Att flytta som fattig

En del hävdar kokett att de ”Hemnet-knarkar”. Jag är möjligtvis lika beroende av lägenhetsannonserna på Boplats Syds och likheten mellan oss är väl att jag också bara drömmer och aldrig kommer till skott med mitt bostadsbyte, för att flytta och leva på existensminimum är inte lätt. Jag har stått i den allmänna bostadskön i fyra år och nu har det äntligen börjat trilla in inbjudningar till lägenhetsvisningar från olika fastighetsföretag som lägger ut lägenheter till allmännyttan. Det som finns kvar av allmännyttan vill säga.

Det kommunala fastighetsföretaget i min stad, MKB, har sålt ut en del av sina lägenheter men har fortfarande kvar orenoverade, billiga lägenheter till uthyrning i många områden i stan.

Det gigantiska fastighetsföretaget Akelius har i någon slags raid köpt upp mängder av fastigheter i Malmö och jag bor i en av dessa. Företaget genomför en omfattande uppgradering av samtliga lägenheter i sin ägo, den nya standarden kallar de för Akelius Lyx. Denna standard innebär att allt ser nytt och blankt ut och framför allt, att hyrorna höjs betydligt, såklart, det är hela poängen med renoveringen, inte att det ska bli mer trivsamt för de boende utan för just, pengarna. Det ska in nytt kök, bad och golv vare sig det är nödvändigt eller ej, allt ska bort av det gamla och det nya, blanka ska in. Det strösslas med vitvaror som diskmaskin, egen tvättmaskin och torktumlare samt mikrovågsugn för att öka känslan av verkligt lyxliv.

När jag en gång frågade en av deras lägenhetsförmedlare om folk verkligen har råd med dessa höga hyror svarade hon att det hade de, de är unga och har arbete allihopa och är villiga att betala. Jo, tänkte jag, de som ni accepterar som hyresgäster har ju det och det finns heller inga alternativ i bostadsbristens Sverige, man tvingas att betala hutlöst mycket för sitt boende vare sig man vill eller ej om man inte kan köpa en lägenhet vilket hade varit mer ekonomiskt. Men utan fast arbete – inga bostadslån.

Jag lämnade en mycket fin etta i ett Akeliusägt hus, med ett originalkök från 30-talet med stora, platsbyggda köksluckor som nådde ända upp i taket, riktigt trägolv och ekparkett i fiskbensmönster för dryga tretusen i månaden. När männen från firman kom in för ta mått för det nya, av Akelius standardiserade köket fick jag hålla ilsketårarna tillbaka. Det kändes som ett övergrepp i det fina lilla köket som jag älskat. Hela huset genomgick denna renovering, bit för bit.

Jag hade hela tiden känslan av de höll på med att försöka sminka en gris, eftersom så mycket annat samtidigt missköttes, till exempel var det lätt att slita upp porten till trapphuset och det var inte ovanligt att det låg någon som sov ruset av sig i trappen som vi fick kliva över när barnet skulle följas till skolan och huset hade många familjer med stora sociala problem. Det var krossade rutor i parti och minut som ingen plockade upp skärvorna från, det var rökning och fimpar i tvättstugan, bråk i lägenheterna och sopberg bildades på gården. Jag hittade flera gånger länsade handväskor i trappen, ingen plockade upp hundskiten och gårdsplanen bestod enbart av sprucken asfalt.

Jag står även i Akelius egen bostadsförmedling och får annonser när något är ledigt. Tyvärr börjar de uppgraderade tvåorna på åttatusen i månaden och treorna ligger på omkring tio, elvatusen till hur dyrt som helst. Det går inte. Jag har ensam vårdnad om en 12-åring som behöver ett eget rum, så en tvåa med dörr mellan rummen är nödvändigt och kanske vågar man drömma om en trea, ett kök man kan stänga dörren till, ingen öppen planlösning mellan vardagsrum och kök som är det nya heta i trångboddheten men otroligt opraktiskt och otrivsamt.

Jag är beredd att flytta ut från centrum, faktiskt är det precis vad jag längtar efter, men drömmen om ett boende som ”alla andra har” har är full av förhinder.

Åter till den allmänna bostadskön där jag nu kommit fram så pass att jag får gå på visningar: Samtliga lägenheter som ligger ute ger minst en dubbel hyra om man har en lägenhet man själv måste säga upp med tre månaders uppsägningstid. Jag har alltså upptäckt att det inte bara är pris och läge som är viktigt att notera i annonsen, utan även datum för inflyttning. Det kan nämligen bli en, och upp till så många som tre, dubbla månadshyror vid inflyttning. Till detta tillkommer såklart hyra av flyttbil. Ja, och flyttgubbar också eftersom jag inte känner någon som jag skulle kunna fråga om hjälp att bära. Det blir några tusen till. Vet ärligt talat inte hur det ska gå till med min inkomst som ofta understiger existensminimum.

Att direkt höra av sig till fastighetsförvaltare är inte att tänka på. Med den hårda konkurrensen är jag chanslös, jag har ju inte en anställning, ingen lön att komma med och ingen i sikte heller.

Många som tror sig vara hjälpsamma kommer ofta med det käcka förslaget att jag ska anmäla mig till de privata bytesförmedlingar som finns, där hyresgäster kan byta sinsemellan och till och med få till triangelbyten för att få tag på just den där drömlägenheten de längtat efter. Jag har försökt och förnedringen det innebar när jag var den i byteskedjan som blev nekad att ta över kontraktet till lägenheten jag försökte byta mig till på grund av avsaknad av just lön och fast arbete, avhåller mig från att utsätta mig för detta igen.

Tittar även på Blocket och hittar några radhus och liknande utanför stan som verkar fina och hyrs ut av privata ägare. I annonserna så står det att vill ha barnfria hyresgäster med fast anställning som helst veckopendlar och som kan och vill ställa upp på att fixa huset vid behov och som givetvis inte har någon hund. Alltså, absolut inte jag.

/Jenny K Lundgren