Är tretton procent av svenskarna rasister?

Hannes 4Frågan är förstås omöjlig att svara på. Det kan nog dessvärre vara fler, men det kan också vara färre. Sverigedemokraternas valresultat bör dock inte självklart tolkas så som min rubrik antyder. Mycket talar för att en stor andel av väljarna snarare vill uttrycka allmänt missnöje med att de etablerade partierna över huvud taget inte har velat möta den oro och de konflikter, som en stor invandring kan medföra. Självklart innebär den i första skedet kostnader för landet, och självklart kan den ge grund för ”friktion” mellan människor med väldigt olika kulturell bakgrund. Den verkligheten bör givetvis inte förnekas eller ignoreras, eftersom det snarare ökar både motsättningarna och politikerföraktet, än tvärtom.

Vad som är viktigt att peka på är förstås vad alternativet till en generös flyktingpolitik skulle vara. Skall vi av bekvämlighetsskäl stänga dörrarna för människor som flyr för sina liv eller från dödlig misär? Hur formar en sådan hållning oss som människor och moraliska varelser? Kan man vara humanist gentemot vissa människor, om man inte är det mot andra? I mina ögon är det omöjligt, eftersom man då ger människor olika värde.

Sverigedemokraterna rider på människors oro för att kostnaderna för invandringen skall tränga ut välfärden för behövande bland etablerade svenskar (exempelvis människor med psykisk ohälsa). För att inte förstärka oron och öka motsättningarna är det därför oerhört viktigt att man försöker möta alla svaga gruppers behov, såväl invandrares som barns och äldres, sjukas och arbetslösas. Då duger det inte med en politik som ökar klyftorna i samhället! Välviljan gentemot flyktingar är beroende av att utsatta grupper bland etablerade svenskar inte känner sin egen situation hotad, samtidigt som de kan konstatera, att bättre bemedlade medborgare får sina privilegier ytterligare förstärkta.

I ett längre perspektiv vet vi att invandringens ekonomiska nettoeffekt är positiv. För att inte tidsspannet till att den situationen inträder skall bli för långt, och i många människors sinnen utmanande, är det också oerhört viktigt att flyktingarna så snabbt som möjligt kan lära sig svenska, få egen bostad och komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Här har samtliga kommuner(!), staten, näringslivet och vi alla ett stort, gemensamt ansvar att hjälpa till. Om detta kan ske i god ordning rycks grunden för segregation och motsättningar undan.

Vi bör givetvis också stå upp för jämställdhet och demokratiska värderingar. Varhelst andra föreställningar dyker upp, vare sig de kommer från främlingsfientliga partier, religiösa fundamentalister, etablerade svenskar eller invandrargrupper, bör de bemötas med debatt och sakliga motargument. Annars finns det risk att landet faller isär och mörkare krafter tar över.

/Hannes Qvarfordt


Självbild på minus

PaulinaDet är namnet på debatten som jag fick delta på i dag. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös men efter en liten stund så insåg jag att det inte var så mycket att vara nervös för. Orden flöt på och jag bestämde mig för att vad som en sker så kör jag på så som jag har tänkt ut i mitt huvud. Det kan vara lite svårt att förstå det språket som används bland politiker så jag tänkte att hålla det så enkelt som det bara gick.

Allt fler barn går ut skolan idag utan grundutbildning och det är inte deras fel att systemet inte räcker till. För varje barn som saknar grundutbildning slås faktiskt benen undan på dem. De får taskiga förutsättningar och en självkänsla på minus. För när du ser tillräckligt många hoppa över ett hinder du inte klarar av själv så börjar du tro att det måste vara något fel på benen som bär. Men så enkelt är det inte.

För att göra en förändring måste vi inse att man inte kan trycka in folk i mallar. Visst hade det varit fantastiskt om man kunde skapa en reform eller lagändring som passar alla. Men jag tror på ett system som är tillräckligt flexibelt och som tillåter att bli vridet och vänt på efter individens behov. Det måste ju löna sig att tänka långsiktigt och inte ett år i taget. Hur skall vi kunna ha en välfärd om de som ska arbeta och bygga upp den går runt och faktiskt tror att de är värdelösa? Att de inte har något att tillföra och att de inte behövs? Hur ska man orka kämpa för sin ekonomiska trygghet eller arbete när man knappt orkar vakna på morgonen och göra sig en macka. Och på toppen av det så är du beroende av ett samarbete mellan olika myndigheter och aktörer,  ibland runt 45 olika kontakter. Det måste kunna fixas på något annat sätt. Man kan inte lägga ansvaret på en person som inte klarar av det. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd stötta och ha tålamod och när man ser att personen är redo, då ska de ges möjligheten att ta kontrollen över sitt liv.

Men man får inte glömma att detta är frågan om unga som har så mycket misslyckanden i bagaget att det faktiskt gör ont i kropp och själ att försöka igen. Det gör ont att våga tro igen på att det kan fungera. Det finns ett fantastiskt citat här som jag gärna vill dela med mig till er. ”Everybody is a genius but if you judge a fish by it´s abilaty to climb a tree it will live it´s whole life beliving that it is stupid”. Vad är det för samhälle vi är på väg mot när man inte kan få vara sjuk ifred, utan måste uppfylla vissa kriterier för att tas på allvar och få hjälp?

Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga och att samhället har ett ansvar för att ge våra barn en bra knuff in i livet. Samhället har ett asnvar att ge bättre förutsättningar eller åtminstone så bra förutsättningar som möjligt och så tycker jag inte att det är idag.

I debattpanelen fanns det många bra deltagare. Jag minns inte helt namnet på alla men här kommer en bild på mig och Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, som var med.

/Paulina Tarabczynska

bild

 


Lämna skammen

Anne-SofieJag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.

Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.

Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig.  Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?

Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.

Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.

Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.

I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.

Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.

Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!

/Anne- Sofie Höij


Den ouppfostrade psykiatrikern

Hannes 4En känd överläkare i psykiatri är i full färd med att vrida den demokratiska, svenska samhällssynen i en obehagligt svaghetsföraktande riktning i kraft av sin ställning och mediekåthet. Jag talar om mannen som personligen ville ge konstnären Anna Odell en spruta Haldol, ”så kan hon se hur kul hon tycker att det är”, efter hennes simulerade psykos och tvångsintagning 2009 – alltså David Eberhard.

Eberhards ståndpunkter kan kort och givetvis förenklat sammanfattas så här:

1. Vi är trygghetsnarkomaner och lever i en överbeskyddande stat. Resultat: Vi lär oss inte att hantera livets normala törnar och realiteter (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

2. Vi förstår inte hur bra vi har det och blir därför kränkta av minsta oförrätt och ifrågasättande (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

3. Barn tål mycket mer än vi tror men vi uppfostrar dem inte längre. Vi ”curlar” dem och låter dem ta över makten i familjen. Som barn får vi därför för höga förväntningar på livet och kan då inte hantera motgångar och besvikelser när vi blir äldre (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

Ännu mer koncentrerat kan man alltså säga, att Eberhard anser att vi mår alltmer psykiskt illa, därför att vi har det för bra, är för trygga och har för stora förväntningar på livet. Låter resonemanget rimligt? Nej, naturligtvis inte, och orsaken är – vågar jag påstå – att Eberhard spänner vagnen för hästen. Eller annorlunda uttryckt: han gör symptom till orsaker och tvärtom.

1. Är vi trygghetsnarkomaner – och en del tyder faktiskt på det! – så beror det inte på att vi är för trygga, utan på att vi i grunden känner oss otrygga, dvs. raka motsatsen till Eberhards slutsats. Till skillnad från vad Eberhard anser, menar jag att dagens samhälle ställer oerhörda krav på vad den enskilda individen skall orka med och klara av. I livets alla avseenden befinner vi oss på marknader, där vi måste tävla och slåss för att finna oss en plats. Det sker dessutom i ett allt snabbare tempo, med krav och överstimulans från allt fler håll och i ett alltmer splittrat socialt sammanhang. Vi står existentiellt och emotionellt alltmer ensamma i vår kamp, vilket får förödande konsekvenser för den psykiska hälsan.

2. De flesta har det materiellt mycket bra i Sverige och västvärlden, men våra behov är inte enbart materiella. Om mitt resonemang under punkt 1 stämmer, blir vi inte alls så bekräftade och emotionellt tillgodosedda, som Eberhard hävdar, och känslan av att bli kränkta bottnar då i en grundläggande brist på identitet, självkänsla och personlig mognad, inte i okunskap om ”hur bra vi har det”.

3. Besvikelse och desillusionering kan uppstå hos en tonåring av för höga förväntningar. Kanske t.o.m. en mindre utvecklingskris. Psykisk ohälsa har däremot betydligt djupare rötter och uppstår knappast av sådana skäl i den åldern. Eberhard påstår att ett barn inte påverkas särskilt mycket av sina föräldrar, utan mer av sin jämnåriga omgivning. Till att börja med motsäger han därmed sig själv, eftersom han ju anser att en ”curlande” uppfostran skapar barn som inte kan hantera den verklighet de senare i livet möter! För det andra innebär hans påstående, att en tonåring formas mer av omgivningen, än ett oerfaret småbarn, som är skyddslöst beroende av sina föräldrar och osorterat suger i sig allt i sin omvärld. Naturligtvis ett fullständigt ohållbart resonemang, som dessutom inte alls har det vetenskapliga stöd han hävdar.

Eberhard brukar ge som exempel, att ungdomar nu ofta söker psykiatrisk vård för att deras pojk- eller flickvänner har gjort slut och att det tyder på för höga förväntningar och för överbeskyddad uppväxt. Trots sin profession som psykiatriker – som borde ha gett honom bättre insikter – bortser han därmed från att sådana händelser kan vara utlösande faktorer för en tidigare grundlagd emotionell bräcklighet och att ungdomarnas vårdsökande därför kan vara fullt rimligt och motiverat. I dagens socialt splittrade samhälle har ungdomar dessutom ofta sämre möjligheter än förr, att söka stöd i nära och förtroendefulla relationer till vuxna.

Jag instämmer gärna med David Eberhard i att barn behöver föräldrar och andra vuxna, som vågar och klarar att ta sitt vuxenansvar i relation till barnen. Man skall inte vara jämbördig ”kompis” med sina barn, utan ansvarstagande förälder. Däremot hoppar Eberhard i fullständigt galen tunna, när han förfäktar att den ökande psykiska ohälsan beror på ett för skyddat liv, i ett samhälle där vi har det för bra. Den ökande ohälsan begränsar sig inte till Sverige. Mönstret ser likadant ut i hela västvärlden och den övriga industrialiserade världen och har inte sin grund i för stor trygghet, utan i en ny och förödande form av stress, som människan aldrig tidigare har varit utsatt för.

De barn som får allt de pekar på är heller inte de som mår sämst i dagens samhälle. De värst drabbade barnen kommer från socioekonomiskt utsatta miljöer, där ”curlingen” knappast är något utbrett fenomen. Eberhards resonemang leder oundvikligen till cynism och svaghetsföraktande tänkesätt, där boten mot dagens problem blir en återgång till tidigare seklers hierarkier, tuffare behandling av barn och ökade orättvisor. Han ser vad som händer i samhället, men drar helt felaktiga slutsatser.
/Hannes Qvarfordt