Neddrogning för den goda smakens skull

Anne-SofieVarför tvingas barn ta lugnande medicin? Ibland till och med när de fortfarande använder blöja. Det ger skador – även på hjärnan.

1953 fick jag Haldol, då var jag fem och ett halvt år gammal. Anledningen var att jag inte sov på nätterna, jag var helt enkelt rädd. Jag hade blivit utsatt för en våldtäkt och var därför så trasig i underlivet att jag kissade på mig. Jag var också livrädd för män – även min pappa, farfar och mina farbröder. Tidigare hade jag gärna varit nära dem. Viktigt att säga är att ingen av mina äldre släktingar hade gjort mig något illa. Idag som 68-åring är jag fortfarande rädd för män som luktar alkohol. Jag har aldrig kunnat lära mig dansa eftersom man då måste kunna ta i varandra.

En läkare på dåtidens barnavårdscentral på Nyköpings sjukhus ansåg att jag behövde lugnande medicin – för att jag skulle sluta bete mig ”oregerligt”. Jag var helt enkelt utåtagerande. Mina föräldrar fick också rådet att inte prata om våldtäkten, för att jag då skulle glömma vad som hänt! Även medicinen skulle hjälpa mig att glömma. Medicinen gjorde mig förvisso lugn. Jag sov på natten och gick inte i sömnen (vilket jag gjort tidigare). Jag ”klängde” inte heller på vuxna.

Barn råkar fortfarande ut för samma saker som jag gjorde. Våldtäkt eller att de blir slagna och mobbade. Barnen, som då kanske får lugnande medicin, orkar inte heller leka, utan sitter och sover i ett hörn på dagtid. De klarar inte av sociala kontakter eller att ha kroppskontakt med föräldrar, vårdnadshavare eller andra barn. Det är svårt att lita på andra när man är liten, sviken och rädd. Jag vet av egen erfarenhet att lugnande medel gör dig till en zombie. Du kan inte skratta och du orkar inte springa när du till exempel spelar brännboll. Du har dålig balans och har ständigt skrapade knän eftersom du ramlar omkull.

Det anses normalt idag av många att barn på HVB (Hem för vård och boende) får lugnande medicin. Det är inte alltid så att de har till exempel ADHD. Och även om de nu skulle ha det: är det verkligen nyttigt att ge barn starka mediciner, som kan ge starka biverkningar och rentav skador för livet? Jag är rädd för de höga doser som föreskrivs till minderåriga barn, och undrar hur länge det ska fortgå. Är det verkligen försvarbart att droga barn enbart för att föräldrar eller vårdnadshavare ska få lite lugn och ro? Hur mycket neddrogning behövs för den goda smakens skull? Barn behöver människor omkring sig som ser på dem positivt, för att de i framtiden ska kunna växa upp till starka, utvecklade individer.

Var rädda om er där ute. Livet är inte alltid enkelt.

/Kram


Kognitiva hjälpmedel såsom bolltäcken är bra!

khai-bild-blogg-breddareFortfarande, senast idag, kunde jag se via Facebook, att folk inte ens känner till att bolltäcke finns – och ännu mindre vad det är!

Mycket illa, blev min spontana reaktion.

Därför att om man inte ens vet om det, så kan man inte ansöka om det heller.

För min egen del, och jag bor i Södermanland, så fick jag mitt bolltäcke redan för cirka tio år sedan, om jag minns rätt: det var också kostnadsfritt, samt att jag fick det direkt hem till min bostad.

Själva poängen med sådana bolltäcken, är många: det hjälper effektivt mot sömnproblem, utan biverkningar, och kan till och med ersätta eventuella sömnpiller, och så vidare – och kanske det bästa av allt är att det är kostnadsfritt!

Jag kände mig tvungen att skriva några rader om det, idag, här på bloggen, kanske bara för att upplysa alla om det, eller så ett litet frö, för att vi ska få den information, som vi har rätt till.

En annan femma med detta är att det faktiskt är OLIKA hos olika landsting, vilket är kanske något beklagligt…

Så, till sist, hoppas jag att alla som behöver ett bolltäcke, ska genast gå och ansöka om det!

Börja med att fråga vem som helst, så blir du nog lotsad till rätt person, till sist…

Med önskan om God sömn till alla

/Khai Chau


Välkommen höst

kaisvvEnligt mina egna erfarenheter, varje sommar sedan flera år, så mår jag faktiskt sämre psykiskt på sommartid. Därför är hösten som nu kommer en välkommen gäst för mig. På sommaren har jag upptäckt att det är själva värmen eller hettan, som gör att jag får ännu svårare att få i mig lite mat. Medan ljuset, som är nästan dygnet runt, gör det svårt för mig att sova och varva ner: det gäller alltså rent fysiologiska processer, som därmed naturligtvis påverkar det mentala. Till detta hör även de sociala kraven, som ni säkert förstår: man ska grilla, umgås, resa bort, sitta ute… Jag har också blivit allergisk mot att bli betraktad av folk, när jag går på stan. Och detta förstärks ju på sommartid, pga ljuset.

Fram mot hösten/vintern, kan jag känna mig ganska trygg, i detta avseende, eftersom det är ingen som kan se så mycket ute, när det blir mörkare. Luften känns klarare att andas, löven blir både gula och röda, mot den blåa himlen.
Jag sover bättre och maten smakar mer.Tidigare så har även jag drabbats av att personalen går på semester på sommaren, med stängda verksamheter som följd osv…

Allt som allt, därför välkomnar jag nu Hösten – dock mycket medveten om att de flesta av er är av motsatt uppfattning.

Vi hörs
/Khai Chau, Eskilstuna


Jag väljer varje dag

Anne-SofiePersoner med psykisk ohälsa saknar många gånger förmågan att vara rädda om oss, vi bränner ut vår ork, våra ljus i båda ändar, ständigt. Det tar oerhört mycket ork att kämpa mot såväl rädslor, ofta kallat ångest som för stora som små saker. Och det går inte att välja bort det psykiska illamående fast vi lägger all vår kraft och vilja på att kämpa emot. Vi har också svårt att prioritera vad som är verkligt farligt och vad som är inbillad risk och fara- eller göra skillnad på vad som är verkligt eller overkligt. Vi förmår inte att hushålla med våra krafter utan går på för fullt för att må bättre. Ofta dygnet runt. Så kör vi slut på energi, lust, glädje och förmåga att tänka konstruktivt och realistiskt, gång efter gång.

Medicinerna vi får hjälper inte till för att öka tankeskärpan, utan gör oss ännu slöare och tröttare, men med mediciner kombinerat med sömnmedel går det ofta att sova några timmar medan läkemedlen verkar enligt ordination. Sedan börjar den ångestladdade tankejakten efter lugn, avslappning och ro, vilket för ögonblicket ofta verkar omöjligt. Ibland har vi tur och hittar en medicin och en terapeut som lär dig tekniker att hantera ditt icke valda lidande någorlunda för stunden. Du mår något bättre för en stund, varje sekund är värdefull, tro mig. Att må psykiskt dåligt och styras av det är outhärdligt om man inte har hopp om att det kan bli bättre.

Jag upplever att livet i dag, nu i sommar är bättre än jag trodde det var möjligt även om jag får fortfarande medicinerar ett par gånger om dagen och går gå på mina samtal. Nu räcker det att jag går någon gång i månaden. Jag tar varje dag, många gånger, nya tag. Jag väljer att kämpa konstruktivt och att se det som är bra och förstora detta. Jag låter de positiva tankarna styra. Det är faktiskt inte så enkelt som det låter. Men det går och det är underbart. Att tycka om att leva och ibland njuta av livet.

Det är en kamp som återkommer flera gånger om dygnet, men det går. Till er som också kämpar vill jag säga, fortsätt att försöka beröm dig själv för varje sekund du lyckas se det positiva, det förtjänar vi människor och har rätt till i detta jordeliv som vi på något sätt delar, mer eller mindre bra.
Var rädda om er där ute i verkligheten som dessvärre ofta inte är snäll och ömsint.
/Anne Sofie Höij


Inför sommaren

kaisvvHej vänner, vad har ni för tankar och känslor inför kommande sommaren? Jag vet att de flesta verkligen längtar dit, till sol och bad, som man säger. Själv så har jag dock haft negativa erfarenheter av den, tyvärr. Så här efteråt, har jag ändå kunnat hitta till anledningen varför jag blir sämre på sommaren.

Det är ju precis det här med ljus och värme: för mycket ljus, hela tiden, gör att jag inte kan varva ner, får sämre sömn med mera. Och när det blir ohyggligt varmt, så orkar jag inte med maten. Har läst någonstans att signalsubstanserna påverkas av ljuset, och för mig, i  negativ mening. Jag kan helt enkelt inte lugna ner mig, inombords. Lägg till att jag bokstavligen syns mer i dagsljuset, när jag går på stan – och blir tvungen att konfrontera med folks blickar…vilket är livsfarligt!

I år, har jag dock tagit tag i saken, och satt upp mörka gardiner i sovrummet, för att dämpa ljuset så mycket som möjligt. En mycket enkel men effektiv åtgärd. Bara man är medveten om sina problem, så är halva problemen löst. Jag tror det kallas för Sjukdomsinsikt…

I slutet av maj, förra året, blev jag bjuden till sol och bad, i Grekland, och det fungerade helt perfekt…men det är ju kanske inte alls samma sak, som att sitta instängd i min lägenhet, mitt inne i stan? När det är ”sommar och sol”, så vill man ju vara nära vid vatten och trevligt sällskap…annars så kan de sociala kraven kännas som för mycket! Det som sommaren är till för är att man ska kunna koppla av!

Trevlig sommar, när den kommer!

/Khai Chau