Jag såg dig

Till tjejen utanför kyrkan idag: jag såg dig. Jag såg hur ni grälade, jag hörde det. Jag såg hur han avslutade grälet med att kasta en full ölburk efter dig, på gatan utanför kyrkan. Jag hörde på när han skrek efter dig; hur ful du är och att han ändå inte ville ha dig, att ingen ville ha dig. Han beskrev varför ingen ville komma dig nära; det är för du är så frånstötande, fast han han var mycket grövre i mun än så. Han hade två kompisar som kretsade kring honom när han gjorde detta, två kumpaner som låtsades att det regnade, för det är ju så det fungerar.

Du gick. Männen gick åt andra hållet och jag såg hur kompisarna slätade över det han just sagt, nu skulle de glömma allt, det är så det fungerar; inget har hänt, ingen har gjort något fel, ingen har hört något, vi ska bara fortsätta som vanligt och inget ska rubba möjligheten till nästa rus, inget ska störa vägen till nästa fest.

Mannen och hans två följare anslöt sig till resten av gänget av de öppet missbrukande individer i vårt område. Jag stod kvar och såg att du stannade efter att du gått en bit och tusen desperata tankar och känslor måste ha grumlat ditt omdöme, för du om vände gick efter honom. Så klart. Ditt ansikte lyste av förtvivlan.

Det var jag som stod med den lilla hunden på gräsplanen vid kyrkan, det var jag som tittade på dig, det var jag som såg allt hända. Jag såg att det gjorde för ont, att ensamheten inte gick att uthärda för dig i den här stunden.

Jag fylldes av en stark önskan, en bön, om att du en dag ska ska stå över allt det där, att livet du har nu bara är ett mörkt minne, att du en dag får sitta på kanten av en sandlåda och bygga en sandkaka med ditt barn och att det är sol och att ni har en cykel med barnsäte på, att ni är fria att åka vart ni vill på den där cykeln. Att ingen man kan smutsa ner det ni har.

Och jag ville berätta att allt detta har hänt mig, har hänt andra. Jag såg ditt ansikte idag, hur det till bredden fylldes upp av sorg, av ensamhet. Jag såg dig.

/Jenny K Lundgren


Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?

Jenny K LundgrenJag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.

Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.

Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.

Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.

Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.

Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.

Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.

Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.

Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.

Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.

Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.

Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.

/Jenny K Lundgren

PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.

Screenshot_insta


En osäker försäkring

Jenny K Lundgren

Det är dags att söka sjukpenning igen, på 50 procent, jag har gjort det många gånger förr och nu har jag under en tid levt på försörjningsstöd. Jag fyller i blanketten och bifogar de nödvändiga dokumenten och läkarintygen och skickar in.

Försäkringskassan har redan mycket information om mig i sina arkiv men handläggaren är såklart ny, det är de alltid. Handläggaren svarar på min ansökan och begär ytterligare beskrivningar av min läkare som kompletterar med att skicka in en lång och ganska uppretad harang på ungefär en tättskriven A4-sida till.

Efter en tid får jag får ännu ett brev från Försäkringskassan, på så hårt uppstyltad byråkratiska att det gör att man misstänker att det är en dator som har svarat, som säger att läkarens beskrivningar är fortfarande är bristfälliga och behöver kompletteras igen.

Jag ringer upp och undrar hur mer dokumentation egentligen är möjlig, vad har hänt med alla observationer och intyg som gjorts i dyra tester i år efter år? Jag får ett förslag om att vänta på avslag för att sedan överklaga det. För att ytterligare hjälpa mig (antar jag) börjar handläggaren sedan att i detalj beskriva för mig vad det är de vill ha av min läkare och då börjar det snurra rejält i skallen på mig: är det verkligen sant att jag, åter igen, sitter i ett samtal med Försäkringskassan som handlar om hur jag ska undervisa min läkare i hur han ska formulera sig i mitt sjukintyg?

Inombords darrar jag men anstränger mig för att svara artigt att den här situationen känns absurd, att jag inte kan göra det hon ber mig om, jag är inte läkare, det är jag som är patient i den här situationen. Ändå sitter jag lamslagen av ångest halva natten och söker på internet efter regler och formuleringar och skriver så tangentbordet glöder. För att jag är förtvivlad. Min son undrar när jag ska gå och lägga mig. Det ska jag inte.

Det finns inget säkert med en sådan här socialförsäkring. Om det är så att Försäkringskassan har direktiv från högre ort om att inte längre bevilja sjukpenning för psykisk ohälsa så kanske det är bäst att de går ut med det helt öppet. Ja, det kanske är så att Försäkringskassan sätter helt unga personer i sitt första jobb i handläggareledet och ger dem stränga åthutningar om hur de hellre ska fälla än fria, underkänna dokumentation och ge avslag där varje kryphål i byråkratin finns, att de ska efterfråga mer och mer bevis till den grad att den sjukskrivne eller hens läkare ger upp och ärendet läggs ner. Den sjukskrivne blir lidande, och utförsäkrad, och så håller man sjuktalen låga, siffrorna snygga.

Den oro detta ger upphov till är obeskrivlig, hur menar de att en dels ska handskas med sina egna problem som en är sjukskriven för, och dessutom själv skapa sitt eget sjukintyg? Jag önskar att jag aldrig ansökte om ny sjukpenning, varför kan jag inte bara fortsätta med försörjningsstödet? Men det får jag inte, med försörjningsstöd kommer krav om att vara ute på arbetsmarknaden och söka arbete samt att söka alla tänkbara bidrag och uppge varenda inkomst. Jag gör alla rätt men får ändå fel.

Jenny K Lundgren

 


Som ett rö för myndighetsvinden

Människor vill veta hur det ska gå för dem. Alla vill så klart planera, tänka framåt, ordna så att de har något att se fram emot, som en morot, som något fint att tänka på. Man vill gärna se en plan framför sig, en möjlig utveckling, ett mål eller en väg man önskar gå. Jag tycker det är rätt grundläggande.

I flera år har jag befunnit mig i myndigheternas kvarnar. Man får aldrig veta hur det ska gå för en. Ibland får man en plan på några veckor framöver men när man frågar vad som händer efteråt eller om man inte skulle klara av det planerade, får man så ofta svaret: tänk inte på det nu. Efter ett tag märker man att det inte är någon idé att fråga för man får inget svar. Man förväntas acceptera att man inget vet om sin framtid, man förväntas leva som ett rö för vinden, utan att tänka på vare sig gårdagen eller morgondagen.

Men samtidigt kan allt ändras som genom ett trollslag från handläggaren och vips befinner man sig i en annan situation med andra, okända spelregler och förutsättningar som man inte har någon som helst överblick eller kontroll över. Det otäcka är när man börjar förstå att de med makt över ens liv inte själva vet, att ingen vet, att de säger sådär för att det inte finns något svar.

Om jag var en tibetansk munk i fullständig harmoni med alltet hade jag kanske klarat av att stanna i det direkta nuet hela den vakna tiden, inte tänka på något annat än just nuet. Men det är för mycket begärt av mig och jag har liksom inte den ambitionen heller. Jag vill gärna veta någonting, jag vill inte ständigt få svaret att jag inte ska tänka på framtiden för jag vill faktiskt veta. Jag vill kunna planera någonting inför sommarn för mig och mitt barns skull. Jag vill slippa gå i oron över att falla i onåd hos någon person med makt över mitt liv som kan bestämma sig för att jag inte får lov att vara ledig och bortrest en vecka under sommarlovet om jag nu lyckas fixa något jag har råd med.

Det handlar om att inte veta ifall den nya handläggaren gillar en eller inte, om vederbörande har det bra eller dåligt på jobbet för tillfället. Att inte veta hur spelreglerna kommer att vara i den nya, okända situation man ständigt hamnar i. Allt du vet är att du inte har möjlighet att säga nej, och med det har du inget medbestämmande i hur du ska bli behandlad. Och om du skulle säga nej, kommer det inte att falla väl ut för dig.

Så mycket låter de dig i alla fall få veta.

/Jenny K Lundgren


En släng av vanlig weltschmerz

Jag tittade på Malou efter tio på TV4 häromveckan, veckans tema var ”pillersverige”, om det fasansfulla i att var tionde svensk tar antidepressiva. Och så kommer den igen, känslan av att det här programmet inte är riktat till mig.

Därför skulle jag vilja säga något till de som tittar: Först till dig, vanliga människa, som mår dåligt under en period i ditt liv för att något hemskt har hänt dig och fått dig att känna stor smärta och nedstämdhet. Du kanske har blivit arbetslös, fött barn, förlorat en anhörig eller skiljt dig, så det är inte särskilt konstigt att du känner smärta. Och det är heller inte sjukt, så klart, det tror jag vi är alla eniga om, då är det kanske inte medicin och diagnos du ska ha. Sen är det inte så enkelt, livet, att man kan säga till någon som lider att det går över, du får snart ett nytt jobb eller en ny livspartner, utan vi kan alla drabbas av den stora tomheten, av weltschmerz, och särskilt i dessa situationer kan den övermanna oss, skrämma oss.

Om du för några år sedan var en fungerande person som har mått bra i hela ditt tidigare liv, om du har fått en bra uppväxt där dina föräldrar har hjälpt dig utvecklas, om du har normala relationer som stärker dig, då kanske du kan tacka nej till antidepressiva läkemedel. Du kanske ska bita ihop och ta lite fler långpromenader, äta mindre snabbmat, gå ner i vikt, anmäla dig till en kurs.

Men om du inte kommer från ett hem där det normala är att man ger barnen stöd, och om du på grund av det har utvecklat egna strategier för att överleva; skära dig, svälta dig, hata, isolera dig och så vidare, om du inte har haft det soligt och lätt och under en längre tid har fått se ditt liv präglas av dina inre smärtor eller av problem som kommer från känslolivet, vare sig de är orsakade av dåligt stöd under uppväxten eller av biologiska faktorer, eller som i, så vitt man vet i de flesta fall, en kombination av de båda; sårbarhet och utsatthet. Om du tagit till egna medel i form av sprit, knark eller tabletter för att få bukt med dina känslomässiga problem, då är det inte så konstigt om du behöver både vård, läkemedel, terapi och vila, det är inte du som ska känna skuld för att du är en av de svenskar som tar emot vård från psykiatrin och kryddar statistiken med ditt läkemedelsintag. Det är inte dig de talar om på teve, de talar om sig själva, om medelsnittsmänniskan, som har medelmåttigt ont under en begränsad period.

Ibland tar jag illa upp av samtalet i media, om ”pillersverige” som var temat under hela veckan i Malous program, jag vet att jag är en som tar mediciner, en massa mediciner. Ibland är skulden så svår att jag försöker trappa ner, sist fick det hemska konsekvenser, jag kan inte, jag får acceptera att jag kanske måste ta mediciner i resten av mitt liv, det är okej, men jag hade gärna sluppit skuldkänslorna.

/Jenny K Lundgren