Vårt Kvalitetsdokument

khai-bild-bloggI dagarna kom RSMHs nya kvalitetsdokument: ”Kvalitet på Dina villkor!”. Jag tänker här dela med mig några av mina synpunkter…

1. Hjälpmedel. Det är ett av mina favoritämne. Ordet hjälpmedel kanske får oss att i första hand tänka på fysiska hjälpmedel, som krycka eller rullstol och dylikt…fast här handlar det mer om så kallade Kognitiva hjälpmedel. Ett av dem är till exempel Bolltäcke, som jag (nästan) var först i Sörmland med att få beviljat av landstinget. Det är viktigt, att först och främst, informera allmänheten, om att dessa hjälpmedel finns, annars kan man ju inte ansöka dem. Sedan har vi detta med att det är olika från landsting till landsting, vilket är synd. Vårdguiden 1177.se har ett omfattande register med exempel på hjälpmedel.

2. Meningsfull daglig sysselsättning. Det är ett välkänt begrepp, sedan lång tid tillbaka. Men hur funkar det i verkligheten? Mina egna erfarenheter, från 90-talet och fram till ganska nyligen, säger mig att det funkar sådär… för mig personligen har det blivit att den bästa platsen för detta ändamål faktiskt är på RSMHs lokal! På något sätt så har det bara blivit så. Ibland har det handlat om ekonomiska resurser, för övrigt, men här tror jag faktiskt att det beror på själva atmosfären, attityden, som oftast är varm och hjärtlig.

3. God levnadsstandard/försörjning. Pengar är viktigt för alla människor och så även för oss. Men ändå så hamnar vi längst ner, i samhällstrappan, när det gäller privatekonomi. Många med mig, får kämpa varje dag, med att räkna på kronor och öre – samtidigt som vi försöker bemästra våra grundproblem.

Länge har jag kämpat och undrat varför inte så kallad Handikappersättning skulle kunna beviljas mig – eller tvärtom, varför inte jag uppfyller kraven för att få det. Det är ju solklart att Försäkringskassan måste ta hänsyn till hela min livssituation och mina psykiska funktionsnedsättningar, som inte är att jämföra med fysiska handikapp. Har även överklagat mitt avslag ända upp till Regeringsrätten och fått Nej.

Till sist, ta och läs dokumentet.

Vi möts

/Khai Chau


Meningen med Ångest?

anna i
Mina första minnen av svår ångest är från femårsåldern. Ordet ångest fanns då inte i mitt ordförråd utan jag sade att jag hade dåligt samvete. En känsla av skuld och oro som var mer än jag kunde bära. Sen dess har den känslan varit en ständig följeslagare. Det finnas varken vän eller man som följt mig så nära genom åren.

Min terapeut pratar att olika jobbiga känslor är en rest från människans tidigaste liv här på jorden. Rädsla är till exempel ett sätt att mobilisera kraft för stenåldersmänniskan att försvara sig mot vilda djur. Enligt den teorin fyller säkert ilska och flera andra känslor en liknande funktion.

… men ångest…

Lite ångest, mer det jag kallar oro, kanske kan sätta sprätt på systemet och vara till nytta i skarpa lägen men… När man har stark ångest blir ju de flesta vettiga egenskaper på något vis satta ur funktion. Hur kan det komma något bra utav det? Jag kan inte tro att en stenåldersmänniska som sitter på en sten gungandes fram och tillbaks helt uppfylld av ångest kan bidra till människans överlevnad. Jag kan inte heller tro att samme pälsklädda person gör någon nytta när han springer runt och hyperventilerar i en panikångestattack som eventuellt slutar med att han tuppar av bredvid lägerelden.

Den här stackars stenåldersmannen har ju inte som jag möjlighet att spela musik i hörlurar. Visserligen spelar jag alldeles för högt. Effektivt mot ångest men alls inte lika bra för öronen.Det stenåldersmannen och jag har gemensamt är möjligheten att röra på oss, han springer förmodligen, jag går så fort jag förmår. När ångesten är för svår är det omöjligt att vara stilla.

Jag bor centralt och det verkar ju lite konstigt med en äldre kvinna som ständigt ränner runt i stan med hörlurar tittandes ner i marken och flaxande med händerna. Har försökt med gåbandet  jag har hemma i vardagsrummet men det är inte samma sak, man kommer ju ingenstans , så det är bara att flaxa på.

Nu när det är sommar kan jag gå på en strandpromenad med många motionärer och där avviker jag inte alls men när det blir vinter och snö då får jag hålla mig till mer centrala gångvägar. Egentligen bryr jag mig inte alls om vad folk tycker. Det är det som är så bra med att bli äldre. Jag gör precis som jag känner och vill så får andra göra detsamma.

Lev och låt leva. Man har rätt att vara sig själv även om det innebär att man inte är som alla andra. Alla andra, vem är förresten som alla andra. Vi har alla våra egenheter. Somliga jobbar bara stenhårt för att dölja det. För att återgå till ångestens betydelse i evolutionen så blir jag inte klokare.

Får nog lämna ämnet och fundera på annat.

På återkommande.

/Anna Isaksson


Anna Isaksson

anna i

Jag är 62 år, har 3 barn, 2 barnbarn, ett litet bonusbarnbarn och ytterligare två fyrbenta lurviga barnbarn. Jag har alltså mycket att vara tacksam för här i livet. Jag bor sedan många år i Piteå. Jag har en bipolärdiagnos med svår ångest, men har också jobbat som skötare inom vuxenpsykiatrin i nästan 30 år.

Jag tycker om att vara ute i naturen. Det finns inget så underbart som att vara uppe på kalfjället gärna i västra Jämtlands fjälltrakter. På den tiden det begav sig plockade jag massor med bär. Numer kan jag varken gå till fjälls eller plocka bär men jag tror att jag en dag sakta men säkert ska vandra högt upp ända till kalfjället. Promenera i skog och mark går bra om det inte är alltför svår terräng och det är för mig bättre än vilken medicin som helst. Jag tycker också om att måla möbler och ikoner.

Skriva är något jag alltid tyckt om. Vad jag kommer att blogga om är lite osäkert, men: Det dagliga livet, hur man fixar det. Bra saker och jobbiga. Utanförskap, främlingsfientlighet. Hur det kan vara att vara både personal och patient. Bemötande både inom och utanför psykiatrin. Det kan också handla om hur det kan vara att växa upp med en missbrukande mamma. Förlåtelse och acceptans, vad är det och är det möjligt? Nej nu får jag sluta, jag skrämmer bort eventuella läsare.

Det blir i alla fall en blandning av ljus och mörker, glädje och allvar.

/Anna Isaksson

 

 


Ofullkomlighet

Helena-blommor-större-beskurenOfullkomlighet. Ja vi är på en evig resa. Därför blir det ofullkomligt. Vi drivs framåt av nyfikenhet och självbevarelsedrift. Vi tror att vi ska bli klara men det blir vi aldrig, verkar det som. Det är ett enda skådespel. Stunden kan vara högtidlig. Stunden kan vara skräckfylld. Däremellan leker den gråskalan med oss. Se där nu smög sig tankfullheten in en liten stund.

Vi tänker på det som vi får uppleva. Vi drömmer om det vi vill få uppleva och som kanske inte går. Vi kastas hit och dit. Vi kämpar för att smälta in. Resan fortgår och man är en del av den. Även fast det kanske inte känns så.

Detta eviga tålamod jag måste tvinga mig till. Vill helst ofta försvinna för jag tycker inte det är perfekt som det är. Då kan det lika gärna vara. Gömmer mig under täcket någon dag eller två till dess jag inser att det går inte att smita från livet. Skit också, jag måste kämpa vidare. Det är som en djurfålla. Framåt framåt, även fast allt inte är fullkomligt, så måste jag fortsätta att leva ändå. Massa saker är ouppklarade och ogjorda och det stressar min hjärna. Får ofta panik.

Någon sade: Vad vore människan utan sina problem… Och det ligger paradoxalt något i det. För även om jag hatar problemen, vad skulle tvinga mig framåt om jag inte hade dem att lösa, ha ha.

Jag måste återkomma till acceptans som jag skrivit om tidigare. Hur viktigt är inte detta. Smärtan uppstår när man tycker det borde vara på ett annat sätt än det är. Men jag är ju så jädrans envis och har väldigt svårt för att släppa mitt ideal. Blir så förbannad när saker inte är som de borde…Att släppa det som jag inte kan göra något åt är för mig näst intill omöjligt. Grrrr.

Skriver snart igen,

Helena


Kvalitet på dina villkor!

Jimmieblogg2

Igår fick jag RSMH:s verktyg för granskning av vård och samhällsservice i min hand. Det är tredje reviderade upplagan som antogs i maj som nu kommit från tryckeriet. Dokumentet heter: ”Kvalitet på Dina villkor!”. Och är ett av RSMH:s arbete för att brukarinflytande ska bli något mer än bara en monolog från vård- och stödgivare. Det måste bli en förändring på att människor med allvarlig psykisk ohälsa har 15-20 år kortare livslängd.

Vi vill se ett mer aktivt brukarinflytande och därför har vi sedan ett par år arbetat med att ta fram dessa kvalitetsmått på de verksamheter och stödinsatser som vi brukare möts av. Cirka 300 brukare och RSMH-medlemmar har varit med om att diskutera vad livskvalitet är och hur verksamheter och stöd behöver förändras.

När jag själv har varit ute i landet och diskuterat dokumentet är ett kapitel som väckt stort intresse: Rätten till ett eget hem. Det har också varit glädjande att många verkar vilja starta studiecirklar kring material. Det finns också en studieplan framtagen som hjälp för detta.

Kvalitetsmåtten ska fungera som ett stöd för dig som representerar RSMH i brukarråd eller andra samverkansformer. De är också viktiga för att vi ska kunna samordna våra krav så att brukarinflytandet blir ett verktyg för att åstadkomma utveckling och förändring. Materialet har också väckt intresse hos politiker, tjänstemän och vårdgivare inom det psykiatriska området.

I denna upplaga har nya områden tillkommit och kvalitetsmått omformulerats och blivit fler. Tre kapitel om rättigheter enligt RSMH har också tillförts, nämligen: Rätten till ett eget hem, Rätten till en meningsfull sysselsättning samt Rätten till en god levnadsstandard.

Vi kommer att fortsätta utveckla dokumentet: ”Kvalitet på Dina villkor”. Vi tar gärna emot dina synpunkter och erfarenheter på hur dokumentet ska förändras, utvecklas och byggas ut till fler områden. Skriv till RSMH, Instrumentvägen 10, 126 53 Hägersten eller maila: rsmh@rsmh.se

Det är hög tid att vi flyttar fram våra positioner på brukarinflytandeområdet.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 


Trygga hemmiljöer

kaisvvAllting börjar i hemmet – är det inte så? Det är en ganska vanlig situation att så kallade hem/boende för psykiskt sjuka är under all kritik ”försummade”. När jag har det rörigt i huvudet, så brukar det bli rörigt runt omkring mig också. Och det gör ju saken inte bättre!

Ofta lever man ensamma och därmed upptäcks inte oredan/otrivseln lika lätt– men den finns där hela tiden.  Därmed är det också nästan självklart att det är dömt att misslyckas när man sedan ska ut i samhället och anpassa sig. Hur ska detta gå till, när man egentligen kommer ifrån ett trasigt hem?

Fast detta börjar redan på avdelningarna! Det går inte att jämföra miljön på en psykiatrisk avdelning med en somatisk avdelning. Alla som har varit på besök i båda miljöerna kan nog hålla med mig. En trygg hemmiljö är dessutom viktig ur vårdsynpunkt: om man några gånger gått ut i samhället och ”gjort bort sig”, så är det väldigt akut med en trygg hemmiljö att falla tillbaka på, vila sig i, gömma sig från resten av världen för en stund i alla fall. Istället för att ta raka vägen tillbaka till akutmottagningen. Det måste vara en mycket billigare och humanare och smartare lösning!? Men varför har ingen kommit på det förut.

/Khai Chau


Föräldrar till barn med psykisk ohälsa genomgår en process

annelisvvDet är en process som vi anhöriga går igenom och delar med andra anhöriga. Vi känner igen oss och har liknade erfarenheter. Genom att identifiera våra känslor och kroppsliga symtom så kan vi hantera vår situation mycket bättre. Vi hittar olika hanteringstrategier; hur vi skall bemöta vår påtvingade situation.  Det är viktigt att skriva upp mål för att se vad vi står idag och hur vi går vidare, så vi anhöriga inte fastnar i krisens olika faser såsom förnekelse, sorg, rädsla och ilska.

Kunskapen om krisens olika faser och den process som föräldrarna går igenom är obefintlig hos personal som skall hjälpa oss och våra barn. Personalen känner inte till hur stora påfrestningar det är att stötta ett barn med psykisk ohälsa och vad detta leder till. De förstår inte varför de träffar på så många arga och ledsna föräldrar, framför allt jobbiga mammor.

Personal inom kommun och landsting som arbetar med personer med psykisk ohälsa bör ställa sig frågan och ha kunskaper om:

Hur är det för föräldrarna till barn med psykiska eller fysiska funktionshinder?

Hur mycket kunskap finns i dag om den svåra process föräldrarna går igenom?

Hur ser denna kunskap ut?

Vad kan underlätta?

Vad kan försvåra?

Vilka faktorer är avgörande?

Vad är ett bra stöd?

Det är frågor som Berit Rausch, socionom/utbildare/handledare/förälder ställer och sammanställer i en läsvärd rapport som går att ladda ner på www.forumfunktionshinder.se.

/Anneli Westling