Återhämtningsstrategier

kaisvvHej alla läsare…tillåt mig att få komma med lite strategier för återhämtning!

För egen del, har jag ej varit inlagd sedan den 25 november 1993, då jag studerade i Upsala. Det har blivit ett viktigt datum för min överlevnad, genom åren. När jag kommer på mig själv att tänka på det datumet varje år, så bidrar det med lite extra energi, för att komma över vissa svårigheter, under året…som en sorts milstolpe eller årsdatum! Det kallas nog också för: Tankens kraft!

Från början av min resa, bestämde jag mig, med lite hjälp av min läkare, att INTE bli sjuk igen, så att jag behöver bli inlagd. Och att man tar det ”ett år i taget”, räknas från 25 november. Och sen måste man inse och acceptera att man måste ha (i viss mån) medicin. Jag brukar jämföra det med att åka bil, med eller utan bälte.

Sedan behöver man ett fungerande socialt liv: för min del har det varit RSMH, bowlinghallen, min mamma, och de lönebidragsanställningar jag haft.

Och så det här med pengar, som man aldrig kan komma ifrån. Pengar är inte allt, säger vissa. Men det underlättar, säger jag. Samtidigt som det måste komma pengar från någonstans. Och just här, är jag väldigt kritisk till Försäkringskassan, som nobbar mig, både det ena och det andra – fast det inte är mitt fel!

För övrigt, så måste man självklart tänka på allt det där vardagliga, som: mat, motion, vila, sömn…osv…inte helt oviktigt, men så lätt att glömma bort.

Det var några goda råd från mig, som vandrat längs vägen…

…och till dig, önskar jag lycka till!

/Khai Chau


Arbetsförmåga stimuleras inte genom ekonomiska hot

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteIgår – 25 april 2013 – kom Inspektionen för socialförsäkringens (ISF) rapport (2013:6) Personer som uppnår maximal tid i sjukförsäkringen -Vilka är de och vad händer efteråt?. Den är ingen rolig läsning. Inte särskilt överaskande heller. Särskilt inte för den som själv bär på psykisk ohälsa eller på nära håll fått följa en närstående i resan genom för snävt tilltagna tidsgränser i sjukförsäkringen. Redan våren 2008 varnade RSMH med flera för det som nu i kalla siffror konstateras av ISF.

ISF:s rapport är inte en partsinlaga i politiken, men den verklighet den beskriver för de som utförsäkrats är ett svidande underbetyg för vad socialförsäkringsminister Ulf Kristersson vid ett antal tillfällen beskrivit som en nödvändig, viktig och riktig reform. En jämförelse av inkomsterna för åren 2009, det vill säga året innan personerna som ISF granskat lämnade sjukförsäkringen, och 2010, det vill säga samma år som de lämnade sjukförsäkringen, visar att en av tio personer hade fått minskade arbetsinkomster och att tre av tio hade fått så pass förhöjda arbetsinkomster att det faktiskt gick att mäta.

70 % av de berörda har inte förmått ta till sig det ”incitament för arbete” ekonomisk misär innebär. Men, det är knappast kommunikationen uppifrån och ner som brister. Idag vet de flesta medborgare att man inte ska bli sjuk, åtminstone inte så sjuk så att man inte kan arbeta och gud hjälpe den som har eller utvecklar en funktionsnedsättning. Men, trots att man bestämt sig för motsatsen blir man ibland sjuk eller befinner sig i tillstånd som gör det omöjligt att arbeta. Konstigt nog kan man sällan enbart på ren vilja bli frisk, återställd eller utveckla arbetsförmåga.

För människor med psykiatrisk diagnos har reformens hårda tidsgränser för utförsäkran inte direkt hjälpt.

En viktig iakttagelse av ISF är vidare att personer med psykiatriska diagnoser i lägre grad återvänder till sjukförsäkringen än personer med andra diagnoser. Tidigare uppföljningar av personer, som uppnått maximal tid, har dessutom visat att personer med psykiatriska diagnoser i något lägre grad skriver in sig hos Arbetsförmedlingen. Var sjätte person av dem som hade psykiatriska diagnoser och inte återvände till sjukförsäkringen hade dessutom fått långvarigt ekonomiskt bistånd. Detta är dubbelt så många som genomsnittet för gruppen.

Det behövs därför fördjupade studier, menar ISF, om orsakerna till att personer med psykiatriska diagnoser i lägre grad återvänder till sjukförsäkringen efter uppnådd maximal tid och varför så många av dem hamnar i ett långvarigt behov av ekonomiskt bistånd. RSMH instämmer och uppmanar den parlamentariska socialförsäkringsutredningen att ta emot denna passning från Inspektionen för Socialförsäkringen och tillse att i de underlag man sammanställer detta belyses fullt ut. Låt oss bygga framtidens socialförsäkring på faktisk kunskap och humanism. Vem vet det kanske blir billigare också?

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Är arv smakligare än miljö?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAAtt genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.

Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)

Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.

Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.

Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!

/Hannes Qvarfordt


Några tankar

Henrik LarssonOch kärlek?
Utan bekräftelse kan en typ av självisk kärlek växa
som gör att du strävar efter att tillfredsställa din egen önskan,
Rädslan är murarna i ditt fängelse.

Vad är psykisk sjukdom?
Att uppleva saker man inte kan bevisa, men att påstå dem med bestämdhet ändå. (psykotisk)
Att kastas mellan hopp och förtvivlan. (bipolär)
Att vara så intellektuell att folk blir otåliga (Asperger)
Att ha svårt att koncentrera sig (ADHD)

/Henrik Larsson


Henrik Larsson

Henrik LarssonHej!

Jag är en man på 40 somrar. Har diagnosen schizo-affektiv. Jag är dansare i grunden men omskolad till konstnär. Men de senaste åren har mitt intresse varit musikskapande och musikuttryck även om det händer att jag skakar min rumpa ibland. Jag är ordförande i lokalföreningen RSMH Hamnen i Nynäshamn och sitter med i RSMH Stockholms läns styrelse.

/Henrik Larsson


Diskriminering och utsortering – Socialförsäkringen ger dålig trygghet åt människor med psykisk ohälsa

Jimmieblogg2Igår medverkade jag i ett seminarium på ABF-huset i Stockholm som arrangerades av NSPH. Syftet med seminariet var att sprida och öka kunskapen om socialförsäkringen och dess brister. Och bristerna blev mycket tydliga under eftermiddagen. Flera brukare berättade öppet om sina egna erfarenheter av ett system som diskriminerar människor med psykiska funktionsnedsättningar. De vittnade om rigida regler och bestämmelser som inte tar någon hänsyn till individers olika behov och om att tvingas klara sig på så lite pengar att oron över den ekonomiska situationen gör att den psykiska ohälsan förvärras.

Det kan omöjligen vara så att de som tar fram och fattar beslut om systemen inom socialförsäkringen har egen brukarerfarenhet. Därtill saknas både inlevelseförmåga och intresse för att underlätta för människor med psykisk ohälsa. Personer med psykiska funktionsnedsättningar blir ständigt ifrågasatta och hamnar lätt mellan stolarna. På arbetsförmedlingen är man för sjuk för att jobba och på försäkringskassan för frisk för att bli sjukskriven. Idag räcker det inte heller med att en läkare, utifrån sin expertis skriver ett intyg eftersom också det i frågasätts. I Stockholm är det endast 40 procent av läkarintygen som godkänns av försäkringskassan.

Flera gånger under seminariet kom ekonomisk vinst på tal ”Är ett land sin ekonomiska vinst eller är det människorna som lever här?” undrade till exempel Marie Larsson, diakon på Gotland. Och visst handlar det i alltför stor utsträckning om att vi människor ska vara ekonomiskt lönsamma i alla lägen. Det är en omöjlighet. Men vi kan vara lönsamma på andra sätt, som en stöttande medmänniska och som en källa till kunskap.

Två representanter från LO/TCO berättade om utifrån sina erfarenheter av att stötta medlemmar som hamnat i kläm i socialförsäkringssystemet och de tog upp försäkringskassans nya bedömningsverktyg som inte tagits i bruk ännu, men som testas. Det verktyget ger inget hopp om en förbättrad situation, tvärtom. Införs det kommer bedömningarna bli ännu striktare och möjligheten att ta hänsyn till individens behov minskar ännu mer.

Det är viktigt att ha den här typen av kunskapsseminarier för att ge en bredare och tydligare bild av bristerna i systemen som ska stötta utsatta människor. Gårdagens seminarium gav en mörk bild och inte mycket hopp om ljusning. Vi inom brukarrörelsen tillsammans med andra intressenter måste samla oss och arbeta vidare för att påverka politiker och andra beslutsfattare mot ett mer humant samhälle.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Inför sommaren

kaisvvHej vänner, vad har ni för tankar och känslor inför kommande sommaren? Jag vet att de flesta verkligen längtar dit, till sol och bad, som man säger. Själv så har jag dock haft negativa erfarenheter av den, tyvärr. Så här efteråt, har jag ändå kunnat hitta till anledningen varför jag blir sämre på sommaren.

Det är ju precis det här med ljus och värme: för mycket ljus, hela tiden, gör att jag inte kan varva ner, får sämre sömn med mera. Och när det blir ohyggligt varmt, så orkar jag inte med maten. Har läst någonstans att signalsubstanserna påverkas av ljuset, och för mig, i  negativ mening. Jag kan helt enkelt inte lugna ner mig, inombords. Lägg till att jag bokstavligen syns mer i dagsljuset, när jag går på stan – och blir tvungen att konfrontera med folks blickar…vilket är livsfarligt!

I år, har jag dock tagit tag i saken, och satt upp mörka gardiner i sovrummet, för att dämpa ljuset så mycket som möjligt. En mycket enkel men effektiv åtgärd. Bara man är medveten om sina problem, så är halva problemen löst. Jag tror det kallas för Sjukdomsinsikt…

I slutet av maj, förra året, blev jag bjuden till sol och bad, i Grekland, och det fungerade helt perfekt…men det är ju kanske inte alls samma sak, som att sitta instängd i min lägenhet, mitt inne i stan? När det är ”sommar och sol”, så vill man ju vara nära vid vatten och trevligt sällskap…annars så kan de sociala kraven kännas som för mycket! Det som sommaren är till för är att man ska kunna koppla av!

Trevlig sommar, när den kommer!

/Khai Chau