Ensamhet – ett problem vi kan lösa tillsammans
Publicerat: januari 27, 2022 Sparat under: coronapandemin, ensamhet, Gemenskap, Jimmie Trevett Lämna en kommentar
Att känna sig ensam är en allvarlig hälsorisk som många påverkas av, inte minst i storstäderna. I höstas kom en studie som visar att 17% av stockholmarna känner sig ensamma. Av dessa är en tredjedel unga.
Vidare visar forskning från bland annat Karolinska institutet att ensamhet kan likställas med andra riskfaktorer som rökning, övervikt och stillasittande. Ensamheten påverkar hela vår hälsa, både fysiskt och psykiskt. Dessutom påverkas våra kognitiva förmågor, vårt minne och IQ negativt av ensamhet.
Ensamhet har uppmärksammats mycket under pandemin, samtidigt kan den växande ensamheten i befolkningen uppfattas som en pandemi i sig då den för med sig mycket ohälsa.
I Sverige bor fler än genomsnittet i Europa ensamma, drygt 30 procent enligt SCB. Det behöver inte betyda att alla dessa människor känner sig ensamma, eller är det. Men det är tyvärr inte ovanligt att människor dör ensamma i sina bostäder utan att det upptäcks förrän veckor, månader eller till och med år senare.
Ett skäl till den utbredda ensamheten kan vara de tabun och den skam som är kopplade till att vara ofrivilligt ensam. För många är det svårt att knyta kontakt med nya människor, inte minst med stigande ålder. Allt fler blir allt äldre, men när partner, syskon och vänner går bort blir många ensamma, eftersom vi ofta umgås inom vår egen åldersgrupp.
Under pandemin har också många yrkesverksamma eller studerande gått känna på ensamheten eftersom de sociala sammanhang som funnits på jobbet eller i skolan försvunnit när jobb och studier skött på distans. På många arbetsplatser kommer distansarbetet att fortsätta. Något som skulle kunna innebära ensamhet för de som inte har så stort umgänge privat.
Ensamheten syns inte heller alltid. Många som lever i familjer och har till synes många sociala kontakter, känner sig ändå ensamma. Känslan av ensamhet är då många gånger kopplad till en upplevelse att inte kunna dela känslor och tankar med andra. Detta trots att vi i vår tid har större möjligheter att välja vår familj än vad folk hade för exemeplevis 50 år sen. Vi kan ha en ”uppväxtfamilj”, en ”kompisfamilj” och en ”jobbfamilj” till exempel.
Bilden som här målas upp kan tyckas mörk, men det finns förstås lösningar. Precis som med många andra hälsorisker kan ensamhet brytas. När vi börjar umgås med människor och får ett positivt socialt, fysiskt och känslomässigt utbyte upphör de negativa hälsoeffekterna av ensamheten.
Det första steget för att lösa problem är som bekant att börja prata om dem. Det gör vi redan, men vi kan göra det ännu mer. Nästa steg är att ta redan på vad som behövs för att lösa dem. Vi har redan konstaterat att det är förknippat med skam att vara ensam. Kanske behöver de som kommit ur sin ensamhet berätta om hur det var för dem för att fler ska våga.
Vi måste också fundera på hur vi kan börja umgås mer, inte minst över generationsgränserna. Vilka sammanhang, arenor och platser behövs för att bryta ensamheten? Och vilka finns redan? Och vad kan du och jag göra för att stötta den som känner sig ensam? Finns det någon i din närhet som behöver få frågan om de vill ta en kaffe eller en promenad?
I RSMH erbjuder alla föreningar hundratals platser varje vecka för att umgås, samtala, göra aktiviteter ihop eller bara sitta i samma soffa. Kanske kan någon av dessa platser vara en början till din ”RSMH-familj”?
Sertralin – en räddare i nöden
Publicerat: januari 10, 2022 Sparat under: Lindha Holmqvist, Medicin, Psykiatri, Vård Lämna en kommentar
Jag började äta Sertralin 2019, ett år då mycket hände omkring oss. Jag gick samtidigt i samtalsterapi för att bearbeta händelser under barndomen. När jag var ”friskförklarad” från mina trauman och de var tillräckligt bearbetade så upphörde samtalsterapin. Men jag har fortsatt äta Sertralin för mitt mående och min ångest. Det har jag gjort i två år nu.
Ingen läkare har gjort någon uppföljning av det. De bara skriver ut nya piller när jag förnyar mitt recept. Det känns lite märkligt att jag fortsätter äta antidepressiva och ingen inom sjukvården lägger någon vikt vid det. Jag skulle inte klara mig utan tabletterna, de är en räddare i nöden. Jag kan hålla ångest och känslor på en något stabilare nivå. Min psykolog sa vid något av de sista mötena vi hade att jag troligtvis får äta Sertralin så länge min situation ser ut som den gör. Vilket den kommer göra under lång tid.
Man kan inte bota det som min man och äldsta son har. Man kan bara lära sig att leva med det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är. Jag har inga biverkningar av medicinen, så egentligen är det väl ingen fara att fortsätta ta den. Det märkliga är att ingen inom sjukvården undrar eller ifrågasätter det.
Lindha Holmqvist
Otroheten – en implicit gränsdragning
Publicerat: januari 3, 2022 Sparat under: ensamhet, Livya Nordberg, Min berättelse Lämna en kommentar
Det går inte att definiera vad otrohet innebär, detta är något som varje individ alternativt par kommer fram till gemensamt. Det kan också vara så att majoriteten av alla par har en slags underförstådd mening om vad otrohet faktiskt innebär, underförstådd på så vis att man redan sedan barnsben vet på vilket sätt man bör uppträda gentemot den man älskar. Det kan exempelvis handla om att man inte bör ha penetrerande sex med den man inte lever tillsammans med, kyssar, intima närmanden, sexmeddelanden, att den enskilda parten på något vis ”komplimangerar” en person som inte ingår i den traditionella relationskonstellationen. Jag tycker likväl att otrohet (hur det än definieras) är oförsvarbart. Just eftersom det per automatik är att överträda en gemensam överenskommelse som byggts upp genom tillit. Jag säger inte att jag är fläckfri från att ha agerat oetiskt, jag har gjort fel, jag har gått över gränsdragningen även om jag inte alltid för stunden dragit kopplingen att jag gjort fel.
Jag tenderar att vara paranoid och misstänksam emellanåt när det kommer till mina monogama relationer (har än så länge aldrig prövat polygami) och detta har ibland resulterat i att mina partners känt sig kontrollerade. Jag skulle definitivt inte säga kontrollerande på ett sjukligt sätt, men mer att jag velat tala klarspråk med personen i fråga. Min inställning har hittills varit att om min partner vill träffa/har träffat någon vill jag hellre att vi pratar om det. Jag blir inte arg, jag ser snarare detta som en eventuell vidareutveckling på relationen. Vem vet, vi kanske kan ha en öppen relation? Om vi fortfarande känner trygghet och samhörighet ser jag, åtminstone i teorin, inga problem med detta, så länge vi spelar med öppna kort. Den enda rädslan jag har angående mitt tema otrohet är att jag ska bli lämnad utanför, lämnad utan information kring vad min partner sysslar med, vad min partner undanhåller. I min värld ska jag och min partner kunna prata om allt mellan himmel och helvete, för att uttrycka sig grovt. Jag vill inte gå runt och bli lurad, men jag antar att jag precis ringade in kärnan för vad otrohet faktiskt handlar om. Otrohet är väl gissningsvis bara ett annat ord för att tron eller antagandet rörande de gemensamt uppsatta etiska och moraliska gränserna överskridits. Oavsett vilka riktlinjer uppgörelsen må handla om.
För några år sedan träffade jag en kille vid namn Patrik. Mina känslor för honom var något av det starkaste jag känt, men konstigt nog träffade jag fortfarande andra killar parallellt. Varför? Jo antagligen för att jag som person behöver ha utstakade, uttalade överenskommelser. Om dessa saknas, så verkar jag ha oförmågan att dra den där kopplingen många andra kanske gör. Jag behöver få veta är jag din flickvän, är du min pojkvän? Ägandeaspekten kan jag kanske återkomma med i en annan krönika, men hur som helst, jag vill veta hur vi står rent relationellt/emotionellt gentemot varandra. Jag var väldigt kär i Patrik, men helt plötsligt försvann han ut ur mitt liv och sen dess har vi aldrig pratat, även om jag önskat att så vore fallet. Jag hade vetat vad jag gjorde för fel, var det mina parallella möten som förstörde relationen? Var det min dåtida instabilitet? Var det brist på intresse från hans sida? Dessa frågor äter fortfarande upp mig efter fyra år. Jag hade naturligtvis hoppats på att han någon gång i framtiden läst detta och att han då skulle kunna förlåta mig för det jag uppenbarligen gjorde eller möjligtvis inte gjorde mot honom, om jag inte gjorde honom lycklig är det givetvis svårt att be om ursäkt för detta, det är ju faktiskt sådant som händer men OM jag gjorde fel så ber jag om ursäkt. Du var verkligen speciell, du fick verkligen mig på fall på riktigt även om jag nu var så dum att jag inte förstod, att faller man för någon så går man inte över en implicit gränsdragning. Det blir oetiskt när saker som byggts upp genom tillit raseras och smutsas ner av oförstående, inkompetenta personer som jag, inte läser mellan raderna och som inte förstår outtalade löften om trohet.
/Livya Nordberg
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.