Jag såg dig

Till tjejen utanför kyrkan idag: jag såg dig. Jag såg hur ni grälade, jag hörde det. Jag såg hur han avslutade grälet med att kasta en full ölburk efter dig, på gatan utanför kyrkan. Jag hörde på när han skrek efter dig; hur ful du är och att han ändå inte ville ha dig, att ingen ville ha dig. Han beskrev varför ingen ville komma dig nära; det är för du är så frånstötande, fast han han var mycket grövre i mun än så. Han hade två kompisar som kretsade kring honom när han gjorde detta, två kumpaner som låtsades att det regnade, för det är ju så det fungerar.

Du gick. Männen gick åt andra hållet och jag såg hur kompisarna slätade över det han just sagt, nu skulle de glömma allt, det är så det fungerar; inget har hänt, ingen har gjort något fel, ingen har hört något, vi ska bara fortsätta som vanligt och inget ska rubba möjligheten till nästa rus, inget ska störa vägen till nästa fest.

Mannen och hans två följare anslöt sig till resten av gänget av de öppet missbrukande individer i vårt område. Jag stod kvar och såg att du stannade efter att du gått en bit och tusen desperata tankar och känslor måste ha grumlat ditt omdöme, för du om vände gick efter honom. Så klart. Ditt ansikte lyste av förtvivlan.

Det var jag som stod med den lilla hunden på gräsplanen vid kyrkan, det var jag som tittade på dig, det var jag som såg allt hända. Jag såg att det gjorde för ont, att ensamheten inte gick att uthärda för dig i den här stunden.

Jag fylldes av en stark önskan, en bön, om att du en dag ska ska stå över allt det där, att livet du har nu bara är ett mörkt minne, att du en dag får sitta på kanten av en sandlåda och bygga en sandkaka med ditt barn och att det är sol och att ni har en cykel med barnsäte på, att ni är fria att åka vart ni vill på den där cykeln. Att ingen man kan smutsa ner det ni har.

Och jag ville berätta att allt detta har hänt mig, har hänt andra. Jag såg ditt ansikte idag, hur det till bredden fylldes upp av sorg, av ensamhet. Jag såg dig.

/Jenny K Lundgren


Låt professionella bedöma vårdbehovet

Jimmieblogg2Natten till den 5 januari hittades en man död i Falkenberg, efter att tidigare ha blivit tagen av polisen misstänkt för ringa narkotikabrott. Enligt vittnen hade han också uppträtt förvirrat och verkar ha lidit av psykisk ohälsa.  Polisen förklarar dödsfallet med att mannen hade skadat sig själv, men omständigheterna är så oklara att RSMH Falkenberg nu har valt att anmäla poliserna som var i tjänst den natten.

Vi vet inget om vad som hände, men faktum är att polisen har skyldighet att föra med sig personer till landstinget om de behöver tillnyktra eller behöver vård. Tidigare var det polisens ansvar att stänga in personer i fyllecell för tillnyktring, men som ett led i att försöka förbättra vården kring missbrukare ligger nu ansvaret för tillnyktring på landstinget, som besitter medicinsk kompetens att avgöra till exempel blandmissbruk.

Med tanke på att antalet narkotikarelaterade dödsfall har ökat alarmerande och är det högsta någonsin så är det extra viktigt att polisen tar sitt ansvar och skjutsar personer till sjukvården om de tycks vara förvirrade, orsakat av drogpåverkan, eller lider av psykisk ohälsa.

Som sagt, vi vet inte vad som hände den 5 januari i Falkenberg. Det kan ha varit så att mannen verkade fullt kapabel att ta hand om sig själv när han lämnade polisstationen och först senare hamnade i en situation där han blev skadad, men det är ett generellt problem i samhället att man inte alltid kontaktar psykiatrin eller sjukvården när detta behövs. Om polismannen inte kan bedöma om en person behöver vård borde det vara mer regel än undantag att låta någon professionell göra den bedömningen.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Om maktförhållande

Henrik LarssonMan talar om en allians mellan personal och personen med psykisk funktionsnedsättning. Brukarinflytande och delaktighet. Jag har ju varit med om tuffa tag (både utanför och) inom vården eftersom jag suttit på papper. Och jag kan vittna om det motsatta, där personalen går in och bestämmer och patienten får gilla läget. Alltså ingen allians utan ett maktförhållande. Bältessäng, inlåst på rummet och så vidare. Jag tycker inte vi reflexmässigt ska förkasta detta maktförhållande. Ibland är man så pass destruktivt funtad, genom rent självskadebeteende, eller självmedicinering, eller så pass psykotisk att man agerar kontraproduktivt och är en fara för sig själv och omgivningen.

Visst finns det uppenbara risker att man i förlängningen kan bli institutionaliserad, tappar identitet och självförtroende om ett sådant maktförhållande får pågå under för lång tid. Men, jag anser, till skillnad från många andra brukare, att det ändå kan vara den rätta vägen att gå ibland. Professionen är inte våra fiender. Ibland får individen acceptera att det är personalen som har makten och bär ansvaret. Sen tycker också jag, såklart, att när gnistan tänds hos individen så måste professionen ge individen del av ansvaret för sitt eget liv; inte minst delaktighet i sin egen vård. Men, att bara säga att delaktighet är lösningen på alla problem är att lura sig själv. Jag tycker att detta perspektiv tas upp för sällan bland brukare eller på de föreläsningar jag går på. Vi har en psykiatri av en anledning. Samhället tar genom den ansvar för de med psykisk ohälsa. Låt oss inte råka förkasta hela institutionen bara för att vi är ivriga att få till stånd delaktighet inom vården. Vägen till en bättre psykisk hälsa är krokigare än så.
/Henrik Larsson


Olycklig utvidgning av den psykiatriska tvångslagen

Den svenska missbruksvården fungerar dåligt och bara var femte person medmissbruksproblematik får vård idag. Missbruksutredningen – som just varit ute på remiss – vill att fler ska få bra och snabbare insatt behandling. Genom att ansvaret för all missbruksvård flyttas till landstingen hoppas man på att färre personer ska falla mellan stolarna och vården bli mer jämlik. Man föreslår att den nuvarande LVM-lagen, Lagen om vård av missbrukare, tas bort och att personer med missbruk i framtiden ska tvångsvårdas inom psykiatrin.

Läkarna åläggs att vid läkarbesöken alltid fråga patienterna om deras alkoholvanor och även socialtjänsten skall bli bättre på att tidigt upptäcka personer som är på väg att utveckla ett beroende eller missbruk. Utredningen föreslår att en vårdgaranti införs, så att ingen ska behöva vänta mer än 30 dagar på hjälp.

Missbruksvårdens kvalitet ska förbättras genom att läkare och annan behandlingspersonal får utbildning i missbruksfrågor och att behandlingshem ska auktoriseras av Socialstyrelsen. Utbudet av tillgängliga behandlingsmetoder ska öka och läkemedelsbehandling ska göras tillgänglig i hela landet, samt inom kriminalvården. Läkemedelsberoende erkänns som ett folkhälsoproblem och sjukvården blir skyldig att erbjuda behandling. Substitutionsbehandling och sprutbytesprogram ska byggas ut.

RSMH har i sitt remissyttrande varit positiva till många av utredningens förslag. Samtidigt känner vi stor tveksamhet till de organisatoriska och juridiska förändringar som handlar om att flytta gränsen mellan huvudmännens ansvarsområden och att tänja på den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen så att den också kan omfatta personer med beroende och missbruk.

Vår erfarenhet är att huvudmannaskapsförändringar sällan löser problemet med att människor faller mellan stolar eller utsätts för ett ”svartepetterspel” där olika vård- och servicegivare försöker lämpa över kostnader på varandra.

Utredningen har räknat med att det finns omkring 500 000 personer med beroende i Sverige. Bland dem finns grupper med mycket olika problematik och behov. Utredningen vill få in alla dessa grupper i samma mallar och system. Det är givetvis inte alls bra.

För RSMH är det viktigt att den stora grupp som har problem med både beroende/missbruk och psykisk ohälsa kan få hjälp med båda dessa problem av ett sammanhållet vård-, stöd- och rehabiliteringsteam. Vem som är huvudman är inte det viktiga.

LVM fungerar dåligt och behöver reformeras och moderniseras. Tyvärr finns inget sådant förslag eftersom utredningen istället föreslår att missbrukarna ska pressas in i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, LPT. Att – som utredningen föreslår – tvångsvårda, enligt LPT, en person som i huvudsak lidit av missbruksproblematik under längre tid skulle innebära en mycket olycklig utvidgning av LPT.

Vi inom RSMH anser att patient, – brukar och anhörigorganisationerna med våra kunskaper och erfarenheter borde ha fått en mer framskjuten plats i utredningen. Organisationernas medverkan i kompetens- och kvalitetsutveckling, utbildning, utvärdering och forskning och som medskapare och utförare av rådgivning och rehabilitering, anser vi skulle kunna bli en viktig framgångsfaktor. Det som försvårar organisationernas mer aktiva engagemang är framför allt bristen på ekonomiska resurser. Detta borde ha poängterats av utredningen. Då hade det här kunnat bli riktigt bra.

 /Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Missa inte barnen

När jag insjuknade i psykos 1995 vårdades jag inom slutenvården under fem månaders tid. Under tiden fick min dotter bo hos en annan familj som kom att betyda mycket för oss genom åren. Jag behöll dem som kontaktfamilj under en längre tid, och fick därmed avlastning en helg i månaden. Det hjälpte mig att orka med föräldraskapet trots mina då rätt stora funktionsnedsättningar.

Jag återhämtade mig så småningom, och vi flyttade till samma by som kontaktfamiljen. Jag fick möjlighet att bolla idéer kring uppfostran i barnets olika utvecklingsskeden. Numera är dottern vuxen och vi är alla goda vänner som umgås och ömsesidigt hjälper varandra.

Något jag saknade under min dotters barndom var möjligheten för stöd och information till henne om min sjukdom. Det var sällan ens någon som frågade om henne när jag var inlagd eller på besök i öppenvården. Nu hade jag ordnat allt för henne innan jag sökte vård, så hon var redan tryggt hos kontaktfamiljen. Men jag fasar över risken att någon missar att fråga om barn vid en inläggning, och att det kanske finns ett litet barn ensamt hemma.

Dessutom har barn många frågor och idéer kring en förälders sjukdom. Barnet kan till exempel få för sig att föräldern kommer att dö eftersom hon varit inlagd på sjukhus. Det är viktigt att någon lyssnar på barnet, tar sig tid att möta rädsla och ge svar på frågorna.

Som ett sätt att börja närma sig ett samtal kring psykisk ohälsa har jag skrivit ett antal små böcker. Det är: ”Emmas pappa får mani”, ”Kalles mamma får en psykos”, ”Lenas mamma får en depression”, ”Jonas pappa har tvångssyndrom”, ”Hannahs mamma får en fobi” och ”Annas pappa får rättspsykiatrisk vård”. Dessutom håller jag på att skriva en liten bok om borderline för barn. Böckerna är tänkta att läsas för barn i åldern 4 till 10 år. En ungdomsbok, ”Maria får en psykos”, håller på att tryckas just nu. Den lämpar sig för ungdomar i åldern 16-25 år. Alla böckerna går att beställa från Infoteket om Funktionshinder, och vissa av böckerna kan laddas ned gratis här.

Det finns numera även lagstöd, exempelvis i Patientsäkerhetslagen 6 kap. 5 §, för att ge barn information och stöd när föräldern lever med psykisk ohälsa. Den informationen måste naturligtvis ges på ett sätt som barnen kan förstå. I Uppsala finns nu Trappans verksamhet för barn som erbjuder både gruppverksamhet och enskilt stöd till barn till föräldrar med psykisk ohälsa, missbruk, eller våld i familjen. Jag önskar att en sådan verksamhet hade funnits då min dotter var liten.

Jag föreläser ofta om psykisk ohälsa. Ibland föreläser min dotter tillsammans med mig om hur det är att vara barn till en förälder som lever med psykisk ohälsa. Det brukar bli mycket uppskattat av åhörarna. Det visar också på ett stort behov av kunskap hos personal inom kommuner och landsting om barnperspektivet. Det är i mötet med den egna erfarenheten som attityder förändras och kunskapen ökar som mest.

Varma hälsningar,

 /Elisabet Alphonce


Psykisk ohälsa och missbruk

Som de flesta av RSMH:s förtroendevalda på riksnivå är jag också aktiv lokalt i min RSMH-förening på orten. I denna min lokala vardag har jag ofta mött människor som brottas med olika former av beroendeproblematik och missbruk. Ofta är det en väg man halkat in på då man på egen hand försökt hantera sitt dåliga psykiska mående. Det kan vara viktigt att tänka på att det vanligaste som missbrukas eller hanteras okontrollerat är alkohol. Sedan bidrar ju knappast själva missbruket och dess sociala och hälsomässiga effekter i sig till en god mental hälsa.

Överhuvudtaget är dessutom ett missbruk något som man ytterst sällan lyckas få hjälp med. Regeringens Missbruksutredare Gerhard Larsson berättade nyligen i TV att han uppskattar att endast en av fem med missbruksproblem får adekvat hjälp i dagens svenska samhälle.

RSMH:s verksamhet är alkohol- och drogfri och vill erbjuda öppen social verksamhet och kamratstöd på de premisserna för den som mår psykiskt dåligt alldeles oavsett diagnos eller annan etikett på de människor som söker sig till oss.

Det tragiska är dock att vården har så svårt att koppla ett helhetsgrepp på den livssituation som de med både missbruksproblem och psykisk ohälsa sitter i. Istället laborerar man med vattentäta skott mellan utförare av missbruksvård och annan vård. Jag har själv mött alldeles för många människor som bollats mellan missbruksvården och psykiatrin och där det slutar med att människan ifråga inte får hjälp av någon.

Det finns dock positiva undantag som till exempel POM-teamet i Lund  som arbetar med människor med psykos och missbruk. Det skulle behövas flera sådana team som också arbetar med annan psykisk ohälsa och missbruk. Det enda rimliga är naturligtvis att båda problemområden hanteras samtidigt.

Nyligen hade RSMH möjlighet i ett remissvarMissbruksutredeningen utveckla vårt synsätt på ovanstående. Även om vi bland annat är positiva till att vårdperspektivet stärks med utredningens förslag och att missbruk ses som en sjukdom känner jag tråkigt nog inget större hopp om att färre skulle falla mellan stolarna av de med såväl en missbruksproblematik som en psykisk problematik om utredningens förslag skulle komma att bli verklighet. 

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH