Det svarta hålet i offentlig vård för svårt traumatiserade


Fysiskt våld, skev kvinnosyn med handlingar utan samtycke och bristen på adekvat vård formade mig under decennier. Min självbild tog sig uttryck i i stark ilska, ett omedvetet försvar och en ständig längtan efter kickar. Genom livet har kickarna bytts ut från sexuella äventyr till att köra bil i höga hastigheter och att provocera. Jag märkte inte att andra undvek mig och blev omedvetet ännu argare av det. Periodvis kollapsade jag ensam i min förortsetta utan vilja att be om hjälp, i rädsla för slutenvård som försämrar mitt tillstånd. Liksom andra med obehandlade trauman, triggad av otrygga förhållanden och otillräckliga talterapier blev jag inte bättre. Än mer nedslående var beskedet från en psykiatriker som erkände att det inte finns traumavård för komplex PTSD. Det specialistläkaren borde ha sagt är att det inte finns i OFFENTLIG vård.  

Medicine doktor Gita Rajan har redovisat i sin avhandling “Sexual Violence: Epidemiology, Treatment and Access to Health Care”, att 45 000 personer eller fler sannolikt utsätts för sexuellt våld varje år. I sin avhandling lyfter hon även bristen på vård för sexuellt utsatta, är ett brott mot mänskliga rättigheter enligt Förenta nNationerna. Världshälsoorganisationen WHO menar att sexuellt våld är ett hälsoproblem av epidemiologisk storlek som kräver omgående insatser. Ett problem avsevärt större än pågående pandemi. 

Visst, om du tar dig blödande till sjukhus får du akut hjälp och några samtal med psykolog. Det är i det icke akuta stadiet av sexuellt våld som rätt vård saknas, exempelvis när någon önskar ta livet av sig, självskadar eller uttrycker somatiska besvär. Har du tur får du hjälp med att dämpa symtom men orsaken upptäcks sannolikt inte om du  saknar förståelse kring trauman eller undviker att berätta på grund av skam och skuld. Personalen har låga traumakunskaper och saknar även rutiner som enkäter på vårdcentralerna för att fånga upp det omedvetna. Inte heller finns det specialister i sexuellt våld i den offentliga vårdapparaten. 

Jag kopplade inte mina depressiva besvär till det jag upplevde under uppväxten eller i det tidiga vuxenlivet som orsaker till mitt lidande. Inte ens våldtäkten och de sexuella övergreppen berättade jag om, för jag trodde inte det fanns något att berätta. Jag var övertygad om föreställningen att det som inte dödar, stärker. I villervallan av tankar och bortträngda känslor skyllde jag också på mig själv, att jag hade kort kjol, druckit alkohol och att jag inte var tydlig nog när jag sa ifrån.

När jag började söka hjälp i vården för utmattning som trettioåring frågade ingen vilken traumabakgrund jag hade utan fokus lades enbart på att dämpa mina symtom som deprimerad. Jag var terapiresistent och blev allt sämre. Efter en hjärnskakning orkade jag inte längre stiga upp ur sängen av djup utmattning liksom av att mjölksyran forsade i kroppen så fort jag rörde mig det minsta lilla. Flera läkare behandlade separata delar utan samordning och utan egen förmåga att leda mitt tillfrisknande uteblev återhämtningen.

Gita Rajan visar i sin avhandling att brist på rätt insats i vården kan resultera i att patienter återkommer ofta utan att bli bättre. Hennes studie pekar på att när sexuellt utsatta börjat söka hjälp i vården ÖKAR risken för självmord, i jämförelse med dem som inte söker vård. De hjälpsökande som drabbats av sexuellt våld hade kontaktat vården för olika besvär i snitt trettio gånger innan orsakerna, i form av traumat, uppdagades. 

Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst, att jag måste ha överdrivit mitt lidande eftersom ingen verkade bry sig. När jag inte blev sedd och speglad ledde andras försummelse till en förstärkning av min negativa självbild. Jag höll allt inom mig och förstod inte att lidandet därigenom bibehåller status quo och försämras med varje adderat trauma. Kroppen glömmer inte och smärtan tar sig många uttryck. Ingen speglade mig i att det jag varit utsatt för är förfärligt eller i att de traumatiska upplevelserna kan ta sig uttryck i en negativ självbild, somatisk sjukdom, depression, självskada och självmordstankar. 

Trots att jag vuxit upp utan diagnoser och hade ett utåt sett tryggt liv orkade kroppen till sist inte härbärgera de bortträngda minnena. Jag levde som om det förflutna fortfarande pågick och uttrycktes i hur jag tänkte och reagerade. Jag formade mitt liv som jag trodde det skulle levas och trots att jag hade dåliga erfarenheter av män föreställde jag mig att om jag var sexig, attraktiv och tillgänglig så skulle allt bli bra. Jag hade en syn på mig själv som formats av män och media, liksom en omedveten föreställning om mäns högre värde. 

Även genom vårdens sätt att betrakta mig via en psykiatrisk diagnos – som idag är borttagen – försämrades jag pga. dess enögdhet. Enögdhet som att en vårdskada bortförklarades på grund av diagnosen. Psykiatrikern som erkände hur liten verktygslåda psykiatrin har, borde ha hänvisat till pågående forskning för att jag själv skulle kunna börja söka adekvat vård, på den privata marknaden. Ett sådant erkännande bör varje behandlande psykiatriker dela med sina patienter i stället för att uttrycka att hjälp saknas. Förtroendet för offentlig vård försvagas när den mörkar sina misstag och begränsningar liksom det gör oss drabbade försvagade i onödan.

Om vårdpersonal och medborgare är traumainformerade och har förstått konsekvenserna av obehandlade trauman sparas en ofattbar summa pengar liksom att människors lidande skulle minska radikalt. Hade jag mötts av adekvat vård som liten hade de redan på barnavårdscentralen skannat av och noterat mammas mående liksom pappas oförmåga att vara en bra far. På vårdcentralen hade de redan när jag var i tioårsåldern kunnat lägga ihop ett plus ett av de flera småolyckor som jag åsamkade mig själv. På kirurgen vid Umeå lasarett hade någon kunnat fråga sig varför jag kom med akut magvärk FYRA GÅNGER som jag till och med blev inlagd för när jag var tre, fyra och sex och åtta år gammal. Om en granne hade larmat polisen i stället för att göra hysch hysch åt att mamma blev slagen och ibland kom springande i panik av att pappa slog, hade socialen snabbare förstått och kunnat börja utreda. Om mamma inte hade haft föreställningen att hålla ihop familjen och att tiga var bättre än att skilja sig hade vår situation uppdagats redan tidigt i min systers och mitt liv.  Om skammen av att mannen i familjen slog och förnedrade inte hade varit i vägen… 

Om jag hade haft förmågan att uttrycka mig konkret om det som var galet i mitt liv hade jag larmat om våldtäkt, sexuella närmanden på arbetsplatser, blottare, trist kvinnosyn bland släktingar och så vidare. Om jag hade förstått hur summan av sexuella övergrepp, skitig kvinnosyn i familjen och av andra, att se någon annan riskera bli ihjälslagen, bo där bränder och social misär liksom våld är vardagsmat, uppleva dödliga naturkatastrofer och att vården inte klarar att vårda rätt, så hade jag insett att nervsystemet inte klarar en sådan belastning hur länge som helst och börjat göra något åt saken.

Jag funderar över hur de som utsatts för trauma och som inte sökt vård klarar sig mentalt. Har de återhämtat sig? Hur mycket längre tid tar det för en individ att skapa ett tillfredställande liv för sig själv och andra med obehandlat trauma? Hur många andra hinner de skada indirekt genom sina traumabeteenden? För mig tog det cirka femtio år. Ur bruttonationalproduktperspektivet blev jag en kostsam individ som hade kunnat presterat bättre på många sätt och bidragit till tryggare liv genom omedelbart stöd. 

För vidare läsning en intervju med Gita Rajan här

/Ulrika Westerberg


Är jag hög eller död?

***Triggervarning***
Texten innehåller väldigt starka beskrivningar av självmordstankar så läs inte om du själv känner dig skör.

Bild på Amanda AskerTankar som förtär, idéer som sprudlar, sömnlösa nätter, mörkret som stannar, ljuset som kommer tillbaka.

Vem är jag om en minut? Vem är jag imorgon? Vem är jag? Jag existerar inte i denna värld. Jag hör inte hemma här. Jag har en mening med livet. Jag älskar livet.

Jag vill dö. Jag vill leva. Jag vill sticka härifrån. Jag vill ha en familj. Jag ser en framtid. Jag vill bli överkörd. Jag vill skada mig själv. Jag älskar mig själv. Jag är fin. Jag är värdelös.

Olika tillstånd av en svartvit karaktär. Många gånger båda tillstånden – bipolär sjukdom och borderline och allt däremellan på samma gång. Det vänder när man minst anar det. Det här är min egen uppfattning om hur det är att leva med dessa psykiska sårbarheter.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig har varit där. De har aldrig känt den tomheten jag har känt. De har aldrig känt ruset jag har haft. De har aldrig haft just mina tankar.  Givetvis blir det svårt att förstå… När inte ens jag själv förstår ännu hur jag fungerar, varför jag tänker som jag gör, varför jag är som jag är och känner som jag gör… fram och tillbaka, som en livslång berg-och-dalbana fylld av lycka, skratt, skräck, förtvivlan och ångest.

Alla kan må dåligt, alla kan ha ångest, alla går igenom livet som en berg-och-dalbana. Det är absolut sant, men det krävs och behövs mer information, förståelse och andra perspektiv om bipolär sjukdom och borderline/emotionell personlighetsstörning tycker jag. Det känns som att det finns många som inte tar det på allvar. Som om det enda bipolär sjukdom innebär är att man antingen är neråt eller uppåt. Som om det enda borderline innebär är att man är mer känslig än andra, att man ser allt i svart eller vitt. Visserligen är det på ett sätt sant, men det är mycket mer än så…

Tänk att ibland känna dig så hög på livet att du kan klara av vad som helst, när som helst och hur som helst. Du påbörjar olika projekt, får nya intressen som du kanske aldrig haft förut. Intressen du redan har kan du bli expert på, det blir svårt att hålla reda på och sortera allt du vill göra, en del kanske du slutför, annat inte. Du sitter uppe halva natten och gör något som bara SKA bli klart. Det blir svårt att hålla reda på tiden, att fullfölja dessa projekt och att bete sig normalt gentemot nära och kära. Du kan tjata hål i huvudet på alla. Du ser ingenting annat än just det du blivit manisk/hypomanisk för.  Samtidigt kan du handla upp alla dina pengar, köpa ”onödiga” saker som du bara känner att fan, det här ska jag ha, och varför inte köpa tre stycken av varje, bara för att du känner för det. Handla upp alla pengar… Du känner dig som världens bästa, vill fixa dig, sminka dig och göra dig fin, samtidigt som du har oerhört bra självförtroende.

Du kan göra och säga saker som om du aldrig någonsin skulle tro att det i efterhand kommer bli konsekvenser av dem… Du kan börja med droger, alkohol, ta olika piller, och hålla det hemligt för alla. Utan konsekvenstänkande. Du gör saker utan att ta hänsyn till andra, det finns liksom inte på kartan att vara kapabel till att bry sig. Du tänker inte på några följder, inget alls. Enbart på det du gör. Som om du vore i en tunnel och allt du ser är det som är längst bort. Du kan sluta med din medicin, skita i att gå till samtalskontakt/psykiatrin för du tror att du inte är sjuk längre. ”Det är inget fel på mig, jag mår hur bra som helst nu!” Återigen, tänker du inte på konsekvenserna…

Ibland kan det vara ett blandtillstånd av både mörker och ljus som är det absolut värsta enligt mig.

Samtidigt som allt detta jag skrivit ovan händer så känner du att hela världen är helt underbar, livet är underbart, det finns inga problem. I all kaos och eufori känner du dig arg, irriterad och får utbrott för minsta lilla, sover knappt om nätterna, kan inte hjälpa hur du beter dig mot människor i din omgivning. Du kan börja skrika mot en person helt utan anledning på grund av din ilska. Du kan börja gråta för minsta lilla, då du fortfarande känner dig ledsen inombords, men det döljer sig väl bakom alla lyckliga känslor och din utstrålning.

Allt detta, allt som nu har hänt, börjar nu vända mot ett annat håll…
Du börjar känna att sinnesstämningen mörknar, känslor av att vara apatisk och viljan att fortsätta leva sjunker drastiskt. Även fast det uppstår starka känslor av depression så finns det stunder då du enbart tittar ut i intet och inte tänker på någonting, du bara finns, fast ändå känner du inte att du existerar, och det spelar ingen roll. Du orkar inte bry sig om något, INGET alls… du isolerar dig, vill inte vara en börda gentemot andra. Till slut faller du ner i ett djupt mörkt hål, så långt ner det bara går, utan att kunna göra någonting åt det. Du börjar få dåligt självförtroende och självkänsla, får konstant ångest och panikkänslor, panikattacker. Du ångrar saker som du gjort i det hypo/maniska skovet, utan att tänka klart i stunden… Du tänker för dig själv:

”Jag duger inte till någonting, alla hade haft det bättre om inte jag fanns och var en börda för allihop. Allt är mitt fel. Allt som har hänt genom åren är MITT FEL. Jag är så sjuk i huvudet, så jävla dum. Jag är så dålig. Jag förtjänar inget bra, jag förtjänar inte att vara kvar här. Jag vill dö.” 

Ibland blir det så illa att man skadar sig själv. Slå huvudet i väggen, misshandlar sig själv, slår sig själv, river sig själv, skär sig själv…

Allt man tänker på är hur dålig och värdelös man är, och att man inte förtjänar att vara kvar vid liv. ”Förlåt för att jag finns. Ni hade haft det bättre utan att jag ska vara kvar här och oroa er.”

Även fast det är soligt ute och fint väder, ljust, så är allt man ser mörker. Även fast man ska göra det man älskar mest i hela världen så känner man inte för det. Man drar sig undan… man orkar inte svara folk, man orkar inte umgås. Man vill vara själv. Helt själv.

Oavsett hur bra man än VILL må så finns det ingenting som kan skingra de mörka tankarna. Det är här kunskapen om sjukdomen/diagnosen brister.

Människor tror att man inte vill må bra. Man kanske har varit sjukskriven länge, utan någon särskild förbättring. De tror att man är lat… Men jag undrar verkligen, vem VILL inte må bra? Vem VILL inte ha ett så kallat bra liv?

Sjukdomen kommer alltid finnas där, man kan aldrig bli frisk som i att den försvinner av medicinering, men det kan bli bättre och brukar bli det av särskild terapi och hjälp. Man kan lindra symptomen, bli symptomfri, så att man kan leva ett normalt liv, vilket gör att hoppet inte är helt borta.

Ibland märker man varningstecken och ibland inget alls. Att förebygga skoven går att lära sig men tyvärr har inte jag lyckats än till 100 procent, men jag har viljan att lyckas att se varningsklockor och kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

För mig svänger det ibland flera gånger bara över en dag. Jag kan vara pepp på att hitta på någonting, storstäda mitt hem ena stunden till att lägga mig i soffan, börja störtgråta och slå mig själv i självhat och vilja dö. Därför är det otroligt svårt för mig att planera saker och ting. Det är min vardag. Jag vet inte vem jag är mestadels av tiden. Jag vet inte vad som är diagnoserna och vad som är JAG. Är jag diagnoserna? Är de en del av mig? Hur ska man se på det.

Jag vet däremot om att jag inte är ensam, vi som har psykiska sjukdomar och problem är inte ensamma… men jag vet att det oftast känns så. Vi är aldrig ensamma, det måste vi försöka komma ihåg! Varje dag är en kamp.

Jag är också trött på att skämmas över hur jag mår.
Jag har nu kommit i gång med mina framtidsplaner och ett bra sätt är att jag just fick chansen att få skriva den här bloggtexten. Oftast är det otroligt svårt att komma i gång med saker då man aldrig vet när det vänder. Att kämpa varenda dag för att känna igen varningstecken, det är något jag kommer behöva göra för resten av mitt liv.

Bara för att man piffar upp sig, ler, skrattar betyder det inte att det inte gör ont inombords. Många gånger är det ett sätt att dölja hur man mår, så att ingen får se… så snälla, var alltid snäll mot människor för vi kan omöjligt veta allting, bara det vi ser, vilket är en sådan liten del.

Jag vet att det heller inte är lätt att leva nära någon med bipolär sjukdom och/eller emotionell instabilitet, men man måste försöka förstå individen först. Annars kommer det definitivt inte bli lättare för någon. Det betyder absolut inte att den som lider av psykisk ohälsa är berättigad att såra människor hen bryr sig om, eller någon annan för del delen, men jag vet av egen erfarenhet, att blir man förstådd på djupet för att ens nära och kära vill förstå 

  • då blir allting plötsligt lite lättare och man känner sig inte lika ensam.
  • För vi är inte ensamma.
  • Vi står enade tillsammans.
  • Vi är en 💓

Tack till alla som läste. 

Styrkekramar, kärlek & omtanke till er!


Alla som ser ut som kvinnor är inte det – jag är framför allt Paulina

PaulinaIdag är det den internationella kvinnodagen och jag skulle vilja dela med mig lite av mina tankar.

Jag vill börja med att skriva att jag inte representerar en grupp, jag pratar inte för en grupp, det enda jag gör i mitt blogginlägg är dela med mig av min resa, mina erfarenheter och tankar. Som hbtq+ är det viktigt att poängtera detta då vi alla har våra resor och ta och egna slutsatser att komma fram till. Det jag skriver i detta blogginlägg ska inte användas som någon mall för hur alla känner, hur alla tänker. Detta är hur jag känner, hur jag tänker och hur jag väljer att komma ut till världen.

Jag har berättat för dom absolut närmaste om vem jag är med detta är den absolut första gången jag väljer att komma ut helt offentligt. Jag väljer att dela detta med er för att idag älskar jag mig själv. Idag förstår jag mig själv lite bättre och för att visa att oavsett vilket fack man väljer sätta sig själv i så räcker det att vara exakt sån som man är.

Jag föddes som kvinna, eller det är det könet jag fick vid födseln. Mitt namn blev Paulina och jag växte upp och förväntades att göra allt det där flickor skall göra. Jag älskade att leka med dockor, men bara om det betydde att jag fick kapa av deras huvuden och ben och armar. Mina vänner lärde sig snabbt att det kanske inte var så bra ide att leka dockor med mig. 

Jag sprang runt och lekte med jord, bråkade med killarna i skolan och brukade komma hem med blåmärken och repor. Dessa märken symboliserade att jag valde att leka med killarna på rasterna för det kändes som vi hade mycket mer gemensamt. I alla fall stundvis. Ju äldre jag blev desto mer började mitt avvikande beteende synas. Fram tills en viss punkt kunde man bortförklara det mesta då jag var ett barn. Men jag växte upp i en liten by i Polen där alla kände alla och där katolicismen var och är en dominant religion. Alla hade speciella mallar och allt hade en ordning och en plats, jag passade inte in i den ordningen. Mamma blev kallad till möten hos rektorn på skolan, hos prästen i kyrkan och det tog egentligen aldrig slut. Mitt inre kompas visste klart och tydligt redan sedan jag var mycket liten vad som var okej och inte. Och jag utmanade auktoriteter så långt tillbaka jag kan minnas. När en elev i skolan fick bättre betyg i bild än jag för att hennes familj var rik blev jag förbannad och frågade läraren varför, hon kunde ju inte måla. Eller när prästen slog oss med linjaler på fingrarna för att han kände för det. En gång tog jag den där linjalen och slog tillbaka medan jag skrek: ”Hur känns detta då! Inte så skönt eller hur?” Ni kan ju bara ana vad min mamma har fått stå ut med.

Men i och med att jag är uppvuxen i ett katolskt land och dessa värderingar följde med min familj till Sverige började min kris födas. Jag levde som vanligt men fortfarande förväntades det att jag skulle stöpas in i en mall som passade, helt ärligt så var jag för ung för att ens förstå varför jag hamnade i sån fruktansvärd depression, eller varför jag blev så extremt psykiskt sjuk. Idag inser jag att den krisen och molnet av diagnoser och psykisk ohälsa lyckades dölja något som har följt med mig ända sen jag var liten. Det finns och fanns visa saker som jag grubblade över så långt tillbaka jag kan minnas.

Ett tag band jag mina bröst och klädde mig som en man. Detta var i 8:an till 1:an i gymnasiet. Jag har aldrig reflekterat över varför jag gjorde det, inte heller hade jag egentligen ork eller tid att reflektera över varför jag aldrig ville ha mina bröst. Varför allt kändes fel varenda gång jag tittade i spegeln, jag brukade skämta att jag skulle ta en kniv och skära av dom.

Jag hatade tonåren, min pubertet kom mycket tidigare än för resten av mina vänner i skolan. Mina bröst blev stora snabbt och i takt med att dom växte så började killarna kolla på mig annorlunda. De ville inte längre leka med mig på samma sätt, jag blev nu glodd på och visslad åt och pillad på. Jag brukade gå hem och hata att se dem i spegeln, jag var självklart för liten för att förstå men omedvetet kändes något fel. Jag ville inte att de skulle bete sig så, så jag började äta massa mat för att gå upp i vikt. Dels för jag ville inte vara attraktiv, dels för att jag mådde så dåligt. Mamma hade blivit tillkallad till skolan och en plan var uppgjord om hur man skulle försöka få mig att gå ner i vikt. Vi försökte alla hålla oss till den planen men en dag brast det i mig och jag gav upp. Jag började smyga ner i kylskåpet på nätterna och äta massor. Hela min uppväxt är fylld av smärta och lidande, mycket inläggningar på slutenpsykiatrin och bollandes som en jojo fram och tillbaka mellan avdelningar. Den är präglad av ätstörningar och sexuella övergrepp. Trauman och massvis med självskadebeteende och självmordsförsök. En extremt stor del av mitt liv har gjort ont. Det har gjort ont att leva så länge och så mycket att mitt i detta inferno tappade jag bort mig själv. Jag borde ha förstått redan då. Att allt mitt självförakt och hat, min dåliga självkänsla och känsla av att inte passa in och höra ihop, hade att göra med vem jag var. Men hur kunde jag ens veta det? Jag växte upp i en katolsk familj och innebörden av ordet gay blev inte ens introducerat för mig förrän i gymnasiet. Jag har sprungit i hela mitt liv för att komma ikapp en sanning jag inte förstod, jag har försökt lösa en gåta som gapat som ett tomt hål i mig. Jag försökte hantera tomheten och smärtan på alla sätt jag kunde, men allt blev fel. Jag visste ju aldrig vad problemet var, därför kunde jag aldrig lösa det.

Jag har levt majoriteten av mitt liv som kvinna. Och jag är fullt medveten om vad det innebär. Jag kommer väl för alltid vara kvinna i vissa människors ögon, oavsett vad jag gör, men idag har jag sprungit ikapp det som alltid varit utom synhåll. När jag började få ordning på mitt liv och när mitt mående började bli bättre började andra typer av tankar födas, tankar jag alltid avfärdat för att jag inte förstod dem eller för att jag inte vågat tänka på dem för att jag hade så mycket andra problem omkring mig. Jag har alltid blivit satt åt sidan, jag har aldrig egentligen funnits, inte förrän nu. Inte förrän jag kunde stilla mina tankar och mitt sinne började jag inse varför jag hatade min spegelbild, varför jag band mina bröst. Jag började inse varför jag betedde mig på ett visst sätt och varför jag hade vissa tankar. Nu förstod jag varför jag försökte skära av mig mina bröst en gång.

Men min resa till självinsikt har inte varit enkel, den är inte heller klar. Jag lär mig fortfarande att förstå och idag sliter jag med att acceptera att det är okej att inte vara säker. Det är okej att inte vilja sätta sig i ett fack. Det är okej att acceptera att mitt kön varierar, det är helt okej att inte förstå det helt.

Idag om jag måste sätta mig in i ett fack skulle jag vilja säga att jag är trans, ickebinär, genderfluid person. Det är komplicerat, och det är okej om du inte förstår, jag är förvirrad ibland med. Vissa dagar vaknar jag och känner mig extremt maskulin, andra feminin. Vissa dagar är jag definitivt inget av dem, någon blandning av alla men det som jag alltid är säker på är att jag är Paulina varendaste dag. Jag trodde ett tag att bara för jag inte var en kvinna så skulle jag vara en man, att jag var trans och skulle byta kön. Det tog mig många år att inse att det är inte så enkelt, inte för mig i alla fall. Jag ska inte ljuga, det finns en sak i mitt utseende som jag önskar förändra och det är mina bröst. De har alltid varit en måltavla och ett objekt för hat. De hör inte hemma på min kropp, men förutom det så finns det inget större behov för förändring just nu vad det gäller min kropp. Däremot skulle jag vilja att folk respekterade mig mer. Som jag skrev innan – det är okej att inte förstå, det är okej att vara rädd eller känna avsky, det är okej att vara osäker och förvirrad. Men istället för att diskriminera, förtrycka, felköna eller förneka ens existens – fråga istället! Fråga mig vad mitt pronomen är, låt oss diskutera och byta tankar. Jag vill inte höra: ”Men Paulina du ser så feminin ut” om och om igen. För mig är det inte så superviktigt om man kallar mig för hon, han eller den eller hen. Jag föredrar att bli kallad för Paulina då det känns bäst och det är den jag är. Detta varierar väldigt från person till person därför påpekade jag från första början att jag inte representerar alla hbtq-personer. Jag representerar mig.

Jag önskar att jag vågade raka mitt hår och kunde se en platt bröstkorg när jag tittade i spegeln. Det skulle göra det mycket enklare för mig att kunna gå på rätt toalett, eller byta om i rätt omklädningsrum. Jag kan ibland bli ledsen när jag tänker på det. Vi skapar våra egna burar och så går vi runt och vaktar och håller hårt i varandras nycklar. Vi skulle kunna vara fria, vi skulle kunna vara exakt vem vi vill vara, men istället vill vi trycka in oss i olika mallar och former. Vi går till och med så långt att vi tycker varandra in i dem, låser buren och vaktar nycklarna. Tänk om vi valde att släppa varandra fria? Om vi slängde alla nycklarna. En sådan värld vill jag leva i.

Mina utmaningar och hinder har varit många på vägen. Mitt liv är präglat av osäkerhet, psykisk ohälsa och en konstant jakt efter något som alltid tycktes befinna sig några få steg före och precis utanför mitt räckhåll. Idag har jag sprungit ikapp det jag aldrig sprang ifrån, även om det kändes så stundvis, utan det jag alltid sprungit mot i hela mitt liv. Omedveten men målbeslutet, jag ryser när jag bara skriver detta här och nu. För aldrig någonsin har något känts så rätt i hela mitt liv som det faktum att nu är det min tur att tillåta mig själv att utforska vad det innebär att vara Paulina.

Så idag när det är den internationella kvinnodagen skulle jag vilja dela med mig min berättelse om vad priset av att vara en kvinna har varit för mig och samtidigt påminna oss alla om att det finns olika typer av kvinnor där ute. Alla kvinnor du möter kommer inte se ut exakt så som du föreställer dig en kvinna ska göra men det gör dem inte mindre till kvinnor för det. Idag på den internationella kvinnodagen väljer jag att synliggöra en grupp som än idag kämpar för att bli accepterad och respekterad, att bli bekräftad och bara få finnas på sina egna villkor.

/Paulina Tarabczynska


Livet kan vända – trots psykisk ohälsa


Ända sedan jag fick min första diagnos, bipolär sjukdom, har jag levt med ett dilemma: vad svarar jag på frågan ”Hur är det att vara psykiskt sjuk?”. I denna blogg skriver jag för att andra ska kunna förstå hur det är att vara psykiskt sjuk, om de aldrig upplevt det själva. Jag vill också visa att det går att nå en plats i livet där man är i balans och mår bra.

Jag har under mina år inom psykiatrin lärt mig att jag inte är min sjukdom, att den inte definierar vem jag är, vad jag kan eller hur min framtid kommer att se ut – jag är inte min sjukdom, utan den är något som påverkar mig. Lika sant är att under cirka en tredjedel av mitt liv har den varit min sjukdom, och den har haft en nästan konstant närvaro sedan jag var liten. På många sätt har det varit mycket positivt, men det har också ofta varit väldigt svårt.

Det börjar med smärta, att vara psykiskt sjuk. Den tar olika form, beror på olika saker, men den är en återkommande närvaro. Speciellt när man inte har en fungerande behandling, och precis som i de flesta fall tog det tio år av symtom innan jag fick min diagnos.

Min första depression kom när jag var åtta år, du vet den åldern när man leker häst med kompisarna i klassen och precis håller på att lära sig minus i skolan. Depressionen då var inte vad den skulle komma att bli men redan då innebar den smärta, även om den inte nådde samma djup som den når idag. Då var det en känsla av att vara ensam, det fanns en oro för att något dåligt skulle hända, och jag kände mig ledsen. Jag var medveten om att jag inte visste varför jag var ledsen, men som barn ifrågasätter man inte så mycket – jag antog att det jag kände var normalt. Efter det skulle det bara bli värre, depressionerna blev djupare och återkom allt oftare.

Första gången tanken for genom mitt huvud att jag skulle slippa smärtan om jag inte levde var det bara en flyktig tanke. Som att den gled förbi i mitt sinne men inte fastande på riktigt. Smärtan var där regelbundet och jag ville bara att det skulle sluta. En knuta av smärta i bröstet, tankar att man är ensam, fel, att man inte är bra nog. Jag var på väg hem från skolan efter att ha lärt mig några av mina första engelska ord. När jag kom hem gick jag in på mitt rum, grät tills tårarna tog slut och satte mig med en bok för att fly från verkligheten – det enda sättet jag hittills hittat att fly undan smärtan. Jag var tio år.

Självskadebeteendet började senare. Jag fick idén av en kompis som också mådde psykiskt dåligt. Hon föreslog inte det, hon bara lättade sitt hjärta om vad hon hade gjort själv. Den skammen som hon kände då skulle också komma att bli en del av mitt liv. Jag skar mig för att det tog bort smärtan tillfälligt, bedövade den en liten stund. Senare skulle jag få reda på att anledningen till det är att det skickar endorfiner (kroppens morfin) till hjärnan, precis som droger. Detta är anledningen till att jag, som många andra, blev beroende av att skära mig och det tog mig flera år att sluta. Men när jag gjorde det för första gången var jag tolv.

När jag var fjorton år började mina första hypomanier. På den tiden innebar de mest att jag pratade för mycket, hade för mycket energi och gjorde impulsiva saker – inget allvarligt, mest saker jag skulle skämmas för senare. Det kan tyckas som en liten sak, men när man är deprimerad runt 60 procent av tiden så gör det rätt mycket om man har verkliga saker att skämmas för också. Små saker blir stora. Lägg till detta att hypomanier ofta (och i mitt fall nästan uteslutande) kan skapa fler depressioner och göra depressioner djupare så börjar nu situationen bli allt mer komplicerad. Smärtan växer, självskadebeteendet ökar och självbilden blir allt sämre – jag hatar mig själv. Signalerna i min hjärna säger till mig att jag är ful, värdelös, att ingen älskar mig och att om de älskar mig så är det för att de inte vet vem jag egentligen är. Jag är fel – jag är en börda. Jag tror på det, jag tror på det för att när ens hjärna bestämmer att det är så, så blir det inte bara en tanke, det blir en verklighet.  Min sjukdom kväver mig långsamt och smärtsamt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Första gången gör jag det tre månader före min 15:e födelsedag. Jag hatar mig själv. Jag ser mig själv som bördan som förstör andras liv. Jag är ful, jag är dum, jag klarar ingenting och jag ser nu ingen framtid. Jag tror att jag kommer dö innan jag är 18 år, jag har trott det rätt länge nu. Jag bestämde mig igår, något måste förändras. Om jag försöker ta livet av mig så kanske de runt omkring mig ser min smärta; om jag dör så räddar jag dem från den börda jag är, jag slutar förstöra deras liv. Om jag överlever kanske jag äntligen får hjälp.

Jag gör det på väg till skolan, spenderar en lektion med att betrakta hur hela rummet snurrar medan cocktailen av mediciner jag tagit börjar verka, får hjälp till sjuksyster – nästa minne jag har är när jag vaknar upp åtta timmar senare i en sjukhussäng. Sjukhuspsykologen säger att det är ett mirakel att jag överlevt, min familj har panik och vet inte vad de ska göra, och jag försöker hantera skulden när jag ser deras smärta. Jag är fortfarande en börda, men kanske kan jag få hjälp nu – kanske blir det bättre. Jag är inte 15 år än, jag förstår inte att det finns bättre sätt att få hjälp på. Att jag kunde sagt till någon att jag behövde hjälp, att jag kunde bett dem att rädda mitt liv utan att riskera att förlora det samtidigt. Jag var inte gammal nog för att veta.

Nu blir min nya metod för att få kontroll över situationen att inte äta, för även om hjälpen kommer är den inte snabb. På tre månader går jag ner 20 kilo, jag vill bara kontrollera smärtan. Jag hade tur att det inte gick längre tid innan mina nära och kära ingrep, jag vet andra som inte haft samma tur. Och tankarna går aldrig bort helt, inte riktigt, inte ens idag.

Under kommande år förvärras situationen ytterligare. Jag går från att ha cyklotomi (ett förstadie till bipolär) till fullt utvecklad bipolär typ 2. Min hypomani blir värre och skapar större konsekvenser, depressionen blir ännu djupare och min PMDS är nu fullt utvecklad. Jag går över gränsen regelbundet nu och den ena relationen efter den andra förstörs på grund av min sjukdom. Jag hatar mig själv allt mer.

Efter ännu ett självmordsförsök kommer jag äntligen till den läkare som kommer att rädda mitt liv och då händer det otänkbara: Min faster som jag står väldigt nära, som är en av de vackraste och mest godhjärtade människorna jag någonsin träffat, min faster som är bipolär precis som jag, tar livet av sig. Hennes sjukdom dödar henne och jag går sönder. Jag får för första gången se vad som faktiskt händer med en familj när någon av dess medlemmar tar livet av sig. Jag ser, att om man som psykiskt sjuk är en börda då och då för dem man älskar, så går det inte att jämföra med bördan man blir när man begår självmord, när man inte orkar kämpa emot mer. Det är en smärta som inte försvinner, det är värre än smärtan vid död på grund av sjukdom, det är värre än smärtan vid mord – jag har upplevt både och – självmord är något man bär med sig alltid, resten av sitt liv. Det försvinner aldrig.

Utöver den uppenbara oändliga sorg och smärta som inträffar när någon man älskar djupt går bort så ger denna tragedi den 17-åriga mig en insikt: hon dog av sjukdomen jag har, vilket betyder att den kan döda mig med. Det hade inte funnits en tidpunkt under mitt liv fram tills den punkten där jag faktiskt insett att min sjukdom kunde döda mig. Detta ändrar min sjukdom och mitt sätt att hantera min sjukdom och skapar den nya formen av depressioner som jag lever med idag. Jag ska försöka beskriva hur en sådan depression ser ut.

Det första som sker när en ny depression börjar är att jag blir tystare vilket i sin tur beror på att jag omedvetet försöker gömma mig. Jag vet inte att jag är deprimerad än vid denna tidpunkt, detta är inget jag märker själv och smärtan har inte börjat än. Det är bara en tyst inre oro som jag inte medvetet lägger märke till. Snart börjar jag känna mig tung, som om något fysiskt tungt väger ner mig och inuti börjar jag känna mig ihålig. När jag rör på mig känns det som att jag försöker gå genom lera, det känns långsamt och ansträngande. Känslan av att vilja gömma mig, vara ensam och isolera mig och oron över att inte alltid kunna göra det börjar skapa en konstant inre stress – som när man har ett möte och man är sen, fast hela tiden. Det finns inget möte jag kan ta mig till för att få bort den. Nu börjar också tankarna mörkna och det är lite som att världen tappar sin färg. Med det menar jag att allt som jag vanligtvis tycker är kul blir tråkigt och sedan jobbigt och allt som gör livet värt att leva börjar förvandlas till något som skadar mig. Min verklighetsuppfattning börjar ändras och jag blir övertygad om att mina nära och kära inte älskar mig och känslan av övergivenhet och ensamhet tar över.

På ett känslomässigt plan börjar depressionen med känslan av att vara den mest värdelösa människa som någon gång vandrat på jorden. Jag vet inte om du någonsin varit i en situation när något har hänt, till exempel att någon har skadats för att du inte gjort något som du skulle eller gjort det som du kunde göra för att stoppa det, men om du kan föreställa dig hur det känns så känns depression likadant. Tungt, man vill inte att någon ska se en, att man ska se hur motbjudande man är i deras ögon. Till detta kommer också det faktum att depressionerna slår ut min överlevnadsinstinkt. Jag tror att det kan vara svårt för dem som inte har samma upplevelser som jag eller är som jag, att förstå hur komplicerat allting blir utan överlevnadsinstinkt, jag tror i alla fall att jag skulle ha svårt att förstå det.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att det ens var överlevnadsinstinkten det handlade om. Överlevnadsinstinkten är det som för dig framåt, vilket betyder att det får dig att fortsätta och inte ge upp så fort du stöter på minsta problem. Det betyder att när man är deprimerad blir minsta lilla problem ett berg att ta sig över. Stressen tar vid och jag rasar samman, det känns som att någon precis bett mig slåss i ett krig med 40 graders feber. Det är inte att jag bara är dramatisk, det är att signalerna i min hjärna är programmerade så att de kopplar ihop fel respons med fel situation. Det blir omöjligt och jag kommer inte överleva.

Den mest centrala känslan under depressionerna är sorgen och smärtan. Det närmaste jag kan komma att beskriva känslan vid den tidpunkten är att jämföra med när någon som du stått väldigt nära dör och det ögonblicket när du helt och fullt inser att personen aldrig kommer tillbaka. Det är som att leva i det ögonblicket varje minut, dag efter dag, vecka efter vecka och ibland månad efter månad. Med denna känsla följer alltid den fysiska smärtan – ja, man kan ha fysisk smärta som psykiskt sjuk. Tyngden i bröstkorgen, som om någon dragit en snara runt den och dragit åt så hårt att man kan känna smärtan av hjärtat som dunkar mot revbenen. När hjärnan bestämmer att du har fysiskt ont så har du det, på samma sätt som att den bestämmer att himlen är blå och att vatten är vått. Din hjärna bestämmer vad verkligheten är, och när den bestämmer att du har fysiskt ont utan anledning så har du det.

Den fysiska smärtan är den delen av sjukdomen som det inte går att fly från. Det psykiska kan man ofta blockera ut med olika metoder, som att kolla på film eller att läsa, men så fort den fysiska smärtan sätter igång blir jag medveten om depressionen vad jag än gör. Varje sekund, varje minut. Upplevelsen av den är först som att någon genomborrat min bröstkorg med ett spjut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Rakt igenom hjärtat. I början känns det som att spjutet sitter kvar och ofta vid det stadiet sitter jag ihopkrupen med bröstkorgen som om det faktiskt skulle varit ett spjut där, tills jag kommer på mig själv och rätar på mig. Man får inte visa att man är sjuk om det gäller psykisk sjukdom.

Sedan går den fysiska smärtan in i nästa fas, vilket ofta samspelar med att den psykiska smärtan av att personen inte kommer tillbaka bryter ut i all sin prakt. Nu känns det som att någon slitit ut spjutet och att hela insidan av bröstkorgen där mitt mosade hjärta ligger glöder. Som att såret glöder och bit för bit förkolnar. Nu ligger jag generellt ensam i mitt rum och gråter, skriker så tyst jag kan. Förtvivlan. Smärta. Som att allt dåligt som någonsin hänt samlats i ett och samma ögonblick. Det gör ont och jag vill att det ska sluta. Från åtta års ålder och fram tills nu, 17 år senare, är resonemanget likadant. Och det är samma resonemang som de flesta som upplever kraftig smärta, fysisk eller psykisk, har; det gör ont, snälla bara gör så att det slutar.

Det går att bli frisk och nå en punkt när man mår bra. Jag har efter sju års arbete med min medicinering, samt med träning och bra kost, blivit nästan helt stabil. Med stöd och sjukvård som tar en på allvar och med empati, förståelse och engagemang kan vem som helst blir frisk – jag tror på det med hela mitt hjärta. Men när man lever i ett samhälle där man måste gömma sig och skämmas för sin smärta och sin kamp, där läkare tror att du är hypokondriker och inte lyssnar, där staten tycker att du kan behandlas hur som helst och dina medmänniskor kan komma att se dig på ett helt annat sätt om du berättar att du är sjuk, så blir det svårare att bli stabil.

Det har länge funnits en diskussion utifrån argumentet att psykiska sjukdomar är påhitt och fysiska sjukdomar de enda riktiga, trots att man vet att psykiska sjukdomar också är fysiska och bara symtomen är psykiska. Men kanske bråkar vi om fel saker? Låt mig med en snabb övning visa dig vad jag menar: sätt klockan på att ringa var 40:e sekund. Sätt dig ner och blunda och försök att slappna av. När det ringer gör du samma sak igen. Efter du upprepat detta 3–4 gånger vill jag att du ska fundera över en tanke. Varje ringning motsvarar en person som tagit livet av sig. Vi kan omformulera detta till en fras som jag föredrar: de har dött av psykisk sjukdom. 800 000 personer/år på vår vackra planet dör av psykisk sjukdom.

Det kanske är dags att sluta prata om och faktiskt skapa ett samhälle där alla kan vara sig själva och där alla tar hand om varandra. Vi är inte perfekta, jag förstår också det, och livet är svårt. Men jag vet också att alla människor är fantastiska och kan ta sig över de största bergen när deras vilja och deras hjärtan för dem framåt. Jag vet att det finns empati och kärlek, medmänsklighet och hopp. Vi har tagit oss förbi ofantliga hinder under vår tid på jorden, och detta är bara ännu ett som väntar på att bli besegrat. Vi har styrkan att göra detta, och vilken tid för det är bättre än nu?

/ Gästbloggare


#Metoo: Det finns hjälp att få

PaulinaTjejer med psykisk ohälsa och hbtq-personer utsätts oftare än andra för sexuella övergrepp. Det tycks som att män som vill våldföra sig söker upp oss sköra människor, för att vi anses vara lättare byten. Men det finns hjälp att få och kom ihåg att anmäl dem!

Jag vet själv hur det kan vara. I tonåren mådde jag väldigt dåligt och hade självskadebeteende. Liksom många andra med den problematiken använde jag bland annat sex som ett sätt att skada mig själv på. Aktivt och omedvetet sökte jag mig till destruktiva sexuella relationer. Oftast handlade det om ett självförtroende som var så söndertrasat och ett självhat som hade växt sig så stark att jag trodde att jag inte förtjänade bättre. Genom mitt destruktiva beteende lärde jag mig att min kropp inte var min egen. De destruktiva sexuella relationerna bekräftade gång på gång att jag saknade värde. Allt detta ledde till en ond spiral av självhat och självskadebeteende. Hur kunde jag sluta? Jag hade växt upp i en värld som lärde mig att min kropp tillhör någon annan. Min kropp är perfekt bara om den bekräftas vara sådan. Jag är inte värld att älskas, sex är den enda kärleken som existerar.

I vissa av fallen kan inte skulden läggas på cis-männen (alltså heterosexuella män vars biologiska kön överensstämmer med dess juridiska, sociala och upplevda kön). Men oftast så kunde den faktiskt det! Det går att läsa på kroppsspråk när en person känner sig obekväm. Jag vet att jag ofta ryggade tillbaka i omedvetet i självförsvar.

I andra fall sade jag nej men de ville inte acceptera det. De försökte övertala en med kommentarer om att jag skulle sluta spela svårflirtad. De fattade inte att de hade gjort fel och ville inte erkänna att de hade gjort fel. Vad kommer den attityden ifrån?

Sedan finns det ännu värre gånger. Som den gången då jag var 19 år och åkte buss sent efter en kväll på krogen. Under den perioden mådde jag väldigt dåligt och bodde på ett ungdomsboende. Det syntes på hela min klädstil och kroppshållning att jag inte mådde bra. Just den kvällen hade jag också druckit och precis gråtit när jag steg på bussen. Min station var den sista. När busschauffören stannade öppnade han inte dörrarna. Bussen blev tyst och nästan allt ljus slocknade. Jag började bli rädd när jag insåg att busschauffören var på väg mot mitt säte. Han kom väldigt nära och började tafsa på mig. Jag försökte få honom att sluta men min flyktväg var blockerad. Jag var skräckslagen och paniken steg. För att inte gå in för detaljerat lyckades jag till slut få honom att öppna dörren. Senare blev han dömd.

Kampanjen Me too har uppmärksammat hur vanligt det är att kvinnor blir utsatta för övergrepp av män. Till saken hör att det är ännu vanligare för kvinnor med psykisk ohälsa. I studien ”Vi är många” uppger 70% av deltagarna som vårdas inom psykiatrin att de under sitt liv varit utsatta för någon form av fysiska, sexuella och psykiska övergrepp och/eller ekonomiskt utnyttjande.

Med det sagt vill jag inte påstå att kvinnor som redan mår psykiskt dåligt lider mer av sexuella övergrepp. Ett övergrepp orsakar alltid ett lidande. Men det säger något om det samhälle vi lever i. Att cis-män som vill våldföra sig på någon söker sig till de som uppfattas som svagare, kvinnor, barn och hbtqpersoner.

Det är lätt att skuldbelägga sig själv när man har utsatts för ett sexualbrott, det vet jag själv. Jag skulle inte ha anmält busschauffören om inte personalen på mitt ungdomsboende hade övertalat mig att göra det. Själva rättegången var jobbig, men när han sedan dömdes var det som en revansch. Jag fick se det svart på vitt: Han hade gjort fel.

Det är därför väldigt viktigt att våga anmäla. Att vinna rättegången och att våga föra en anmälan hjälpte mig att ändra fokus på skammen och föraktet från mig själv och min egen kropp till förgriparen.

Dessutom finns hjälp att få för att kunna bearbeta sexuella övergrepp. Själv hittade jag till slut en terapeut som jag vågade öppna mig för. Det har gjort att jag har kunnat börja bearbeta min skam och mina upplevelser. Jag började förstå att skulden inte låg hos mig, som jag under så många år hade trott. Istället insåg jag att mina beslut och mitt självskadebeteende berodde på en trasig själ och dåligt självförtroende. Min kropp blev ett sätt att ta ut all min ilska hat och frustation på. För det var enklare att hantera smärtan och skammen på det sättet än att faktisk prata om det.

Min samtalsterapeut hjälpte mig att skifta fokus, att hitta andra bättre sätt att utrycka min smärta på, och att faktisk våga börja må bra. För till slut insåg jag att jag faktiskt förtjänade att må bra. Jag med.

/Paulina Tarabczynska

Ovanstående text har tidigare publicerats i Veckorevyn, men som en kortare variant. Läs fler av Paulinas texter om #Metoo här. Det är bland annat debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Samhälle.


”Mitt psyke och jag” bidrar till öppenhet

papril3-litenNär jag var 14 år försökte jag ta mitt liv för första gången. Det känns märkligt när jag tänker på det så här i efterhand för jag överlevde trots att jag så många gånger var så otroligt nära döden.

Jag har själv erfarenhet av självskadebeteende, ätstörningar och ett flertal suicidförsök. När jag bestämde mig för att titta på dokumentärserien ”Mitt psyke och jag” visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men självklart fanns det en liten farhåga där om att jag kanske skulle bli triggad att vilja skada mig eller må sämre.

Jag har tänkt lite på det där med självskadebeteende och att det faktiskt kan smittas. Men samtidigt föds en tanke i mitt huvud att bara för att det smittas så är det inte en anledning att inte prata om det, jag tror snarare tvärtom att behovet för att känna igen sig i en situation är stor för alla människor där ute. Allt vi vill är relatera för att vi inte ska behöva känna oss konstiga och ensamma. Att våga skildra en så stark och laddat ämne är inte alltid så enkelt och jag anser att SVT verkligen har lyckats. Jag kan förstå att det kan finnas en oro att folk kommer må dåligt efter att ha sett dokumentärserien. Att fler kanske kan skada sig eller försöka ta sitt liv men jag tror inte att det blir så utan är snarare bara en farhåga.

Jag tittade igenom hela serien och CC berättelse berörde mig starkast, den inspirerade mig och jag kunde se livsglädjen och styrkan hos henne när hon kämpade med sina ätstörningar och självmordsförsök men samtidigt vägrade ge upp.

Självklart väcker serien mycket tankar och känslor hos mig och säkert hos många andra tittare och det måste den få göra tycker jag.

SVT gör ju vad de kan för att varna. De berättar att programmet är olämpligt för barn innan det startar. Det finns tydlig information att programmet behandlar ämnen som bland annat självskadebeteende. Det får räcka kan jag tycka. Man måste kunna lita på att folk är kapabla att ta egna beslut. Vi är inte dumma, så om man känner att man inte orkar eller klarar av att se så får man stänga av.

Denna dokumentär är en bra början på vägen och kommer bidra till mer förståelse för hur det faktiskt är att leva med psykisk sjukdom och hur handikappande det faktiskt kan vara. Det är inte bara att rycka upp sig eller bestämma sig för att bli bättre. Det är mer komplicerat än vi tror. Förra året kostade psykisk sjukdom 1531 människor livet. Vad har vi att förlora genom att prata om det? Så om man kan öppna upp, berätta och dela med sig av sin historia för att av-stigmatisera och för att skapa mer förståelse tror jag att vi kan vinna mycket på det. Vi vet att tre av fyra lider av psykisk ohälsa eller känner någon närstående som gör det så indirekt berör detta oss alla. Det är dags att våga prata om det!

/Paulina Tarabczynska

 


Unga kvinnor förtjänar bättre ”vård” än bältning!

PaulinaJag skulle vila börja denna blogginlägget med att be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt till alla de barn och unga samt unga kvinnor med självskadebeteende.

Jag vill även be om ursäkt till deras anhöriga. Förlåt för alla gånger ni har blivit puttade undan, misstrodda och uteslutna att vara delaktiga i vården era barn fick.

Jag skäms när jag tänker på alla de gånger man tog bort era rättigheter och straffade er, tvingade er att svälja massa mediciner. Förlåt för att man satte sig på er drog er längst med korridoren och spände fast er i sängen där ni fick ligga helt ensamma och rädda. Ni förtjänar bättre bemötande och de anhörigas barn förtjänar bättre vård! Jag vill att ni skall veta att jag skäms! Skäms för att vi idag behandlar barn och unga så i den svenska psykiatrin. Och det gör ont i mig att veta att det sker varje dag, jag blir så ledsen.

Idag hörde jag P4 sändning BUP:s vård av barn strider mot lagen. Jag känner hur luften bara går ur mig, dels av frustration dels av ilska men även av sorg. Hur kan vi ens påstå att bälta barn skulle vara den bästa möjliga vården vi kan erbjuda. Jag köper inte det argumentet! Speciellt inte när till och med EU är extremt kritiska och har påpekat ett flertal gånger och uppmanat Sverige att skärpa sig!

Tvångsåtgärder såsom bältning, avskiljning och tvångsmedicinering anses bryta mot FN:s Barnkonvention. Som om det inte var tillräckligt illa att vi använder dessa metoder på vuxna samtidigt som vi kallar det för kvalitativ vård. Hur kan vi påstå att det är kvalitativ vård?!

Jag har under så många år varit så arg på vården! Jag har ofta tänkt att om jag fick hjälp och vård jag enligt lag har rätt till, kvalitativ vård skulle min resa kanske inte tagit tio år. Jag kanske kunde ha mått bättre tidigare. Jag var så bitter för jag ansåg att den psykiatriska vården hade stulit tio år av mitt liv. Idag inser jag att problemet med den psykiatriska vården är strukturen. Till och med vårdpersonalen kan ibland falla offer för en fel praktik, en rutin som glöms bort att ifrågasättas.

En grupp som ligger bältad oftare än andra är unga kvinnor med självskadebetende. Jag anser att det är dags för vården att sluta bälta denna grupp! Har någon någonsin tänkt på att när man är självdestruktiv och vill skada sig själv på alla möjliga sätt kan bältning vara ännu ett sätt för dessa unga kvinnor att skada sig på? Att man provocerar fram en bältning för att straffa sig själv? Är det då så konstigt att ju mer man bältar desto sjukare blir dessa unga kvinnor? Man när ju sjukdomen på detta sättet. Dessa unga kvinnor förtjänar bättre vård.

I P4 berättar en man om hur han bevittnat hur barn och unga tvingas till åtgärder som avskiljning, bältning och tvångsmedicinering fastän man vet att det strider mot lagen. Man straffar dessa barn och använder sig av dessa åtgärder i ett förebyggande syfte. Tyvärr är inte detta en unik historia.

Jag är en så kallad Dialogutbildare, jag utbildar kommuner och landsting. När jag höll i en utbildning en gång så träffade jag på en kvinna som ville dela sin historia med sig av sin historia. Hon berättade för mig att när hon jobbade på en låst avdelning var hon med om så många bältesläggningar som var onödiga och som stred mot lagen att hon tappade räkningen. Jag hörde hur hennes röst darrade och hon berättade att varje gång den där larmknappen på avdelningen ljöd tänkte hon inte, man bara agerade. Det var i efterhand som man insåg att bältningen kanske var en onödig åtgärd just då. Hon påtalade detta men blev utfryst av sina arbetskamrater och till slut vågade hon inte säga mer. Det var ju hennes arbetsplats och hon var tvungen jobba där. Tillslut blev det för mycket för henne att ta så hon bytte sitt jobb, jag hörde på hennes röst hur ledsen och ångerfull hon var över detta. Jag kan inget mer än att ställa mig frågan hur ofta sker detta? Jag inser att det är ofta men jag blir mörkrädd när jag tänker efter.

Jag vill uppmana personal att agera. Träd fram för eran skull, för alla barns skull och för deras anhörigas skull. För en sak är säker vi kommer inte kunna göra en förändring innan vårdpersonalen träder fram och börjar dela med sig av sina upplevelser av vården de utför. För tyvärr är detta något de flesta patienter känner till. Det är alltid deras ord mot vårt och det är nästan alltid deras ord som vinner.

Vi har inte råd att förlora mer men vi har allt att vinna genom att börja ifrågasätta och träda fram.

/Paulina Tarabczynska


På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin

JimmiebloggI morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.

Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.

Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. demonstration

Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.

På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:

När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.

Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Unga kvinnors psykiska hälsa

Paulina2013.02.28 ordnade RSMH-utbildning ett seminarium på ABF huset i Stockholm som handlade om unga kvinnors psykiska ohälsa. Jag fick den stora äran att hålla ett öppningstal och ha ett kort föredrag om ett fantastiskt fotoprojekt som jag deltog i 2013. Projektet hette ”Som ingen annan” och via fotografier försökte skildra vad det innebar att ha psykisk ohälsa och att vara människa, samt gränsen mellan att vara sjuk och inte. Finns det ens någon gräns? Det var fantastiskt att få dela med mig av mina erfarenheter och jag känner att det verkligen blev en lyckad föreläsning.

När alla spänningarna släppte, när jag var klar, blev jag så trött att jag tyvärr inte kunde stanna och lyssna klart. Det var tråkigt att lämna ett så viktigt seminarium. På vägen till hotellet i tunnelbanan råkade jag somna och missade min station. Jag var verkligen trött. Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste som finns, men det kräver så mycket energi. Alla förberedelser. Sen är jag så dålig på att planera och gör allt i sista sekunden, känner ni igen er?

Jag gjorde klar min powerpoint presentation, utanför föreläsningssalen, 30 min innan det var dags att föreläsa. Det går nog inte att vara senare ute än så. En person kom fram till mig och sa att jag måste ha is i magen som gör allt klart så nära inpå föreläsningen. Ibland önskar jag att jag var bättre på att planera. Men det positiva med att vara sen är att jag minns allt fantastiskt bra, för att det är så färskt.

Jag blev verkligen jättenöjd med föreläsningen och öppningstalet. Jag fick så mycket beröm från alla håll och kanter och det är jag glad för. Det kanske inte syns alltid, men det är mycket arbete som läggs ner och varje ord är valt med omsorg. Jag tänkte dela med mig av mitt öppningstal till er alla för jag blev verkligen nöjd med det, kommentera gärna vad ni tycker.
Som vanligt massa stora kramar på er alla!!!!

Öppningstalet:

”År 2011 vårdades 72497 kvinnor på sluten avdelning, inläggningar minskar i alla åldersgrupper utom bland dom unga i åldern mellan 15-24. Folkhälsorapporten i Stockholms läns landsting 2011 säger att om du är en ung kvinna i åldern mellan 15-24 är chansen att du använder psykofarmaka hela 10%. Och är du en ung kvinna mellan 21-24 år är chansen att du lider av psykisk ohälsa hela 30 %.

Sjukvården vet inte hur man skall handskas med självskadande unga kvinnor. Samtidigt ökar andelen unga kvinnor som skadar sig på olika sätt och är i stort behov av vård. Allt fler unga kvinnor mår idag mår psykiskt dåligt på ett eller annat sätt. Dessa kvinnor exkluderas från sociala sammanhang , arbetsmarknaden och även från samhället. Men att må psykiskt dåligt påverkar inte bara unga kvinnor utan det påverkar även deras vänner, familj och samhället i stort.

Men varför mår allt fler unga kvinnor psykiskt dåligt då? Det är en komplex fråga som kan innebär många olika svar och teorier, men idag tänkte jag dela med mig av mina egna tankar.

Kanske är det så att samhället har lite för bråttom. Samhället har lite för bråttom med att ständigt gå fram och utvecklas i sin egen hast och samtidigt exkluderas de som inte riktigt hinner med i detta tempo. Kanske är det så att vi har för höga krav på våra medmänniskor och oss själva. Dessa krav återspeglas dagligen i media, tidningar, på skolgården i arbetslivet men även i våra egna speglar och i vårt eget sätt att tänka.

Kanske är det så att samhället inte alltid räcker till att fånga upp människor när de behöver hjälp eller att ge det stöd och den hjälp som de behöver. Kanske är det till och med så att samhället ibland inte vill se. Kan det vara så att enbart mediciner inte kan läka en trasig själ? Ett förslag på det som skulle kunna läka en själ kan vara: tid, tålamod, flexibilitet tilltro, möjlighet att utvecklas i sin takt och testa sina gränser och framför allt samtal. Är detta egenskaper vårt samhälle besitter idag?

I ett samhälle som rusar fram i en nästan omänsklig takt blir det allt svårare att bli hel. Varför hinner vårdpersonalen på en sluten avdelning inte med mig när jag skriker efter hjälp? Varför lyssnar inte läkaren på mig när jag vägrar ta mediciner? Varför lyssnar jag inte lite mer på mig själv och min inre röst, den vet ju bäst?

Det ska inte handla om tur att få en bra läkare, en bra kontaktperson, en duktig samtalsterapeut, eller bara en förstående vän. Det är inte lotteri vi spelar på.  För i så fall vill du kanske inte vara den som drar nitlotten. Det finns lösningar och jag tror att kunskap är nyckeln. Därför har vi samlats här idag. Vissa av er kom hit för att ni tyckte att det verkade spännande, andra kanske är nyfikna och ville ha svar på några frågor i så fall hoppas jag att ni får det här idag.
Varmt välkomna.”

/Paulina Tarabyczynska

unga

 

unga bild

Bilderna från konferensen är tagna av Tina Holm Hjort


Minska tvånget bland barn och unga

Jimmieblogg2I dag släpper Barnombudsmannen, BO, en rapport som visar att vart femte barn i Sverige mår dåligt. Vissa av dem hamnar senare i tvångsvård där det ofta sker bältningar, trots att de är minderåriga.

Vi anser att det är på tiden att det satsas mer resurser i skolan på att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. På alla skolor ska det finnas en elevhälsa med skolsyster och kurator som har möjlighet att hjälpa barnen, eller om det behövs, vägleda dem vidare till annan vård. För genom insatser i ett tidigt skede går det att förhindra att problemen växer sig så stora så att barnen hamnar i situationer där de utsätts för tvångsåtgärder – insatser som kan leda till trauman.

I P1-morgon berättar till exempel 18-åriga ”Lisa” om hur hon, varje gång hon hör ordet bälte, såsom i till exempel bilens säkerhetsbälte, får ångest och minnesbilder av de 100-tal bältningar hon var med om som barn. En annan tjej, Maja, berättar i Barnombudsmannens remissvar till psykiatrilagsutredningen att hon hellre hade önskat frivilliga insatser, eftersom tvånget gjorde att hon mådde sämre.

Tvånget inom barnpsykiatrin måste alltså minska. Och det går. I projektet Bättre vård – mindre tvång har vi kunnat se att antalet bältningar minskat avsevärt med hjälp av större kunskap hos personalen och bättre bemötande.

Och att tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin måste minska är något som Anders Printz, regeringens psykiatrisamordnare, höll med om i dagens P1-morgon. Men vi önskar mer än ett uttalande. Vi önskar handling.

Det är en sak att i radion säga att Socialstyrelsen behöver ta fram informationsmaterial om tvångsvårdades rättigheter och att det materialet behöver byggas underifrån, utifrån de barn som har varit utsatta för tvångsvård i kombination med projektet Bättre vård – mindre tvång. Det är en annan sak att se till att insatserna händer i verkligheten. Jag vill att psykiatrisamordningen ges möjlighet av regeringen att genomföra övergripande insatser på samtliga BUP för att minska tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin. Först då kommer det ske en förändring. Hädanefter kommer jag att trycka på psykiatrisamordningen inom socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting, SKL, så att detta kan bli verklighet. Dessutom är Barnombudsmannens förslag om en barnlots, som ska hjälpa barnen själva att hitta rätt inom psykiatrin, också en god idé som vi stöttar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH