Vems verklighetsuppfattning gäller?

Henrik LarssonNu i dagarna: funderar på vad jag ska prata om på den Öppna scenen på Sorunda festivalen. Satt igår på pendeln och klurade. Ville säga nåt om psykoser. Konstaterade att allt jag vet om psykoser är att det handlar om vanföreställningar. Vad heter vanföreställningar i folkmun? Inbillning. 
Konstaterade att jag inte viste vad ”inbillning” betydde! Ringde pappa och frågade. Vi konstaterade att inbillning var när två personer har olika verklighetsuppfattning och den ena har tolkningsföreträde eller mer auktoritet. Alltså är den andres verklighetsuppfattning inbillning. Vi kom också in på tillit och förtroende. Att om det ska ske något verkligt sammarbete mellan läkare och patient måste det finnas tillit från BÅDA håll. Auktoritet kan fungera om båda parter är med på det. (T.ex. att man som medborgare måste gå med på att Polisen har ensamrätt på att nyttja våld (förutom självförsvar)).
Senare samma dag antecknade jag att ”en person med psykos har det socialt svårt då man har för lite gemensamt med andra”. Detta efter att ha kommit fram till att det inte finns någon objektiv verklighet, utan att alla väsen har sin egna Subjektiva verklighet och ju fler man är tillsammans, som är överens, ju ”objektivare blir den”.
Henrik Larsson

Att jobba återhämtningsinriktat i boenden

annelisvvDetta är mina synpunkter som RSMH-representant och hjälpmedelsambassadör om hur personal ska jobba i boende för personer med psykisk funktionsnedsättning:

Det är viktigt att man har en allians och skapar förtroende mellan personal och personen med psykiskt funktionsnedsättning. Personen med psykiska funktionsnedsättningar ska bestämma över sitt liv, vara delaktiga och ha kontroll över sitt liv. Detta kan ta tid beroende på vad personen med psykiska funktionsnedsättningar har för tidigare erfarenheter.  Alla inblandade måste ha tålamod eftersom detta tar tid.

Personal och professionen måste förstå att den enskilde individen är väldigt trött efter en psykos, tunga mediciner eller liknade och behöver hjälp med allt.

När det är rörigt i huvudet blir det rörigt omkring individen. Det finns svårigheter att hitta tillbaka till den röda tråden. Personalen och personen med psykisk funktionsnedsättning har ett arbete att utföra tillsammans. Att jobba med struktur, ordning och reda, sätta upp scheman, få hjälpmedel och skapa förtroende tar lång tid och måste ta den tid det tar.

Ibland förstår man inte orden. Då kan man rita och berätta (ritberättelser) eller använda steg för steg-metoder med ord och bild. Jobba efter ESL, ett självständigt liv.

Jobba återhämtningsinriktat och se den enskilde individens osynliga funktionsnedsättning och var i återhämtningstrappan man står.

Se den enskilde individens individuella behov.

Till en början måste den enskilde individen ha hjälp med allt.

Det behövs någon person som håller samman alla insatser mellan kommunen, landstinget myndigheter, försäkringskassa och arbetsförmedling såsom personligt ombud eller Case management.

/Anneli Westling


Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERASocialdepartementet och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har nu upptäckt och börjat bekymra sig över, att sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa ökar kraftigt. Oron gäller dock inte den ökande ohälsan, utan de ökande kostnaderna i sjukförsäkringen. Redan tidigare har man försökt tvinga tillbaka ”onödigt” sjukskrivna människor i arbete, genom att utförsäkra dem och därmed dra undan deras ekonomiska grund. När detta nu i stor utsträckning har misslyckats – sannolikt i huvudsak för att de sjukskrivna faktiskt har varit sjuka! – blir socialförsäkringsministerns nästa steg, att beordra läkarna att ordinera arbete åt de sjukskrivna. Till stöd för sitt inhopp i läkarrollen hänvisar Ulf Kristersson bl.a. till ett par undersökningar, som enligt honom visar att människor mår bättre och får lättare att återgå i arbete, om de inte blir sjukskrivna. Finns det då någon grund för den typen av tolkningar av de åberopade undersökningarna? Låt oss studera saken närmare.

I den första undersökningen, från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD, sägs det att utanförskap från arbetsgemenskap och sociala kontakter riskerar att försämra psykiska ohälsotillstånd. Konstaterandet är i sig inte svårt att instämma i, men det innebär inte per automatik, att sjukskrivning är destruktivt eller att det generellt är bättre att helt eller delvis fortsätta arbeta på sin arbetsplats. I många fall är arbetet den utlösande faktorn för ohälsan, och det skulle då vara direkt kontraproduktivt att tvingas vara kvar i arbetet. Under en sjukskrivning genomförs ofta också behandlingsinsatser, som innefattar sysselsättning och psykosociala aktiviteter. Sjukskrivning innebär därför inte med någon självklarhet ett utanförskap från arbetsgemenskap eller sociala kontakter.

Den andra undersökningen kommer från inspektionen för socialförsäkringen (ISF) och gäller de insatser som gjorts inom ramen för rehabiliteringsgarantin. Där har man konstaterat, att personer som inte har sjukskrivits har haft en lägre sjukfrånvaro, (vilket förstås, i sig, är en självklarhet!). Man tolkar statistiken som att de som har varit mindre sjukskrivna har haft lättare att återgå i arbete – en från vetenskaplig synvinkel helt grundlös tolkning. Personerna som har genomgått rehabilitering är inte lottade till olika behandlingsinsatser, och de utgör därför inte ett slumpmässigt och likvärdigt urval till insatserna. Tvärtom har insatser och tillstånd bedömts individuellt, och sjukskrivning har därför skett utifrån graden av ohälsa. Det betyder att de med fler eller längre sjukskrivningar helt enkelt har haft en allvarligare ohälsa, vilket ganska självklart har gjort det svårare för dem att återgå i arbete. Med vetenskapsstridiga tolkningar av det här slaget försöker alltså socialdepartementet konstruera argument för att skära i sjukförsäkringen!

Det är slutligen oerhört viktigt att hålla i minnet, att sjukskrivning inte i sig är en behandlingsinsats och att den därför inte heller skall bedömas på sådana grunder. Sjukskrivning är en åtgärd som vidtas, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Tanken att ordinera arbete som behandling är i ett sådant läge direkt bisarr!

/Hannes Qvarfordt


Förbundsråd ger näring åt engagemanget

kaisvvDå var det dags igen: Vårt förbundsråd på Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Hit kommer vi en gång på våren och en gång på hösten. Just denna helg är det strålande väder, vilket uppskattas förstås. För undertecknad har det blivit rutin genom åren att vara här, för att umgås och arbeta tillsammans med andra kamrater som kommer från hela landet. Det märks att det finns mycket engagemang och energi i både högt och lågt. Som man brukar säga; det händer saker, inte bara under själva sittningen utan även utanför schemalagd tid.

Ofta består vi av en härlig mix av både gamla och nya ansikten, vilket i sig är lite spännande!

Sedan brukar vi också ha så kallade dag-gäster som är speciellt inbjudna för att informera alla om färsk och viktig kunskap.

Efter tre intensiva dagar åker alla hem till sig, kanske trötta, men fyllda av ny energi och ännu mer engagemang för att arbeta vidare på hemmafronten.

Väl mött

/Khai Chau


Hoppfullt om metoder för minskat tvång

Jimmieblogg2Igår deltog jag i konferensen Visa vägar på ABF-huset i Stockholm som arrangerades av NSPH i samarbete med en rad andra aktörer ”om hur engagemang och egen erfarenhet av psykisk ohälsa och funktionsnedsättning kan bli utgångspunkt för utveckling av individer och organisationer”.

Dagen inleddes med ett tal av PRIO-samordnare Anders Printz och fortsatte sedan bland annat med en paneldebatt ledd av Ing-Marie Wieselgren. Under eftermiddagen hölls parallella delseminarier varav ett handlade om så kallad självinleggelse. Det är en metod som använts på försök i Norge under en tid. Metoden går ut på att patienter ges möjlighet att lägga in sig själva frivilligt när symptomen blir så svåra att det inte går att vara hemma längre.

Försöket med självinleggelse, eller brukarstyrda platser, har omfattat patienter som varit inlagda vid upprepade tillfällen tidigare. De har tillsammans med vården upprättat ett kontrakt som gett patienten möjlighet att lägga in sig själv. Försöket har gett mycket goda resultat och tvångsåtgärderna för gruppen som ingått i försöket har minskat med 90 procent!

I Norge planerar man att sprida självinleggelse till hela landet. Förhoppningsvis kan metoden spridas också till Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid. Tillsammans med andra lovande arbetssätt som till exempel ACT-team, som redan finns på flera håll i landet, skulle självinleggelse eller brukarstyrda platser kunna resultera i en avsevärd minskning av tvångsåtgärder och mänskligt lidande.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Möjligheternas metoder

Henrik LarssonJag var på konferens onsdag och torsdag, ”Möjligheternas metoder”. Fantastisk konferens där jag lärde mig mycket nya grejer. Vill dela med mig av 3 punkter.

  • Återhämtningsperspektivet är att lyssna till vad brukaren vill ha i sitt liv och hjälpa hen att ta sig dit, snarare än att bota hen.
  • Istället för att läkaren enväldigt skriver journal så kan man ha s k delad dokumentation där brukaren är med och skriver journalen.
  • Istället för att vara fokuserad på att avlägsna en psykos kan man vara nyfiken på vad den handlar om.

/Henrik Larsson


Telepati

Henrik LarssonJag är av den tron att vi alla befinner oss i ett hav av varandras känslor på ett eller annat sätt. Vi påverkar varandra bortom tid och rum, medvetet eller omedvetet. ”Telepatisk” är ett ord som snurrat i mitt huvud en längre tid. ”Patisk” blir direkt översatt ”med förmåga att känna” har en före detta präst sagt till mig. ”Tele” är vi ju alla bekanta med. 
Jag tror att det finns två typer av kommunikation. En icke-telepatisk, där man uttrycker sig i ord, text eller gest. Mottagaren hör eller ser och tolkar  budskapet utifrån sina egna referenser och bildar sig en uppfattning av vad den första vill kommunicera. Fram och tillbaka tolkar man varandras ord. Den telepatiska kommunikationen kan vara att man känner på sig hur någon annan känner, även om han eller hon inte är närvarande rent fysiskt.

/Henrik Larsson