Mer tvång är inte lösningen

Idag är sista dagen för att lämna in yttranden till regeringen över betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd av Psykiatrilagsutredningen. RSMH ser flera problem med utredningen, vilket framgår av vårt yttrande och tidigare inlägg här på bloggen.

Betänkandet föreslår att de rättspsykiatriska lagarna LRV och LPT slås ihop till en och att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd. RSMH ser inget principiellt problem med detta, men ser risker i praktiken. Enligt förslaget ska dömda brottslingar med psykisk ohälsa flyttas över till fängelse när de bedöms vara ”friska”. Fängelser är ofta destruktiva miljöer, särskilt för människor med sviktande psykisk hälsa. Dessutom riskerar överflyttningen från psykiatri till fängelse att nödvändig kontinuiteten i behandlingen bryts.

Sedan är själva begreppet ”tvångsvård” en motsägelse i sig. Framgångsrik vård bygger på samverkan, förtroende och överenskommelser mellan patient och vårdgivare. Tvång däremot är alltid ett övergrepp och en kränkning. Vi vill istället se att man inom psykiatrin arbetar återhämtningsinriktat utifrån behandlingsallianser där patientens och anhörigas uppfattning och vilja väger lika tungt som professionens.

Vidare innebär förslaget att ribban för att tvångsomhänderta människor ska sänkas, det ska alltså bli lättare att tillgripa tvång. Vi befarar att det leder till att fler tvångsomhändertas mer godtyckligt och att rättssäkerheten för patienten försämras.

RSMH vill att resurser satsas så att människor som söker vård för psykisk ohälsa kan få hjälp i ett tidigt skede. På så sätt kommer behovet av tvång att minska. Men utredningens snäva direktiv ger inte utrymme att tänka utanför ramar och lösa de stora strukturella problem som psykiatrin brottas med. Här finns inte plats för att utreda förbättrad arbetsmiljö, nya sätt att tänka kring arkitektur, stöd och utbildning för personal eller samverkan med anhöriga.

Det kommer även i den bästa av världar kvarstå ett visst, om än litet, behov av tvångsomhändertagande när människor hamnar i ohanterlig akut kris. Men tvång ska vara en sista utväg när alla andra alternativ prövats. Och med tanke på vilket trauma tvånget innebär är det viktigt att patienten får förklarat för sig varför han/hon blev tvångsintagen och att en plan för fortsatt vård utan tvång upprättas.

Hela RSMHs yttrande finns att läsa här.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH