Det är min strategi för att bearbeta svåra minnen

Lindha Holmqvist, blond kvinna med glasögon i kök

Jag har ångest och är på gränsen till ptsd efter min nomadliknande uppväxt. Ständigt flytta till nya platser och byte av skola. Höga krav på att prestera och hårda regler.  Det är tufft att bearbeta och många saker spökar än idag. Jag är rastlös och har fortfarande höga krav på mig själv. Jag har svårt att hantera misslyckanden. Mitt kontrollbehov är stort och jag mår dåligt i perioder.
Ibland plågas jag av mardrömmar och flashbacks. Det kan bara komma över mig ibland och då blir jag ledsen.

Jag har strategier för att bearbeta och komma vidare med mig själv. En strategi går ut på att våga tänka det värsta tänkbara scenariot kring en situation och våga vara kvar i den tanken. Det är en strategi som har hjälpt mig jättemycket när det blir jobbigt.
Jag jobbar på att förlåta mig själv och inse att inget av det är mitt fel. Det är det svåraste av allt. Jag klandrar mig själv eftersom jag fått höra så många gånger att jag är misslyckad och att det är mitt fel. Till slut blir det en självuppfyllande profetia. 

//Lindha Holmqvist


Har jag fått fel diagnos?

Porträtt Lindha Holmqvist, blond kvinna med glasögon i kök.

Jag har så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Min läkare på hälsocentralen sa för några veckor sen att jag kanske fick fel diagnos 2019, att jag inte alls haft någon depression utan kanske har varit i en kris. Jag har ätit sertralin sen 2019. Har det varit helt i onödan då. Jag känner mig förvirrad och missförstådd. Positivt är i alla fall att jag ska träffa en psykolog för ny bedömning denna vecka.  
Jag som tycker mig vara välfungerande trots min inre rastlöshet och med mitt kontrollbehov, har jag någon form av diagnos ändå? Eller är det bara en reaktion på uppväxten som varit tuff på grund av alla flyttar och byten av skolor. Krav på alltid prestera och vara på topp.  
Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas psykologen kan ge mig svar på det.  
Mina känslor sitter på utsidan och jag känner väldigt starkt. Jag har lätt till tårar och blir i perioder nedstämd och orkeslös.  
Jag ställer alla möjliga diagnoser på mig själv, men känner mig ändå förvirrad och inte hemma i någon diagnos.  Är mitt kontrollbehov en försvarsmekanism? Jag har ju bearbetat barndomen, hur kan det då påverka mig fortfarande? Så många frågor, utan några bra svar. Hoppas verkligen psykologen kan hjälpa mig att förstå och finna svaren.  

/Lindha Holmqvist 


Skrämmande utspel från Moderaterna och Liberalerna

Rätten till jämlik vård, stöd, omsorg och tillgänglig utbildning för alla oavsett var de bor och deras socioekonomiska förutsättningar är idag tyvärr inte självklar i Sverige; det är ett reellt problem. 

RSMH verkar sedan 1967 för ett samhälle där människor med psykisk ohälsa får stöd och hjälp till ett värdigt, jämställt och självständigt liv. Ett samhälle där psykisk ohälsa generellt motverkas och psykisk hälsa främjas. 

Därför har RSMH i över ett halvt århundrade arbetat för att främja: 

  • Förståelse hos allmänhet, beslutsfattare och myndigheter för de problem och utmaningar som sammanhänger med olika former av psykisk och psykosocial ohälsa. 
  • Mänskliga, medicinska och sociala rättigheter för dem som berörs av psykisk ohälsa. 
  • Vidgat samarbete mellan de grupper som yrkesmässigt arbetar på detta fält, de berörda själva samt deras representanter. 
  • Tillräckliga resurser och goda villkor inom psykiatrisk hälsovård, sjukvård, eftervård, socialpsykiatri, rehabilitering, arbetsvård, socialförsäkring och socialvård. 
  • Starkare inriktning av insatserna på den enskilda människans behov. 

RSMH arbetar för att förändra.

Vi har på resan mött mycket god vilja och personligt engagemang från företrädare från i princip alla politiska partier. I slutändan har dock tyvärr många reformer utarmats eller frusit inne i beredning på Regeringskansliet; oavsett den då för stunden rådande kulören på regeringen. Om detta har RSMH tänkt och tyckt en hel del. 

Men i årets valrörelse har vi sett något nytt och obehagligt ta form i den extremt jämna kampen mellan blocken. I en tävlan om de sista avgörande rösterna blir utspelen grövre och mer oförankrade i en grundläggande humanistisk människosyn. De mest flagranta övertrampen står i stunden Moderaterna och Liberalerna för. Partier som historiskt faktiskt värnat mänskliga och medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Moderaterna vill kunna testa alla femåringar i så kallade socioekonomiskt utsatta områden för att upptäcka adhd. Syftet med förslaget är enligt partiets företrädare att fler ska medicineras och färre därmed ska hamna i gängkriminalitet. Men den ensidiga kopplingen till kriminalitet riskerar göra att adhd i allmänhetens ögon ensidigt kopplas till ett brottsligt beteende, vilket givetvis inte alls är typiskt. Det kan i förlängningen också föra med sig att föräldrar blir tveksamma till att söka utredning och hjälp för sina barn. En sådan utveckling vore förödande. 

Liberalerna vill införa obligatorisk språkbedömning för alla barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Även det ett förslag som riktar sig mot familjer i socioekonomiskt utsatta områden. Om svenskkunskaperna är bristfälliga ska föräldrarna uppmanas att skriva in sitt barn i förskolan och om detta inte sker ska samhället kunna omhänderta barnet – ett hot som givetvis oroar och skrämmer invandrarfamiljer. Och det måste påpekas att Liberalerna här ser helt bortom det faktum rätt många helsvenska tvååringar också skulle ha svårt att passera ett språktest.  

Både Moderaternas och Liberalernas utspel här är i första hand populistiska, stigmatiserande och xenofobiska och inte på ett förtroendeingivande sätt kopplat till ett övergripande perspektiv eller för den delen en plan för effektiva insatser i relation till det reella problemet. Även om interna kritiska röster höjts i bägge partierna så går man ut med dessa utspel i en överhettad valrörelse. Något av partierna själva givet utrymme att faktiskt erkänna feltänk eller tokformulering av problem/lösning veckorna före valet lär vi inte kunna förvänta oss.  

Ännu ett lågvattenmärke i svensk politik och något som RSMH tar starkt avstånd ifrån. 

//Barbro Ronsten 

Förbundsordförande, RSMH 


Vi föräldrar har ansvar för vad våra barn gör på sociala medier

Hej igen! 

I den här bloggen kommer jag att ta upp problemet med hur våra barn och ungdomar mår psykiskt i vårt samhälle. Jag vet att skolan och övriga samhället tar ett dåligt ansvar men jag måste säga att BUP är de enda som vi har fått riktig hjälp av. En väldigt nära anhörig har blivit utsatt för fruktansvärda saker av en jämnårig person och de är båda 14 år. 

Det känns som att varken skolan eller socialen vill ta tag i problemen och anser att det är någon annans ansvar. Men det man kan glömma bort i allt det här är att man inte klarar av att se helheten och vad det leder till istället för att vara så fyrkantiga i sitt tänkande och hoppas på att någon annan tar tag i det, fast det är deras ansvar. 

Jag blir så ledsen när man ser hur våra unga invånare blir så illa behandlade av myndigheter och skolan. Jag har sett det här problemet under väldigt många år när jag arbetade med den här målgruppen, så det är inget nytt fenomen. Det som skrämmer mig är att det inte har hänt något direkt och nu pratar jag om en period på 25 år. 

Det är inte konstigt att våra unga mår psykiskt dåligt med all mobbning och olika hot inom sociala medier som finns idag. Sen kan man se den stora press som finns bland de unga i samhället och där har skolan ett stort ansvar. Jag skulle inte vilja gå i skolan nu för det är orimligt tufft och enormt mycket läxor. För att klara av skolan så får man sitta flera timmar efter skolans slut och studera, och så vidare. 

Det gör att de ungas möjlighet till fritid försvinner och tiden till att återhämta sig minskar. Vi vuxna behöver oftast inte ta med vårt arbete hem. Men varför ska våra unga behöva göra det, för skolan är ju deras arbete? 

Man sätter en så stor press från samhällets håll på de unga men man glömmer att ge dem verktyg för att klara av den stora utveckling som finns hela tiden. Jag har hört att det finns så många yngre som mår så dåligt av det här att de har eller funderat på att avsluta sina liv. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? 

Jag var inne på sociala medier tidigare. Jag önskar att de inte skulle finnas, för där finns verkligen en stor plattform för att hålla på med grov mobbning. Man kan vara anonym där och bete sig hur illa man vill och skulle ens konto bli bortplockat så är det bara att öppna ett nytt konto och fortsätta. Det är så skrämmande tycker jag och jag blir så arg på det. Sociala medier kan vara en bra sak om de används på rätt sätt, det säger jag inget om, men i för många fall används de på helt fel sätt. 

Det är dags för att samhället tar sitt ansvar i den här frågan och det är NU. Jag har fått reda på unga personer som har tagit sina liv för de har blivit mobbade och utsatta på sociala medier och det måste få ett stopp nu. Där har vi föräldrar ett väldigt stort ansvar över vad våra barn gör på sociala medier. Jag vet att det inte är lätt som förälder att ha koll på sina ungdomar med vad de gör där. Men jag anser att vi har ett stort ansvar att föra samtal med våra barn om hur man använder sociala medier och vad som är ok att göra där. 

Allt det här med att våra unga mår så dåligt psykiskt som de gör och att det bara blir fler och fler måste vi alla ta tag i nu och sluta blunda. Öppna ögonen och sluta tro att någon annan ska göra det, för det är en sak som vi måste göra tillsammans. Vi måste vara mån om att våra unga mår bra på alla plan för det är de som är vår framtid. Se det som en stor investering för vårt framtida samhälle istället. 

/ /Jonas Andersson


Inte en Putin till

Ulrika Westerberg porträtt i färg

(Texten publicerades första gången på bloggen Livslust 2022-03-09 

Kunskapen om orsaker till beteenden som av ACE (Adverse childhood experiences) uppmärksammas genom mannen de flesta av oss påverkas av sen åtminstone Ukrainakrisen. Redan för trettio år sedan fanns mitt intresse av att lyfta framstående politikers beteenden som lämpliga eller olämpliga för sina respektive maktpositioner. Handledaren i statsvetenskap avrådde dock mig från att fullfölja idén av det faktum att metoden med enkät skulle falla för ingen skulle ställa upp i en sådan studie. Min idé hade ändå viss verklighetsförankring för fler än jag har varit nyfiken på regenters mentala hälsa, som exempelvis när Jimmy Carter ville forma en grupp av professionella som kunde utvärdera en sittande presidents mentala hälsa, 1994. Den här gången har jag endast ambitionen att översätta och återge valda delar av det senaste mejlutskicket ”ACEs too High” som den rutinerade hälso- och vetenskapsjournalisten Jane Ellen Stevens skrivit.  Janes syfte med texten är rätt och slätt att utbilda läsaren för att inte skapa fler Putins. I texten kommer ACE att förtydligas.  

Bakgrund 

Putin föddes i Leningrad 1952, staden som idag kallas S:t Petersburg. En stad som under andra världskriget dominerades av de tyska nazisterna under tre år. Under åren av ockupation dödades nära tre miljoner av Leningrads befolkning och ytterligare en miljon medborgare svalt ihjäl. Putins pappa sårades svårt under kriget och mamman var nära att dö av svält.  Innan Putin föddes dog två av hans syskon i difteri. Livet i Leningrad var svårt under Putins första år. Putins familj hade ett rum och delade en lägenhet med två andra familjer utan badkar, hett vatten och värmen är det oklart med men sannolikt begränsad. Under sovjettiden begränsades elkonsumtionen periodvis av att använda belysning så få timmar som möjligt. Pappan arbetade mycket liksom mamman för att klara familjens behov. Vid föräldrarnas frånvaro tog ett center för barn hand om honom där han mobbades svårt.  

Putin räddades från kriminalitet av en judolärare som såg en talang i honom liksom en lärare tog honom under sitt beskydd i småskolan. Han fick lära sig disciplin och träna sitt intellekt av dessa två beskyddare. Putin fick bra betyg i högstadiet och fortsatte sedan till juristutbildning och anslöts till KGB. Denna bakgrund bidrog till en man med förkärlek till machokulturen och konsten att tänja på sanningar och att utöva desinformation. Han blev en KGB-officer som kulturellt och psykologiskt knutits till ett Sovjet som inte längre existerar.  

Putin har höga poäng på ACE-skalan som indikerar ökad risk för både mental och fysisk ohälsa i vuxenlivet. Putins många ACE-poäng samlas av hans bristen på mat, otillräckligt stöd i hemmet, mobbing, neglekt, sannolik depression hos föräldrarna eller en av dem och av att hans föräldrar sannolikt överförde obearbetade krigstrauman. Vad som också bidrar till risker för oönskade beteenden är att han inte fått utveckla en trygg anknytningsstil som består av starka emotionella band mellan en vuxen och barnet då föräldrarna mest var frånvarande av arbete och av de svårigheter livet i Leningrad innebar. Det tycks som andra trygga förebilder saknades av mostrar, fastrar, mor- och farbröder, mor- och farföräldrar, kusiner och syskon. Ekonomisk och psykologisk trygghet, vänlighet och närhet saknades under Putins barndom.  

Ingen föds ond  

Barn formas av sin miljö och inte ens genetik är avgörande för en människas utveckling. Barns formas utifrån dess sociala och ekonomiska villkor och egna förmågor. Vi vet inte allt om Putin men med andra barnstudier går det att förutsäga hur ett barn sannolikt utvecklas. Alice Miller som är en känd psykolog och författare skrev:  

”Children who are given love, respect, understanding, kindness, and warmth will naturally develop different characteristics from those who experience neglect, contempt, violence or abuse, and never have anyone they can turn to for kindness and affection. Such absence of trust and love is a common denominator in the formative years of all the dictators I have studied. The result is that these children will tend to glorify the violence inflicted upon them and later to take advantage of every possible opportunity to exercise such violence, possibly on a gigantic scale. Children learn by imitation. Their bodies do not learn what we try to instill in them by words but what they have experienced physically. Battered, injured children will learn to batter and injure others; sheltered, respected children will learn to respect and protect those weaker than themselves. Children have nothing else to go on but their own experiences.” 

Miller menar vidare att barn som sårats fortsätter att såra andra. Bara med en dålig erfarenhet utan tillräckligt många positiva upplevelser får en människa sannolikt problem. Alla de barn Miller studerat av seriemördare och diktatorer var själva offer för extrema grymheter.  

Putin återupprepar sin historia  

Madeleine Albright, statssekreterare mellan åren 1997–2001, träffade Putin med Jeltsin och skrev om detta möte den 23 februari 2022 i New York Times. Hon beskriver Putin så kall att han påminde om en reptil:  

Whereas Mr. Yeltsin had cajoled, blustered and flattered, Mr. Putin spoke unemotionally and without notes about his determination to resurrect Russia’s economy and quash Chechen rebels. Flying home, I recorded my impressions. ’Putin is small and pale,’ I wrote, ‘so cold as to be almost reptilian.’ 

Madeleine fortsätter med att sen hon mötte Putin har han fortsatt ignorera demokratisk utveckling och har Stalins sätt att tolka sin omvärld. Putin har ägnat sig åt att samla politisk och ekonomisk makt till sig själv och krossa motstånd för att kunna återskapa rysk dominans i de numera grannländerna och före detta sovjetstater. Putin tycks vara säker i att amerikaner delar hans cynism och lust till makt och öppnar inte för någon annan världsbild.  

Även fast en person med makt som Putin omges av andra inflytelserika beslutsfattare och Putin har haft lång tid på sig att välja sina närmaste, i ett land som länge utvecklat konsten att styra sin befolkning utan att folket har fått vara med och bestämma i fria, öppna val. En och annan motståndare har mördats och utsatts för mordförsök under Putins tid.   

Den 23 februari sa Putin att syftet med invasionen med Ukraina är att skydda folk som under åtta års tid utsatts för förudmjukelser som folkmord, utfört av Kievregimen. Ukraina ska avnazifieras. Orden om folkmord och nazism är en upprepning av hans egen barndom och har inte mycket att göra med Ukrainas samtid. Putins benägenhet att vilja framstå som tuff och agentlik är utöver en föreställning om att bli populär bland folk i allmänhet också ett beteende en mobbad. Under en presskonferens hos Wahington Post sa Putin att det är bra att använda militär makt för att lösa problem, för att undvika att verka svag. Putin fick frågan om han tycker att de goda måste framställas som svaga och hjälplösa? På det svarade Putin att ”god betyder att ha förmågan att försvara sig själv.” 

Putin känner sig hotad av Ukraina och ser sig själv som offer. Han måste skydda sig själv precis som när han var ung och hittar anledningar för att rättfärdiga en invasion. Putin agerar ut sitt lidande, det han gått miste om och sin familjs existentiella hot som han växte upp med. Med sin invasion upprepar han det våld han upplevde sannolikt helt omedveten om orsaken till sitt eget beteende, samtidigt som har upprepar våldet mot människor i Ukraina.  

Miller anser tvärtemot Putin att styrka inte finns i makten att förstöra. Äkta styrka avgörs av förmågan att uppleva de egna känslorna och den egna historien för att bli fri och därefter ta medvetna beslut. Jag tvivlar inte en minut på att Putin med alla andra mobbade och hårt ansatta människor behöver bemötas av medvetna beteenden och inte av omedvetna för att bryta våldskedjan från generation till generation. 

/Ulrika Westerberg  


Rädslan för att ryckas upp med rötterna

Det finns något som påverkar mitt psykiska mående ganska mycket, men som är oerhört svårt att prata om. Jag fyller 40 till sommaren, men jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder gjort. När jag var 25 sa min psykolog att jag hade en medelålderskris.  
Jag väljer att berätta vissa delar av min uppväxt för att ni ska förstå mig och den person jag är idag.  
Jag har växt upp som en nomad, utan ett fast barndomshem. Ständigt på väg någonstans.  
Jag har flyttat runt och haft bostad på många olika ställen. Men aldrig haft ett hem. För mig är definitionen av ett hem en plats där man känner trygghet och kan få avkoppling. Det har inte jag haft under min uppväxt.  
Jag har aldrig vågat slappna av och känna mig trygg, eftersom jag aldrig vetat hur länge jag får stanna på den platsen.  
Allt flyttande och otrygghet har gjort att jag har byggt upp en mur omkring mig, ett försvar mot att känna och tvingas till tuffa avsked.  
När jag var 8 år började jag stamma jättemycket och jag tror att det blev en reaktion på allt.  
Stamningen är kvar hos mig än idag, men den är inte påtaglig. Det kommer när jag tänker på det eller om jag blir väldigt ivrig och vill säga mycket.  
Idag har jag ett hem och en fast punkt. Jag har bott i staden Oskarshamn sedan 2001.  
Man ska inte förverkliga sina drömmar genom sina barn, men i mitt fall så har jag gett mina barn det jag inte fick. De har fått växa upp på samma ställe och aldrig behövt byta skola. Jag vill fortsätta ge de den tryggheten jag aldrig fick.  
Det har satt spår hos mig som är som ärr i själen.  
Även om jag vet att jag inte behöver flytta eller ryckas upp med rötterna så är jag ändå rädd att någon ska tvinga mig till det.  
Det är en känsla som jag har lärt mig att leva med. Min psykolog har sagt till mig att våga tänka det värsta tänkbara. För det är bara tankar och inget som är farligt.  

//Lindha Holmqvist


Psykisk hälsa på skolschemat ligger rätt i tiden

Porträtt Jimmie Trevett

”Inför psykisk hälsa på skolschemat”, uppmanade 16 organisationer i ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 23 februari. Jag instämmer. Unga inom RSMH drev denna fråga redan för ett par år sedan, bland annat genom att uppvakta politiker, men det gav inga resultat då. Idag, när fler talar om psykisk hälsa, tror jag att ämnet ligger mer rätt i tiden.  

De flesta vet idag att vi presterar bättre om vi regelbundet rör på kroppen, men alla vet inte hur de ska ta hand om sin psykiska hälsa. Själsliga problem är ofta ett stigma och många vågar inte prata om det. Där skulle skolan kunna göra en viktig insats. 

För många unga har pandemin inneburit att de tvingats undvika kontakt med jämnåriga. De har hela livet framför sig men under pandemin har många känt ovisshet inför framtiden. Vi nås också ofta av rapporter om att unga far illa i sociala medier. 

En rapport från Folkhälsomyndigheten visar, att elevers psykiska problem minskar om skolan lär dem om hur psykisk hälsa kan hanteras. Det är viktigt att veta vad man kan göra när man inte mår bra, och vart man kan vända sig.  

Om fler har kunskap om psykisk ohälsa tror jag också att det blir lättare att hjälpa varandra. 

Psykisk hälsa bör därför finnas med på schemat under hela skoltiden och skulle kunna genomsyra flera skolämnen, inte bara idrott och hälsa, utan även exempelvis biologi och samhällskunskap. 

Jag är medveten om att många skolor redan arbetar med psykisk hälsa, men då är det ofta kopplat till temadagar och liknande. Jag tycker att det bör genomsyra den dagliga undervisningen. 

/Jimmie Trevett 


Din anknytningstyp påverkar dig!

Något som ligger mig varmt om hjärtat är anknytningsteorin eftersom den påverkar människan så mycket och hela livet och alla människor har en anknytningstyp, även kallad anknytningsstil och relationsmodell. 

Anknytningsteorin är en teori som handlar om nära och känslomässiga relationer och deras betydelse för individens utveckling. Teorin utgår ifrån att barn har ett evolutionärt nedärvt beteende­system – anknytnings­systemet. Funktionen den har är att öka barnets chanser till överlevnad genom närhet till omsorgs­personer. När barnet är ungefär ett år gammalt brukar de ha utvecklat speciella förväntningar om omsorg och skydd specifikt från de enstaka personer som fram tills dess varit mest delaktiga i barnets omvårdnad. Man säger då att barnet har utvecklat anknytnings­relationer till dessa personer, som i sin tur utgör barnets anknytnings­personer, oftast är det föräldrarna. Det finns en term inom anknytningsteorin som avser individens eget sätt att förhålla sig till andra. Den kallas för individens egna anknytningsbeteende eller inre arbetsmodell. Barns eller vuxnas inre arbetsmodeller formas utifrån ”inre trygga bas”. Den bildas av individens uppfattningar om dem som han eller hon knyter an till känslomässigt i den utsträckning individen får trygg anknytning till dem. En annan term inom anknytningsteorin är trygg bas – säker hamn, vilken innebär en person som individen är fäst vid och sätter sin tillit till. Denna person, oftast en förälder, är en trygg bas för barnet att ha som utgångspunkt när det utforskar omvärlden. Samma person är en trygg plats – en säker hamn att dra sig tillbaka till när barnet upplever hot eller fara i en situation. Barn med otryggt undvikande eller otrygg ambivalent anknytningsmönster har en obalans mellan anknytnings- och utforskandesystemen. Därför utvecklar det ett otryggt anknytningsmönster. De som utvecklade teorin är John Bowlby, Mary Ainsworth och Mary Main. Givetvis påverkar annat också en människa såsom arv, miljö, med mera, men anknytningen har stor betydelse har det visat sig genom forskning och experiment.

Tyvärr är många inte medvetna om det och har därför svårt att förstå varför de inte får relationer att fungera, inte minst kärleksrelationer. I vuxen ålder är det framför allt i kärleksrelationer som anknytningsstilen och eventuella anknytningsproblem visar sig. Detta eftersom man knyter an väldigt nära här precis som man gör som litet barn och anknytningsmönstren upprepar sig om man inte jobba på dem om man har en otrygg anknytning eller förvärvat en otrygg anknytning i vuxen ålder på grund av till exempel en destruktiv kärleksrelation. 

Inom anknytningsteorin pratar man om Främmandesituationen, vilken utvecklades av Mary Ainsworth. Det finns att läsa om den på både på Internet och i litteratur.

Det finns fyra anknytningstyper; trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent, kallas ibland för otrygg ängslig anknytning och ibland för otrygg motspänstig anknytning och desorganiserad anknytning. Trygg anknytning kallas för organiserad trygg anknytning och anknytningsmönster B och otrygg undvikande och otrygg ambivalent anknytning kallas för otrygga organiserade anknytningstyper. Otrygg undvikande kallas ibland för anknytningsmönster A och otrygg ambivalent anknytning kallas ibland för anknytningsmönster C. När barnet inte passar inte in i någon av de andra anknytningarna är det i regel desorganiserad anknytning det handlar om. Inom desorganiserad anknytning rör det sig om grava anknytningsproblem från anknytningspersonernas sida. En del kallar inte den desorganiserade anknytningstypen för anknytning då barnet inte kan knyta an på grund av att anknytningspersonen/personerna, oftast föräldrarna, är skrämmande för barnet. Ofta har anknytningspersonen/personerna själva upplevt depression, av svårare art, långvarig eller obehandlad, tror jag, trauma eller förlust och liknande som gjort det svårare att skapa en anknytning till barnet. Barnet blir rädd och det blir störningar i anknytningen; barnet ska knyta an till de personer som skrämmer det/till de som det är rädd för, vilket är motsägelsefullt och sällan lyckas anknytningsförsöken när barnet försöker. Detta leder till desorganiserad anknytning. Ibland säger man otrygg desorganiserad anknytning, en blandning av anknytningstyperna B och C. Även kallad D-anknytning.

Det finns en del anknytningstester på nätet där man kan ta reda på vilken av ovanstående anknytningstyp man har. De bör tas med en nypa salt, men som kan ge en fingervisning om vilken anknytningstyp man har.

