RSMH behöver återfinna sin brukarkompass

Hannes 4Jag skall direkt säga, att jag i det här blogginlägget uttrycker mina personliga ståndpunkter, även om jag gör det som, bland annat, ledamot i RSMH:s intressepolitiska utskott.

Det kan knappast ha undgått någon i RSMH-rörelsen, att den befinner sig i både en medlemskris och en ideologisk kris. Vi tappar medlemmar och är på väg att bli nästintill en pensionärsorganisation. Min egen uppfattning är att det beror både på en bristfällig ”marknadsföring” och på att vårt budskap är mycket otydligt. Unga människor – av psykiatrin indoktrinerade med att de lider av specifika psykiska sjukdomar – söker sig hellre till de specialföreningar som motsvarar de diagnoser de har fått. Samtidigt står RSMH inte tydligt för det alternativa, socialpsykiatriska perspektiv, som patienter, kritiska till den rådande biopsykiatrin, skulle känna störst samhörighet med. RSMH-rörelsen hamnar på det sättet i en desorienterad limbo, där ingen riktigt passar in. (Vilket givetvis inte hindrar att den rent kamratstödjande verksamheten ändå kan fungera väl.)

Jag anser att RSMH skall vara en organisation som utgår från brukarnas behov, erfarenheter och önskemål, inga andras. Det är givetvis helt i sin ordning, att vi har både anhöriga och företrädare för professionen som medlemmar, men de måste underordna sig de perspektiv som förs fram av direkt berörda brukare, vars intressen förbundet har till uppgift att bevaka. Vad handlar då brukarintresset om? Det skall jag försöka reda ut.

Den helt dominerande brukarerfarenheten är att ogynnsamma händelser eller livsvillkor har skapat den ohälsa brukaren har drabbats av. Flertalet uttrycker behov av att få prata med någon människa, som lyssnar och bryr sig om den ångest, skamkänsla, sociala rädsla osv., som har slagit livet i spillror. Många vill visserligen ha preparat som dämpar ångestplågan, men ingen upplever – eller kan uppleva – att problemet i grunden handlar om ”obalans i signalsubstanser” eller liknande biokemiska förklaringsmodeller. Det är alltså viktigt att komma ihåg, att psykiatrins biokemiska och andra kroppsinriktade behandlingar inte utgår från brukarerfarenheten, utan från akademins hittills obelagda hypoteser om biologiska orsaker till ohälsan. Det hindrar givetvis inte att sådana behandlingar kan ge tillfälliga eller ibland ganska långvariga lättnader i symptomen, på samma sätt som alkohol och droger också kan ge ångestlindring. Lättnaderna innebär emellertid inte att man därmed har träffat rätt problem eller att de förklarar vad problemet består i. De säger i princip inget annat, än att de psykiska smärtorna har bedövats.

Självfallet bör RSMH ha som utgångspunkt, att varje brukare – helt i enlighet med lagen – skall ha rätt att välja den behandling som hen föredrar, inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet. Det betyder att den som föredrar psykofarmaka eller ECT skall kunna få det, efter grundligt informerat samtycke. Idag vet vi dock att behandlingarna bara har svag eller kortvarig effekt och att de medför stora risker för allvarliga biverkningar och till och med bestående skador. Det ger goda skäl att på förbundsnivå ta avstånd från dessa farliga behandlingar, till förmån för socialpsykiatriskt inriktade åtgärder. Läkaretikens första bud föreskriver att patienten aldrig skall skadas, och här återkommer jag till RSMH:s uppgift att driva brukarintresset, inget annat.

Jag tror alltså att RSMH tydligt bör välja sida, både för brukarnas skull och för organisationens fortbestånd. RSMH bör vara det socialpsykiatriska alternativet till den snårskog av delvis industrisponsrade diagnosföreningar, som har uppstått efter förbundets tillblivelse 1967. Om RSMH inte väljer den vägen, står nybildade organisationer i portgången för att ta över den positionen inom brukarrörelsen. Sådana organisationer bildas, de facto, redan nu, och risken är stor att RSMH inom kort helt enkelt förlorar sin relevans och förtvinar. Som medlem och aktiv inom rörelsen sedan 1980 tycker jag att det vore djupt olyckligt.

/Hannes Qvarfordt

 


Jag blev bättre utan psykiatrin

Ulrika Westerberg - beskuren störreNyligen lyfte styrelseledamoten för Psykiatrifonden, Urban Pettersson Bargo i Dagens medicin vikten av att möta och följa upp behandlingsresultat för varje enskild patient, genom ökad forskning (1). Socialminister Lena Hallengren fick 7000 namnunderskrifter vid en utfrågning i socialutskottet i slutet av februari från folk som tröttnat på dålig vård för personer med samsjuklighet (2). Metoo-rörelsen med bland annat Föreningen tillsammans lyfter bristen på adekvat vård för sexuellt utsatta samtidigt som Stockholms läns landsting anser att stödet redan finns (3). Det var några axplock om aktuell psykiatri i media. Inte bara jag ser brister och med egen erfarenhet av att vara vårdsökande vill jag belysa det som saknas, med depression som exempel – för dagens psykiatri behöver ett paradigmskifte, ett helt nytt sätt att tänka och arbeta!

Jag är djupt besviken och har stora svårigheter med att acceptera att nästan ett helt decennium har passerat utan hjälp att bli kvitt terapiresistent depression, trots att jag hittat lösningen på egen hand. Jag trodde felaktigt att läkare visste bäst, så när jag mådde som sämst låg all tilltro hos dem på ett okritiskt sätt. När jag inte blev bättre av den behandling jag fick skyllde jag på mig själv och trodde att jag inte hade stark önskan nog att bli frisk. Utan förmågan att tänka utanför psykiatrins otillräckliga box blev jag inte bättre.

Parallellt – i början av min sjukdomstid påbörjades en debatt i USA som starkt ifrågasatte diagnoser och psykiatrins arbetssätt, om att det är för mycket fokus på mediciner och symtomlindring, som i många fall inte räcker för tillfrisknande. Likadan är behandlingen i Sverige uppbyggd med medicinering, symtomlindring och samtal för några.

Att inte satsa på effektiv vård är ekonomiskt vansinne liksom det förlänger lidandet både för anhöriga och drabbade. Det är märkligt att politiker inte tillsammans utanför partigränserna bidrar till förändring med nya omfattande direktiv som kräver resultat med ekonomisk styrning. Å andra sidan roar jag mig ibland med tanken att politikerna redan sett problemet och har valt att passivt låta psykiatrin självdö till den dagen varken personal eller vårdsökande söker sig till den längre. Politiker som Hallengren verkar inte ha hela bilden av psykiatrins tillkortakommanden.

Jag tycker att ekonomiskt stöd borde utdelas först när vården lyckas göra en patient medicinfri. Det är ju först då personen uppenbarligen har blivit frisk.

Psykiatrin behöver tvärvetenskapligt synsätt

Konventionell psykiatri tycks inte uppmärksamma litteratur inom andra vetenskapliga områden för att eliminera psykisk sjukdom. När jag efterfrågade alternativa sätt att bli frisk, fick jag bara till svar att psykiatrin inte arbetar med sådant. Inte heller hänvisade någon mig till komplimenterande vård för att lära mig hur livsstilsfaktorer som vad jag åt kan påverka depression som att ibland krävs en kostomställning för tillfrisknande. Det hade också varit viktigt att få veta att mediciner är påfrestande på kropp och psyke och därför är det viktigt att kompensera den påfrestningen via mat liksom att ta tillskott av vissa vitaminer och mineraler.

Vården missade vad jag behövde för att tillfriskna. Ingen upplyste mig som exempel att blodtester kan vara otillräckliga för att utvärdera vad som händer i kroppen på bland annat cellnivå. Idag är det känt att det kan finnas nutritionsmässiga  förklaringar till depression och att sjukdomen kan vara en inflammatorisk process. Depression uppstod ur min tarmflora och inte i huvudet för att jag tänkte ”fel”. Det har de tester jag fått i privat vård visat, tester som det offentliga inte arbetar med.

Medicinering är som att skjuta med hagelbössa

Vikten av starka bevis med evidens krävs för att kunna tillämpa en metod i vården men hur är det egentligen när det kommer till antidepressiv medicinering? Kanske gissar läkare lika mycket som vi andra när det gäller val av medicinering för depression?! När det kommer till vetenskaplig litteratur för depression finns det ett glapp mellan hypoteser om orsak och medicinerna som utvecklats.

En bekant till mig berättade hur hennes läkare förklarade hur antidepressiv medicinering fungerar med en metafor: att hitta rätt läkemedel till en patient, är som att skjuta en fluga på en vägg med en hagelbössa! Vem vill bli skjuten på det sättet, i hopp om att bli kvitt sitt lidande?

 

Psykiatriska diagnoser är inte objektiva

Diagnoser är också problematiska. Det amerikanska nationella institutet för mental hälsa (NIMH) har bestämt att successivt minska forskningsmedel till DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual) som används för att ställa psykiatrisk diagnos. NIMH menar att orsaken till mental ohälsa som depression saknas för det saknas nämligen objektiva laboratoriesvar (4). Att enbart ställa diagnos utifrån klinisk observation är inte bra, utan oprecist.

“The weakness of the manual is its lack of validity. Unlike our definition of Lymphoma or AIDS, the DSM diagnoses are based on consensus about clusters of clinical symptoms, not any objective laboratory measures.. Patients with mental disorders deserve better.”

— Dr. Thomas Insel, Director of NIMH

Psyke och kropp ska behandlas som en helhet

Förutom avsaknad av objektiva laboratoriesvar för psykiatrisk diagnos och svag evidens vid antidepressiv medicinering saknas fokus på en individs alla symtom och uppdelningen mellan psyke och kropp blir begränsande för effektiv behandling. De symtom som en individ har förklaras med diagnos men eventuella övriga symtom lämnas utan åtgärd – om inte ett blodtest visar avvikelser eller individen uppenbarligen är medvetslös eller blöder okontrollerat. Även läkarna begränsas av hur vården är uppbyggd och får svårt att ha helhetsperspektivet så länge det finns uppdelning mellan psykiatrisk och somatisk vård. Ett annat exempel på att uppdelningen psyke och kropp är fel är inte det sällan sämre bemötandet en person med psykiatrisk diagnos kan drabbas av i somatiken – som naturligtvis är ett resultat av obildad och ouppdaterad personal.

 

Inhuman vård utan utvärdering och uppföljning vid komplicerade fall

Analysen borde jag ha stått för när depressionen inte försvann trots långvarig medicinering med alla preparatgrupper som finns och lite till – fast under åtta år var jag i för dåligt skick att göra det och ingen i vården hade formellt ansvar att hitta lösningarna. Liksom personer med missbruk och psykiatriska besvär i ett nyligen uppmärksammat fall i tv-programmet Uppdrag granskning, lider patienter stort när ingen i vården har huvudansvaret med uppdraget att tillfriskna eller få en acceptabel vardag. Det gäller nog de flesta patienter som ofta återkommer till vården utan stöd eller de med flera diagnoser och dessutom utan fast förankring i arbetsliv och familj. Att själv ha helhetsperspektivet, läsa på om alternativa diagnoser, förstå hur vård bedrivs och gissa vilka forskningsområden som ännu inte har evidens för vård på bred front men ändå anamma idéerna i praktiken kräver lång erfarenhet av att läsa kritiskt, vara övertygad i att det går att bli frisk och ha en energi nog för att fortsätta leva trots motstånd. Att jag blev bättre är bara ett resultat av slumpen som skedde vid sidan av vården, efter åtta år av heltidssjukskrivning i ett tillstånd som var outhärdligt.

/Ulrika Westerberg

(1) https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2019/02/25/forskningsstodet-till-psykiatrin-behover-oka/

(2) https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/anhoriga-demonstrerade-for-battre-psykvard?fbclid=IwAR237PQHFZ0BqG6UMXXHrrqOkF9fMuh3nt_EP7OHJKFllAH_zeBZhulPlFk

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/socialministern-ett-misslyckande-for-hela-samhallet

(3) https://www.svd.se/efter-metoo-ett-stort-svek-nar-det-inte-gar-att-fa-hjalp?fbclid=IwAR2mDOVOlON0CHzs4DBWCLR7zmql_tfn5UBmrS1drHRoDJCyRUIyKnX0J6s

(4) https://www.nimh.nih.gov/about/directors/thomas-insel/blog/2013/transforming-diagnosis.shtml

http://www.apa.org/monitor/2013/07-08/nimh.aspx)


Alla bör ha inflytande över sin medicin!

Fredrik-allvarig1-lågDet talas mycket om brukarinflytande. Men det finns fortfarande människor för vilka brukarinflytande inte är en klar realitet. Det finns patienter som har Öppen tvångsvård och i denna tvingas att ta mediciner. Ofta ser dessa människor rätt glada ut, som så många andra, men i vissa ögon så döljer sig en plågad blick då de egentligen inte har något eget val. Och de vill kanske inte ta mediciner.

Jag lärde mig en gång att om en patient bryter mot kraven de har i Öppen tvångsvård så kan de inte automatiskt  läggas in i heldygnsvården enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Utan ett krav är att de måste också uppvisa en förändring i måendet som visar att de är farliga för sig själva eller andra. Att det är så visar till och med domar i Högsta förvaltningsdomstolen, där patienter som överförts till tvångsvård i heldygnsvården för att de har vägrat ta sina mediciner, har överklagat psykiatrins beslut och fått rätt. Det händer dock att chefsöverläkare inte kan lagstiftningen. Men då gäller det att överklaga!

Att välja att inte ta mediciner är en form av brukarinflytande. Jag har också hört av personer inom organisationen RFHL att Försäkringskassan ibland har nekat personer att få ersättning om de inte vill ta mediciner, för att det uppfattas som att denna inte vill ta emot vård. Som jag förstår det måste dessa personer hitta en egen försörjning då de inte anses som sjuka eller uppfattas som motståndare till behandling.

Jag förstår att alla inte fattar bra beslut om sig själva och att inte alla gör väl mot andra. Är det så bör de kanske inte bestämma allting själva.

Men det finns patienter som inte blir hjälpta av mediciner och som, enligt mig, därför inte bör behöva ta dem. Jag känner från min tid i stödboende till flera personer som till exempel hör röster och därför har fått mediciner utskrivna i 20-30 år. Men som aldrig har blivit av med rösterna. Så varför ska de tvingas ta mediciner? I många fall har det gått på ren slentrian.

Jag anser att det borde gå att få medicinfri behandling. Speciellt som det finns forskare som hävdar att det inte är fler som återhämtar sig från allvarlig psykisk ohälsa än före det kom mediciner på marknaden (Se till exempel Richard Warners bok ”Recovery from schizophrenia” från 1985).

Jag vet att jag själv behöver mediciner för att inte uppleva en försämring av koncentrationsförmågan. Men alla är inte som jag. Jag har bland annat haft bekanta som har medicinerats i onödan då mediciner anses allenarådande som behandling.

Jag vet inte exakt hur medicinfri behandling ser ut exempelvis i Norge. Men det finns också fall där mediciners biverkningar upplevs som värre än själva åkomman. Självklart borde det gå att få alternativ till mediciner!!

När ska brukarinflytandet nå den här gruppen människor? Är det verkligen försvarbart att medicinera personer med till exempel Öppen psykiatrisk tvångsvård i 20-30 år om de själva inte vill det? Och vem ska bestämma det? Jo, brukaren.

Brukarinflytande bör gälla för alla!

/Fredrik Gothnier


När psykiatrin förvärrar

Ulrika Westerberg - beskuren störreHur många gånger har du känt dig missförstådd, felbehandlad och inte klagat eller beretts möjlighet att framföra dina åsikter i psykiatrin? Hur har du blivit bemött när du vänt dig till personal, verksamhetschefen eller Patientnämnden?

Under några år sökte jag hjälp många gånger i slutenvården. Lika många år förstod jag inte att jag blev allt sämre av varje slutenvårdsvistelse. Frustrationen av att inte bli bättre blev stor och fick radikala uttryck under mina sista två dygn som patient. Händelserna internutreds just nu och när den är klar kommer en högre chef ta eventuellt beslut om Lex Maria-anmälan.

Länge ville jag hämnas. Först funderade jag på sätt att sprida surströmmingsdoft över den läkare som orsakade mest skada och därefter har jag letat sätt att framföra mina erfarenheter – för att visa att du inte ska nöja dig med att känna dig som en misslyckad patient, speciellt inte gentemot personer med makt som du är i beroendeställning av.

Att patienter undviker vården efter dåliga erfarenheter är det inte bara jag som tror. Therese Eriksson som menar att även i slutenvårdspsykiatrin uppstår vårdskada som PTSD, har på ett systematiskt sätt tagit reda på hur personer med självskada i rättspsykiatrin resonerar. (1) Jag tror att många har blivit utsatta för vård som försämrar självkänslan, inte leder till tillfrisknande och därför inte delat klagomål. Jag har under flera års tid sett dåligt bemötande gentemot andra patienter och pratat med dem om hur de ska gå vidare med sina dåliga erfarenheter. Med dålig eller låg självkänsla är det lätt att tro att man inte är värd att älskas och respekteras och höjer därför inte sin röst vid dålig vård. Bristen på alternativ vård tystar också en och annan inför oron att bli sämre behandlad vid nästkommande försämring.  Psykiatrin får då inte heller någon feedback på hur de sköter sitt arbete och därför är det så oerhört viktigt att det förs systematisk nationell statistik så politikerna ska se att psykiatrin sällan leder till tillfrisknande och i vissa fall till och med blir sämre. Skattebetalarna och patienter vill ha effektiv vård, till skillnad från vård som bara gynnar medicinindustrin.

Bristen på patienträtt, otillräcklig systematisk statistikinsamling och bristen på uppföljning liksom kontroll oroar mig. Fortfarande saknas patienträttslag i landet trots att våra grannläder Finland, Danmark, Norge och Island har det. Utan patienträttslag omöjliggörs effektivt och rättsligt förfarande mot vården. (2). Möjligheten att få opartiskt aktivt stöd är obefintlig via Patientnämnden som bara agerar medlare, utan uppdrag att agera som ombud liksom övriga instanser som HSAN och IVO är inskränkta. Att polisanmäla händelser har jag aldrig hört eller hittat information om som stärkt någon enskilds upplevelser. Den sista möjligheten är JO som bara de vältaliga använder och lyfter redan långa strider hos. Att som politiker resonerar när de låter vården utreda sin egen partiskhet är som att låta tjuven bestämma om fel begåtts.  De som är emot stärkt patienträtt tror jag är de som har något att dölja. Dessutom upplever jag feghet med rådande argument, att personalgrupper lättare ska kunna lyfta problem utan risk för att enskilda personer ska pekas ut. Det skulle vara intressant att följa en utveckling där vårdenheterna fick sin budget ställd efter subjektiva patientupplevelsers uppfattning huruvida de blivit hjälpta eller inte.

I första hand är det inte ekonomisk ersättning patienterna vill ha eller se huvuden rulla. Forskning visar att de patienter som lämnar anmälningar ofta bär på tunga känslor av besvikelse, sorg, förödmjukelse och söker moralisk reparation snarare än hämnd. De vill förebygga att händelsen upprepas, få en förklaring till det som gått fel och få veta att vårdgivaren och dess huvudman tar ansvar för sina handlingar. (3) Inte minst vill patienter känna sig trygga i att åter kunna vända sig till vården med tron att de blir hjälpta.

/Ulrika Westerberg

Källor:

(1) https://www.nsph.se/podcast/2019-02-therese-eriksson-ptsd-som-vardskada/

(2) http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:855336/FULLTEXT01.pdf

(3) http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=9102

Vincent C, Young M, Phillips A. Why do people sue doctors? A study of patients and relatives taking legal action. Lancet. 1994;343:1609-13.


Dödsfallet måste utredas vidare

jimmie trevett-allvarlig-2018 lågupplöst beskurenEn 23-årig psykotisk man dog av uttorkning i häktet i våras. Nyligen friades avdelningschefen från vållande till annans död. Vi hoppas att detta utreds vidare för det är inte okej att du dör instängd på en myndighet, utan att det blir klarhet i vad som har hänt.

Media har rapporterat att vattnet var avstängt under två veckor i den häktescell där mannen befann sig. Istället fick han vatten i plastmuggar, men personalen hade inte koll på hur mycket vätska och mat han fick i sig.

Orsaken är att mannen kastade vatten och mat på väggarna. Häktet noterade att han behövde antipsykosmedicin, men han ansågs ändå inte vara tillräckligt dålig för att skickas till psykiatrin. Facit är att han alltså avled av uttorkning.

Vi kan inte uttala oss om det är rätt eller fel att häkteschefen friades, eftersom vi inte har satt oss in i hela rättegången. Men vi anser att någonstans inom organisationen finns ett ansvar för denna mans död.

Allt tyder ju på att mannen hade en psykos. I det läget bör du tas om hand av professionen som är van vid att hantera personer som är psykotiska – det vill säga psykiatrin.

Inom psykiatrin finns kunskap kring vad en psykos är, hur den går att häva och du får förhoppningsvis bättre bemötande som patient än i häktet som brottsmisstänkt.

Vi anser är att kriminalvårdarna inte hade tillräcklig kunskap när det gäller psykisk ohälsa. Mannen tillstånd uppfattades inte som den funktionsnedsättning som det faktiskt innebär att befinna sig i ett psykotisk tillstånd.

Orsaken till varför mannen vägrade dricka och äta vet vi inget om. Vi vet inte om han gjorde det medvetet för att han ville ta sitt eget liv. Eller om det var för att han i sitt psykotiska tillstånd kanske trodde att maten han fick på häktet var förgiftad. Skulle det vara det senare hade han kanske fått i sig vätska och mat om han hade befunnit sig på en annan plats.

Ansvaret för denna mans död ligger någonstans på myndigheten. Det var dem som höll honom instängd, som stängde av vattnet så att han inte kunde dricka, som inte tillkallade vård trots att han uppenbarligen var sjuk.

Det går inte att bara rycka på axlarna och gå vidare. Det är allvarligt när en person som har en funktionsnedsättning dör när denna omhändertas av en myndighet, och i detta fall – just för att han faktiskt är omhändertagen.

Vi anser att detta bör utredas vidare.

Och under tiden måste polisen och kriminalvården skaffa sig ett rejält kunskapslyft när det gäller psykiska funktionsnedsättningar. Ett tips är RSMH Utbildnings kurser i psykisk ohälsa!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Psykiatrireformen – en god men förfelad tanke

Hannes 4Nyligen har vi genom SVT:s Uppdrag Granskning kunnat ta del av hur den gamla uppdelningen av psykiatri och beroendevård mellan två huvudmän (landsting och kommun) medför att svårt utsatta människor faller mellan stolarna och blir utan hjälp. Ingen av huvudmännen vill ta på sig ett helhetsansvar och därmed den huvudsakliga kostnaden.

Sedan psykiatrireformen genomfördes 1995 har en likartad situation uppstått i allmänpsykiatrin. Dåvarande medicinalrådet Karl Grunewald hade genomfört en reform i omsorgen av intellektuellt funktionsnedsatta (”utvecklingsstörda”) som innebar att institutionsvården avvecklades till förmån för mer samhällsnära omsorgsformer. Han ville därefter reformera även den psykiatriska vården på motsvarande sätt. Långtidsförvaringen av patienter vid mentalsjukhus skulle avvecklas, och med kommunernas stöd skulle dessa i stället återintegreras i samhället. En i sig mycket god tanke, som dessvärre har fått flera negativa konsekvenser.

Ett problem som Karl Grunewald och dåvarande politiker inte tog ställning till är, att situationerna för intellektuellt funktionsnedsatta och psykiatripatienter inte är analoga. Den förra gruppen är funktionsnedsatt i dess egentliga mening, medan psykiatripatienternas tillstånd är behandlingsbar ohälsa. Uppdelningen i medicinsk vård hos landstinget och social omsorg i kommunerna är därför inte förankrad i patienternas verklighet. Alla insatser bör innefatta både framåtsyftande vård och löpande stöd, och målsättningen bör alltid vara återhämtning och i bästa fall återgång till ett normalt liv.

De första åren efter psykiatrireformen klarade kommunerna inte att ta sin nya del av ansvaret för patienterna, bland annat på grund av ekonomisk kris i landet, och följden blev att många människor försattes i ensamhet och ren misär. Inte så få gick helt enkelt under i brist på stöd och socialt sammanhang.

Reformen har emellertid också fått andra förödande konsekvenser. När all psykiatri låg under en huvudman, landstinget, betraktades alla insatser som delar i en helhet. Socialpsykiatriska insatser var lika viktiga för behandlingen som de medicinska. Efter uppdelningen mellan kommuner och landsting hävdar man att socialtjänsten ansvarar för de socialpsykiatriska insatserna, medan landstingen svarar för den medicinska vården. Socialtjänsten anser sig dock inte ha något behandlingsansvar, utan enbart ansvar för omsorg och sysselsättning, och landstingen har i stort sett renodlat sin verksamhet till enbart medicinsk behandling. Sådana socialpsykiatriska insatser som psykoterapi, gruppterapi, miljöterapi osv. har förlorat sin hemvist och nästintill försvunnit. Ingen av huvudmännen vill ta ansvar för dem.

När man använde omsorgsreformen för intellektuellt funktionsnedsatta som modell för psykiatrireformen, slog man sönder helhetssynen på psykisk ohälsa och delade på ett konstlat och verklighetsfrämmande sätt upp insatserna i medicinsk behandling från landstingen och social omsorg från kommunerna. En sådan uppdelning passar möjligen för just funktionsnedsatta människor, men den är direkt destruktiv för människor med psykisk ohälsa. Vården av den senare gruppen behöver återföras till ett gemensamt huvudmannaskap. Jag är dock inte säker på att den medicinskt inriktade landstingsvården är rätt hemort. Psykiatrin skulle snarare med fördel helt kunna flyttas till kommunerna.

/Hannes Qvarfordt


Intressant ny bok om framtidens psykiatri!

model house (1)Förra våren blev jag ombedd av RSMH att skriva en text till en kommande bok. Där ville man berätta om hur vi brukare ser på psykiatrin och framtiden.

Det var ett intressant tema och jag ville vara lite positiv, ibland är det lätt att bara se det svåra och olika misslyckanden inom vård och omsorg. Och visst är utmaningarna många, men vi måste ju ändå inse att vi är lyckligt lottade som bor i detta välfärdsland Sverige. På en global nivå är ju svensk vård i toppklass jämfört med andra fattigare länder.

I oktober var jag på releasefesten på ABF-huset i Stockholm. Det var trevligt i all sin enkelhet. Missade du den kan du se på föreläsningen här om du har Facebook: https://rsmh.se/intressanta-talare-om-psykisk-ohalsa/

Nu har jag läst hela boken, som fick namnet ”Utan dig finns inget jag – en visionsbok om psykisk hälsa och psykiatri” och jag vill tipsa alla er om den. Förordet är skrivet av inte mindre än Susanna Alakoski, författare till bland annat boken Svinalängorna (som blev film med Ola och Noomi Rapace). Första kapitlet i ”Utan dig finns inget jag” är Emma Wiklunds sorgsna text om att vara tio år gammal och ha självskadebeteende.

Jimmie Trevett, som är förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, beskriver situationen för många av föreningens medlemmar på ett klokt sätt. Herman Holm, överläkare i psykiatri i Malmö, undervisar lite om tre viktiga män i medicinhistorien och Ullakarin Nyberg, suicidforskare och överläkare i psykiatri i Stockholm skriver väldigt bra om behandlarens roll och känslor när hon möter patienter som har funderingar om självmord eller som till och med har planerat suicid.

Lo Dacke är liksom Emma Wiklund en ung kvinna som känner sig sviken av barn och ungdomspsykiatrin, BUP, och hon har gjort väldigt sorgsna och arga serieteckningar. De är drabbande och bra och en av bilderna pryder också omslaget. Gustav Avelin berättar också om sig själv, om att vara man och ha Asperger och ADD. Igenom hela boken finns strösslat dikter som lättar upp men ändå är fyllda av sorg. De är skrivna av Elin Engström som också varit redaktör för boken.

Sist men inte minst handlar den sista texten i boken, den som är skriven av mig, om framtiden. Jag ser på psykiatrin på ett mer positivt sätt och försöker göra kvalificerade gissningar om vad som kommer att hända.

Det visionära anslaget i boken är fint. Visionerna vi har varierar från “ingen ska behöva vänta så länge på hjälp som jag har gjort”, “Att alla som mår dåligt vågar be om hjälp” till att personer med psykisk ohälsa har rätt till en helhetssyn där du inte förminskas till en diagnos, utan där det uppmärksammas att måendet också hänger ihop med en mängd andra orsaker, som ens sociala liv, ens boende och ekonomiska villkor. På så sätt kommer det i framtiden bli naturligt för kommunernas socialtjänst och psykiatrin att jobba tätare och tillfråga brukaren själv vad som behövs för att hen ska må bättre. Det är i varje fall Jimmie Trevetts förhoppning.

Vill du beställa boken från RSMH:s kansli så finns den billigt att få tag i om du klickar på länken ovan.

/Pebbles Karlsson Ambrose