blir väldigt trött. För min del innebär det att jag måste balansera noga vilka sociala sammanhang jag deltar i och hur mycket. Ibland behöver jag avstå fast jag inte vill.
I vissa grupper bjuder ledare och deltagare till. I andra grupper gör de inte det och man är ensam i en grupp, vilket är det värsta scenariot, upplever jag. Det kan vara svårt att komma in i en etablerad grupp. Den erfarenheten har jag gjort. Men det finns guldkorn. Jag har lyckats hitta några grupper där jag trivs och känner värme och får förståelse. Det betyder oerhört mycket. Det tråkiga är att grupper ibland upphör efter några år eftersom de drivs som projekt. Som väl är går det att hitta nya. Det kan ta lite tid, men efter ett tag brukar det lossna.
Träning är bra och fungerar för de flesta, anser jag. Då kan man vara i en social kontext utan att behöva prata med någon annan. Promenadgrupper finns, men i vissa är det tyvärr svårt att komma in i gemenskapen. Det beror mycket på ledaren och på deltagarna om de släpper in en eller inte. Husdjur kan vara bra, men fungerar inte för alla. Kanske kan man vara hund/kattvakt ibland.
Jag hoppas att krisen vi är mitt uppe i kan bli en ögonöppnare som bidrar till något gott som till exempel fler mötesplatser för människor i alla åldrar.
/Caroline Nilsson
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.