En dam vid namn Patricia Crittenden menar att det finns fler än tre anknytningstyper och hävdar att desorganiserad anknytning inte finns. Hon kallar det dynamisk anknytningsteori. Vill man veta mer finns det poddar här https://poddtoppen.se/podcast/1508846791/bakom-fasadenpodden/favorit-i-repris-30-dynamisk-anknytningsteori-med-maria-granberg

Oavsett vilka problem och bekymmer man har kan inte anknytning pratas bort, anser jag. Alla människor har en anknytningsstil och i regel inslag av de andra förutom den desorganiserade.

Anknytningssystemet är inte alltid påkopplat utan i situationer där man knyter an, är nära en person som har stor betydelse i ens liv och som man inte vill mista. Rädsla för att bli lämnad och sårad och förlora kontakten med personen i fråga brukar dyka upp om man har en otrygg anknytning och kan skapa negativa konsekvenser för relationen. Det sker i regel med föräldrarna och kärlekspartner, men kan även visa sig i andra typer av relationer som är täta exempelvis i en nära vänskapsrelation eller gentemot en chef eller kollega, vilka är betydelsefulla för en.

Även om man som barn fått en otrygg anknytningstyp är det inte kört. Det går att förvärva en trygg anknytning, men det krävs en hel del arbete till exempel med hjälp av terapi hos en terapeut som kan anknytningsteorin.

Jag har själv en otrygg ambivalent anknytning och jobbar med hjälp av en terapeut på att känna mig tryggare tillsammans med andra människor i olika situationer. Det är en omvälvande, spännande, lärorik och bitvis jobbig resa, upplever jag.

Omvänt kan man i vuxen ålder förvärva en otrygg anknytning till exempel om man hamnar i en destruktiv kärleksrelation.

Det finns mycket fakta om anknytningsteorin på nätet, en del litteratur och ibland hålls kurser i ämnet. År 2015 kom en bok som heter Lust & olust som handlar sex, närhet och anknytning, 2019 kom det en bok om anknytning i allmänhet och 2020 kom det en bok handlar om otrygg ambivalent anknytning som inte (enbart) riktar sig mot professionella inom området. 

En mycket läsvärd bok som till viss del var revolutionerande för mig är Lev som du vill och inte som du lärt dig av Jeffrey Young och Janet S Klosko. Det är inte en ren anknytningsbok, men den tar upp mycket kring barndomen och kan ge en om inte helt, så till viss del förståelse för varför man fungerar och agerar som man gör i olika situationer, inte minst i relationer till andra människor. Sedan en del år tillbaka forskas det mer på anknytningsteorin än det gjorts förut och intresset är stort överlag både hos professionen och allmänheten.

En intressant aspekt tycker jag anknytningsteori kopplad till Aspergers syndrom, eftersom jag själv har det. Den diagnosen finns inte längre. Ändringen kom 2015. Idag heter det autismspektrumtillstånd och förkortas AST. Därför utgår jag ifrån det. 

Det finns tyvärr inte så mycket forskning på anknytning och autismspektrumtillstånd, (AST) tillsammans, men det som nämns är att personer med AST oftare har otrygg anknytning. Kunskapen om hur anknytningen ser ut hos vuxna personer med AST är bristfällig, men i en studie som nyligen gjorts visas att endast tre av tjugo vuxna med AST har en trygg anknytning. Det har kommit fram att det beror på att personer inom AST är mindre mottagliga för emotionell smitta. Emotionell smitta innebär en känsloreaktion eller ett känsloläge som sprider sig från en eller flera individer till en eller flera andra.  Personer med autismspektrumstörning/AST har svårt att sätta sig in i hur andra känner och att känna empati. Det har visat sig att ju tryggare anknytning, desto högre mottaglighet för emotionell smitta och ju starkare autistiska drag, desto mindre trygg anknytning.

Ta hand om ditt inre barn!

/Caroline Nilsson


En kamp för livet i cirkelns ytterkant

Jag har många gånger funderat på när jag pratar med folk och deltar i olika debatter om jag verkligen är så negativ och bitter som många säger. Stämmer det att jag bara fokuserar på det som är dåligt i vårt samhälle och glömmer bort allt det positiva och bra som faktiskt sker? Är jag en sån där Party Pooper som lever för att gnälla om allt? Jag blir ofta kontrad med att allt inte är skit, utan mycket blir bättre. Jag vet att mycket bli bra, jag ser och läser om politiska åtgärder som faktiskt förändrar Sverige till det bättre. Men löften om förändring för dem som har det svårast och är utsatta förblir oftast löften och fina ord inför val. Varför är det så svårt för mig att inkludera allt det positiva?

Idag satte jag mig på sängkanten och utbrast i gråt. Allting föll på plats för mig. Jag hade just pratat med min syster som är rädd för sin framtid. Försäkringskassan frågar när hon kan jobba. Faktum är att jag kanske är mer rädd för hennes framtid än hon är. Jag hade just sett dokumentären om Marika Sellgren i Uppdrag Granskning och den väckte så mycket känslor i mig. Där och då i samtalet med min syster träffades jag av en tanke jag länge jagat. Några ord, en bild i mitt huvud som jag försökt förstå. Varför ser jag inte allt det positiva på samma sätt som människor jag diskuterar med, varför fastnar inte de positiva förändringarna som Sverige faktiskt går igenom i mitt huvud? Svaret kom som en blixt i form av en bild. Och med svaret kom tårarna.

Att jag inte förstod vad människorna jag debatterade med pratade om, beror på att jag aldrig fått se den delen av Sverige. Den bra och glada delen är något jag enbart hört människor påpeka, tidningar och nyheter prata om. Min verklighet ser faktiskt inte ut så där. Min verklighet är att kriga för min trygghet och rätt att existera. Kriga med myndigheter, bestrida avslag, konfrontera diskriminering i vården, ja ni förstår – kriga om allt. En annan fråga jag ofta lämnades med var varför det är så svårt för mig att nå ut till folk. Varför har just människorna jag försöker nå så otroligt svårt att förstå vad det är jag pratar om? Det var där och då bilden av Sverige som en ring formades i mitt huvud och det var här alla bitarna föll på plats.

Föreställ dig Sverige och välfärden som en rund ring (cirkel). Här bor vi alla utspridda lite överallt. Vi som är mest utsatta i samhället representerar den absolut yttersta kanten av ringen. Vi står där hand i hand och försöker desperat hålla oss kvar medan ringen snurrar. Den snurrar så otroligt snabbt här längst ut på kanten. Många av oss släpper taget och faller till följd av g-kraften (accelerationskraften). Många av oss håller fast så hårt vi kan, vissa orkar inte hålla mer och släpper. Vi kämpar för livet. Men faktum är att många av oss betalar med sina liv när orken att kämpa lämnar våra kroppar. Vilka är vi? Vi är de som är psykiskt sjuka, vi som är gamla, vi som är sjuka, vi som kom hit för att skapa ett bättre liv utan krig och förföljelse, vi som är hbtq plus. Det är vi som står här på kanten och betalar med våra liv för att mitten av ringen bekymmerslöst ska få existera. Vi håller så hårt vi kan, där i utkanten. Våra kroppar skyddar mitten av ringen. Jag väljer att kalla mitten av ringen för medelklassen. Och ju närmare ringens mitt du kommer desto rikare och mer privilegierad medborgare av samhället är du. Det är på bekostnad av oss som välfärden fortsätter att existera, snurra. Ju närmare mitten av ringen desto mindre upplever de att denna cirkel faktiskt snurrar. Det gör det svårare att relatera till hur snabbt saker går åt helvete samt hur olika verkligheten kan se ut för oss beroende på var i ringen vi befinner oss. Men här ute på kanten snurrar det så fort att många av oss trillar över kanten. Vi ser allt här i ytterkanten, vi blickar in och drömmer oss bort till ett liv närmare mitten. Ytterkanten ser först och känner först av att ringer håller på att gå sönder, vi märker hur den börjar snurra snabbare. Vi skriker och ber om hjälp men ingen lyssnar. Hur kan de? Deras verklighet snurrar inte ens i närheten lika fort. Men här ute krävs det otroligt lite för att folk skall börja trilla över kanten.

Jag är trött på att leva i ett samhälle där vi måste betala priset för att medelklassen ska finnas och existera. Det är alltid oss samhället gör besparingar på först. Det är vi som får mindre bistånd, det är vi som får allt mindre sjukpenning. Det är vi som nekas asyl, det är vi som får avslag för att komma till äldreboenden. Mittersta delen av ringen tittar på oss med förakt. Men hur kan de se på oss på något annat sätt? Hur kan de relatera? För dem snurrar inte ringen lika fort. Vi har skämt bort mitten genom att envist vägra släppa taget om varandras händer. Vi kanske borde släppa och se hur alla faller. Men vi fortsätter att kämpa och klamrar oss fast i varandra för denna lek är på liv eller död! Det heter besparingar, allt handlar om pengar, siffror går alltid före värdet av ett liv. Här i den yttersta delen av kanten finns det inte mycket kvar att spara. Jag har fått nog nu, jag vägrar! Jag är en värdig människa och en medborgare av detta samhälle! Jag har levt hela mitt liv i ytterkanten av ringen, jag är van vid att kämpa och kriga. Men jag har många gånger funderat på om det är värt att fortsätta hålla fast så hårt när alla ändå vill se en falla. Och kom inte nu och säg att ni inte vill se oss falla! Ord har ingen betydelse här, era handlingar talar mycket högre än alla de fantastiska löften och ord av välvilja. Politiken är omöjlig att missuppfatta. Våra liv känner de förändringar ni så fint tar avstånd från i alla debatter på tv. Mitt liv är ditt liv.

Jag kan inte ens minnas hur många gånger jag kikat in i mitten av ringen fylld av hat och bitterhet, fylld av avund och drömmar. Drömmar om att någon gång få åtminstone för en stund vandra fri där allt snurrar långsammare. Jag har hoppats att någon skulle se hur hårt vi som står här ute kämpar för att resten av ringen ska leva ett tryggt liv. Men jag kostar pengar, jag är politik, jag är inte välkommen och definitivt inte lika värdig! Min existens gör folk obekväma, ambivalenta och förvirrade. Ingen kan väl ha det så i ett välfärdssamhälle. Inte kan saker vara så hemska?

Jag har sneglat in i mitten av ringen hela mitt liv, jag har förundrats över medelklassens privilegier och förmåga att apatiskt titta på och tro att allt kommer ordna sig till slut. Politiker går inte in på forum på Facebook och läser de kommentarer vi lämnar, om ni verkligen bryr er behövs en dialog med politiker. Idag förstår jag varför det är så svårt att nå människor i en diskussion. De kan ju inte relatera, hur skulle de kunna? Ju närmare mitten desto mindre snurrar ringen, desto finare ser livet ut. De märker inte effekterna av politiska beslut på samma sätt. Allt i samhället är inte skit, det kan jag hålla med om. Men trots att mycket har blivit bättre så måste ni förstå att här i ytterkanten av vårt samhälle och i ytterkanten av ringen har saker inte blivit bättre. Här finns ingen plats för besparingar. Vi håller fast så hårt vi redan kan. Ni i mitten förstår inte på grund av alla privilegier som innersta sidan av ringen har. Jag har kämpat hela mitt liv för att bevisa min värdighet och möjlighet att bidra till samhället. Jag har blivit förlöjligad, trampad på, jag har gått sönder om och om igen. Jag kan stånga mig blodig men saker blir bara värre. Dit jag vände mig för medmänsklighet, där har jag fått kalla handen. Vi har fått kämpa och vi kämpar varenda dag för att behålla vår värdighet som människor. Vart vi än vänder oss skriker alla att vi kostar pengar.

Så det jag gör nu är att jag tittar en sista gång in i mitten av ringen och vädjar och ber att ni orkar ta striden för oss som är på ytterkanten och redan kämpar för våra liv. Vi är också människor, vi har så mycket att bidra med om ni bara ger oss chansen och förutsättningarna att orka. Idag går all tid och ork till att kämpa för de grundläggande rättigheter som myndigheterna nekar oss. Vi behöver stöd nu mer än någonsin förut, för en sak är solklar! När vi har fallit från kanten av ringen, när våra kroppar som skyddar er och uppehåller illusionen av trygghet ni lever i kommer ringen att fortsätta att gå sönder.

Vi bär hela strukturen för eran illusion av välfärdssamhälle. Och när vi fallit över kanten är det eran tur. Tänk på det nästa gång du tittar på en människa som ligger nere på marken och tänker ”det är ju ledsamt och allt, men det berör inte mig”.

/Paulina Tarabczynska

 


Vi kräver bättre livsvillkor

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoPsykisk ohälsa finns i alla samhällsgrupper, oavsett inkomst. Samtidigt är det vanligare att människor som saknar arbete och har ekonomiska besvär mår psykiskt dåligt. Dessutom ökar risken ifall du är icke-heterosexuell, har flyttat från ett annat land, är lågutbildad och upplever otrygghet och kränkningar.

Men allra störst betydelse har alltså sysselsättning och ekonomi, konstaterar Folkhälsomyndigheten när de för första gången någonsin kartlägger den psykiska ohälsan i befolkningen, vilket det står om i senaste Revansch.

Det är egentligen föga förvånande. Att ha något meningsfullt att göra om dagarna och slippa oroa sig för om du har råd med mat och räkningar påverkar självklart den psykiska hälsan. Ekonomi och meningsfull sysselsättning är två av de hjärtefrågor som vi driver sedan flera år tillbaka. Och redan 1972 lade vi till ”Social” i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, just för att betona att den psykiska hälsan inte bara handlar om mentala processer i hjärnan utan att ens levnadsvillkor och sociala liv har stor effekt på hur du mår. Ens psykiska ohälsa är inget benbrott där det räcker att gå till sjukvården för att gipsa, utan det behövs ett helhetsperspektiv där just arbete, uppväxtvillkor och ekonomi vägs in.

Av den anledningen är det positivt att Kerstin Evelius, avgående nationell samordnare inom området psykisk hälsa, betonar vikten av ett helhetsperspektiv i sin utredning. Hon vill att Folkhälsomyndigheten ska leda ett arbete där fler myndigheter samarbetar för att komma till rätta med den ökande psykiska ohälsan och att brukarorganisationer ska få större inflytande. Det välkomnar vi.

Faktum är att RSMH redan idag är delaktiga i hög grad. Den nya ovannämnda rapporten från Folkhälsomyndigheten är ett exempel på det, för utan oss är det inte säkert att den hade blivit av. Det kanske låter som att vi slår oss för bröstet, men ända sedan 2016 har vi jobbat för att ojämlikheten i hälsa för vår grupp måste uppmärksammas. Vi gjorde ett nummer av Revansch med temat ”Jämlik hälsa”, delade ut flygblad om detta på politikerveckan i Almedalen och skrev debattartiklar i ämnet. Det ledde till att den regeringstillsatta Kommissionen för Jämlik Hälsa, från att ha låtit ganska ointresserade av att lyfta just situationen för personer med psykisk ohälsa, till slut i sin slututredning tog upp den stora överdödligheten som finns bland de som har vårdats inom den psykiatriska heldygnsvården. Därtill gav kommissionen också Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ytterligare utreda ojämlikheter i psykiska ohälsa, och det är den rapporten vi håller i vår hand i dag.

Det är mycket positivt att livssituationen för personer med psykisk ohälsa uppmärksammas. Nu gäller det att kunskapen leder till förbättringar i praktiken. Här har Annika Strandhäll (S), socialförsäkringsminister, och nytillträdda Lena Hallengren (S), socialminister, ett stort ansvar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

(Texten har tidigare publicerats i Revansch nr 1:2019)