Karolinska väljer biologismen
Publicerat: maj 21, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa Lämna en kommentar
Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.
I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.
Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.
I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.
I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!
Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?
/Hannes Qvarfordt
Några intensiva dagar
Publicerat: maj 16, 2014 Sparat under: Demokrati, Khai Chau Lämna en kommentar
I dagarna har jag förmånen att vara med på RSMHs Förbundsråd, som är på Hagabergs Folkhögsskola, i Södertälje.
Vi brukar komma hit en gång på våren och en gång på hösten. Vi är många som kommer från olika distrikt i hela landet, för att under helgen arbeta med olika frågor tillsammans – enligt demokratins anda.
En del är nya och en del är ”gamla” deltagare, men vi är alla likasinnade kamrater, som jobbar för samma mål: social och mental hälsa.
Det blir intensiva och lärorika dagar men däremellan även avkoppling. Prat över en kopp kaffe och utbyta erfarenheter med varandra. Vi som kommer på Förbundsrådet får ingen ekonomisk ersättning, utan vi jobbar på ideell basis. Man får dock resan, mat och logi.
Själva Förbundsrådets funktion innebär att man är rådgivande till styrelsen, och de nationella möten som sker emellan kongresserna som är vart fjärde år.
Vi brukar också få lyssna till olika inbjudna Dag-gäster, som ska informera oss om nya kunskaper. Denna helg kommer bland annat Alain Topor för att prata om ekonomi och psykisk ohälsa, Jennifer Strand för att prata om behandling av psykoser och Stefan Johansson samt Tommy Hagström för att prata om tillgänglighetsbegreppet och psykiska funktionshinder
Åren går, och vid det här laget, känns det som ”Rutin”, varje gång jag kommer hit – men samtidigt, lär man sig något nytt ändå.
Det känns stärkande att få träffa och umgås med andra RSMH-kamrater, från hela landet. Jag är inte ensam – tvärtom, vi är många och vi är starka och vi är på gång !
En annan poäng är att man per automatik får ett litet avbräck från vardagen, därhemma, för att sedan återvända med nya krafter och ny energi.
Till sist, en vänlig uppmaning till Dig därhemma: om och när just Du får chansen att komma hit…ta den!
Väl mött & trevlig sommar
/Khai Chau
Att bli något
Publicerat: maj 16, 2014 Sparat under: Återhämtning, Helena Isaksson 3 kommentarer
Det var så mycket jag ville med livet. Jag skulle bli något stort. Jag drömde om att bli kändis. Hade massa olika jobb tills jag blev lärare, som visserligen var stort, men fixade tyvärr bara sju år. Jag älskade mitt jobb. Nu känner jag frustration över att min funktionsnedsättning hindrar mig att fungera. Ändå har jag hela tiden gjort mitt bästa. Det gör ont inombords. Det är så det känns. Jag längtar så efter saker som aldrig blev. Man säger till mig att acceptera livet som det är. Men det är inte alltid så lätt. Jag försöker. Jag är så mycket mer än sin ångest men ofta känns det som jag sitter jag fast. Det känns som att putta ett berg framför sig. Mycket tar emot och så tänker man på allt man borde klara. Ibland känns det lite bättre och då vågar jag knappt tro att det är sant. Jag undrar vad är det för konstigt med hjärnan?. Det borde ju gå att påverka fortare. Hjärnan är ju så formbar!
Det känns som något slags energi som vill ut, men jag kan inte riktigt hitta formen för den. Jag vill leva ett normalt liv. Drömmar om att vara normal och leva livet blev ett virr varr av konstiga känslor och tankar. Och ångesten gnager och tröttar ut en. Vem är det som bestämmer egentligen? Hjärnan eller jag? Kan jag styra själv? Det känns inte alltid så.
Håller på att läsa en bra bok som ska hjälpa mot ångest. Ett sätt att ta kontrollen över ångesten är att möta den. Tänka att kom igen då ångesten visa hur hemsk du kan bli och verkligen gå in i den. Tanken är att man ska visa den att man inte är rädd. Rädsla föder mer ångest. Konstatera vilka ångesttankar man har, se dem, namnge dem och sedan låta de passera. Och fortsätta pyssla med det man gjorde. Sen ska man öva sig på att vara tacksam för sådant man tycker om i livet. Det funkar inte när man har ångest men passa på de stunder det känns lite bättre. Sedan är det viktigt att få i sig B12, magnesium, omega 3 och persilja, som innehåller apigenin som är ångestdämpande. Och så ska man ju vara här och nu. Vem har inte hör det förut? Men man kan ju faktiskt inte leva i framtiden fast det är svårt att låta bli att oroa sig för det som skall komma. Det har jag alltid haft svårt för. Men har man en grundångest är det lätt att det blir så.
Faktum är att jag tycker det känns lite bättre nu när jag följer bokens råd, men när jag är trött är det svårare.
Varför skriver jag allt det här? Kanske någon annan känner igen sig? I så fall är du inte ensam. Som sagt, Passa på och njut av de stunder som är bra. Träna hjärnan i att må bra! Det är känslorna man måste träna.
Intellektet kan aldrig förstå ångesten. Har försökt förstå ångesten och tänka bort den i 30 år! Men aldrig lyckats. Har du lyckats? Skriv gärna i kommentarer hur du gjorde.
Väl mött, Helena
Forskning i gatlyktans sken – en halv sanning värre än en hel lögn
Publicerat: maj 13, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! 1 kommentar
En morgon i sköna maj satte jag kaffet i vrångstrupen då jag kom till slutklämmen på en vetenskaplig artikel i the Lancet av svenska forskare verksamma vid kungliga Karolinska i Stockholm. Man sammanfattar nämligen en registerstudie över tiotusentals människor som ordinerats läkemedel av olika slag inom psykiatrin med att av de som fått en ordination men – av för forskarna okända skäl – inte hämtat ut sin medicin var vissa delar av gruppen överrepresenterad i register över lagförda våldsbrottslingar. Den tolkning man förleds till i artikeln i original eller i svensk media är helt enkelt att om du får vissa diagnoser inom psykiatrin så måste du ta din medicin annars blir du en våldsam kriminell nästa fullmåne.
Man har givetvis en mer finrumsanpassad diskurspresentation och i en vakuumförpackad verklighet där inga andra faktorer komplicerar och kompletterar bilden ljuger säkert inte studien i sig. Den lyfter dock inte en viktig detalj. Psykisk ohälsa som inte initialt eller i förlängning möts med adekvat vård, stöd och insatser är en hög riskfaktor för att utveckla missbruk. Missbruk är en hög riskfaktor för att figurera i våldsbrottsstatistik (både som offer och förövare). Detta gäller särskilt för missbruk av droger som distribueras via nätverk av grovt kriminella människor. När man i olika studier särskiljer på grupper utifrån parametern missbruk kan man nyktert konstatera att människor i psykos eller annan psykisk ohälsa inte är särskilt överrepresenterade bland våldsutövare. Något som pikant nog vissa av medlemmarna i just denna forskningsgrupp också tidigare gjort i till exempel en studie från 2009.
Allt detta fick mig att komma och tänka på en mer eller mindre rolig historia som i snarlika former berättats i mer än 200 år. Den har publicerats och illustrerats i engelska Punch, svenska Söndagsnisse-Strix och Kalle Anka. Det finns varianter med såväl Bellman som Mulla Nasruddin i huvudrollen.
En man/kvinna vandrar genom natten och under en gatlykta på en mörk gata möter denne en annan människa som förtvivlat letar efter sina tappade nycklar till hemmet. Nattvandraren stannar till och hjälper den nödställde att leta och efter en timme eller två har de letat igenom varje millimeter på platsen utan resultat. Då frågar den hjälpsamme till slut: ”Är du säker på att det var här du tappade nycklarna?” och får svaret ”Nej, inte alls. Men, här ser jag i varje fall att leta.”. Ridå.
I dag trivs tydligen vissa forskare mot bättre vetande bäst i gatlyktans sken med förenklade registerstudier med ofullständig bild av verklighet och underliggande förutsättningar och förlopp.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
På vilka grunder bältades jag?
Publicerat: maj 9, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Tvångsvård 1 kommentar
2012 vårdades jag senast på LPT. Jag lovades redan på akuten att jag skulle få vård på en annan enhet än den jag sist vårdades på. Då, 2009, våldtogs en kvinna i rummet intill mitt. Det var ett trauma och när jag blir skör har jag svårt att hålla mig i nuet. Jag åker tillbaka i känslorna och jag ville absolut inte minnas lokalen, rummet och ja, själva atmosfären. Det räcker att mina egna tidigare övergreppshistorier alltid gör sig gällande när jag blir sjuk.
Av någon oklar anledning bröt man sitt löfte till mig och jag ”reste tillbaka i minnenas allé”. Jag skulle prompt in i det, då, aktuella rummet. Jag blev verbalt aggressiv mot den manliga personalen. Och, enligt journalanteckningarna, hade jag sexuella hänsyftningsidéer. Jag hamnade i bälte och i bälte igen.
Olyckligtvis får jag en man som vakar över mig sittandes vid min fotände med blicken mot mig där jag ligger fastspänd med mina särade ben. Mitt hjärta höll på att brista. Jag upplevde det som tortyr. Under tre dygn bältades jag tufft minst fyra gånger och jag sov ingenting av rädsla att jag också skulle bli våldtagen. Den sista gången minns jag väldigt väl.
Jag blev uppsläppt från bältessängen och bad om kaffe, jag ruskar av mig mitt obehag och blir lugn på kaffe, men eftersom klockan är fem över sju så får jag inget kaffe. Kaffe får endast drickas till klockan sju, prick. Jag blir då helt rasande och skriker att ”hur svårt ska det vara att få dricka kaffe på det här stället? Rejält ostyrig hamnar jag åter i bältessängen.
Nu, efteråt, har jag behov av att förstå allt det som hände den här sista gången jag vårdades på LPT. Jag behöver få mina minnesfragment att hamna rätt, dra ihop dem till en helhetsbild för att kunna gå vidare och koncentrera mig på att förebygga nya sjukdomsskov men det är svårt för i journalerna fattas anteckningar om på vilka grunder jag bältades de där fyra gångerna.
Däremot står det en hel del annat. Det står att jag led av megalomani (storhetsvansinne) då jag frenetiskt försökte få tag i Socialstyrelsen. För detta får jag telefon- och besöksförbud och kanske bältades jag också? Jag var faktiskt bokad av Socialstyrelsen att föreläsa tillsammans med Anders Printz i Almedalen.
Mitt sista uppdrag för säsongen. Varför var det så osannolikt att jag kände någon inom Socialstyrelsen? Allt jag ville var att förmedla mig till uppdragsgivaren och jag var rädd att förlora framtida uppdrag i mitt företag. Det handlar om rättssäkerhet och det är min mänskliga rättighet att få veta på vilka grunder jag spändes fast i en bältessäng. Jag väntar på svar och återkommer . . .
Här finns en protestlista mot bältesläggning.
/Anneli Jäderholm
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.