Publicerat: mars 29, 2020 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Caroline Nilsson, djur, Forskning, Hobby |
Just nu känns det mesta i världen upp & ner, annorlunda och ovisst och vi vet inte när och hur det slutar. Men en sak som är precis som vanligt är att våren är på väg i vårt land och idag blir det sommartid och dags att ställa fram klockan igen. I Skåne där jag bor har vi haft solsken fem dagar i rad och det skapar någon slags normalitet mitt i all ovisshet.
Men det är tuffa tider nu och läget är som det är vilket kan kännas svårt att acceptera och att få ro kring. Jag tänker på alla som är sjuka, som har någon närstående som är sjuk eller ännu värre; som har fallit ifrån p.g.a. Coronaviruset.
Hur svåra tiderna än är så är våren på väg. Allt i naturen slår ut och dagarna blir ljusare och längre i stora delar av landet, vilket gör att vi kan vara utomhus mer. Det kan förhoppningsvis få oss att glömma det jobbiga för en stund och utgör något bekant, vilket jag tror vi behöver – inte minst i dessa tider.
Det finns ju mycket man kan göra i naturen som till exempel att ta en promenad, påta i jorden, ta en fisketur, läsa en bok eller gå ut med hunden. Andra saker man kan göra är att äta en god medhavd matsäck tillsammans med någon annan utomhus som inte är sjuk eller delta på en utomhusaktivitet. Det finns t.o.m. forskning som visar att både naturen och ljuset har en läkande effekt på människan.
I Skrylle i Skåne ordnar Naturrum flera olika utomhusaktiviteter för alla åldrar. Ett annat trevligt ställe i Skåne är Bokskogen/Torup och det finns många andra naturpärlor i hela landet.
Jag menar absolut inte att förringa någonting, men jag tror att vi måste försöka hitta ljusglimtar och få stunder av ro, särskilt eftersom vi inte vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Jag tror att det är det enda sättet att orka i längden. Att försöka att gå ut och njuta en liten stund varje dag kan förhoppningsvis förbättra måendet hos alla som kan och inte är smittade av Coronaviruset.
Något som jag tror kan vara viktigt att komma ihåg är också att vi kan lära något av det som händer, att det även kan komma något bra ur det hela och att vi förhoppningsvis kommer bli starkare när pandemin är över.
Ta hand om er & varandra!
/Caroline Nilsson
Publicerat: mars 22, 2020 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, ensamhet, Internet, Kamratstöd |
Jag skriver till er från mitt hus på Gotland efter att ha spenderat närmare två veckor på ön. Det är en lite annorlunda tillvaro för mig som brukar vara ute mycket i samhället som förbundsordförande för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH). Men jag är inte ensam om min situation. Vi befinner oss alla i en ny och ovan tillvaro med en osäkerhet inför att ingen vet hur länge spridningen av coronaviruset kommer att pågå eller exakt vilka åtgärder som kommer att vidtas i samhället framöver. Samtidigt hyser jag förhoppningen att krisen kan föra med sig något gott och leda till en bättre sammanhållning och på sikt ökad psykisk hälsa i samhället. Jag ser positiva tecken överallt på att människor låter omtanken styra och tar tillfället i akt att ringa en gammal vän, frågar den gamla grannen om hen behöver hjälp med att handla mat eller bildar Facebookgrupper för att vi ska kunna stödja varandra bättre.
Av omtanke om varandra ska vi träffas mindre nu en tid, men det betyder inte att vi ska behöva bli mer isolerade. Det går att hitta nya former för att umgås och uppleva varandra nära. Att ringa ett samtal via Facetime kan vara ett sätt att se människan man pratar med, trots distansen och på RSMH:s hemsida finns också en rad tips på hur vi kan upprätthålla kamratskapen även i virustider med en massa bra mötesverktyg. Med det sagt är inte heller ett vanligt telefonsamtal att underskatta, det kan betyda så mycket och bidra till att minska en medmänniskas isolering. Vår samarbetsorganisation ABF tipsade om att alla lokalföreningar i RSMH kan bilda ringkedjor så att alla medlemmar i en förening får ett samtal. Det är något jag skulle vilja uppmuntra våra lokalföreningar till, att på så vis ta reda på att medlemmar är okej och höra om de behöver hjälp med någonting.
Omtanke om den egna hälsan är också viktigt att inte glömma av, särskilt när många av oss är ensamma större delen eller hela dagarna. Världshälsoorganisationen (WHO) har kommit med några rekommendationer som jag tror kan vara viktiga att tänka på. I dessa tider är det lätt att fastna i nyheterna, man vill hålla sig uppdaterad och inte missa viktig information. Samtidigt är risken att bli nedstämd och stressad stor om man har TV:n eller radion på hela tiden. En rekommendation från WHO är därför att begränsa nyhetskonsumtionen till 1–2 gånger om dagen, på bestämda tider och från trovärdiga källor.
I tider av mycket hemmasittande är också rutiner viktiga. Det kan låta som en självklarhet att gå upp på morgonen och klä på sig, äta på regelbundna tider, undvika alkohol och att försöka träna, men det är lätt att glömma bort. Till min glädje märker jag att det är många som upptäcker naturens möjligheter genom att ta promenader och det går ju bra att göra så länge man håller avståndet till varandra. Alla har dock inte möjlighet eller ork att gå ut och för den som har svårt att komma ut kan jag tipsa om att en stor mängd träningsprogram i Yoga, meditation och andra träningsformer finns att tillgå via Youtube.
Fler medlemmar än vanligt hör av sig till RSMH med viktiga frågor som det inte alltid finns entydiga svar på ännu. Jag skulle önska att vi kunde ge svar på alla frågor nu, men ett viktigt sätt för mig och oss att visa omtanke just nu är att undvika att sprida oklar information eller desinformation. Vi återkommer i den takt vi har säkra svar på era frågor.
Sköt om er själva och varandra!
/Barbro Hejdenberg Ronsten
Publicerat: mars 15, 2020 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Jimmie Trevett |
Oro, ångest och hungrig mage – det är lätt att glömma bort att en hel del människor faktiskt har det så. Att varje vecka tänka på hur du ska ha råd med matbudgeten påverkar självklart hur du mår i vardagen. Det blir en tillvaro som tär också på den som är tusenkonstnär på att försöka få ekonomin att gå ihop.
Fattigdom kan upplevas som skamfylld, skapar och förstärker psykisk ohälsa och kan leda till både dålig fysisk hälsa och tandhälsa. Att inte få ihop till hyra, räkningar och mat är situationen för många människor i Sverige idag, särskilt bland personer med psykisk ohälsa.
Den innebär att det sällan eller aldrig finns utrymme för att gå på bio, en fotbollsmatch, konsert eller utställning. Att äta en pizza med en gammal vän kan vara alldeles för dyrt. För att må bra behöver vi alla socialt fungerande liv, men har du inga pengar är det lätt att tacka nej till att träffa vänner, kanske med en bortförklaring om att du inte har tid för det är jobbigt att behöva berätta att du är pank.
Det finns ett ganska stort samband mellan fattigdom och psykisk ohälsa. Allra hårdast drabbade är ofta de personer med psykisk ohälsa som står längst från arbetsmarknaden. Det kan handla om att ha ont om pengar redan vid månadens början och att leva med en konstant stress kring pengar, att kanske ha det så under ett helt liv för att en dag bli fattigpensionär. Det är inte konstigt att återhämtning blir svårare under dessa förutsättningar.
Även om det på intet sätt är lösningen så finns det tack och lov fonder att söka pengar från och föreningar som RSMH som ordnar subventionerade aktiviteter. Men det skulle behövas större reformer i samhället som skulle göra det enklare för personer att jobba fem, tio, femton timmar i veckan för en skälig ersättning.
Det handlar också om att vi som har pengar måste bli mer solidariska. Många lever väldigt gott i samhället idag, om de skulle avstå från lite av sitt välstånd för att bidra till en inkomstökning för de som lever med allra minst resurser i samhället skulle det kunna göra stor skillnad.
/Jimmie Trevett
Publicerat: mars 8, 2020 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Ångest, Återhämtning, Övergrepp, Barn, Bemötande, Biologiskt synsätt, brukarinflytande, Diskriminering, Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende, vikt |
Idag är det den internationella kvinnodagen och jag skulle vilja dela med mig lite av mina tankar.
Jag vill börja med att skriva att jag inte representerar en grupp, jag pratar inte för en grupp, det enda jag gör i mitt blogginlägg är dela med mig av min resa, mina erfarenheter och tankar. Som hbtq+ är det viktigt att poängtera detta då vi alla har våra resor och ta och egna slutsatser att komma fram till. Det jag skriver i detta blogginlägg ska inte användas som någon mall för hur alla känner, hur alla tänker. Detta är hur jag känner, hur jag tänker och hur jag väljer att komma ut till världen.
Jag har berättat för dom absolut närmaste om vem jag är med detta är den absolut första gången jag väljer att komma ut helt offentligt. Jag väljer att dela detta med er för att idag älskar jag mig själv. Idag förstår jag mig själv lite bättre och för att visa att oavsett vilket fack man väljer sätta sig själv i så räcker det att vara exakt sån som man är.
Jag föddes som kvinna, eller det är det könet jag fick vid födseln. Mitt namn blev Paulina och jag växte upp och förväntades att göra allt det där flickor skall göra. Jag älskade att leka med dockor, men bara om det betydde att jag fick kapa av deras huvuden och ben och armar. Mina vänner lärde sig snabbt att det kanske inte var så bra ide att leka dockor med mig.
Jag sprang runt och lekte med jord, bråkade med killarna i skolan och brukade komma hem med blåmärken och repor. Dessa märken symboliserade att jag valde att leka med killarna på rasterna för det kändes som vi hade mycket mer gemensamt. I alla fall stundvis. Ju äldre jag blev desto mer började mitt avvikande beteende synas. Fram tills en viss punkt kunde man bortförklara det mesta då jag var ett barn. Men jag växte upp i en liten by i Polen där alla kände alla och där katolicismen var och är en dominant religion. Alla hade speciella mallar och allt hade en ordning och en plats, jag passade inte in i den ordningen. Mamma blev kallad till möten hos rektorn på skolan, hos prästen i kyrkan och det tog egentligen aldrig slut. Mitt inre kompas visste klart och tydligt redan sedan jag var mycket liten vad som var okej och inte. Och jag utmanade auktoriteter så långt tillbaka jag kan minnas. När en elev i skolan fick bättre betyg i bild än jag för att hennes familj var rik blev jag förbannad och frågade läraren varför, hon kunde ju inte måla. Eller när prästen slog oss med linjaler på fingrarna för att han kände för det. En gång tog jag den där linjalen och slog tillbaka medan jag skrek: ”Hur känns detta då! Inte så skönt eller hur?” Ni kan ju bara ana vad min mamma har fått stå ut med.
Men i och med att jag är uppvuxen i ett katolskt land och dessa värderingar följde med min familj till Sverige började min kris födas. Jag levde som vanligt men fortfarande förväntades det att jag skulle stöpas in i en mall som passade, helt ärligt så var jag för ung för att ens förstå varför jag hamnade i sån fruktansvärd depression, eller varför jag blev så extremt psykiskt sjuk. Idag inser jag att den krisen och molnet av diagnoser och psykisk ohälsa lyckades dölja något som har följt med mig ända sen jag var liten. Det finns och fanns visa saker som jag grubblade över så långt tillbaka jag kan minnas.
Ett tag band jag mina bröst och klädde mig som en man. Detta var i 8:an till 1:an i gymnasiet. Jag har aldrig reflekterat över varför jag gjorde det, inte heller hade jag egentligen ork eller tid att reflektera över varför jag aldrig ville ha mina bröst. Varför allt kändes fel varenda gång jag tittade i spegeln, jag brukade skämta att jag skulle ta en kniv och skära av dom.
Jag hatade tonåren, min pubertet kom mycket tidigare än för resten av mina vänner i skolan. Mina bröst blev stora snabbt och i takt med att dom växte så började killarna kolla på mig annorlunda. De ville inte längre leka med mig på samma sätt, jag blev nu glodd på och visslad åt och pillad på. Jag brukade gå hem och hata att se dem i spegeln, jag var självklart för liten för att förstå men omedvetet kändes något fel. Jag ville inte att de skulle bete sig så, så jag började äta massa mat för att gå upp i vikt. Dels för jag ville inte vara attraktiv, dels för att jag mådde så dåligt. Mamma hade blivit tillkallad till skolan och en plan var uppgjord om hur man skulle försöka få mig att gå ner i vikt. Vi försökte alla hålla oss till den planen men en dag brast det i mig och jag gav upp. Jag började smyga ner i kylskåpet på nätterna och äta massor. Hela min uppväxt är fylld av smärta och lidande, mycket inläggningar på slutenpsykiatrin och bollandes som en jojo fram och tillbaka mellan avdelningar. Den är präglad av ätstörningar och sexuella övergrepp. Trauman och massvis med självskadebeteende och självmordsförsök. En extremt stor del av mitt liv har gjort ont. Det har gjort ont att leva så länge och så mycket att mitt i detta inferno tappade jag bort mig själv. Jag borde ha förstått redan då. Att allt mitt självförakt och hat, min dåliga självkänsla och känsla av att inte passa in och höra ihop, hade att göra med vem jag var. Men hur kunde jag ens veta det? Jag växte upp i en katolsk familj och innebörden av ordet gay blev inte ens introducerat för mig förrän i gymnasiet. Jag har sprungit i hela mitt liv för att komma ikapp en sanning jag inte förstod, jag har försökt lösa en gåta som gapat som ett tomt hål i mig. Jag försökte hantera tomheten och smärtan på alla sätt jag kunde, men allt blev fel. Jag visste ju aldrig vad problemet var, därför kunde jag aldrig lösa det.
Jag har levt majoriteten av mitt liv som kvinna. Och jag är fullt medveten om vad det innebär. Jag kommer väl för alltid vara kvinna i vissa människors ögon, oavsett vad jag gör, men idag har jag sprungit ikapp det som alltid varit utom synhåll. När jag började få ordning på mitt liv och när mitt mående började bli bättre började andra typer av tankar födas, tankar jag alltid avfärdat för att jag inte förstod dem eller för att jag inte vågat tänka på dem för att jag hade så mycket andra problem omkring mig. Jag har alltid blivit satt åt sidan, jag har aldrig egentligen funnits, inte förrän nu. Inte förrän jag kunde stilla mina tankar och mitt sinne började jag inse varför jag hatade min spegelbild, varför jag band mina bröst. Jag började inse varför jag betedde mig på ett visst sätt och varför jag hade vissa tankar. Nu förstod jag varför jag försökte skära av mig mina bröst en gång.
Men min resa till självinsikt har inte varit enkel, den är inte heller klar. Jag lär mig fortfarande att förstå och idag sliter jag med att acceptera att det är okej att inte vara säker. Det är okej att inte vilja sätta sig i ett fack. Det är okej att acceptera att mitt kön varierar, det är helt okej att inte förstå det helt.
Idag om jag måste sätta mig in i ett fack skulle jag vilja säga att jag är trans, ickebinär, genderfluid person. Det är komplicerat, och det är okej om du inte förstår, jag är förvirrad ibland med. Vissa dagar vaknar jag och känner mig extremt maskulin, andra feminin. Vissa dagar är jag definitivt inget av dem, någon blandning av alla men det som jag alltid är säker på är att jag är Paulina varendaste dag. Jag trodde ett tag att bara för jag inte var en kvinna så skulle jag vara en man, att jag var trans och skulle byta kön. Det tog mig många år att inse att det är inte så enkelt, inte för mig i alla fall. Jag ska inte ljuga, det finns en sak i mitt utseende som jag önskar förändra och det är mina bröst. De har alltid varit en måltavla och ett objekt för hat. De hör inte hemma på min kropp, men förutom det så finns det inget större behov för förändring just nu vad det gäller min kropp. Däremot skulle jag vilja att folk respekterade mig mer. Som jag skrev innan – det är okej att inte förstå, det är okej att vara rädd eller känna avsky, det är okej att vara osäker och förvirrad. Men istället för att diskriminera, förtrycka, felköna eller förneka ens existens – fråga istället! Fråga mig vad mitt pronomen är, låt oss diskutera och byta tankar. Jag vill inte höra: ”Men Paulina du ser så feminin ut” om och om igen. För mig är det inte så superviktigt om man kallar mig för hon, han eller den eller hen. Jag föredrar att bli kallad för Paulina då det känns bäst och det är den jag är. Detta varierar väldigt från person till person därför påpekade jag från första början att jag inte representerar alla hbtq-personer. Jag representerar mig.
Jag önskar att jag vågade raka mitt hår och kunde se en platt bröstkorg när jag tittade i spegeln. Det skulle göra det mycket enklare för mig att kunna gå på rätt toalett, eller byta om i rätt omklädningsrum. Jag kan ibland bli ledsen när jag tänker på det. Vi skapar våra egna burar och så går vi runt och vaktar och håller hårt i varandras nycklar. Vi skulle kunna vara fria, vi skulle kunna vara exakt vem vi vill vara, men istället vill vi trycka in oss i olika mallar och former. Vi går till och med så långt att vi tycker varandra in i dem, låser buren och vaktar nycklarna. Tänk om vi valde att släppa varandra fria? Om vi slängde alla nycklarna. En sådan värld vill jag leva i.
Mina utmaningar och hinder har varit många på vägen. Mitt liv är präglat av osäkerhet, psykisk ohälsa och en konstant jakt efter något som alltid tycktes befinna sig några få steg före och precis utanför mitt räckhåll. Idag har jag sprungit ikapp det jag aldrig sprang ifrån, även om det kändes så stundvis, utan det jag alltid sprungit mot i hela mitt liv. Omedveten men målbeslutet, jag ryser när jag bara skriver detta här och nu. För aldrig någonsin har något känts så rätt i hela mitt liv som det faktum att nu är det min tur att tillåta mig själv att utforska vad det innebär att vara Paulina.
Så idag när det är den internationella kvinnodagen skulle jag vilja dela med mig min berättelse om vad priset av att vara en kvinna har varit för mig och samtidigt påminna oss alla om att det finns olika typer av kvinnor där ute. Alla kvinnor du möter kommer inte se ut exakt så som du föreställer dig en kvinna ska göra men det gör dem inte mindre till kvinnor för det. Idag på den internationella kvinnodagen väljer jag att synliggöra en grupp som än idag kämpar för att bli accepterad och respekterad, att bli bekräftad och bara få finnas på sina egna villkor.
/Paulina Tarabczynska
Publicerat: mars 1, 2020 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Arbetsmarknad, Caroline Nilsson, Det är vi som bloggar!, Diagnos |
På skakiga ben, lite som Bambi på hal is, skriver jag nu mitt allra första blogginlägg. Inte bara här, för RSMHbloggen, utan överhuvudtaget.
Jag har stor erfarenhet av egen psykisk ohälsa och det är det jag tänker blogga om här ur olika synvinklar och från olika situationer i min vardag.
Jag har alltid känt mig annorlunda i jämförelse med de flesta andra människor. Förklaringen kom i november 2007 då jag diagnostiserades med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism (togs 2013 bort som separat diagnos, ingår numera i den övergripande diagnosen ASD – Autism Spectrum Disorder). Där och då kändes det som en lättnad – mina svårigheter beror inte på att jag är konstig utan jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Däremot blev vägen framåt efter diagnosbeskedet ofta inte lättare, snarare tvärtom, framförallt i arbetslivet. Många gånger p.g.a. okunskap, oförstående och i vissa fall rentav ovilja, samt en myndighet som tyvärr inte alltid fungerar som den bör. Samtidigt har jag fått mycket hjälp och stöd, främst av familjen och av vården och det i kombination med ett otroligt driv gör att tillvaron idag är hanterlig.
Med det sagt vill jag försöka belysa hur viktigt det är att kunskapen om diagnosen sprids, främst inom arbetslivet, för då lär förståelsen öka och förhoppningsvis vågar fler arbetsplatser då anställa personer med Aspergers syndrom.
Aspergers syndrom är INTE en intellektuell funktionsnedsättning utan hjärnan är annorlunda kopplad/fungerar på ett lite annorlunda sätt, vilket gör det svårt att bland annat fungera socialt på så sätt som man många gånger förväntas av samhället. Men med rätt förutsättningar och stöd och på rätt arbetsplats kan vi med vår fokusförmåga och ofta höga intelligens utföra många bra och viktiga saker. Det motsatta skapar utanförskap och många gånger psykisk ohälsa och personer med diagnoser får inte chansen att bidra till samhället som går miste om vår kunskap och förmåga.
Diagnosen i sig är inte bara av ondo, i alla fall inte för mig personligen utan det är ofta i samspel med omgivningen/samhället det blir problem eftersom det är fyrkantigt, inte minst i arbetslivet, och det kan vara svårt att få in en rund boll i ett fyrkantigt hål.. Men det går – bara man tänker utanför boxen.
/Caroline Nilsson
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.