Samverkan till döds (del 2)

Hannes 4I februari 2013 skrev jag ett blogginlägg om fördelar och risker med samverkan med andra organisationer inom en paraplyorganisation. Inlägget var betitlat ”Samverkan till döds”, och på förekommen anledning vill jag nu återkomma jag till ämnet. Skälet är den utveckling som har skett inom nätverket NSPHiG i Göteborg och som tycks vara förestående också inom samverkansorganet NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) på det nationella planet.

För att verkligen fungera som röst åt psykiatrins brukare, bör ett samverkansorgan för sådana åtminstone domineras av just brukare och brukarstyrda föreningar. Såväl NSPH som NSPHiG består emellertid av en brokig skara organisationer, med mycket varierande anknytning till brukarrörelsen. I NSPH har vi t.ex. den i och för sig förträffliga verksamheten Sveriges Fontänhus, som dock inte är någon brukarförening, utan ett riksförbund av huvudsakligen stiftelser. Flera av de övriga föreningarna är helt eller delvis styrda av anhöriga och företräder därför främst deras intressen. Dessa föreningar baserar sig ofta på biopsykiatrins diagnoser och de ställer sig därför också lojala till det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa. Det behöver inte nödvändigtvis finnas en motsättning mellan brukares och anhörigas intressen, men det går heller inte att bortse från att en sådan motsättning ibland föreligger. Jag har skrivit även om den saken tidigare.

Inom NSPHiG fanns, tills nyligen, två stiftelser representerade, och fortfarande finns den rena Anhörigföreningen Göteborg och Suicidprevention i Väst (SPIV) med i medlemsregistret. Den senare organisationen är ett samarbete mellan olika offentliga aktörer, i suicidpreventivt syfte, och därmed på inget sätt en brukarförening. Vid vårens årsmöte i NSPHiG motionerade SPIV om att associerade föreningar inte längre skulle få förekomma i nätverket, därför att det, enligt dem, ”skapade otydlighet om rösträtt/ansvar och intern kommunikation”. Motionen gick igenom och i ett slag uteslöts därmed de båda stiftelserna och ytterligare fyra, associerade föreningar, däribland de båda lokala RSMH-föreningarna! (Min egen tolkning är att bakgrunden till motionen var ett behov hos nätverksledningen att tysta återkommande, intern kritik från framförallt de associerade organisationerna.)

Händelserna inom NSPHiG har blivit möjliga, därför att nätverket för några år sedan ombildades till en självständig förening, där beslut kan fattas av en majoritet av medlemsorganisationerna. Det innebär att majoritetsuppfattningar – till exempel just det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa – kan köra över avvikande minoritetsuppfattningar inom nätverket. Socialpsykiatriska synsätt, av det slag RSMH representerar, kan enkelt tillintetgöras, när nätverket inte längre måste tala för samtliga sina medlemsorganisationer. Misshagliga föreningar kan också enkelt uteslutas ur gemenskapen, så som skedde vid NSPHiG:s senaste årsmöte.

I skrivande stund planerar även det nationella samverkansorganet NSPH att ombilda sig till självständig förening, sannolikt med en verksamhet baserad på majoritetsbeslut. Medlemsorganisationer med uppfattningar, som inte går i linje med huvudfåran inom nätverket, kommer därmed att marginaliseras eller helt förlora sitt inflytande. Min mycket starka rekommendation är därför att RSMH motsätter sig en föreningsbildning eller i varje fall kräver att beslut fattas i konsensus. Nätverket skall bara driva frågor, som samtliga medlemsorganisationer kan ställa sig bakom! Om en självständig förening, stödd på majoritetsbeslut, trots allt bildas, bör RSMH begära utträde för att i stället driva sina frågor på egen hand. Det behövs en stark, brukarförankrad och socialpsykiatrisk röst i den svenska psykiatridebatten!

/Hannes Qvarfordt

Fotnot: Ett inlägg i RSMHbloggen uttrycker normalt skribentens egna åsikter, om det inte är undertecknat med officiell befattning inom RSMH. För säkerhets skull vill jag ändå förtydliga, att jag här endast förmedlar mina personliga uppfattningar i den här frågan.


Utöka demokratin för oss med psykisk ohälsa

JimmieTrevett-leende-beskurenI början av veckan kom Demokratiutredningens slutbetänkande. Där går det att läsa att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att undersöka i vilken utsträckning personer med psykiska funktionsnedsättningar är politiskt aktiva mellan riksdagsvalen. Det är positivt att detta utreds.

Men vi anser att det också bör göras en bredare kartläggning. För röstdeltagandet hos personer med psykisk funktionsnedsättning har inte undersöktes sedan valet 2006, bortsett från en studie om personer med svår ängsla, oro och ångest, vars valdeltagande undersöktes 2014. De röstade i lägre grad än befolkningen i övrigt och troligt är att det gäller även för personer med andra typer av psykiska funktionsnedsättningar. Åtminstone var det så för tio år sedan. Men det kan ha skett förändringar, kanske till det ännu sämre. Och det behövs undersökas och motverkas.

Dessutom borde Myndigheten för delaktighet få i uppdrag att utreda hur ökad politisk delaktighet kan stimuleras bland våra grupper. Människor kan behöva stöd, till exempel en stödperson som följer med en till vallokalen. För en person med svår synnedsättning är det självklart med ledhund och andra hjälpmedel. En person som är rörelsehindrad kan behöva en rullstol eller permobil. Men samhället tycks ha lätt att glömma bort att någon med ångest, social fobi eller psykos också kan behöva hjälp för att utöva sina demokratiska rättigheter.

Myndigheten för delaktighet bör även titta på villkoren för dem som vårdas under tvång eller som bor på boende. Hur underlättar samhället röstdeltagandet där?

Till syvende och sist handlar det om demokrati. Vill vi att alla ska göra sin röst hörd?

Ja! säger vi på RSMH.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Lyckad dag i Radiohuset

bild-public servicePå den statliga brittiska kanalen BBC jobbar de hårt med att få in ett mångfaldsperspektiv, och rekryterar aktiv personer med funktionshinder. Det fick jag höra den 1 oktober när jag deltog på årets möte mellan organisationerna inom Handikappförbunden, där RSMH ingår, och public service, alltså Utbildningsradion, UR, Sveriges Television, SVT, och Sveriges Radio, SR.

Elonka Soros från BBC´s avdelning Diversity, Inclusion och Succession berättade om BBC´s strategiska arbete med mångfald, spegling, talang och rekrytering. Tanken är att personer med funktionsnedsättningar både ska jobba på BBC och synas och höras i etern, till exempel som skådespelare eller som experter i olika ämnen.

Bland annat pratade Elonka Soros om att det är viktigt att cheferna och alla anställda blir medvetna om sina omedvetna fördomar. Alla har sådana fördomar mot människor som inte är precis som dem själva, och det gäller att få insikt om dessa tankar för att sedan kunna tänka annorlunda. Annars finns risken att alla som anställs är precis som chefen, vilket i sin tur leder till en brist på mångfald i programmen. I de fall då andra grupper ändå tas in riskerar de att gestaltas stereotypt, om det inte finns personer på arbetsplatsen som kan tillfrågas om hur dessa framställs.

Det är ju mycket lovvärt initiativ för BBC tänker nytt och det visar att personer med funktionsnedsättningar är minst lika bra arbetskraft andra. Dessutom kan vi tillföra en dimension som ofta glöms bort, vilket är väldigt viktigt.

Men frågan är ändå om vår grupp är lika aktuell för rekrytering som de med fysiska funktionsnedsättningar. Detta med tanke på hur det ser ut på arbetsmarknaden i övrigt.

Endast 10 procent av personer med svårare psykiska funktionsnedsättningar har traditionellt arbete. Det är alltså mycket svårare att få jobb för oss än för personer med fysiska funktionsnedsättningar.

Vi ställde frågan och fick då till svar att de räknade in oss i gruppen med osynliga handikapp, så de tänkte på oss. När vi ställde frågan igen angående rekrytering av den egna personalen tog Elonka Soros upp att de hade en anställd reporter som vågade säga att hon var väldigt trött på morgonen, troligtvis på grund av sin medicinering, och därför fick ta ett kvällspass. De lät ju också bra att kunna ha ett så öppet klimat att det går att prata om sådana saker, men huruvida de aktivt söker upp folk med psykisk ohälsa för att jobba på BBC kändes ändå inte riktigt klarlagt.

Vad som däremot blev tydligt var att RSMH vann en tävling! Paulina Tarabzcynska, ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse, hade några veckor tidigare varit med i en workshop som gick ut på att ta fram idéer till ett program, som kan sändas i radio eller tv. Hennes idé gick vidare till finalen som alltså var i samband med Public Service galan. Och det visade sig att hennes förslag vann! Programidén heter ”Länge leve livet” och ska vara ett program som riktar sig till barn och unga om hur man hanterar svåra situationer i livet. Programmet börjar med en sketch som spelar upp en svår livshändelse, till exempel att en anhörig har begått självmord, sedan samtalar några barn eller unga med en filosof om hur det går att hantera den situationen.

Det var jätteroligt och glädjande att en av de våra vann tävlingen! Nu håller vi tummarna för att programmet blir verklighet.

Vi är verkligen stolta!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

Här kan ni se en video på när Paulina Tarabczynska vinner priset:

bild 3

 


Folkföraktet breder ut sig på borgerliga ledarsidor

Hannes 4Sjukskrivningarna har åter börjat öka i Sverige och kostnaderna i sjukförsäkringen förväntas stiga dramatiskt de kommande åren. Det väcker självklart frågor om orsaker och om hur de ökande ohälsotalen skall kunna hejdas. Den i brist på belägg avsomnade hetsjakten på sjukskrivna från mitten av 00-talet börjar åter vakna till liv. I förtruppen återfinner vi de stora, borgerliga dagstidningarnas ledarredaktioner.

Främst i ledet går, precis som tidigare, Dagens Nyheters Hanne Kjöller. I många år har hon förfasat sig över att människor tillåts sjukskriva sig för, i hennes ögon, inbillad eller försumbar ohälsa. Så här skrev hon i en ledarkrönika den 20 augusti i år, till stöd för moderaternas förslag om en ny karensdag efter 14 dagars sjukskrivning:

”Den som ligger i respirator på intensiven kommer inte tillbaka till jobbet snabbare.

Men det är en minoritet av de försäkrade som har en sådan glasklar sjukdomsbild. Varierande grad av värk och psykisk ohälsa utgör lejonparten av alla fall.”

Uppenbart anser Hanne Kjöller, att människor med värk eller psykisk ohälsa behöver en ekonomisk piska för att ta sig tillbaka till jobbet, till skillnad från den som ligger i respirator.

Den 24 augusti skriver Susanna Birgersson följande i Göteborgs-Posten:

“Kostnaden för sjukpenningen ökar med flera miljarder varje år. 2014 kostade försäkringen 27,5 miljarder, 2018 beräknas den kosta 40 miljarder. Och det i landet där folkhälsan ständigt förbättras och livslängden stiger.”

Som folkhälsomarkörer brukar barnadödlighet och medellivslängd användas som viktiga mått, eftersom de helt enkelt är mätbara. Dessa mått kan emellertid inte på något säkert sätt fånga in psykisk ohälsa, och Susanna B visar, i likhet med Hanne Kjöller, att hon rätt och slätt misstror psykisk ohälsa som sjukskrivningsorsak. Därutöver gör hon en avsiktlig övertolkning av vår förbättrade folkhälsa. En nyligen gjord studie visar nämligen att många av åren i våra förlängda liv framlevs i ohälsa.

Naomi Abramowicz menar i en ledare i Göteborgs-Posten den 2 oktober att ”Sverige går en sjuk framtid till mötes”. Den sjukskrivna framtiden beror i hennes ögon inte på ökande ohälsa, utan på att den bortre tidsgränsen för sjukförsäkringen skall tas bort. Ett skäl till att tidsgränsen behövs är, säger hon:

”Patienterna begär att bli sjukskrivna och de konflikträdda läkarna vågar inte säga emot.”

Någon tanke om att patienterna kan ha goda skäl för att begära sjukskrivning tycks inte föresväva henne. Inte heller att de sjukskrivande läkarna kanske inte är konflikträdda, utan gör en professionell bedömning. Vidare skriver hon att:

”Kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män och det blir ännu tydligare vid familjebildande. Många menar att det beror på att kvinnor tvingas ta ett större ansvar i hemmet än män. Det må så vara. Men det borde innebära att andra länder som är betydligt mindre jämställda än Sverige skulle dras med skyhöga sjuktal, vilket inte är fallet.”

Jaså? Varför borde det innebära det? Sysselsättningsgraden är mycket högre bland svenska kvinnor, än bland kvinnor i t.ex. det kontinentala Europa. De både förvärvsarbetar och dubbelarbetar därmed mycket mer än sina systrar i Europa. Dessutom har vi i Sverige världsrekord i ensamhushåll, dvs. väldigt många av våra förvärvsarbetande kvinnor är också ensamstående mödrar, vilket naturligtvis ökar belastningen!

I brist på hårda fakta kring varför ohälsotalen ser ut som de gör i Sverige, kan vi alla bara spekulera och framföra hypoteser. Det intressanta med de borgerliga ledarskribenterna är deras förkärlek för de mest cyniska och folkföraktande tolkningarna av vad som kan ligga bakom. Hur skall vi tolka den förkärleken?

/Hannes Qvarfordt


Att välja bort ett val

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmote Då var strejken, förlåt nyvalet, avblåst och parterna, förlåt partierna, skakat hand på det nya avtalet om, ja om vad exakt? Från polarisering till samförstånd bakom lykta dörrar i mörkaste midnattstimme, när bara tomten var vaken, har något för de inblandande partitopparna klarnat. Riktigt vem som följt vems stjärna är dock mindre klart.

En sak är dock otvetydig. De svenska väljarnas demokratiska mandat från i höstas kvarstår och den parlamentariska förvirring som följde ska nu adresseras av de etablerade fyra Allianspartierna och de två regeringspartierna. En minoritetsregerings handlingsutrymme ska bli större. Vidare ska uppenbarligen Sverigedemokraterna isoleras och mycket av de politiska prioriteringarna i vårt samhälle kommer att först manglas i kabal – partitopparna emellan ­– innan vi enkla medborgare kommer att få se vart vår röst förde Sverige.

RSMH väntar fortfarande på att de inspel som gavs i Stefan Löfvens regeringsförklaring om ett bättre liv för den med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa ska kläs i praktisk politik. En politik som gör skillnad för verkliga människor som idag utförsäkras i väntan på adekvat och samordnad rehabilitering, lever på försörjningsstöd i väntan på omprövning av Försäkringskassebeslut, aldrig får fotfäste på arbetsmarknaden eller i arbetslivet knäcks av en orimlig psykosocial arbetsmiljö. Om det blir socialdemokrater och miljöpartister som tar ansvar för detta eller andra har vi inga preferenser i.

Men, de marginaliserade som fortfarande lever på undantag efter Alliansens ”nödvändiga och riktiga reformer” och de som de föregående mandatperioderna fått ansluta sig till dem får inte kompromissas bort i ett parlamentariskt svälta-räv-spel i de högre moraliska sfärerna. Nyval eller icke nyval, något behöver göras för att ge faktisk rehabilitering och inte bara kedjor till människor som vill, men ännu inte kan försörja sig själva genom arbete. Sverige har inte råd att välja bort dem.

/Jimmie Trevett,

Förbundsordförande, RSMH


Självvald inläggning

fredrikNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.

Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.

Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.

Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.

Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.

Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!

/Fredrik Gothnier


Är tretton procent av svenskarna rasister?

Hannes 4Frågan är förstås omöjlig att svara på. Det kan nog dessvärre vara fler, men det kan också vara färre. Sverigedemokraternas valresultat bör dock inte självklart tolkas så som min rubrik antyder. Mycket talar för att en stor andel av väljarna snarare vill uttrycka allmänt missnöje med att de etablerade partierna över huvud taget inte har velat möta den oro och de konflikter, som en stor invandring kan medföra. Självklart innebär den i första skedet kostnader för landet, och självklart kan den ge grund för ”friktion” mellan människor med väldigt olika kulturell bakgrund. Den verkligheten bör givetvis inte förnekas eller ignoreras, eftersom det snarare ökar både motsättningarna och politikerföraktet, än tvärtom.

Vad som är viktigt att peka på är förstås vad alternativet till en generös flyktingpolitik skulle vara. Skall vi av bekvämlighetsskäl stänga dörrarna för människor som flyr för sina liv eller från dödlig misär? Hur formar en sådan hållning oss som människor och moraliska varelser? Kan man vara humanist gentemot vissa människor, om man inte är det mot andra? I mina ögon är det omöjligt, eftersom man då ger människor olika värde.

Sverigedemokraterna rider på människors oro för att kostnaderna för invandringen skall tränga ut välfärden för behövande bland etablerade svenskar (exempelvis människor med psykisk ohälsa). För att inte förstärka oron och öka motsättningarna är det därför oerhört viktigt att man försöker möta alla svaga gruppers behov, såväl invandrares som barns och äldres, sjukas och arbetslösas. Då duger det inte med en politik som ökar klyftorna i samhället! Välviljan gentemot flyktingar är beroende av att utsatta grupper bland etablerade svenskar inte känner sin egen situation hotad, samtidigt som de kan konstatera, att bättre bemedlade medborgare får sina privilegier ytterligare förstärkta.

I ett längre perspektiv vet vi att invandringens ekonomiska nettoeffekt är positiv. För att inte tidsspannet till att den situationen inträder skall bli för långt, och i många människors sinnen utmanande, är det också oerhört viktigt att flyktingarna så snabbt som möjligt kan lära sig svenska, få egen bostad och komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Här har samtliga kommuner(!), staten, näringslivet och vi alla ett stort, gemensamt ansvar att hjälpa till. Om detta kan ske i god ordning rycks grunden för segregation och motsättningar undan.

Vi bör givetvis också stå upp för jämställdhet och demokratiska värderingar. Varhelst andra föreställningar dyker upp, vare sig de kommer från främlingsfientliga partier, religiösa fundamentalister, etablerade svenskar eller invandrargrupper, bör de bemötas med debatt och sakliga motargument. Annars finns det risk att landet faller isär och mörkare krafter tar över.

/Hannes Qvarfordt