Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?

model house (1)Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.

Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.

Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!

Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.

Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.

Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.

Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.

/Pebbles Karlsson Ambrose


Tvångsvården måste förändras!

Anne-SofieLäste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.

Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.

Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.

Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!

Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.

Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!

FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.

Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.

Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.

/Anne-Sofie Höij

 


Inför nolltolerans mot övergrepp inom psykiatrin

NYbild[8]aI måndags sände Kaliber ett program där de tog upp hur psykiatrin inte kunde skydda unga tjejer från att utsättas för sexuella övergrepp i psykiatrin av andra patienter. Idag träffade jag och Pauline Östner, styrelseledamot i RSMH med starkt engagemang för unga, Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, där vi bland annat pratade om detta.

Det är helt oförsvarbart att sexuella övergrepp har inträffat på avdelningar. Något annat som är helt oförsvarbart är personalens slapphet vad gäller att strunta i att anmäla händelserna. Det är inte deras sak att avgöra huruvida övergreppet faktiskt har inträffat eller allvarlighetsgraden i det. Det är polisens sak. Ingen annan ska besluta om huruvida ett brott har begåtts eller inte. Personalen måste alltid utgå från att det patienten säger är sant.

Dessutom ska det vara en självklarhet att psykiatrin anmäler sig själva till Inspektionen för Vård och Omsorg varje gång ett övergrepp har inträffat.

I morse uttalade sig psykiatripersonal om att det inte fanns några riktlinjer kring att de ska anmäla denna typ av händelser. Men det kan de inte skylla på! Det finns inget försvar för att man inte har tagit dessa händelser på allvar.

Det ska självklart vara nolltolerans på avdelningar mot sexuella övergrepp. Både för att skydda den som är utsatt och för att skydda den som i sjukdomstillstånd begår brottet. Annars finns risken att föräldrar inte vågar hjälpa sitt barn att få vård.

En mamma som intervjuas nämner att hennes dotter blivit utsatt för tafsande, och när de säger till personalen om detta får de höra att dottern ska gå och sätta sig någon annanstans. Det är ett förhållningssätt som är förkastligt. Då skuldbelägger man den unga flickan, istället för att göra något åt honom som tafsar.

Hos Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, tog vi upp detta och han höll med om att personalen självklart måste anmäla vid misstanken om att sexuella övergrepp har begåtts. Vi pratade även om de övergrepp som pågår på Hem för Vård och Boende, HVB-hem, där ungdomar har kunnat sälja sig, händelser som personalen inte har märkt för att de har varit för liten personalstyrka eller för att de har sett mellan fingrarna. Vi lyfte att RSMH vill ha en nollvision vad gäller tvång inom psykiatrin och först ut bör barn och ungdomspsykiatrin vara, något som faktiskt Västra Götaland har beslutat om att genomföra.

Barnombudsmannen nämnde att mycket har hänt sedan deras uppmärksammade rapport kom ut 2014, bland annat är departementspromemorian från samma år ett steg i rätt riktning. Men fortfarande är unga allt för utsatta i dagens psykiatri. Det måste bli en ändring!

/Jimmie Trevett

 


Äntligen bryts tystnaden

Anne Sofie HöijDet är nästan rörande med all upprördhet att kvinnor inte får ha sin kropp i fred.

Jag och min familj, den kvinnliga delen har lärt oss att det är normalt. För vi är fattiga och kvinnor ofta ensamstående.

Jag lärde mina barn att det är farligt att gå ut genom dörren för det finns män som vill använda din kropp mot din vilja. Att de ofta är i grupp men inte alltid. Att det är ditt fel om du blir utsatt, för du gick ut genom dörren. För det fick jag lära mig som barn.

Våldtogs första gången som femåring. Efter det var jag tillåten hora. För fickor pojkar män och kvinnor. För övergreppet ansågs vara mitt fel. Också de som följde efter det första.

Min mor hade lärt sig det samma. Och hennes mor också.

Du tiger om din skuld och skam för du skäms och tror på att det är ditt fel, för det säger man ju till dig.

Det kvinnoföraktet är traditionellt i Sverige.

Och vi kvinnor med psykisk ohälsa har alltid varit mest utsatta och är det idag av så väl vårdpersonal, gode män, förvaltare, anhöriga som make, sambo, syskon och kusiner.

Det är många gånger grunden till vår psykiska ohälsa. Och i och med att vi har skäl till att vara rädda varje dag hålls vi kvar i vår psykiska ohälsa. Och medicineras för det, för att orka leva vidare, dag för dag.

Vi blir utsatta gång efter gång och får hela tiden höra att det är vårt fel.

Som en av underklassens kvinnor har jag lärt mig att det här är vad man kan förvänta sig. Andra underklassens barn fick lära sig det samma.

Så det som hände i Köln och händer i Sverige är ingen invandrartradition. Det är en svensk tradition. Mot underklassens kvinnor och barn.

Och vi tiger och accepterar och skyddar förövarna, för vi vågar inget annat.

Jag är jätteglad att det nu uppmärksammas att dessa övergrepp förekommer. Kanske kan jag få stöd av överklassens kvinnor, män från min egen klass och även överklassen att bryta tystnaden och sätta åt förövarna.

Bör vi inte hjälpas åt framöver? För att motverka återupprepade övergrepp mot barn och kvinnor.

Äntligen höjs rösten ytterligare mot de systematiska övergreppen!

Tack för ordet!

/Anne-Sofie Höij

 

 

 


Unga kvinnor förtjänar bättre ”vård” än bältning!

PaulinaJag skulle vila börja denna blogginlägget med att be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt till alla de barn och unga samt unga kvinnor med självskadebeteende.

Jag vill även be om ursäkt till deras anhöriga. Förlåt för alla gånger ni har blivit puttade undan, misstrodda och uteslutna att vara delaktiga i vården era barn fick.

Jag skäms när jag tänker på alla de gånger man tog bort era rättigheter och straffade er, tvingade er att svälja massa mediciner. Förlåt för att man satte sig på er drog er längst med korridoren och spände fast er i sängen där ni fick ligga helt ensamma och rädda. Ni förtjänar bättre bemötande och de anhörigas barn förtjänar bättre vård! Jag vill att ni skall veta att jag skäms! Skäms för att vi idag behandlar barn och unga så i den svenska psykiatrin. Och det gör ont i mig att veta att det sker varje dag, jag blir så ledsen.

Idag hörde jag P4 sändning BUP:s vård av barn strider mot lagen. Jag känner hur luften bara går ur mig, dels av frustration dels av ilska men även av sorg. Hur kan vi ens påstå att bälta barn skulle vara den bästa möjliga vården vi kan erbjuda. Jag köper inte det argumentet! Speciellt inte när till och med EU är extremt kritiska och har påpekat ett flertal gånger och uppmanat Sverige att skärpa sig!

Tvångsåtgärder såsom bältning, avskiljning och tvångsmedicinering anses bryta mot FN:s Barnkonvention. Som om det inte var tillräckligt illa att vi använder dessa metoder på vuxna samtidigt som vi kallar det för kvalitativ vård. Hur kan vi påstå att det är kvalitativ vård?!

Jag har under så många år varit så arg på vården! Jag har ofta tänkt att om jag fick hjälp och vård jag enligt lag har rätt till, kvalitativ vård skulle min resa kanske inte tagit tio år. Jag kanske kunde ha mått bättre tidigare. Jag var så bitter för jag ansåg att den psykiatriska vården hade stulit tio år av mitt liv. Idag inser jag att problemet med den psykiatriska vården är strukturen. Till och med vårdpersonalen kan ibland falla offer för en fel praktik, en rutin som glöms bort att ifrågasättas.

En grupp som ligger bältad oftare än andra är unga kvinnor med självskadebetende. Jag anser att det är dags för vården att sluta bälta denna grupp! Har någon någonsin tänkt på att när man är självdestruktiv och vill skada sig själv på alla möjliga sätt kan bältning vara ännu ett sätt för dessa unga kvinnor att skada sig på? Att man provocerar fram en bältning för att straffa sig själv? Är det då så konstigt att ju mer man bältar desto sjukare blir dessa unga kvinnor? Man när ju sjukdomen på detta sättet. Dessa unga kvinnor förtjänar bättre vård.

I P4 berättar en man om hur han bevittnat hur barn och unga tvingas till åtgärder som avskiljning, bältning och tvångsmedicinering fastän man vet att det strider mot lagen. Man straffar dessa barn och använder sig av dessa åtgärder i ett förebyggande syfte. Tyvärr är inte detta en unik historia.

Jag är en så kallad Dialogutbildare, jag utbildar kommuner och landsting. När jag höll i en utbildning en gång så träffade jag på en kvinna som ville dela sin historia med sig av sin historia. Hon berättade för mig att när hon jobbade på en låst avdelning var hon med om så många bältesläggningar som var onödiga och som stred mot lagen att hon tappade räkningen. Jag hörde hur hennes röst darrade och hon berättade att varje gång den där larmknappen på avdelningen ljöd tänkte hon inte, man bara agerade. Det var i efterhand som man insåg att bältningen kanske var en onödig åtgärd just då. Hon påtalade detta men blev utfryst av sina arbetskamrater och till slut vågade hon inte säga mer. Det var ju hennes arbetsplats och hon var tvungen jobba där. Tillslut blev det för mycket för henne att ta så hon bytte sitt jobb, jag hörde på hennes röst hur ledsen och ångerfull hon var över detta. Jag kan inget mer än att ställa mig frågan hur ofta sker detta? Jag inser att det är ofta men jag blir mörkrädd när jag tänker efter.

Jag vill uppmana personal att agera. Träd fram för eran skull, för alla barns skull och för deras anhörigas skull. För en sak är säker vi kommer inte kunna göra en förändring innan vårdpersonalen träder fram och börjar dela med sig av sina upplevelser av vården de utför. För tyvärr är detta något de flesta patienter känner till. Det är alltid deras ord mot vårt och det är nästan alltid deras ord som vinner.

Vi har inte råd att förlora mer men vi har allt att vinna genom att börja ifrågasätta och träda fram.

/Paulina Tarabczynska


Utred polisens dödsskjutningar

 

NYbild[8]Sedan 1995 har polisen skjutit 22 personer så att de har avlidit. I en tidigare granskning som organisationen Civil Right Defenders gjort så hade troligtvis en tredjedel eller upp till hälften av dessa problem med sin psykiska hälsa.

I dag uppmärksammar Civil Right Defenders skjutningen i Varberg i en debattartikel i DN. Mannen led troligtvis av psykos och tingsrätten använder det som ett argument för att polisen handlade i nödvärn. I kungörelsen för hur polisen får använda skjutvapen står det att polisen får använda skjutvapen när de ska ”omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning (…) är farlig för annans liv eller hälsa”.

Men det tycker vi är helt fel. Polisen borde alltid utgå från hur farlig situationen är, inte vilken diagnos en person har, annars tenderar man att börja diskriminera människor. Det tycks som att polisen lever kvar i en förlegad uppfattning om att bara för att du har psykisk ohälsa så skulle du vara farligare än andra. Och kanske kan det påverka att personer med psykisk ohälsa är överrepresenterade bland dödskjutningarna.

Statistiskt sett vet vi att personer med psykisk ohälsa generellt inte är mer våldsamma än andra. Det finns visserligen en marginell förhöjning för vissa diagnoser men det är inget argument för att man ska bemöta alla med psykisk ohälsa med skjutvapen.  I de enstaka fall, som i Varberg, då personer blir våldsamma gäller det i stället för polisen att ha beredskap och kunna ta hand om dessa personer. För det finns sätt att bemöta människor i kris så att du inte triggar i gång att situationen trappas upp. Men polisen tycks i alltför låg grad skicka förhandlare som är duktiga på detta och vi tycker att alla poliser borde utbildas kontinuerligt i hur de bemöter personer med psykisk ohälsa, något vi hoppas sker under nästa år då polismyndigheterna slås samman till en enda myndighet. Vi välkomnar också Civil Rights Defenders debattartikel som uppmanar en översyn över lagstiftningen. Det är inte rimligt att personer med psykisk ohälsa ska målas ut som farligare än andra. Regeringen bör tillsätta en utredning.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Kränkt och osedd i Psykiatrins slutna rum – lyssna på Kristina, Sara och Denise

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDet är inte alltid lätt att få rätt då ord står mot ord. Inte minst gäller det när man som privatperson eller patient ifrågasätter den som i det allmännas tjänst är satt att hjälpa och bistå en i livets svårare stunder.

Att utsättas för sexuella övergrepp av sin kontaktperson på den slutenvårdsavdelning man vårdas vid ställer saken på sin spets; något som illustreras i Daniel Velascos P1 Dokumentär: Patienten och tystnaden – ”Denises kamp”.

Varför skulle då läkare eller skötare ljuga eller neka till något? I uppdraget och yrket ska de ju interagera med dig utan personliga preferenser eller egna utlevelser. De åtnjuter i grunden ett förtroende för att de inte känner dig, inte har valt dig och för att du efter utskrivning inte förväntas ha något med dem att göra. Ni är inte vänner i en självvald privat relation.

Relationen kan dock bli ytterst nära och personlighet kan krypa fram bakom den professionella masken. Ofta är detta en tillgång i dina möjligheter att tillgodogöra dig vård, stöd och omsorg och nödvändigt för att du ska känna erforderligt förtroende för att våga bli så tydlig och själsligt naken som krävs för att psykiatrin ska kunna bistå dig i resan mot återhämtning.

Men, så länge som ni möts som vårdgivare och vårdtagare i skuggan av psykiatrins tvångslagstiftning är ni inte jämlika eller jämbördiga. Väljer någon av dem att svika ditt förtroende eller utnyttja din situation så är det inte lätt att våga eller få säga ifrån än mindre att få någon ursäkt eller upprättelse.

Några som kämpat med detta kan man höra i P1 nu söndag kväll den 19 oktober 2014. Det är inte bara skakande och upprörande utan visar också på en hissnande styrka hos ett antal unga kvinnor i att våga vittna om vad de utsatts för i Psykiatrins slutna värld. Lyssna på Denise och de andra och inse att vägen till ett anständigt samhälle där ett nej är ett nej och man inte utnyttjar någons underläge ännu är lång i Sverige.

Tack P1 och Daniel Velasco och skämmes ni som inte förmådde värna dem ni sattes att vårda! För förövarna själva finns faktiskt bara förakt. Yrkesförbud och fängelsestraff är bara förnamnet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Sändningstiden för del 2 är söndag 19 oktober kl.15.03 i P1 och del 3: 26 oktober kl. 15.03 i P1. Det går även att lyssna på programmet i efterhand på www.sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play