Att bistå psykiatrin, svår roll för polisen
Publicerat: januari 29, 2013 Sparat under: Bemötande, Jimmie Trevett, Polisen Lämna en kommentar
Igår rapporterade SR P4 Stockholm att polisen avslutar projektet SPIS, Suicid prevention i Stockholm. Projektet har syftat till att förbättra arbetet med att motverka självmord. I praktiken har det inneburit att polisen samarbetat med psykiatrin i högre utsträckning än tidigare, genom att en psykiatrisjuksköterska medföljt vid exempelvis hämtningar av människor i akut behov av psykiatrisk vård.
Polisen beskriver själva projektet på sin hemsida i positiva ordalag, men nu vill man alltså inte vara med längre. Enligt inslaget i P4 Stockholm handlar det om att man istället vill arbeta med att utbilda sin personal i att bättre ta hand om människor med psykisk och kroppslig ohälsa för att kunna verka på bredare front och inte bara för några få utvalda.
SPES, Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd är kritiska till att polisen avslutar projektet som man menar var lyckat. Och visst är det lätt att stämma in i de farhågor som höjs av SPES. Har man lyckats rädda liv genom projektet är det svårt att se vad som är så viktigt att det behöver prioriteras högre. Men de som bistår psykiatrin vid handräckningsärenden borde få särskild utbildning och stöd. Polisen har många uppdrag att sköta, det går knappast att kräva att de alla ska vara experter på psykisk ohälsa också.
Men RSMH är av den uppfattningen att hämtningar av människor i akut kris, med allt vad det kan innebära, ska ske så odramatiskt och lugnt det går, utan blåljus och handfängsel. För det behövs många gånger personal med utbildning inom psykiatrin. Att en av dem som är med om hämtningen inte tillhör polisen innebär också att situationen blir mer rättssäker för den som blir hämtad. Risken för att situationen blir onödigt våldsam och kränkande minskar. Därmed minskar också risken att förtroendet för polisen försämras.
Så istället för att avsluta projekt SPIS önskar vi på RSMH att arbetssättet sprids till hela landet.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Inflytande för brukaren eller företrädaren?
Publicerat: januari 24, 2013 Sparat under: brukare, brukarinflytande, Hannes Qvarfordt 1 kommentar
Jag sökte en gång för många år sedan personligt stöd genom socialtjänsten. Socialsekreteraren erbjöd ledsagare för att kunna gå på evenemang, göra inköp och liknande. Inget fel i det, men vad jag efterfrågade var en person att träffa och prata med för att lätta hjärtat en smula. Sekreterarens svar blev att ”det här är vad brukarorganisationerna säger att brukarna behöver”. Om hon hade rätt i det – på den tiden – undandrar sig min bedömning, men uttalandet ger en bild av hur ett brukarinflytande på organisationsnivå kan minska den enskilda brukarens inflytande över sin egen situation.
Det är oerhört viktigt att RSMH som organisation tar ställning i olika frågor på övergripande nivå. Som säkert har framgått vid det här laget pläderar jag själv för att förbundet skall framhålla det socialpsykiatriska perspektivet – och brukarnas egna livserfarenheter! – som motvikt mot den i samhället i övrigt helt dominerande, biopsykiatriska bilden av psykisk ohälsa.
Samtidigt är det lika viktigt att vi tar strid för den enskilda brukarens rätt att styra över sin egen vård och behandling, oavsett vilken inriktning han eller hon föredrar att denna skall ha. Man kan säga att RSMH:s yttersta mål bör vara att göra sig självt överflödigt, och det målet är uppnått när varje enskild brukare har möjlighet att bestämma över sitt eget liv.
Ett ganska nytt och tilltagande fenomen är att ”brukarrepresentanter” skall medverka i en mängd sammanhang, ända ned på den nivå som berör enskilda brukare. I Göteborg – och med medverkan från nätverket för brukar- och anhörigorganisationer – skall det t.ex. startas ett projekt med så kallade ACT-team (Assertive Community Treatment), som innebär uppsökande verksamhet bland människor som inte själva söker vård, trots stora behov. I dessa team skall det ingå ”brukarrepresentanter”. Frågan uppstår vem eller vilken organisation dessa personer representerar och vilken uppgift de egentligen skall ha. Risken är uppenbar, att de i praktiken blir den enskilda brukarens ställföreträdare och att de tar över dennas röst gentemot vårdteamet. Den goda tanken om ökat brukarinflytande vänds då till ett minskat inflytande för den direkt berörda brukaren.
Det finns anledning för oss brukarföreträdare att ständigt granska våra insatser, så att den lovvärda ambitionen att ge röst åt våra olyckssyskon inte leder till att vi i stället tar deras röster från dem. Vi bör därför bl.a. avstå från att representera på den enskilda brukarens nivå, om inte personen i fråga själv har bett om sådan representation. I stället bör vi med kraft hävda den enskilda brukarens rätt att alltid bli respekterad och lyssnad på.
/Hannes Qvarfordt
Om inflytande i vården
Publicerat: januari 22, 2013 Sparat under: Bemötande, brukarinflytande, Khai Chau, Min berättelse 1 kommentar
Under den tiden jag hade tätare kontakt med vården hade jag turen att kunna ha en och samma läkare under rätt så lång tid, vilket har varit viktigt för min återhämtning/behandling. Vi hann bygga upp ett skapligt ömsesidigt förtroende. Men jag minns även mina återkommande krav om att få träffa en psykolog, för att beviljas samtalsterapi. Vilket resulterade i att min doktor sa något i stil med ”Khai, du verkar ha en övertro på psykologer!” och därefter gav jag upp! Räddningen blev istället RSMH, där jag fick något annat att fokusera på.
Samma läkare har bett mig om ursäkt, muntligen, för att han ”kände sig som skurk”, som han sa, efter att ha påtvingat mig medicinering. Jag har också tvingats byta läkare till den som ersatte den jag kallar min favoritläkare. När kemin inte stämde särskilt bra, kontaktade jag teamledaren, som gav mig rätt att byta till en annan läkare, så att jag kunde bli nöjd.
Däremot, var det väldigt svårt att få läkarintyg till att få sjukbidrag, som det hette förut. Jag vet inte vad doktorns motivering var. Min motivering var dock solklar: jag var sjuk, men blev ändå hänvisad till socialbidrag, vilket kändes helt fel. Efter vad som kändes som väldigt många år, var väntan över: min läkare gav efter och började skriva intyg till ansökan om sjukbidrag, vilket jag också beviljades.
När jag bodde i Upsala som student och var i behov av Akineton, så vägrade min ansvarige läkare att skriva ut recept till mig. Men jag gav inte upp och sökte via akutavdelningen, där man tyckte det var konstigt beslut av min läkare, och jag fick recept utskrivet omedelbart.
/Khai Chau
Konsten att kränka en människa i slutna rum
Publicerat: januari 18, 2013 Sparat under: Bemötande, brukarinflytande, Tvångsvård 5 kommentarer
Vad som sker i slutna rum i kontakten mellan läkare och patient är konfidentiellt och ska så vara. Det innebär ett tungt ansvar för läkaren och många tillfällen att med eller utan avsikt kränka en patient.
”Nora” som våldtogs av polischef Göran Lindberg, även känd som Kapten Klänning, har med dold mikrofon dokumenterat vad en patient inom psykiatrin kan få i ansiktet när man söker hjälp.
I inslaget i Sveriges Radios Ekot kan man höra hur Nora i samtal med sin psykiater, tillika chef för närpsykiatrin i Enköping, Ola Gefvert, begär att få träffa en kvinnlig psykolog eller terapeut för att få stöd och hjälp med bearbetning. Svaret från Ola Gefvert blir att ”Nora” måste ”sköta sig” under en viss tid för att sedan få sin begäran tillgodosedd. Gefvert poängterar också att det hon varit med om inte är i närheten av det många av hans andra patienter varit med om.
Istället för att få den grundläggande hjälp hon behöver fortsätter bara kränkningarna, nu sanktionerade av vården. Hur kan en högt uppsatt läkare inom psykiatrin ha ett sådant avskyvärt bemötande och inga som helst intentioner att möjliggöra brukarinflytande? Hur kan en person med en uppenbart dålig människosyn komma så högt i leden i en organisation som ska stötta några av samhällets mest utsatta, de med psykisk ohälsa? Mörkrädd är bara förnamnet på min känsla efter att ha lyssnat på inslaget. Samtidigt gör ”Nora” en stor insats när hon står på sig i sitt enkla krav om att få träffa en kvinnlig psykolog eller terapeut, inte många som befinner sig i hennes situation orkar det. Tyvärr är ”Nora” inte ensam om att inte bli hörsammad, det händer, enligt vad RSMH erfar, inte alltför sällan att patienters intressen och önskemål inte tas till vara som de borde.
RSMH kämpar dagligen för verkligt brukarinflytande och för att människor med psykisk ohälsa ska få ett respektfullt bemötande. Inslaget i Ekot kan lätt ge känslan att inget hänt de senaste 40 åren. Men vi vet att så är inte fallet. Brukarinflytande efterfrågas alltmer och den senaste tiden har debatten om patientmakt synts ibland annat Svenska dagbladet och att Ola Gefvert usla människosyn avslöjas i nationell media är även det ett framsteg.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=17557&artikel=5400735
Verkligt eller skenbart brukarinflytande?
Publicerat: januari 15, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Hannes Qvarfordt 2 kommentarerI en rapport från en psykiatrisk vårdavdelning vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där de redovisade sina åtgärder för att minska tvångsingripanden och öka patienternas inflytande, kommenterade de bruket av vårdplaner och samtalen med patienterna kring dem så här:
”Utvärderingen av testet visade att i de fall där det genomfördes enligt ovanstående gav det patienten en känsla av delaktighet och förståelse för sin vård och behandling.”
Brukarorganisationernas synpunkter efterfrågas i ökande omfattning av sjukvården och socialtjänsten, vilket förstås i sig är väldigt positivt. Ibland är samverkan med organisationerna ett villkor för att verksamheterna skall få sin medelstilldelning, och i vissa fall är sådant samråd till och med lagstadgat. Det har skett en fantastisk utveckling, som vi borde kunna jubla över. Ändå jublar jag ganska måttligt. Efter många års arbete i brukarråd och liknande sammanhang har jag kunnat konstatera, att vårt inflytande ofta är lika skenbart, som det framstår i den citerade rapporten i början av mitt blogginlägg. Samråden skall ge oss en ”känsla av delaktighet”, snarare än ett verkligt inflytande.
Det fanns en tid för några år sedan, då ett litet antal brukarorienterade sjukvårdsrepresentanter vid Östra sjukhuset i Göteborg faktiskt ansträngde sig för att ge oss i föreningarna ett reellt inflytande över vårdens utformning. Problemet var att dessa personer stod ganska ensamma och inte hade den övriga organisationens öra. Deras lyssnande på oss fick inget genomslag i verksamheten. De har nu, mer eller mindre, utmanövrerats från sina tidigare ledande positioner, till förmån för ett helt annat, traditionellt och mycket biomedicinskt inriktat ledarskap.
Sedan några år upprätthåller Sahlgrenska ett ”inflytanderåd”, som i praktiken är ett spel för gallerierna. Vi brukarrepresentanter blir informerade om vad som pågår, får lämna våra synpunkter och blir därefter grundligt överkörda. Sjukvårdsorganisationen gör helt och hållet som den själv vill och bryr sig över huvud taget inte om vare sig protester eller andra synpunkter från vårt håll.
Det finns anledning att vara vaksam mot den här typen av gisslansituationer. När verksamheterna ger sken av samverkan i sina brukarråd, samtidigt som de i realiteten kör över oss, kan det slutliga resultatet bli det rakt motsatta mot det vi försöker åstadkomma. Vårdens politiska ledning tror att vi är med på noterna och ser inget skäl att sätta press på klinikledningarna i enlighet med våra önskemål. Vi bidrar då till att minska vårt inflytande i stället för tvärtom.
I ett kommande inlägg skall jag beskriva ett annat tilltagande problem: att samverkan på representants- och organisationsnivå kan medverka till att minska inflytandet för den enskilda brukaren.
/Hannes Qvarfordt
Jag försöker lära mig vad som hjälper
Publicerat: januari 12, 2013 Sparat under: Anhöriga, Anneli Westling, Hjälpmedel 1 kommentar
Det var en stor sorg för hela vår familj, när vår dotter insjuknade i psykos vid 19 års ålder. Vi hade stora svårigheter att förstå vad det var som egentligen hände! Jag minns att jag önskade, att denna fruktansvärda mardröm bara skulle ta slut.
Till en början fick vi ett mycket bra bemötande från Akutenhetsteamet, och genom Johan Kullbergs tidigt omhändertagande projekt, de så kallade fallskärmsprojektet. Allt gick enligt planerna och vår dotter blev snart bättre. Hon började studera igen. Under två år var allt frid och fröjd.
Biverkningar av medicinerna gjorde att lärarna såg att något var annorlunda. Lärarna kallade henne till enskilda samtal. Hennes menstruation upphörde och hon tog kontakt med läkare som sa att de berodde på biverkningar av medicinerna.
Mycket annat hon upplevde som besvärligt berodde på biverkningar av medicin. Av de anledningarna slutade hon helt med sina mediciner. Det var ju medicinerna som gjorde henne dålig; resonerade hon. Hon blev under ett års tid stadigt sämre och sämre, och vägrade att låta sig medicineras.
Samtliga i hennes nätverk, personer inom kommunalpsykiatrin och landstinget såg vad som hände, följde denna utveckling; men kunde ingenting göra.
Till sist blev hon så pass sjuklig, att hon blev tvångsomhändertagen och tvångsmedicinerad. Själva höll vi på att förlora kontakten med vår dotter. Hon skuld lade oss, hennes föräldrar. Det var ju vi, föräldrarna, som såg till att hon till slut blev inlagd på sjukhuset.
Medicinerna hon fick gav henne biverkningar, såsom ångest och andra symtom som hon upplevde var jobbiga. Min dotter hade vid tiden hunnit bli myndig, och som tur var medgav hon att vi, hennes föräldrar, fick veta allt. Alltså, ingen sekretess.
Ovanstående berättelse är inte unik för vår familj. Det liknar berättelser, som jag fått höra från andra föräldrar i Intresseföreningen för Schizofren (IFS). Jag har fått höra att medlemars söner och döttrar inte vill ha kontakt med sina föräldrar. Deras barn skuldbelägger föräldrarna för att de blivit tvångsomhändertaget. Vidare får inte anhöriga veta någonting om sina barn, på grund av sekretess. Vi hade tur! Vår dotter begärde aldrig sekretess.
Som anhörig blir man till en början djupt chockad, oerhört vilsen; och man känner en djup sorg. Allt är bara kaos! Livet och vardagen blir outhärdlig. Det pratas inom IFS om att vi är så kallade jobbiga föräldrar, eller framför allt: jobbiga mammor. Själv har jag accepterat rollen som en väldigt jobbig mamma.
Jobbig mamma, det blir man när man ställer krav på vården och vårdpersonal. Det resulterar ofta i svårigheter och konflikter, särskilt när det i praktiken inte finns resurser, för att upprätthålla lagars intentioner och FN:s regler.
Jag har haft – så många olika känslor! Känt sorg, skam och skuldkänslor för att jag inte förstått hur dåligt min dotter har mått under hela sin uppväxt. Jag har känt skuld, för att jag inte förstått vilken kamp livet har varit för henne. Min dotters kamp har varit osynligt för mig. Känner en stor sorg för att hennes liv har blivit så svårt. Nu i efterhand förstår jag, och nu har jag fått rätt kunskaper.
Jag försöker ständigt förkovra mig. Jag försöker lära mig vilken hjälp som finns att få, allt enligt diverse riktlinjer. Jag skaffar mig kunskaper om vilken hjälp man har rätt till enligt lagar och förordningar. Jag försöker lära mig i stort sätt allt som rör vården kring vår dotter.
RSMH är till stor hjälp för mig personligen. Genom RSMH har jag fått lära mig hur det är att höra röster och hur man kan hantera dem. Vad den osynliga funktionsnedsättningen är, om kognitiva funktionsnedsättningar och vad det finns för hjälpmedel.
Jag har erhållit mycket kunskaper från andra medlemmar i föreningen RSMH, och jag har fått möjligheten att påverka genom att jobba intressepolitiskt. I föreningen RSMH har jag träffar så fantastiskt fina människor; människor som inger hopp och skänker kunskap. Vi medlemmar i föreningen har haft många trevliga stunder med mycket skratt.
Det har varit, och är en process – en resa som vi i vår familj har fått göra, till den plats vi är på idag. Vi får faktiskt äntligen den hjälp och stöd vår dotter behöver. Vår dotter är nu 34 år och har en bra livskvalité och trivs med sina mediciner. Jag, som ” jobbig mamma” inser att min kamp kommer att fortsätter, fortsätta under hela mitt liv.
/Anneli Westling
Koncentrationssvårigheter
Publicerat: januari 11, 2013 Sparat under: Hjälpmedel, Khai Chau, Min berättelse Lämna en kommentar
Det kan vara svårt när vi ska läsa en tidningsartikel, en roman, eller en studiebok. Inte för att vi är dumma i huvudet, men till psykiska funktionshinder hör också koncentrationssvårighet.
Men det går att göra det hela lite lättare/lite trevligare, på ett eller annat sätt!
Man kan istället använda sig av datorer, internet, filmer/bio, samtal, musik, fysiska aktiviteter/idrott, som tränar upp koncentrationsförmågan.
Olika slags miljöer har naturligtvis också stor verkan. Det är inte speciellt kul att laga sin mat, hemma i sin lägenhet alldeles ensam. Men när man får vara i en matgrupp, då går det alldeles utmärkt! Likaså med aptiten. Att göra saker tillsammans, med likasinnade alltså.
/Khai Chau
Oroande mycket medicin
Publicerat: januari 10, 2013 Sparat under: Barn, Jimmie Trevett, Medicin 1 kommentar
I gårdagens Svenska Dagbladet stod att läsa en helsidesartikel med tillhörande analys om det ökade förskrivandet av preparat mot psykiska besvär och sömnsvårigheter hos barn. Av granskningen framgick att den onödiga användningen av antibiotika minskat kraftigt de senaste åren men att förskrivningen av sömnmedel till barn ökat med över 300 procent. I dagens tidning skriver Karin Jordås, generalsekreterare för Mentor, ett kritiskt debattinlägg med anledning av artikeln där hon pekar på ungas behov av någon vuxen att tala med.
Att många människor är beroende av sömnmedel och psykofarmaka för att få livet att fungera, måste man ha respekt för, men RSMH vänder sig mot all slentrianmässig medicinering. Det går nämligen inte att bortse ifrån att psykofarmaka ofta ger allvarliga biverkningar. Och enbart medicin är sällan lösningen på problem med psykisk ohälsa.
Frågan är om trenden kommer att vända och förskrivningarna av läkemedel mot sömnbesvär och psykiska besvär kommer att minska, precis som förskrivningarna av antibiotika har gjort. De insatser som behövs för att skapa långsiktig återhämtning från psykisk ohälsa eller sömnproblem kräver tid och tid är som bekant pengar. Det kan vara psykologers, läkares, kamratstödjares, personliga ombuds, boendestöds, föräldrars och vänners tid. Men om samhället inte är berett att frigöra de resurserna kommer läkemedelsanvändningen fortsätta att öka, så även tillhörande biverkningar.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Nytt år, nya och gamla utmaningar
Publicerat: januari 9, 2013 Sparat under: Återhämtning, Boende, brukarinflytande, Jimmie Trevett, RSMH Lämna en kommentarI veckan skrev Fredrik Lennartsson, myndighetschef för Myndigheten för vårdanalys på SvD:s Brännpunkt att möjligheterna till patientinflytande i Sverige brister. En bild som stöddes av Gunnar Akner, läkare och professor i geriatrik vid Örebro universitet. Under året ska ett förslag om ny patientlag också komma, med syftet att stärka patientens ställning i vården. Slutredovisning för arbetet, inklusive tilläggsdirektiven är den 3o juni i år.
RSMH är alltid positiv till ökat inflytande för brukare av vård. För att underlätta och förtydliga arbetet med brukarinflytande i exempelvis brukarråd tog RSMH förra året fram Kvalitet ur ett brukarperspektiv. Arbetet med dokumentet och brukarinflytande i allmänhet fortsätter naturligtvis även detta år. Vi hoppas kunna titta närmare på hur stödet ser ut för personer med psykisk ohälsa i landets kommuner. Innan julhelgen offentliggjordes vilka av landets kommuner och landsting som levt upp till kraven som regeringens satsning på psykiatri, PRIO, ställt för att få del av de 870 miljoner som satsningen omfattar. Tillsammans med SKLs Öppna jämförelser och RSMHs samlade erfarenheter kan det ligga som underlag för att se vilka kommuner som ”sköter sig” och vilka som fungerar sämre vad gäller stöd till personer med psykisk ohälsa.
Ett stort och viktigt område som skiljer sig mycket över landet är boende. RSMH kämpar för att också människor med psykisk ohälsa ska ha ett hem. Ett hem kan vara många saker och se ut på olika sätt, det som avgör om en bostad är ett hem, är om den som bor där känner sig just hemma.
Missa förresten inte heller att RSMH utbildning erbjuder ett par större konferenser under våren. Den första handlar om borderline och den äger rum på ABF-huset i Stockholm den 28e januari. Den andra konferensen äger rum senare i vår och kommer att handla om återhämtning. Den arrangeras tillsammans med Socialpsykiatriskt Forum i Stockholm. Håll utkik efter mer information!
God fortsättning på det nya året!
/Jimmie Trevett
Skitsnack!
Publicerat: januari 7, 2013 Sparat under: Bemötande, Khai Chau Lämna en kommentarJa, faktiskt! Alltså skitsnack i positiv mening, nämligen när gamla goda vänner sätter sig ner över en kopp kaffe och börjar låta samtalet rulla, utan att behöva vara reserverade inför varandra… det känns guld värt att ha någon att bara prata med, för att rensa tankarna, när det är som mest deprimerade eller ångestfyllda. Det NEUTRALISERAR tankarna, om inte annat – och många gånger räcker det väldigt långt, för att man ska känna sig på bra humör igen.
Problemet är att kunna hitta en sådan samtalspartner. Vanligt folk är ofta avvisande när det gäller den här sortens insatser, kanske av förståeliga skäl: de fattar inte poängen med det vi vill uppnå, de upplever oss som konstiga, osammanhängande, störiga med mera.
Därför är det också mycket vanligt att vi förblir ensamma med våra funktionsnedsättningar/problem … även när vi behöver hjälp som mest!
/Khai Chau
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.