En hektisk dag med rullcigg och cisordinol

regnNu har jag vaknat. Klockan är tre på eftermiddagen. Har hunnit fixa bröd, kaffe och kyckling från Ica. Tisdagar klockan elva bakom butiken, på lastkajen, för behövande. Kommunen trilskas som vanligt. Ska ringa socialsekreteraren nu för att be om busskort så jag slipper planka, torska och sen bli avslängd mitt ute i ingenstans. Eller ännu värre, att konduktören ringer snuten och jag hamnar i fyllecell i Flempan.

Jag försökte sälja ditt silver, I Men gubbarna på bänken sa att det behövde putsas först. A spottade och gnodde. Det blev resultat, men jag tror nysilvret har oxiderat på vissa ställen, så fatet blir nog svårt att få som nytt. Det ligger för tillfället gömt bland soporna under lastkajen vid Konsum i Nynäshamn. Dessutom var jugoslaven som har loppisen inte intresserad av att köpa nysilver. Hur som helst lånade han mig 100 spänn. Jag måste betala tillbaka 130 inom tio dagar.

Jag hade flax på morgonkvisten idag då J, hemlös, skänkte mig ett parti tobak. Så det blev lite fest i kuren vid pendeltåget för mig, då jag kunde rulla mina egna cigg, utan att behöva tigga från mina lika. För hundringen schackrade jag bira, och bjöd om det var någon som var utan. Det kändes skönt, även om jag fattar att det var pengar jag inte har. Så är det. Men grabbarna på bänken är de som räddar mig gång på gång, när det kommer till mitt behov av stimulansmedel. Det behovet är för övrigt inte särskilt stort längre, men om jag är helt och hållet utan så blir jag tvungen att planka på pendeln mitt i natten eller tidigt på morgonen, för att tjåla och tigga på annan ort.

Var och hämtade min cisordinol på Capio, och prickar min medicinering rätt bra. K på dispensären erbjöd sig till och med, efter min klagan, att följa med till banken för att hjälpa mig att få ett kontoutdrag som soc behöver för att göra en nödprövning. Men hon hade inte tid förrän på torsdag, så jag tror att jag försöker låna kommunens dator med skrivare imorgon för att göra ett kontoutdrag som försörjningsstödet vill ha.

Fan vet när jag ska bli synkad med kommunen. Men om jag är nykter i morgon så ska jag försöka mig på att närvara handikapprådet, där jag fortfarande är ordinarie representant för RSMH Hamnen. Efter handikapprådet har jag tid hos A, personligt ombud. Hoppas hon kan hjälpa mig med en plan för hur jag skall gå till väga för att få ett busskort från kommunen.

[Not: Händelserna den här specifika dagen inträffade för några år sedan.]

 

 

 


Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?

model house (1)Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.

Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.

Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!

Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.

Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.

Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.

Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.

/Pebbles Karlsson Ambrose


Välkommen höst

kaisvvEnligt mina egna erfarenheter, varje sommar sedan flera år, så mår jag faktiskt sämre psykiskt på sommartid. Därför är hösten som nu kommer en välkommen gäst för mig. På sommaren har jag upptäckt att det är själva värmen eller hettan, som gör att jag får ännu svårare att få i mig lite mat. Medan ljuset, som är nästan dygnet runt, gör det svårt för mig att sova och varva ner: det gäller alltså rent fysiologiska processer, som därmed naturligtvis påverkar det mentala. Till detta hör även de sociala kraven, som ni säkert förstår: man ska grilla, umgås, resa bort, sitta ute… Jag har också blivit allergisk mot att bli betraktad av folk, när jag går på stan. Och detta förstärks ju på sommartid, pga ljuset.

Fram mot hösten/vintern, kan jag känna mig ganska trygg, i detta avseende, eftersom det är ingen som kan se så mycket ute, när det blir mörkare. Luften känns klarare att andas, löven blir både gula och röda, mot den blåa himlen.
Jag sover bättre och maten smakar mer.Tidigare så har även jag drabbats av att personalen går på semester på sommaren, med stängda verksamheter som följd osv…

Allt som allt, därför välkomnar jag nu Hösten – dock mycket medveten om att de flesta av er är av motsatt uppfattning.

Vi hörs
/Khai Chau, Eskilstuna