Personligt ombud är en funktionsrätt

Publicerat: december 15, 2016 | Författare: | Sparat under: Diskriminering, Fredrik Gothnier, Personligt ombud | 1 kommentar

Personligt ombud (PO) är en insats man kan söka om man har Fredrik-allvarig1-låg1en psykisk funktionsnedsättning. Får man problem med myndigheter, faller mellan stolarna eller har svårt att föra sin talan kan man söka tjänsten. Insatsen är viktig för många, och en persons livssituation kan få en drastisk ändring mot det sämre om man inte kan hantera myndigheterna rätt. (Man riskerar att stå utan försörjning, ha svårt att betala hyran och i värsta fall bli hemlös). Kort sagt är personligt ombud en insats som inte ska underskattas.

Trots det så är personligt ombud en insats som Stor-Stockholms kommuner har skurit ned på de senaste åren. Jag vill som medlem i RSMH påstå att det finns fler personer som behöver personligt ombud än vad det finns resurser till. Det finns personliga ombud som har kö eller som tvingas tacka nej till klienter på grund av att de inte kan ta emot alla. Med stora konsekvenser för den sökande.

Vi har i Sverige en lagstiftning där svensk lag gäller, men där också FN:s konventioner ska beaktas i tillämpningen. Sverige har accepterat FN:s konvention om funktionsnedsättning. Där står bland annat att personer med psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till tillgänglighet i samhället, på lika villkor som andra.

Beakta följande problem: Tänk dig att du har en psykisk funktionsnedsättning som gör att du måste ha kontakt med sex eller sju myndigheter. (Till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunen, landstinget). Tänk vidare att du på grund av din psykiska funktionsnedsättning inte klarar av dessa myndighetskontakter. Är det då samhället eller individen det är fel på?

Om personligt ombud kan hjälpa dig med myndighetskontakter så att du får ett drägligt eller bra liv – bryter i så fall inte kommunerna mot vad som står i konventionen om funktionsnedsättning om de inte tillhandahåller PO? Man kan därför tala om att människor med psykisk funktionsnedsättning diskrimineras då de inte får resurser att ta del i samhället!

Ett nytt begrepp i Sverige är termen funktionsrätt. Den innebär bland annat att tillämpa konventioner om mänskliga rättigheter i praktiken. Att ha tillgång till personligt ombud borde vara en funktionsrätt, enligt ovanstående resonemang.

Att diskriminera människor med psykisk funktionsnedsättning som behöver personligt ombud, strider mot konventioners syfte. Hur lång tid ska det ta innan tanken bakom konventionen tillämpas i gällande lag? Är det verkligen konsekvent att fortsätta dra in på personligt ombud?

Nej, fram för fler personliga ombud! Vi kräver vår funktionsrätt!

/Fredrik Gothnier

Med rådjur på vinterpromenad

Publicerat: december 8, 2016 | Författare: | Sparat under: djur, Linda Fändriks | 2 kommentarer

Jag har under en lång tid mått bra, och det var flera år lindafändriks_livesedan som jag hade en depression. Men alldeles nyligen knackade känslan av ångest plötsligt på. Det var inte svårt att se varför den dök upp just då. Som nybliven tvåbarnsmamma blir det inte mycket fokus på min egen hälsa, utan det mesta handlar om att barnen i första hand ska må bra. Men det blir konsekvenser om jag slarvar för mycket med mig själv.

Jag är känslig för stress, och om tillvaron saknar balans under en längre tid. Men jag är också känslig för det vackra, det fina och det som får mig att må bra. Min svaghet är också min styrka.

Promenader gör mig alltid gott och just den här dagen hade vintern anlänt och kylan bet i kinderna. Bara en sådan sak kan få mig att släppa fokuseringen på min ångest, och de tankar som gett upphov till den. Jag hade fastnat i ett ältande kring min roll i min ursprungsfamilj och slog på mig själv för att jag kände mig annorlunda, var för öppen och konstig. Hela kroppen svarade med ett illamående som gjorde att jag liksom ville få själen att kräkas.

Medan jag gick på min vinterpromenad i kvällsskymningen och drog djupa andetag för att lugna mitt inre så dök fyra rådjur upp framför mig på den lilla vägen. De gick helt stilla på led. Jag blev så betagen att allt annat försvann. De tittade bakåt på mig och fortsatte framåt i lugn mak och jag följde efter. De väckte sådan beundran och vördnad att min känsla inombords ganska snabbt byttes ut. Det var som om det var meningen att de skulle dyka upp just då och följa med mig en stund. Jag hann ifatt mina tankar, och ersatte dem med mer positiva tankar. Till exempel att jag kände mig stolt över tacksamheten som jag kände för livet just då, för min känslighet och eftersom jag är den jag är av en anledning!

/Linda Fändriks