Riktlinjer på gränsen till oredlighet
Publicerat: mars 31, 2017 Filed under: Ångest, Depression, Hannes Qvarfordt 8 kommentarer
Idag den 31 mars går remisstiden ut för Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för vård vid ångestsyndrom och depression hos barn, ungdomar och vuxna. I stora drag rekommenderar man enbart olika varianter av kognitiv beteendeterapi (KBT) vid lindriga och medelsvåra tillstånd. Vid medelsvåra till svåra tillstånd förordas antidepressiva läkemedel eller elektrokonvulsiv behandling (ECT), alternativt transkraniell magnetstimulering (rTMS)*.
Förslaget har med rätta mött en omfattande kritik från i stort sett alla berörda parter utanför själva den arbetsgrupp som har utformat det. Man kan i förslaget ana både partiska ställningstaganden till olika behandlingsmetoder och ett avsiktligt skevt urval i forskningsunderlaget.
Det kanske allra allvarligaste från brukarperspektiv är att Socialstyrelsen i sina bedömningar har frångått sina egna kriterier för evidens (belägg). Enligt dessa kriterier skall evidensen vila på tre likvärdiga ben: (1) bästa tillgängliga forskningsunderlag, (2) professionens (personalens) beprövade erfarenhet och (3) brukarnas erfarenheter och upplevda behov. Förslaget till riktlinjer stödjer sig nästan uteslutande på forskningsstudier och dessutom på ett medvetet skevt urval av sådana (se nedan). Endast i de fall då det saknas acceptabelt forskningsunderlag stöder man sig på professionens erfarenhet, och något genomslag för brukarnas erfarenheter och önskemål går över huvud taget inte att spåra i riktlinjerna. I strid mot kriterierna överordnas alltså forskningsunderlaget de övriga två evidensbenen, och brukarerfarenheten ignoreras helt.
Flera debattörer har vidare kunnat konstatera, att arbetsgruppen bakom förslaget inte har hållit sig till saklighet och opartiskhet i sina bedömningar. Kritikstormen började med att 17 nordiska forskare i en debattartikel i DN pekade på de dramatiska skillnaderna mellan Socialstyrelsens och andra länders rekommendationer. Tre kritiska deltagare i arbetsgruppen påtalade den stora obalansen i arbetsgruppens sammansättning i en debattartikel i SvD. Psykologen Peter Ankarberg visar i Läkartidningen att det finns lika starkt stöd för psykodynamisk terapi som för kognitiv beteendeterapi. Med utgångspunkt i senare års utvärderingar av antidepressiva läkemedel framhåller överläkare Göran Högberg i Läkartidningen det riskabla och oetiska i att behandla barn och ungdomar med sådana preparat. I en analys i Psykodynamiskt forum, slutligen, har psykologen Lukas Granberg visat, att arbetsgruppen har värderat studier av olika behandlingsmetoder helt olika och därmed skapat en missvisande bild av vilka som har visat goda respektive dåliga resultat.
Det finns till sist anledning att understryka, att evidens inom psykiatrisk forskning inte bygger på objektivt mätbara data, utan på subjektivt tolkade symptom och behandlingseffekter. Någon vetenskapligt hållfast kunskap om vad man egentligen behandlar finns inte, och det som ytligt sett framstår som en förbättring, kan vid en djupare analys visa sig vara något helt annat. I det perspektivet får Socialstyrelsens tiogradiga prioriteringsskala för de olika behandlingsmetoderna betraktas som mycket illa verklighetsförankrad.
Socialstyrelsens sätt att hantera arbetet med riktlinjerna kan jämställas med oredlighet i forskning och borde allra minst föranleda att arbetsgruppen stängs av från sitt uppdrag. I själva verket är det allvarligt nog för att sätta de medverkandes tjänsteställning i fråga.
/Hannes Qvarfordt
* Repetitiv, transkraniell magnetstimulering (rTMS) innebär att man med hjälp av en huva, som placeras över huvudet, upprepade gånger skickar starka magnetvågor genom hjärnan.
