”Mitt psyke och jag” bidrar till öppenhet

papril3-litenNär jag var 14 år försökte jag ta mitt liv för första gången. Det känns märkligt när jag tänker på det så här i efterhand för jag överlevde trots att jag så många gånger var så otroligt nära döden.

Jag har själv erfarenhet av självskadebeteende, ätstörningar och ett flertal suicidförsök. När jag bestämde mig för att titta på dokumentärserien ”Mitt psyke och jag” visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men självklart fanns det en liten farhåga där om att jag kanske skulle bli triggad att vilja skada mig eller må sämre.

Jag har tänkt lite på det där med självskadebeteende och att det faktiskt kan smittas. Men samtidigt föds en tanke i mitt huvud att bara för att det smittas så är det inte en anledning att inte prata om det, jag tror snarare tvärtom att behovet för att känna igen sig i en situation är stor för alla människor där ute. Allt vi vill är relatera för att vi inte ska behöva känna oss konstiga och ensamma. Att våga skildra en så stark och laddat ämne är inte alltid så enkelt och jag anser att SVT verkligen har lyckats. Jag kan förstå att det kan finnas en oro att folk kommer må dåligt efter att ha sett dokumentärserien. Att fler kanske kan skada sig eller försöka ta sitt liv men jag tror inte att det blir så utan är snarare bara en farhåga.

Jag tittade igenom hela serien och CC berättelse berörde mig starkast, den inspirerade mig och jag kunde se livsglädjen och styrkan hos henne när hon kämpade med sina ätstörningar och självmordsförsök men samtidigt vägrade ge upp.

Självklart väcker serien mycket tankar och känslor hos mig och säkert hos många andra tittare och det måste den få göra tycker jag.

SVT gör ju vad de kan för att varna. De berättar att programmet är olämpligt för barn innan det startar. Det finns tydlig information att programmet behandlar ämnen som bland annat självskadebeteende. Det får räcka kan jag tycka. Man måste kunna lita på att folk är kapabla att ta egna beslut. Vi är inte dumma, så om man känner att man inte orkar eller klarar av att se så får man stänga av.

Denna dokumentär är en bra början på vägen och kommer bidra till mer förståelse för hur det faktiskt är att leva med psykisk sjukdom och hur handikappande det faktiskt kan vara. Det är inte bara att rycka upp sig eller bestämma sig för att bli bättre. Det är mer komplicerat än vi tror. Förra året kostade psykisk sjukdom 1531 människor livet. Vad har vi att förlora genom att prata om det? Så om man kan öppna upp, berätta och dela med sig av sin historia för att av-stigmatisera och för att skapa mer förståelse tror jag att vi kan vinna mycket på det. Vi vet att tre av fyra lider av psykisk ohälsa eller känner någon närstående som gör det så indirekt berör detta oss alla. Det är dags att våga prata om det!

/Paulina Tarabczynska

 


Fattigdomen ärvs och utökas

Anne-SofieJag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.

Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.

Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.

Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.

Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.

Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.

I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.

Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.

Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.

Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.

Det är orättvist att vi föraktas.

/Anne-Sofie Höij


Så blev debatten om Anna Odells konst

papril3-litenDen 24 oktober deltog jag i en paneldebatt i samband med Anna Odells konstverk ”Okänd kvinna”som ställs ut i sin helhet på Kulturhuset i Stockholm. Det var en mycket spännande och rolig upplevelse men samtidigt nervöst. Jag fick reda på att Ann Heberlein skulle medverka och jag blev livrädd. Inte på grund av att jag är rädd för henne utan för att jag känner en sådan respekt för henne, hon är så begåvad och vet verkligen hur man använder orden. Så det var verkligen nervöst då hon är en av de kvinnor jag ser upp till.

Andra som deltog i paneldebatten var: Simon Kyaga, Isabelle Ståhl, jag och så självklart Anna Odell. Vår moderator var Ulrika Kärnborg. Debatten skulle vara i 90 min och när vi startade kände jag plötsligt hur svetten började rinna nerför min panna. Strålkastarna var så varma och jag hade bestämt mig att stå upp, jag kom ju inte upp på stolen vi hade. Jag hade inte lust att bestiga Monteverdi framför en fullsatt publik. Nej, jag fick stå istället. Hela 90 min tänkte jag, jag kommer dö. Men om ni visste hur fort tiden gick. Det måste betyda att det var kul. Det var en upplevelse som fick mig att växa som människa kan jag säga. Jag vågade fast jag var sjukt nervös och en aning rädd. Jag var ju inte van att vara i ett sådant stort sammanhang. Jag ville tro att jag var stark nog att delta, jag pluggade som galen inför denna debatt. Jag pluggade om unga kvinnors psykiska hälsa genom tiderna, politiska betydelsen i konsten genom tiderna. Jag läste RSMHS Kvalitet på dina villkor och även Principprogrammet. Jag läste många artiklar, rapporter och rådfrågade Jimmie Trevett, RSMH:s förbundsordförande. Min hjärna var överfull av information och jag kände mig redo.

Den morgonen när jag vaknade fick jag total blackout. Bara för att jag visste att idag var dagen detta skulle hända, så låste sig min hjärna. Jag anser att jag skötte mig relativt bra med tanke på omständigheterna, jag försökte svara kortfattad och diktera på sak. Jag använde mig av anteckningsblock för att minnas, tack gode Gud för lite papper och penna! Det räddade mitt liv kan jag säga. Allt jag gjorde för att prestera bra måste ha fungerat för efteråt så kom en kvinna fram till mig och sade att hon tyckte jag var bra, att jag var kortfattad och koncis i mina svar. Men trots detta fick jag inte svara på mina frågor så som jag hade förberett. Dels på grund av att min hjärna tog semester den dagen och dels på grund av tidsbrist. Det är vanligt att det blir så i debattsammanhang. Därför tänkte jag dela de svaren som jag ägnade två veckor på att svara på, se här nedan.

Tänk nu på att jag vet att min uppfattning inte delas med alla där ute men jag förutser att ni visar respekt och hänsyn vad det gäller mitt blogginlägg. Anna Odells verk: ”Okänd kvinna” är starkt och väcker känslor. Jag är medveten och det. Vissa tycker det hon gjorde var bra, andra tycker det var inte så bra och vissa kan bli väldigt arga. Det är okej om ni inte håller med mina svar, jag förstår. Alla har rätt till sina tankar och känslor. Konstens syfte är att starta debatt och väcka känslor och det tycker jag Anna lyckades galant med!!

Här är frågorna och mina svar:

  1. Vilken var din spontana reaktion då du första gången tog del av/hörde talas om Anna Odells verk Okänd kvinna 2009-349701? Vad tänker du om den reaktionen idag?

Första gången jag kom i kontakt med Anna Odells verk var i min soffa framför TV:n.
Jag minns att det var en blandad känsla av ilska och glädje. Jag var glad över att hon hade gjort det hon gjorde. Jag tänkte att nu kommer allt det där hemska träda fram i ljuset, folk kommer bli förbannade och man kommer kräva en förändring. Det tog inte lång stund för mig att förstå att det var inte så media hade valt att föra debatten.Jag visste att media hade makt men att det kunde blivit så fel så fort gjorde mig arg! Än idag när jag tänker på det känner jag lycka och ilska.

  1. Varför tror du att massmedias reaktion på verket blev så stark? Varför kom så många offentliga fördömanden från personer som inte tagit del av verket?

Man hade vant sig vid att patienten är en passiv mottagare av vården. Men så helt plötsligt kommer en person som då också är en psykisk sjuk före detta patient och kvinna och konstnär från ingenstans och vänder upp och ner på allas värld. Det förändrar världens och inte minns vårdpersonalens uppfattning om hur en psykiskt sjuk kvinna bör bete sig. Det är alltid enklare att peka finger och poängtera andras brister och fel istället för att peka på sig själv med en granskande inställning. Många valde att peka finger mot Anna och menade på att det var dåligt gjort mot patienterna/ brukarna. Överallt i media fick vi bara höra vårdpersonalens sida. Det är bra att vi fick höra vad de tyckte men det jag ifrågasätter starkt är att man valde skildra en sida av debatten och struntade helt i den andra. Men vi patienter är tyvärr vana att bli överkörda. Det är alltid vårt ord mot deras och tyvärr är det oftast deras ord som vinner och det var exakt det som hände här. Medias reaktion var så stark helt enkelt för att de bara valde att skildra en sida av debatten. De glömde bort att granska detta från alla håll. Sen får vi inte glömma att 2009 var året då man bildade Hjärnkoll och det tog lite tid att etablera ambassadörens runt om i Sverige men idag tror jag att media tänker efter en eller två gånger extra för de vet att annars är attitydambassadörer där och poängterar att de kanske borde skärpa till sig lite. En till bidragande faktor är att många valde att uttala sig innan de ens hade sett konstverket. Ren ignorans för man visste inte vad man pratade om. Man brydde sig inte heller om Annas historia eller kanske till och med inte kände till den.

  1. En av reaktionerna på verket handlade om att det var synd om vårdpersonalen som lurades av Anna Odell och att hon som konstnär missbrukade samhällets resurser. Var/är det synd om vårdpersonalen? Är personalens utsatthet en aspekt som har kommit bort under senare debatt av verket?

Personligen måste jag säga att jag blir lite provocerad när man än idag slänger fram det här offerkortet. Nu får det räcka! Hela första omgången av debatten handlade om hur fruktansvärt synd det var om personalen och hur kränkta de var och hur fel det Anna gjorde var, och vilket slöseri på resurser det var. Nu är det kanske dags att ägna sig åt konstverket.

Jag skulle istället vilja ställa två andra frågor: Är det inte slöseri på samhällets resurser när man skickar unga kvinnor med självskadebeteende till rättspsyk? Man ursäktar sig med att man gör det för att de skall få bästa möjliga vård men i själva verket gör man det för att rättspsyk kan vidta tvångsåtgärder på ett annat sätt än slutenpsykiatrin kan. Man vill inte erkänna att man faktiskt saknar kunskap och resurser för att kunna hjälpa. Istället sviker man dessa unga tjejer på det sämsta möjliga sättet. När du har självskadebeteende kan bältesläggningar bli en del av det destruktiva beteende man utsätter sig för. Inte undra på att kvinnorna aldrig blir friska man göder deras sjukdom och det tycker jag är grovt slöseri på våra resurser. Dom förtjänar bättre vård än så. Vad det gäller frågan om huruvida det är synd om personalen som känner sig lurade av Anna vill jag bara ställa den här frågan. Vad tror ni anhöriga till Filip, som tog livet av sig inom psykiatrin i Skåne, kände sig när de anförtrodde sin son åt vården som skulle göra honom bättre. För en gång skull kunde de pusta ut för han var i trygga händer och så får de det där samtalet bara en och en halv timma senare. Tror inte ni att de kände sig lurade av hela vårdsystemet?

Det är lite verklighetsfrämmande att personalen påstod att det var synd om dem, att de blev kränkta av Anna Odell. Det är verkligen att vara gnällig för en liten liten sak, speciellt när man säger det fastän man är medveten om alla de patienter som upplever den kränkningen som Anna Odell upplevde och som görs dagligen i Sverige, så sitter personalen och gnäller fastän de vet att de har patienter som de uppför sig fördjävligt emot. Det kan vara viktigt att poängtera att alla som jobbar inom vården beter sig inte illa. Det finns folk som gör ett fantastiskt jobb men här är det frågan om de som kanske skulle kunna göra ett bättre jobb. Jag kan tycka att det är skönt att personalens åsikter har försvunnit i debatten om Anna Odells verk 2015 för jag anser att de faktiskt är irrelevanta. Personalen finns där för att vårda patienterna, patienternas uppgift är inte att vårda personalen och framför allt är det inte patientens uppgift att vara rädd för om personalens känslor blir sårade. En professionell person inom sitt yrke, vilket yrke som helst faktiskt, ska kunna ta emot kritik. Jag kan tycka att det ingår i ens yrkesroll och detta blir mer påtagligt inom psykiatrin. Om man oftare lyssnade på patientens kritik kan vården bli bättre. Och inte bara för patienten utan för personalen med, för alla vill komma till ett jobb där man trivs och har en fin arbetsmiljö. Det förutser jag i alla fall att man vill.

  1. Sedan 2009 har det kommit en rad dokumentärer, bland andra Daniel Velascos ”Den fastspända flickan”, pjäser, böcker och artiklar som kritiskt belyser psykiatrins hantering av framför allt unga flickor? Vad tror ni att det har fått för konsekvenser?

Att folk börjar träda fram och delar med sig av sin berättelse tror jag har varit en stor bidragande faktor till att man har börjat avstigmatisera tabun kring psykisk ohälsa. Att göra det är bra för hela samhället för alla har psykisk hälsa. Alla blir förkylda någon gång alla känner sorg en gång.     Men framför allt är det bra för individen själv och återhämtningsprocessen. All denna öppenhet leder till att fler människor vågar träda fram och dela sin historia. Vi får inte glömma bort att det jag pratade om innan när det gäller vården och hur vården är vana att se patienten som en passiv vårdtagare blir väldigt påtagligt när man tänker på att alla anmälningar som kommer in till IVO är bara toppen på bergen. Det finns nog ett stort mörkertal då många inte orkar eller vågar anmäla. Många vill bara glömma bort, för det kan göra för ont att bli påmind.

  1. Idag talar även många offentliga personer, som till exempel i teveserien Mina två liv, där Ann Heberlein var programledare, öppet om psykisk ohälsa. Håller tabut kring detta på att släppa?

Titta på de senaste åren. Det har hänt mer inom psykiatrin på dessa sex åren än vad det har hänt under hela mänskliga historien. Så ja vill svara ja, tabun kring psykisk ohälsa håller på att släppa, men än finns det mycket kvar att göra.

  1. Det finns, som bland andra idéhistorikern Karin Johannisson visat, en västerländsk tradition av att beskriva kreativa, stökiga och normbrytande unga kvinnor som ”galna”. Passar den offentliga bilden av Anna Odell och hennes verk in i den traditionen, eller måste man söka andra förklaringsmodeller?

Jag tycker att den jämförelsen stämmer. Man beskriver ju det Anna gjorde som något galet! ”Hur kunde hon göra så?!” Sen måste man komma ihåg att vara galen inte är samma sak som att vara psykiskt sjuk, vi brukar ju prata om galna vetenskapsmän. Då menar vi inte att de är psykiskt sjuka eller hade till exempel ADHD eller Asperger utan att han är helt galna och gjorde helt tokiga saker. Det är kanske lite så man tänkte om Anna Odell och gör än idag, hon är helt galen. Att hon var en kvinna spelade nog en roll definitivt, men den mest bidragande faktorn var nog att hon var konstnär. Folk har en tendens att störa sig på konst för att man inte har förmåga att förstå vad syftet med konst är. Speciellt när konsten har en direkt anknytning till politik. Jag vill minnas att det fanns något uttalande där man påstod att Annas konst inte var konst för det var så politiskt, men många konstnärer använder sig av konsten i ett politiskt syfte.(exempel Frida, Picasso) Konstnärers dröm är ju att väcka känslor och skapa debatt, jag är ju själv konstnär och jag har själv förundrats över den makten konst kan ha. Tänka sig vilka starka känslor den kan väcka i oss precis som Annas Konstverk gjorde.

  1. Många med psykisk ohälsa, inte minst inom RSHM, har vittnat om att bemötandet av de sjuka inom psykiatrin kan vara riktigt dåligt, till och med bestraffande och sadistiskt. Varför är det så och vad har man inom vården gjort för att komma till rätta med problemet?

En bidragande faktor kan vara att personalen inom psykiatrin saknar den grundläggande kunskapen om den tvångsvårdslagstiftningen. Socialstyrelsen har granskat vården och kommit fram till det, så det är kanske inte så konstigt att personalen begår fel så ofta och speciellt när det gäller tvångsvården och tvångsåtgärder när man faktiskt inte vet vad lagen säger. Lagen är ju tydlig och det är vårdgivarna som måste uppdatera sina kunskaper. En annan bidragande faktor kan vara att man inte alltid i alla lägen lyssnar på patienternas erfarenhet och upplevelser. För att kunna bedriva en bra vård måste man kunna inkludera patienten i den vården man genomför. Det har många gånger till och med visat sig vara gynnande för vårdpersonalen att inkludera patienten i vården. Många patienter vittnar om att man har använt tvångsåtgärder i en större grad än nödvändigt och ibland till och med i ett bestraffande syfte. FN är medvetna om detta problem och när man granskade Sverige för att se om man levde upp till lagen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning 2014 rekommenderade man att Sverige skulle avskaffa metoder utan samtycke och ville att staten skulle utbilda läkare och vårdpersonal för att förebygga grym, omänsklig, förnedrande behandling eller bestraffning. Dom var också extra oroliga över att bältning och isolering används mot barn inom psykiatrin. Många patienter är tacksamma för att ha blivit tvångsomhändertagna för annars skulle de inte leva idag men samtidigt är ofta sättet det går till på för dramatiskt. Man behöver till exempel inte alltid blanda in polisen. Tvångsåtgärder som sker när du väl är inlagd kan också gå till på ett annat sätt. RSMH vill skilja på tvångsomhändertagande och tvångsåtgärder, det vill säga avskiljning, bältning och tvångsmedicinering. Det ska inte vara okej att tvångsmedicinera eller bälta någon bara för att du är tvångsomhändertagen under lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, vilket tyvärr ofta händer idag. I svenska lagen står det tydligt att tvångsåtgärder inte får användas som ett första alternativ utan bara när man har försökt allt annat och inget annat fungerar.

Det har hänt en del under de senaste åren vad det gäller psykiatrin. Det har funnits/finns några projekt som startades för att förbättra psykiatrin. Bland annat så startade (H)-järnkoll 2009. Man utbildade massa Attitydambasadörer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller anhöriga för att prata öppet om psykisk ohälsa för att öka förståelsen och bryta tabut kring det.

SKL:s ”Bättre vård mindre tvång” 2010-2014 lyckades minska tvånget i hälften av de 135 team som deltog. Det är fantastiskt!

RSMH har just startat ett projekt tillsammans med Civil Right Defenders som heter ”Inlåst – men inte utan rättigheter”. Meningen med projektet är att titta på hur psykiatrin behandlar människor som är inlagda inom Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Man har rättigheter fastän man är tvångsomhändertagen. Bara för att nämna några saker som har hänt som faktiskt är positiva och som leder till bättre förståelse och kanske förändrar vården.

  1. Är bemötandet inom psykiatrin bättre idag än för sex år sedan när Okänd kvinna offentliggjordes?

Det är en svår fråga att svara på då bemötandet skiljer sig åt beroende på landsting, avdelning och vilken personal du möter. Detta är ju tråkigt kan jag tycka. När man mår så dåligt krävs det så otroligt lite för att man är väldigt skör. Och det är även då bemötandet blir extra viktigt och ska fungera som bäst men tyvärr är det inte alltid så.

/Paulina Tarabczynska

PS. Här går det att lyssna på debatten i sin helhet:

 

 


Gör så att vi kan känna oss trygga!

Anne Sofie HöijIgår handlade Uppdrag granskning om en 18-årig man som tog sitt liv i slutenvården i Malmö. Han hade lagts in akut på grund av självmordstankar och total kaos samt medicinförgiftning med diagnosen bipolär (tidigare kallade manodepressivitet). Dessutom hade han ett år tidigare gjort självmordsförsök, vilket anhöriga hade informerat om upprepade gånger. Mannen läggs in av läkare, som bedömer akut risk för självmord med beordrad tillsyn var varje kvart.

Det tycker jag från RSMH är helt otillräckligt, Man kan ta livet av sig på ett par minuter. Samma typ av tillsyn har det varit vid tidigare självmord på slutenpsykiatrin i Malmö och även andra avdelningar i landet.

Det finns bevis för hur många som tar sitt liv inom sluten psykiatrisk vård och det är ökande inte bara bland unga. Ändå lämnar vården oss i den svåra situationen utan ständig tillsyn. Är det för att spara pengar? Eller tycker man inte att vi ska ha möjlighet att leva när vi är inlagda inom slutenpsykiatrin?

Varför lägger man då in oss? Ofta med tvång? Utan att sätta in tillräcklig vård.

Jag har länge hävdat att man kan inte stoppa de ökade självmorden i slutenvården utan ständigt vak.

Att sedan lägga in denna svårt akut förvirrade självmordsbenägna unge man med livrem på sig under sjukhusskjortan, enligt foton på Uppdrag granskning, i ett rum med ett skåpshandtag som han kunde knyta fast livremmen i, ser jag faktiskt som ett extremt tjänstefel av vården. På en annan avdelning hade man tagit bort skåphandtagen efter att människor hade begått självmord. Hur kan man lägga in någon utan ständig vak 24 timmar om dygnet i ett sådant rum? Ska personalen verkligen få behålla jobbet? Vilken kompetens har slutenpsykiatrins personal?

Överläkaren sa man att man hade satt på utbildning. Men jag vet, efter att själv ha vårdats inom psykiatrin, att man förändrar inga attityder på en kurs om inte den berörda personen som är anställd vill förändras och vill se annorlunda, inte föraktfullt och nedlåtande, på patienten. Attityder går inte alltid att utbilda bort mot någons vilja.

Vilka attitydkrav har man på slutenvårdspsykiatrins personal 2015? Vilket grundkrav har de när personal anställs för att de ska kunna bemöta människor i kris?

Du som är personal får inte tycka att de TV-program du vill se på under tjänstetid eller de samtal du har i din telefon eller med övrig personal är viktigare än patienten i kris. Det var så på 1960-talet då jag var inlagd som 15-åring. Enligt uppgift är det fortfarande så.

Det här måste förändras.

Ska det bedrivas sluten psykiatrisk vård måste den vara bra om vi ska kunna förebygga självmorden. Hög personaltäthet, bra kompetens och ständig fortbildning för personal. Debrifieng med patienten efter att tvångsåtgärder har utförts. Tidigare vårdöverenskommelser ska finnas inskrivna i vårdjournalerna och personalen ska följa dem.

Dessa villkor borde gälla om psykiatrin ska få ta in oss. Hur ska vi annars kunna bli trygga?

/Anne-Sofie Höij


Unga och gamlas psykiska hälsa – fullspäckat schema i Almedalen

NYJimmieTrevettAlmedalsveckan är proppat med seminarier och debatter, varav flera handlar om psykisk ohälsa. Vi är fem personer från förbundskansliet som tillsammans med Gotlandsföreningen och tre andra medlemmar hjälps åt att bevaka och sprida information om RSMH här.

På ett seminarium som jag lyssnade på var det ungdomar från föreningen Tilia som berättade hur de hade blivit bemötta av psykiatrin. En av dem hade haft utmattningsdepression, men vårdpersonalen hade sagt till henne att ”du är för ung för att kunna ha det”. En annan hade sökt för ätstörningar, men då tyckte personalen att hon vägde för mycket för att det skulle kunna stämma. De blev helt enkelt inte trodda. Så får det inte vara! Unga måste få hjälp och tidiga insatser, annars riskerar måendet att försämras ytterligare.

Ett annat seminarium handlade om att riva 65-årsgränsen i samhället, men också inom psykiatrin. Vi blir alla äldre. Och gruppen äldre blir allt större i takt med befolkningsökningen. Trots detta är äldre med psykisk ohälsa inte prioriterat. Många äldre går runt med långa depressioner eller annan psykisk ohälsa utan att få hjälp. Det är en grupp som behöver mer stöd, också när det gäller psykisk ohälsa.

Själv har jag deltagit i många debatter, bland annat i ett samtal med RFSL, där jag inledde att tala generellt om psykisk ohälsa. HBTQ-personer har en högre risk för psykisk ohälsa, kanske bland annat på grund av påfrestningarna att leva utanför normen och allt det förakt som de då stöter på. Självmord är också vanligare än i övriga befolkningen.

I måndags hade vi tid i Handikappförbundens tält, som ligger i hamnen. Där hade vi ett samtal om psykiatrireformen och vad vi ska göra för dem som mår allra sämst. Någon timme senare tog vi i stället upp ämnet mat, träning och psykisk hälsa. På båda samtalen kom runt ett 40-tal personer för att lyssna och alla fick inte plats inne i tältet, utan flera stod utanför och kikade in.

I dag är det fullt upp på campus där nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, anordnar flera olika seminarier. Jag deltar i två debatter och Annika Bostedt, som driver RSMH:s projekt Ung Kraft och Unga som resurs i arbetslivet deltar i ett av dem som handlar om just unga. Sen på fredagen debatterar jag om hur arbetsmarknadspolitiken kan inkludera dem som står längst bort från arbetsmarknaden i Handikappförbundens tält. Vill ni se mer detaljerat vad vi är på för seminarier kan ni kika här.

Hoppas vi ses här någonstans! Om inte – ha en skön fortsättning på sommaren!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Självmord

PaulinaJag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.

De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.

Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.

Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”

När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.

Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.

Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.

Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.

/Paulina Tarabczynska


På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin

JimmiebloggI morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.

Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.

Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. demonstration

Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.

På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:

När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.

Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH