Försvunnen

Hej igen!

Nu kommer jag att skriva om något hemskt som gör mig så arg när jag fick höra det. 40 procent av de som försvinner utan anledning har någon form av psykisk ohälsa i livet. Varför det är ett så högt procentantal som det är kan man fråga sig. Handlar det om personer som skäms över att ha en psykisk sjukdom? Eller har de försvunnit för att avsluta sina liv? Eller är det för de inte vill vara till besvär för sin familj eller omgivning?

Ja det kan finnas hur många orsaker som helst till deras försvinnande. Men sen kan det även handla om personer som försvinner mot sin egen vilja. Det gör det väldigt svårt i den situationen som uppstår vid ett försvinnande.

Är man lika aktiv i sökandet när man vet att det är en person med psykisk ohälsa som när det handlar om att en 17 årig flicka är borta? Vad jag personligen tror så blir det inte samma nivå och omfattning i letandet efter någon av oss med psykisk ohälsa, tyvärr. Jag vet att vi med psykisk ohälsa inte har samma status i samhället fast det är år 2021 nu.

Det är en sak som gör mig arg och ledsen för i den tiden vi lever nu så anser jag att alla ska få samma förutsättningar och att alla ska vara lika mycket värda i vårt samhälle. Man ska inte bli dömd för det man har med sig i sin ryggsäck eller efter vilken sjukdom man har i sitt liv.

Sen är det inte bara den personen som är försvunnen som drabbas av det hela. Den försvunne kanske tror till 100 procent att hen har tagit rätt beslut med att förvinna. Man tror kanske att man bara hjälper sin familj och nära vänner och att man inte kommer belasta dem mer genom att försvinna.

Men det är så fel att tänka så och jag vet hur det är, av egen erfarenhet, för jag har också varit i den situationen. Jag vet nu efteråt att jag inte är någon belastning för min familj. De skulle sakna en i resten av sina liv och sen ha svårt att förlåta sig själva för att de inte räckte till i den sjukes liv. Det kan vara svårt att inse det just då, men man är ofta väldigt uppskattad och älskad av sin familj fast man inte tror det.

Min fundering är att av de 40 procent som har psykisk ohälsa, hur många av dem hittar man vid liv? Och vilka faktorer gör att man inte hittar dem vid liv? Har det med det människovärdet man tillskriver målgruppen att göra? Ställer inte lika många upp och letar efter de här människorna eller vad beror det på? Jag tycker faktiskt att det är en fråga som RSMH ska undersöka mer för det är en så viktig sak att få veta varför det är så.

Sen måste vi själva ställa oss frågan om vad vi som invånare kan göra tillsammans för att få personer i vårt gemensamma samhälle att se människor med psykisk ohälsa som vilka personer som helst och sudda ut alla idiotiska fördomar och okunskap som finns på detta  område i samhället.

/ Jonas Andersson


Är jag hög eller död?

***Triggervarning***
Texten innehåller väldigt starka beskrivningar av självmordstankar så läs inte om du själv känner dig skör.

Bild på Amanda AskerTankar som förtär, idéer som sprudlar, sömnlösa nätter, mörkret som stannar, ljuset som kommer tillbaka.

Vem är jag om en minut? Vem är jag imorgon? Vem är jag? Jag existerar inte i denna värld. Jag hör inte hemma här. Jag har en mening med livet. Jag älskar livet.

Jag vill dö. Jag vill leva. Jag vill sticka härifrån. Jag vill ha en familj. Jag ser en framtid. Jag vill bli överkörd. Jag vill skada mig själv. Jag älskar mig själv. Jag är fin. Jag är värdelös.

Olika tillstånd av en svartvit karaktär. Många gånger båda tillstånden – bipolär sjukdom och borderline och allt däremellan på samma gång. Det vänder när man minst anar det. Det här är min egen uppfattning om hur det är att leva med dessa psykiska sårbarheter.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig har varit där. De har aldrig känt den tomheten jag har känt. De har aldrig känt ruset jag har haft. De har aldrig haft just mina tankar.  Givetvis blir det svårt att förstå… När inte ens jag själv förstår ännu hur jag fungerar, varför jag tänker som jag gör, varför jag är som jag är och känner som jag gör… fram och tillbaka, som en livslång berg-och-dalbana fylld av lycka, skratt, skräck, förtvivlan och ångest.

Alla kan må dåligt, alla kan ha ångest, alla går igenom livet som en berg-och-dalbana. Det är absolut sant, men det krävs och behövs mer information, förståelse och andra perspektiv om bipolär sjukdom och borderline/emotionell personlighetsstörning tycker jag. Det känns som att det finns många som inte tar det på allvar. Som om det enda bipolär sjukdom innebär är att man antingen är neråt eller uppåt. Som om det enda borderline innebär är att man är mer känslig än andra, att man ser allt i svart eller vitt. Visserligen är det på ett sätt sant, men det är mycket mer än så…

Tänk att ibland känna dig så hög på livet att du kan klara av vad som helst, när som helst och hur som helst. Du påbörjar olika projekt, får nya intressen som du kanske aldrig haft förut. Intressen du redan har kan du bli expert på, det blir svårt att hålla reda på och sortera allt du vill göra, en del kanske du slutför, annat inte. Du sitter uppe halva natten och gör något som bara SKA bli klart. Det blir svårt att hålla reda på tiden, att fullfölja dessa projekt och att bete sig normalt gentemot nära och kära. Du kan tjata hål i huvudet på alla. Du ser ingenting annat än just det du blivit manisk/hypomanisk för.  Samtidigt kan du handla upp alla dina pengar, köpa ”onödiga” saker som du bara känner att fan, det här ska jag ha, och varför inte köpa tre stycken av varje, bara för att du känner för det. Handla upp alla pengar… Du känner dig som världens bästa, vill fixa dig, sminka dig och göra dig fin, samtidigt som du har oerhört bra självförtroende.

Du kan göra och säga saker som om du aldrig någonsin skulle tro att det i efterhand kommer bli konsekvenser av dem… Du kan börja med droger, alkohol, ta olika piller, och hålla det hemligt för alla. Utan konsekvenstänkande. Du gör saker utan att ta hänsyn till andra, det finns liksom inte på kartan att vara kapabel till att bry sig. Du tänker inte på några följder, inget alls. Enbart på det du gör. Som om du vore i en tunnel och allt du ser är det som är längst bort. Du kan sluta med din medicin, skita i att gå till samtalskontakt/psykiatrin för du tror att du inte är sjuk längre. ”Det är inget fel på mig, jag mår hur bra som helst nu!” Återigen, tänker du inte på konsekvenserna…

Ibland kan det vara ett blandtillstånd av både mörker och ljus som är det absolut värsta enligt mig.

Samtidigt som allt detta jag skrivit ovan händer så känner du att hela världen är helt underbar, livet är underbart, det finns inga problem. I all kaos och eufori känner du dig arg, irriterad och får utbrott för minsta lilla, sover knappt om nätterna, kan inte hjälpa hur du beter dig mot människor i din omgivning. Du kan börja skrika mot en person helt utan anledning på grund av din ilska. Du kan börja gråta för minsta lilla, då du fortfarande känner dig ledsen inombords, men det döljer sig väl bakom alla lyckliga känslor och din utstrålning.

Allt detta, allt som nu har hänt, börjar nu vända mot ett annat håll…
Du börjar känna att sinnesstämningen mörknar, känslor av att vara apatisk och viljan att fortsätta leva sjunker drastiskt. Även fast det uppstår starka känslor av depression så finns det stunder då du enbart tittar ut i intet och inte tänker på någonting, du bara finns, fast ändå känner du inte att du existerar, och det spelar ingen roll. Du orkar inte bry sig om något, INGET alls… du isolerar dig, vill inte vara en börda gentemot andra. Till slut faller du ner i ett djupt mörkt hål, så långt ner det bara går, utan att kunna göra någonting åt det. Du börjar få dåligt självförtroende och självkänsla, får konstant ångest och panikkänslor, panikattacker. Du ångrar saker som du gjort i det hypo/maniska skovet, utan att tänka klart i stunden… Du tänker för dig själv:

”Jag duger inte till någonting, alla hade haft det bättre om inte jag fanns och var en börda för allihop. Allt är mitt fel. Allt som har hänt genom åren är MITT FEL. Jag är så sjuk i huvudet, så jävla dum. Jag är så dålig. Jag förtjänar inget bra, jag förtjänar inte att vara kvar här. Jag vill dö.” 

Ibland blir det så illa att man skadar sig själv. Slå huvudet i väggen, misshandlar sig själv, slår sig själv, river sig själv, skär sig själv…

Allt man tänker på är hur dålig och värdelös man är, och att man inte förtjänar att vara kvar vid liv. ”Förlåt för att jag finns. Ni hade haft det bättre utan att jag ska vara kvar här och oroa er.”

Även fast det är soligt ute och fint väder, ljust, så är allt man ser mörker. Även fast man ska göra det man älskar mest i hela världen så känner man inte för det. Man drar sig undan… man orkar inte svara folk, man orkar inte umgås. Man vill vara själv. Helt själv.

Oavsett hur bra man än VILL må så finns det ingenting som kan skingra de mörka tankarna. Det är här kunskapen om sjukdomen/diagnosen brister.

Människor tror att man inte vill må bra. Man kanske har varit sjukskriven länge, utan någon särskild förbättring. De tror att man är lat… Men jag undrar verkligen, vem VILL inte må bra? Vem VILL inte ha ett så kallat bra liv?

Sjukdomen kommer alltid finnas där, man kan aldrig bli frisk som i att den försvinner av medicinering, men det kan bli bättre och brukar bli det av särskild terapi och hjälp. Man kan lindra symptomen, bli symptomfri, så att man kan leva ett normalt liv, vilket gör att hoppet inte är helt borta.

Ibland märker man varningstecken och ibland inget alls. Att förebygga skoven går att lära sig men tyvärr har inte jag lyckats än till 100 procent, men jag har viljan att lyckas att se varningsklockor och kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

För mig svänger det ibland flera gånger bara över en dag. Jag kan vara pepp på att hitta på någonting, storstäda mitt hem ena stunden till att lägga mig i soffan, börja störtgråta och slå mig själv i självhat och vilja dö. Därför är det otroligt svårt för mig att planera saker och ting. Det är min vardag. Jag vet inte vem jag är mestadels av tiden. Jag vet inte vad som är diagnoserna och vad som är JAG. Är jag diagnoserna? Är de en del av mig? Hur ska man se på det.

Jag vet däremot om att jag inte är ensam, vi som har psykiska sjukdomar och problem är inte ensamma… men jag vet att det oftast känns så. Vi är aldrig ensamma, det måste vi försöka komma ihåg! Varje dag är en kamp.

Jag är också trött på att skämmas över hur jag mår.
Jag har nu kommit i gång med mina framtidsplaner och ett bra sätt är att jag just fick chansen att få skriva den här bloggtexten. Oftast är det otroligt svårt att komma i gång med saker då man aldrig vet när det vänder. Att kämpa varenda dag för att känna igen varningstecken, det är något jag kommer behöva göra för resten av mitt liv.

Bara för att man piffar upp sig, ler, skrattar betyder det inte att det inte gör ont inombords. Många gånger är det ett sätt att dölja hur man mår, så att ingen får se… så snälla, var alltid snäll mot människor för vi kan omöjligt veta allting, bara det vi ser, vilket är en sådan liten del.

Jag vet att det heller inte är lätt att leva nära någon med bipolär sjukdom och/eller emotionell instabilitet, men man måste försöka förstå individen först. Annars kommer det definitivt inte bli lättare för någon. Det betyder absolut inte att den som lider av psykisk ohälsa är berättigad att såra människor hen bryr sig om, eller någon annan för del delen, men jag vet av egen erfarenhet, att blir man förstådd på djupet för att ens nära och kära vill förstå 

  • då blir allting plötsligt lite lättare och man känner sig inte lika ensam.
  • För vi är inte ensamma.
  • Vi står enade tillsammans.
  • Vi är en 💓

Tack till alla som läste. 

Styrkekramar, kärlek & omtanke till er!


Ingen frågade min mamma

Bild på Ylva Kristina LarssonDet var tidigt 90-tal.
Boken Prozac hade precis slagit igenom.
”Lyckopillren” blev satta på kartan.
Jag har inte läst den. 

Då gick jag första året på gymnasiet på undersköterskelinjen.
Jag mådde hemskt dåligt psykiskt själv. 

En dag kommer det en läkare till klassen som presenterar en studie på depressioner hos tonåringar.
Samtidigt som han satte in antidepressiva läkemedel, SSRI på minderåriga.
Jag hoppade på och var med i studien.
Det var hundratals papper att fylla i och frågor till precis allting.
Så var det intervju också.
Det skulle sållas bland alla deltagare till en mindre grupp och jag blev med i den också.
Då togs det blodprov.
Jag fick en chokladask efteråt. 

Sen hände en massa annat i mitt liv som gjorde att min medverkan i studien avbröts.
Men så mörklades i och för sig hela studien också så det var inte mycket att fortsätta med…

Det sattes in SSRI och placebo på utvalda ungdomar och när de som fick SSRI började få självmordstankar
och även göra självmordsförsök så ansåg forskarna att SSRI fungerade.
Detta eftersom ökad ångest är en vanlig biverkning.
Men… logiskt…?!
Kan man verkligen se självmordsförsök som ett lyckat resultat av en studie?
Jodå det gjorde de. 

Under tiden låg jag på BUP och fick SSRI. 

Men ingen frågade min mamma.
Jag var minderårig.
De gjorde studien utan att fråga mina föräldrar.
Vem fan tillät detta påhitt egentligen?
DET skulle jag vilja veta idag!
Och jag skulle vilja få ett svar.
”Varför”?!?

/Ylva Kristina Larsson


Härda ut en minut till – livet kan bli bättre

På nyårsdagen begås flest självmord under året. Till er som tänker på självmordsförsök vill jag med bestämdhet säga: Gör det inte! Livet kan vända till det bättre, även om det inte känns så nu. Jag talar utifrån egen erfarenhet, skriver Fredrik Gothnier, aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.

Under en period på 15 år försökte jag ta mitt liv i snitt en gång om året. Jag hade ingen ekonomi, inga vänner, inget jobb. Jag hade inte heller någon förhoppning om att få vänner, bättre ekonomi eller något jobb som kändes meningsfullt. Efter en psykos 1999 fick jag svårigheter med minnet och blev mer trögtänkt, vilket ledde till att jag klandrade mig själv ännu mer.

Jag vårdades i den psykiatriska slutenvården under längre perioder, som längst två år i sträck. Sedan hamnade jag på ett stödboende, eftersom jag annars riskerade att bli hemlös. Läkarna var rent sagt fördjävliga emot mig, liksom folk i allmänhet, bortsett från viss personal och andra i boendet där jag bodde.

Särskilt jul och nyår var pest. Jag blev påmind om att alla andra hade vänner och familj. 1992 firade jag nyårsafton inlagd i den psykiatriska slutenvården, men det gjorde mig bara glad eftersom jag då slapp att vara ensam.

Hela min existens kändes meningslös, och det gjorde fruktansvärt ont inuti. Jag ville bli av med smärtan, och såg självmordet som enda utvägen. Men det vände. 2007 var sista gången jag gjorde ett självmordsförsök och nu vill jag aldrig göra det igen.

Det går inte att peka ut någon enskild avgörande händelse utan snarare en rad tillfälligheter som tillsammans ledde till återhämtning. En av dessa var att jag av en slump träffade Ulrika Fritz, som jobbade som personligt ombud med att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Hon såg något mer hos mig än bara det negativa, bemötte mig på ett bra sätt och såg mina styrkor. Det var också hon som tipsade mig om att söka mig till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, eftersom hon förstod att jag ville förbättra psykiatrin. Där fick jag ett socialt liv. Jag mötte människor som delade samma värderingar som jag, vi gjorde saker som var kul och strävade mot ett gemensamt mål. Äntligen kunde jag göra något bra av mina dåliga erfarenheter och kämpa för att ingen skulle bli utsatt för det jag hade blivit utsatt för.

Ulrika Fritz, det personliga ombudet, hjälpte mig också att få praktikplats som brukarinflytandesamordnare, BISAM. Det ledde till att jag senare fick flera jobb som berörde brukar- och patientinflytande.

Allt detta betydde mycket, men det som nog haft den allra största effekten på min psykiska hälsa är min flickvän. Jag trodde aldrig att jag kunde träffa någon, men för två år sedan vågade Elisabet stöta på mig och jag föll. Hon har haft en enorm påverkan på mitt liv. Hon gör vardagen så uppfylld av lyckliga stunder att jag kan hantera svackorna. De kommer fortfarande, men mer sällan och de går över. Jag har fått någon att älska och bry mig om. En person som jag vill dela hela livet med och åldras med.

Det här kan lika gärna hända dig. Jag förstår att det kanske inte känns så nu, men de flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Du vet inte hur framtiden kommer att bli. Det som ser mörkt, stereotypt och beständigt ut kommer inte alltid vara så. Livet förändras ständigt. Härda därför ut en minut, en timme, en dag till. När du får positiva upplevelser börjar livet se annorlunda ut. Förändringen kommer. Och när den är här är du nog rätt glad att du är vid liv.

/Fredrik Gothnier

Om du mår dåligt och behöver prata med någon finns nummer dit du kan ringa här


Pandemireflektioner

Nu har vi levt ett antal månader med coronapandemin. Aldrig i modern tid har vi behövt gå igenom en liknande kris. Pandemin har verkligen påverkat Sverige och hela världen med stora dödstal och ekonomisk härdsmälta i dess spår.

Men dödssiffrorna börjar tack och lov att sjunka nu och även om livet fortfarande inte gått tillbaka till som det var förut, börjar någon slags normalitet att infinna sig. Det har också gått så pass lång tid att det blivit möjligt att börja blicka tillbaka och att börja reflektera över det vi går igenom.

Jag tänker mycket på hur det var i början av pandemin, när dess allvar började bli känt. Det var inledningen på att många gick in i karantän, hemarbete och i vissa fall isolering. Folk var nervösa för att träffa människor överhuvudtaget och rädslorna tog över många.

I Sverige och i många andra länder blev toapapper plötsligt en trygghetsgrej. Det var lite som att gå in i en film, eller en psykosnära upplevelse att se folk bunkra toapapper i affärerna. Och att se rädslan i deras ögon när någon hostade till.

Karantänlivet har vi alla smakat på i varierande grad. Livet har blivit ganska annorlunda och ensamheten påtagligare. Alla har inte någon att ringa och när de sociala sammanhangen som arbetsplatsen, skolan och lokalföreningen stängde eller ställde om till hemarbete, blev livet tufft för många.

Personer med familj kände sig kanske lyckligt lottade att ha någon att dela tillvaron med men ställdes samtidigt också inför en tvåsamhetsutmaning – att spendera morgon, middag, kväll, ja dygnet runt med sin partner. Rutinerna ruckades även för dem med psykisk ohälsa som följd i vissa fall.

Den fulla effekten av pandemin har vi bara sett början av. Det förvärrade måendet hos personer som redan har allvarlig psykisk ohälsa, människor som blivit av med arbetet i krisens spår och hamnar i utanförskap, psykisk ohälsa och i värsta fall självmordstankar när deras sammanhang rycks undan.

Samtidigt har en våg av omtänksamhet gått genom samhället. Människor har ställt upp på och månat om varandra på nya sätt, tagit digitala kontakter med nära och kära i riskgrupp, ringt sin gamla släkting lite oftare och handlat åt grannen. Jag vill särskilt uppmärksamma dem jag kallar vardagsterapeuterna som grannen och kassörskan som alltid byter några extra ord och kan göra hela skillnaden för den psykiska hälsan.

/Jimmie Trevett


Corona och psykisk ohälsa

Nu tänker jag ta upp ett allvarligt ämne och det är coronaviruset och psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan och antalet självmord kommer att öka enormt den närmsta tiden, vad jag har hört, men jag tror det själv också. I stor skala mister personer sina arbeten, men även sina verksamheter att gå till och det kommer göra att fler kommer gå ner sig kraftigt i psykisk ohälsa och vad jag tror så är det en stor del som inte kommer att klara av det och tyvärr avslutar sina liv, om ingenting görs.

Vår regering måste verkligen göra en storsatsning för att samhället ska klara av krisen. Många som alltid har försörjt sina familjer klarar helt plötsligt inte av det. Det kan knäcka vem som helst och jag har egen erfarenhet av detta nu när jag insjuknade igen och fick sjukersättning. Det var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt av det, kan jag berätta.

Hela familjer blir drabbade och även om jag tycker att regeringen har gjort väldigt mycket för att rädda arbeten tror jag inte att de har räknat med denna kraftiga ökning av personer som kommer hamna i psykisk ohälsa. Verksamheterna går redan på knä inom psykiatrin och jag tror att det kommer bli katastrof om det inte kommer satsas mer på detta område.

Jag ser också framför mig att fler kommer hamna hos inkasso och att antalet uteliggare och bostadslösa kommer att öka. Det är hemskt om det är så att även små barn kommer drabbas och bli hemlösa. Det måste vi förbjuda i vårt land anser jag, det är fruktansvärt.

Vi måste alla gå ihop och agera och sätta press så att det inte blir verklighet av det som jag beskrivit för er nu. Vi vet att ju fler vi är som går ihop, ju starkare blir vi tillsammans. Regeringen måste hantera biverkningarna från coronaviruset i samhället nu, och inte sen när allt är gått för långt.

Vad jag och många läkare som jag har pratat med tror är att den stora stormen till psykiatrin kommer till hösten. Man märkte en viss ökning av patienter till psykiatrin precis när coronaviruset bröt ut, men det var bara så en kort tid. Blir anstormningen till psykiatrin i höst en realitet, måste regeringen och regionerna hjälpas åt att gå in med mer pengar till psykiatrin för det lär behövas både fler slutenvårdsplatser men framförallt att man bygger ut öppenvården.

Vad jag tror så riskerar många i vår befolkning att drabbas av djupa depressioner. Människor har mist sitt arbete, sina företag och närstående. Bara när stormen Gudrun drog in över landet märkte man i Småland, som drabbades värst, en stor ökning inom psykiatrin så hur kommer det bli då efter coronaviruset, kan man fråga sig.

Det här viruset har verkligen drabbat alla i hela landet på något sätt. Hur blir det med alla de personer som redan har det svårt i skolan och som ska ha hemmaundervisning? Det är inte det lättaste kan jag säga. Sen finns det en större risk för att barn blir slagna och att familjer får ännu mindre pengar än vad de hade innan krisen.

Det ska bli intressant när coronaviruset är över med jobb och skola med mera. Jag hoppas på att samhället snabbt kommer på benen igen men även ekonomin för det lär att behövas. Men vad tror ni om det hela?

Med vänlig hälsning

/Jonas Andersson


Livet kan vända – trots psykisk ohälsa

Ända sedan jag fick min första diagnos, bipolär sjukdom, har jag levt med ett dilemma: vad svarar jag på frågan ”Hur är det att vara psykiskt sjuk?”. I denna blogg skriver jag för att andra ska kunna förstå hur det är att vara psykiskt sjuk, om de aldrig upplevt det själva. Jag vill också visa att det går att nå en plats i livet där man är i balans och mår bra.

Jag har under mina år inom psykiatrin lärt mig att jag inte är min sjukdom, att den inte definierar vem jag är, vad jag kan eller hur min framtid kommer att se ut – jag är inte min sjukdom, utan den är något som påverkar mig. Lika sant är att under cirka en tredjedel av mitt liv har den varit min sjukdom, och den har haft en nästan konstant närvaro sedan jag var liten. På många sätt har det varit mycket positivt, men det har också ofta varit väldigt svårt.

Det börjar med smärta, att vara psykiskt sjuk. Den tar olika form, beror på olika saker, men den är en återkommande närvaro. Speciellt när man inte har en fungerande behandling, och precis som i de flesta fall tog det tio år av symtom innan jag fick min diagnos.

Min första depression kom när jag var åtta år, du vet den åldern när man leker häst med kompisarna i klassen och precis håller på att lära sig minus i skolan. Depressionen då var inte vad den skulle komma att bli men redan då innebar den smärta, även om den inte nådde samma djup som den når idag. Då var det en känsla av att vara ensam, det fanns en oro för att något dåligt skulle hända, och jag kände mig ledsen. Jag var medveten om att jag inte visste varför jag var ledsen, men som barn ifrågasätter man inte så mycket – jag antog att det jag kände var normalt. Efter det skulle det bara bli värre, depressionerna blev djupare och återkom allt oftare.

Första gången tanken for genom mitt huvud att jag skulle slippa smärtan om jag inte levde var det bara en flyktig tanke. Som att den gled förbi i mitt sinne men inte fastande på riktigt. Smärtan var där regelbundet och jag ville bara att det skulle sluta. En knuta av smärta i bröstet, tankar att man är ensam, fel, att man inte är bra nog. Jag var på väg hem från skolan efter att ha lärt mig några av mina första engelska ord. När jag kom hem gick jag in på mitt rum, grät tills tårarna tog slut och satte mig med en bok för att fly från verkligheten – det enda sättet jag hittills hittat att fly undan smärtan. Jag var tio år.

Självskadebeteendet började senare. Jag fick idén av en kompis som också mådde psykiskt dåligt. Hon föreslog inte det, hon bara lättade sitt hjärta om vad hon hade gjort själv. Den skammen som hon kände då skulle också komma att bli en del av mitt liv. Jag skar mig för att det tog bort smärtan tillfälligt, bedövade den en liten stund. Senare skulle jag få reda på att anledningen till det är att det skickar endorfiner (kroppens morfin) till hjärnan, precis som droger. Detta är anledningen till att jag, som många andra, blev beroende av att skära mig och det tog mig flera år att sluta. Men när jag gjorde det för första gången var jag tolv.

När jag var fjorton år började mina första hypomanier. På den tiden innebar de mest att jag pratade för mycket, hade för mycket energi och gjorde impulsiva saker – inget allvarligt, mest saker jag skulle skämmas för senare. Det kan tyckas som en liten sak, men när man är deprimerad runt 60 procent av tiden så gör det rätt mycket om man har verkliga saker att skämmas för också. Små saker blir stora. Lägg till detta att hypomanier ofta (och i mitt fall nästan uteslutande) kan skapa fler depressioner och göra depressioner djupare så börjar nu situationen bli allt mer komplicerad. Smärtan växer, självskadebeteendet ökar och självbilden blir allt sämre – jag hatar mig själv. Signalerna i min hjärna säger till mig att jag är ful, värdelös, att ingen älskar mig och att om de älskar mig så är det för att de inte vet vem jag egentligen är. Jag är fel – jag är en börda. Jag tror på det, jag tror på det för att när ens hjärna bestämmer att det är så, så blir det inte bara en tanke, det blir en verklighet.  Min sjukdom kväver mig långsamt och smärtsamt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Första gången gör jag det tre månader före min 15:e födelsedag. Jag hatar mig själv. Jag ser mig själv som bördan som förstör andras liv. Jag är ful, jag är dum, jag klarar ingenting och jag ser nu ingen framtid. Jag tror att jag kommer dö innan jag är 18 år, jag har trott det rätt länge nu. Jag bestämde mig igår, något måste förändras. Om jag försöker ta livet av mig så kanske de runt omkring mig ser min smärta; om jag dör så räddar jag dem från den börda jag är, jag slutar förstöra deras liv. Om jag överlever kanske jag äntligen får hjälp.

Jag gör det på väg till skolan, spenderar en lektion med att betrakta hur hela rummet snurrar medan cocktailen av mediciner jag tagit börjar verka, får hjälp till sjuksyster – nästa minne jag har är när jag vaknar upp åtta timmar senare i en sjukhussäng. Sjukhuspsykologen säger att det är ett mirakel att jag överlevt, min familj har panik och vet inte vad de ska göra, och jag försöker hantera skulden när jag ser deras smärta. Jag är fortfarande en börda, men kanske kan jag få hjälp nu – kanske blir det bättre. Jag är inte 15 år än, jag förstår inte att det finns bättre sätt att få hjälp på. Att jag kunde sagt till någon att jag behövde hjälp, att jag kunde bett dem att rädda mitt liv utan att riskera att förlora det samtidigt. Jag var inte gammal nog för att veta.

Nu blir min nya metod för att få kontroll över situationen att inte äta, för även om hjälpen kommer är den inte snabb. På tre månader går jag ner 20 kilo, jag vill bara kontrollera smärtan. Jag hade tur att det inte gick längre tid innan mina nära och kära ingrep, jag vet andra som inte haft samma tur. Och tankarna går aldrig bort helt, inte riktigt, inte ens idag.

Under kommande år förvärras situationen ytterligare. Jag går från att ha cyklotomi (ett förstadie till bipolär) till fullt utvecklad bipolär typ 2. Min hypomani blir värre och skapar större konsekvenser, depressionen blir ännu djupare och min PMDS är nu fullt utvecklad. Jag går över gränsen regelbundet nu och den ena relationen efter den andra förstörs på grund av min sjukdom. Jag hatar mig själv allt mer.

Efter ännu ett självmordsförsök kommer jag äntligen till den läkare som kommer att rädda mitt liv och då händer det otänkbara: Min faster som jag står väldigt nära, som är en av de vackraste och mest godhjärtade människorna jag någonsin träffat, min faster som är bipolär precis som jag, tar livet av sig. Hennes sjukdom dödar henne och jag går sönder. Jag får för första gången se vad som faktiskt händer med en familj när någon av dess medlemmar tar livet av sig. Jag ser, att om man som psykiskt sjuk är en börda då och då för dem man älskar, så går det inte att jämföra med bördan man blir när man begår självmord, när man inte orkar kämpa emot mer. Det är en smärta som inte försvinner, det är värre än smärtan vid död på grund av sjukdom, det är värre än smärtan vid mord – jag har upplevt både och – självmord är något man bär med sig alltid, resten av sitt liv. Det försvinner aldrig.

Utöver den uppenbara oändliga sorg och smärta som inträffar när någon man älskar djupt går bort så ger denna tragedi den 17-åriga mig en insikt: hon dog av sjukdomen jag har, vilket betyder att den kan döda mig med. Det hade inte funnits en tidpunkt under mitt liv fram tills den punkten där jag faktiskt insett att min sjukdom kunde döda mig. Detta ändrar min sjukdom och mitt sätt att hantera min sjukdom och skapar den nya formen av depressioner som jag lever med idag. Jag ska försöka beskriva hur en sådan depression ser ut.

Det första som sker när en ny depression börjar är att jag blir tystare vilket i sin tur beror på att jag omedvetet försöker gömma mig. Jag vet inte att jag är deprimerad än vid denna tidpunkt, detta är inget jag märker själv och smärtan har inte börjat än. Det är bara en tyst inre oro som jag inte medvetet lägger märke till. Snart börjar jag känna mig tung, som om något fysiskt tungt väger ner mig och inuti börjar jag känna mig ihålig. När jag rör på mig känns det som att jag försöker gå genom lera, det känns långsamt och ansträngande. Känslan av att vilja gömma mig, vara ensam och isolera mig och oron över att inte alltid kunna göra det börjar skapa en konstant inre stress – som när man har ett möte och man är sen, fast hela tiden. Det finns inget möte jag kan ta mig till för att få bort den. Nu börjar också tankarna mörkna och det är lite som att världen tappar sin färg. Med det menar jag att allt som jag vanligtvis tycker är kul blir tråkigt och sedan jobbigt och allt som gör livet värt att leva börjar förvandlas till något som skadar mig. Min verklighetsuppfattning börjar ändras och jag blir övertygad om att mina nära och kära inte älskar mig och känslan av övergivenhet och ensamhet tar över.

På ett känslomässigt plan börjar depressionen med känslan av att vara den mest värdelösa människa som någon gång vandrat på jorden. Jag vet inte om du någonsin varit i en situation när något har hänt, till exempel att någon har skadats för att du inte gjort något som du skulle eller gjort det som du kunde göra för att stoppa det, men om du kan föreställa dig hur det känns så känns depression likadant. Tungt, man vill inte att någon ska se en, att man ska se hur motbjudande man är i deras ögon. Till detta kommer också det faktum att depressionerna slår ut min överlevnadsinstinkt. Jag tror att det kan vara svårt för dem som inte har samma upplevelser som jag eller är som jag, att förstå hur komplicerat allting blir utan överlevnadsinstinkt, jag tror i alla fall att jag skulle ha svårt att förstå det.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att det ens var överlevnadsinstinkten det handlade om. Överlevnadsinstinkten är det som för dig framåt, vilket betyder att det får dig att fortsätta och inte ge upp så fort du stöter på minsta problem. Det betyder att när man är deprimerad blir minsta lilla problem ett berg att ta sig över. Stressen tar vid och jag rasar samman, det känns som att någon precis bett mig slåss i ett krig med 40 graders feber. Det är inte att jag bara är dramatisk, det är att signalerna i min hjärna är programmerade så att de kopplar ihop fel respons med fel situation. Det blir omöjligt och jag kommer inte överleva.

Den mest centrala känslan under depressionerna är sorgen och smärtan. Det närmaste jag kan komma att beskriva känslan vid den tidpunkten är att jämföra med när någon som du stått väldigt nära dör och det ögonblicket när du helt och fullt inser att personen aldrig kommer tillbaka. Det är som att leva i det ögonblicket varje minut, dag efter dag, vecka efter vecka och ibland månad efter månad. Med denna känsla följer alltid den fysiska smärtan – ja, man kan ha fysisk smärta som psykiskt sjuk. Tyngden i bröstkorgen, som om någon dragit en snara runt den och dragit åt så hårt att man kan känna smärtan av hjärtat som dunkar mot revbenen. När hjärnan bestämmer att du har fysiskt ont så har du det, på samma sätt som att den bestämmer att himlen är blå och att vatten är vått. Din hjärna bestämmer vad verkligheten är, och när den bestämmer att du har fysiskt ont utan anledning så har du det.

Den fysiska smärtan är den delen av sjukdomen som det inte går att fly från. Det psykiska kan man ofta blockera ut med olika metoder, som att kolla på film eller att läsa, men så fort den fysiska smärtan sätter igång blir jag medveten om depressionen vad jag än gör. Varje sekund, varje minut. Upplevelsen av den är först som att någon genomborrat min bröstkorg med ett spjut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Rakt igenom hjärtat. I början känns det som att spjutet sitter kvar och ofta vid det stadiet sitter jag ihopkrupen med bröstkorgen som om det faktiskt skulle varit ett spjut där, tills jag kommer på mig själv och rätar på mig. Man får inte visa att man är sjuk om det gäller psykisk sjukdom.

Sedan går den fysiska smärtan in i nästa fas, vilket ofta samspelar med att den psykiska smärtan av att personen inte kommer tillbaka bryter ut i all sin prakt. Nu känns det som att någon slitit ut spjutet och att hela insidan av bröstkorgen där mitt mosade hjärta ligger glöder. Som att såret glöder och bit för bit förkolnar. Nu ligger jag generellt ensam i mitt rum och gråter, skriker så tyst jag kan. Förtvivlan. Smärta. Som att allt dåligt som någonsin hänt samlats i ett och samma ögonblick. Det gör ont och jag vill att det ska sluta. Från åtta års ålder och fram tills nu, 17 år senare, är resonemanget likadant. Och det är samma resonemang som de flesta som upplever kraftig smärta, fysisk eller psykisk, har; det gör ont, snälla bara gör så att det slutar.

Det går att bli frisk och nå en punkt när man mår bra. Jag har efter sju års arbete med min medicinering, samt med träning och bra kost, blivit nästan helt stabil. Med stöd och sjukvård som tar en på allvar och med empati, förståelse och engagemang kan vem som helst blir frisk – jag tror på det med hela mitt hjärta. Men när man lever i ett samhälle där man måste gömma sig och skämmas för sin smärta och sin kamp, där läkare tror att du är hypokondriker och inte lyssnar, där staten tycker att du kan behandlas hur som helst och dina medmänniskor kan komma att se dig på ett helt annat sätt om du berättar att du är sjuk, så blir det svårare att bli stabil.

Det har länge funnits en diskussion utifrån argumentet att psykiska sjukdomar är påhitt och fysiska sjukdomar de enda riktiga, trots att man vet att psykiska sjukdomar också är fysiska och bara symtomen är psykiska. Men kanske bråkar vi om fel saker? Låt mig med en snabb övning visa dig vad jag menar: sätt klockan på att ringa var 40:e sekund. Sätt dig ner och blunda och försök att slappna av. När det ringer gör du samma sak igen. Efter du upprepat detta 3–4 gånger vill jag att du ska fundera över en tanke. Varje ringning motsvarar en person som tagit livet av sig. Vi kan omformulera detta till en fras som jag föredrar: de har dött av psykisk sjukdom. 800 000 personer/år på vår vackra planet dör av psykisk sjukdom.

Det kanske är dags att sluta prata om och faktiskt skapa ett samhälle där alla kan vara sig själva och där alla tar hand om varandra. Vi är inte perfekta, jag förstår också det, och livet är svårt. Men jag vet också att alla människor är fantastiska och kan ta sig över de största bergen när deras vilja och deras hjärtan för dem framåt. Jag vet att det finns empati och kärlek, medmänsklighet och hopp. Vi har tagit oss förbi ofantliga hinder under vår tid på jorden, och detta är bara ännu ett som väntar på att bli besegrat. Vi har styrkan att göra detta, och vilken tid för det är bättre än nu?

/ Lovisa Rydén


Härda ut en minut till – livet kan bli bättre

Fredrik-allvarig1FÄRGPå nyårsdagen begås flest självmord under året. Till er som tänker på självmordsförsök vill jag med bestämdhet säga: Gör det inte! Livet kan vända till det bättre, även om det inte känns så nu. Jag talar utifrån egen erfarenhet, skriver Fredrik Gothnier, aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH i en debattartikel på Expressen Debatt som publiceras idag på nyårsdagen.

Under en period på 15 år försökte jag ta mitt liv i snitt en gång om året. Jag hade ingen ekonomi, inga vänner, inget jobb. Jag hade inte heller någon förhoppning om att få vänner, bättre ekonomi eller något jobb som kändes meningsfullt. Efter en psykos 1999 fick jag svårigheter med minnet och blev mer trögtänkt, vilket ledde till att jag klandrade mig själv ännu mer.

Jag vårdades i den psykiatriska slutenvården under längre perioder, som längst två år i sträck. Sedan hamnade jag på ett stödboende, eftersom jag annars riskerade att bli hemlös. Läkarna var rent sagt fördjävliga emot mig, liksom folk i allmänhet, bortsett från viss personal och andra i boendet där jag bodde.

Särskilt jul och nyår var pest. Jag blev påmind om att alla andra hade vänner och familj. 1992 firade jag nyårsafton inlagd i den psykiatriska slutenvården, men det gjorde mig bara glad eftersom jag då slapp att vara ensam.

Hela min existens kändes meningslös, och det gjorde fruktansvärt ont inuti. Jag ville bli av med smärtan, och såg självmordet som enda utvägen. Men det vände. 2007 var sista gången jag gjorde ett självmordsförsök och nu vill jag aldrig göra det igen.

Det går inte att peka ut någon enskild avgörande händelse utan snarare en rad tillfälligheter som tillsammans ledde till återhämtning. En av dessa var att jag av en slump träffade Ulrika Fritz, som jobbade som personligt ombud med att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Hon såg något mer hos mig än bara det negativa, bemötte mig på ett bra sätt och såg mina styrkor. Det var också hon som tipsade mig om att söka mig till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, eftersom hon förstod att jag ville förbättra psykiatrin. Där fick jag ett socialt liv. Jag mötte människor som delade samma värderingar som jag, vi gjorde saker som var kul och strävade mot ett gemensamt mål. Äntligen kunde jag göra något bra av mina dåliga erfarenheter och kämpa för att ingen skulle bli utsatt för det jag hade blivit utsatt för.

Ulrika Fritz, det personliga ombudet, hjälpte mig också att få praktikplats som brukarinflytandesamordnare, BISAM. Det ledde till att jag senare fick flera jobb som berörde brukar- och patientinflytande.

Allt detta betydde mycket, men det som nog haft den allra största effekten på min psykiska hälsa är min flickvän. Jag trodde aldrig att jag kunde träffa någon, men för två år sedan vågade Elisabet stöta på mig och jag föll. Hon har haft en enorm påverkan på mitt liv. Hon gör vardagen så uppfylld av lyckliga stunder att jag kan hantera svackorna. De kommer fortfarande, men mer sällan och de går över. Jag har fått någon att älska och bry mig om. En person som jag vill dela hela livet med och åldras med.

Det här kan lika gärna hända dig. Jag förstår att det kanske inte känns så nu, men de flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Du vet inte hur framtiden kommer att bli. Det som ser mörkt, stereotypt och beständigt ut kommer inte alltid vara så. Livet förändras ständigt. Härda därför ut en minut, en timme, en dag till. När du får positiva upplevelser börjar livet se annorlunda ut. Förändringen kommer. Och när den är här är du nog rätt glad att du är vid liv.

/Fredrik Gothnier
Aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och RSMH:s representant i regeringens patientråd.

Läs fler av våra debattartiklar här.


Återinför och utvidga anmälningsplikten vid självmord!

Barbro Hejdenberg Ronsten-lågIdag på suicidpreventiva dagen publicerar SvD.se denna artikel som jag har skrivit tillsammans med Elisabeth Wallenius på Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation som vi är med i. Läs gärna på denna länk, eller nedan.

Varje självmord är en tragedi, och samhället måste göra allt för att undvika att någon hamnar i den situationen. Trots detta utreds självmord allt mer sällan. Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten.

Livet kan kännas hemskt. Så outhärdligt hopplöst att man inte längre vill leva. Det vittnar flera av våra medlemmar om, och flera har också gjort självmordsförsök, men lyckats överleva. Idag är de nöjda med livet och skulle aldrig göra om samma sak igen.

Och deras berättelser är inte unika. De flesta människor som överlever, utan att få stora skador, vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka, en situation där påfrestningarna i livet blir för tunga för individen att bemästra dem i stunden. Det är också ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det. Kanske för att vi saknade kunskapen – en kunskap som vi i samhället måste förbättra och hela tiden utveckla.

Skälen till självmord är komplexa men ett sätt att skapa mer kunskap om suicidprevention är att utreda varje självmord om personen haft kontakt med vården eller socialtjänsten. Det föreslogs redan 2010 i den statliga utredningen SOU 2010:45, som ville utvidga anmälningsskyldigheten vid självmord från att bara innefatta vården till att även beröra socialtjänsten. Men istället för att självmorden tas på större allvar har utvecklingen gått åt motsatt håll.

Den 1 september 2017 slopades kravet på att vården skulle utreda självmord bland sina patienter, och nu behövs lex Maria anmälan endast göras om vården själv misstänker att något fel begåtts i deras verksamhet. Konsekvenserna av denna regeländring är tydliga. Bara i den psykiatriska slutenvården har antalet anmälningar sjunkit med 85 procent, visar statistik från Inspektionen för vård och omsorg. Svenska dagbladets granskning från i somras belyste att vården undvikit att göra lex Maria anmälningar även vid fall då självmordet skett under pågående vårdinsatser och då patienten var ett barn.

Vi anser att det är ytterst allvarligt. Varje självmord är en tragedi och Sverige måste göra allt för att utveckla det suicidförebyggande arbetet. Då gäller det att göra händelseanalyser varje gång ett självmord begås. Vi är övertygade om att det i varje enskilt fall alltid finns något att ta lärdom av. Nära 90 procent av självmorden föregås av någon form av psykisk ohälsa. Det innebär att personen oftast redan är inne i ”systemet” och haft olika kontakter med vården eller socialtjänstens socialpsykiatri.

För att få förståelse för var denna samverkan kan har brustit krävs tydliga händelseanalyser som sedan kan lyftas och användas i det sudicidpreventiva arbetet på regional och nationell nivå.

Det är dags för Sveriges riksdag att inse att slopandet av anmälningsplikten i vården var ett felaktigt beslut, men också att se möjligheten att skapa något bättre där socialtjänsten också inkluderas. Socialminister Lena Hallengren (S) nu har du tillfälle att föreslå en bättre lag! Tar du chansen eller ska fler människor ta sina liv i onödan?

/ Barbro Hejdenberg Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social Hälsa och Mental Hälsa, RSMH
och
Elisabeth Wallenius
Ordförande i Funktionsrätt Sverige


Gemenskap kan minska självmordsrisken på storhelgerna

Barbro Hejdenberg Ronsten-lågOm bara några dagar är det midsommar. För en del innebär det en härlig storhelg med vänner och familj. För andra leder det till en tydlig påminnelse om ens egen ensamhet.

Under storhelgerna ökar antalet självmord, troligtvis på grund av man känner sig utesluten ur sammanhang och ensam. Nyligen uppmärksammade Aftonbladet att regeringen, oavsett politisk färg, inte har minskat antalet självmord, trots att riksdagen haft det som mål sedan över tio år tillbaka.

Det är fruktansvärt. Staten måste se till att göra rejäla fungerande satsningar på att minska självmorden. Även vården har ett ansvar att bli bättre på att fråga om självmordstankar vid minsta misstanke. Det räcker inte att bara förlita sig på att personen har kryssat nej på frågan om självmordstankar i ett formulär.

I det lilla kan även vi som medmänniskor försöka förhindra självmord genom att vara uppmärksamma på tidiga tecken.

Ökad risk finns till exempel i samband med att du börjar med vissa antidepressiva mediciner men också en del läkemedel mot epilepsi kan öka risken för självmord i inledningsfasen. Då gäller det att vara observant på ens känslor och söka hjälp i fall det blir värre.

Som anhörig är det också viktigt lyssna och prata med personen ifall hen uttrycker minskad lust att leva. Förr trodde man att det bästa var att släta över. Men det har visat sig vara helt fel. Det är bättre att gå in i det, och om du törs, till och med fråga personen hur hen tänkt att självmordet skulle gå till. Har personen en färdig plan är det fara och färde. Då måste ni söka professionell hjälp med en gång, det vill säga hos en vårdcentral, psykolog, närakuten eller psykakuten.

Att bryta ensamheten är också väldigt viktigt för att minska självmorden. Gemenskapen som många av våra lokalföreningar erbjuder gör att våra medlemmar får vänner, stöd och ett meningsfullt sammanhang.

På just midsommar är det flera lokalföreningar som anordnar egna tillställningar. RSMH Falun arrangerar till exempel ett stort midsommarfirande för alla medlemmar i RSMH:s lokalföreningar i Dalarna med catering, trubadur, lekar, tävlingar och lotterier, till ett subventionerat pris på bara 100 kronor.

På Gotland, där jag är aktiv, har vi istället under en del storhelger samlat ihop några bilar och åkt till offentliga firanden tillsammans. Andra dagar hittar vi på andra aktiviteter, till exempel åker och fikar. Vanliga caféer är för dyra, men på vissa storköp eller Röda korsets fik finns ofta lågbudgetalternativ med kaffe och en bulle för bara 10 kronor, och det har de flesta råd med. Om någon är ensam och isolerad åker vi hem till hen för att stötta.

Gemensamt kan vi bryta ensamheten och därmed minska risken för självmord. I bästa fall leder föreningslivet även till djupare vänskap.

Hoppas du får en fin midsommar, oavsett var du är eller befinner dig i livet!

/Barbro Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

OBS! Har du självmordstankar?
Här finns telefonnummer och chattar din du kan vända dig!