Oro för den psykiska ohälsan i coronatider

Det har nu snart gått tre månader sedan Sverige fick sitt första coronafall men vägen tillbaka till en normal tillvaro känns fortfarande lång. Den fysiska isoleringen, massarbetslösheten, nyheter om anhörigas och andra människors död är alla faktorer som påverkar människors psykiska hälsa. Det saknas ännu samlad statistik rörande coronautbrottets effekter på den psykiska hälsan, men bilden från enskilda poliser, bland annat på Gotland, är att polisingripanden vid psykisk ohälsa har ökat med över 30 procent perioden 15 januari till 15 april 2020 jämfört med samma period förra året. Organisationen Mind vittnar också om 9000 fler samtal till deras självmordslinje i mars 2020 jämfört med mars 2019.

Situationen är extra tuff för personer som redan innan krisen led av psykisk ohälsa. Många har sedan tidigare en ansträngd ekonomi. Det rör sig bland annat om personer med osäkra anställningar som är de första att få gå vid nedskärningar. Coronapandemin innebär också att personer som haft få sociala kontakter riskerar att hamna i en väldigt isolerad tillvaro.

Det finns också en risk att ensamhet, isolering och en försämrad ekonomi kan leda till en ökad psykisk skörhet hos nya grupper. På NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, uttrycker man exempelvis oro för att mer isolering kan leda till fler självmordstankar. Normalt sett brukar antalet självmord att gå ner vid samhällskriser, men den här krisen kan vara annorlunda genom att den fysiska isoleringen i flera fall leder till en social isolering.

Det kommer att behövas långsiktig hjälp från staten, att man redan nu väljer att jobba förebyggande och satsar på att mildra coronavirusets effekter på den psykiska ohälsan hos befolkningen. Det inger visst hopp att regeringen i mars tillsatte en utredning för att få till ett mer modernt regelverk gällande stöd vid rehabilitering och att man ser över sjuk- och aktivitetsersättningen. Förhoppningsvis gör det att det blir lättare att få ersättning framöver. Det skulle förbättra situationen för vår målgrupp som idag har svårt att få en hållbar och långsiktig ekonomisk ersättning.

Föreningsrörelsen spelar också en viktigare roll än någonsin och våra lokalföreningars arbete behövs om möjligt ännu mer än i vanliga fall. Många lokalföreningar visar också på en stor uppfinningsrikedom i sina aktiviteter, har utomhusmöten och promenader, umgås på nätet i Teams och Zoom och ringer varandra och skriver sms. Att fortsätta tänka nytt och kreativt för att bryta människors isolering är en viktig pusselbit för att alla ska orka sig igenom den här krisen.

I P4:s specialprogram ”Låt oss hoppas – med Stina Wollter”, delar Ullakarin Nyberg, överläkare i psykiatri, med inriktning på suicidprevention, med sig av goda råd till alla som har det svårt just nu på grund av coronapandemin. Hon säger att det är viktigt med självmedkänsla, rutiner och att inte glömma bort de verktyg vi redan har för att ta hand om oss själva när det är svårt och vi blir rädda. Vi har alla en viktig roll som medmänniskor – alltifrån ett leende till ett samtal till en annan människa har betydelse. Hon påminner också om att våga söka hjälp när det är svårt, att ta hjälp av en vän, en jourlinje eller professionella instanser.

Ta hand om er och varandra!
/Barbro Hejdenberg Ronsten


Påsk år 2020

Det blev påsk i år också men jag har inte pyntat mitt hem som förr med påskgardiner och dukar med kycklingar på. Jag är numera en åldrad kvinna, en ofärdig åldrad kvinna. Begränsad, men jag har fortfarande lust att leva trots den sociala isolering jag och andra 70 plussare upplever på grund av coronaviruset. Om vi orkar och är kloka nog kanske vi klarar oss mot sjukdomen.

Det har alltid betytt mycket för mig att träffa andra människor. Det har gett mig stimulans och glädje och det är inte lätt att acceptera att man måste vara räddare om sig själv nu än förr. Men vilken valmöjlighet har vi? Varken jag eller du ser vem som är smittad och vaccin finns ju inte ännu.

Jag har i alla fall mat hemma till mig och katterna och kattsand. Ett tips för dig som liksom jag inte kan gå ut är att affärer kan plocka ihop varor och köra hem dem. I min kommun subventionerar kommunen för oss över 70 hemkörning av varor en gång i veckan. En kompis går till apoteket och posten. Ibland ringer också medlemsföreningar runt och frågar om de kan hjälpa till.

Jag har i alla fall turen att ha ålderspension och bostadsbidrag så jag har ekonomisk trygghet. Det gick runt även när jag var förtidspensionär, låginkomsttagare har jag alltid varit.

Den här påsken tänker jag frossa i sill. Sill och ägg. Det blir nya sorter för de jag ville ha fanns inte på affären. Men som nyfiken tycker jag om att pröva nya saker. Det blir bingolotto också som vanligt på påskdagen och jag ska äta lunch tillsammans med en kompis via Facetime. Jag hoppas du har liknande möjligheter.

Jag hoppas du har kompisar via nätet eller mobilen eller står som jag och mina grannar – ett par meter ifrån varandra och pratar. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, man kan ju prata om litet och stort. Att bara säga hej är skönt, byta några ord om att påsken är här eller om att det är det mindre snö nu. Man blir mindre ensam då.

Var rädd om dig i påsk. Jag har fått rådet av mina anhöriga att hålla mig inne, det är inte lätt. Ta vara på dig och ta ansvar för dig själv för det är det enda ansvar du kan ta – du som jag. Och det är vad som behövs i samhället idag. Vi gör en insats allihop. Kramar och glad påsk

/Anne Sofie Höij


Omtanke i tider av Covid-19

Jag skriver till er från mitt hus på Gotland efter att ha spenderat närmare två veckor på ön. Det är en lite annorlunda tillvaro för mig som brukar vara ute mycket i samhället som förbundsordförande för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH). Men jag är inte ensam om min situation. Vi befinner oss alla i en ny och ovan tillvaro med en osäkerhet inför att ingen vet hur länge spridningen av coronaviruset kommer att pågå eller exakt vilka åtgärder som kommer att vidtas i samhället framöver. Samtidigt hyser jag förhoppningen att krisen kan föra med sig något gott och leda till en bättre sammanhållning och på sikt ökad psykisk hälsa i samhället. Jag ser positiva tecken överallt på att människor låter omtanken styra och tar tillfället i akt att ringa en gammal vän, frågar den gamla grannen om hen behöver hjälp med att handla mat eller bildar Facebookgrupper för att vi ska kunna stödja varandra bättre.

Av omtanke om varandra ska vi träffas mindre nu en tid, men det betyder inte att vi ska behöva bli mer isolerade. Det går att hitta nya former för att umgås och uppleva varandra nära. Att ringa ett samtal via Facetime kan vara ett sätt att se människan man pratar med, trots distansen och på RSMH:s hemsida finns också en rad tips på hur vi kan upprätthålla kamratskapen även i virustider med en massa bra mötesverktyg. Med det sagt är inte heller ett vanligt telefonsamtal att underskatta, det kan betyda så mycket och bidra till att minska en medmänniskas isolering. Vår samarbetsorganisation ABF tipsade om att alla lokalföreningar i RSMH kan bilda ringkedjor så att alla medlemmar i en förening får ett samtal. Det är något jag skulle vilja uppmuntra våra lokalföreningar till, att på så vis ta reda på att medlemmar är okej och höra om de behöver hjälp med någonting.

Omtanke om den egna hälsan är också viktigt att inte glömma av, särskilt när många av oss är ensamma större delen eller hela dagarna. Världshälsoorganisationen (WHO) har kommit med några rekommendationer som jag tror kan vara viktiga att tänka på.  I dessa tider är det lätt att fastna i nyheterna, man vill hålla sig uppdaterad och inte missa viktig information. Samtidigt är risken att bli nedstämd och stressad stor om man har TV:n eller radion på hela tiden. En rekommendation från WHO är därför att begränsa nyhetskonsumtionen till 1–2 gånger om dagen, på bestämda tider och från trovärdiga källor.

I tider av mycket hemmasittande är också rutiner viktiga. Det kan låta som en självklarhet att gå upp på morgonen och klä på sig, äta på regelbundna tider, undvika alkohol och att försöka träna, men det är lätt att glömma bort. Till min glädje märker jag att det är många som upptäcker naturens möjligheter genom att ta promenader och det går ju bra att göra så länge man håller avståndet till varandra. Alla har dock inte möjlighet eller ork att gå ut och för den som har svårt att komma ut kan jag tipsa om att en stor mängd träningsprogram i Yoga, meditation och andra träningsformer finns att tillgå via Youtube.

Fler medlemmar än vanligt hör av sig till RSMH med viktiga frågor som det inte alltid finns entydiga svar på ännu. Jag skulle önska att vi kunde ge svar på alla frågor nu, men ett viktigt sätt för mig och oss att visa omtanke just nu är att undvika att sprida oklar information eller desinformation. Vi återkommer i den takt vi har säkra svar på era frågor.

Sköt om er själva och varandra!

/Barbro Hejdenberg Ronsten


SVT censurerar kritik

Hannes 4När SVT1 sände den nyligen avslutade programserien Djävulsdansen, fann jag anledning att framföra kritik mot det valda perspektivet. Jag gick då in på SVT:s hemsida och chatten, som följde på varje avslutat avsnitt, och försökte där få svar på mina frågor. Under en timmes tid skickade jag mitt budskap säkert ett tiotal gånger, utan att det syntes i flödet. Däremot flöt det in en ström av nästan identiskt lika hyllningsinlägg, från kl. 22 till kl. 23. Givetvis utan belägg, anade jag ändå någon form av filtrering, eftersom det framstod som orimligt, att inte en enda chattare hade någon kritik att framföra.

Jag gav upp chatten som dialogkanal och fick i stället tanken att framföra kritiken på SVT:s Facebook-sida, där eventuell filtrering kan ske först i efterhand. I Djävulsdansens ”status” skrev jag ett inlägg med följande innehåll:

”Det är starkt och modigt av de berörda deltagarna i programmet att ställa upp inför hela svenska folket. Däremot kommer programserien som sådan att göra hundrafalt större skada än nytta för människor med psykisk ohälsa av framförallt dessa tre skäl:

1. Psykisk ohälsa mystifieras, som om det vore någon främmande demon som tar människor i sin besittning – eller kanske någon obegriplig fysisk sjukdom.

2. Perspektivet i programserien är extremt biologiserande. Ett rent medicinskt sjukdomstänkande och inte ett ord om psykosociala sammanhang – i direkt strid mot minst hundra år av väldokumenterade erfarenheter!

3. Synsättet att vi har ”normala” anhöriga, som drabbas av olyckan av en ”psykiskt sjuk” närstående, och där de anhöriga får tolkningsföreträde beträffande den gemensamma situationen, bidrar till en kraftigt förstärkt stigmatisering av människor med psykisk ohälsa. Det blir ett ”vi” (friska) och ”dom” (sjuka), fastän det helt saknas vetenskaplig grund för en sådan uppdelning.”

Inlägget kommenterades inte av SVT, men däremot av några andra deltagare. En av dem gav mig sitt helhjärtade stöd och berättade samtidigt, att ett kritiskt inlägg från honom tidigare hade blivit raderat. En annan deltagare hävdade bestämt att hon led av ärftlig, bipolär sjukdom och att hon var ”sjuk i huvudet”. Jag argumenterade emot med påståendet, att det saknas vetenskapligt stöd både för direkt ärftlighet och för att det handlar om någon form av hjärnsjukdom. En helt saklig argumentation, utan personangrepp eller något liknande. Trots det fann jag efter cirka ett dygn, att SVT hade dels blockerat mig från att göra fler inlägg och dels raderat mina tidigare inlägg.

Jag uppsökte då kommentarsreglerna på SVT:s Facebook-sida och fann följande text: ”Användare som vid flera tillfällen (och efter upprepade varningar) fortsätter att bryta mot våra kommenteringsregler kan komma att blockeras från sidan.” Det var alltså uppenbart, att även om jag skulle ha brutit mot någon av SVT:s regler, hade SVT själva flagrant brutit mot sin egen påföljdsordning. Efter min protest till SVT:s tittarservice fick jag mejl om att ”andra användare kände sig påhoppade och ifrågasatta”. Påståendet understöddes inte med något exempel eller saklig förklaring. Inte heller hävdes min blockering från Facebook-sidan.

Det hör till saken, att andra deltagare, som hade följt mina inlägg och den diskussion som följde, gav mig ett starkt stöd och krävde att blockeringen av mig skulle hävas. De möttes av tomma fraser som att ”det är jättefint hur du står upp för en annan person”, men lämnades utan sakliga förklaringar. Ett exempel på vad sådana deltagare skrev: ”Ni ska be den blockerade debattören om ursäkt! Och häva upp blockeringen. I det aktuella fallet har debattören inte brutit mot era regler vilket går att bevisa. Att undkomma ansvaret för ert övergrepp på det här viset är inte acceptabelt. Nu är det ni som gjort er skyldiga till just regelöverträdelse.”

Det hör också till saken, att en av deltagarna, som stod upp till mitt försvar, något dygn senare fick utstå grova personangrepp från en försvarare av programserien, utan att SVT:s moderator ingrep.

SVT är ett licensfinansierat public serviceföretag, som enligt avtalet med staten skall bedriva sin verksamhet med saklighet och opartiskhet. De skall dessutom värna demokratin och alla människors lika värde. I sina sociala mediekanaler bryter de grovt mot både avtalet med staten och de kommentarsregler de själva har satt upp. De ägnar sig dessutom åt censur av kritik mot deras programverksamhet. Det är på inget sätt acceptabelt!

/Hannes Qvarfordt


Scientologer! Vi undanber oss er hjälp!

Hannes 4Eftersom allt mänskligt umgänge och den mesta samhällsdebatten numera tycks försiggå i sociala medier på internet, kapitulerade jag för inte så länge sedan – efter många års motstånd – och började aktivera mig på Facebook. Jag sökte då bland annat diskussionsgrupper om psykisk ohälsa och psykvård och fann till min glädje en stor och dessutom öppen grupp med namnet Bättre vård för psykisk ohälsa. Jag skickade förfrågan om medlemskap och blev ganska omgående insläppt. Konstaterade snabbt att gruppmedlemmarna överlag var mycket psykiatrikritiska, vilket inte alls störde mig, eftersom jag själv är minst sagt kritisk till dagens pillerpsykiatri. Kanske en aning mer reserverad kände jag mig inför de fullt utvecklade konspirationsteorier och new age-inspirerade alternativbehandlingar, som flitigt vädrades i gruppen. Diskussionerna flöt dock på utan större konfrontationer – till dess jag råkade påpeka att en länkad text härrörde från Scientologernas ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR). Jag fick genast en påstötning från en av gruppadministratörerna, om att ”religion” inte fick diskuteras i gruppen. Snart började jag märka att vissa inlägg inte längre syntes för mig, och några scientologi-kommentarer senare blev jag utestängd från gruppen.

Efter en del googlande – och ett tips från RSMH Skåne! – kunde jag konstatera att det fanns ett tydligt samröre mellan gruppens administratörer och Scientologerna. Detsamma gällde två andra diskussionsgrupper, som – tillsammans med den grupp jag hade ingått i – bildar den så kallade Treklövern. De var Stoppa psykiatrins övergrepp nu och Vi som inte tycker om elchocksbehandling, ECT!. Grupperna är mycket stora. Den jag själv deltog i har över 7000 medlemmar! I gruppbeskrivningarna sägs det att de är ”politiskt och religiöst obundna”. Det är uppenbart att det stora flertalet medlemmar inte har en aning om administratörernas nära band till Scientologerna. De är helt enkelt förda bakom ljuset.

Så här långt kommen i min redovisning vill jag gärna göra klart, att mycket av den kritik Scientologerna framför mot psykiatrin både är saklig och välgrundad. Bekräftelse för det påståendet kan man få genom att studera de granskningar av psykiatrin och läkemedelsindustrin nordiska Cochrane-institutets chef, Peter C Gøtzsche, nyligen har publicerat. Man skulle ju då kunna tycka att det är alldeles utmärkt att vi får Scientologernas hjälp att avslöja denna korrupta bransch. Det vore det, om Scientologerna själva vore en öppen, demokratisk och etiskt pålitlig organisation. Den ligger emellertid mycket, mycket långt från den beskrivningen. Vi har att göra med en sluten, hierarkiskt uppbyggd och pseudoreligiös sekt, med dold agenda och egna intressen inom området psykisk ohälsa. Den binder medlemmar till sig genom skuldsättning och den trakasserar avhoppare. Man bör akta sig för att gå i förbund med en djävul för att fördriva en annan!

Den psykiatrikritik och de förskräckliga patienterfarenheter, som kommer fram i de ovan nämnda Facebook-grupperna, måste få möjlighet att komma till uttryck genom seriösa och etiskt hållbara kanaler. En möjlighet är att RSMH startar egna, särskilda patienterfarenhetsgrupper, där alternativ till dagens pillerpsykiatri kan diskuteras – och där Scientologerna, andra sekter och deras förespråkare uttryckligen är portade. Skall vi få hjälp av stora, svenska och internationella auktoriteter, för att i grunden reformera dagens psykiatri, måste vi hålla rent från psykiatrikritikens dödgrävare och vrida den här viktiga frågan ur deras händer.

/Hannes Qvarfordt


Hoppfullt om metoder för minskat tvång

Jimmieblogg2Igår deltog jag i konferensen Visa vägar på ABF-huset i Stockholm som arrangerades av NSPH i samarbete med en rad andra aktörer ”om hur engagemang och egen erfarenhet av psykisk ohälsa och funktionsnedsättning kan bli utgångspunkt för utveckling av individer och organisationer”.

Dagen inleddes med ett tal av PRIO-samordnare Anders Printz och fortsatte sedan bland annat med en paneldebatt ledd av Ing-Marie Wieselgren. Under eftermiddagen hölls parallella delseminarier varav ett handlade om så kallad självinleggelse. Det är en metod som använts på försök i Norge under en tid. Metoden går ut på att patienter ges möjlighet att lägga in sig själva frivilligt när symptomen blir så svåra att det inte går att vara hemma längre.

Försöket med självinleggelse, eller brukarstyrda platser, har omfattat patienter som varit inlagda vid upprepade tillfällen tidigare. De har tillsammans med vården upprättat ett kontrakt som gett patienten möjlighet att lägga in sig själv. Försöket har gett mycket goda resultat och tvångsåtgärderna för gruppen som ingått i försöket har minskat med 90 procent!

I Norge planerar man att sprida självinleggelse till hela landet. Förhoppningsvis kan metoden spridas också till Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid. Tillsammans med andra lovande arbetssätt som till exempel ACT-team, som redan finns på flera håll i landet, skulle självinleggelse eller brukarstyrda platser kunna resultera i en avsevärd minskning av tvångsåtgärder och mänskligt lidande.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Studierna ökar inom RSMH!

Jimmieblogg2För en tid sedan skrev jag här på bloggen om svårigheterna som följer av att många människor med psykisk ohälsa inte har tillgång till Internet. Detta är verkligen ett bekymmer för många och det är därför extra glädjande att se RSMHs studiestatistik för år 2012. Av ca 130 föreningar har hela 93 stycken haft någon form av studieaktivitet och vi ökar alla former av folkbildningsverksamhet, såväl studiecirklar som föreläsningar och annan folkbildning. Och den verksamhet som verkligen ökat är just studiecirklar i data. Under 2012 har ett projekt för datastudier pågått inom organisationen vilket lett till många cirklar i datoranvändning och Internet som verktyg genomförts på flera platser runt om i landet.

Studieverksamheten genomförs i samarbete med folkhögskolor och med ABF-avdelningar runt om i landet. Från RSMHs sida vill vi rikta ett tack till de som stöttar våra föreningar i sin studieverksamhet. Men jag vill också passa på att uppmuntra RSMHare att fortsätta folkbilda sig. Och har ni inte kommit igång ännu är det bara att sätta igång. Kontakta den lokala ABF-avdelningen för starthjälp.

En folkbildande vår önskar jag er!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Tillgång till Internet, en demokratifråga

Jimmieblogg2Idag är tillgång till Internet en förutsättning för att kunna vara en delaktig samhällsmedborgare. Så gott som alla viktiga servicefunktioner har gått över till nätet. Banker, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, biljettbokning och nyhetsmedier är bara några av som i allt högre utsträckning har nätet som sin viktigaste kommunikationskanal. Även vårt sociala liv sker i allt större utsträckning via nätet. Och har du inte en e-postadress är det mycket information du inte kan få över huvud taget.

För de flesta svenskar är livet utan Internet helt otänkbart och när nätet släcks tillfälligt blir många också minst sagt ifrån sig. Reaktionerna kan tyckas överdrivna, för visst klarar vi en dag utan Twitter, Facebook eller för all del även försäkringskassans service på nätet. Men att en del människor helt lämnas utan möjlighet till uppkoppling är ett allvarligt demokratiproblem. För de människorna finns. Det är bland annat de som av olika anledningar är beroende av försörjningsstöd. I normen för försörjningsstöd ingår inte bredbandsuppkoppling. Fast telefon ingår, men inte bredband, trots att det sedan flera år för de flesta människor finns ett betydligt större behov av Internet än en fast telefon.

Men att inte ha tillgång till nätet är inte bara en ekonomisk fråga utan även en kunskapsfråga. De flesta människor som är i medelåldern idag har lärt sig att använda datorn och Internet i arbetslivet. Utan tillgång till arbetslivet har du heller inte tillgång till mycket av den kunskap som kan tyckas vara sekundär på jobbet, men så viktig för att kunna vara samhällsmedborgare fullt ut.

RSMHs medlemmar står många gånger långt från arbetsmarknaden och är också beroende av försörjningsstöd. Därmed har man varken tillgång till tekniken eller till kunskapen som krävs för att hantera den. Genom bland annat det IT-projekt som RSMH bedrivit under ett år vet vi att kunskapstörsten och efterfrågan efter datorer med Internetuppkoppling är skriande på många håll inom organisationen.

Att bredbandsuppkoppling (och en dator) ska ingå i normen för försörjningsstöd är ett litet steg på väg mot ett mer jämlikt digitalt samhälle.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Relaterade artiklar:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/manga-stalls-utanfor-det-digitala-/

http://computersweden.idg.se/2.2683/1.492656/inget-socialbidrag-for-uppkoppling


Att inte bedömmas efter sitt yttre

Tyvärr uppfattas människor med psykisk ohälsa som ganska asociala, det är en känsla som vi även upplever själva. Dessutom känns det ofta jobbigt att tvingas umgås med folk på grund av alla tillhörande sjukdomsbilder, som gör sig mer påminda då. Att känna sig iakttagen, bli missförstådd/misstolkad samt ofrivilliga skakningar på grund av biverkningar. Eller att inte kunna föra ett vettigt samtal  på grund av  inre tankestörningar, paranoida tankar mm. Samtidigt som man inte heller mår så bra av att hela tiden vara ensam i lägenheten. Det kan lätt utvecklas till en ond cirkel.

Vad som fungerar bra däremot, är dessa cyber-sammankomster på internet, där likasinnade träffas på egna/lika villkor. Man lämnar ut sig precis så mycket eller lite som man själv vill. Man bestämmer själv vad man vill säga och vilken tid på dygnet man vill säga det. Det känns tryggt att inte bedömmas bara efter sitt yttre.

Kai Chau


Äntligen datorer

I många år har jag drivit frågan om stöd till dator och internetuppkoppling som handikappersättning av Försäkringskassan eller som försörjningsstöd av Socialtjänsten. Så det var mycket glädjande att läsa att det nu blir verklighet i Härnösand. Äntligen en seger för oss med psykiska funktionsnedsättningar som inte har råd med så grundläggande och viktiga hjälpmedel som dator och uppkoppling till nätet. Tänk att en så självklar sak ska vara svår att få igenom i hela landet.

Surfa lugnt!

/Khai Chau