Jag skriver

Jag skriver varje dag i en tankebok. Jag skriver för att lätta på trycket. Det är så skönt att låta pennan fara fram över pappret. Se vad som kommer. Det kan bli hur osammanhängande som helst, men vad spelar det för roll. Jag skriver ju inte blogg i min tankebok. Den är till för att lugna hjärnan. Sortera, rensa, bearbeta, tänka högt, komma vidare med jobbiga saker.

Jag tror att det är hälsosamt att skriva. Det finns forskning på detta. Det är som meditation för hjärnan. Man stimulerar båda hjärnhalvorna och det sker bra saker. Att skriva för hand är bäst. Man är kreativ en stund. Viktigt att uttrycka sig. Man kan ju göra många olika saker men penna och papper finns alltid lätt till hands. Jag tycker det är så spännande att se vad som kommer. Sen använder jag ibland materialet till att skriva blogg. Då måste det vara lite mer sammanhängande och det är rolig utmaning.

Att skriva blogg är att byta funderingar med andra. Jag blir så glad när jag får kommentarer. Man ska inte tala om för andra vad de ska göra men jag vill ändå förmedla att skrivandet faktiskt hjälper mig. Om du inte gör det redan så testa lite. Tankeboken blir en kompis som man kan berätta vad som helst för. Jag brukar ta ut svängarna ordentligt ha ha. Hoppas ingen läser den, då blir jag tokigförklarad på riktigt.

Kram på er,

Helena

Att bli något

Det var så mycket jag ville med livet. Jag skulle bli något stort. Jag drömde om att bli kändis. Hade massa olika jobb tills jag blev lärare, som visserligen var stort, men fixade tyvärr bara sju år. Jag älskade mitt jobb. Nu känner jag frustration över att min funktionsnedsättning hindrar mig att fungera. Ändå har jag hela tiden gjort mitt bästa. Det gör ont inombords. Det är så det känns. Jag längtar så efter saker som aldrig blev. Man säger till mig att acceptera livet som det är. Men det är inte alltid så lätt. Jag försöker. Jag är så mycket mer än sin ångest men ofta känns det som jag sitter jag fast. Det känns som att putta ett berg framför sig. Mycket tar emot och så tänker man på allt man borde klara. Ibland känns det lite bättre och då vågar jag knappt tro att det är sant. Jag undrar vad är det för konstigt med hjärnan?. Det borde ju gå att påverka fortare. Hjärnan är ju så formbar!

Det känns som något slags energi som vill ut, men jag kan inte riktigt hitta formen för den. Jag vill leva ett normalt liv. Drömmar om att vara normal och leva livet blev ett virr varr av konstiga känslor och tankar. Och ångesten gnager och tröttar ut en. Vem är det som bestämmer egentligen? Hjärnan eller jag? Kan jag styra själv? Det känns inte alltid så.

Håller på att läsa en bra bok som ska hjälpa mot ångest. Ett sätt att ta kontrollen över ångesten är att möta den. Tänka att kom igen då ångesten visa hur hemsk du kan bli och verkligen gå in i den. Tanken är att man ska visa den att man inte är rädd. Rädsla föder mer ångest. Konstatera vilka ångesttankar man har, se dem, namnge dem och sedan låta de passera. Och fortsätta pyssla med det man gjorde. Sen ska man öva sig på att vara tacksam för sådant man tycker om i livet. Det funkar inte när man har ångest men passa på de stunder det känns lite bättre. Sedan är det viktigt att få i sig B12, magnesium, omega 3 och persilja, som innehåller apigenin som är ångestdämpande. Och så ska man ju vara här och nu. Vem har inte hör det förut? Men man kan ju faktiskt inte leva i framtiden fast det är svårt att låta bli att oroa sig för det som skall komma. Det har jag alltid haft svårt för. Men har man en grundångest är det lätt att det blir så.

Faktum är att jag tycker det känns lite bättre nu när jag följer bokens råd, men när jag är trött är det svårare.

Varför skriver jag allt det här? Kanske någon annan känner igen sig? I så fall är du inte ensam. Som sagt, Passa på och njut av de stunder som är bra. Träna hjärnan i att må bra! Det är känslorna man måste träna.

Intellektet kan aldrig förstå ångesten. Har försökt förstå ångesten och tänka bort den i 30 år! Men aldrig lyckats. Har du lyckats? Skriv gärna i kommentarer hur du gjorde.

Väl mött, Helena