Livet kan vända – trots psykisk ohälsa

Ända sedan jag fick min första diagnos, bipolär sjukdom, har jag levt med ett dilemma: vad svarar jag på frågan ”Hur är det att vara psykiskt sjuk?”. I denna blogg skriver jag för att andra ska kunna förstå hur det är att vara psykiskt sjuk, om de aldrig upplevt det själva. Jag vill också visa att det går att nå en plats i livet där man är i balans och mår bra.

Jag har under mina år inom psykiatrin lärt mig att jag inte är min sjukdom, att den inte definierar vem jag är, vad jag kan eller hur min framtid kommer att se ut – jag är inte min sjukdom, utan den är något som påverkar mig. Lika sant är att under cirka en tredjedel av mitt liv har den varit min sjukdom, och den har haft en nästan konstant närvaro sedan jag var liten. På många sätt har det varit mycket positivt, men det har också ofta varit väldigt svårt.

Det börjar med smärta, att vara psykiskt sjuk. Den tar olika form, beror på olika saker, men den är en återkommande närvaro. Speciellt när man inte har en fungerande behandling, och precis som i de flesta fall tog det tio år av symtom innan jag fick min diagnos.

Min första depression kom när jag var åtta år, du vet den åldern när man leker häst med kompisarna i klassen och precis håller på att lära sig minus i skolan. Depressionen då var inte vad den skulle komma att bli men redan då innebar den smärta, även om den inte nådde samma djup som den når idag. Då var det en känsla av att vara ensam, det fanns en oro för att något dåligt skulle hända, och jag kände mig ledsen. Jag var medveten om att jag inte visste varför jag var ledsen, men som barn ifrågasätter man inte så mycket – jag antog att det jag kände var normalt. Efter det skulle det bara bli värre, depressionerna blev djupare och återkom allt oftare.

Första gången tanken for genom mitt huvud att jag skulle slippa smärtan om jag inte levde var det bara en flyktig tanke. Som att den gled förbi i mitt sinne men inte fastande på riktigt. Smärtan var där regelbundet och jag ville bara att det skulle sluta. En knuta av smärta i bröstet, tankar att man är ensam, fel, att man inte är bra nog. Jag var på väg hem från skolan efter att ha lärt mig några av mina första engelska ord. När jag kom hem gick jag in på mitt rum, grät tills tårarna tog slut och satte mig med en bok för att fly från verkligheten – det enda sättet jag hittills hittat att fly undan smärtan. Jag var tio år.

Självskadebeteendet började senare. Jag fick idén av en kompis som också mådde psykiskt dåligt. Hon föreslog inte det, hon bara lättade sitt hjärta om vad hon hade gjort själv. Den skammen som hon kände då skulle också komma att bli en del av mitt liv. Jag skar mig för att det tog bort smärtan tillfälligt, bedövade den en liten stund. Senare skulle jag få reda på att anledningen till det är att det skickar endorfiner (kroppens morfin) till hjärnan, precis som droger. Detta är anledningen till att jag, som många andra, blev beroende av att skära mig och det tog mig flera år att sluta. Men när jag gjorde det för första gången var jag tolv.

När jag var fjorton år började mina första hypomanier. På den tiden innebar de mest att jag pratade för mycket, hade för mycket energi och gjorde impulsiva saker – inget allvarligt, mest saker jag skulle skämmas för senare. Det kan tyckas som en liten sak, men när man är deprimerad runt 60 procent av tiden så gör det rätt mycket om man har verkliga saker att skämmas för också. Små saker blir stora. Lägg till detta att hypomanier ofta (och i mitt fall nästan uteslutande) kan skapa fler depressioner och göra depressioner djupare så börjar nu situationen bli allt mer komplicerad. Smärtan växer, självskadebeteendet ökar och självbilden blir allt sämre – jag hatar mig själv. Signalerna i min hjärna säger till mig att jag är ful, värdelös, att ingen älskar mig och att om de älskar mig så är det för att de inte vet vem jag egentligen är. Jag är fel – jag är en börda. Jag tror på det, jag tror på det för att när ens hjärna bestämmer att det är så, så blir det inte bara en tanke, det blir en verklighet.  Min sjukdom kväver mig långsamt och smärtsamt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Första gången gör jag det tre månader före min 15:e födelsedag. Jag hatar mig själv. Jag ser mig själv som bördan som förstör andras liv. Jag är ful, jag är dum, jag klarar ingenting och jag ser nu ingen framtid. Jag tror att jag kommer dö innan jag är 18 år, jag har trott det rätt länge nu. Jag bestämde mig igår, något måste förändras. Om jag försöker ta livet av mig så kanske de runt omkring mig ser min smärta; om jag dör så räddar jag dem från den börda jag är, jag slutar förstöra deras liv. Om jag överlever kanske jag äntligen får hjälp.

Jag gör det på väg till skolan, spenderar en lektion med att betrakta hur hela rummet snurrar medan cocktailen av mediciner jag tagit börjar verka, får hjälp till sjuksyster – nästa minne jag har är när jag vaknar upp åtta timmar senare i en sjukhussäng. Sjukhuspsykologen säger att det är ett mirakel att jag överlevt, min familj har panik och vet inte vad de ska göra, och jag försöker hantera skulden när jag ser deras smärta. Jag är fortfarande en börda, men kanske kan jag få hjälp nu – kanske blir det bättre. Jag är inte 15 år än, jag förstår inte att det finns bättre sätt att få hjälp på. Att jag kunde sagt till någon att jag behövde hjälp, att jag kunde bett dem att rädda mitt liv utan att riskera att förlora det samtidigt. Jag var inte gammal nog för att veta.

Nu blir min nya metod för att få kontroll över situationen att inte äta, för även om hjälpen kommer är den inte snabb. På tre månader går jag ner 20 kilo, jag vill bara kontrollera smärtan. Jag hade tur att det inte gick längre tid innan mina nära och kära ingrep, jag vet andra som inte haft samma tur. Och tankarna går aldrig bort helt, inte riktigt, inte ens idag.

Under kommande år förvärras situationen ytterligare. Jag går från att ha cyklotomi (ett förstadie till bipolär) till fullt utvecklad bipolär typ 2. Min hypomani blir värre och skapar större konsekvenser, depressionen blir ännu djupare och min PMDS är nu fullt utvecklad. Jag går över gränsen regelbundet nu och den ena relationen efter den andra förstörs på grund av min sjukdom. Jag hatar mig själv allt mer.

Efter ännu ett självmordsförsök kommer jag äntligen till den läkare som kommer att rädda mitt liv och då händer det otänkbara: Min faster som jag står väldigt nära, som är en av de vackraste och mest godhjärtade människorna jag någonsin träffat, min faster som är bipolär precis som jag, tar livet av sig. Hennes sjukdom dödar henne och jag går sönder. Jag får för första gången se vad som faktiskt händer med en familj när någon av dess medlemmar tar livet av sig. Jag ser, att om man som psykiskt sjuk är en börda då och då för dem man älskar, så går det inte att jämföra med bördan man blir när man begår självmord, när man inte orkar kämpa emot mer. Det är en smärta som inte försvinner, det är värre än smärtan vid död på grund av sjukdom, det är värre än smärtan vid mord – jag har upplevt både och – självmord är något man bär med sig alltid, resten av sitt liv. Det försvinner aldrig.

Utöver den uppenbara oändliga sorg och smärta som inträffar när någon man älskar djupt går bort så ger denna tragedi den 17-åriga mig en insikt: hon dog av sjukdomen jag har, vilket betyder att den kan döda mig med. Det hade inte funnits en tidpunkt under mitt liv fram tills den punkten där jag faktiskt insett att min sjukdom kunde döda mig. Detta ändrar min sjukdom och mitt sätt att hantera min sjukdom och skapar den nya formen av depressioner som jag lever med idag. Jag ska försöka beskriva hur en sådan depression ser ut.

Det första som sker när en ny depression börjar är att jag blir tystare vilket i sin tur beror på att jag omedvetet försöker gömma mig. Jag vet inte att jag är deprimerad än vid denna tidpunkt, detta är inget jag märker själv och smärtan har inte börjat än. Det är bara en tyst inre oro som jag inte medvetet lägger märke till. Snart börjar jag känna mig tung, som om något fysiskt tungt väger ner mig och inuti börjar jag känna mig ihålig. När jag rör på mig känns det som att jag försöker gå genom lera, det känns långsamt och ansträngande. Känslan av att vilja gömma mig, vara ensam och isolera mig och oron över att inte alltid kunna göra det börjar skapa en konstant inre stress – som när man har ett möte och man är sen, fast hela tiden. Det finns inget möte jag kan ta mig till för att få bort den. Nu börjar också tankarna mörkna och det är lite som att världen tappar sin färg. Med det menar jag att allt som jag vanligtvis tycker är kul blir tråkigt och sedan jobbigt och allt som gör livet värt att leva börjar förvandlas till något som skadar mig. Min verklighetsuppfattning börjar ändras och jag blir övertygad om att mina nära och kära inte älskar mig och känslan av övergivenhet och ensamhet tar över.

På ett känslomässigt plan börjar depressionen med känslan av att vara den mest värdelösa människa som någon gång vandrat på jorden. Jag vet inte om du någonsin varit i en situation när något har hänt, till exempel att någon har skadats för att du inte gjort något som du skulle eller gjort det som du kunde göra för att stoppa det, men om du kan föreställa dig hur det känns så känns depression likadant. Tungt, man vill inte att någon ska se en, att man ska se hur motbjudande man är i deras ögon. Till detta kommer också det faktum att depressionerna slår ut min överlevnadsinstinkt. Jag tror att det kan vara svårt för dem som inte har samma upplevelser som jag eller är som jag, att förstå hur komplicerat allting blir utan överlevnadsinstinkt, jag tror i alla fall att jag skulle ha svårt att förstå det.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att det ens var överlevnadsinstinkten det handlade om. Överlevnadsinstinkten är det som för dig framåt, vilket betyder att det får dig att fortsätta och inte ge upp så fort du stöter på minsta problem. Det betyder att när man är deprimerad blir minsta lilla problem ett berg att ta sig över. Stressen tar vid och jag rasar samman, det känns som att någon precis bett mig slåss i ett krig med 40 graders feber. Det är inte att jag bara är dramatisk, det är att signalerna i min hjärna är programmerade så att de kopplar ihop fel respons med fel situation. Det blir omöjligt och jag kommer inte överleva.

Den mest centrala känslan under depressionerna är sorgen och smärtan. Det närmaste jag kan komma att beskriva känslan vid den tidpunkten är att jämföra med när någon som du stått väldigt nära dör och det ögonblicket när du helt och fullt inser att personen aldrig kommer tillbaka. Det är som att leva i det ögonblicket varje minut, dag efter dag, vecka efter vecka och ibland månad efter månad. Med denna känsla följer alltid den fysiska smärtan – ja, man kan ha fysisk smärta som psykiskt sjuk. Tyngden i bröstkorgen, som om någon dragit en snara runt den och dragit åt så hårt att man kan känna smärtan av hjärtat som dunkar mot revbenen. När hjärnan bestämmer att du har fysiskt ont så har du det, på samma sätt som att den bestämmer att himlen är blå och att vatten är vått. Din hjärna bestämmer vad verkligheten är, och när den bestämmer att du har fysiskt ont utan anledning så har du det.

Den fysiska smärtan är den delen av sjukdomen som det inte går att fly från. Det psykiska kan man ofta blockera ut med olika metoder, som att kolla på film eller att läsa, men så fort den fysiska smärtan sätter igång blir jag medveten om depressionen vad jag än gör. Varje sekund, varje minut. Upplevelsen av den är först som att någon genomborrat min bröstkorg med ett spjut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Rakt igenom hjärtat. I början känns det som att spjutet sitter kvar och ofta vid det stadiet sitter jag ihopkrupen med bröstkorgen som om det faktiskt skulle varit ett spjut där, tills jag kommer på mig själv och rätar på mig. Man får inte visa att man är sjuk om det gäller psykisk sjukdom.

Sedan går den fysiska smärtan in i nästa fas, vilket ofta samspelar med att den psykiska smärtan av att personen inte kommer tillbaka bryter ut i all sin prakt. Nu känns det som att någon slitit ut spjutet och att hela insidan av bröstkorgen där mitt mosade hjärta ligger glöder. Som att såret glöder och bit för bit förkolnar. Nu ligger jag generellt ensam i mitt rum och gråter, skriker så tyst jag kan. Förtvivlan. Smärta. Som att allt dåligt som någonsin hänt samlats i ett och samma ögonblick. Det gör ont och jag vill att det ska sluta. Från åtta års ålder och fram tills nu, 17 år senare, är resonemanget likadant. Och det är samma resonemang som de flesta som upplever kraftig smärta, fysisk eller psykisk, har; det gör ont, snälla bara gör så att det slutar.

Det går att bli frisk och nå en punkt när man mår bra. Jag har efter sju års arbete med min medicinering, samt med träning och bra kost, blivit nästan helt stabil. Med stöd och sjukvård som tar en på allvar och med empati, förståelse och engagemang kan vem som helst blir frisk – jag tror på det med hela mitt hjärta. Men när man lever i ett samhälle där man måste gömma sig och skämmas för sin smärta och sin kamp, där läkare tror att du är hypokondriker och inte lyssnar, där staten tycker att du kan behandlas hur som helst och dina medmänniskor kan komma att se dig på ett helt annat sätt om du berättar att du är sjuk, så blir det svårare att bli stabil.

Det har länge funnits en diskussion utifrån argumentet att psykiska sjukdomar är påhitt och fysiska sjukdomar de enda riktiga, trots att man vet att psykiska sjukdomar också är fysiska och bara symtomen är psykiska. Men kanske bråkar vi om fel saker? Låt mig med en snabb övning visa dig vad jag menar: sätt klockan på att ringa var 40:e sekund. Sätt dig ner och blunda och försök att slappna av. När det ringer gör du samma sak igen. Efter du upprepat detta 3–4 gånger vill jag att du ska fundera över en tanke. Varje ringning motsvarar en person som tagit livet av sig. Vi kan omformulera detta till en fras som jag föredrar: de har dött av psykisk sjukdom. 800 000 personer/år på vår vackra planet dör av psykisk sjukdom.

Det kanske är dags att sluta prata om och faktiskt skapa ett samhälle där alla kan vara sig själva och där alla tar hand om varandra. Vi är inte perfekta, jag förstår också det, och livet är svårt. Men jag vet också att alla människor är fantastiska och kan ta sig över de största bergen när deras vilja och deras hjärtan för dem framåt. Jag vet att det finns empati och kärlek, medmänsklighet och hopp. Vi har tagit oss förbi ofantliga hinder under vår tid på jorden, och detta är bara ännu ett som väntar på att bli besegrat. Vi har styrkan att göra detta, och vilken tid för det är bättre än nu?

/ Lovisa Rydén


Härda ut en minut till – livet kan bli bättre

Fredrik-allvarig1FÄRGPå nyårsdagen begås flest självmord under året. Till er som tänker på självmordsförsök vill jag med bestämdhet säga: Gör det inte! Livet kan vända till det bättre, även om det inte känns så nu. Jag talar utifrån egen erfarenhet, skriver Fredrik Gothnier, aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH i en debattartikel på Expressen Debatt som publiceras idag på nyårsdagen.

Under en period på 15 år försökte jag ta mitt liv i snitt en gång om året. Jag hade ingen ekonomi, inga vänner, inget jobb. Jag hade inte heller någon förhoppning om att få vänner, bättre ekonomi eller något jobb som kändes meningsfullt. Efter en psykos 1999 fick jag svårigheter med minnet och blev mer trögtänkt, vilket ledde till att jag klandrade mig själv ännu mer.

Jag vårdades i den psykiatriska slutenvården under längre perioder, som längst två år i sträck. Sedan hamnade jag på ett stödboende, eftersom jag annars riskerade att bli hemlös. Läkarna var rent sagt fördjävliga emot mig, liksom folk i allmänhet, bortsett från viss personal och andra i boendet där jag bodde.

Särskilt jul och nyår var pest. Jag blev påmind om att alla andra hade vänner och familj. 1992 firade jag nyårsafton inlagd i den psykiatriska slutenvården, men det gjorde mig bara glad eftersom jag då slapp att vara ensam.

Hela min existens kändes meningslös, och det gjorde fruktansvärt ont inuti. Jag ville bli av med smärtan, och såg självmordet som enda utvägen. Men det vände. 2007 var sista gången jag gjorde ett självmordsförsök och nu vill jag aldrig göra det igen.

Det går inte att peka ut någon enskild avgörande händelse utan snarare en rad tillfälligheter som tillsammans ledde till återhämtning. En av dessa var att jag av en slump träffade Ulrika Fritz, som jobbade som personligt ombud med att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Hon såg något mer hos mig än bara det negativa, bemötte mig på ett bra sätt och såg mina styrkor. Det var också hon som tipsade mig om att söka mig till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, eftersom hon förstod att jag ville förbättra psykiatrin. Där fick jag ett socialt liv. Jag mötte människor som delade samma värderingar som jag, vi gjorde saker som var kul och strävade mot ett gemensamt mål. Äntligen kunde jag göra något bra av mina dåliga erfarenheter och kämpa för att ingen skulle bli utsatt för det jag hade blivit utsatt för.

Ulrika Fritz, det personliga ombudet, hjälpte mig också att få praktikplats som brukarinflytandesamordnare, BISAM. Det ledde till att jag senare fick flera jobb som berörde brukar- och patientinflytande.

Allt detta betydde mycket, men det som nog haft den allra största effekten på min psykiska hälsa är min flickvän. Jag trodde aldrig att jag kunde träffa någon, men för två år sedan vågade Elisabet stöta på mig och jag föll. Hon har haft en enorm påverkan på mitt liv. Hon gör vardagen så uppfylld av lyckliga stunder att jag kan hantera svackorna. De kommer fortfarande, men mer sällan och de går över. Jag har fått någon att älska och bry mig om. En person som jag vill dela hela livet med och åldras med.

Det här kan lika gärna hända dig. Jag förstår att det kanske inte känns så nu, men de flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Du vet inte hur framtiden kommer att bli. Det som ser mörkt, stereotypt och beständigt ut kommer inte alltid vara så. Livet förändras ständigt. Härda därför ut en minut, en timme, en dag till. När du får positiva upplevelser börjar livet se annorlunda ut. Förändringen kommer. Och när den är här är du nog rätt glad att du är vid liv.

/Fredrik Gothnier
Aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och RSMH:s representant i regeringens patientråd.

Läs fler av våra debattartiklar här.


Återinför och utvidga anmälningsplikten vid självmord!

Barbro Hejdenberg Ronsten-lågIdag på suicidpreventiva dagen publicerar SvD.se denna artikel som jag har skrivit tillsammans med Elisabeth Wallenius på Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation som vi är med i. Läs gärna på denna länk, eller nedan.

Varje självmord är en tragedi, och samhället måste göra allt för att undvika att någon hamnar i den situationen. Trots detta utreds självmord allt mer sällan. Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten.

Livet kan kännas hemskt. Så outhärdligt hopplöst att man inte längre vill leva. Det vittnar flera av våra medlemmar om, och flera har också gjort självmordsförsök, men lyckats överleva. Idag är de nöjda med livet och skulle aldrig göra om samma sak igen.

Och deras berättelser är inte unika. De flesta människor som överlever, utan att få stora skador, vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka, en situation där påfrestningarna i livet blir för tunga för individen att bemästra dem i stunden. Det är också ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det. Kanske för att vi saknade kunskapen – en kunskap som vi i samhället måste förbättra och hela tiden utveckla.

Skälen till självmord är komplexa men ett sätt att skapa mer kunskap om suicidprevention är att utreda varje självmord om personen haft kontakt med vården eller socialtjänsten. Det föreslogs redan 2010 i den statliga utredningen SOU 2010:45, som ville utvidga anmälningsskyldigheten vid självmord från att bara innefatta vården till att även beröra socialtjänsten. Men istället för att självmorden tas på större allvar har utvecklingen gått åt motsatt håll.

Den 1 september 2017 slopades kravet på att vården skulle utreda självmord bland sina patienter, och nu behövs lex Maria anmälan endast göras om vården själv misstänker att något fel begåtts i deras verksamhet. Konsekvenserna av denna regeländring är tydliga. Bara i den psykiatriska slutenvården har antalet anmälningar sjunkit med 85 procent, visar statistik från Inspektionen för vård och omsorg. Svenska dagbladets granskning från i somras belyste att vården undvikit att göra lex Maria anmälningar även vid fall då självmordet skett under pågående vårdinsatser och då patienten var ett barn.

Vi anser att det är ytterst allvarligt. Varje självmord är en tragedi och Sverige måste göra allt för att utveckla det suicidförebyggande arbetet. Då gäller det att göra händelseanalyser varje gång ett självmord begås. Vi är övertygade om att det i varje enskilt fall alltid finns något att ta lärdom av. Nära 90 procent av självmorden föregås av någon form av psykisk ohälsa. Det innebär att personen oftast redan är inne i ”systemet” och haft olika kontakter med vården eller socialtjänstens socialpsykiatri.

För att få förståelse för var denna samverkan kan har brustit krävs tydliga händelseanalyser som sedan kan lyftas och användas i det sudicidpreventiva arbetet på regional och nationell nivå.

Det är dags för Sveriges riksdag att inse att slopandet av anmälningsplikten i vården var ett felaktigt beslut, men också att se möjligheten att skapa något bättre där socialtjänsten också inkluderas. Socialminister Lena Hallengren (S) nu har du tillfälle att föreslå en bättre lag! Tar du chansen eller ska fler människor ta sina liv i onödan?

/ Barbro Hejdenberg Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social Hälsa och Mental Hälsa, RSMH
och
Elisabeth Wallenius
Ordförande i Funktionsrätt Sverige


Gemenskap kan minska självmordsrisken på storhelgerna

Barbro Hejdenberg Ronsten-lågOm bara några dagar är det midsommar. För en del innebär det en härlig storhelg med vänner och familj. För andra leder det till en tydlig påminnelse om ens egen ensamhet.

Under storhelgerna ökar antalet självmord, troligtvis på grund av man känner sig utesluten ur sammanhang och ensam. Nyligen uppmärksammade Aftonbladet att regeringen, oavsett politisk färg, inte har minskat antalet självmord, trots att riksdagen haft det som mål sedan över tio år tillbaka.

Det är fruktansvärt. Staten måste se till att göra rejäla fungerande satsningar på att minska självmorden. Även vården har ett ansvar att bli bättre på att fråga om självmordstankar vid minsta misstanke. Det räcker inte att bara förlita sig på att personen har kryssat nej på frågan om självmordstankar i ett formulär.

I det lilla kan även vi som medmänniskor försöka förhindra självmord genom att vara uppmärksamma på tidiga tecken.

Ökad risk finns till exempel i samband med att du börjar med vissa antidepressiva mediciner men också en del läkemedel mot epilepsi kan öka risken för självmord i inledningsfasen. Då gäller det att vara observant på ens känslor och söka hjälp i fall det blir värre.

Som anhörig är det också viktigt lyssna och prata med personen ifall hen uttrycker minskad lust att leva. Förr trodde man att det bästa var att släta över. Men det har visat sig vara helt fel. Det är bättre att gå in i det, och om du törs, till och med fråga personen hur hen tänkt att självmordet skulle gå till. Har personen en färdig plan är det fara och färde. Då måste ni söka professionell hjälp med en gång, det vill säga hos en vårdcentral, psykolog, närakuten eller psykakuten.

Att bryta ensamheten är också väldigt viktigt för att minska självmorden. Gemenskapen som många av våra lokalföreningar erbjuder gör att våra medlemmar får vänner, stöd och ett meningsfullt sammanhang.

På just midsommar är det flera lokalföreningar som anordnar egna tillställningar. RSMH Falun arrangerar till exempel ett stort midsommarfirande för alla medlemmar i RSMH:s lokalföreningar i Dalarna med catering, trubadur, lekar, tävlingar och lotterier, till ett subventionerat pris på bara 100 kronor.

På Gotland, där jag är aktiv, har vi istället under en del storhelger samlat ihop några bilar och åkt till offentliga firanden tillsammans. Andra dagar hittar vi på andra aktiviteter, till exempel åker och fikar. Vanliga caféer är för dyra, men på vissa storköp eller Röda korsets fik finns ofta lågbudgetalternativ med kaffe och en bulle för bara 10 kronor, och det har de flesta råd med. Om någon är ensam och isolerad åker vi hem till hen för att stötta.

Gemensamt kan vi bryta ensamheten och därmed minska risken för självmord. I bästa fall leder föreningslivet även till djupare vänskap.

Hoppas du får en fin midsommar, oavsett var du är eller befinner dig i livet!

/Barbro Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

OBS! Har du självmordstankar?
Här finns telefonnummer och chattar din du kan vända dig!

 

 

 


”Mitt psyke och jag” bidrar till öppenhet

papril3-litenNär jag var 14 år försökte jag ta mitt liv för första gången. Det känns märkligt när jag tänker på det så här i efterhand för jag överlevde trots att jag så många gånger var så otroligt nära döden.

Jag har själv erfarenhet av självskadebeteende, ätstörningar och ett flertal suicidförsök. När jag bestämde mig för att titta på dokumentärserien ”Mitt psyke och jag” visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men självklart fanns det en liten farhåga där om att jag kanske skulle bli triggad att vilja skada mig eller må sämre.

Jag har tänkt lite på det där med självskadebeteende och att det faktiskt kan smittas. Men samtidigt föds en tanke i mitt huvud att bara för att det smittas så är det inte en anledning att inte prata om det, jag tror snarare tvärtom att behovet för att känna igen sig i en situation är stor för alla människor där ute. Allt vi vill är relatera för att vi inte ska behöva känna oss konstiga och ensamma. Att våga skildra en så stark och laddat ämne är inte alltid så enkelt och jag anser att SVT verkligen har lyckats. Jag kan förstå att det kan finnas en oro att folk kommer må dåligt efter att ha sett dokumentärserien. Att fler kanske kan skada sig eller försöka ta sitt liv men jag tror inte att det blir så utan är snarare bara en farhåga.

Jag tittade igenom hela serien och CC berättelse berörde mig starkast, den inspirerade mig och jag kunde se livsglädjen och styrkan hos henne när hon kämpade med sina ätstörningar och självmordsförsök men samtidigt vägrade ge upp.

Självklart väcker serien mycket tankar och känslor hos mig och säkert hos många andra tittare och det måste den få göra tycker jag.

SVT gör ju vad de kan för att varna. De berättar att programmet är olämpligt för barn innan det startar. Det finns tydlig information att programmet behandlar ämnen som bland annat självskadebeteende. Det får räcka kan jag tycka. Man måste kunna lita på att folk är kapabla att ta egna beslut. Vi är inte dumma, så om man känner att man inte orkar eller klarar av att se så får man stänga av.

Denna dokumentär är en bra början på vägen och kommer bidra till mer förståelse för hur det faktiskt är att leva med psykisk sjukdom och hur handikappande det faktiskt kan vara. Det är inte bara att rycka upp sig eller bestämma sig för att bli bättre. Det är mer komplicerat än vi tror. Förra året kostade psykisk sjukdom 1531 människor livet. Vad har vi att förlora genom att prata om det? Så om man kan öppna upp, berätta och dela med sig av sin historia för att av-stigmatisera och för att skapa mer förståelse tror jag att vi kan vinna mycket på det. Vi vet att tre av fyra lider av psykisk ohälsa eller känner någon närstående som gör det så indirekt berör detta oss alla. Det är dags att våga prata om det!

/Paulina Tarabczynska

 


Fattigdomen ärvs och utökas

Anne-SofieJag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.

Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.

Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.

Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.

Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.

Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.

I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.

Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.

Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.

Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.

Det är orättvist att vi föraktas.

/Anne-Sofie Höij


Så blev debatten om Anna Odells konst

papril3-litenDen 24 oktober deltog jag i en paneldebatt i samband med Anna Odells konstverk ”Okänd kvinna”som ställs ut i sin helhet på Kulturhuset i Stockholm. Det var en mycket spännande och rolig upplevelse men samtidigt nervöst. Jag fick reda på att Ann Heberlein skulle medverka och jag blev livrädd. Inte på grund av att jag är rädd för henne utan för att jag känner en sådan respekt för henne, hon är så begåvad och vet verkligen hur man använder orden. Så det var verkligen nervöst då hon är en av de kvinnor jag ser upp till.

Andra som deltog i paneldebatten var: Simon Kyaga, Isabelle Ståhl, jag och så självklart Anna Odell. Vår moderator var Ulrika Kärnborg. Debatten skulle vara i 90 min och när vi startade kände jag plötsligt hur svetten började rinna nerför min panna. Strålkastarna var så varma och jag hade bestämt mig att stå upp, jag kom ju inte upp på stolen vi hade. Jag hade inte lust att bestiga Monteverdi framför en fullsatt publik. Nej, jag fick stå istället. Hela 90 min tänkte jag, jag kommer dö. Men om ni visste hur fort tiden gick. Det måste betyda att det var kul. Det var en upplevelse som fick mig att växa som människa kan jag säga. Jag vågade fast jag var sjukt nervös och en aning rädd. Jag var ju inte van att vara i ett sådant stort sammanhang. Jag ville tro att jag var stark nog att delta, jag pluggade som galen inför denna debatt. Jag pluggade om unga kvinnors psykiska hälsa genom tiderna, politiska betydelsen i konsten genom tiderna. Jag läste RSMHS Kvalitet på dina villkor och även Principprogrammet. Jag läste många artiklar, rapporter och rådfrågade Jimmie Trevett, RSMH:s förbundsordförande. Min hjärna var överfull av information och jag kände mig redo.

Den morgonen när jag vaknade fick jag total blackout. Bara för att jag visste att idag var dagen detta skulle hända, så låste sig min hjärna. Jag anser att jag skötte mig relativt bra med tanke på omständigheterna, jag försökte svara kortfattad och diktera på sak. Jag använde mig av anteckningsblock för att minnas, tack gode Gud för lite papper och penna! Det räddade mitt liv kan jag säga. Allt jag gjorde för att prestera bra måste ha fungerat för efteråt så kom en kvinna fram till mig och sade att hon tyckte jag var bra, att jag var kortfattad och koncis i mina svar. Men trots detta fick jag inte svara på mina frågor så som jag hade förberett. Dels på grund av att min hjärna tog semester den dagen och dels på grund av tidsbrist. Det är vanligt att det blir så i debattsammanhang. Därför tänkte jag dela de svaren som jag ägnade två veckor på att svara på, se här nedan.

Tänk nu på att jag vet att min uppfattning inte delas med alla där ute men jag förutser att ni visar respekt och hänsyn vad det gäller mitt blogginlägg. Anna Odells verk: ”Okänd kvinna” är starkt och väcker känslor. Jag är medveten och det. Vissa tycker det hon gjorde var bra, andra tycker det var inte så bra och vissa kan bli väldigt arga. Det är okej om ni inte håller med mina svar, jag förstår. Alla har rätt till sina tankar och känslor. Konstens syfte är att starta debatt och väcka känslor och det tycker jag Anna lyckades galant med!!

Här är frågorna och mina svar:

  1. Vilken var din spontana reaktion då du första gången tog del av/hörde talas om Anna Odells verk Okänd kvinna 2009-349701? Vad tänker du om den reaktionen idag?

Första gången jag kom i kontakt med Anna Odells verk var i min soffa framför TV:n.
Jag minns att det var en blandad känsla av ilska och glädje. Jag var glad över att hon hade gjort det hon gjorde. Jag tänkte att nu kommer allt det där hemska träda fram i ljuset, folk kommer bli förbannade och man kommer kräva en förändring. Det tog inte lång stund för mig att förstå att det var inte så media hade valt att föra debatten.Jag visste att media hade makt men att det kunde blivit så fel så fort gjorde mig arg! Än idag när jag tänker på det känner jag lycka och ilska.

  1. Varför tror du att massmedias reaktion på verket blev så stark? Varför kom så många offentliga fördömanden från personer som inte tagit del av verket?

Man hade vant sig vid att patienten är en passiv mottagare av vården. Men så helt plötsligt kommer en person som då också är en psykisk sjuk före detta patient och kvinna och konstnär från ingenstans och vänder upp och ner på allas värld. Det förändrar världens och inte minns vårdpersonalens uppfattning om hur en psykiskt sjuk kvinna bör bete sig. Det är alltid enklare att peka finger och poängtera andras brister och fel istället för att peka på sig själv med en granskande inställning. Många valde att peka finger mot Anna och menade på att det var dåligt gjort mot patienterna/ brukarna. Överallt i media fick vi bara höra vårdpersonalens sida. Det är bra att vi fick höra vad de tyckte men det jag ifrågasätter starkt är att man valde skildra en sida av debatten och struntade helt i den andra. Men vi patienter är tyvärr vana att bli överkörda. Det är alltid vårt ord mot deras och tyvärr är det oftast deras ord som vinner och det var exakt det som hände här. Medias reaktion var så stark helt enkelt för att de bara valde att skildra en sida av debatten. De glömde bort att granska detta från alla håll. Sen får vi inte glömma att 2009 var året då man bildade Hjärnkoll och det tog lite tid att etablera ambassadörens runt om i Sverige men idag tror jag att media tänker efter en eller två gånger extra för de vet att annars är attitydambassadörer där och poängterar att de kanske borde skärpa till sig lite. En till bidragande faktor är att många valde att uttala sig innan de ens hade sett konstverket. Ren ignorans för man visste inte vad man pratade om. Man brydde sig inte heller om Annas historia eller kanske till och med inte kände till den.

  1. En av reaktionerna på verket handlade om att det var synd om vårdpersonalen som lurades av Anna Odell och att hon som konstnär missbrukade samhällets resurser. Var/är det synd om vårdpersonalen? Är personalens utsatthet en aspekt som har kommit bort under senare debatt av verket?

Personligen måste jag säga att jag blir lite provocerad när man än idag slänger fram det här offerkortet. Nu får det räcka! Hela första omgången av debatten handlade om hur fruktansvärt synd det var om personalen och hur kränkta de var och hur fel det Anna gjorde var, och vilket slöseri på resurser det var. Nu är det kanske dags att ägna sig åt konstverket.

Jag skulle istället vilja ställa två andra frågor: Är det inte slöseri på samhällets resurser när man skickar unga kvinnor med självskadebeteende till rättspsyk? Man ursäktar sig med att man gör det för att de skall få bästa möjliga vård men i själva verket gör man det för att rättspsyk kan vidta tvångsåtgärder på ett annat sätt än slutenpsykiatrin kan. Man vill inte erkänna att man faktiskt saknar kunskap och resurser för att kunna hjälpa. Istället sviker man dessa unga tjejer på det sämsta möjliga sättet. När du har självskadebeteende kan bältesläggningar bli en del av det destruktiva beteende man utsätter sig för. Inte undra på att kvinnorna aldrig blir friska man göder deras sjukdom och det tycker jag är grovt slöseri på våra resurser. Dom förtjänar bättre vård än så. Vad det gäller frågan om huruvida det är synd om personalen som känner sig lurade av Anna vill jag bara ställa den här frågan. Vad tror ni anhöriga till Filip, som tog livet av sig inom psykiatrin i Skåne, kände sig när de anförtrodde sin son åt vården som skulle göra honom bättre. För en gång skull kunde de pusta ut för han var i trygga händer och så får de det där samtalet bara en och en halv timma senare. Tror inte ni att de kände sig lurade av hela vårdsystemet?

Det är lite verklighetsfrämmande att personalen påstod att det var synd om dem, att de blev kränkta av Anna Odell. Det är verkligen att vara gnällig för en liten liten sak, speciellt när man säger det fastän man är medveten om alla de patienter som upplever den kränkningen som Anna Odell upplevde och som görs dagligen i Sverige, så sitter personalen och gnäller fastän de vet att de har patienter som de uppför sig fördjävligt emot. Det kan vara viktigt att poängtera att alla som jobbar inom vården beter sig inte illa. Det finns folk som gör ett fantastiskt jobb men här är det frågan om de som kanske skulle kunna göra ett bättre jobb. Jag kan tycka att det är skönt att personalens åsikter har försvunnit i debatten om Anna Odells verk 2015 för jag anser att de faktiskt är irrelevanta. Personalen finns där för att vårda patienterna, patienternas uppgift är inte att vårda personalen och framför allt är det inte patientens uppgift att vara rädd för om personalens känslor blir sårade. En professionell person inom sitt yrke, vilket yrke som helst faktiskt, ska kunna ta emot kritik. Jag kan tycka att det ingår i ens yrkesroll och detta blir mer påtagligt inom psykiatrin. Om man oftare lyssnade på patientens kritik kan vården bli bättre. Och inte bara för patienten utan för personalen med, för alla vill komma till ett jobb där man trivs och har en fin arbetsmiljö. Det förutser jag i alla fall att man vill.

  1. Sedan 2009 har det kommit en rad dokumentärer, bland andra Daniel Velascos ”Den fastspända flickan”, pjäser, böcker och artiklar som kritiskt belyser psykiatrins hantering av framför allt unga flickor? Vad tror ni att det har fått för konsekvenser?

Att folk börjar träda fram och delar med sig av sin berättelse tror jag har varit en stor bidragande faktor till att man har börjat avstigmatisera tabun kring psykisk ohälsa. Att göra det är bra för hela samhället för alla har psykisk hälsa. Alla blir förkylda någon gång alla känner sorg en gång.     Men framför allt är det bra för individen själv och återhämtningsprocessen. All denna öppenhet leder till att fler människor vågar träda fram och dela sin historia. Vi får inte glömma bort att det jag pratade om innan när det gäller vården och hur vården är vana att se patienten som en passiv vårdtagare blir väldigt påtagligt när man tänker på att alla anmälningar som kommer in till IVO är bara toppen på bergen. Det finns nog ett stort mörkertal då många inte orkar eller vågar anmäla. Många vill bara glömma bort, för det kan göra för ont att bli påmind.

  1. Idag talar även många offentliga personer, som till exempel i teveserien Mina två liv, där Ann Heberlein var programledare, öppet om psykisk ohälsa. Håller tabut kring detta på att släppa?

Titta på de senaste åren. Det har hänt mer inom psykiatrin på dessa sex åren än vad det har hänt under hela mänskliga historien. Så ja vill svara ja, tabun kring psykisk ohälsa håller på att släppa, men än finns det mycket kvar att göra.

  1. Det finns, som bland andra idéhistorikern Karin Johannisson visat, en västerländsk tradition av att beskriva kreativa, stökiga och normbrytande unga kvinnor som ”galna”. Passar den offentliga bilden av Anna Odell och hennes verk in i den traditionen, eller måste man söka andra förklaringsmodeller?

Jag tycker att den jämförelsen stämmer. Man beskriver ju det Anna gjorde som något galet! ”Hur kunde hon göra så?!” Sen måste man komma ihåg att vara galen inte är samma sak som att vara psykiskt sjuk, vi brukar ju prata om galna vetenskapsmän. Då menar vi inte att de är psykiskt sjuka eller hade till exempel ADHD eller Asperger utan att han är helt galna och gjorde helt tokiga saker. Det är kanske lite så man tänkte om Anna Odell och gör än idag, hon är helt galen. Att hon var en kvinna spelade nog en roll definitivt, men den mest bidragande faktorn var nog att hon var konstnär. Folk har en tendens att störa sig på konst för att man inte har förmåga att förstå vad syftet med konst är. Speciellt när konsten har en direkt anknytning till politik. Jag vill minnas att det fanns något uttalande där man påstod att Annas konst inte var konst för det var så politiskt, men många konstnärer använder sig av konsten i ett politiskt syfte.(exempel Frida, Picasso) Konstnärers dröm är ju att väcka känslor och skapa debatt, jag är ju själv konstnär och jag har själv förundrats över den makten konst kan ha. Tänka sig vilka starka känslor den kan väcka i oss precis som Annas Konstverk gjorde.

  1. Många med psykisk ohälsa, inte minst inom RSHM, har vittnat om att bemötandet av de sjuka inom psykiatrin kan vara riktigt dåligt, till och med bestraffande och sadistiskt. Varför är det så och vad har man inom vården gjort för att komma till rätta med problemet?

En bidragande faktor kan vara att personalen inom psykiatrin saknar den grundläggande kunskapen om den tvångsvårdslagstiftningen. Socialstyrelsen har granskat vården och kommit fram till det, så det är kanske inte så konstigt att personalen begår fel så ofta och speciellt när det gäller tvångsvården och tvångsåtgärder när man faktiskt inte vet vad lagen säger. Lagen är ju tydlig och det är vårdgivarna som måste uppdatera sina kunskaper. En annan bidragande faktor kan vara att man inte alltid i alla lägen lyssnar på patienternas erfarenhet och upplevelser. För att kunna bedriva en bra vård måste man kunna inkludera patienten i den vården man genomför. Det har många gånger till och med visat sig vara gynnande för vårdpersonalen att inkludera patienten i vården. Många patienter vittnar om att man har använt tvångsåtgärder i en större grad än nödvändigt och ibland till och med i ett bestraffande syfte. FN är medvetna om detta problem och när man granskade Sverige för att se om man levde upp till lagen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning 2014 rekommenderade man att Sverige skulle avskaffa metoder utan samtycke och ville att staten skulle utbilda läkare och vårdpersonal för att förebygga grym, omänsklig, förnedrande behandling eller bestraffning. Dom var också extra oroliga över att bältning och isolering används mot barn inom psykiatrin. Många patienter är tacksamma för att ha blivit tvångsomhändertagna för annars skulle de inte leva idag men samtidigt är ofta sättet det går till på för dramatiskt. Man behöver till exempel inte alltid blanda in polisen. Tvångsåtgärder som sker när du väl är inlagd kan också gå till på ett annat sätt. RSMH vill skilja på tvångsomhändertagande och tvångsåtgärder, det vill säga avskiljning, bältning och tvångsmedicinering. Det ska inte vara okej att tvångsmedicinera eller bälta någon bara för att du är tvångsomhändertagen under lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, vilket tyvärr ofta händer idag. I svenska lagen står det tydligt att tvångsåtgärder inte får användas som ett första alternativ utan bara när man har försökt allt annat och inget annat fungerar.

Det har hänt en del under de senaste åren vad det gäller psykiatrin. Det har funnits/finns några projekt som startades för att förbättra psykiatrin. Bland annat så startade (H)-järnkoll 2009. Man utbildade massa Attitydambasadörer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller anhöriga för att prata öppet om psykisk ohälsa för att öka förståelsen och bryta tabut kring det.

SKL:s ”Bättre vård mindre tvång” 2010-2014 lyckades minska tvånget i hälften av de 135 team som deltog. Det är fantastiskt!

RSMH har just startat ett projekt tillsammans med Civil Right Defenders som heter ”Inlåst – men inte utan rättigheter”. Meningen med projektet är att titta på hur psykiatrin behandlar människor som är inlagda inom Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Man har rättigheter fastän man är tvångsomhändertagen. Bara för att nämna några saker som har hänt som faktiskt är positiva och som leder till bättre förståelse och kanske förändrar vården.

  1. Är bemötandet inom psykiatrin bättre idag än för sex år sedan när Okänd kvinna offentliggjordes?

Det är en svår fråga att svara på då bemötandet skiljer sig åt beroende på landsting, avdelning och vilken personal du möter. Detta är ju tråkigt kan jag tycka. När man mår så dåligt krävs det så otroligt lite för att man är väldigt skör. Och det är även då bemötandet blir extra viktigt och ska fungera som bäst men tyvärr är det inte alltid så.

/Paulina Tarabczynska

PS. Här går det att lyssna på debatten i sin helhet: