Allt jag önskar mig i jul är en ny kultursyn

Långt innan det fanns försäkringskassor och kronofogdar fanns det poesi och teater. Innan det fanns stater fanns det musik. Till och och med innan människan blivit människa skapade neandertalarna grottmålningar som vi än idag kan uppskatta.

Kulturen är det äldsta vi har. Vårt behov av att uttrycka oss och dela vårt inre föregår allt annat. Därför är det inte konstigt att kultur och hälsa hänger ihop. Vi behöver olika sätt att uttrycka oss för att må bra, och vi behöver olika sätt att förstå varandra. Det har bedrivits mycket forskning på ämnet de senaste decennierna och det är helt fastställt att kulturvanor har stor inverkan på både kropp och själ. Det finns till och med forskare som påstår att våra kulturvanor påverkar vår hälsa lika mycket som våra motionsvanor. Ändå är kulturen märkligt frånvarande i alla satsningar.

I början av nittonhundratalet skrev Selma Lagerlöf Nils Holgerssons underbara resa. En av landets mest framstående författare anlitades för att skriva en läsebok i geografi. Vid nittonhundratalets mitt anlitades Stig Dagerman av Trafikverket för att med hjälp av novellen Att döda ett barn få ner hastigheten i trafiken. Jag har svårt att se någon myndighet idag skulle ge nobelpristippade författare fria händer på ett ämne för att nå ut med en fråga. Kultursynen har förändrats. Den betraktas mer som nöje än som en integrerad och nödvändig del av samhället. 

Samtiden verkar bara kunna analysera värde i ekonomiska termer, och då blir det ovärderliga värdelöst. Det mjuka och mer komplexa trängs ut. Det djupa, motstridiga, ogripbara förlorar sin självklara plats i centrum. Kultur blir medelklassens guldkant och inte ett livsavgörande sökande efter mening och gemenskap. Det påverkar vår förståelse av oss själva, och det påverkar vår hälsa. 

Det går såklart inte att säga att fler människor drabbas av psykiska sjukdomar bara för att kultursynen förändrats, men jag tror att vi för vår hälsas skull måste uppvärdera det ovärderliga. Människan har alltid behövt skapande och kreativitet för att må bra, det är en del av vad vi är.

Om jag fick önska mig en sak i julklapp skulle det vara en stor nationell satsning på kultur och hälsa. En möjlighet att skapa bättre förståelse för oss själva och varandra. 

/Anna-Maria Olsson


Varför skryter vi inte mer om vårt kamratstöd?

Jag har just gått RSMH:s kamratstödsutbildning och blivit något så fint som kamratstödscoach. Det betyder att jag får hälsa på i RSMH:s lokalföreningar och prata om hur vi bäst ger varandra kamratstöd. Tanken är att jag ska inspirera föreningsmedlemmarna. Samtidigt håller jag just på att avsluta arbetet med ett annat projekt där vi i RSMH-Skånedistriktet besökt alla våra lokalföreningar.  
 

Vi hittade på en massa trevligt ihop när vi besökte de skånska lokalföreningarna. Vi lyssnade på live-musik och sjöng tillsammans. Vi åt våfflor, och gick på restaurang. Vi gick på skogspromenader, dansade, plockade blommor, käkade pizza och en massa annat.  
 

Vid ett tillfälle skrev en musiker, som också är en medlem, en RSMH-låt, vid ett annat fick vi besök av ett litet lamm. Våra medlemmar delar så generöst med sig av sina liv och talanger.  
 

Det har varit en del av mitt jobb att planera dessa träffar och när jag planerat dåligt, som till exempel när jag tänkte att jag kunde göra hundra våfflor samtidigt som jag gick omkring och pratade med folk, dök det genast upp flera personer som utan minsta tvekan ställde sig och lagade våfflor, i timmar. När jag känt att jag var till besvär som kom med catering timmar innan festen skulle börja fick jag istället känna mig som en viktig en efterlängtad gäst. När jag tänkte att jag kunde bära 10 pizzor själv från pizzerian fick jag skjuts och bärhjälp innan jag förstått att det skulle bli svårt att lösa.  
 

Visst är allt inte frid och fröjd alltid, och visst drabbas vi av marginalisering, förtryck och ibland blir det fel och konflikter uppstår, men under träffarna gjorde vi alla vårt bästa för att hjälpa varandra att lösa de problem som fanns. Jag fick hjälp, jag fick lyssna, jag fick stötta och bli stöttad. 
 

Nu är tanken alltså att jag ska coacha dessa lokalföreningar i kamratstöd, och jag funderar på vad jag har att komma med. Kanske inget. Kanske måste jag vara ödmjuk och konstatera att trots ett ganska långt yrkesliv i föreningsvärlden vet jag inte hur detta kan göras bättre. Jag kan mycket, men när det gäller kamratstöd så är jag bara så otroligt imponerad av vad jag mött. Vi borde vara stoltare än vi är, och där ser jag faktiskt att vi har lite förbättringspotential, när det gäller att se varandra och uppskatta allt vi gör, komma ihåg att fastän det är självklart för oss så är det inte självklart egentligen. Vi borde skryta om medlemmar som ställer upp och arbetar gratis dag ut och dag in för att det ska finnas aktiviteter och sammanhang för oss att hitta gemenskap i. Vi borde berömma oss själva för att vi är experter på tillgänglighet och jämlik gemenskap. Vi borde vara mer malliga över hur enkelt vi åstadkommer prestigelös gemenskap och vilket värde det har. Jag ser fram emot att få komma och hälsa på i lokalföreningarna igen och diskutera hur vi kan bli lite mer självgoda. 

//Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne