Vård som tvång och straff måste avskaffas
Publicerat: november 6, 2023 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Psykiatri, Tvångsvård, Vård Lämna en kommentar
Med anledning av Revansch temanummer om rättspsykiatri (nr 2, 2023).
Som intressepolitiskt ombud för dåvarande RSMH-Livet i Göteborg, och som ledamot i förbundets intressepolitiska utskott (IPU), medverkade jag i en referensgrupp för Psykiatrilagsutredningen (SOU 2012:17). Jag framförde då RSMH-Livets och mina synpunkter på tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, och dessa synpunkter ska jag kortfattat gå igenom nedan.
1. Tvång och vård är oförenligt
Tvång omöjliggör en förtroendefull relation mellan vårdgivare och vårdtagare, och eftersom god vård förutsätter en sådan relation – i synnerhet vid psykiatriska tillstånd! – kan vård inte ges under tvång. Som två tidigare förbundskongresser beslutade (2007 och 2011), på RSMH-Livets initiativ, bör begreppet ”tvångsvård” delas upp i de två begreppen ”tvångsomhändertagande” och ”tvångsbehandling”. Ett tillfälligt tvångsomhändertagande, med betoning på tillfälligt, kan accepteras när en person på grund av psykisk ohälsa är en fara för sig själv eller andra. Däremot måste tvångsbehandling av kommunicerbara människor förbjudas helt. Det gäller i synnerhet kroppsinvasiva behandlingar, som exempelvis läkemedel eller ECT. Att påtvinga människor sådana behandlingar, som dessutom är vetenskapligt djupt diskutabla, kan inte betraktas som något annat än en grov kränkning av mänskliga rättigheter. Rätten till kroppslig integritet är en av våra mest grundläggande rättigheter, och den är därför också stadgad i grundlagen.
2. Vård som brottspåföljd måste avskaffas
Eftersom även brottspåföljder är påtvingade, måste psykiatrisk vård som brottspåföljd avskaffas. I varje brottmål bör utgångspunkten vara, att den åtalade är ansvarig för sina handlingar. Den utdömda påföljden bör följa brottsbalkens normala straffskala, med eventuellt avdrag för nedsatt ansvarsförmåga som förmildrande omständighet. Vid behov av psykiatrisk vård ska sådan erbjudas den dömde i samband med fängelsevistelse eller vid särskilda, rättspsykiatriska vårdenheter. Vård måste alltid vara ett erbjudande, och den ska aldrig ges på andra än medicinska grunder.
Frågan om internering som samhällsskyddsåtgärd lämnar jag därhän i den här genomgången.
/Hannes Qvarfordt
Det är dags att avveckla den medicinska psykiatrin
Publicerat: april 3, 2023 Sparat under: Anhöriga, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri Lämna en kommentarDen psykiatriska vården i Sverige och större delen av världen vilar inte på vetenskaplig grund, utan styrs av helt andra intressen. Dessa kan delas upp i fyra huvudgrupper:
- Läkemedelsindustrins kommersiella intressen och inflytande över forskningen.
- Den medicinska psykiatrins revirhävdande och korrupta samröre med industrin.
- Anhörigas behov av skuldavlastning genom sjukförklaring av närstående.
- Politikers behov av att individualisera den psykiska ohälsan för att slippa ett mer omfattande ansvar för att motverka dess uppkomst.
Jag skall här koncentrera mig på de två förstnämnda grupperna.
Utifrån uppfattningen att psykisk ohälsa är medicinska problem, som kan kategoriseras i diagnoser och underdiagnoser, omorganiseras den psykiatriska vården i Sverige sedan decennier tillbaka i alltmer specialiserade och centraliserade vårdenheter. Man lägger ned lokala mottagningar med närhet till patienterna med motiveringen, att det krävs diagnosspecialisering och därmed koncentration av resurserna. Utvecklingen strider emellertid mot det faktum, att psykiatrins diagnoser saknar hållbar, vetenskaplig grund. I en forskningsstudie från universitetet i Liverpool, publicerad 2019, kunde man påvisa att de psykiatriska diagnoserna är vetenskapligt oanvändbara för att identifiera psykisk ohälsa. Själva grunden för att demontera den patientnära vårdorganisation som tidigare fanns är följaktligen falsk.
På många håll har man idag också kunnat konstatera, att den medicinska psykiatrin är ett fiasko. Trots massiv och ökad användning av ”läkemedel”, ökar samtidigt den psykiska ohälsan, världen över. Medicinerna bedövar känslolivet och håller på det sättet i bästa fall symptomen stången, men de botar ingen ohälsa och de medför både allvarliga biverkningar och risk för bestående, kroppsliga skador. Därutöver orsakar de också sänkt vitalitet och sexuell förmåga med mera. Både World Health Organization (WHO) och Förenta nationerna (FN, även här) vill numera se en övergång från medicinsk till socialpsykiatrisk behandling, och enda skälet till att detta paradigmskifte inte sker är, att de fyra krafter jag räknade upp i början av mitt blogginlägg motarbetar förändringen. Allra starkast av dessa krafter är Läkemedelsindustrin, med sitt mycket stora inflytande över både den egna forskningen och den forskning som bedrivs vid universiteten.
/Hannes Qvarfordt
RSMH bör entydigt stå för brukarerfarenheten
Publicerat: mars 28, 2022 Sparat under: Biologiskt synsätt, brukare, brukarinflytande, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Psykiatri Lämna en kommentarDen genuina och ursprungliga brukarerfarenheten på psykiatriområdet har väldigt svårt att få genomslag, både i själva vården och i debatten, av en rad skäl. Jag ska nedan beröra några av dem.
1. Läkemedelsindustrin styr vård och forskning till ett biologiskt perspektiv
Forskning är dyrt, och de kapitalstarkaste sponsorerna till all medicinsk forskning är läkemedelsbolagen. Den bolagsstyrda forskningen – både den som sker i egen regi och den som sponsras vid universiteten – är dock ingen oegennyttig verksamhet för mänsklighetens bästa, utan har som yttersta målsättning att generera ekonomisk avkastning åt bolagen. Psykosocialt inriktad forskning och behandling, som exempelvis traumaforskning och psykoterapi, genererar inga vinster åt företagen och sponsras därför inte heller. Företagen vill sälja läkemedel och understöder, både ekonomiskt och med propaganda, biologiska perspektiv på psykisk ohälsa. Det är viktigt att ha klart för sig, att sådana perspektiv inte härrör från brukarerfarenheten.
2. Den medicinskt inriktade psykiatrin försvarar sin medicinska status
Den akademiska disciplinen psykiatri är idag sammanväxt med, och därför helt präglad av, läkemedelsindustrins intressen. Att i varje fall formellt tillhöra den medicinska vetenskapen ger också betydligt högre status, än om psykiatrin skulle räknas som enbart beteendevetenskap. Därför försvarar psykiatrins företrädare envist denna tillhörighet, trots att disciplinen inte alls står på någon stadig, naturvetenskaplig grund, till skillnad från merparten av den övriga medicinska vetenskapen. Även detta bidrar till att det biologiska perspektivet dominerar.
3. Med biologiska förklaringsmodeller behöver samhällsutvecklingen inte ifrågasättas
Politiker och allmänhet anammar beredvilligt de medicinska förklaringsmodellerna för psykisk ohälsa, eftersom de innebär att man kan isolera ohälsan till de direkt berörda individerna. Det handlar då om enskilda, sjuka människor, inte om ett samhälle som genererar ohälsa och som då kräver insatser på samhällelig nivå. Politikerna kan anslå pengar till den psykiatriska sjukvården, men behöver inte bry sina hjärnor med kopplingar till hur samhället fungerar. Samma typ av tänkande är det vanligaste också hos allmänheten, som gärna vill hålla ohälsan på avstånd som något som berör andra men inte dem själva.
