Vi talar om kemisk lobotomi
Publicerat: juni 5, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Återhämtning, brukare, Medicin, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, RSMH Lämna en kommentar
När Kim söker sig till psykiatrin förväntar han sig att få hjälp med de bakomliggande skälen till sin ohälsa. Istället blir han tungt medicinerad. Inne i medicindimman går förmågan till kritiskt tänkande och återhämtning förlorad.
När jag träffar Kim Nilsson på Föreningscenter Nobel 21 i Malmö är tanken att vi ska prata om de demokratiska problemen med Försäkringskassans regelverk. Men när vi börjar prata om hur Kims rättigheter blivit begränsade återkommer vi ständigt till perioden då han var tungt medicinerad och hur det påverkat hans liv.
Diagnoser bottnar ofta i trauma
Kim sökte sig till psykiatrin 1999 och blev sedan långtidssjukskriven 2001. Bakgrunden till hans psykiska ohälsa är en traumatisk barndom. Egentligen handlar det inte om sjukdom utan om rimliga reaktioner på svåra upplevelser.
Som patient i psykiatrin fick Kim ständigt träffa nya läkare som satte nya diagnoser. De lade till nya preparat, och höjde doser utan att ta bort gamla. Han tror att han genom åren fick cirka 15 diagnoser, allt från personlighetsstörningar till autism och bipolaritet.
Detta är något vi inom RSMH känner väl igen. Våra medlemmar blir behandlade som komplicerade fall med svårbehandlad samsjuklighet. Detta trots att de på ett väldigt enkelt sätt kan förklara hur deras olika diagnoser bottnar i barndomstrauman som man aldrig får hjälp med.
När diagnoser inte förklaras och inte fungerar som verktyg för att hitta effektiv behandling, blir de istället en börda för individen, ett kvitto på hur söndrig man är.
Bortmedicinerad vilja
Kim ifrågasatte inte läkarna. Medicinerna gjorde det svårt för honom att följa en tanke från början till slut. Han kunde inte föra kritiska resonemang. Kim säger att han var en produkt som flyttades runt mellan olika myndigheter och behandlingar. Alla tjänade pengar på honom. Men han var för medicinpåverkad för att kunna skapa sammanhang av det som hände, och ingen drog i handbromsen. På 18 år reagerade ingen på att behandlingen inte ledde någon vart. Även om Kim mött många fina personer inom psykiatrin genom åren så mötte han aldrig någon som försökte se vem som fanns där inne i medicindimman. Psykiatrin såg inte den foglighet som kommer med tung medicinering som ett problem. Trots att denna foglighet, den bortmedicinerade viljan, omöjliggör återhämtning.
Okontrollerad avgiftning
2019 fick Kim en svår sommarinfluensa. Efter månader av svåra utsättningssymtom då han var för påverkad för att kunna passa tider och jonglera med vården kom han till slut ur sitt drogade tillstånd. När han återvände till vården fick han träffa en stafettläkare som tyckte att mediciner inte alls skulle hjälpa honom. Hon kunde inte förstå varför han gått på så tunga mediciner. Hon sa också till honom att doserna varit högre än rekommenderat.
Att komma tillbaka till sig själv och inse att 20 år gått förlorade
Efter nästan 20 år fick Kim tillbaka sina kognitiva förmågor. Han kunde reflektera över sig själv, skapa kontinuitet och få en överblick över sitt liv igen. Nu kunde han se hur lång tid som gått, hur många år som gått förlorade. Det blev också tydligt att inga av hans grundproblem med trauma utretts eller lösts. Kim berättar att av alla han mött under åren inom vården är det de besvärliga patienterna, de som vägrade behandling, som klarat sig bäst. Det är de som har fungerande liv idag.
Jag tänker på allt som kunde varit, som gått förlorat och försöker fråga Kim om sorgearbetet.
Hur är det att se att halva ens liv slösats bort i kemisk dvala?
Hur känns det att ingen på 20 år varit tillräckligt intresserad av en för att ta bort medicinerna och möta personen istället för diagnoserna?
Men hur frågar man om en sån sak?
Hur svarar man?
