Neddrogning för den goda smakens skull

Anne-SofieVarför tvingas barn ta lugnande medicin? Ibland till och med när de fortfarande använder blöja. Det ger skador – även på hjärnan.

1953 fick jag Haldol, då var jag fem och ett halvt år gammal. Anledningen var att jag inte sov på nätterna, jag var helt enkelt rädd. Jag hade blivit utsatt för en våldtäkt och var därför så trasig i underlivet att jag kissade på mig. Jag var också livrädd för män – även min pappa, farfar och mina farbröder. Tidigare hade jag gärna varit nära dem. Viktigt att säga är att ingen av mina äldre släktingar hade gjort mig något illa. Idag som 68-åring är jag fortfarande rädd för män som luktar alkohol. Jag har aldrig kunnat lära mig dansa eftersom man då måste kunna ta i varandra.

En läkare på dåtidens barnavårdscentral på Nyköpings sjukhus ansåg att jag behövde lugnande medicin – för att jag skulle sluta bete mig ”oregerligt”. Jag var helt enkelt utåtagerande. Mina föräldrar fick också rådet att inte prata om våldtäkten, för att jag då skulle glömma vad som hänt! Även medicinen skulle hjälpa mig att glömma. Medicinen gjorde mig förvisso lugn. Jag sov på natten och gick inte i sömnen (vilket jag gjort tidigare). Jag ”klängde” inte heller på vuxna.

Barn råkar fortfarande ut för samma saker som jag gjorde. Våldtäkt eller att de blir slagna och mobbade. Barnen, som då kanske får lugnande medicin, orkar inte heller leka, utan sitter och sover i ett hörn på dagtid. De klarar inte av sociala kontakter eller att ha kroppskontakt med föräldrar, vårdnadshavare eller andra barn. Det är svårt att lita på andra när man är liten, sviken och rädd. Jag vet av egen erfarenhet att lugnande medel gör dig till en zombie. Du kan inte skratta och du orkar inte springa när du till exempel spelar brännboll. Du har dålig balans och har ständigt skrapade knän eftersom du ramlar omkull.

Det anses normalt idag av många att barn på HVB (Hem för vård och boende) får lugnande medicin. Det är inte alltid så att de har till exempel ADHD. Och även om de nu skulle ha det: är det verkligen nyttigt att ge barn starka mediciner, som kan ge starka biverkningar och rentav skador för livet? Jag är rädd för de höga doser som föreskrivs till minderåriga barn, och undrar hur länge det ska fortgå. Är det verkligen försvarbart att droga barn enbart för att föräldrar eller vårdnadshavare ska få lite lugn och ro? Hur mycket neddrogning behövs för den goda smakens skull? Barn behöver människor omkring sig som ser på dem positivt, för att de i framtiden ska kunna växa upp till starka, utvecklade individer.

Var rädda om er där ute. Livet är inte alltid enkelt.

/Kram


Fattigdomen ärvs och utökas

Anne-SofieJag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.

Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.

Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.

Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.

Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.

Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.

I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.

Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.

Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.

Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.

Det är orättvist att vi föraktas.

/Anne-Sofie Höij


Världarnas kollision

Hannes 4Per tycker att tillvaron är kämpig. Han vet vilket bagage han bär med sig och hur det gör det svårt att känna samhörighet med omvärlden och hämta kraft ur den. Pappa var känslomässigt förkvävd och otillgänglig och såg varken Per eller hans syskon. Mamma var djupt otrygg och uppfylld av sin egen rädsla och ångest. Både Per och hans syskon fick stänga in sina egna känslor för att inte oroa mamma eller väcka avsnäsande irritation hos pappa. Även syskonen fick på det sättet fullt upp med att klara sin egen tillvaro. Det gick inte att vända sig till dem med sina bekymmer. Var och en fick försöka reda sig själv.

Per förstår vilken ensamhet hans bakgrund har grundlagt och hur känslan av att inte vara sedd, förstådd och älskad har uppstått. Behoven finns kvar. De har aldrig blivit tillfredsställda, och kan inte längre tillgodoses, nu när han har blivit vuxen. Omvärlden kan inte förstå behov med ett barns styrka hos en vuxen människa. Ensamheten har blivit cementerad och permanentad.

Som fysiskt vuxen förväntar sig omvärlden att man skall fungera som en vanlig, vuxen människa. Även det vet Per, och han försöker därför anpassa sig till de krav som ställs. Det blir en ständig, energikrävande dragkamp mellan den yttre fasaden och det inre, för omvärlden osynliga barnet. Om inte kraven blir för tuffa, brukar Per klara balansgången hyggligt, men kraven har växt och möjligheterna att prata med förstående människor har minskat med åren. När både ensamheten och stressen i jobbet börjar bli för stora, bestämmer sig Per för att han behöver stöd och hjälp för att orka. Han uppsöker psykiatrikern, doktor Strangelove.

– Jag känner mig nedstämd och ensam och jobbet stressar mig mycket, säger Per.

– Du har en depressionssjukdom, svarar doktor Strangelove.

– Nja, jag är ensam och stressad, och jag skulle behöva någon att prata med, fortsätter Per.

– Den adekvata behandlingen för din sjukdom är denna antidepressiva medicin, envisas doktor Strangelove.

– Finns det verkligen inte någon möjlighet att få prata med någon, vädjar Per.

– Sådan behandling är inte evidensbaserad, så vi är i en process med att fasa ut den från vårt behandlingsutbud, förklarar doktor Strangelove.

– OK, jag får väl pröva medicinen då, slutar Per, uppgivet.

Per börjar ta medicinen. Den gör honom trött. Han blir känslomässigt avstängd. Känner sig som i en glaskupa och avskuren från andra människor. Han får mardrömmar och självmordstankar och får svårt att skilja dröm från verklighet och sömn från vakenhet. Stressen och ensamheten är däremot desamma som förut. Det känns ohållbart, och han bokar därför nytt besök hos doktor Strangelove – fyra veckor längre fram.

– Jag känner mig inte hjälpt av medicinen, doktorn, och får dessutom väldigt obehagliga biverkningar.

– Man mår oftast sämre i början av behandlingen, svarar doktor Strangelove. Det kan ta fyra till sex veckor innan det börjar kännas bättre.

– Men nu har det ju gått två månader sedan jag började med medicinen, klagar Per.

– Jaja, vi kan pröva den här medicinen i stället, föreslår doktor Strangelove.

– Men jag vill ju bara få prata med någon som förstår min situation, invänder Per.

– Det är inte evidensbaserat, klipper doktor Strangelove av.

Per vänder hemåt igen med det nya receptet i handen. Han funderar över vilken underlig planet han bor på och hur han skall kunna klara sin kris, utan förstående människor att tala med och med mediciner som stänger av hans känsloliv och skapar mardrömmar. Inte heller om den saken finns det någon att tala med.

/Hannes Qvarfordt


Hopp inför framtiden om ungas psykiska hälsa

PaulinaFörra onsdagen, den 10 juni, var vi ett gäng från RSMH som träffade den nya PRIO samordnaren på Socialdepartementet, Kerstin Evelius. Vi träffades lite innan för att diskutera ihop oss vad vi skulle fokusera på. Denna gång var det om barn och unga, en fråga som berör mig starkt eftersom jag i många år var aktiv i Riksförbundet Ungdom för Social hälsa, RUS, vilket jag berättar mer om längre ned.

Mötet på Socialdepartementet översteg alla mina förväntningar. Vi fick mycket bra sagt och vi överlämnade även ett papper med några punkter till Kerstin Evelius. Jag lämnade mötet glad och energifylld, ja, hoppfull inför framtiden.

Och vilken fin början på mitt nya uppdrag som ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse! Vi var fyra från styrelsen som åkte – Bo Lindahl, jag, Barbro Hejdeberg Ronsten och Jan-Olof Forsén. Jag tycker vi hade jättekul! Vilket härligt gäng. Vilka fina människor!! Min post som ledamot i styrelsen kunde inte börjat bättre tycker jag. Bild-socialdepartementet

Den 30:e maj lades RUS ner, där jag var vice ordförande. Vi beslutade på kongressen att detta skulle vara det klokaste beslutet även om det var svårt och vemodigt beslut. För mig har ett nytt kapitel börjat då jag blev invald som ledamot i RSMH riksstyrelsen. Efter att RUS, som fungerade som RSMH:s ungdomsorganisation, har lags ner läggs mer ansvar på RSMH att ta hand om sina ungdomar. Jag vet att redan idag finns det olika ungdomsverksamheter inom RSMH runt om i Sverige. Detta ska man ta vara på tycker jag. Nu finns det möjlighet att utveckla dessa ungdomsverksamheter.

Att lägga ner RUS var verkligen svårt. Jag har lagt ner så mycket tid och jobb i RUS. Jag är evigt tacksam denna förening. Om jag inte hade hamnat i RUS riksstyrelse skulle jag inte ha mått så pass mycket bra som jag gör i dag. Jag har fått lära mig så mycket via föreningslivet. Var går mina gränser, hur tar jag ansvar, hur underbart det känns att genomföra uppdrag/projekt och även lärt mig på mina misstag. Jag är inte frisk men på ett bättre ställe idag. Jag har verkligen vuxit som människa och det är jag tacksam för.

Då mer ansvar kommer falla på RSMH efter RUS nerläggningen kommer jag föreslå mig som en av de som kanske kan ha lite extra mer ansvar för ungdomsverksamhet. Vi får se vad styrelsen tycker om det.

Jag har fria händer att göra det jag är bäst på, att tillgodose barn och ungas bästa. För mig har det alltid varit viktigt att kämpa för att barn och unga ska ha det bra. Varför är det så viktigt för mig kan man fråga sig, varför brinner jag så oerhört mycket för just barn och unga? Två enkla förklaringar är att: 1) jag var ung själv för ett år sen. 2) Vuxna kan använda sin röst, man lyssnar oftast på det de säger. Barn och unga har en egen röst med, dessvärre bestämmer man ofta över huvudet på dem. Man lyssnar inte riktigt på dem för de är barn, de vet inget. Vuxna vet vad som är bäst för barn men vet ni vad – det är fel! Barn och unga har en röst och de vet vad som är bra för dem med, det enda som behövs är vuxna människor som respekterar dem, lyssnar på dem och inte kör över dem.

/Paulina Tarabczynska


Piller botar inte ditt sociala sammanhang

Anne Sofie HöijMånga blir deprimerade. Barn, unga, vuxna och äldre känner sig ensamma, isolerade, oönskade, oälskade och utanför all form av kärleksfull omhuldande gemenskap. Att då bli deprimerad är en naturlig händelse. Är man därtill den mobbade, slagna, våldtagna som lever under ständigt hot om ytterligare våld i relationer blir det ännu värre. Då känner du oftast skuld, skam, och självförakt för man är ett offer. Ingen säger: ”Det är inte ditt fel”. Då är självmordsförsök eller självskadebeteende en naturlig följd av livssituationen.

Det är viktigt att någon ser dig, som någon viktigt person, att du är bra och nödvändig som individ. Någon som säger: ”Det är inte ditt fel att du är ett offer. Du behövs för mig. Du har inte gjort något fel som ger andra rätt att skada dig. Du ska inte behöva tåla detta. Jag hjälper dig att bli fri från fortsatt våld.”

Vården måste se den deprimerade, ge den tid, stöd att bearbeta ångesten och depressionen. Socialtjänsten måste ibland hjälpa oss att bryta sociala miljön och förklara varför till exempel barn inte kan bo kvar hos misshandlande föräldrar. De måste förklara det på ett mjukt sätt så att barnet inte känner skuld och skam, annars kan det bli ett nytt trauma.

Det är viktigt att vården undersöker om din depression är en naturlig följd av en outhärdlig livssituation. Piller, elchocker och bältning förändrar inte den sociala situationen och följden som blir sjukdom. Vi behöver medmänniskor, en trygg livsmiljö, ibland medicin för att lindra det akuta. En depression är ibland en självförsvars reaktion på det som inte går att uthärda.

Vi behöver stöd och hjälp av samhället när vi lider och det finns orsaker till det. Låt oss hjälpa varandra att bryta det outhärdliga för att hitta en bättre verklighet. Var rädd om dig. Du är viktig. Du behövs. Ta en stund i taget. Det gör jag. Fyll den med bättre innehåll. Det finns medmänniskor.

Ha det så bra som möjligt!

/Anne-Sofie Höij

Redaktörens kommentar: Just nu jobbar Socialstyrelsen med att skriva om de nationella riktlinjerna vid vård av depression och ångest. Läs de gamla riktlinjerna här.


Bipopulär

JimmiebloggI helgen begav jag mig till Malmö och teater Babel för att se humorföreställningen: ”Bipopulär – Vem är egentligen knäpp?”. Det är Hasse Brontén, som medverkat i Ladies Night, Parlamentet med mera, som utifrån att han i över 20 år dolt att hans pappa inte mådde psykiskt bra och tog sitt liv har gjort den. Hasse, som med sitt prat både lockar till skratt och allvar, berättar han tidigare sagt att hans pappa dött av cancer.

Hasse Bronténs föreställning handlar om uppväxten med en pappa som hade diagnosen manodepressiv. Han konstaterar att hans pappa i alla fall hade ”papper på att allt inte stod rätt till jämt”. Han frågar sig i föreställningen vem som egentligen är knäpp. Han raljerar över nutiden och ett samhälle med allt större kontaktlöshet.

Det var fullsatt i lokalen och jag hade en trevlig och tänkvärd kväll. Här kan du läsa mer om föreställningen och vart i landet den ska spelas: http://bronten.com/

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Lämna skammen

Anne-SofieJag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.

Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.

Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig.  Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?

Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.

Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.

Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.

I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.

Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.

Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!

/Anne- Sofie Höij