4. Biologiska förklaringsmodeller avlastar skuld från föräldrar och anhöriga.
Även föräldrar och anhöriga spelar i hög grad med i spelet, eftersom det medicinska perspektivet erbjuder skuld- och ansvarsbefrielse. Om mitt barn mår psykiskt illa för att det har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, så har ju jag ingen skuld i det. Tvärtom kan jag ju snarare förklara mitt eget psykiska illamående med att mitt barns ohälsa belastar mig så hårt att jag själv drabbas. Det här tänkandet styr oerhört kraftfullt mot biologiska förklaringsmodeller.
5. Ångestridna och hjälptörstande patienter skolas i psykiatrins synsätt
Alla bör ha klart för sig, att sjukdomsperspektivet inom psykiatrin inte står för den ursprungliga brukarerfarenheten. Det finns inga nyblivna patienter som sätter biomedicinska diagnoser på sig själva. Dessa får de snabbt lära sig av psykiatrin, när de söker hjälp eller blir tvångsintagna för sin ångest och andra psykiskt plågsamma upplevelser. Patienterna själva förknippar ofta sina upplevelser med traumatiska händelser, svåra sociala situationer, vanmaktskänslor inför övermäktiga förväntningar, och så vidare. Det är i dessa erfarenheter vi kan spåra de brukarförankrade förklaringarna till den psykiska ohälsan.
Psykiatrin som ”vetenskap” bygger helt på subjektivt beskrivna och bedömda symtom. De på denna subjektiva grund konstruerade diagnoserna saknar därför helt naturvetenskaplig förankring. Av nämnda skäl bör psykiatrisk vård utgå från patienternas egna upplevelser och erfarenheter och inget annat. Av samma skäl bör också RSMH förfäkta den genuina och ursprungliga brukarerfarenheten – och inget annat! – i sitt arbete för att förbättra villkoren för psykiatripatienter.
/Hannes Qvarfordt
Människor med psykisk ohälsa står rättslösa inför Försäkringskassan
Publicerat: november 2, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, sjukskrivning 4 kommentarerI en debattartikel i Dagens Nyheter beskriver sociologen Roland Paulsen hur en patient med kroniskt trötthetssyndrom har fått upprepade avslag på sina ansökningar om sjukpenning, trots att hon vid överklagan har fått rätt i förvaltningsdomstolen. Den avgörande frågan har varit Försäkringskassans krav om ”objektiva undersökningsfynd”. Domstolen har slagit fast dels att kravet saknar stöd i lagstiftningen, dels att det inte vid alla ohälsotillstånd går att ta fram objektiva fynd.
Sedan kritik i början av 2000-talet riktades mot att behandlande läkare hade blivit för generösa med sjukintyg, har makten över besluten om sjukpenning i allt högre grad överförts från läkarna till medicinskt okunniga handläggare vid Försäkringskassan. Förändringen har skett både som resultat av flera regeringars politiska beslut och genom att Försäkringskassan själv – utan hållfast stöd i lagen! – har ställt upp allt striktare formella krav på läkarnas sjukintyg.
Ett av de krav som särskilt hårt drabbar människor med psykisk ohälsa är just kravet om ”objektiva undersökningsfynd”. Som varje människa med bara rudimentära kunskaper i psykiatri och psykologi vet, är det mycket sällan det går att peka på sådana fynd vid psykisk ohälsa. Tankekonstruktionen kan jämföras med om man skulle kräva ”objektiva belägg” för att en människa är tillfreds med livet eller för vad hon tycker om att äta. Det är faktiskt svårt att förstå hur man kan gå så vilse i sin föreställningsvärld.
Resultatet av Försäkringskassans absurda krav är att framför allt människor med psykisk ohälsa i växande omfattning har nekats sjukpenning, trots sjukintyg från behandlande läkare. Det har redan fört med sig ett stort antal mänskliga tragedier, inklusive självmord.
Begreppet ”objektiva undersökningsfynd” måste tas bort i bedömningen av psykisk ohälsa, och behandlande läkares intyg måste åter tillmätas större tyngd i Försäkringskassans beslut om sjukpenning. Om myndigheten anser att intyget behöver kompletteras med ett ”försäkringsmedicinskt” yttrande, bör det utfärdas av en oberoende instans, som vid behov tar hjälp av lika oberoende sakkunniga. (De försäkringsmedicinska ”rådgivarna” är idag anställda av Försäkringskassan.) Det bör också vara ett krav, att även den rådgivande instansen träffar försäkringstagaren i ett personligt möte. På det här sättet kan maktförhållandet mellan den sjukskrivna och Försäkringskassan i någon mån jämnas ut.
/Hannes Qvarfordt
Ge vårdtagaren makten över vården
Publicerat: augusti 9, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Psykiatri Lämna en kommentar
Regeringen har gett Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och 22 andra myndigheter i uppdrag att inkomma med underlag till en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Uppdraget ska slutredovisas senast 1 september 2023.
Jag har vid det här laget gett upp hoppet om ett i närtid omvälvande paradigmskifte inom psykiatrin och den psykiatriska vården (trots att bland annat FN starkt förespråkar just ett sådant paradigmskifte). Att psykiatrin – under det enorma trycket från läkemedelsindustrin – ska börja betrakta och behandla psykisk ohälsa som i första hand ett psykosocialt fenomen är alltså inte att vänta den närmsta framtiden. Det innebär att RSMH måste anta en annan strategi för att, så långt det är möjligt, tillgodose brukarnas behov och rättigheter.
Min käpphäst i den diskussionen är att makten så långt det bara går ska överföras från vårdgivaren till brukaren. Något vetenskapligt underlag för ”evidensbaserad vård”, som är jämförbart med det som ofta kan uppnås inom kroppssjukvården, existerar inte inom psykiatrin. Ohälsan innefattar långt fler aspekter, än kroppslig sjukdom normalt gör, och berör i princip alltid brukarens hela livssituation, inklusive sociala, psykologiska, biologiska, kulturella och ekonomiska frågor. Det betyder att varje brukares situation och behov är unika för just honom eller henne. Standardmodeller för behandling blir därmed i stort sett alltid missriktade och klumpiga.
RSMH bör arbeta hårt för att den psykiatriska vården uppfyller vad som stadgas i både hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen, nämligen att brukaren ska ha rätt att välja den behandling han eller hon föredrar, inom ramen för ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Psykiatrin bör alltså erbjuda ett smörgåsbord av behandlingsformer, som brukaren kan välja bland. Det är sannolikt den effektivaste metoden för att överföra makt från vårdgivaren till brukaren. Sannolikt är det också det bästa sättet att åstadkomma goda behandlingsresultat.
/Hannes Qvarfordt
Dags att överföra psykvården till socialtjänsten
Publicerat: februari 1, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samverkan Lämna en kommentarDet pågår en diskussion om hur man ska förbättra samarbetet mellan psykvårdens två huvudmän – regionerna och kommunerna – eftersom det nuvarande samarbetet inte fungerar. Djupt illamående människor faller mellan stolarna och får inte någon hjälp alls. RSMH har stannat vid ståndpunkten att vi fortsatt ska ha två huvudmän, men att de ska tvingas till bättre samarbete genom förstärkt lagstiftning. Jag respekterar ställningstagandet, men tror personligen inte att det kommer att leda särskilt långt. Så länge vi har två jämbördiga huvudmän, som båda vill frånsvära sig ansvar och kostnader, kommer de att leta efter kryphål i lagarna för att undkomma sitt ansvar. Patientens/brukarens bästa faller ur fokus, till förmån för den egna organisationens ekonomi.
Jag har hört ett antal invändningar mot tanken om att flytta psykvården som helhet till socialtjänsten. Nedan punktar och besvarar jag några av dem.
1. Socialtjänsten har inte resurser att ta hand om psykvården.
Svar: Det är helt riktigt att dagens socialtjänst inte alls har de resurser som krävs. Tanken med att överföra psykvården till socialtjänsten innefattar emellertid också en skatteväxling, så att regionernas skattemedel för psykvård överförs till kommunerna. Små kommuner kan också driva sin psykvård i kommunalförbund, precis som sker med flera andra verksamheter.
2. Det blir svåra gränsdragningar mellan (social-)psykiatrisk vård och medicinsk vård.
Svar: Jag ser inte alls det problemet. Det saknas vetenskapligt stöd för att psykisk ohälsa utgörs av medicinska sjukdomar. Trots många decenniers forskning har man inte kunnat finna några kroppsligt sjukliga avvikelser hos människor med psykiskt lidande. Diagnoserna är i sin helhet subjektivt symtombaserade. Att det handlar om sjukdom i biomedicinsk mening är med andra ord ett antagande, inte någon sanning. Å andra sidan finns det tusentals och åter tusentals vittnesmål från berörda om traumatiska eller varaktigt ogynnsamma livsvillkor under framförallt uppväxten. Övertygande argument talar därför för att psykisk ohälsa ska behandlas som ett psykosocialt problem och inte som ett medicinskt. Självklart kan kroppsliga problem vara knutna till den psykiska ohälsan, och lika självklart måste det därför finnas medicinska konsulter kopplade till socialtjänstens psykvård.
3. Socialtjänsten har inte lagstöd för tvångsomhändertaganden, annat än i fråga om beroendeproblematik.
Svar: Även detta konstaterande är korrekt, men i den mån tvångsomhändertaganden alls är nödvändiga, vilket ingalunda är självklart, får givetvis en överföring av psykvården till socialtjänsten kombineras med nödvändiga lagändringar.
En överföring av psykvården till socialtjänsten innebär att huvudmannen aldrig kan frånsvära sig ansvaret för patienterna/brukarna. Svarte-Petter-spelet undanröjs rent organisatoriskt, och även frågan om samordning mellan beroendevård och psykiatrisk vård blir automatiskt löst.
/Hannes Qvarfordt
Tillrättalagd forskning ger tillrättalagda svar
Publicerat: februari 23, 2020 Sparat under: biverkningar, Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, Medicin, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri, Schizofreni Lämna en kommentarEn finsk registerstudie av långtidsmedicinering med neuroleptika, utförd vid Karolinska institutet, citeras nu flitigt i medicinska tidskrifter (och även av föreningen Mind!). Den påstås visa att sådan medicinering inte bara är säker, utan dessutom ökar den genomsnittliga livslängden för patienter med diagnosen schizofreni. Det finns bara ett litet problem med studien, och det är att den inte alls visar det.
En av de i någon mening positiva effekterna av neuroleptikamedicinering är att den dämpar ångest, vilket minskar risken för självmord. (Medicinerna dämpar i själva verket hela livsgnistan hos patienterna, som blir zombiefierade.) Om inget annat stöd eller annan behandling sätts in, när medicinerna sätts ut, ökar därför ångesten och risken för bland annat självmord. Även risken för självmedicinering med andra former av droger ökar och därmed också risken för kroppslig sjukdom.
Det nämns inget i studien om annan behandling under uppehållen i medicineringen. Forskarna tycks heller inte ha tagit hänsyn till eventuella utsättningssymtom. Vi kan därför med stor sannolikhet räkna med att patienterna under dessa perioder har känt ökad ångest och kanske också fler psykotiska symtom. Att dödligheten då ökar är fullständigt logiskt, och det går därmed inte att dra några slutsatser om att medicineringen är positiv, jämfört med en situation med annan och kanske rent av bättre behandling. Man skulle kunna säga, att om man jämför svininfluensa med ebola, så framstår svininfluensa som riktigt hälsosamt. Det är den typen av jämförelse studien har gjort.
/Hannes Qvarfordt
Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet
Publicerat: januari 5, 2020 Sparat under: Återhämtning, Biologiskt synsätt, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Evidensbaserad, Forskning, Gemenskap, Hannes Qvarfordt, Kvalitet, Medicin, Psykiatri, sjukdom, socialpsykiatri, studier, Terapi, Vård Lämna en kommentar
Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.
1. Den bristfälliga vetenskapligheten
I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.
2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem
Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.
3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas
Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.
För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.
/Hannes Qvarfordt
RSMH bör söka nya allianser
Publicerat: oktober 13, 2019 Sparat under: Biologiskt synsätt, Forskning, Hannes Qvarfordt, Psykiatri, RSMH 2 kommentarerSedan många år har både psykiatrin och brukarrörelsen glidit mot ett alltmer biologiskt synsätt på psykisk ohälsa, och idag dominerar helt medicinsk behandling och begrepp som ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning” (eller ”funktionsvariation”). De allra senaste åren har emellertid en ny opposition* väckts mot dessa perspektiv av flera skäl. Dels kommer det alltfler rapporter om allvarliga biverkningar, för att inte säga direkta skadeverkningar, med de kroppsinriktade behandlingarna psykofarmaka och ECT. Dels visar alltfler studier, att dessa behandlingar i varje fall långsiktigt har mycket dålig effekt. Samtidigt visar andra nyare studier, att traumatiska erfarenheter eller långsiktigt ogynnsamma livsbetingelser, under framförallt barndomen, lägger grunden för både psykisk och kroppslig ohälsa. Det är helt enkelt ett stort paradigmskifte på gång i synen på psykisk ohälsa, och som vanligt är Sverige dessvärre bland de sista länderna att upptäcka det.
Genom åren har jag tyvärr också kunnat konstatera, att RSMH steg för steg har glidit med i det biologiserande perspektivet. Numera inte minst genom samarbetet i paraplyorganisationen Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), dominerad av bland andra anhörigföreningar, som stöder den traditionella psykiatrin. Både NSPH och dess medlemsorganisationer, nu senast Suicide Zero, har exempelvis ett nära samarbete med Psykiatrifonden, som står den biopsykiatriska forskningen och därmed också läkemedelsindustrin nära.
Det är dags även för RSMH att bryta sig loss från det förlegade, biopsykiatriska paradigmet och söka modernare och mer brukarförankrade allianser. Jag föreslår att förbundet lämnar NSPH och i stället söker samverkan med den nya men trots det väletablerade Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP). Denna förening utgår från det kanske framförallt i USA framväxande traumaperspektiv, som söker ECT- och psykofarmakafria behandlingsalternativ i psykvården och som tolkar psykisk ohälsa på ett helt annorlunda sätt än biopsykiatrin. Inte minst menar man att det är brukarnas egna livserfarenheter som skall styra förståelsen av deras tillstånd och de behandlingsinsatser som görs. Det handlar alltså om en helt annan brukarförankring, än både biopsykiatrin och NSPH står för.
Visa nu var vi hör hemma, RSMH!
/Hannes Qvarfordt
RSMH behöver återfinna sin brukarkompass
Publicerat: april 14, 2019 Sparat under: Ångest, brukare, brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri, socialpsykiatri | Tags: socialpsykiatri Lämna en kommentarJag skall direkt säga, att jag i det här blogginlägget uttrycker mina personliga ståndpunkter, även om jag gör det som, bland annat, ledamot i RSMH:s intressepolitiska utskott.
Det kan knappast ha undgått någon i RSMH-rörelsen, att den befinner sig i både en medlemskris och en ideologisk kris. Vi tappar medlemmar och är på väg att bli nästintill en pensionärsorganisation. Min egen uppfattning är att det beror både på en bristfällig ”marknadsföring” och på att vårt budskap är mycket otydligt. Unga människor – av psykiatrin indoktrinerade med att de lider av specifika psykiska sjukdomar – söker sig hellre till de specialföreningar som motsvarar de diagnoser de har fått. Samtidigt står RSMH inte tydligt för det alternativa, socialpsykiatriska perspektiv, som patienter, kritiska till den rådande biopsykiatrin, skulle känna störst samhörighet med. RSMH-rörelsen hamnar på det sättet i en desorienterad limbo, där ingen riktigt passar in. (Vilket givetvis inte hindrar att den rent kamratstödjande verksamheten ändå kan fungera väl.)
Jag anser att RSMH skall vara en organisation som utgår från brukarnas behov, erfarenheter och önskemål, inga andras. Det är givetvis helt i sin ordning, att vi har både anhöriga och företrädare för professionen som medlemmar, men de måste underordna sig de perspektiv som förs fram av direkt berörda brukare, vars intressen förbundet har till uppgift att bevaka. Vad handlar då brukarintresset om? Det skall jag försöka reda ut.
Den helt dominerande brukarerfarenheten är att ogynnsamma händelser eller livsvillkor har skapat den ohälsa brukaren har drabbats av. Flertalet uttrycker behov av att få prata med någon människa, som lyssnar och bryr sig om den ångest, skamkänsla, sociala rädsla osv., som har slagit livet i spillror. Många vill visserligen ha preparat som dämpar ångestplågan, men ingen upplever – eller kan uppleva – att problemet i grunden handlar om ”obalans i signalsubstanser” eller liknande biokemiska förklaringsmodeller. Det är alltså viktigt att komma ihåg, att psykiatrins biokemiska och andra kroppsinriktade behandlingar inte utgår från brukarerfarenheten, utan från akademins hittills obelagda hypoteser om biologiska orsaker till ohälsan. Det hindrar givetvis inte att sådana behandlingar kan ge tillfälliga eller ibland ganska långvariga lättnader i symptomen, på samma sätt som alkohol och droger också kan ge ångestlindring. Lättnaderna innebär emellertid inte att man därmed har träffat rätt problem eller att de förklarar vad problemet består i. De säger i princip inget annat, än att de psykiska smärtorna har bedövats.
Självfallet bör RSMH ha som utgångspunkt, att varje brukare – helt i enlighet med lagen – skall ha rätt att välja den behandling som hen föredrar, inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet. Det betyder att den som föredrar psykofarmaka eller ECT skall kunna få det, efter grundligt informerat samtycke. Idag vet vi dock att behandlingarna bara har svag eller kortvarig effekt och att de medför stora risker för allvarliga biverkningar och till och med bestående skador. Det ger goda skäl att på förbundsnivå ta avstånd från dessa farliga behandlingar, till förmån för socialpsykiatriskt inriktade åtgärder. Läkaretikens första bud föreskriver att patienten aldrig skall skadas, och här återkommer jag till RSMH:s uppgift att driva brukarintresset, inget annat.
Jag tror alltså att RSMH tydligt bör välja sida, både för brukarnas skull och för organisationens fortbestånd. RSMH bör vara det socialpsykiatriska alternativet till den snårskog av delvis industrisponsrade diagnosföreningar, som har uppstått efter förbundets tillblivelse 1967. Om RSMH inte väljer den vägen, står nybildade organisationer i portgången för att ta över den positionen inom brukarrörelsen. Sådana organisationer bildas, de facto, redan nu, och risken är stor att RSMH inom kort helt enkelt förlorar sin relevans och förtvinar. Som medlem och aktiv inom rörelsen sedan 1980 tycker jag att det vore djupt olyckligt.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.