Vi tittar på varandra över bordet. Det är en ofattbar förlust. Det som skaver allra mest är att vi båda tydligt ser att det var i onödan. Kim reser sig och går och tar en kopp kaffe.
Jag önskar att det gick att spola tillbaka tiden. Det är svårt att acceptera att det inte finns något att göra, att åren är förlorade, att det är för sent för Kim.
Psykiatrins ansvar
Psykiatrins oansvariga användande av tung medicinering i situationer när detta saknar evidens, i kombinationer som inte är beforskade, i doser som inte är motiverade, och utan tidsbegränsning, måste få ett slut. Vi talar om kemisk lobotomi, en ovärdig fortsättning på psykiatrins blodiga historia, där målet verkar vara medgörliga patienter snarare än återhämtning. Detta är helt oförenligt med de fina orden vi ständigt hör om personcentrerad vård.
Ur askan i elden
När Kim efter 20 år skulle försöka ta tillbaka sitt liv mötte han en rad oväntade utmaningar. Det var egentligen det denna texten skulle handla om. Svenska myndigheters regelverk som inte bara motverkar återhämtning utan faktiskt strider mot mänskliga rättigheter. Det förtjänar en egen text, och vi hoppas på att snart återkomma i tidningen Vox vigor och berätta om hur Kim kom ur askan i elden.

Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Foto: Privat
Texten har tidigare publicerats i nättidningen Vox Vigor, ett arvsfondsprojekt som ska ge röst åt personer med erfarenhet av psykisk ohälsa.
Det är dags att avveckla den medicinska psykiatrin
Publicerat: april 3, 2023 Sparat under: Anhöriga, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri Lämna en kommentar
Den psykiatriska vården i Sverige och större delen av världen vilar inte på vetenskaplig grund, utan styrs av helt andra intressen. Dessa kan delas upp i fyra huvudgrupper:
- Läkemedelsindustrins kommersiella intressen och inflytande över forskningen.
- Den medicinska psykiatrins revirhävdande och korrupta samröre med industrin.
- Anhörigas behov av skuldavlastning genom sjukförklaring av närstående.
- Politikers behov av att individualisera den psykiska ohälsan för att slippa ett mer omfattande ansvar för att motverka dess uppkomst.
Jag skall här koncentrera mig på de två förstnämnda grupperna.
Utifrån uppfattningen att psykisk ohälsa är medicinska problem, som kan kategoriseras i diagnoser och underdiagnoser, omorganiseras den psykiatriska vården i Sverige sedan decennier tillbaka i alltmer specialiserade och centraliserade vårdenheter. Man lägger ned lokala mottagningar med närhet till patienterna med motiveringen, att det krävs diagnosspecialisering och därmed koncentration av resurserna. Utvecklingen strider emellertid mot det faktum, att psykiatrins diagnoser saknar hållbar, vetenskaplig grund. I en forskningsstudie från universitetet i Liverpool, publicerad 2019, kunde man påvisa att de psykiatriska diagnoserna är vetenskapligt oanvändbara för att identifiera psykisk ohälsa. Själva grunden för att demontera den patientnära vårdorganisation som tidigare fanns är följaktligen falsk.
På många håll har man idag också kunnat konstatera, att den medicinska psykiatrin är ett fiasko. Trots massiv och ökad användning av ”läkemedel”, ökar samtidigt den psykiska ohälsan, världen över. Medicinerna bedövar känslolivet och håller på det sättet i bästa fall symptomen stången, men de botar ingen ohälsa och de medför både allvarliga biverkningar och risk för bestående, kroppsliga skador. Därutöver orsakar de också sänkt vitalitet och sexuell förmåga med mera. Både World Health Organization (WHO) och Förenta nationerna (FN, även här) vill numera se en övergång från medicinsk till socialpsykiatrisk behandling, och enda skälet till att detta paradigmskifte inte sker är, att de fyra krafter jag räknade upp i början av mitt blogginlägg motarbetar förändringen. Allra starkast av dessa krafter är Läkemedelsindustrin, med sitt mycket stora inflytande över både den egna forskningen och den forskning som bedrivs vid universiteten.
/Hannes Qvarfordt
Tror ni region Skånes tjänstemän och politiker svarar på detta?
Publicerat: mars 27, 2023 Sparat under: Maria Nilsson, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samsjuklighet, Vård Lämna en kommentar
Jag förstår inte hur man tänker när man lägger ner specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Skåne! För att förklara det närmare för er och för er som inte visste vad specialistpsykiatri för döva och hörselskadade var. Jag vill bara säga att just att ni ska tycka synd om mig är jag inte ute efter. Det tjänar jag inte på. Vill bara skapa en förståelse!
Det finns specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Stockholm, Göteborg och Örebro. Tills nyligen fanns det i även i Skåne, närmare bestämt Lund, och det har funnits en specialistmottagning i Härnösand som har tagit emot patienter från Norrland. Men den är nedlagd sedan några år. Det är mottagningar som har haft större upptagningsområde än sin egen region och även grannregionerna. Med tanke på hur tekniken med digitala möten fick en rejäl knuff framåt i och med Corona så borde distanssamtal med teckenpatient och samtalskontakt inte vara några problem.
En stor del av att specialistpsykiatri för döva och hörselskadade finns av flera orsaker. Dels är det personal som kan tecken. Det är liksom med tal att det finns nyanser i det som sägs även i när man använder teckenspråk. Till den vanliga psykiatrin kan man komma och ha med sig tolk. Men hur blir det om tolken är glad och trevlig men patienten är deprimerad och kanske inte vill leva längre? Då blir det rätt svårt för samtalskontakten att läsa in det om den inte kan tecken utan lyssnar på tolkens sakliga men trevliga tonfall. Då kan det ju inte vara så farligt.
Dels finns det en dövkultur bland döva och gravt hörselskadade som är en del av deras identitet lika väl som talad svenskar har en viss kultur som följer med svenska språket. Sedan är det svårt för en person som inte är insatt att förstå i hur mycket en hörselskada påverkar ens sociala ork. Som hörselskadad kan man bli trött av att bara höra. Man är inte dum i huvudet för att man hör dåligt. Så mycket av en hörselskadad persons kognitiva förmåga har gått åt till att höra och få ihop något begripligt av det lilla som hjärnan uppfattar med sitt hörselorgan. Det som för andra går automatiskt. Så när man sedan ska bearbeta och processa, sätta det som sagt i ett sammanhang och får en helhetsbild så har man inte så mycket ork kvar till det! En vanlig psykiatrimottagning har inte den kompetensen och den kunskapen. I HRFs tidning finns det en artikel En vanlig psykologkontakt vet inte vad örontrött så in i bängen innebär! En vanlig psykiatrimottagning har ännu mindre kompetens vad det gäller psykisk ohälsa, hörselskada och ytterligare diagnoser och hur de påverkar varandra. Det inte alls ovanligt att människor med hörselskada jobbar deltid för att heltid blir en för stor ansträngning för en hjärna som måste överkompensera och lappa ihop och få något begripligt av det de rumphuggna delar som hörs hela tiden.
Jag har haft kontakt med kurator på den mottagningen som ligger nere i Lund. Vi har under en tid haft samtal via Teams en dag i veckan. Men nu finns det ett redan fattat beslut om att den mottagningen ska läggas ner. Jag är lite osäker på om kontakterna i Skåne finns kvar men övriga regioner kopplas bort. Vart ska mottagningens patienter i andra regionerna vända sej? Man tänker sej väl att att den vanliga psykiatrin ska kunna ha detta kontakter i dessa regioner och kunna använda teckenspråkstolk om så behövs. Men nej, man missar nyanser och tonfall i tecknandet om man har en tolk som översätter.

Specialpedagogiska skolmyndigheten ser att det finns ett behov av specialskolor för döva och hörselskadade barn runt om i landet. Vi har tillochmed har ett riksgymnasium för döva och hörselskadade barn i Örebro. Kan det bero på att “vanliga” skolan inte har den kompetens som behövs för att undervisa döva och hörselskadade barn? Varför skulle då till exempel psykiatrin ha kompetens och kunskap om dövkultur, teckenspråk och den tillhörigheten personer med hörselskada får kämpa med extra mycket för att kunna hänga med? Vem undervisar och berättar för psykiatrin som nu får ta över kontakterna om hur de ska bemöta, vad de behöver tänka på och hur mycket av kulturen handlar om att höra till?!
Jag har lite försynt frågat specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Stockholm om de ska läggas ner. Men några sådana planer finns inte. Det är i alla fall inget de vet om. De har nu mer riksintag så man kan söka dit från hela landet. Är det dit jag ska söka mig? Orkar jag ta den vändan med?
I mina vildaste fantasier ser jag fram mot ett svar från de politiker och tjänstemän i region Skåne som tyckte det var en bra ide att lägga ner specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Lund! Tror ni att jag får det?
I radioprogrammet Funk i P1 finns det ett avsnitt som heter “Döv och kriminell”. Jag tycker att det talar sin tydliga språk om varför det behövs psykiatr,i men också missbruksvård för personer som är döva och hörselskadade. Avsnittet finns på den här länken.
Dövas Riksförbunds tidning gjorde för några år sedan en koll på dövpsykiatrin i landet. En bitvis sorglig läsning. Att det är svårt att få teckenspråkig personal är inget argument att lägga ner! Snarare sagt att rusta och använda resurser rätt.
Läs artikeln här.
Även denna länk är bra.
Man skulle kunna sammanfatta med det Maria i artikeln säger:
“skulle önska att det skapades en nationell kunskapsbank med de anpassningar som enskilda psykologer gör för teckenspråk av arbetsmaterial och arbetsmetoder.
– Det finns behov av att utveckla materialet så att det blir gemensamt och går att utvärdera effekten av KBT på teckenspråk.
– Det är inte meningen att vi ska ge någon annan behandling än den som hörande får, men vi behöver anpassa behandlingen för att nå fram med olika strategier.”
/Maria Nilsson
Därför tycker jag att SIP är jättebra
Publicerat: februari 27, 2023 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Psykiatri, Stöd, Vård Lämna en kommentar
Jag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet. När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.
SIP används inom vård, omsorg och skola.
Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.
/Lindha Holmqvist
Ännu en gång granskas psykvården med skrämmande resultat
Publicerat: januari 9, 2023 Sparat under: Bältesläggning, Gästbloggare, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Vård Lämna en kommentar
Detta är ett gästinlägg från RSMH-medlemmen Jenny Wetterling. Den har tidigare publicerats på Voxvigor.se.
Vi är många som sett Uppdrag Gransknings program ”Äta, bältas eller dö” den senaste tiden och blivit starkt berörda. Här skildras det oerhörda lidande som en svår psykisk ohälsa kan orsaka på ett hudlöst sätt som kommer en ytterst nära.
Programmet ger några unga människors utsatthet, maktlöshet och lidande ett ansikte och det gör ont, men det gör ännu mer ont därför att vården som i detta fall blivit den sista utposten som ska garantera expertkunskap, hjälp, stöd, säkerhet och trygghet inte förmår förvalta och möta upp detta lidande utan tillför ytterligare skada.
Jag är helt med på att en svår ätstörning innebär en utmaning. Vi trevar fortfarande kring hur vi på bästa sätt kan bidra till att lindra lidandet och stödja och hjälpa de som drabbas mot återhämtning och återfunnen hälsa. Jag kan förstå vårdpersonals maktlöshet och vilsenhet i en ytterst svår situation där livet står på spel men jag vill inte och kan inte acceptera att man i sin desperation tar till förenklade och högst tillfälliga lösningar, använder våld, gör sig skyldiga till lagbrott, uppenbart missbrukar sin makt och i efterspelet dessutom undandrar sig sitt ansvar. Detta är ett svek och behöver granskas i ljuset av det.
Här måste ett ansvarstagande för situationen inträda. Här måste en kraftsamling ske där all kunskap på området tillvaratas, där ett genomarbetat och långsiktigt hållbart förhållningssätt intas med de ungas bästa i självklart fokus. Det finns framgångsrika vägar att gå där den unika människans värdighet förvaltas, integritet respekteras, lidande lindras och där medmänsklighet är fundamentet.
Det duger inte att fortsätta traumatisera patienter och gömma sig bakom att man bara vill väl. Vården måste kunna bättre.
Varför går vårdens representanter i försvar?
Det som så vasst skaver i mig i allt detta är det gamla vanliga beteendet att vårdens representanter genast går i försvar. Hur kan det komma sig att de alltid intar denna position trots att det är så uppenbart att man kommit till korta. Att exempelvis i en vårdplan formulera att bältning på rutin ska genomföras för sondmatning är för det första alldeles uppenbart olagligt och för det andra grundat i oförståelse och okunnighet kring hur man bedriver framgångsrik vård för denna patientgrupp.
Hur skulle det se ut om man för en gångs skull kunde stå rakryggade och ta sitt ansvar, att bara stillsamt bekräfta patienternas upplevelser och framföra en ärlig ursäkt för att de tyvärr inte förvaltat dessa unga människors förtroende, att man tyvärr misslyckats. Man behöver inte i detta läge gå in i att diskutera skuldfrågan utan bara ge det alldeles legitima utrymmet för förlåtelsen att verka. Om de ansvariga bara för en gångs skull kunde backa, kunde lyssna, kunde bekräfta, kunde beklaga det inträffade och faktiskt trovärdigt kunde be om ursäkt.
”Tänk om de kunde säga förlåt”
Ansvar ska utkrävas men den enskilda skuldfrågan är inte nödvändigtvis det primära att belägga utan det viktiga är att en kraftsamling sker för att tillse att förbättringar omedelbart kommer till stånd. Det är hög tid att vården axlar sitt ansvar, att man inte fortsätter att bara fila på sina bortförklaringar, vägrar fortsätta att utvecklas och förbättras i takt med att kunskaper genereras och att man inte frånsäger sig den smärta man emellanåt orsakar. Tänk om de kunde säga ett förlåt, här nådde vi tyvärr inte hela vägen fram men hur kan vi tillsammans gå vidare och förbättras för att undvika att det ska hända igen. För det är ju det som gång på gång händer inom verksamheten att man vägrar att ta ansvaret för att det inträffar att man emellanåt begår fel. Hade den ödmjukheten och det lärandeperspektivet funnits inom psykiatrin kanske den kunnat växa ifatt med sina brister och tillkortakommande.
Psykiatrisk verksamhet har ett mycket komplext och utmanande uppdrag att utföra och det bör i sammanhanget betonas att det parallellt med tillkortakommanden även existerar mycket god psykiatrisk vård. Denna goda vård behöver även den uppmärksammas och få spridning.
I allt detta bär jag med mig att vi alla måste hjälpas åt att hålla etiken levande i diskussioner och i arbetet kring den psykiatriska vårdens utformning. De egenerfarnas röster är oerhört värdefulla och viktiga i detta arbete.
//Jenny Wetterling
Foto: Pixabay
When mom went crazy
Publicerat: september 12, 2022 Sparat under: Ångest, Diagnos, familj, Psykiatri, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Where did I go?
När barnen möts på skolgården av en nära släkting så vet de att det är dags igen.
Mamma är på sjukhus.
Riktigt varför eller hur länge får de aldrig veta.
Den största frågan i deras huvuden just då.
De har sina packade ryggsäckar med sej som sällskap till den nya tillfälliga miljön.
Men inte tryggheten eller hemkänslan.
Ingenting är sej likt fastän de varit där förut.
De har tusen frågor men de kommer aldrig fram, de längtar bara hem igen.
Om de kanske varit tystare eller mer hjälpsamma så hade det kanske funkat.
Medberoendet är stort hos de små liven.
Allt för att skydda hemmiljön.
Fastän den just då inte ens fungerar så känns den för barnet ändå bäst.
Men mamma behöver hjälp på oviss tid.
Medicinjusteringar oftast.
Suicidprevention ibland.
Men för barnen är mamma alltid mamma och de behöver få vara med i behandlingen.
Det borde finnas anhörigsamtal även för barn anser jag.
Där mammans (jag) läkare berättar om sjukdomen, att barnen får se den insida av sjukhuset där mamma vistas.
Det finns besöksrum att boka.
Men ibland räcker inte orken till att ta emot besök och då behöver jag nån som kan föra min talan under tiden.
Vi i familjen hjälps åt och är mycket öppna om min bipolaritet, adhd, cptsd.
Men just det ögonblicket när barnen möts av sin släkting på skolgården faller hela deras liv i spillror.
Barn är starka.
Men de är sköra.
Psykisk ohälsa drabbar hela familjen.
Men barnen sätts oftast åt sidan.
Det pratas mycket om anhörigstöd, men var kommer barnen in?
Barn förstår.
Och speciellt om de släpps in i det som sker.
Vi pratar om att öka kunskapen kring psykisk ohälsa.
Det är ju alldeles ypperligt att börja bland barnen.
Det om nåt vore ett preventivt arbete.
Inför psykisk ohälsa på skolschemat.
Och framför allt var öppen med de barn som lever och växer upp i den miljön.
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst.
Det är bra att vara rustad då.
Att ha lite kunskap i bagaget redan som liten underlättar en hel del i framtiden.
För ens egna existentiella utveckling.
Mina barn är tonåringar idag.
Väl insatta i psykisk ohälsa.
Men självklart sätter det vissa spår i dem att de som små gått och undrat, aldrig riktigt vetat.
Har de litat på mej?
Jo, jag tror att de kunnat det.
Jag har tagit ansvar för min sjukdom och gjort allt i min makt för att hålla balansen.
Jag har självklart utvecklats under åren.
Vi har gjort resan tillsammans.
Jag var sjuk långt innan jag fick barn.
Trodde kanske naivt att jag skulle bli frisk, jag hade i alla fall inga tankar på sjukdomen då när jag blev gravid, eller några tvivel på att bli mamma.
Jag vet att jag är en bra mamma.
Ingen är väl fulländad.
Det är en uppgift jag växt med.
Jag är tydlig, ärlig och öppen om mitt mående och barnen har fått god kunskap om känslor från mej.
För det är stor skillnad på känslor och en sjukdom.
Känslor är friskt.
Jag ville bara göra en liten headsup på att sätta sej in i barnets värld.
Barnet till en bippo (bipolär, reds anm).
Den värld och vardag vi har är fin.
Men den kan raseras på ett ögonblick.
Dessa barn skulle behöva ett kristeam.
Vi har en krisplan, men den har inte alltid fungerat då barnens medberoende velat dölja eventuella sjukdomstillstånd och jag inte haft förmågan att ta ansvaret själv.
Men ett tips är att sitta med barnet och skriva denna krisplan, vilka som ska stå med och deras telefonnummer, punkter för i vilka situationer de ska kontaktas.
Att sen skriva under det som ett avtal.
Att då och då ta fram planen och prata om den, viktigt att föräldern säger att det är vad den vill och vad som behövs när det gäller.
Huvudansvaret ligger självklart alltid hos den vuxna.
Det är bra om vårdteamet har en kopia av krisplanen och sjäkvklart de släktingar det berör.
Men fråga gärna oxå om det finns möjlighet till ett anhörigsamtal på sjukhuset för barnen.
Jag tror att det kan hjälpa enormt.
Det är faktiskt barnens tillvaro det handlar om oxå i dessa fall.
Det bör fokuseras mer på barnen till de som lider av psykisk ohälsa.
Dels kan det förebygga egen psykisk ohälsa.
Och chansen att få förstå är otroligt viktig.
Det är nåt jag i alla fall märker tydligt på mina.
Det är inte helt enkelt att anpassa sej när man rycks upp ur sin hemmiljö.
Så kommer ofta dessa orosanmälningarna till kommunen på grund av att det är psykiatri.
Så vitt jag förstått så anmäls inte andra sjukdomar.
Jag kan förstå om nånting hänt, men en vanlig frivillig inläggning ska man inte anmälas för.
(Min bestämda åsikt)
Det kan leda till att man inte vågar be om hjälp till exempel, vilket kan sluta dramatiskt.
Vi har tyvärr inga goda erfarenheter av vårt skyddsnät genom åren.
Tvärtom.
Och kommunen äger för lite kunskap om psykisk ohälsa att de snarare ställer till det.
Det behövs nån form av samspel mellan kommun och region i dessa situationer om de ens ska lägga sej i.
Jag ledsnade på handläggarna som redan bestämt sej för att inte lyssna på mej att jag bad dem vara med på ett sip-möte.
Då fick de förklarat för sej mina diagnoser.
Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
Men det ska inte behöva vara så.
En kamp.
Att överleva.
Så ge barnen främst en chans att leva.
//Ylva Kristina Larsson
Fyra saker jag vill lyfta inför riksdagsvalet
Publicerat: juni 20, 2022 Sparat under: Jimmie Trevett, Kamratstöd, Psykiatri Lämna en kommentarDen 11 september 2022 är det riksdagsval i Sverige. Här är fyra saker som jag önskar att politikerna ska göra inom området psykisk hälsa.
- Mer pengar till psykiatrin. I alla 21 regioner pågår en diskriminering när det gäller finansiering av psykisk ohälsa. Nästan hälften av sjukskrivningarna i Sverige beror på psykisk ohälsa (enligt en rapport från Skandia, bland annat). Ändå satsas bara en spottstyver av den sammanlagda vårdbudgeten på psykisk hälsa. Historiskt sett får psykiatrin alldeles för lite pengar på grund av stigma och attityder. Därför anser jag att regionerna bör steppa upp och ge mer pengar till psykiatrin.
- Arbeta för att ändra attityderna till psykisk ohälsa. Attityderna till psykisk ohälsa bygger fortfarande på en föråldrad syn på psykiatrin, som tyvärr är utbredd i det svenska samhället. Det finns fortfarande mycket rädslor. För att ändra attityderna skulle vi till exempel kunna prata mer om psykisk ohälsa i skolor och på arbetsplatser. Då skulle fler våga prata och inte känna sig så ensamma i sitt psykiska mående.
- Mer peer support. Anställ fler människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, men som nu är återhämtade, så kallad peer support eller professionella kamratstödjare. Peer support förekommer i flera regioner, men jag tycker att den anställningsformen borde finnas överallt. De som arbetar som kamratstödjare kan få en annan typ av kontakt med patienterna och vara en tillgång för personalen.
- Mer personcentrerad vård. Arbetet med personcentrerad vård och ett återhämtningsinritat arbetssätt bör utvecklas. Om du som patient får vara med och besluta om insatsen blir det ofta bättre resultat. Brukarens erfarenheter och val bör väga lika tungt som läkarens.
//Jimmie Trevett
RSMH bör entydigt stå för brukarerfarenheten
Publicerat: mars 28, 2022 Sparat under: Biologiskt synsätt, brukare, brukarinflytande, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Psykiatri Lämna en kommentar
Den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten på psykiatriområdet har väldigt svårt att få genomslag, både i själva vården och i debatten, av en rad skäl. Jag ska nedan beröra några av dem.
1. Läkemedelsindustrin styr vård och forskning till ett biologiskt perspektiv
Forskning är dyrt, och de kapitalstarkaste sponsorerna till all medicinsk forskning är läkemedelsbolagen. Den bolagsstyrda forskningen – både den som sker i egen regi och den som sponsras vid universiteten – är dock ingen oegennyttig verksamhet för mänsklighetens bästa, utan har som yttersta målsättning att generera ekonomisk avkastning åt bolagen. Psykosocialt inriktad forskning och behandling, som exempelvis traumaforskning och psykoterapi, genererar inga vinster åt företagen och sponsras därför inte heller. Företagen vill sälja läkemedel och understöder, både ekonomiskt och med propaganda, biologiska perspektiv på psykisk ohälsa. Det är viktigt att ha klart för sig, att sådana perspektiv inte härrör från brukarerfarenheten.
2. Den medicinskt inriktade psykiatrin försvarar sin medicinska status
Den akademiska disciplinen psykiatri är idag sammanväxt med, och därför helt präglad av, läkemedelsindustrins intressen. Att i varje fall formellt tillhöra den medicinska vetenskapen ger också betydligt högre status, än om psykiatrin skulle räknas som enbart beteendevetenskap. Därför försvarar psykiatrins företrädare envist denna tillhörighet, trots att disciplinen inte alls står på någon stadig, naturvetenskaplig grund, till skillnad från merparten av den övriga medicinska vetenskapen. Även detta bidrar till att det biologiska perspektivet dominerar.
3. Med biologiska förklaringsmodeller behöver samhällsutvecklingen inte ifrågasättas
Politiker och allmänhet anammar beredvilligt de medicinska förklaringsmodellerna för psykisk ohälsa, eftersom de innebär att man kan isolera ohälsan till de direkt berörda individerna. Det handlar då om enskilda, sjuka människor, inte om ett samhälle som genererar ohälsa och som då kräver insatser på samhällelig nivå. Politikerna kan anslå pengar till den psykiatriska sjukvården, men behöver inte bry sina hjärnor med kopplingar till hur samhället fungerar. Samma typ av tänkande är det vanligaste också hos allmänheten, som gärna vill hålla ohälsan på avstånd som något som berör andra men inte dem själva.
4. Biologiska förklaringsmodeller avlastar skuld från föräldrar och anhöriga.
Även föräldrar och anhöriga spelar i hög grad med i spelet, eftersom det medicinska perspektivet erbjuder skuld- och ansvarsbefrielse. Om mitt barn mår psykiskt illa för att det har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, så har ju jag ingen skuld i det. Tvärtom kan jag ju snarare förklara mitt eget psykiska illamående med att mitt barns ohälsa belastar mig så hårt att jag själv drabbas. Det här tänkandet styr oerhört kraftfullt mot biologiska förklaringsmodeller.
5. Ångestridna och hjälptörstande patienter skolas i psykiatrins synsätt
Alla bör ha klart för sig, att sjukdomsperspektivet inom psykiatrin inte står för den ursprungliga brukarerfarenheten. Det finns inga nyblivna patienter som sätter biomedicinska diagnoser på sig själva. Dessa får de snabbt lära sig av psykiatrin, när de söker hjälp eller blir tvångsintagna för sin ångest och andra psykiskt plågsamma upplevelser. Patienterna själva förknippar ofta sina upplevelser med traumatiska händelser, svåra sociala situationer, vanmaktskänslor inför övermäktiga förväntningar, och så vidare. Det är i dessa erfarenheter vi kan spåra de brukarförankrade förklaringarna till den psykiska ohälsan.
Psykiatrin som ”vetenskap” bygger helt på subjektivt beskrivna och bedömda symtom. De på denna subjektiva grund konstruerade diagnoserna saknar därför helt naturvetenskaplig förankring. Av nämnda skäl bör psykiatrisk vård utgå från patienternas egna upplevelser och erfarenheter och inget annat. Av samma skäl bör också RSMH förfäkta den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten – och inget annat! – i sitt arbete för att förbättra villkoren för psykiatripatienter.
/Hannes Qvarfordt
Sertralin – en räddare i nöden
Publicerat: januari 10, 2022 Sparat under: Lindha Holmqvist, Medicin, Psykiatri, Vård Lämna en kommentarJag började äta Sertralin 2019, ett år då mycket hände omkring oss. Jag gick samtidigt i samtalsterapi för att bearbeta händelser under barndomen. När jag var ”friskförklarad” från mina trauman och de var tillräckligt bearbetade så upphörde samtalsterapin. Men jag har fortsatt äta Sertralin för mitt mående och min ångest. Det har jag gjort i två år nu.
Ingen läkare har gjort någon uppföljning av det. De bara skriver ut nya piller när jag förnyar mitt recept. Det känns lite märkligt att jag fortsätter äta antidepressiva och ingen inom sjukvården lägger någon vikt vid det. Jag skulle inte klara mig utan tabletterna, de är en räddare i nöden. Jag kan hålla ångest och känslor på en något stabilare nivå. Min psykolog sa vid något av de sista mötena vi hade att jag troligtvis får äta Sertralin så länge min situation ser ut som den gör. Vilket den kommer göra under lång tid.
Man kan inte bota det som min man och äldsta son har. Man kan bara lära sig att leva med det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är. Jag har inga biverkningar av medicinen, så egentligen är det väl ingen fara att fortsätta ta den. Det märkliga är att ingen inom sjukvården undrar eller ifrågasätter det.
Lindha Holmqvist
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.