Jag är både skör och stark
Publicerat: februari 19, 2024 Sparat under: Depression, Lindha Holmqvist, minne, svaghet, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarEn smärtsam påminnelse från svunna tider uppenbarar sig för mig. Saker jag trodde var bearbetade och inte längre påverkar mig.
Men tydligen var det inte så. Det är jobbigt att bli påmind om det som har varit. Jag vill leva mitt liv och inte hållas kvar av det förflutna. Men det finns en osynlig kedja som binder mig till mitt förflutna.
Min psykiska ohälsa består till stor del av depression och prestationsångest. Det har blivit en självuppfyllande profetia, jag är värdelös och misslyckad. Dessa tankar är så oerhört jobbiga att tampas med. Om min uppväxt varit annorlunda kanske jag hade sluppit må så dåligt.
Men samtidigt har det gjort mig stark och orädd. Jag prövar gärna nya saker och går min väg.
Hur jag än kämpar så kommer jag inte ifrån det som har varit. Frågan är om jag egentligen vill det. Det har ju gjort mig till den jag är idag. En stark men ändå skör kvinna.
/Lindha Holmqvist
Mobbningen förstörde mitt liv
Publicerat: oktober 23, 2023 Sparat under: makt, Maria Fradelos, minne, Trauma, upprättelse, Uppväxtvillkor, Våld 2 kommentarerNär jag var 10 år flyttade vi till en annan kommun, på grund av att mammas och pappas jobb låg närmare. Jag skulle börja fjärde klass och såg fram emot att få nya kompisar, mitt egna rum och framförallt min kanin som jag fick när vi flyttade.
När jag kom till skolan nästa dag hade redan klassen börjat sin bildlektion, och jag gick och satte mig på den enda lediga stolen som fanns. ”Men där kan du inte sitta, där ska ju Linda sitta”.
Jag ville inte vara i vägen så jag gick ut med mitt papper och mina färger i korridoren och satte mig på golvet där. Läraren hade varit på ett ärende så när hon kom tillbaka, undrade hon ju varför jag satt där. Jag sa som det var och hon gick före mig in till rummet, drog ut en extra stol till ett av borden där jag skulle sitta. Men först skulle jag presentera mig, jag var jättenervös men det skulle nog gå bra.
Jag började berätta om vad jag hette, att jag hade en bror som hette Per, och där kom den första skrattsalvan. ”Du kan ju inte ens prata ordentligt” sa en av tjejerna. Jag hade ett talfel som gjorde att just bokstaven R, var svår att formulera. Efter att hon sagt det skrattade hela klassen högt, och jag ville bara sjunka genom jorden. ”Jävla miffo” ropade någon högt och jag tittade på läraren som stod bredvid, mig och inte sa något. Hon sa att vi kunde avsluta presentationen och jag fick gå och sätta mig.
Tjejen bredvid mig lutade sig fram, sen viskade hon så att alla hörde ”Din j..la glasögonorm”. .
Jag gick ut i korridoren igen med mina färger, och mina papper. Jag ville hellre vara ensam än att gå in där igen. Läraren kom ut i korridoren och sa att jag inte skulle ta så illa vid mig, det var ju bara första dagen.
Andra dagen jag kom stod alla utspridda på skolgården i små grupper, och vart jag än gick så slöt de samman så att jag inte fick plats. ”Fan vad ful du är, vilka konstiga kläder du har”, sa tjejen som dagen innan kallat mig glasögonorm. Jag insåg att det inte var någon idé att ens försöka mer. Det fanns en stor ek med en bänk runt där man kunde sitta och där satte jag mig med min bok.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig och ett gäng med killar från andra klassen kom, den ene slog boken ur händerna på mig, medan de andra försökte härma mig när jag bad dem att sluta.
Jag önskade att rastvakterna skulle komma men de var på andra sidan skolgården.
Plötsligt blev allting stilla, jag hörde dem inte längre, kände inte deras händer på mig, såg dem som suddiga konturer, jag hade stängt av. Det var inte ett nytt fenomen för mig, varje gång något var jobbigt, så försvann jag till min egen värld. Killarna gick så småningom, och när jag kom in på rasten fick jag en utskällning för att jag var sen.
Fröken hade ordnat med en ensam bänk till mig längst bak i rummet, där fick jag sitta ifred. Den töntiga glasögonormen som inte kunde prata rent. När det var dags att sluta sa fröken till mig att jag nästa gång kunde bjuda till lite, försöka att lära känna mina skolkamrater lite.
Jag ville inte lära känna dem. Jag ville flytta hem igen, jag kunde väl få bo hos mormor och gå i min gamla skola, precis som min bror. När jag kom hem frågade jag mamma och den lösningen men fick till svar att mormor bara kunde ta hand om en av oss. När hon frågade hur det gått i skolan sa jag att det varit ok, så att hon inte skulle oroa sig.
Den bästa dagen i mitt liv var när vi slutade nian. Jag var helt trasig inuti av alla år med mobbing, jag kände mig inte värd något, jag hade inget egenvärde. Men jag skulle äntligen få slippa dem mer, mina mobbare. Än idag får jag ont i magen av att ibland se dem, vissa dagar är bättre än andra men såren inuti finns kvar.
/Maria Fradelos
Det är min strategi för att bearbeta svåra minnen
Publicerat: april 11, 2023 Sparat under: Ångest, Lindha Holmqvist, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarJag har ångest och är på gränsen till ptsd efter min nomadliknande uppväxt. Ständigt flytta till nya platser och byte av skola. Höga krav på att prestera och hårda regler. Det är tufft att bearbeta och många saker spökar än idag. Jag är rastlös och har fortfarande höga krav på mig själv. Jag har svårt att hantera misslyckanden. Mitt kontrollbehov är stort och jag mår dåligt i perioder.
Ibland plågas jag av mardrömmar och flashbacks. Det kan bara komma över mig ibland och då blir jag ledsen.
Jag har strategier för att bearbeta och komma vidare med mig själv. En strategi går ut på att våga tänka det värsta tänkbara scenariot kring en situation och våga vara kvar i den tanken. Det är en strategi som har hjälpt mig jättemycket när det blir jobbigt.
Jag jobbar på att förlåta mig själv och inse att inget av det är mitt fel. Det är det svåraste av allt. Jag klandrar mig själv eftersom jag fått höra så många gånger att jag är misslyckad och att det är mitt fel. Till slut blir det en självuppfyllande profetia.
//Lindha Holmqvist
Har jag fått fel diagnos?
Publicerat: mars 20, 2023 Sparat under: Diagnos, Lindha Holmqvist, Terapi, Trauma, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarJag har så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Min läkare på hälsocentralen sa för några veckor sen att jag kanske fick fel diagnos 2019, att jag inte alls haft någon depression utan kanske har varit i en kris. Jag har ätit sertralin sen 2019. Har det varit helt i onödan då. Jag känner mig förvirrad och missförstådd. Positivt är i alla fall att jag ska träffa en psykolog för ny bedömning denna vecka.
Jag som tycker mig vara välfungerande trots min inre rastlöshet och med mitt kontrollbehov, har jag någon form av diagnos ändå? Eller är det bara en reaktion på uppväxten som varit tuff på grund av alla flyttar och byten av skolor. Krav på alltid prestera och vara på topp.
Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas psykologen kan ge mig svar på det.
Mina känslor sitter på utsidan och jag känner väldigt starkt. Jag har lätt till tårar och blir i perioder nedstämd och orkeslös.
Jag ställer alla möjliga diagnoser på mig själv, men känner mig ändå förvirrad och inte hemma i någon diagnos. Är mitt kontrollbehov en försvarsmekanism? Jag har ju bearbetat barndomen, hur kan det då påverka mig fortfarande? Så många frågor, utan några bra svar. Hoppas verkligen psykologen kan hjälpa mig att förstå och finna svaren.
/Lindha Holmqvist
Vi föräldrar har ansvar för vad våra barn gör på sociala medier
Publicerat: maj 30, 2022 Sparat under: Anhöriga, Internet, Jonas Andersson, självmord, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarHej igen!
I den här bloggen kommer jag att ta upp problemet med hur våra barn och ungdomar mår psykiskt i vårt samhälle. Jag vet att skolan och övriga samhället tar ett dåligt ansvar men jag måste säga att BUP är de enda som vi har fått riktig hjälp av. En väldigt nära anhörig har blivit utsatt för fruktansvärda saker av en jämnårig person och de är båda 14 år.
Det känns som att varken skolan eller socialen vill ta tag i problemen och anser att det är någon annans ansvar. Men det man kan glömma bort i allt det här är att man inte klarar av att se helheten och vad det leder till istället för att vara så fyrkantiga i sitt tänkande och hoppas på att någon annan tar tag i det, fast det är deras ansvar.
Jag blir så ledsen när man ser hur våra unga invånare blir så illa behandlade av myndigheter och skolan. Jag har sett det här problemet under väldigt många år när jag arbetade med den här målgruppen, så det är inget nytt fenomen. Det som skrämmer mig är att det inte har hänt något direkt och nu pratar jag om en period på 25 år.
Det är inte konstigt att våra unga mår psykiskt dåligt med all mobbning och olika hot inom sociala medier som finns idag. Sen kan man se den stora press som finns bland de unga i samhället och där har skolan ett stort ansvar. Jag skulle inte vilja gå i skolan nu för det är orimligt tufft och enormt mycket läxor. För att klara av skolan så får man sitta flera timmar efter skolans slut och studera, och så vidare.
Det gör att de ungas möjlighet till fritid försvinner och tiden till att återhämta sig minskar. Vi vuxna behöver oftast inte ta med vårt arbete hem. Men varför ska våra unga behöva göra det, för skolan är ju deras arbete?
Man sätter en så stor press från samhällets håll på de unga men man glömmer att ge dem verktyg för att klara av den stora utveckling som finns hela tiden. Jag har hört att det finns så många yngre som mår så dåligt av det här att de har eller funderat på att avsluta sina liv. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?
Jag var inne på sociala medier tidigare. Jag önskar att de inte skulle finnas, för där finns verkligen en stor plattform för att hålla på med grov mobbning. Man kan vara anonym där och bete sig hur illa man vill och skulle ens konto bli bortplockat så är det bara att öppna ett nytt konto och fortsätta. Det är så skrämmande tycker jag och jag blir så arg på det. Sociala medier kan vara en bra sak om de används på rätt sätt, det säger jag inget om, men i för många fall används de på helt fel sätt.
Det är dags för att samhället tar sitt ansvar i den här frågan och det är NU. Jag har fått reda på unga personer som har tagit sina liv för de har blivit mobbade och utsatta på sociala medier och det måste få ett stopp nu. Där har vi föräldrar ett väldigt stort ansvar över vad våra barn gör på sociala medier. Jag vet att det inte är lätt som förälder att ha koll på sina ungdomar med vad de gör där. Men jag anser att vi har ett stort ansvar att föra samtal med våra barn om hur man använder sociala medier och vad som är ok att göra där.
Allt det här med att våra unga mår så dåligt psykiskt som de gör och att det bara blir fler och fler måste vi alla ta tag i nu och sluta blunda. Öppna ögonen och sluta tro att någon annan ska göra det, för det är en sak som vi måste göra tillsammans. Vi måste vara mån om att våra unga mår bra på alla plan för det är de som är vår framtid. Se det som en stor investering för vårt framtida samhälle istället.
/ /Jonas Andersson
Inte en Putin till
Publicerat: april 4, 2022 Sparat under: Ulrika Westerberg, Uppväxtvillkor Lämna en kommentar(Texten publicerades första gången på bloggen Livslust 2022-03-09
Kunskapen om orsaker till beteenden som av ACE (Adverse childhood experiences) uppmärksammas genom mannen de flesta av oss påverkas av sen åtminstone Ukrainakrisen. Redan för trettio år sedan fanns mitt intresse av att lyfta framstående politikers beteenden som lämpliga eller olämpliga för sina respektive maktpositioner. Handledaren i statsvetenskap avrådde dock mig från att fullfölja idén av det faktum att metoden med enkät skulle falla för ingen skulle ställa upp i en sådan studie. Min idé hade ändå viss verklighetsförankring för fler än jag har varit nyfiken på regenters mentala hälsa, som exempelvis när Jimmy Carter ville forma en grupp av professionella som kunde utvärdera en sittande presidents mentala hälsa, 1994. Den här gången har jag endast ambitionen att översätta och återge valda delar av det senaste mejlutskicket ”ACEs too High” som den rutinerade hälso- och vetenskapsjournalisten Jane Ellen Stevens skrivit. Janes syfte med texten är rätt och slätt att utbilda läsaren för att inte skapa fler Putins. I texten kommer ACE att förtydligas.
Bakgrund
Putin föddes i Leningrad 1952, staden som idag kallas S:t Petersburg. En stad som under andra världskriget dominerades av de tyska nazisterna under tre år. Under åren av ockupation dödades nära tre miljoner av Leningrads befolkning och ytterligare en miljon medborgare svalt ihjäl. Putins pappa sårades svårt under kriget och mamman var nära att dö av svält. Innan Putin föddes dog två av hans syskon i difteri. Livet i Leningrad var svårt under Putins första år. Putins familj hade ett rum och delade en lägenhet med två andra familjer utan badkar, hett vatten och värmen är det oklart med men sannolikt begränsad. Under sovjettiden begränsades elkonsumtionen periodvis av att använda belysning så få timmar som möjligt. Pappan arbetade mycket liksom mamman för att klara familjens behov. Vid föräldrarnas frånvaro tog ett center för barn hand om honom där han mobbades svårt.
Putin räddades från kriminalitet av en judolärare som såg en talang i honom liksom en lärare tog honom under sitt beskydd i småskolan. Han fick lära sig disciplin och träna sitt intellekt av dessa två beskyddare. Putin fick bra betyg i högstadiet och fortsatte sedan till juristutbildning och anslöts till KGB. Denna bakgrund bidrog till en man med förkärlek till machokulturen och konsten att tänja på sanningar och att utöva desinformation. Han blev en KGB-officer som kulturellt och psykologiskt knutits till ett Sovjet som inte längre existerar.
Putin har höga poäng på ACE-skalan som indikerar ökad risk för både mental och fysisk ohälsa i vuxenlivet. Putins många ACE-poäng samlas av hans bristen på mat, otillräckligt stöd i hemmet, mobbing, neglekt, sannolik depression hos föräldrarna eller en av dem och av att hans föräldrar sannolikt överförde obearbetade krigstrauman. Vad som också bidrar till risker för oönskade beteenden är att han inte fått utveckla en trygg anknytningsstil som består av starka emotionella band mellan en vuxen och barnet då föräldrarna mest var frånvarande av arbete och av de svårigheter livet i Leningrad innebar. Det tycks som andra trygga förebilder saknades av mostrar, fastrar, mor- och farbröder, mor- och farföräldrar, kusiner och syskon. Ekonomisk och psykologisk trygghet, vänlighet och närhet saknades under Putins barndom.
Ingen föds ond
Barn formas av sin miljö och inte ens genetik är avgörande för en människas utveckling. Barns formas utifrån dess sociala och ekonomiska villkor och egna förmågor. Vi vet inte allt om Putin men med andra barnstudier går det att förutsäga hur ett barn sannolikt utvecklas. Alice Miller som är en känd psykolog och författare skrev:
”Children who are given love, respect, understanding, kindness, and warmth will naturally develop different characteristics from those who experience neglect, contempt, violence or abuse, and never have anyone they can turn to for kindness and affection. Such absence of trust and love is a common denominator in the formative years of all the dictators I have studied. The result is that these children will tend to glorify the violence inflicted upon them and later to take advantage of every possible opportunity to exercise such violence, possibly on a gigantic scale. Children learn by imitation. Their bodies do not learn what we try to instill in them by words but what they have experienced physically. Battered, injured children will learn to batter and injure others; sheltered, respected children will learn to respect and protect those weaker than themselves. Children have nothing else to go on but their own experiences.”
Miller menar vidare att barn som sårats fortsätter att såra andra. Bara med en dålig erfarenhet utan tillräckligt många positiva upplevelser får en människa sannolikt problem. Alla de barn Miller studerat av seriemördare och diktatorer var själva offer för extrema grymheter.
Putin återupprepar sin historia
Madeleine Albright, statssekreterare mellan åren 1997–2001, träffade Putin med Jeltsin och skrev om detta möte den 23 februari 2022 i New York Times. Hon beskriver Putin så kall att han påminde om en reptil:
Whereas Mr. Yeltsin had cajoled, blustered and flattered, Mr. Putin spoke unemotionally and without notes about his determination to resurrect Russia’s economy and quash Chechen rebels. Flying home, I recorded my impressions. ’Putin is small and pale,’ I wrote, ‘so cold as to be almost reptilian.’
Madeleine fortsätter med att sen hon mötte Putin har han fortsatt ignorera demokratisk utveckling och har Stalins sätt att tolka sin omvärld. Putin har ägnat sig åt att samla politisk och ekonomisk makt till sig själv och krossa motstånd för att kunna återskapa rysk dominans i de numera grannländerna och före detta sovjetstater. Putin tycks vara säker i att amerikaner delar hans cynism och lust till makt och öppnar inte för någon annan världsbild.
Även fast en person med makt som Putin omges av andra inflytelserika beslutsfattare och Putin har haft lång tid på sig att välja sina närmaste, i ett land som länge utvecklat konsten att styra sin befolkning utan att folket har fått vara med och bestämma i fria, öppna val. En och annan motståndare har mördats och utsatts för mordförsök under Putins tid.
Den 23 februari sa Putin att syftet med invasionen med Ukraina är att skydda folk som under åtta års tid utsatts för förudmjukelser som folkmord, utfört av Kievregimen. Ukraina ska avnazifieras. Orden om folkmord och nazism är en upprepning av hans egen barndom och har inte mycket att göra med Ukrainas samtid. Putins benägenhet att vilja framstå som tuff och agentlik är utöver en föreställning om att bli populär bland folk i allmänhet också ett beteende en mobbad. Under en presskonferens hos Wahington Post sa Putin att det är bra att använda militär makt för att lösa problem, för att undvika att verka svag. Putin fick frågan om han tycker att de goda måste framställas som svaga och hjälplösa? På det svarade Putin att ”god betyder att ha förmågan att försvara sig själv.”
Putin känner sig hotad av Ukraina och ser sig själv som offer. Han måste skydda sig själv precis som när han var ung och hittar anledningar för att rättfärdiga en invasion. Putin agerar ut sitt lidande, det han gått miste om och sin familjs existentiella hot som han växte upp med. Med sin invasion upprepar han det våld han upplevde sannolikt helt omedveten om orsaken till sitt eget beteende, samtidigt som har upprepar våldet mot människor i Ukraina.
Miller anser tvärtemot Putin att styrka inte finns i makten att förstöra. Äkta styrka avgörs av förmågan att uppleva de egna känslorna och den egna historien för att bli fri och därefter ta medvetna beslut. Jag tvivlar inte en minut på att Putin med alla andra mobbade och hårt ansatta människor behöver bemötas av medvetna beteenden och inte av omedvetna för att bryta våldskedjan från generation till generation.
/Ulrika Westerberg
Rädslan för att ryckas upp med rötterna
Publicerat: mars 21, 2022 Sparat under: Lindha Holmqvist, Min berättelse, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarDet finns något som påverkar mitt psykiska mående ganska mycket, men som är oerhört svårt att prata om. Jag fyller 40 till sommaren, men jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder gjort. När jag var 25 sa min psykolog att jag hade en medelålderskris.
Jag väljer att berätta vissa delar av min uppväxt för att ni ska förstå mig och den person jag är idag.
Jag har växt upp som en nomad, utan ett fast barndomshem. Ständigt på väg någonstans.
Jag har flyttat runt och haft bostad på många olika ställen. Men aldrig haft ett hem. För mig är definitionen av ett hem en plats där man känner trygghet och kan få avkoppling. Det har inte jag haft under min uppväxt.
Jag har aldrig vågat slappna av och känna mig trygg, eftersom jag aldrig vetat hur länge jag får stanna på den platsen.
Allt flyttande och otrygghet har gjort att jag har byggt upp en mur omkring mig, ett försvar mot att känna och tvingas till tuffa avsked.
När jag var 8 år började jag stamma jättemycket och jag tror att det blev en reaktion på allt.
Stamningen är kvar hos mig än idag, men den är inte påtaglig. Det kommer när jag tänker på det eller om jag blir väldigt ivrig och vill säga mycket.
Idag har jag ett hem och en fast punkt. Jag har bott i staden Oskarshamn sedan 2001.
Man ska inte förverkliga sina drömmar genom sina barn, men i mitt fall så har jag gett mina barn det jag inte fick. De har fått växa upp på samma ställe och aldrig behövt byta skola. Jag vill fortsätta ge de den tryggheten jag aldrig fick.
Det har satt spår hos mig som är som ärr i själen.
Även om jag vet att jag inte behöver flytta eller ryckas upp med rötterna så är jag ändå rädd att någon ska tvinga mig till det.
Det är en känsla som jag har lärt mig att leva med. Min psykolog har sagt till mig att våga tänka det värsta tänkbara. För det är bara tankar och inget som är farligt.
//Lindha Holmqvist
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.