Utan Makt och Pengar bollas vi bara runt
Publicerat: november 17, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, makt, Missbruk, Psykiatri, Samverkan Lämna en kommentar
Tv-programmet Uppdrag Granskning visar ibland på bristerna i samhället inom begreppen psykiatri (landstingets ansvarsområde) och missbruk (kommunernas ansvarsområde).
Vi optimister eller naiva RSMH:are och andra brukare, intressenter, patienter, utövare och personal som trott att SIP-en, den Samordnade Individuella Planen, skulle göra ändring i praktisk daglig vardag för oss brukare fick tji.
Nu är lagen om SIP ingen ramlag utan en rättighetslag för oss! Och en skyldighetslag för kommuner och landsting att följa och genomföra i handling. Lagen har förvisso bara gällt i några år. All personal inom de ansvariga myndigheterna har inte gått utbildningen, lika lite som politikerna, det vill säga de som håller i pengarna och som har beslutat att lagen ska följas i praktiken.
Men det är knappast något nytt att vi bollas som icke människor och icke medborgare mellan dessa ansvarsområden. Det har alltid varit så i alla tider: om du är funktionsnedsatt eller sjuk i själen så är du inte medborgare i Sverige i praktiken oavsett om du har ett svenskt pass eller ej. Svenska gällande lagar för svenska medborgare tycks inte gälla oss, förutom strafflagarna då.
Förvaltningslagen och Kommunallagen verkar inte gälla oss brukare, inte heller Socialtjänstlagen, Patientlagen, Hälso- och sjukvårdslagen eller LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I praktisk handling, beslut och genomförande av såväl ramlagar som rättighetslagar utesluts alla vi som inte har makt och frisk hälsa. Vi som är sjuka och funktionsnedsatta, vi människor som sällan fått den hjälp vi behöver och borde ha rätt till. Vi ska ha ett inflytande i vårt eget liv och vård och omsorg, men så ser det inte ut i praktiken.
Det som gäller: Du och Du är inte lika inför lagen.
Det handlar om att Du är för svag, fast lagen borde gälla både Dig och Mig.
Men det tiger samhället om, liksom journalisterna.
Makt och Pengarna styr. Vi brukare är utan egenmakt även om vi inte officiellt är omyndigförklarade enligt domstolsbeslut. Fast detta är en offentligt förtigen hemlighet.
Vi människor som bollas mellan kommuner, landsting och andra myndigheter är inte ensamma eller unika. Det visar Uppdrag Gransknings program. Nu som tidigare.
/Ann-Sofie Höij
Min terapihund är tre kilo kärlek
Publicerat: november 8, 2019 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, djur, myter om psykisk ohälsa, Pebbles Karlsson Ambrose, Stöd Lämna en kommentar
”Men ska du verkligen ha en hund nu också? Du som mår så dåligt? Kan du verkligen ta hand om den? Klarar du av det?”
Jag har läst mycket om djur som används i terapi. Det är hästar som före detta missbrukare får lära sig att ta hand om. Det är terapihundar som kommer på besök till slutenvårdsavdelningar inom psykiatrin och allehanda djur som hälsar på gamla människor som bor på äldreboenden. Många gamla människor har ett husdjur på sin ålders höst för att lindra ensamheten. Och många barn vänder sig till sin kanin, katt eller hund när de är ledsna och gråter i pälsen när allt är orättvist eller mycket svårt.
Mitt allra första husdjur var en kattunge som hette Ceasar, en angorakatt. Ursöt och fluffig. Den kom hem till oss en sen kväll och la sig på min huvudkudde. Jag vågade knappt andas av förtjusning och låg hela natten bredvid kudden för att inte störa detta mirakel som flyttat hem till oss. Sedan började jag klä på den kläder och köra den i barnvagn och då slutade den spinna och blev arg på mig en period.
Jag har haft två katter till under årens lopp, när jag var ung, som jag tyvärr senare fick avliva för att ingen annan kunde ta hand om dem. Det var tungt och ett misslyckande. Men jag har under hela mitt liv identifierat mig som en kattmänniska, en sådan som gillar egensinniga djur.
Många år senare kom min dotter hem med en vattensköldpadda som heter Baloo. En granne hade ledsnat på den en gång lilla gröna varelsen. Nu var den stor och behövde ett mycket större akvarium. Jag förbarmade mig över den och nu har den bott här i över tio år. Det är jag glad över nu. Den har varit med i vått och torrt, den kryper runt i lägenheten och skramlar lite hemtrevligt bland sina stenar.
För två år sedan skaffade min dotter en liten rescue dog (adoptivhund). Den blev sjuk och jag fick ta hand om den. Det visade sig att den inte hade någon försäkring och såklart blev det jättedyra veterinärräkningar. En insamling på Facebook ledde till att hon fick alla sina tänder fixade (tack alla mina snälla vänner!), lilla Sami behövde sövas och 12 700 kronor fattigare blev vi hemskickade med en påse med åtta tänder i. Sedan hade hon en knöl på magen som måste opereras bort och sedan var det vaccinationer och ny mat och gud vet allt. Hela min värld har snurrat kring detta lilla djur i månader.
Från början tog jag hand om hunden eftersom min dotter inte kunde vara hemma hela dagarna. Nu har det gått två år och jag tycker att hunden är min. Hon har hunnit bli 11 år, lilla Sami.
Jag tänker på en terapihund jag träffade när jag låg inlagd på Ytterö, här i Stockholm. Lugn som en filbunke. Min lilla chihuahua-korsning är mycket mer stressad och liten i jämförelse. Hon är på sin vakt hela tiden och skäller mycket, inte högt men alltid på nya människor. Men jag har blivit lugn.
Vi går ut flera gånger per dag, det ska badas och duttas och gullas och matas. Min lilla terapihund är tre kilo kärlek. Jag har aldrig förut förstått den djupa relation som människor har haft med dessa fyrfota djur, människans bästa vän. Men nu vet jag hur mycket det betyder. Så ibland blir jag verkligen ledsen när människor ser så anklagande på mig på grund av min diagnos.
”Ska du verkligen ha en hund? Som du mår?”
/Pebbles Karlsson Ambrose
Låt oss pröva neurofeedback
Publicerat: november 3, 2019 Sparat under: Övergrepp, Psykiatri, sjukdom, Trauma, Ulrika Westerberg Lämna en kommentar
Efter flera sexuella övergrepp och ett flertal olyckor med fysiska besvär som följd har jag inte behandlats med rätt insatser. Jag är terapiresistent och har prövat allt från biverkningsstinn medicinering med antidepressiva till neuroleptikapreparat.
Min kropp reagerar ständigt på möjliga hot 24-7, och mitt vardagliga liv har krympt. Jag undviker grupper av främlingar, miljöer med flera ljudkällor och andra stressande faktorer, såsom människor som inte har förståelse för mina begränsningar, våld på film eller nyheter. Stunderna av djup avslappning är få. Skyddar jag mig inte påverkar det mig till ytlig andning, värk, oförmåga att somna eller slappna av och social isolering.
Fram till 2017 trodde jag att läkare visste bäst men när resultat uteblev och deras så kallade vård dessutom bidrog till vårdskada började jag söka svar på egen hand via privatläkare. Jag har kommit långt med funktionsmedicin men att påverka ett dysreglerat nervsystem är en för stor uppgift för mig. Under tiden har jag sökt svar på egen hand och då har neurofeedback fångat mitt intresse. Neurofeedback används i bland annat USA och forskningsstudier visar snabbt resultat.
Boken ”Kan neurofeedback hjälpa hjärnan” är skriven av leg psykolog, klinisk specialist och neuropsykolog Pia Ahlstrand med flera (2018). Titeln på boken är blygsam med tanke på alla positiva upplevelser som beskrivs. Inom området neurofeedback är det speciellt metoden ILF som lyfts i boken vilken ”… kan leda till förbättrad koppling mellan amygdala, hippocampus och prefrontala cortex …” vilket ökat blodflöde i nämnda funktioner antas vara ett bevis på.
Hittills har forskning visat att behandlingseffekten är oproportionerligt långsammare vid PTSD och CPTSD, vilket talat för att behandlingen bör fokuseras på att stärka nätverket runt personen. Hjärnan kan med neurofeedback hjälpa en drabbad individ att återskapa eller återta en mer adaptiv aktivering för att korrigera dysfunktion och på så sätt slippa att triggas av externa stimuli. I behandlingen instrueras individen att tänka på en triggande situation och därefter på en annan situation som är lugnande. Behandlaren får på så sätt feedback via sin mätutrustning och dialog som lär individen till snabbare, effektiv känsloreglering. Behandlingen ökar självkontrollen liksom minskar behovet av symtomdämpande medicinering. Det författarna inte nämner i sammanhanget är samhällskostnaderna för samtalsterapi för både individ och samhälle när behandlingar delvis felaktigt sätts in eller när rätt behandling saknas som alternativ till en grupp som är kraftigt eftersatt i den offentliga vården.
Antalet behandlingar för en individ beror på traumatillståndets komplexitet. En behandlares observationer efter olika försökspersoners behandling var att de bättre mindes sina drömmar, upplevde större lugn och hade rikare upplevelser i sitt vardagliga liv, som i samtal med andra och i fysiska aktiviteter. En patient beskriver:
”Jag har aldrig tidigare kunnat blicka framåt eller leva i nuet. Jag kan tänka klarare och tänka mindre och bara låta tankarna finnas där utan att älta dem. Jag litar på mig själv nu. Ångesten är inte heller konstant”.
Enligt författarna visar studierna tydliga positiva resultat som behöver placebostuderas. I privat vård finns redan neurofeedback i Sverige för den som har råd och bor i de större städerna och framförallt i Stockholm. De individer som vill delta i experimentella studier borde få göra det, på samma sätt som exempelvis evidenssvag ECT-behandling används på svårt deprimerade personer, istället för att lämnas till sitt eget öde.
Idag scannas inte patienter tillräckligt effektivt. Där är jag ett exempel, som sökt hjälp så länge som från treårsåldern av olika anledningar, exempelvis återkommande stark magvärk fram till åttaårsåldern, återkommande depressioner och under perioden 2010-2018 med klassiska PTSD-symtom. Ingen tog sig tiden och gjorde skillnad för att scanna min historia och jag tror att de jag mött helt enkelt inte haft kompetensen då trauma är ett eftersatt område i Sverige.
Nu är det upp till beslutsfattare att bestämma om hur de ska finna de traumatiserade i primärvården. Gruppen traumatiserade är inte oansenlig. Obehandlad leder trauma inte enbart till psykisk sjukdom utan korrelationen är också hög med fysiska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, ätstörningar, stroke och astma.
Det lidande individ, anhöriga, vänner och samhälle erfar i social isolering, andra sjukdomar, för tidig död och ekonomisk belastning har de insatta inte missat, men politikers handlande för effektiv traumabehandling är hittills svag.
/Ulrika Westerberg
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.