Har samhället råd med våldsverkare?

anne-sofie2FÄRGJag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.

Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.

Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.

Som reumatiker tar  jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.

Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.

Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.

Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.

De som har gett domarna, utredningarna, straffen  verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?

Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.

Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!

/Anne-Sofie Höij


Julen i mina sinnen

Ulrika Westerberg - beskuren störreJag firar inga jular. Tills i år.  Har undvikit dem de senaste åren för perspektivet på livet försvann efter en hjärnskakning, utmattning och depression.

Med kostomställningen i år och föreställningen att det bara är jag som kan göra mig frisk tror jag jag gav mig möjligheten att tillfriskna och bli stark nog att se på det liv jag haft.

Impulsen att vilja sätta upp julstjärnan som kom för en tid sedan förvånade mig. Tänkte inte mer på det till nyligen.

Igår föll bitarna på plats. När stjärnan var uppsatt och pyntet likaså ställde jag mig och betraktade mitt hem. Länge. Plötsligt kom sorg över mig och mindes mammas bortgång 2015. Jag förstod lika snabbt min ovilja att fira jul. Mamma saknades och tidigare år kunde jag inte förmå mig känna saknaden efter henne under juletiden. Tårarna sprutade över mig i detta ögonblick av insikt och jag lät dem få plats.

Mamma älskade julen och gjorde fint för oss alla under veckor av planering och hårt arbete. Genom hennes glädje och nynnande på julsånger när hon förberedde maten kände jag mig trygg, hållen i hennes närvaro. Hon fanns alltid till hands trots det fullspäckade schemat. Hennes julrutiner blev en sorts mental buffert från den tid pappa skapade kaos när han slogs och förnedrade. Vissa dofter har blivit  starkt förenade med jul. Hon stod på knä och skurade golven med såpa, grillade skinka, gjorde köttbullar med kryddpeppar och stack in korinter i apelsiner som pynt. Med glädje skyndade jag mig hem från skolan varje dag från Lucia för att få uppleva kontrasten av den friska kylan utomhus blandas med alla juldofterna och komma in i värmen.

I år blir juletiden annorlunda för att i mitt bröst finns nu känslor av saknad, lugn och längtan. En tradition att hålla fast vid för att glädjas, sörja och levandegöra mammas minne.

/Ulrika Westerberg


#Metoo: Det finns hjälp att få

PaulinaTjejer med psykisk ohälsa och hbtq-personer utsätts oftare än andra för sexuella övergrepp. Det tycks som att män som vill våldföra sig söker upp oss sköra människor, för att vi anses vara lättare byten. Men det finns hjälp att få och kom ihåg att anmäl dem!

Jag vet själv hur det kan vara. I tonåren mådde jag väldigt dåligt och hade självskadebeteende. Liksom många andra med den problematiken använde jag bland annat sex som ett sätt att skada mig själv på. Aktivt och omedvetet sökte jag mig till destruktiva sexuella relationer. Oftast handlade det om ett självförtroende som var så söndertrasat och ett självhat som hade växt sig så stark att jag trodde att jag inte förtjänade bättre. Genom mitt destruktiva beteende lärde jag mig att min kropp inte var min egen. De destruktiva sexuella relationerna bekräftade gång på gång att jag saknade värde. Allt detta ledde till en ond spiral av självhat och självskadebeteende. Hur kunde jag sluta? Jag hade växt upp i en värld som lärde mig att min kropp tillhör någon annan. Min kropp är perfekt bara om den bekräftas vara sådan. Jag är inte värld att älskas, sex är den enda kärleken som existerar.

I vissa av fallen kan inte skulden läggas på cis-männen (alltså heterosexuella män vars biologiska kön överensstämmer med dess juridiska, sociala och upplevda kön). Men oftast så kunde den faktiskt det! Det går att läsa på kroppsspråk när en person känner sig obekväm. Jag vet att jag ofta ryggade tillbaka i omedvetet i självförsvar.

I andra fall sade jag nej men de ville inte acceptera det. De försökte övertala en med kommentarer om att jag skulle sluta spela svårflirtad. De fattade inte att de hade gjort fel och ville inte erkänna att de hade gjort fel. Vad kommer den attityden ifrån?

Sedan finns det ännu värre gånger. Som den gången då jag var 19 år och åkte buss sent efter en kväll på krogen. Under den perioden mådde jag väldigt dåligt och bodde på ett ungdomsboende. Det syntes på hela min klädstil och kroppshållning att jag inte mådde bra. Just den kvällen hade jag också druckit och precis gråtit när jag steg på bussen. Min station var den sista. När busschauffören stannade öppnade han inte dörrarna. Bussen blev tyst och nästan allt ljus slocknade. Jag började bli rädd när jag insåg att busschauffören var på väg mot mitt säte. Han kom väldigt nära och började tafsa på mig. Jag försökte få honom att sluta men min flyktväg var blockerad. Jag var skräckslagen och paniken steg. För att inte gå in för detaljerat lyckades jag till slut få honom att öppna dörren. Senare blev han dömd.

Kampanjen Me too har uppmärksammat hur vanligt det är att kvinnor blir utsatta för övergrepp av män. Till saken hör att det är ännu vanligare för kvinnor med psykisk ohälsa. I studien ”Vi är många” uppger 70% av deltagarna som vårdas inom psykiatrin att de under sitt liv varit utsatta för någon form av fysiska, sexuella och psykiska övergrepp och/eller ekonomiskt utnyttjande.

Med det sagt vill jag inte påstå att kvinnor som redan mår psykiskt dåligt lider mer av sexuella övergrepp. Ett övergrepp orsakar alltid ett lidande. Men det säger något om det samhälle vi lever i. Att cis-män som vill våldföra sig på någon söker sig till de som uppfattas som svagare, kvinnor, barn och hbtqpersoner.

Det är lätt att skuldbelägga sig själv när man har utsatts för ett sexualbrott, det vet jag själv. Jag skulle inte ha anmält busschauffören om inte personalen på mitt ungdomsboende hade övertalat mig att göra det. Själva rättegången var jobbig, men när han sedan dömdes var det som en revansch. Jag fick se det svart på vitt: Han hade gjort fel.

Det är därför väldigt viktigt att våga anmäla. Att vinna rättegången och att våga föra en anmälan hjälpte mig att ändra fokus på skammen och föraktet från mig själv och min egen kropp till förgriparen.

Dessutom finns hjälp att få för att kunna bearbeta sexuella övergrepp. Själv hittade jag till slut en terapeut som jag vågade öppna mig för. Det har gjort att jag har kunnat börja bearbeta min skam och mina upplevelser. Jag började förstå att skulden inte låg hos mig, som jag under så många år hade trott. Istället insåg jag att mina beslut och mitt självskadebeteende berodde på en trasig själ och dåligt självförtroende. Min kropp blev ett sätt att ta ut all min ilska hat och frustation på. För det var enklare att hantera smärtan och skammen på det sättet än att faktisk prata om det.

Min samtalsterapeut hjälpte mig att skifta fokus, att hitta andra bättre sätt att utrycka min smärta på, och att faktisk våga börja må bra. För till slut insåg jag att jag faktiskt förtjänade att må bra. Jag med.

/Paulina Tarabczynska

Ovanstående text har tidigare publicerats i Veckorevyn, men som en kortare variant. Läs fler av Paulinas texter om #Metoo här. Det är bland annat debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Samhälle.


Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?

model house (1)Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.

Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.

Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!

Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.

Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.

Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.

Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.

/Pebbles Karlsson Ambrose


Tvångsvården måste förändras!

Anne-SofieLäste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.

Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.

Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.

Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!

Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.

Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!

FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.

Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.

Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.

/Anne-Sofie Höij

 


Inför nolltolerans mot övergrepp inom psykiatrin

NYbild[8]aI måndags sände Kaliber ett program där de tog upp hur psykiatrin inte kunde skydda unga tjejer från att utsättas för sexuella övergrepp i psykiatrin av andra patienter. Idag träffade jag och Pauline Östner, styrelseledamot i RSMH med starkt engagemang för unga, Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, där vi bland annat pratade om detta.

Det är helt oförsvarbart att sexuella övergrepp har inträffat på avdelningar. Något annat som är helt oförsvarbart är personalens slapphet vad gäller att strunta i att anmäla händelserna. Det är inte deras sak att avgöra huruvida övergreppet faktiskt har inträffat eller allvarlighetsgraden i det. Det är polisens sak. Ingen annan ska besluta om huruvida ett brott har begåtts eller inte. Personalen måste alltid utgå från att det patienten säger är sant.

Dessutom ska det vara en självklarhet att psykiatrin anmäler sig själva till Inspektionen för Vård och Omsorg varje gång ett övergrepp har inträffat.

I morse uttalade sig psykiatripersonal om att det inte fanns några riktlinjer kring att de ska anmäla denna typ av händelser. Men det kan de inte skylla på! Det finns inget försvar för att man inte har tagit dessa händelser på allvar.

Det ska självklart vara nolltolerans på avdelningar mot sexuella övergrepp. Både för att skydda den som är utsatt och för att skydda den som i sjukdomstillstånd begår brottet. Annars finns risken att föräldrar inte vågar hjälpa sitt barn att få vård.

En mamma som intervjuas nämner att hennes dotter blivit utsatt för tafsande, och när de säger till personalen om detta får de höra att dottern ska gå och sätta sig någon annanstans. Det är ett förhållningssätt som är förkastligt. Då skuldbelägger man den unga flickan, istället för att göra något åt honom som tafsar.

Hos Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, tog vi upp detta och han höll med om att personalen självklart måste anmäla vid misstanken om att sexuella övergrepp har begåtts. Vi pratade även om de övergrepp som pågår på Hem för Vård och Boende, HVB-hem, där ungdomar har kunnat sälja sig, händelser som personalen inte har märkt för att de har varit för liten personalstyrka eller för att de har sett mellan fingrarna. Vi lyfte att RSMH vill ha en nollvision vad gäller tvång inom psykiatrin och först ut bör barn och ungdomspsykiatrin vara, något som faktiskt Västra Götaland har beslutat om att genomföra.

Barnombudsmannen nämnde att mycket har hänt sedan deras uppmärksammade rapport kom ut 2014, bland annat är departementspromemorian från samma år ett steg i rätt riktning. Men fortfarande är unga allt för utsatta i dagens psykiatri. Det måste bli en ändring!

/Jimmie Trevett

 


Äntligen bryts tystnaden

Anne Sofie HöijDet är nästan rörande med all upprördhet att kvinnor inte får ha sin kropp i fred.

Jag och min familj, den kvinnliga delen har lärt oss att det är normalt. För vi är fattiga och kvinnor ofta ensamstående.

Jag lärde mina barn att det är farligt att gå ut genom dörren för det finns män som vill använda din kropp mot din vilja. Att de ofta är i grupp men inte alltid. Att det är ditt fel om du blir utsatt, för du gick ut genom dörren. För det fick jag lära mig som barn.

Våldtogs första gången som femåring. Efter det var jag tillåten hora. För fickor pojkar män och kvinnor. För övergreppet ansågs vara mitt fel. Också de som följde efter det första.

Min mor hade lärt sig det samma. Och hennes mor också.

Du tiger om din skuld och skam för du skäms och tror på att det är ditt fel, för det säger man ju till dig.

Det kvinnoföraktet är traditionellt i Sverige.

Och vi kvinnor med psykisk ohälsa har alltid varit mest utsatta och är det idag av så väl vårdpersonal, gode män, förvaltare, anhöriga som make, sambo, syskon och kusiner.

Det är många gånger grunden till vår psykiska ohälsa. Och i och med att vi har skäl till att vara rädda varje dag hålls vi kvar i vår psykiska ohälsa. Och medicineras för det, för att orka leva vidare, dag för dag.

Vi blir utsatta gång efter gång och får hela tiden höra att det är vårt fel.

Som en av underklassens kvinnor har jag lärt mig att det här är vad man kan förvänta sig. Andra underklassens barn fick lära sig det samma.

Så det som hände i Köln och händer i Sverige är ingen invandrartradition. Det är en svensk tradition. Mot underklassens kvinnor och barn.

Och vi tiger och accepterar och skyddar förövarna, för vi vågar inget annat.

Jag är jätteglad att det nu uppmärksammas att dessa övergrepp förekommer. Kanske kan jag få stöd av överklassens kvinnor, män från min egen klass och även överklassen att bryta tystnaden och sätta åt förövarna.

Bör vi inte hjälpas åt framöver? För att motverka återupprepade övergrepp mot barn och kvinnor.

Äntligen höjs rösten ytterligare mot de systematiska övergreppen!

Tack för ordet!

/Anne-Sofie Höij