Utöka demokratin för oss med psykisk ohälsa

JimmieTrevett-leende-beskurenI början av veckan kom Demokratiutredningens slutbetänkande. Där går det att läsa att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att undersöka i vilken utsträckning personer med psykiska funktionsnedsättningar är politiskt aktiva mellan riksdagsvalen. Det är positivt att detta utreds.

Men vi anser att det också bör göras en bredare kartläggning. För röstdeltagandet hos personer med psykisk funktionsnedsättning har inte undersöktes sedan valet 2006, bortsett från en studie om personer med svår ängsla, oro och ångest, vars valdeltagande undersöktes 2014. De röstade i lägre grad än befolkningen i övrigt och troligt är att det gäller även för personer med andra typer av psykiska funktionsnedsättningar. Åtminstone var det så för tio år sedan. Men det kan ha skett förändringar, kanske till det ännu sämre. Och det behövs undersökas och motverkas.

Dessutom borde Myndigheten för delaktighet få i uppdrag att utreda hur ökad politisk delaktighet kan stimuleras bland våra grupper. Människor kan behöva stöd, till exempel en stödperson som följer med en till vallokalen. För en person med svår synnedsättning är det självklart med ledhund och andra hjälpmedel. En person som är rörelsehindrad kan behöva en rullstol eller permobil. Men samhället tycks ha lätt att glömma bort att någon med ångest, social fobi eller psykos också kan behöva hjälp för att utöva sina demokratiska rättigheter.

Myndigheten för delaktighet bör även titta på villkoren för dem som vårdas under tvång eller som bor på boende. Hur underlättar samhället röstdeltagandet där?

Till syvende och sist handlar det om demokrati. Vill vi att alla ska göra sin röst hörd?

Ja! säger vi på RSMH.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


”Mitt psyke och jag” bidrar till öppenhet

papril3-litenNär jag var 14 år försökte jag ta mitt liv för första gången. Det känns märkligt när jag tänker på det så här i efterhand för jag överlevde trots att jag så många gånger var så otroligt nära döden.

Jag har själv erfarenhet av självskadebeteende, ätstörningar och ett flertal suicidförsök. När jag bestämde mig för att titta på dokumentärserien ”Mitt psyke och jag” visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men självklart fanns det en liten farhåga där om att jag kanske skulle bli triggad att vilja skada mig eller må sämre.

Jag har tänkt lite på det där med självskadebeteende och att det faktiskt kan smittas. Men samtidigt föds en tanke i mitt huvud att bara för att det smittas så är det inte en anledning att inte prata om det, jag tror snarare tvärtom att behovet för att känna igen sig i en situation är stor för alla människor där ute. Allt vi vill är relatera för att vi inte ska behöva känna oss konstiga och ensamma. Att våga skildra en så stark och laddat ämne är inte alltid så enkelt och jag anser att SVT verkligen har lyckats. Jag kan förstå att det kan finnas en oro att folk kommer må dåligt efter att ha sett dokumentärserien. Att fler kanske kan skada sig eller försöka ta sitt liv men jag tror inte att det blir så utan är snarare bara en farhåga.

Jag tittade igenom hela serien och CC berättelse berörde mig starkast, den inspirerade mig och jag kunde se livsglädjen och styrkan hos henne när hon kämpade med sina ätstörningar och självmordsförsök men samtidigt vägrade ge upp.

Självklart väcker serien mycket tankar och känslor hos mig och säkert hos många andra tittare och det måste den få göra tycker jag.

SVT gör ju vad de kan för att varna. De berättar att programmet är olämpligt för barn innan det startar. Det finns tydlig information att programmet behandlar ämnen som bland annat självskadebeteende. Det får räcka kan jag tycka. Man måste kunna lita på att folk är kapabla att ta egna beslut. Vi är inte dumma, så om man känner att man inte orkar eller klarar av att se så får man stänga av.

Denna dokumentär är en bra början på vägen och kommer bidra till mer förståelse för hur det faktiskt är att leva med psykisk sjukdom och hur handikappande det faktiskt kan vara. Det är inte bara att rycka upp sig eller bestämma sig för att bli bättre. Det är mer komplicerat än vi tror. Förra året kostade psykisk sjukdom 1531 människor livet. Vad har vi att förlora genom att prata om det? Så om man kan öppna upp, berätta och dela med sig av sin historia för att av-stigmatisera och för att skapa mer förståelse tror jag att vi kan vinna mycket på det. Vi vet att tre av fyra lider av psykisk ohälsa eller känner någon närstående som gör det så indirekt berör detta oss alla. Det är dags att våga prata om det!

/Paulina Tarabczynska

 


Scientologer! Vi undanber oss er hjälp!

Hannes 4Eftersom allt mänskligt umgänge och den mesta samhällsdebatten numera tycks försiggå i sociala medier på internet, kapitulerade jag för inte så länge sedan – efter många års motstånd – och började aktivera mig på Facebook. Jag sökte då bland annat diskussionsgrupper om psykisk ohälsa och psykvård och fann till min glädje en stor och dessutom öppen grupp med namnet Bättre vård för psykisk ohälsa. Jag skickade förfrågan om medlemskap och blev ganska omgående insläppt. Konstaterade snabbt att gruppmedlemmarna överlag var mycket psykiatrikritiska, vilket inte alls störde mig, eftersom jag själv är minst sagt kritisk till dagens pillerpsykiatri. Kanske en aning mer reserverad kände jag mig inför de fullt utvecklade konspirationsteorier och new age-inspirerade alternativbehandlingar, som flitigt vädrades i gruppen. Diskussionerna flöt dock på utan större konfrontationer – till dess jag råkade påpeka att en länkad text härrörde från Scientologernas ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR). Jag fick genast en påstötning från en av gruppadministratörerna, om att ”religion” inte fick diskuteras i gruppen. Snart började jag märka att vissa inlägg inte längre syntes för mig, och några scientologi-kommentarer senare blev jag utestängd från gruppen.

Efter en del googlande – och ett tips från RSMH Skåne! – kunde jag konstatera att det fanns ett tydligt samröre mellan gruppens administratörer och Scientologerna. Detsamma gällde två andra diskussionsgrupper, som – tillsammans med den grupp jag hade ingått i – bildar den så kallade Treklövern. De var Stoppa psykiatrins övergrepp nu och Vi som inte tycker om elchocksbehandling, ECT!. Grupperna är mycket stora. Den jag själv deltog i har över 7000 medlemmar! I gruppbeskrivningarna sägs det att de är ”politiskt och religiöst obundna”. Det är uppenbart att det stora flertalet medlemmar inte har en aning om administratörernas nära band till Scientologerna. De är helt enkelt förda bakom ljuset.

Så här långt kommen i min redovisning vill jag gärna göra klart, att mycket av den kritik Scientologerna framför mot psykiatrin både är saklig och välgrundad. Bekräftelse för det påståendet kan man få genom att studera de granskningar av psykiatrin och läkemedelsindustrin nordiska Cochrane-institutets chef, Peter C Gøtzsche, nyligen har publicerat. Man skulle ju då kunna tycka att det är alldeles utmärkt att vi får Scientologernas hjälp att avslöja denna korrupta bransch. Det vore det, om Scientologerna själva vore en öppen, demokratisk och etiskt pålitlig organisation. Den ligger emellertid mycket, mycket långt från den beskrivningen. Vi har att göra med en sluten, hierarkiskt uppbyggd och pseudoreligiös sekt, med dold agenda och egna intressen inom området psykisk ohälsa. Den binder medlemmar till sig genom skuldsättning och den trakasserar avhoppare. Man bör akta sig för att gå i förbund med en djävul för att fördriva en annan!

Den psykiatrikritik och de förskräckliga patienterfarenheter, som kommer fram i de ovan nämnda Facebook-grupperna, måste få möjlighet att komma till uttryck genom seriösa och etiskt hållbara kanaler. En möjlighet är att RSMH startar egna, särskilda patienterfarenhetsgrupper, där alternativ till dagens pillerpsykiatri kan diskuteras – och där Scientologerna, andra sekter och deras förespråkare uttryckligen är portade. Skall vi få hjälp av stora, svenska och internationella auktoriteter, för att i grunden reformera dagens psykiatri, måste vi hålla rent från psykiatrikritikens dödgrävare och vrida den här viktiga frågan ur deras händer.

/Hannes Qvarfordt


Fattigdomen ärvs och utökas

Anne-SofieJag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.

Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.

Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.

Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.

Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.

Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.

I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.

Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.

Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.

Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.

Det är orättvist att vi föraktas.

/Anne-Sofie Höij