Hönan eller ägget? Ett inlägg om samsjuklighet 

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Ett beroende/missbruk leder oftast till en psykisk ohälsa.  

En psykisk ohälsa leder även till ett beroende, vanligare än man tror.  

Det blir således en samsjuklighet.  

Som för mej med så många fler är en väldigt svår och smärtsam verklighet.  

Det är så viktigt att betona att dessa olika tillstånd måste behandlas samtidigt.  

Jag har tur sen cirka 10 år tillbaks att ha ett vårdteam inom psykiatrin idag som ser hela mej, som aktivt jobbar för min samsjuklighet.  

Men vård ska inte handla om tur.  

Det ska vara en rättighet! 

Jag hoppas att det blir så snart för alla som behöver vård och stöd.  

En rättighet.  

Jag väljer att använda ordet ”självmedicinering” för egen del.  

För det var exakt så det började.  

Med lite hjälp från bup som gav mej bensodiazepiner redan i tonåren.  

Ett så kallat vårdrelaterat läkemedelsberoende som det så vackert står i pappren.  

Men usch så fult allt kom att bli.  

Väldigt snabbt.  

Toleransnivån ökade och jag fann andra illegala substanser som fungerade, trodde jag …. 

Men jag går inte djupare in på min historia nu utan ägnar texten till ”nutid” och det samhälle som våra barn och unga växer upp i just nu! 

Psykisk ohälsa ökar konstant! 

Det går längre och längre ner i åldrarna dessutom.  

Köerna till Bup är horribla, jag anser att psykisk ohälsa är ett akut tillstånd, så vad händer?!? 

Konsumtionen av substanser har oxå krypit ner i åldrarna och det finns tyvärr väldigt lättillgängligt för dem både ute på gatorna och även över nätet.  

Jag är allvarligt oroad över hur denna destruktiva utveckling ser ut bara inom några år …. 

Eller, jag vet! 

För jag var en av dessa unga själar själv en gång.  

Jag önskar att jag tagit emot hjälp så mycket tidigare.  

Men jag vågade inte.  

Fast i den onda cirkeln som blev min livsstil och vardag.  

Under alla år som det pågick missade jag utbildning och arbete.  

Något jag saknar mycket idag.  

Idag när jag är hel och ren i balans så har jag ändå inget riktigt liv.  

Jag tror att de som växer upp bland oss idag faktiskt behöver få se och höra baksidan av myntet.  

Vad händer när vännerna försvinner? 

När man sitter ensam i ett beroende utan en aning om hur att komma vidare? 

Vill man ta körkort så blir det svårt om det finns narkotika dokumenterat, till exempel.  

Även ett arbete blir långsökt.  

En bostad.  

Ekonomin bör vara stabil dessutom. 

Alla små praktiska ting som faktiskt kan vara rätt avgörande.  

Som ett missbruk kan sabba i en kort sekund.  

Om man vill må bra psykiskt så måste alla kort fram på bordet! 

Beroende är en sjukdom.  

Men så starkt stigmatiserat av oss ännu att få vågar söka hjälp.  

Media skrämmer även bort folk från beroendevård tyvärr.  

Det är tyvärr en risk att söka hjälp.  

Och det anser jag är så fel! 

Ja, droger är olagligt.  

Men ska den beroende då straffas över sin sjukdom? 

Inte logiskt nånstans.  

Men kommunen tycker om att sätta igång utredningar från anmälningar som till exempel vården måste göra på grund av detta missbruk/sjukdom.  

Detta system kan förstöra mer än det faktiskt gör nån nytta.  

Framför allt så gör det att många inte får den hjälp de behöver.  

De avstår att ens söka nån.  

Tragiskt samhälle vi har idag! 

Vem ska rädda barnen? 

Jag tror inte ett dugg på pekpinnar eller bestraffningar.  

Allting måste bygga på ett samarbete!!! 

Tillit.  

Samarbeta med en samsjuklighet.  

Idag finns inte tillräckligt med resurser inom psykiatrin att ta hand om alla hjälpsökande.  

Så tillsätt det då!!! 

Det här problemet kommer inte att försvinna, tvärtom! 

Vi snackar en massa om preventivt arbete inom psykiatri …. 

Men gör nåt istället!!! 

Dessa barn vi sviker är snart på gatan och söker hjälp istället.  

Sen är karusellen igång, många liv förstörs redan i tonåren av samsjuklighet för att det saknas resurser.  

I vårat välfärdssamhälle?!? 

När jag ser mej omkring där ute så kan det ibland kännas så sjukt overkligt att detta kan ske så öppet utan att nån gör något åt det.  

Och jag skäms.  

Jag skäms över att vara vuxen idag och bara titta på …. 

Hur faan ska det här gå?!? 

/Ylva Kristina Larsson 


Idag kan jag leva utan substanser 

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Samsjuklighet är ett brett område som berör fler än man kan tänka. 
Främst inom depression och ångestsjukdomar är skadligt bruk av alkohol väldigt vanligt. 

Jag lever med samsjuklighet.  

Det kallades tidigare för dubbeldiagnos.  

Jag förstod inte vad det var och ansåg mej inte vara en så kallad ”missbrukare”. 

Jag ville ju bara överleva.  

Och jag fann inga andra sätt än att bruka alkohol samt andra substanser.  

Jag har ett vårdrelaterat läkemedelsberoende, redan på Bup fick jag Rohypnol, vid behov …. 

Behoven ökade ikapp med toleransen och kroppen skrek efter mer.  

Jag blandade med alkohol för att få den effekt jag trodde att jag behövde.  

Jag dämpade min ångest så under väldigt många år.  

Alkohol, bensodiazepiner och amfetamin hjälpte mej att klara av tillvaron.  

Min tillvaro som mestadels var på olika hvb-hem för dubbeldiagnos eller sluten avdelning på Ulleråker.  

Sammanlagt 10 år i sträck inom heldygnsvården, när jag var mellan 17 och 27 år.  

Och under hela den tiden sidobrukade jag för att orka leva.  
 