Marknadens mörka baksida
Publicerat: november 29, 2016 Filed under: ekonomi, Hannes Qvarfordt, Vård 2 kommentarerVad karaktäriserar en marknad? Mycket förenklat att varor och tjänster fritt tävlar med varandra om sina köpare och användare. Vissa blir vinnare, andra blir förlorare. Det är ett mycket effektivt system för att stimulera utvecklingen av goda varor och tjänster. Effektivt, men inte helt idealiskt, eftersom det också stimulerar snabba genvägar, genom fusk och bedrägerier. Om vårt samhälle enbart bestod av robotar, som utvecklade och sålde varor och tjänster till varandra, skulle den fria marknaden vara en idealisk konstruktion. Robotarna kunde programmeras att avstå från girighet, fusk och bedrägerier, och det vore heller ingen tragedi, att robotar som inte klarade sig i konkurrensen slogs ut och hamnade på skroten.
Nu är det dock inte så vårt samhälle ser ut, utan det består av levande människor, vars välbefinnande borde vara samhällets yttersta mål, snarare än utvecklingen av varor och tjänster. I ett samhälle med levande människor får den fria marknaden fascistoida konsekvenser, vilket jag skall ge några exempel på.
I en marknadsstyrd skola, vars yttersta mål är överlevnad och vinst för det enskilda skolföretaget (eller snarare dess ägare), blir det överordnade målet att vara eller åtminstone framstå som bättre än andra skolföretag. Man behöver ”effektiva” lärare, vilket leder till utgallring av de mindre effektiva, men kanske inte nödvändigtvis sämre lärarna. Man behöver också produktiva elever, vilket ger en drivkraft att undvika svagpresterande och störande elever. Konkurrensen mellan skolorna ökar benägenheten att sätta högre betyg, än som motsvarar elevernas prestationer, för att gynna skolans marknadsföring. Slutligen uppstår en drivkraft att pressa kostnaderna så långt som möjligt, vilket leder till minskad lärartäthet och sämre utrustning. En skola av det här slaget sorterar fram de lojalaste lärarna och de starkaste eleverna och sorterar ut de övriga.
På en fri arbetsmarknad är arbetsgivarnas intresse inriktat mot den starkaste och effektivaste arbetskraften. Ju mer försvagade människor är, i relation till arbetsmarknaden, desto svårare har de att hitta ett arbete åt sig. Allra svårast är det för funktionsnedsatta och för människor som inte har eller har kunnat fullfölja en högre utbildning. När samhället ställer samma självförsörjningskrav på alla människor, står kravet inte i samklang med den arbetsmarknad de försvagade skall försöka slå sig in på. Effekten blir ett förtryck av utsatta människor.
Samma sorts drivkrafter byggs in i en marknadsanpassad sjukvård. Kroniskt sjuka och multisjuka människor undviks, därför att de blir en för hög kostnadsbelastning. Man söker hellre patienter med lättare och mer snabbehandlade åkommor. Man skär också ned på provtagningar och utredningar och pressar in fler patientbesök per läkare och dag. De starkaste och friskaste patienterna gynnas, medan de mer utsatta och krävande sätts på undantag.
Till marknadsanpassningen av sjukvården hör också den tilltagande oviljan att via skattesedeln bekosta en gemensam sjukvård för alla och de ökande, privata sjukförsäkringarna, som ger välbeställda snabbare tillgång till vård. Sammantaget återigen en utsortering av svagare grupper i samhället, till förmån för de starka och väletablerade.
I ett mänskligt och människovärdigt samhälle måste därför marknaderna regleras. Ju mer verksamheterna direkt berör människors väl och ve, desto hårdare måste regleringen vara, och i de allra viktigaste samhällsfunktionerna bör marknad och vinstintresse helt rensas ut.
/Hannes Qvarfordt
SVT censurerar kritik
Publicerat: september 29, 2016 Filed under: Anhöriga, Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Internet 12 kommentarerNär SVT1 sände den nyligen avslutade programserien Djävulsdansen, fann jag anledning att framföra kritik mot det valda perspektivet. Jag gick då in på SVT:s hemsida och chatten, som följde på varje avslutat avsnitt, och försökte där få svar på mina frågor. Under en timmes tid skickade jag mitt budskap säkert ett tiotal gånger, utan att det syntes i flödet. Däremot flöt det in en ström av nästan identiskt lika hyllningsinlägg, från kl. 22 till kl. 23. Givetvis utan belägg, anade jag ändå någon form av filtrering, eftersom det framstod som orimligt, att inte en enda chattare hade någon kritik att framföra.
Jag gav upp chatten som dialogkanal och fick i stället tanken att framföra kritiken på SVT:s Facebook-sida, där eventuell filtrering kan ske först i efterhand. I Djävulsdansens ”status” skrev jag ett inlägg med följande innehåll:
”Det är starkt och modigt av de berörda deltagarna i programmet att ställa upp inför hela svenska folket. Däremot kommer programserien som sådan att göra hundrafalt större skada än nytta för människor med psykisk ohälsa av framförallt dessa tre skäl:
1. Psykisk ohälsa mystifieras, som om det vore någon främmande demon som tar människor i sin besittning – eller kanske någon obegriplig fysisk sjukdom.
2. Perspektivet i programserien är extremt biologiserande. Ett rent medicinskt sjukdomstänkande och inte ett ord om psykosociala sammanhang – i direkt strid mot minst hundra år av väldokumenterade erfarenheter!
3. Synsättet att vi har ”normala” anhöriga, som drabbas av olyckan av en ”psykiskt sjuk” närstående, och där de anhöriga får tolkningsföreträde beträffande den gemensamma situationen, bidrar till en kraftigt förstärkt stigmatisering av människor med psykisk ohälsa. Det blir ett ”vi” (friska) och ”dom” (sjuka), fastän det helt saknas vetenskaplig grund för en sådan uppdelning.”
Inlägget kommenterades inte av SVT, men däremot av några andra deltagare. En av dem gav mig sitt helhjärtade stöd och berättade samtidigt, att ett kritiskt inlägg från honom tidigare hade blivit raderat. En annan deltagare hävdade bestämt att hon led av ärftlig, bipolär sjukdom och att hon var ”sjuk i huvudet”. Jag argumenterade emot med påståendet, att det saknas vetenskapligt stöd både för direkt ärftlighet och för att det handlar om någon form av hjärnsjukdom. En helt saklig argumentation, utan personangrepp eller något liknande. Trots det fann jag efter cirka ett dygn, att SVT hade dels blockerat mig från att göra fler inlägg och dels raderat mina tidigare inlägg.
Jag uppsökte då kommentarsreglerna på SVT:s Facebook-sida och fann följande text: ”Användare som vid flera tillfällen (och efter upprepade varningar) fortsätter att bryta mot våra kommenteringsregler kan komma att blockeras från sidan.” Det var alltså uppenbart, att även om jag skulle ha brutit mot någon av SVT:s regler, hade SVT själva flagrant brutit mot sin egen påföljdsordning. Efter min protest till SVT:s tittarservice fick jag mejl om att ”andra användare kände sig påhoppade och ifrågasatta”. Påståendet understöddes inte med något exempel eller saklig förklaring. Inte heller hävdes min blockering från Facebook-sidan.
Det hör till saken, att andra deltagare, som hade följt mina inlägg och den diskussion som följde, gav mig ett starkt stöd och krävde att blockeringen av mig skulle hävas. De möttes av tomma fraser som att ”det är jättefint hur du står upp för en annan person”, men lämnades utan sakliga förklaringar. Ett exempel på vad sådana deltagare skrev: ”Ni ska be den blockerade debattören om ursäkt! Och häva upp blockeringen. I det aktuella fallet har debattören inte brutit mot era regler vilket går att bevisa. Att undkomma ansvaret för ert övergrepp på det här viset är inte acceptabelt. Nu är det ni som gjort er skyldiga till just regelöverträdelse.”
Det hör också till saken, att en av deltagarna, som stod upp till mitt försvar, något dygn senare fick utstå grova personangrepp från en försvarare av programserien, utan att SVT:s moderator ingrep.
SVT är ett licensfinansierat public serviceföretag, som enligt avtalet med staten skall bedriva sin verksamhet med saklighet och opartiskhet. De skall dessutom värna demokratin och alla människors lika värde. I sina sociala mediekanaler bryter de grovt mot både avtalet med staten och de kommentarsregler de själva har satt upp. De ägnar sig dessutom åt censur av kritik mot deras programverksamhet. Det är på inget sätt acceptabelt!
/Hannes Qvarfordt
Identitetspolitiken är en farlig återvändsgränd
Publicerat: augusti 19, 2016 Filed under: Arbetsmarknad, Hannes Qvarfordt 7 kommentarerI spåren av en ökad invandring från olika länder, och en tilltagande segregation, har önskan att förbättra förutsättningarna för åsidosatta grupper lett välvilliga opinionsbildare in på den mycket farliga identitetspolitikens väg. Man försöker identifiera kategorier i befolkningen, som behöver särskilt stöd – så kallad positiv särbehandling – men hamnar då i praktiken ofta i konflikt med diskrimineringslagarna. En positiv särbehandling av en grupp, innebär ju oundvikligen en diskriminering av dem som står utanför gruppen. Jag har själv tveklöst hjärtat till vänster, men det är med viss sorg jag ser den vänstra halvan av politiken gå vilse i grupp- och identitetstänkandets irrgångar.
Jag ifrågasätter inte alls det faktum, att det finns tilltagande strukturella motsättningar – över- och underordning – i dagens samhälle, men de bör framförallt motverkas genom en starkare tillämpning av de allmänna, mänskliga och medborgerliga rättigheterna, det vill säga av den fundamentala principen om allas lika värde, inte genom att ställa ofta oklart avgränsade grupperingar mot varandra. På den öppna arbetsmarknaden bör till exempel rekryteringar, så långt det är möjligt, göras utifrån avidentifierat meritunderlag, i stället för att vissa grupper kvoteras in på andra gruppers bekostnad. Det är de bäst lämpade och mest kompetenta som skall anställas, oavsett kön, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, ålder eller eventuell funktionsnedsättning. Om vissa grupper – trots det – blir underrepresenterade, så må det vara så, till dess de lika rättigheterna och möjligheterna för alla har jämnat ut skillnaderna.
Även om det finns strukturella orättvisor i samhället, så är också de individuella skillnaderna inom respektive grupp så stora, att en förenklad identitetspolitik får minst lika orättvisa följder. När vi talar om förfördelade invandrargrupper, kvinnor, funktionsnedsatta och så vidare, glömmer vi att det också finns invandrare, kvinnor och funktionsnedsatta som har goda eller till och med privilegierade positioner i samhället. När vi talar om privilegierade ”vita”, män, högutbildade och så vidare, glömmer vi att det också finns ”vita”, män och högutbildade, som befinner sig i utsatta och underprivilegierade situationer. Grundprincipen i ett demokratiskt rättssamhälle måste vara allas lika värde och likhet inför lagen.
Eventuella stöd från samhället skall ges efter individuella behov, inte utifrån grupptillhörighet. För exempelvis människor med funktionsnedsättningar, inklusive psykiska sådana, finns redan idag anställningsstöd och lönebidrag, till storlek anpassade efter en individuell bedömning av den nedsatta arbetsförmågan. På det sättet gör man den enskilda, funktionsnedsatta människan mer jämlikt attraktiv för anställning på den öppna arbetsmarknaden. Det finns förvisso brister i systemet, men det är bättre att utveckla dessa individuella stöd, än att införa schablonförmåner för en grupp, som aldrig kan avgränsas på ett rättvist sätt gentemot den övriga befolkningen.
Tvärtemot sitt syfte vilar identitetspolitiken på en grund av rasism, sexism och andra typer av diskriminering, vilket göder i stället för att motverka gruppmotsättningarna. I värsta fall kan en sådan politik, helt i onödan, skapa öppna och våldspräglade konflikter i samhället. Vi ser redan tendenser till en sådan utveckling i Sverige idag.
/Hannes Qvarfordt
Samverkan till döds (del 2)
Publicerat: juli 22, 2016 Filed under: Anhöriga, brukarinflytande, Demokrati, Hannes Qvarfordt, NSPH, RSMH Lämna en kommentarI februari 2013 skrev jag ett blogginlägg om fördelar och risker med samverkan med andra organisationer inom en paraplyorganisation. Inlägget var betitlat ”Samverkan till döds”, och på förekommen anledning vill jag nu återkomma jag till ämnet. Skälet är den utveckling som har skett inom nätverket NSPHiG i Göteborg och som tycks vara förestående också inom samverkansorganet NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) på det nationella planet.
För att verkligen fungera som röst åt psykiatrins brukare, bör ett samverkansorgan för sådana åtminstone domineras av just brukare och brukarstyrda föreningar. Såväl NSPH som NSPHiG består emellertid av en brokig skara organisationer, med mycket varierande anknytning till brukarrörelsen. I NSPH har vi t.ex. den i och för sig förträffliga verksamheten Sveriges Fontänhus, som dock inte är någon brukarförening, utan ett riksförbund av huvudsakligen stiftelser. Flera av de övriga föreningarna är helt eller delvis styrda av anhöriga och företräder därför främst deras intressen. Dessa föreningar baserar sig ofta på biopsykiatrins diagnoser och de ställer sig därför också lojala till det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa. Det behöver inte nödvändigtvis finnas en motsättning mellan brukares och anhörigas intressen, men det går heller inte att bortse från att en sådan motsättning ibland föreligger. Jag har skrivit även om den saken tidigare.
Inom NSPHiG fanns, tills nyligen, två stiftelser representerade, och fortfarande finns den rena Anhörigföreningen Göteborg och Suicidprevention i Väst (SPIV) med i medlemsregistret. Den senare organisationen är ett samarbete mellan olika offentliga aktörer, i suicidpreventivt syfte, och därmed på inget sätt en brukarförening. Vid vårens årsmöte i NSPHiG motionerade SPIV om att associerade föreningar inte längre skulle få förekomma i nätverket, därför att det, enligt dem, ”skapade otydlighet om rösträtt/ansvar och intern kommunikation”. Motionen gick igenom och i ett slag uteslöts därmed de båda stiftelserna och ytterligare fyra, associerade föreningar, däribland de båda lokala RSMH-föreningarna! (Min egen tolkning är att bakgrunden till motionen var ett behov hos nätverksledningen att tysta återkommande, intern kritik från framförallt de associerade organisationerna.)
Händelserna inom NSPHiG har blivit möjliga, därför att nätverket för några år sedan ombildades till en självständig förening, där beslut kan fattas av en majoritet av medlemsorganisationerna. Det innebär att majoritetsuppfattningar – till exempel just det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa – kan köra över avvikande minoritetsuppfattningar inom nätverket. Socialpsykiatriska synsätt, av det slag RSMH representerar, kan enkelt tillintetgöras, när nätverket inte längre måste tala för samtliga sina medlemsorganisationer. Misshagliga föreningar kan också enkelt uteslutas ur gemenskapen, så som skedde vid NSPHiG:s senaste årsmöte.
I skrivande stund planerar även det nationella samverkansorganet NSPH att ombilda sig till självständig förening, sannolikt med en verksamhet baserad på majoritetsbeslut. Medlemsorganisationer med uppfattningar, som inte går i linje med huvudfåran inom nätverket, kommer därmed att marginaliseras eller helt förlora sitt inflytande. Min mycket starka rekommendation är därför att RSMH motsätter sig en föreningsbildning eller i varje fall kräver att beslut fattas i konsensus. Nätverket skall bara driva frågor, som samtliga medlemsorganisationer kan ställa sig bakom! Om en självständig förening, stödd på majoritetsbeslut, trots allt bildas, bör RSMH begära utträde för att i stället driva sina frågor på egen hand. Det behövs en stark, brukarförankrad och socialpsykiatrisk röst i den svenska psykiatridebatten!
/Hannes Qvarfordt
Fotnot: Ett inlägg i RSMHbloggen uttrycker normalt skribentens egna åsikter, om det inte är undertecknat med officiell befattning inom RSMH. För säkerhets skull vill jag ändå förtydliga, att jag här endast förmedlar mina personliga uppfattningar i den här frågan.
Jämlik hälsa på ojämlika villkor
Publicerat: maj 11, 2016 Filed under: biverkningar, Diskriminering, ECT, Hannes Qvarfordt, Medicin, Vårdplatser 33 kommentarerRegeringens kommission för jämlik hälsa har kritiserats av RSMH för att den inte specifikt granskar situationen för den hälsomässigt mest diskriminerade gruppen i vårt samhälle: människor med psykisk ohälsa. Det finns mycket goda skäl för kritiken, eftersom hälsan hos dessa människor hotas på flera för gruppen unika sätt. Jag skall peka på tre av dem.
1. Den idag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin – utöver den på annat sätt riskfyllda behandlingen ECT – är medicinering med psykofarmaka. Det är numera väletablerad kunskap, att flertalet psykofarmaka påverkar aptit, ämnesomsättning och mättnadskänsla på ett sådant sätt, att behandlade patienter ofta går upp i vikt mycket kraftigt. Det skapar i sin tur grund för så kallat metabolt syndrom, som kan sägas vara ett förstadium till den diabetes, som leder till många patienters förtida död. Övervikten blir dessutom i hög grad ett hälsopåverkande, socialt stigma, som de behandlade patienterna konstant tvingas leva med i sin vardag.
2. Det är inte bara en välbekant erfarenhet för de flesta med psykisk ohälsa, utan dessutom ett i studier belagt fenomen, att man får sämre bemötande och sämre vård för sina somatiska åkommor, om det framkommer att man har haft kontakt med psykiatrin. En mindre andel människor med psykisk ohälsa, än hos den övriga befolkningen, erbjuds till exempel relevanta åtgärder mot cancer och hjärt-/kärlsjukdomar.
3. Den andel av landstingens sjukvårdsanslag, som tilldelas psykiatrin, har under många år minskat i relation till anslagen till den somatiska vården. Relativt sett har därför vårdinsatserna för människor med psykisk ohälsa minskat, trots att det samtidigt är den mest växande patientgruppen. Resultatet har blivit en förskjutning mot färre vårdplatser, kortare vårdtider och billigare behandlingsinsatser. Mer av läkemedel och ECT, med allvarliga biverkningar, och mindre av psykoterapi och psykosociala insatser.
Om inte regeringens kommission för jämlik hälsa inser och tar hänsyn till, att situationen för människor med psykisk ohälsa är unikt utsatt, kommer den att misslyckas med sin uppgift att hitta vägar till en mer jämlik hälsa hos befolkningen.
/Hannes Qvarfordt
Hur osjälvständig kan man bli?
Publicerat: mars 10, 2016 Filed under: Hannes Qvarfordt 1 kommentarI fredags tittade jag, som vanligt, på Skavlan och fick bekanta mig med den före detta hustrun till en jihadist, Anna Sundberg. En gång en ung studentska i Lund, som där träffade en islamistisk man, blev salafist (extrem muslim) på två veckor och via honom träffade och gifte sig med en, om möjligt, än mer extrem jihadist, med vilken hon levde bland rebellgrupper vid gränsen till Tjetjenien i något decennium, helt under hans herravälde. Hon fick barn med denne jihadist, gick klädd i niqab och fick bara träffa andra kvinnor, utöver sin man.
Helt uppenbart ägnade sig hennes man åt vapensmuggling, och han planerade väpnade attacker av olika slag, utan att den före detta oreligiösa studentskan från Halmstad hade invändningar mot det. När hennes man gav sig in i kriget i Syrien blev både han, hon och hennes barn fängslade av Assad-regimen. Så småningom blev hon hjälpt tillbaka till Sverige av UD, och först när hon hemma i Sverige tittade på en sjukhusserie i TV och såg att människor kunde vara empatiska och osjälviska, utan att vara religiösa, började den extremmuslimska övertygelsen släppa greppet om henne. Nu har hon återvänt till sin ungdomskärlek i Halmstad och till synes helt övergivit sin muslimska ”utflykt”.
Varför beskriver jag allt det här? Jo, därför att jag själv aldrig har varit i närheten av att falla för extrema läror av det slaget, vare sig politiska eller religiösa. Inte ens i min annars mycket förvirrade och omogna ungdom. Jag har oerhört svårt att förstå hur en vanlig, ung tjej (eller kille), med sekulär, svensk bakgrund, så fullständigt kan tappa huvudet, helt underordna sig en extremt auktoritär sekt och man och dessutom bli blind för vad denna sekt och man sysslar med. Det är för mig obegripligt. Man skulle möjligen kunna tänka sig att en ungdom med till exempel psykisk ohälsa, krossad självkänsla och på desperat jakt efter mening i livet skulle kunna falla offer för sekter av det här slaget. Men Anna Sundberg föreföll på inget sätt lida av psykisk ohälsa eller krossad självkänsla. Hon uppträdde lugnt och självmedvetet och var nu, till synes, fullt välmående. Den som förstår sådana här fenomen bättre än jag gör får gärna förklara för mig.
Länk till fredagens avsnitt av Skavlan.
/Hannes Q
