Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Marknadens mörka baksida

Hannes 4Vad karaktäriserar en marknad? Mycket förenklat att varor och tjänster fritt tävlar med varandra om sina köpare och användare. Vissa blir vinnare, andra blir förlorare. Det är ett mycket effektivt system för att stimulera utvecklingen av goda varor och tjänster. Effektivt, men inte helt idealiskt, eftersom det också stimulerar snabba genvägar, genom fusk och bedrägerier. Om vårt samhälle enbart bestod av robotar, som utvecklade och sålde varor och tjänster till varandra, skulle den fria marknaden vara en idealisk konstruktion. Robotarna kunde programmeras att avstå från girighet, fusk och bedrägerier, och det vore heller ingen tragedi, att robotar som inte klarade sig i konkurrensen slogs ut och hamnade på skroten.

Nu är det dock inte så vårt samhälle ser ut, utan det består av levande människor, vars välbefinnande borde vara samhällets yttersta mål, snarare än utvecklingen av varor och tjänster. I ett samhälle med levande människor får den fria marknaden fascistoida konsekvenser, vilket jag skall ge några exempel på.

I en marknadsstyrd skola, vars yttersta mål är överlevnad och vinst för det enskilda skolföretaget (eller snarare dess ägare), blir det överordnade målet att vara eller åtminstone framstå som bättre än andra skolföretag. Man behöver ”effektiva” lärare, vilket leder till utgallring av de mindre effektiva, men kanske inte nödvändigtvis sämre lärarna. Man behöver också produktiva elever, vilket ger en drivkraft att undvika svagpresterande och störande elever. Konkurrensen mellan skolorna ökar benägenheten att sätta högre betyg, än som motsvarar elevernas prestationer, för att gynna skolans marknadsföring. Slutligen uppstår en drivkraft att pressa kostnaderna så långt som möjligt, vilket leder till minskad lärartäthet och sämre utrustning. En skola av det här slaget sorterar fram de lojalaste lärarna och de starkaste eleverna och sorterar ut de övriga.

På en fri arbetsmarknad är arbetsgivarnas intresse inriktat mot den starkaste och effektivaste arbetskraften. Ju mer försvagade människor är, i relation till arbetsmarknaden, desto svårare har de att hitta ett arbete åt sig. Allra svårast är det för funktionsnedsatta och för människor som inte har eller har kunnat fullfölja en högre utbildning. När samhället ställer samma självförsörjningskrav på alla människor, står kravet inte i samklang med den arbetsmarknad de försvagade skall försöka slå sig in på. Effekten blir ett förtryck av utsatta människor.

Samma sorts drivkrafter byggs in i en marknadsanpassad sjukvård. Kroniskt sjuka och multisjuka människor undviks, därför att de blir en för hög kostnadsbelastning. Man söker hellre patienter med lättare och mer snabbehandlade åkommor. Man skär också ned på provtagningar och utredningar och pressar in fler patientbesök per läkare och dag. De starkaste och friskaste patienterna gynnas, medan de mer utsatta och krävande sätts på undantag.

Till marknadsanpassningen av sjukvården hör också den tilltagande oviljan att via skattesedeln bekosta en gemensam sjukvård för alla och de ökande, privata sjukförsäkringarna, som ger välbeställda snabbare tillgång till vård. Sammantaget återigen en utsortering av svagare grupper i samhället, till förmån för de starka och väletablerade.

I ett mänskligt och människovärdigt samhälle måste därför marknaderna regleras. Ju mer verksamheterna direkt berör människors väl och ve, desto hårdare måste regleringen vara, och i de allra viktigaste samhällsfunktionerna bör marknad och vinstintresse helt rensas ut.

/Hannes Qvarfordt