Studie-terapi

kaisvvKan studier fungera som terapi? Hur låter det för dig? Det är en väldig skev uppfattning att människor med psykisk ohälsa inte kan studera eller att de är ”dumma i huvudet”. För att nämna ett enda exempel: professon John F Nash, som fick Nobelpriset i ekonomi 1994! ”A Beautiful Mind” är biofilmen som är tillägnad hans liv.

ALLA människor kan hålla på med studier. Alla kan börja studera på den nivå där de befinner sig. Att studera är ingen tävling mot andra människor. Var och en har eget ansvar att ta till sig kunskap, så mycket eller så lite som han/hon önskar.

Det kan fungera så att genom studier, styrs också tankar bort ifrån oro/ångest, förutsatt att det känns stimulerande och inte pressande.
Genom studier träffar man också andra människor, som delar samma intressen, samma värderingar och därmed bryts ensamhetskänslan något. Man är en i mängden! På längre sikt kan studier också leda till bättre utbildning och därmed bättre jobb.

/Khai Chau


Tillgång till Internet, en demokratifråga

Jimmieblogg2Idag är tillgång till Internet en förutsättning för att kunna vara en delaktig samhällsmedborgare. Så gott som alla viktiga servicefunktioner har gått över till nätet. Banker, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, biljettbokning och nyhetsmedier är bara några av som i allt högre utsträckning har nätet som sin viktigaste kommunikationskanal. Även vårt sociala liv sker i allt större utsträckning via nätet. Och har du inte en e-postadress är det mycket information du inte kan få över huvud taget.

För de flesta svenskar är livet utan Internet helt otänkbart och när nätet släcks tillfälligt blir många också minst sagt ifrån sig. Reaktionerna kan tyckas överdrivna, för visst klarar vi en dag utan Twitter, Facebook eller för all del även försäkringskassans service på nätet. Men att en del människor helt lämnas utan möjlighet till uppkoppling är ett allvarligt demokratiproblem. För de människorna finns. Det är bland annat de som av olika anledningar är beroende av försörjningsstöd. I normen för försörjningsstöd ingår inte bredbandsuppkoppling. Fast telefon ingår, men inte bredband, trots att det sedan flera år för de flesta människor finns ett betydligt större behov av Internet än en fast telefon.

Men att inte ha tillgång till nätet är inte bara en ekonomisk fråga utan även en kunskapsfråga. De flesta människor som är i medelåldern idag har lärt sig att använda datorn och Internet i arbetslivet. Utan tillgång till arbetslivet har du heller inte tillgång till mycket av den kunskap som kan tyckas vara sekundär på jobbet, men så viktig för att kunna vara samhällsmedborgare fullt ut.

RSMHs medlemmar står många gånger långt från arbetsmarknaden och är också beroende av försörjningsstöd. Därmed har man varken tillgång till tekniken eller till kunskapen som krävs för att hantera den. Genom bland annat det IT-projekt som RSMH bedrivit under ett år vet vi att kunskapstörsten och efterfrågan efter datorer med Internetuppkoppling är skriande på många håll inom organisationen.

Att bredbandsuppkoppling (och en dator) ska ingå i normen för försörjningsstöd är ett litet steg på väg mot ett mer jämlikt digitalt samhälle.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Relaterade artiklar:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/manga-stalls-utanfor-det-digitala-/

http://computersweden.idg.se/2.2683/1.492656/inget-socialbidrag-for-uppkoppling


Att bearbeta våra djupaste tankar och känslor

PaulinaJag mår inte så bra just nu. Det är så mycket som händer i mitt liv och ibland känns det svårt att hinna med. Men för bara 6 år sedan skulle jag inte ens kunna tänka att detta kommer gå över. Trösten i att förstå att även dom hemska tankarna inte håller i sig för evigt är ofantligt stor.

Om jag inte hade min konst att bearbeta mina känslor och tankar på så skulle jag kanske inte leva idag. Jag skulle vilja påstå att det är otroligt viktigt att vi alla hittar någon sätt att uttrycka oss på. Det man inte kan riktigt sätta ord på och det som vi inte heller förstår fult ut måste ändå får komma ut på något sätt. För min del är det konsten som hjälper mig med den biten. Om man håller allting inne och aldrig delar med sig kommer det samlas i högar och tillslut kommer det explodera. Istället för att samla på sig det som gör ont och tillslut får oss att gå sönder så kanske vore det klokt att göra sig av med det lite åt gången. Det är lite så jag ser på det.

Jag minns en gång när jag mådde så dåligt att jag övervägde att ta mitt liv. Då tog jag fram papper och penna istället och började måla. Jag kunde känna hur mina känslor forsade ner från handen och på pappret och efteråt så var jag mycket lugnare och mina tankar på att ta mitt liv hade försvunnit. Jag vill inte påstå att jag magiskt mådde bra men att det faktiskt blev uthärdligt att må så som jag gjorde just då. Att uppmuntra all som mår dåligt till att skaffa sig en hobby är nog ett av mina bästa tips.

Det behöver inte nödvändigtvis vara att måla det kan vara vad som helst. Som att bygga små bilmodeller till att plantera blommor. Den enda gränsen är din fantasi men kom ihåg att det måste vara något du finner mycket nöje i annars kommer inte detta fungera. Nu skall jag faktiskt dyka in i mina egna papper och pennor och bearbeta lite tankar jag har. Men innan jag går skulle jag vilja dela med mig av några bilder som jag själv har målat när jag mådde dåligt.

fanix tears fenix tears mass hanging2

Hoppas du tycker om dom.

Massor med kramar från mig.

/Paulina Tarabczynska


Medicin mot ambivalens?

kaisvvIngen annan sjukdom drabbas värre av ambivalens än psykiska sjukdomar. Men tyvärr, finns det ingen medicin mot just detta. Då återstår t.ex. olika hjälpmedel, mental träning, någon sorts stödperson, kan jag tänka mig.

Att hela tiden vara ambivalent, ”sjukligt” ambivalent, tar på krafterna och tid och är också ett stort hinder mot återhämtning. Det försenare den läkande processen avsevärt! Dessutom är det även ett så kallat osynligt funktionshinder, ända tills man börjar prata öppet om det.

/Khai Chau


Fotoprojekt: Dagens välfärdssamhälle och psykisk ohälsa

PaulinaI lördags började jag på ett mycket spännande projekt. Det går ut på att jag och Ida Knudsen som går på Nordens foto folkhögskola i Stockholm bokstavligen ska fota livet av oss. Under två månader ska vi leva tillsammans under olika intervall och fotografera varandra. Vi vill utforska var gränsen mellan psykisk ohälsa och hälsa går, eller om det ens finns någon gräns. Här gäller det att vara sig själv och skildra varandras liv. Den 11 maj kommer projektet avslutas med en utställning på galleri Kontrast i Stockholm. Om allt går bra så kanske vi kommer att ställa ut på fler ställen än enbart i Stockholm, vem vet.

Jag känner mig mycket upprymd och ser fram emot detta. Psykisk ohälsa är ett så stigmatiserande begrepp vilket gör jobbet att bryta muren mycket svårare. Just därför tycker jag att detta projekt ger så mycket möjligheter. För här behövs inga ord, här kan du i lugn och ro titta själv på bilderna och tänka det som ingen annan kan höra dig tänka och kanske inse att jag är bara ännu en människa och inte mer.

Det har nu gått 2 dagar och vi har bara börjat skrapa på ytan än, här krävs det att våga lita på varandra och bygga upp ett förtroende, först då kan muren falla och linsen kan fånga verkligheten.

Om du skulle vilja följa mig och Ida under processen kommer jag i slutet lägga ut en länk som du kan gå och titta på. Dessutom kommer jag att försöka uppdatera här så ofta jag bara kan.

Jag befinner mig själv just nu i en lite mindre svacka, jag fungerar men känner att minnet inte fungerar som det gör i vanliga fall och att orken sviker mig en aning. Men så fort jag har tillfälle och ork så kommer jag slänga mig på tangentbordet och skriva fingrarna av mig. Ha det bra nu tills vidare och många stora kramar från mig!

Om ni vill besöka bloggen gå gärna in på:

http://www.valfardssamhallet.se/blogg

/Paulina Tarabczynska


Samverkan till döds

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAFrågan om att som förening/förbund agera på egen hand för sina intressen, eller att i stället samverka med närliggande föreningar/förbund, är alltid en svår avvägning. I första fallet kan man vara sina ideal trogen, men man får då också konkurrera med andra föreningar, som följer sina egna helt eller delvis avvikande ideal. I andra fallet vinner man en gemensam och starkare röst, men man tvingas också kompromissa med sina ideal. Ibland så mycket att den egna profilen mer eller mindre går förlorad. (Ett illustrativt exempel är de små partiernas situation i alliansregeringen.)

Sedan några år har RSMH valt att gå i samverkan med ett antal andra brukar- och anhörigorganisationer inom Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Den ökade röststyrkan i detta samarbete är givetvis tilltalande, och till en början var det heller inte svårt att se fördelen i att en gemensam organisation kunde föra medlemsföreningarnas talan i just gemensamma frågor. Situationen har emellertid efterhand förändrats. NSPH blir gemensam röst i allt fler frågor, och våra motparter – sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter – uppfattar i allt högre grad NSPH som den enda organisation inom den psykiatriska brukar- och anhörigrörelsen man behöver vända sig till. Både nationellt och i Göteborg har NSPH och dess lokala motsvarighet fått kraftigt ökade anslag för sina verksamheter, vilket jag i och för sig inte missunnar någon av organisationerna. Effekten blir emellertid att samverkansorganen får en allt starkare tyngd i jämförelse med medlemsförbund och -föreningar, och att de senares särskilda intresseområden hamnar alltmer i skymundan. Det är också värt att beakta, att samverkansorganen saknar självständig intressepolitik, och att de frågor som drivs därför blir en sorts urlakad, minsta gemensamma nämnare.

Som lokalförening inom RSMH i Göteborg kan vi konstatera, att vi har förlorat kontrollen över kontakterna med, och informationsflödet och inbjudningarna från, våra motparter inom kommun och landsting. Dessa vänder sig nu företrädesvis till det lokala NSPHiG, och vi vet inte hur mycket som kommer oss till del och när i samverkansprocesserna det sker. Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.

I samband med medieprojektet inom RSMH, för några år sedan, fördes en diskussion om just fördelar och risker med samverkan med angränsande organisationer. I den diskussionen varnade jag för att ett förbund som RSMH, utan tydlig ”diagnosprofil”, riskerade att hamna i bakvatten, bli osynliggjort och förlora medlemmar i en omgivning av just samverkande diagnosföreningar. Vad skulle vi representera i ett sådant sammanhang? Jag tycker mig nu se att farhågan börjar besannas. Min uppfattning var då – och den är fortfarande – att vår särart borde vara det socialpsykiatriskt förankrade brukarperspektivet, där det biopsykiatriska sjukdoms- och diagnostänkandet är nedtonat. Det perspektivet borde vi också stå för på egen hand, utan organiserad samverkan med diagnosföreningarna, för att på det sättet få en tydligare profil gentemot allmänheten och våra motparter. Min övertygelse var och är att vi skulle vinna på en sådan strategi. Det hindrar givetvis inte, att vi söker samarbete med andra organisationer i frågor där vi faktiskt har gemensamma intressen.

/Hannes Qvarfordt


Regler för kommentarer på rsmhbloggen.se

Dessa regler och riktlinjer gäller för dig som vill kommentera inlägg på RSMHbloggen:

  • RSMH förhandsgranskar alla kommentarer. Det gör att det kan ta ett tag innan din kommentar syns på bloggen.
  • Vi förutsätter att du som kommenterar gör det för att du vill bidra till debatt på ett sakligt och konstruktivt sätt.
  • Vi utgår från att du som kommenterar uppger ditt riktiga namn.
  • Du är själv ansvarig för det du skriver och RSMH kan radera kommentarer som inte uppfyller bloggens regler för kommentarer eller bryter mot svensk lag.
  • Ett sakligt och vårdat språk är ett sätt att visa respekt för övriga användare. I din kommentar ber vi dig därför att undvika kraftuttryck och formuleringar som kan verka stötande.
  • Kommentarer som innehåller ren reklam tas bort.
  • Spam och massutskick via kommentarsfältet är förbjudet

Lagen

Du får inte publicera material eller göra uttalanden som strider mot svensk lag. Det innebär att du inte får förtala, förolämpa eller hota andra eller på något annat sätt kränka andras rättigheter. Du får inte heller publicera sådant som riskerar att betraktas som hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, material som kan betraktas som olaga våldsskildring eller sådant som uppmanar till brott. Du får inte heller, genom innehållet i din kommentar, bryta mot upphovsrättslagen.

Överträdelser

RSMH har rätt att stänga av användare och radera inlägg som inte följer reglerna. Upprepade överträdelser kan leda till att din IP-adress blockeras för kommentarer på vår blogg. Olagliga inlägg kommer att polisanmälas.

Har du frågor om vår policy? Kontakta oss på rsmh@rsmh.se