När jag var 28 år vägde jag bara 37 kg, jag var i destruktiva förhållanden och blev svårt misshandlad.  

Jag insåg inte ens då att jag var beroende.  

Jag hade som de flesta andra fördomar på området.  

En alkoholist sitter på parkbänken och en knarkare hänger på Plattan.  

Det gjorde ju inte jag.  
 

Jag blev gravid plötsligt.  

Bestämde mej för att bli mamma och lyckades på egen hand minska ner på det mesta.  

Kunde inte sluta helt tyvärr.  

Men tyckte själv att jag var skitduktig.  

Fick två barn inom tre år.  

Efter det andra barnet eskalerade mitt drickande igen.  

Började ana att nånting var allvarligt fel men kunde inte förmå mej göra nåt. 

För att sluta dricka behövde jag amfetamin, så jag växlade halvårsvis för att orka leva och tro mej ha kontrollen.  

Det hade jag inte.  

När min dotter var runt sju år så insåg jag att jag behövde hjälp.  

Akut! 

Så jag berättade för min läkare på affektiva mottagningen om läget och ruggigt snabbt hamnade jag på beroendemedicinska.  

Där är jag kvar än.  

Och där vill jag stanna! 

Idag är jag nykter sen många år.  

Drogfri.  

Läkemedelsberoendet under kontroll.  

De har även hjälpt mej att balansera upp mitt psykiska mående.  

Jag har bipolär sjukdom, adhd och en komplex, ptsd (posttraumatiskt stressyndrom) bland annat.  

Mitt vårdteam behandlar hela mej.  

De vet vad samsjuklighet är.  

Och de har räddat mitt liv.  

Jag kan leva utan substanser idag.  

Det är ingen dans på rosor, tvärtom ett hårt arbete.  

Men det måste göras! 

Och bara jag kan göra det.  

Med stöd och råd från mitt vårdteam.  

Jag vågar finnas i verkligheten som den jag är.  

Jag har lika stor rätt att finnas här! 

Klart jag bär mycket skuld och skam över det som varit, men jag försöker att slå undan de tankarna.  

Jag är här NU och jag ska framåt! 

Visst tvivlar jag ibland, men då tänker jag bara på hur jag vill leva, och inte är det som missbrukare igen i alla fall.  

Jag har idag två fantastiska tonårsbarn, lycklig att få vara med i deras liv, se dem utvecklas.  

Jag målar/tecknar och skriver, det fungerar litegrann som min terapi.  

Stort intresse för djur, främst tamråttor.  

Så är jag en Hjärnkollambassadör för Hjärnkoll i Uppsala län, det är viktigt för mej.  

Att ha ett sammanhang och en plats.  

Att utifrån mej själv få hjälpa andra.  

Att inge hopp.  

För det finns hopp! 

Glöm aldrig det, även i de mörkaste stunder.  

Jag kommer aldrig att bli ”frisk”. 

Det är okej.  

Jag fungerar och jag vill mer.  

Förut ville jag ingenting, under cirka 30 år.  

Så länge det finns liv så finns det hopp.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson 


Missbrukaren

Bild på Ylva Kristina Larsson
Vi har alla olika roller i livet.
Flera stycken.
”Mamma-roll”, syster, kompis, arbetsroll med mera så har vi vår fasta tillvaro, standard.
”Vad fan är hög standard?!?”
Det beror på ur vems perspektiv man ser.

Jag tänker på missbruk och beroende.
Misstänker att de flesta har en etsad ful syn av missbrukare generellt.
Utan att veta nånting om den målgruppen.
Jag har själv haft ett missbruk.
Men såg mej inte som en missbrukare.
Märkligt.
Hur ser en missbrukare ut?

Jag ville bara överleva.
Eftersom jag inte kunde leva.
Och jag levde genom olika substanser.
Överlevde.
Med livet som insats var gång.
Det tänkte jag aldrig heller på.
Jag tänkte bara ”nu”.
Att stå ut och överleva nu.
Och det gjorde jag.

Många krångliga år senare så gick ljuset upp och jag måste medge att jag klarat mej relativt bra.
Om nu nånting i ett beroende kan vara bra.
Men jag kom till insikt.
Jag såg hur en missbrukare såg ut.
Jag såg mej själv i ögonen.

Och nu sex år senare är jag en ”fri själ”.
Om jag håller mej hel och ren.
Det är ett heltidsjobb.
Så är också mina psykiatriska diagnoser och NPF problematik.
Så är också livet.
24/7 punkt nu

Det finns dolt missbruk.
Riskbruk.
Ja det brukas mycket men ingen brukar säga ett ord om detta problem.
Alla tiger skamset.
Eller dömer ovetandes.
Den här härvan måste redas ut.

Jag är mitt i att reda ut min egen härva.
Parallellt med det är min motivation att tillsammans med kommun och region nu reda ut kanske den största härvan i ämnet i ett projekt.
Ett projekt.
Där bemötande och samarbete är fokus i en personcentrerad omvårdnadsnivå.
Med brukaren i centrum.
Som det ju ska vara.
I detta fall missbrukaren.
Samsjukligheten.
Den är stor.

/Ylva Kristina Larsson


Då jag erkände mitt missbruk

Bild på Ylva Kristina LarssonDet mentala bedrägeriet.
Jag visste mycket väl att det jag gjorde med mitt liv och min tillvaro var fel.
Ändå fortsatte jag.
Och förnekade, så hårt att jag lurade mej själv. Men det gick till en gräns.

Jag var länge inneliggandes på BUP tidigt -90tal och den första medicinen någonsin jag fick var Rohypnol (vid behov).
Det blev svårt att skilja på behov och abstinens senare, ingen hade informerat mej om detta starka beroendeframkallande.
Och jag var så uppgiven att jag nog inte skulle reagerat heller.
Rohypnolen fick samarbeta med Stesoliden då toleransen ökade med tiden.

Jag fick åka till ett HVB-hem efter den långa BUP-tiden och där uppstod det ganska snabbt ett missbruk av alkohol och kort därpå av hasch och amfetamin.
En solklar självmedicinering.
För mycket tid och utrymme till ”ingenting” förutom den konstanta ångesten.

Efter behandlingstiden fick jag en provlägenhet.
Det slutade snabbt med en uppsägning.
Jag kunde/vågade inte gå utanför dörren utan bensodiazepiner och alkohol i mej.
Inte någonstans kunde jag ta mej ensam.
Jag var 21 år då.

Jag var efter det en långliggare på avdelning 102 på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Jag placerades på flera behandlingshem utan större resultat.
Tvärtom.
Ett alltmer tyngre missbruk.

Åren gick och det blev rutin att alltid ha någonting tillgängligt ”vid behov”.

Jag fick till slut en lägenhet med ett bostadssocialt kontrakt som jag fick överta efter två år.
Första veckan i lägenheten satt jag mest på golvet i TV-rummet, livrädd!
Jag bodde på fjärde våningen utan hiss.
Jag satt på baken och åkte ner för trapporna för hela världen snurrade i min kropp och jag litade inte på att jag skulle hålla helt enkelt.
Alkoholintaget tilltog.
Så också drogerna.
Och fortfarande åt jag läkemedlen.

Jag började inse att mitt bruk blivit ett missbruk först i den här vevan.
Efter väldigt många år.
Jag kunde ju inte klara någonting utan nån substans i kroppen.
Allting började att kännas väldigt fel.
Jag fick mycket ångest och skuldkänslor.
Panik!
Men det var för sent.

Jag var duktig på att dölja mina spår.
Alltid.
Med en konstant stress i kroppen.
Jakten på att alltid ha tillgång och pressen att få ihop pengar.

Min umgängeskrets var otroligt destruktiv när det var som värst med mej.
Jag blev misshandlad, nästan dräpt vid ett tillfälle.
Jag brydde mej inte.
Så uppgiven var jag att jag nästan bad om att bli mördad av nån för jag orkade inte ta livet av mej själv.
Vi kan säga att jag väl nått botten där.
Men ännu inte kommit till insikten att be om hjälp.

Jag fick två barn.
Flyttade ifrån området jag bott i.
Levde ett småbarnsliv med alkoholen gömd i garderoben.
En del amfetamin förekom också.
Ständig förnekelse.
Men jag klarade ju inte av att leva.
Efter tio års institutionstid och ett pågående missbruk så visste jag inte hur samhället fungerade.
Eller människan.

Jag hade sporadisk kontakt med psykiatrin då jag bad om receptförnyelser.
Till mina Iktorivil och Imovane.
En läkare på affektiva började att undra vem jag var och kallade mej till ett möte.
Enligt hennes bedömning var jag en undermedicinerad bipolär person.
Hon misstänkte även en ADHD-problematik
Så jag fick börja med stämningsstabiliserande på en gång där.
Det funkade till en början ganska bra.
Jag blev lite mer medveten om mej själv.
Läkaren ville skicka remiss till neuropsykiatrin.
Sagt blev gjort.

Och på den vägen kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen då jag plötsligt hörde mej själv säga att jag nog var alkoholist.
Och inför ADHD-utredningen lämnade jag ett positivt urinprov på Amfetamin.

Det bästa som hänt mej!

De fångade snabbt upp mej där på Beroendemedicinska mottagningen.
De justerade hela medicinlistan.
Nu stod jag på fyra olika bensodiazepiner.
På beroendemottagningen ville de fasa ut allting.
Idag äter jag en låg dos av en sort.
Det var 2014 som jag äntligen var redo att börja leva utan substanser.
Jag ville börja leva!

Självmedicinering är tyvärr väldigt vanligt vid främst ångest och depressionsproblem
Ofta har den som missbrukar ett trauma eller en obehandlad ADHD i grunden.
Jag har både och.
Ungefär 30% överkonsumerar alkohol.
Jag grubblar ofta över mörkertalet där.

Jag var således 39 år när jag kom till insikt och kunde ta emot hjälp.
Och det följde en ganska turbulent tid.
Väldigt omskakande.
Men jag gick igenom det med stöd av psykiatrin.
Jag är nykter idag.
Jag har inget beroende eller missbruk.
Jag är otroligt glad åt det.
Men jag slappnar ännu inte riktigt av i det för jag är skör och risk för återfall är i princip ett symtom i missbruksbehandling.
Men jag är hoppfull.
Och jag är motiverad.

Samtidigt som jag går i behandling för mitt tidigare blandmissbruk så behandlas jag även för bipolär sjukdom, ADHD och PTSD
Och jag är tacksam för allt stöd.
Sen vill jag tillägga att jag banne mej är jädrans stolt över den resa som jag gjort.
Den väg jag ännu är på.

Som hjärnkollambassadör för Uppsala län föreläser jag om min historia.

/Ylva Kristina Larsson


Från vingklippt ängel till ansvarsfull mamma

Bild på Ylva Kristina Larsson2014 var året då jag räddade mej själv genom att våga be om hjälp.
Jag slängde mej handlöst in i en ny värld, och tack och lov blev jag uppfångad av mycket envisa och välvilliga yrkes- och medmänniskor.
Som har trott på mej när jag tvivlat.
Som har peppat när jag deppat.

2014 kom att förändra min tillvaro på ett positivt sätt.
Jag gick en utbildning till ambassadör för Hjärnkoll.
Då fick jag chansen att lära känna underbara människor med liknande mål. Nämligen att öka kunskapen och spräcka tabun och stigman kring psykisk ohälsa.
Vi skulle vara ansikten utåt och inge hopp.

Redan en vecka efter första utbildningstillfället var jag med i lokalnyheterna på TV4. Jag pratade om bipolaritet och Hjärnkoll.
Jag visade således upp mitt ansikte ganska snabbt och sedan dess har min självstigmatisering avtagit mer och mer.

Jag hade fått en gemenskap, ett sammanhang och en uppgift i tillvaron.
Att förmedla min historia och mina egna erfarenheter och berätta om det jag kan bäst: ”Mej själv”.
Men visst krävs det mod och förberedelser för att till exempel föreläsa.
Från utbildningen fick jag med mig hur man ska hantera det retoriskt.
”Nej-listan”. Den är viktigare än ”ja”.
Det är en påminnelse om vad jag inte vill dela med mej av, saker jag ännu inte är redo för eller annat som är för privat eftersom det är ”mitt”.
Jag har klarat det relativt bra.

Ett av ”nejen” låg dock i skymundan från början – även för mig.
Inte förrän jag skulle föreläsa om återhämtning så hade jag riktigt fattat att ”jag” var beroende och levde i ett aktivt missbruk.
I slutet av föreläsningen (som gick jättebra), så kände jag mej plötsligt som något av en lögnare. Jag var ju inte återhämtad!!!
Inte helt.

Jag kände att jag måste reda ut det här för att ens kunna fortsätta som ambassadör. Jag kunde inte samtidigt dölja ett missbruk …
Det var en otroligt stark insikt. Veckan därpå ”skvallrade” jag på mig själv för min läkare på Affektiva mottagningen i Uppsala.
”Jag skulle nog behöva antabus”, viskade jag.
Det tog inte lång stund förrän jag tillsammans med min läkare och en kurator knatade en våning upp i Psykiatrins Hus till Beroendemedicinska mottagningen. För att tillsammans prata igenom min situation där.

När jag kom till Beroendemedicinska mottagningen fanns det inte direkt någon vård eller plats för mej. Eftersom jag hade ett blandmissbruk.
Mitt beroende är från början läkemedelsrelaterat och därför blev läkemedel huvuddiagnosen på mottagningen. Trots att jag sökte hjälp för alkohol.

Tack för att ni i personalen visade mej vägen i denna djungel inom psykiatri och kommunen …
Faktiskt!
För jag var vilse och rädd.
Och det tog mej många år att våga känna tillit till mina vårdgivare.
Sedan 2014 har jag varit på beroendedelen och behandlar all min problematik där.

Om jag inte hade hoppat in i det här arbetet med så hade jag troligtvis inte haft min lilla familj eller mitt hem kvar idag.
Beroende är en mycket dödlig sjukdom.
Förödande.
Både för den drabbade och för de närmast anhöriga.
Det må vara bara en person som brukar substansen, men det påverkar många människor i omgivningen.
Jag tror att det behövs mer anhörigstöd i det här komplexa problemet. Barn och unga i ”dysfunktionella” familjer behöver få kunskap och även bli sedda och hörda.

Snälla, kan vi inte samtidigt radera ordet ”dysfunktionell” i det här sammanhanget?
Seriöst.
Det är ett diskriminerande samlingsnamn.
Jag fungerar.
I allra högsta grad funkar jag!

På grund av stigma och fördomar vågar inte alla söka hjälp för sitt beroende.
Vi är av lägre klass och standard, skräp helt enkelt, i gemene mans öga …
Vi måste tillsammans öka kunskapen kring denna sjukdom, och faktiskt inse att det är en sjukdom. Ofta börjar det som självmedicinering.
Jag tänkte liksom inte plötsligt en dag att ”Nä rackarns nu är det dags att bli alkoholist” ….
Det är inte ett val!
Som många vill hävda.
Det är något förrädiskt som smyger sej på.
Jag är ledsen över den tid då jag plaskade runt i survinsdunken, men också tacksam för att jag idag med hjälp av livboj är på land igen.

2014 var otroligt omtumlande.
Jag såg världen ur ett nyktert perspektiv. Den var tyvärr inte så vacker som jag trott/önskat. Men jag kom in i matchen igen.
Mina tankar och känslor var verkligheten.
De som jag dolt med olika substanser.
Det var minst sagt förvirrande.
Verkligheten var som en psykos i början.
Helt overklig.
Skrämmande och svår.

Det framstod ganska snart att jag dessutom led av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), och får idag behandling för det.
För en sån behandling krävs en viss stabilitet och framför allt drogfrihet.

Och jag och människorna omkring mig har kämpat tillsammans för att ge mej den här chansen.
Jag kan bara hoppas och önska att jag sköter mej …. Nu har jag ett val – ett svårt men självklart val ….
Jag väljer livet.
I med och motgångar.
För inte har det varit – eller är – lätt!
Jag tror att ett beroende är en livslång kamp i olika stadier och intensitet.
Faktiskt.
Återfall är tyvärr en del av problematiken.
En skamfaktor att utsättas för.
Så med mitt vårdteam bygger vi upp mina muskler att hantera sådana situationer.

Ja det är ”lustigt” hur livet kan ta sig olika vändningar.
Jag har gått från att vara en beroende småbarnsmor med psykisk ohälsa …. till att bli en ansvarsfull mamma som står upp för mänskliga rättigheter!
Jag ger kanske beroende/missbruk ett ansikte idag som ambassadör.
Det är nog så viktigt!
Och ja …. jag bjussar på det ….
För jag vägrar att skämmas!
Den som vill se ner på mej, och sitta fast i sina fördomar – gör det.
Men jag väljer att gå vidare!

Jag får vara med om att modernisera vården för samsjuklighet idag.
”Jag?!?”
Jupp.
Jag utifrån min livshistoria påverkar.
Jag är glad att kunna fylla en funktion med det som jag tidigare gömt undan för världen.
Jag är glad att mina år av kamp inte varit förgäves, att det är användbart idag.
Jag är rätt glad åt min egna utveckling.
Som pågår konstant.

30 procent av de som lider av främst ångest och depressionssjukdomar har någon form av beroende på grund av att de självmedicinerar.
30 procent är många.
Jag vet inte om jag vill veta mörkertalet till detta …. Men vi måste alla öppna ögonen och välkomna, uppmuntra och stötta våra nära och kära att #vågaprata.
Det finns inget annat sätt.
Dessutom är det ju ett ganska enkelt sätt.

Idag är luften ren och lätt i mitt vårdteam, och jag kan bara hoppas att få andas i den tills mina egna vingar bär.
Jag kan.
Det tror jag allt.
Men jag sätter ingen press på målet, även om jag är ivrig och rastlös många gånger.
Det funkar inte så …
”Tålamod”.
Fy bubblans, vilket svårt tillstånd.
Som ändå är en viktig egenskap när man bygger upp sej själv, och ska stabilisera alla de bitar som tidigare farit vind för våg.
Men … jag, och människorna omkring mig, jobbar på det.

Jag vill med mitt inlägg bara påminna om att det finns hopp.
Det finns liv.
Och det finns människor utan dessa förödande fördomar.

Jag stärker mina brustna vingars frihet
att surfa runt här i denna verklighet.
Jag vänjer mej mer och mer
och jag ser.
Med klara ögon kan jag se
vad andra tänker
misstänker.
Självklart är inte människan särskilt olik sin jämlike
i så fall har man kört i dike.
Men vi är snabba med att döma
ödmjukheten bör vi inte glömma!
Lyft undan skammen och annan bråte som hindrar dej.
Det är ingen större grej.
Att respektera andra
istället för att klandra.

/Ylva Kristina Larsson


Samsjuklighet – missbruk och psykisk ohälsa

Det är inte ovanligt att många med psykisk ohälsa även har ett missbruk. Tvärtom. Men det är ovanligt att man pratar om det och det är tystnaden som gör att skammen över det ekar så högt att få ens överväger att söka vård för det. Vi talar inte om våra dryckesvanor och absolut inte om andra substanser som lugnande eller smärtlindrande eller droger. Men självmedicinering är långt ifrån ovanligt. Varför har vi sådan liten tillit till varandra? Sådan liten tro till oss själva…

Vi dömer ut oss själva och tar för givet att andra redan gjort innan de ens fått chansen att uttala sig för så stark är stigmatisering kring missbruk.
Varför?
En människa som dricker för mycket ses som en dålig och svag människa.
En människa som tar lugnande upplevs som konstig.
En knarkare ses ju dessutom farlig. Och smutsig. Är det inte så…?

Nej så är det inte fast det är den bilden de flesta fått av situationen ändå märkligt nog. Återigen en stigmatisering och fördom byggd på okunskap. En grupp som skiljer sig från den så kallade normen och därmed betraktas med misstro och behandlas som fel och annorlunda från övriga i samhället. Men ingen har ens brytt sig om att kolla läget med den aktuella personen utan på förhand dömt ut denna människa på grund av ett beteende, ett agerande. Precis som personer med psykisk ohälsa alltför länge fanns i det tysta och dolda under vårt välfärdssamhälles yta.

Många av oss med dessa problem skäms. Men det är den motsatta gruppen som egentligen borde skämmas. De som inte släpper in alla individer i samhället att få finnas som de är. Det är inte omöjligt att anpassa samhället efter människors olika behov. Vi kan ju börja med att se efter behoven. Börja med att erkänna att de finns. Acceptera allas variationer och hjälpas åt.

Jag dolde mitt eget missbruk för mej själv länge innan jag tog sanningen till mej …
Självstigmatiseringen i sig är ett hinder. Att erkänna för mej själv att jag inte bara har psykiatriska diagnoser utan ett missbruk dessutom. Alla kommer typ: ”det visste vi väl” eller ”skyll dej själv” eller… ”ja så blir det”. Jag var livrädd för alla kommentarer jag skulle behöva bemöta så jag teg ett tag till. Jag höll på att tiga ihjäl mej till slut men då plötsligt brast det bara och jag hörde mej själv säga till min läkare på psykiatrin att jag nog hade lite alkoholproblem.

Jag har i alla mina många och långa år inom psykiatrin behandlats till och från med Antabus för just alkoholproblem och jag har fått lämna drogtester med jämna mellanrum och även varit på behandlingshem för samsjuklighet utan att få ordning på det.
Nu bad jag om hjälpen själv.
Och jag fick den.
Igen. På beroendemedicinska mottagningen.

På det följde en mycket turbulent tid för mej. 2014 startade behandlingen där och jag är kvar än med goda framsteg. Men det har då svängt under åren.

Jag förstår att folk inte vågar söka hjälp. Man blir ju en registrerad och dokumenterad missbrukare liksom… Har man barn kopplas socialtjänsten in som inte alls är kunniga på psykiatri men som besitter makten att ta beslutet över ditt liv … helt fel enligt mej.
Det ställs krav och ultimatum.

Det finns en del att förlora i det här om man inte orkar igenom en behandling.
Men det finns allt att vinna om man klarar det, hur vet man det innan då?
Vad finns det för garantier?
Det finns inga.
Det är ett lotteri.
Alltihop.

Återfall.
Sjukdomsskov.
Yttre faktorer.
Händelser i privatlivet.
Ändrade arbetsförhållanden.
Livet händer varenda dag.
Det tar inte semester för en helvetesbehandling av kropp och själ samt en tids avgiftning av någon substans ur systemet…

Tillvaron tar inte alltid hänsyn till det och det blir en stor prövning på alla vis att gå igenom sitt livs troligtvis största prövning.

Vem vågar pröva?
Vilka söker hjälp själva?
Hur kan vi hjälpa att hjälpa …?
Jag tror på att kommunicera mera och kunskap!

Beroende är en sjukdom.
Sjukdomar kräver behandling.
Behandling utförs av sjukvårdskunniga.
Psykisk ohälsa är ett sjukdomstillstånd.
Sjukdomstillstånd som kräver behandling.
Även dessa utförs av sjukvårdspersonal.

Att ha både ett beroende/missbruk och en psykisk ohälsa samtidigt är en samsjuklighet och båda tillstånden är allvarliga och kräver sin egen vård för sitt ändamål kontinuerligt för att hållas i styr.
En samsjuklighet kräver enligt mina erfarenheter en tätare sjukvårdskontakt.
Ett fast vårdteam.
Trygghet.
En tydlig vårdplan och tät uppföljning.

Men främst och först av allt – en person med samsjuklighet måste få kunna acceptera sig själv, tro på sig själv och vilja vara sig själv.
Och det är en stor hjälp om omgivningen lär sig mer om vad samsjuklighet är och inte dömer dessa människor.

En alkoholist är ingen sämre variant än någon annan människa!
Den som äter lugnande har förmodligen en ångestproblematik i grunden och den som tar droger har självmedicinerat så länge att alkoholen inte räcker till att lindra den starka smärtan inuti …

Beroende leder till ökad tolerans och till slut nås en maxad dos och preparat byts ut för önskad effekt, för att döva ångest.
Substanser ersätter substanser.
Ett beroende blir fort fler.
Blandmissbruk.

Varför väljer någon att missbruka då?
Ja… ingen vill väl må dåligt.

Vården har brister.
Det är långa köer.
Och det är långt ifrån alla som ens söker för att helst ska man ju klara sig själv här i jämmerdalen.
Att gå till psykakuten gör bara de svaga.
Dessa normer vi satt upp …
Är de inte egentligen snaror och krokben för oss själva mer än goda riktlinjer?

Vi är människor.
Tro på människan nu.
På oss.
Tillsammans.

Samsjuklighet – missbruk och psykisk ohälsa.

Tänk jag har levt i ett helvete på jorden så att jag kan uppskatta varje andetag.
Livskraft.
Och jag andas med frihet idag.

/ Ylva Kristina Larsson


Flödder – en inkörsport till missbruk

Jag var fortfarande i tonåren när jag kom i kontakt med barn/ungdomspsykiatrin (BUP) för min psykiska ohälsa. Innan jag var gammal nog att ens köpa alkohol ute på restaurang var jag redan beroende av starkt narkotikaklassade läkemedel – Rohypnol ordinerat vid behov (vid behov är ett märkligt begrepp).

Mina behov ökade ju mer jag försökte dämpa dem då jag snabbt utvecklade en tolerans och behövde höja dosen för önskad effekt. Jag var samtidigt inlagd på BUP en längre tid. ”Vid behov” blev sen inom kort en daglig stående ordination för min ångest. Och jag äter dagligen bens än idag – 30 år senare ….

Med denna mycket effektiva form av ångestlindring steg dock graden av ångest, vilket är en vanlig sidoeffekt av tolerans och dosering. Jag började att dricka alkohol och testa på olika substanser ihop med bens. Jag tänkte inte medvetet på att det jag gjorde var självdestruktivt. Det var en ren självmedicinering och det enda sätt jag fann möjligt att överleva på för min ångest och förtvivlan var så stark att jag inte stod ut i mej själv.

Jag tror ändå ärligt talat att just det läkemedlet var det bästa alternativet för mej just då, men att det skulle varit en mer kontrollerad behandlingsform istället för ”vid behov”.

Jag utvecklade alltså ett vårdrelaterat beroende och går i dagsläget på psykiatrins beroendemedicinska mottagning, Läkemedelsprogrammet. Jag har med deras insatser helt trappat ur och slutat med två olika benspreparat under tiden här och minskat den jag använder just nu med två tredjedelar hittills. Jag har precis varit inlagd på psykiatrins hus i Uppsala och trappat ut ännu ett milligram. Det kan låta fjuttigt men för mej är det enormt påfrestande. Inte bara den fysiska abstinensen, utan den psykiska …. att släppa den enda lindring jag har just nu för ångest.

Jag vill absolut inte förminska det problem som just bens faktiskt ger på sikt. Jag vill inte uppmuntra till användning. Vill inte säga att det är det enda som hjälper. Tvärtom! För detta ”flödder” blev en inkörsport till ett långt missbruk och beroende.

Att få tillgång till alkohol och andra substanser blev under en lång period det enda som jag fokuserade på. Det blev min största prioritet och tog bort min personlighet. Jag skadade mej själv och alla i min närhet. Jag var självisk. Men allt jag ändå ville var att överleva …. Jag ville leva! Men sakta tog jag livet ifrån mej i ett aktivt blandmissbruk.

Det är långt ifrån ovanligt att användandet av bensodiazepiner leder till alkoholberoende och vid långvarig behandling även till drogmissbruk. Cirka 30–40 % av de som har ångest/depressionsproblematik självmedicinerar/är beroende av främst alkohol – jag är seriöst rädd för mörkertalet.

Men vad gör man när smärtan inuti blir outhärdlig? Rädslan som kryper under huden med kalla kårar och strupen som kväver sina egna andetag medan det känns som hjärtat slår sönder insidan med hårda slag …. Illamående, yrsel och tunnelseende. Panik.

Något inom mej gör så oerhört ont att jag överväger självmord för att slippa plågan. Jag vrider och vänder mej svettig av smärta. Gråter utan nån egentlig sorg. Tårarna rinner av förtvivlan. Jag tycker inte synd om mej själv. Det hinns inte ens med att tänka på. Jag kämpar för livet!

Och där, i just den stund när jag tror att kroppen tänker ge upp och mina krafter sina inuti, där själen inte längre orkar finnas till. Just då kommer sjuksköterskan med en liten vit plastkopp och erbjuder mej ”behovsmedicin” …. Och redan inom några minuter känner jag hur mina hjärtslag lugnar sej och jag får luft igen. Det rycker till lite från kroppen som sakta slappnar av. Rädslan lämnar mej och lugnet infinner sej.

Totalt utmattad från denna kamp med min själ får jag stöd att ta mej till mitt rum och min säng för att vila. Nu rinner någon enstaka varm tår ur ögonvrån av hopplösheten och maktlösheten att inte kunna hantera mej själv. Nu sätter sorgen in över hur jag faktiskt lever. Ännu ett ångestpåslag – dödsångest kommer över mej och jag ges en tablett till. Och en till ….

Till slut behandlar jag ju egentligen en abstinens länkad med min ångest. Men jag vill aldrig, aldrig uppleva smärtan mer så jag ”väljer” den ”enkla vägen” ut ur lidandet – en så kallad ”quickfix” -mycket effektivt i stunden …. Stunden som blir min vardag. Som ÄR min tillvaro.

Ingen vill väl må dåligt. Alla vill må bra. Jag vill leva. Jag vet bara inte hur man gör när paniken kommer och jag tror att jag skall dö ….

Idag är jag både nykter och drogfri. Det är ”bara” bensen kvar nu då …. Men jag har kommit långt nu, äntligen på rätt väg och med rätt vägvisare inom vården. Jag har ingen medicin ”vid behov” utan följer en stående ordination. Jag är beroende men jag missbrukar inte.

Jag är rädd och jag har min ångest än men jag har ett helt vårdteam som bär mej när jag inte orkar gå själv den stund som behövs. Och det hjälper. Bara tryggheten i vetskapen om att de finns lugnar mej. Planeringen vi har för fortsatt behandling av såväl beroende som mina psykiatriska diagnoser är ett gemensamt beslut – ett samarbete och jag kan känna ett lugn i det. Att få vara delaktig, att känna att jag faktiskt kan gå andra, bättre vägar ur det svåra det är som att ta sej ur ett fängelse. Friheten är mäktig. Skrämmande på ett annat vis, men en rädsla jag lär mej att hantera.

Jag kanske aldrig kan sluta helt med dessa läkemedel. Men det är inte viktigaste för mej heller. Jag känner mej inte dålig eller misslyckad. Visst har jag ett beroende, men jag har inget missbruk. Och DET är en stor skillnad!

30 år hittills …. det är en lång tid. Men den ligger bakom mej nu och jag har en framtid plötsligt. Ganska häftigt ändå.

Till dej som lider av ångest – våga stanna kvar i den och rida ut stormen. Ta hjälp. Stöd. Det finns verktyg och strategier istället för denna ”quickfix” som i längden inte är snabb någonstans. Ta hand om dej. Hela dej.

Varma kramar från mej.

Tack

/Ylva Kristina


Hellre hade jag valt pest eller kolera

När neurologen sa att ”den har en lite annan verkan” än vanliga bensodiazepiner kom jag att tänka på när jag som ung reste i Indien och blev bjuden på ”bang”. Jag och mina vänner visste inte vad det var och indiern som bjöd sa att ”det är inte sådant gräs som man röker, utan sådant som man dricker”. Jaha, tänkte vi, det kanske är en örtdryck av något slag. Vi provade.

Idag är jag kanske mindre naiv och jag fick verkligen en chock när jag insåg att det var en bensodiazepin som en läkare skrivit ut åt min tioårige son. Han har intellektuell funktionsnedsättning (Xia Gibbs syndrom) och fick för snart ett år sedan också epilepsi.

Under 2019 provade vi det ena epilepsiläkemedlet efter det andra, först Levetiracetam, sedan Lamictal i tillägg till det. I november var även den färdigutprovad utan bestående resultat. En ny läkare skrev ut droppar, utan att förklara innehållet eller eventuella biverkningar. När jag ringde apoteket för att höra om medicinen fanns hemma blev det ett väldigt hemlighetsmakeri. Personalen fick inte ens uppge namnet på läkemedlet, som krävde licens, sa de. Dropparna var inte godkända av Läkemedelsverket och kunde inte hämtas till apoteket och lämnas ut med mindre än att en läkare skulle skriva en motivation.

Jag fick ringa för rådgivning hos epilepsisjuksköterskorna. Som hos alla vårdinrättningar nuförtiden svarar ingen i telefonen utan de ringer som regel upp dagen efter, ibland två dagar efter. Och det var först när de ringt tillbaka och uppgett namnet Rivotril som jag började söka information och fann att det är en bensodiazepin.

Jag blev fullständigt förtvivlad. Min biologiska mamma var beroende av bensodiazepiner i över 50 år, från att hon var i 20-årsåldern tills att hon gick bort i somras vid 73 års ålder. Hon fick Valium utskrivet mot sina fobier som ung och sedan var hon fast. Framförallt var det Sobril, som hon ständigt krävde mer och högre doser av. Andra sorter var Mogadon, Librium och Stesolid som jag minns. Hon led verkligen av sitt beroende.

När jag drack bang den gången i Indien kände jag hur jag lyfte från marken och svävade några decimeter ovanför den dammiga asfalten på vägen tillbaka till rummet där vi bodde. Gräs är ju gräs.

Och benzo är benzo, ett starkt beroendeframkallande och lugnande medel oavsett produktnamn. Det var ett omöjligt val, att börja ge dessa droppar till mitt tioåriga barn eller att han skulle fortsätta ha krampanfall. Till slut provade vi under en vecka, men inte heller denna medicin minskade anfallsfrekvensen så vi tog bort den igen.

Hade jag kunnat välja mellan pest och kolera för egen del hade jag gärna gjort det om sonen sluppit epilepsi och dessa läkemedel.

/Elin Engström


Utan Makt och Pengar bollas vi bara runt

anne-sofie2FÄRG
Tv-programmet Uppdrag Granskning visar ibland på bristerna i samhället inom begreppen psykiatri (landstingets ansvarsområde) och missbruk (kommunernas ansvarsområde).

Vi optimister eller naiva RSMH:are och andra brukare, intressenter, patienter, utövare och personal som trott att SIP-en, den Samordnade Individuella Planen, skulle göra ändring i praktisk daglig vardag för oss brukare fick tji.

Nu är lagen om SIP ingen ramlag utan en rättighetslag för oss! Och en skyldighetslag för kommuner och landsting att följa och genomföra i handling. Lagen har förvisso bara gällt i några år. All personal inom de ansvariga myndigheterna har inte gått utbildningen, lika lite som politikerna, det vill säga de som håller i pengarna och som har beslutat att lagen ska följas i praktiken.

Men det är knappast något nytt att vi bollas som icke människor och icke medborgare mellan dessa ansvarsområden. Det har alltid varit så i alla tider: om du är funktionsnedsatt eller sjuk i själen så är du inte medborgare i Sverige i praktiken oavsett om du har ett svenskt pass eller ej. Svenska gällande lagar för svenska medborgare tycks inte gälla oss, förutom strafflagarna då.

Förvaltningslagen och Kommunallagen verkar inte gälla oss brukare, inte heller Socialtjänstlagen, Patientlagen, Hälso- och sjukvårdslagen eller LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I praktisk handling, beslut och genomförande av såväl ramlagar som rättighetslagar utesluts alla vi som inte har makt och frisk hälsa. Vi som är sjuka och funktionsnedsatta, vi människor som sällan fått den hjälp vi behöver och borde ha rätt till. Vi ska ha ett inflytande i vårt eget liv och vård och omsorg, men så ser det inte ut i praktiken.

Det som gäller: Du och Du är inte lika inför lagen.

Det  handlar om att Du är för svag, fast lagen borde gälla både Dig och Mig.

Men det tiger samhället om, liksom journalisterna.

Makt och Pengarna styr. Vi brukare är utan egenmakt även om vi inte officiellt är omyndigförklarade enligt domstolsbeslut. Fast detta är en offentligt förtigen hemlighet.

Vi människor som bollas mellan kommuner, landsting och andra myndigheter är inte ensamma eller unika. Det visar Uppdrag Gransknings program. Nu som tidigare.

/Ann-Sofie Höij


Kongressuttalande 2019: Förbättra stödet för socialt utsatta med psykisk ohälsa

Hej!

Det här är första gången jag skriver på RSMHbloggen, men detta är inte min egna text utan det kongressuttalande som vi gemensamt kom fram till på RSMH:s kongress den 10-12 maj.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, brinner för att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk ohälsa, bland annat genom att förbättra sjukförsäkringsreglerna och förebygga självmord.

Vid kongressen 2019 valde vi att lyfta frågan om psykisk ohälsa och samtidig beroendesjukdom, då frågan har debatterats i media på sistone.

Några har ifrågasatt siffran som vi tar upp i denna text, och nämnt att den är lägre än antalet personer som avlider av självmord. Men bland de 900 som dör årligen av överdoser från läkemedel eller droger är en del självmord. Dessutom blir siffran högre i fall man skulle lägga till antalet personer som dör av alkoholrelaterade skador.

Hoppas ni är nöjda med kongressuttalandet!

/Barbro Hejdenberg Ronsten,

Ny förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

RSMH:s kongressuttalande år 2019:

Krisläge: Stödet måste förbättras för socialt utsatta med psykisk ohälsa

Varje år dör över 900 personer av överdoser från läkemedel eller narkotika. Många av dessa hade även samtidigt psykisk ohälsa. Det är tre gånger fler personer än vad som dör i trafiken. Samhället måste se till att ge bra vård och omsorg till dessa extremt utsatta människor.

Åren efter psykiatrireformen satsades mycket på personer med psykisk ohälsa som hade samtidigt beroende[i]. Men sedan dess har det gått utför. Bostadspolitiken leder till att många ur gruppen blir hemlösa, vården är ofta bristfällig och socialtjänstens stöd har utarmats. Det saknas samordning, omhändertagande där hela människan är i centrum, och där du får behandling för både den psykiska ohälsan och beroendesjukdomen samtidigt – något som forskningen och Socialstyrelsen rekommenderar[ii].

Under de senaste 15 åren har den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige dubblerats och är nu uppe i över 900 personer om året[iii]. Det är tre gånger fler än antalet personer som dör i trafiken[iv]. Många av dessa hade också samtidigt psykisk ohälsa, men fick inte tillräckligt med stöd och hjälp för sina problem.

Vi anser att samhället måste ändras radikalt för denna grupp. Metoder som man vet hjälper att minska dödligheten måste införas över hela landet. Därtill måste alla personer med psykisk ohälsa som har omfattande sociala problem få det stöd och den hjälp de har rätt till. Att du mår psykiskt dåligt eller har ett skadligt bruk av alkohol eller droger handlar inte om dåliga karaktärsdrag, där det räcker att skärpa sig, utan för att återhämta sig krävs förståelse, respekt och ett stöd som utgår från hela människan och hens historia.

Detta är en akut kris och vi kräver att följande förändringar genomförs:

– Regeringen inför en kriskommission som tar fram strategier för hur insatserna kring personer med psykisk ohälsa och sociala problem samordnas på ett fungerande sätt, både mellan psykiatrin och socialtjänsten, men också inom olika enheter i psykiatrin respektive socialtjänsten. Samordnad Individuell Plan, SIP räcker inte alltid.

– Välfungerande Assertive Community Treatment, så kallade ACT- team, införs över hela landet.

– Regeringen tilldelar Personligt ombud mer pengar så att funktionen införs i alla kommuner i landet och har resurser att ta hand om alla personer med psykisk ohälsa som har behov.

– Bostad Först införs över hela landet och samtidigt underlättas byggandet av billiga bostäder. Dessutom förändras allmännyttans krav, så att personer med låg inkomst och/eller sociala svårigheter har möjlighet att få förstahandskontrakt.

– Psykiatrin ska ha större kontroll över förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel.

– Motgiftet naloxon, som häver överdoser mot opiater och opioider, sprids bland grupper som har missbrukare i sin närhet.

– Insatser genomförs för att öka förståelsen för gruppens problem, och du ska inte kunna straffas för narkotikainnehav om du larmar vid en överdos.

– Regeringen genomför förslagen i utredningen 2018:90 som kräver att Folkhälsomyndigheten får ett större ansvar för att samordna myndigheternas ansvar. Det krävs en helhetssyn kring insatserna för personer med psykisk ohälsa, inklusive personer med samtida beroendeproblematik.

/RSMH:s kongress 2019

[i] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf

(Sid 173-174)

[ii] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf

(Sid 56 ff)

[iii] https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/narkotikarelaterad-dodlighet/

[iv] https://www.transportstyrelsen.se/sv/vagtrafik/statistik/Olycksstatistik/officiell-statistik-polisrapporterad/nationell-statistik/