En vecka med Tuffe

HelenaBlommor2-liten-bredTuffe är en bedårande jack Russel terrier. Det är min sons hund och de bor hos exet. Min dotter har en schäfer och när den löper tar jag hand om Tuffe.

Jag har fruktansvärt svårt att komma upp på morgonen, så när jag ska vara hundvakt får jag lätt panik. Jag tänker alltid att det här kommer aldrig att gå.

I julas var det dags. På julafton kom ädelstenen och jag blev slickad i öronen. Nu hade jag en uppgift. En tydlig mening med livet. Att rasta denna vovve. Upp tidigt på morgonen och ut ytterligare fyra promenader varje dag i en vecka.

Och så mycket kärlek man kan få av ett djur. Vad gör man inte 0530 på morgonen när man hör ett hjärtskärande gnäll. Han är kissnödig. Det vet man ju hur det känns. Jag kunde ju inte låta honom hålla sig. Djurplågeri. Så det var bara att hoppa i kläderna och ut.

Vet inte hur det gick till men vi hade en underbar vecka och tur med vädret. Det var kallt och vitt. När han skulle hem grät jag fast jag tyckte nog att det skulle bli skönt med sovmorgon.

Så här är det ofta. Jag tror att jag inte ska klara saker och när jag står inför faktum så fungerar det på något sätt. Synd bara att jag inte kan känna att jag ska klara det innan utan badar i oro och katastroftankar.

Jag hade en uppgift! Det var viktigt för att bli motiverad. Ofta tänker jag att allt är meningslöst. Det är därför ytterst viktigt att hitta saker som är roliga och motiverar.

Fast nu detta uppdrag gick som en dans oroar jag mig redan för nästa gång. Hur sjukt får det bli. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar när jag inte har kontroll över mina känslor. Men jag älskar ju Tuffe. Det vet jag.

Kram på er

/Helena

EnveckamedTuffe


Vård till vad?

Hannes 4För ganska precis två år sedan skrev jag ett blogginlägg om Arbetslinjen som frälsningslära. En nyligen presenterad forskningsstudie från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) ger mig anledning att ta upp frågan på nytt. I studien utvärderar man tidiga rehabiliteringsinsatser utifrån frågeställningen om de leder till snabbare återgång i arbete. Man konstaterar då att de i stället kan medföra längre sjukskrivningar, vilket i sin tur får forskarna att dra slutsatsen, att insatserna saknar positiva effekter.

Att forskningen sker i ISF:s regi kan möjligen förklara frågeställning och slutsatser, men det finns ändå goda skäl att filosofera en smula över varför rehabiliteringsinsatser utvärderas endast med avseende på hur de påverkar tiden till återgång i arbete. Vad är målet med vård och rehabilitering? Är arbete den yttersta lyckan och meningen i människors tillvaro? Eller bör vården rikta in sig mot att återskapa så god hälsa och livskvalitet som möjligt för patienterna? Min uppfattning är tveklöst att vårdens uppgift är det senare och att återgång i arbete i bästa fall kan bli en följd av att patientens hälsa har förbättrats.

Arbete kan förvisso ofta bidra till förbättrad hälsa och livskvalitet, men det är långtifrån självklart eller alltid så. Om kraven på snabb återgång i arbete är för hårda, eller om det arbetsliv man skall slussas tillbaka till är ohälsosamt, kan återgången i stället leda till försämrad livskvalitet och sämre möjligheter att återfå en god hälsa. Enligt en Gallup-undersökning upplever endast 13 procent av befolkningen att de har ett utvecklande, engagerande och meningsfullt arbete. 24 procent vantrivs och övriga 63 procent är oengagerade och tycker att arbetet är tråkigt!

Varför bedömer man då tidiga rehabiliteringsinsatser enbart utifrån effekten på återgång i arbete? Det kan knappast vara uttryck för omsorg om patienterna, eftersom arbete näppeligen i sig är livets yttersta mening. I synnerhet inte så som arbetslivet idag fungerar och som det upplevs av flertalet människor. Den enda slutsats man kan dra är, att forskarnas och myndigheternas omsorg gäller samhällsekonomin snarare än patienterna. Det är mindre viktigt hur patienterna mår än hur de snabbast möjligt kan återföras i arbete och inte ”ligga samhället till last”.

/Hannes Qvarfordt


Jag skriver

HelenaBlommor2-liten-bredJag skriver varje dag i en tankebok. Jag skriver för att lätta på trycket. Det är så skönt att låta pennan fara fram över pappret. Se vad som kommer. Det kan bli hur osammanhängande som helst, men vad spelar det för roll. Jag skriver ju inte blogg i min tankebok. Den är till för att lugna hjärnan. Sortera, rensa, bearbeta, tänka högt, komma vidare med jobbiga saker.

Jag tror att det är hälsosamt att skriva. Det finns forskning på detta. Det är som meditation för hjärnan. Man stimulerar båda hjärnhalvorna och det sker bra saker. Att skriva för hand är bäst. Man är kreativ en stund. Viktigt att uttrycka sig. Man kan ju göra många olika saker men penna och papper finns alltid lätt till hands. Jag tycker det är så spännande att se vad som kommer. Sen använder jag ibland materialet till att skriva blogg. Då måste det vara lite mer sammanhängande och det är rolig utmaning.

Att skriva blogg är att byta funderingar med andra. Jag blir så glad när jag får kommentarer. Man ska inte tala om för andra vad de ska göra men jag vill ändå förmedla att skrivandet faktiskt hjälper mig. Om du inte gör det redan så testa lite. Tankeboken blir en kompis som man kan berätta vad som helst för. Jag brukar ta ut svängarna ordentligt ha ha. Hoppas ingen läser den, då blir jag tokigförklarad på riktigt.

Kram på er,

Helena


På tal om Personligt Ombud i Syd- och Västsverige

NYbild[8]För lite drygt 20 år sedan togs ett klokt och humant samhällsinitiativ till stöd för människor med psykiska funktionsnedsättningar genom införandet av möjligheten till Personligt Ombud (PO) genom 1995 års stora psykiatrireform. Bakom initiativet stod den samlade erfarenheten hos brukare och anhöriga i Sverige, förmedlat inte minst av RSMH och Schizofreniförbundet.

Införandet av Personligt Ombud (PO) i Sverige har inte bara räddat en del liv utan även bidragit till att många utsatta människor kunnat få en fungerande vardag och samhällets insatser kunnat samordnas mer effektivt. Det senare då inte bara till förmån för de människor vars behov tillgodosätts på ett bättre sätt utan även för det allmännas finanser då stöd och hjälp inte gått i otakt utan faktiskt tillåtits förstärka varandra i sund synergi. Med hänvisning till de svårigheter som finns att från ”utbudssidan” av samhällets stöd och service att nå och möta ofta komplexa och sammansatta behov hos människor med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning har införandet av Personligt Ombud varit en både en human och ekonomiskt effektiv reform.

Insatsen Personligt Ombud (PO) riktar sig, som sagt, till personer med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning som har behov av en samordnare för att ta till vara sina rättigheter i samhället. PO är fristående från myndigheter och arbetar istället på uppdrag av personen som har insatsen. Därmed får PO också viktig insyn i hur olika myndigheter och funktioner som ska stötta utsatta personer i samhället fungerar och ger möjlighet till insamlandet av sammanhållen konstruktiv systemkritik och bättre resursanvändning inom inte minst psykiatri och socialpsykiatri.

Ombudens arbete finansieras av kommunala huvudmän, men staten subventionerar upp till ca 2/3-delar av de individuella ombudens kostnader. År 2015 är mer än 100 miljoner kronor i statliga medel öronmärkta för Personligt Ombud. Att ombuden har en fristående ställning från psykiatri och socialtjänst och endast arbetar på uppdrag av sin klient har varit viktiga principer för verksamheten och dess framgångar.

Ombudens fristående ställning hotas, tråkigt nog, idag alltmer av nedskärningar och åtstramningar inom kommunal verksamhet som inte sällan leder till, att uppgiften som personligt ombud kombineras med andra kommunala arbetsuppgifter. I lite drygt en av fem kommuner i Sverige finns dessutom fortfarande inte tillgång till Personligt ombud (PO) för människor med psykisk funktionsnedsättning som kan ha svårt att komma fram och hamna rätt i sina vård-, stöd och myndighetskontakter.

RSMH är i mångt och mycket både stolt och nöjd med hur denna samhällsreform utvecklats. Inte minst mot bakgrund av det fantastiska arbete som många eldsjälar lagt ned genom åren och som lagt ribban högt för yrkesutövning inom PO. Det som oroar är långsiktigheten och att kommuner har ögon för nyttan i den konstruktiva systemkritik PO:s arbete innebär. Tråkigt nog finns det fortfarande vita fläckar på den svenska PO-kartan ibland annat i delar av Skåne, Västra Götaland, Gotland och Stockholm. Där har ombud till och med dragits in, trots att de till mer än hälften kan finansieras med statliga medel.

RSMH vill därför sträcka ut en hand till de kommuner som skyggar för investeringen i Personligt ombud (PO) och vi har under hösten 2014 deltagit i samtal med berörda parter i några av de berörda delarna av Sverige. Vi har full förståelse för många små kommuners ansträngda ekonomiska läge, men menar att man genom samverkan mellan kommuner, utförare, brukarorganisationer och andra engagerade ändå kan nå fram till en rikstäckande verksamhet med konkreta nationalekonomiska vinster för det allmänna.

Det är oerhört viktigt att man inte läser av behovet av PO i sig som något slags kommunalt misslyckande eller nederlag. PO är ett stöd i att göra rätt sak i rätt ordning i myndighetsdansen runt sköra och marginaliserade människor och motverka ett cementerat utanförskap i accelererande ohälsa. Vågar och vill man släppa lite på prestigen och själv-är-bäste-dräng-andan finns här både mänskliga och ekonomiska vinster att göra. Former och finansiering går att lösa om man lyfter blicken regionalt och låter goda krafter samverka. PO fungerar, därför behöver verksamheten spridas och samordnas.

Låt oss hjälpas åt att göra 2015 till året då alla Sveriges kommuninnevånare med psykisk funktionsnedsättning kan få tillgång till Personligt Ombud!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH