Ekonomisk ojämlikhet måste bekämpas politiskt
Publicerat: februari 12, 2024 Sparat under: Anna-Maria Olsson, ekonomi, fattigdom 2 kommentarer
Stefan Wallerek har levt som bostadslös med skulder i ungefär 20 år. Nu ska han hålla en presentation inför våra riksdagspolitiker om problemen som uppstår när man lever i ekonomisk utsatthet. Mötet kommer att ske inom ramarna för EAPNs verksamhet.
Den 28 februari åker RSMH Skånes ordförande till Stockholm för att hålla en presentation om ekonomisk utsatthet inför våra beslutsfattare. Mötet sker på initiativ av EAPN (European Anti Poverty Network), en organisation där personer i utsatthet skriver sina egna motioner. Dessa tas sedan upp lokalt, i riksdagen, och i EU. RSMH Skåne är en av EPANs medlemsorganisationer.
Människor med psykisk ohälsa lever i större ekonomisk utsatthet och har högre levnadskostnader än andra grupper. Den ekonomiska utsattheten är ett resultat av samhällets organisering och av att skyddsnäten fungerar dåligt. Forskning visar också att ekonomisk utsatthet i sig är en starkt bidragande faktor till att människor blir psykiskt sjuka. Att leva i ständig stress och otrygghet gör återhämtning omöjligt. Samtidigt som situationen förvärras för personer i ekonomisk utsatthet, hemlösheten ökar och föreningar som delar ut mat inte har tillräckligt för att mätta dem som är hungriga, så växer förmögenheterna hos dem som har mest. Sedan 2020 har 99 procent av Sveriges befolkning blivit fattigare, men de rikaste svenskarna har ökat sina förmögenheter med 29 %procent. Världens fem rikaste personer har under samma tid fördubblat sina förmögenheter. (Källa: Oxfam).
Bostadslös i 20 år
Stefan har varit bostadslös i 20 år. Med skulder hos Kronofogden och betalningsanmärkningar är det hopplöst att få en egen lägenhet. Inom RSMH Skåne har vi ofta anledning att undra om makthavarna förstår hur hårt den ekonomiska ojämlikheten drabbar dem som är mest utsatta. Om de förstår hur många omöjliga situationer man befinner sig i dagligen, om de har insikt i hur litet handlingsutrymmet är, hur höga kraven är, och hur mycket tid och energi som går åt till att lösa problem som ofta ändå inte blir lösta.
Lämnat in motion om inkomstfördelning
Frågorna är så många och stora att de känns svåra att driva. Fokus hamnar på vad samhället ska kräva av personer i utsatthet, trots att vi alla egentligen förstår att det inte går att straffa någon ur ett underskott. Frågan om ekonomisk fördelning är en av de allra viktigaste politiska frågorna när det gäller människors vardag och livskvalitet. Ändå finns det inte någon plan eller strategi för att hantera ekonomisk ojämlikhet, varken lokalt, regionalt eller nationellt. Detta är något EAPN vill förändra. I samband med mötet i riksdagen har EAPN lämnat in en motion där man kräver förbättrad statistik när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning och att regeringen tar fram en årlig ojämlikhetsrapport där ojämlikheten och dess konsekvenser kartläggs och åtgärdsförslag presenteras.
“Detta borde såklart redan finnas” säger Stefan “men det gör det inte, och därför måste vi organisera oss och kräva det.”
Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Fotot föreställer Stefan när han är ute och representerar RSMH Skåne. Fotograf: Privat.
Vi talar om kemisk lobotomi
Publicerat: juni 5, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Återhämtning, brukare, Medicin, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, RSMH Lämna en kommentar
När Kim söker sig till psykiatrin förväntar han sig att få hjälp med de bakomliggande skälen till sin ohälsa. Istället blir han tungt medicinerad. Inne i medicindimman går förmågan till kritiskt tänkande och återhämtning förlorad.
När jag träffar Kim Nilsson på Föreningscenter Nobel 21 i Malmö är tanken att vi ska prata om de demokratiska problemen med Försäkringskassans regelverk. Men när vi börjar prata om hur Kims rättigheter blivit begränsade återkommer vi ständigt till perioden då han var tungt medicinerad och hur det påverkat hans liv.
Diagnoser bottnar ofta i trauma
Kim sökte sig till psykiatrin 1999 och blev sedan långtidssjukskriven 2001. Bakgrunden till hans psykiska ohälsa är en traumatisk barndom. Egentligen handlar det inte om sjukdom utan om rimliga reaktioner på svåra upplevelser.
Som patient i psykiatrin fick Kim ständigt träffa nya läkare som satte nya diagnoser. De lade till nya preparat, och höjde doser utan att ta bort gamla. Han tror att han genom åren fick cirka 15 diagnoser, allt från personlighetsstörningar till autism och bipolaritet.
Detta är något vi inom RSMH känner väl igen. Våra medlemmar blir behandlade som komplicerade fall med svårbehandlad samsjuklighet. Detta trots att de på ett väldigt enkelt sätt kan förklara hur deras olika diagnoser bottnar i barndomstrauman som man aldrig får hjälp med.
När diagnoser inte förklaras och inte fungerar som verktyg för att hitta effektiv behandling, blir de istället en börda för individen, ett kvitto på hur söndrig man är.
Bortmedicinerad vilja
Kim ifrågasatte inte läkarna. Medicinerna gjorde det svårt för honom att följa en tanke från början till slut. Han kunde inte föra kritiska resonemang. Kim säger att han var en produkt som flyttades runt mellan olika myndigheter och behandlingar. Alla tjänade pengar på honom. Men han var för medicinpåverkad för att kunna skapa sammanhang av det som hände, och ingen drog i handbromsen. På 18 år reagerade ingen på att behandlingen inte ledde någon vart. Även om Kim mött många fina personer inom psykiatrin genom åren så mötte han aldrig någon som försökte se vem som fanns där inne i medicindimman. Psykiatrin såg inte den foglighet som kommer med tung medicinering som ett problem. Trots att denna foglighet, den bortmedicinerade viljan, omöjliggör återhämtning.
Okontrollerad avgiftning
2019 fick Kim en svår sommarinfluensa. Efter månader av svåra utsättningssymtom då han var för påverkad för att kunna passa tider och jonglera med vården kom han till slut ur sitt drogade tillstånd. När han återvände till vården fick han träffa en stafettläkare som tyckte att mediciner inte alls skulle hjälpa honom. Hon kunde inte förstå varför han gått på så tunga mediciner. Hon sa också till honom att doserna varit högre än rekommenderat.
Att komma tillbaka till sig själv och inse att 20 år gått förlorade
Efter nästan 20 år fick Kim tillbaka sina kognitiva förmågor. Han kunde reflektera över sig själv, skapa kontinuitet och få en överblick över sitt liv igen. Nu kunde han se hur lång tid som gått, hur många år som gått förlorade. Det blev också tydligt att inga av hans grundproblem med trauma utretts eller lösts. Kim berättar att av alla han mött under åren inom vården är det de besvärliga patienterna, de som vägrade behandling, som klarat sig bäst. Det är de som har fungerande liv idag.
Jag tänker på allt som kunde varit, som gått förlorat och försöker fråga Kim om sorgearbetet.
Hur är det att se att halva ens liv slösats bort i kemisk dvala?
Hur känns det att ingen på 20 år varit tillräckligt intresserad av en för att ta bort medicinerna och möta personen istället för diagnoserna?
Men hur frågar man om en sån sak?
Hur svarar man?
Vi tittar på varandra över bordet. Det är en ofattbar förlust. Det som skaver allra mest är att vi båda tydligt ser att det var i onödan. Kim reser sig och går och tar en kopp kaffe.
Jag önskar att det gick att spola tillbaka tiden. Det är svårt att acceptera att det inte finns något att göra, att åren är förlorade, att det är för sent för Kim.
Psykiatrins ansvar
Psykiatrins oansvariga användande av tung medicinering i situationer när detta saknar evidens, i kombinationer som inte är beforskade, i doser som inte är motiverade, och utan tidsbegränsning, måste få ett slut. Vi talar om kemisk lobotomi, en ovärdig fortsättning på psykiatrins blodiga historia, där målet verkar vara medgörliga patienter snarare än återhämtning. Detta är helt oförenligt med de fina orden vi ständigt hör om personcentrerad vård.
Ur askan i elden
När Kim efter 20 år skulle försöka ta tillbaka sitt liv mötte han en rad oväntade utmaningar. Det var egentligen det denna texten skulle handla om. Svenska myndigheters regelverk som inte bara motverkar återhämtning utan faktiskt strider mot mänskliga rättigheter. Det förtjänar en egen text, och vi hoppas på att snart återkomma i tidningen Vox Vigor och berätta om hur Kim kom ur askan i elden.
Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Foto: Privat
Texten har tidigare publicerats i nättidningen Vox Vigor, ett arvsfondsprojekt som ska ge röst åt personer med erfarenhet av psykisk ohälsa.
Pernilla drar igång i Perstorp!
Publicerat: maj 11, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Gemenskap, Kamratstöd, makt, RSMH Lämna en kommentar
Pernilla Molnar har återstartat föreningen RSMH Perstorp Kamratstöd efter att den legat vilande ett tag. Hon har egen erfarenhet av psykisk ohälsa med sig som expertis vilket kan vara en stor fördel för den som vill starta en RSMH-förening eftersom man då oftast har kunskap om situationen för personer med psykisk ohälsa och rätt typ av nätverk, men för mig som stått utanför processen har det sett så lätt och lustfyllt ut och jag är nyfiken på om vi kan lära oss något av Pernilla.
Vi träffas en solig vårdag för att prata om hur hon har gått till väga.
Först undrar jag varför du gick med i RSMH från början?
– Jag gick med när jag blev sjuk och upptäckte nästan genast att det är trevligt med kontinuiteten och den sociala samvaron. Man mår bra av att träffas och laga mat och umgås regelbundet med någon.
Vad fick dig att bestämma dig för att just du skulle ta ansvar för att det finns en RSMH-förening i Perstorp?
– Jag har varit med sedan 2002, och jag fick klump i magen när jag fick höra att vi skulle lägga ner föreningen. Jag kände genast att jag ville se om det gick att lösa, och eftersom jag varit med så länge kände jag att jag vågade. Man behöver inte ha så höga krav på sig själv, det är bara att prova, och jag märkte ganska fort att jag kunde. Det blir inte svårare än man gör det.
Vad krävs för att man ska kunna starta en förening?
– Det enda man behöver egentligen är att hitta människor som vill vara med. Det kan vara vänner, familj, eller helt okända människor.
Pernilla säger sedan att det var enklare för henne eftersom hon byggde vidare på något som redan fanns, men för mig som först träffade henne på ett möte för att lägga ner föreningen och som följt processen är det tydligt att det som redan fanns var Pernilla. Hon stoppade nedläggningen på ett möte genom att själv ta på sig allt ansvar att bygga upp föreningen från ingenting.
– Jag har också fått hjälp av ABF i Perstorp som genom sitt föreningslivsnätverk hjälpt mig med lokal och gett mig tillgång till olika resurser. Biblioteket i Perstorp har också varit ett stort stöd i informationsspridning, och de har varit väldigt uppmuntrande och hjälpsamma. Jag hade några träffar först för att hitta folk. Nästa steg är att bilda en styrelse, så vi hade ett möte där vi valde styrelsen, och sedan är man igång.
Hur hittade du de där människorna som kom på träffarna?
– Man måste våga fråga i sitt nätverk, prata med människorna man träffar var det än är. Jag satte upp lappar på bibliotek och hos en vän som har företag, hos ABF, på kommunala verksamheter, och utomhus, och på mataffären. Jag var också med på ett återhämtningskafé och så kontaktade jag anhörigkonsulenten på kommunen, och hon ville bli medlem.
Det låter som du jobbat mycket med detta. Hur många måste man vara?
– Man måste bara vara tre för att starta en studiecirkel, eller fem för att bilda en förening. Det är lätt att komma igång om man vill, men jag tycker det är roligare när man är fler.
Så hur många blev ni?
– Nu är vi 13 aktiva medlemmar i RSMH Perstorp Kamratstöd.
Så himla bra jobbat, och vad fort det gick. Vilka tips har du till den som funderar på att starta en förening på sin ort?
– Använd dina nätverk och prata med alla du kan. Lita på att det funkar och ge inte upp. Och använd just dina styrkor, och gör det du är bra på och tycker är kul. Det finns inga regler om vad man ska göra när man träffas. Ta vara på framgångar också, fira när något går bra.
Hur har det varit hittills att dra igång en förening och vara ordförande?
– Förvånansvärt lätt. Det har varit roligt att hålla i det, och att få prata med alla människor.
Intervju: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Skandal att Försäkringskassan förvägrar människor deras rättigheter
Publicerat: februari 20, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Arbetsmarknad, Demokrati, sjukskrivning, Socialförsäkringen 1 kommentarI ett demokratiskt land ska varje människa ha rätt att delta i samhällsbygget, i arbetet med att utveckla det samhälle vi vill leva i, och att göra sin röst hörd. Det är själva demokratins grundbult: Allas röster ska få höras.
Alla i vårt land ska ha rätt att engagera sig politiskt, utbilda sig, ingå i sammanhang på sin fritid som är stimulerande, och delta i det offentliga samtalet. Men i praktiken finns det en grupp individer som inte innehar dessa rättigheter, de sjukskrivna och de med sjukersättning.
Enligt Försäkringskassans regler har man rätt att arbeta ideellt i en förening fem timmar i veckan utan att sjukersättningen ska påverkas. Så står det i reglerna. Men eftersom ingen verkar veta vad “arbete” egentligen innebär när man inte får betalt blir reglerna katastrofalt otydliga. Vi får ständigt olika besked, och i själva verket ser vi i lokalföreningarna att våra medlemmar blir utförsäkrade eller förlorar sin pension bara för att de deltar i föreningslivet! Vi ser också hur våra möjligheter att delta i vårt demokratiska arbete och i de utbildningar som vi ordnar hindras av rädslan för att bli av med sjukersättningen. Hur ska vi kunna engagera oss i en föreningsstyrelse, skriva debattartiklar eller delta i arrangemang ordnade av RSMH om Försäkringskassan står beredda att anklaga oss för bidragsfusk, stänga av oss och göra oss återbetalningsskyldiga?
Det blir omöjligt, så omöjligt att en av författarna till denna bloggtext inte ens kan skriva under med sitt namn av rädsla att förlora sin enda möjlighet till försörjning. Var är hens yttrandefrihet?
Om enbart de “arbetsföra”, de “friska”, utan funktionshinder, ska kunna föra fram våra ståndpunkter och våra program fallerar hela principen med brukarföreningen och RSMH:s själva idé.
Vi anser att det är skandal att en grupp i samhället så uppenbart förvägras rätten att ingå i samhällsgemenskapen. Det påverkar inte bara vilkas röster som hörs i offentligheten, denna diskriminering får också direkta konsekvenser för vår hälsa eftersom det är en ständigt pågående kränkning av våra rättigheter och av våra möjligheter att återhämta oss och ta vara på de dagar då vi mår bättre.
Om man kan komma och gå som man vill, göra vad man vill, och inte får betalt så borde det man gör aldrig räknas som arbete. Att det är upp till enskilda handläggare på Försäkringskassan att avgöra om ens förmåga att delta i exempelvis ett pepparkaksbak ska räknas som arbetsförmåga är en katastrofal rättsosäkerhet som enbart drabbar dem som inte har rätt att protestera mot den. Det är inte värdigt ett demokratiskt land.
/Anna-Maria Olsson
Samordnare på RSMH Skåne
och en person som inte vågar stå med sitt namn i rädsla att bli av med sin ersättning.
Allt jag önskar mig i jul är en ny kultursyn
Publicerat: december 19, 2022 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Återhämtning, Forskning, makt Lämna en kommentarLångt innan det fanns försäkringskassor och kronofogdar fanns det poesi och teater. Innan det fanns stater fanns det musik. Till och och med innan människan blivit människa skapade neandertalarna grottmålningar som vi än idag kan uppskatta.
Kulturen är det äldsta vi har. Vårt behov av att uttrycka oss och dela vårt inre föregår allt annat. Därför är det inte konstigt att kultur och hälsa hänger ihop. Vi behöver olika sätt att uttrycka oss för att må bra, och vi behöver olika sätt att förstå varandra. Det har bedrivits mycket forskning på ämnet de senaste decennierna och det är helt fastställt att kulturvanor har stor inverkan på både kropp och själ. Det finns till och med forskare som påstår att våra kulturvanor påverkar vår hälsa lika mycket som våra motionsvanor. Ändå är kulturen märkligt frånvarande i alla satsningar.
I början av nittonhundratalet skrev Selma Lagerlöf Nils Holgerssons underbara resa. En av landets mest framstående författare anlitades för att skriva en läsebok i geografi. Vid nittonhundratalets mitt anlitades Stig Dagerman av Trafikverket för att med hjälp av novellen Att döda ett barn få ner hastigheten i trafiken. Jag har svårt att se någon myndighet idag skulle ge nobelpristippade författare fria händer på ett ämne för att nå ut med en fråga. Kultursynen har förändrats. Den betraktas mer som nöje än som en integrerad och nödvändig del av samhället.
Samtiden verkar bara kunna analysera värde i ekonomiska termer, och då blir det ovärderliga värdelöst. Det mjuka och mer komplexa trängs ut. Det djupa, motstridiga, ogripbara förlorar sin självklara plats i centrum. Kultur blir medelklassens guldkant och inte ett livsavgörande sökande efter mening och gemenskap. Det påverkar vår förståelse av oss själva, och det påverkar vår hälsa.
Det går såklart inte att säga att fler människor drabbas av psykiska sjukdomar bara för att kultursynen förändrats, men jag tror att vi för vår hälsas skull måste uppvärdera det ovärderliga. Människan har alltid behövt skapande och kreativitet för att må bra, det är en del av vad vi är.
Om jag fick önska mig en sak i julklapp skulle det vara en stor nationell satsning på kultur och hälsa. En möjlighet att skapa bättre förståelse för oss själva och varandra.
/Anna-Maria Olsson
Varför skryter vi inte mer om vårt kamratstöd?
Publicerat: december 5, 2022 Sparat under: Anna-Maria Olsson, brukarinflytande, Demokrati, Kamratstöd, RSMH 1 kommentarJag har just gått RSMH:s kamratstödsutbildning och blivit något så fint som kamratstödscoach. Det betyder att jag får hälsa på i RSMH:s lokalföreningar och prata om hur vi bäst ger varandra kamratstöd. Tanken är att jag ska inspirera föreningsmedlemmarna. Samtidigt håller jag just på att avsluta arbetet med ett annat projekt där vi i RSMH-Skånedistriktet besökt alla våra lokalföreningar.
Vi hittade på en massa trevligt ihop när vi besökte de skånska lokalföreningarna. Vi lyssnade på live-musik och sjöng tillsammans. Vi åt våfflor, och gick på restaurang. Vi gick på skogspromenader, dansade, plockade blommor, käkade pizza och en massa annat.
Vid ett tillfälle skrev en musiker, som också är en medlem, en RSMH-låt, vid ett annat fick vi besök av ett litet lamm. Våra medlemmar delar så generöst med sig av sina liv och talanger.
Det har varit en del av mitt jobb att planera dessa träffar och när jag planerat dåligt, som till exempel när jag tänkte att jag kunde göra hundra våfflor samtidigt som jag gick omkring och pratade med folk, dök det genast upp flera personer som utan minsta tvekan ställde sig och lagade våfflor, i timmar. När jag känt att jag var till besvär som kom med catering timmar innan festen skulle börja fick jag istället känna mig som en viktig en efterlängtad gäst. När jag tänkte att jag kunde bära 10 pizzor själv från pizzerian fick jag skjuts och bärhjälp innan jag förstått att det skulle bli svårt att lösa.
Visst är allt inte frid och fröjd alltid, och visst drabbas vi av marginalisering, förtryck och ibland blir det fel och konflikter uppstår, men under träffarna gjorde vi alla vårt bästa för att hjälpa varandra att lösa de problem som fanns. Jag fick hjälp, jag fick lyssna, jag fick stötta och bli stöttad.
Nu är tanken alltså att jag ska coacha dessa lokalföreningar i kamratstöd, och jag funderar på vad jag har att komma med. Kanske inget. Kanske måste jag vara ödmjuk och konstatera att trots ett ganska långt yrkesliv i föreningsvärlden vet jag inte hur detta kan göras bättre. Jag kan mycket, men när det gäller kamratstöd så är jag bara så otroligt imponerad av vad jag mött. Vi borde vara stoltare än vi är, och där ser jag faktiskt att vi har lite förbättringspotential, när det gäller att se varandra och uppskatta allt vi gör, komma ihåg att fastän det är självklart för oss så är det inte självklart egentligen. Vi borde skryta om medlemmar som ställer upp och arbetar gratis dag ut och dag in för att det ska finnas aktiviteter och sammanhang för oss att hitta gemenskap i. Vi borde berömma oss själva för att vi är experter på tillgänglighet och jämlik gemenskap. Vi borde vara mer malliga över hur enkelt vi åstadkommer prestigelös gemenskap och vilket värde det har. Jag ser fram emot att få komma och hälsa på i lokalföreningarna igen och diskutera hur vi kan bli lite mer självgoda.
//Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.