Tror ni region Skånes tjänstemän och politiker svarar på detta?

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Jag förstår inte hur man tänker när man lägger ner specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Skåne! För att förklara det närmare för er och för er som inte visste vad specialistpsykiatri för döva och hörselskadade var. Jag vill bara säga att just att ni ska tycka synd om mig är jag inte ute efter. Det tjänar jag inte på. Vill bara skapa en förståelse!

Det finns specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Stockholm, Göteborg och Örebro. Tills nyligen fanns det i även i Skåne, närmare bestämt Lund, och det har funnits en specialistmottagning i Härnösand som har tagit emot patienter från Norrland. Men den är nedlagd sedan några år. Det är mottagningar som har haft större upptagningsområde än sin egen region och även grannregionerna. Med tanke på hur tekniken med digitala möten fick en rejäl knuff framåt i och med Corona så borde distanssamtal med teckenpatient och samtalskontakt inte vara några problem. 

En stor del av att specialistpsykiatri för döva och hörselskadade finns av flera orsaker. Dels är det personal som kan tecken. Det är liksom med tal att det finns nyanser i det som sägs även i när man använder teckenspråk. Till den vanliga psykiatrin kan man komma och ha med sig tolk. Men hur blir det om tolken är glad och trevlig men patienten är deprimerad och kanske inte vill leva längre? Då blir det rätt svårt för samtalskontakten att läsa in det om den inte kan tecken utan lyssnar på tolkens sakliga men trevliga tonfall. Då kan det ju inte vara så farligt.

Dels finns det en dövkultur bland döva och gravt hörselskadade som är en del av deras identitet lika väl som talad svenskar har en viss kultur som följer med svenska språket. Sedan är det svårt för en person som inte är insatt att förstå i hur mycket en hörselskada påverkar ens sociala ork. Som hörselskadad kan man bli trött av att bara höra. Man är inte dum i huvudet för att man hör dåligt. Så mycket av en hörselskadad persons kognitiva förmåga har gått åt till att höra och få ihop något begripligt av det lilla som hjärnan uppfattar med sitt hörselorgan. Det som för andra går automatiskt. Så när man sedan ska bearbeta och processa, sätta det som sagt i ett sammanhang och får en helhetsbild så har man inte så mycket ork kvar till det! En vanlig psykiatrimottagning har inte den kompetensen och den kunskapen. I HRFs tidning finns det en artikel  En vanlig psykologkontakt vet inte vad örontrött så in i bängen innebär! En vanlig psykiatrimottagning har ännu mindre kompetens vad det gäller psykisk ohälsa, hörselskada och ytterligare diagnoser och hur de påverkar varandra. Det inte alls ovanligt att människor med hörselskada jobbar deltid för att heltid blir en för stor ansträngning för en hjärna som måste överkompensera och lappa ihop och få något begripligt av det de rumphuggna delar som hörs hela tiden. 

Jag har haft kontakt med kurator på den mottagningen som ligger nere i Lund. Vi har under en tid haft samtal via Teams en dag i veckan. Men nu finns det ett redan fattat beslut om att den mottagningen ska läggas ner. Jag är lite osäker på om kontakterna i Skåne finns kvar men övriga regioner kopplas bort. Vart ska mottagningens patienter i andra regionerna vända sej? Man tänker sej väl att att den vanliga psykiatrin ska kunna ha detta kontakter i dessa regioner och kunna använda teckenspråkstolk om så behövs. Men nej, man missar nyanser och tonfall i tecknandet om man har en tolk som översätter. 

Specialpedagogiska skolmyndigheten ser att det finns ett behov av specialskolor för döva och hörselskadade barn runt om i landet. Vi har tillochmed har ett riksgymnasium för döva och hörselskadade barn i Örebro. Kan det bero på att “vanliga” skolan inte har den kompetens som behövs för att undervisa döva och hörselskadade barn? Varför skulle då till exempel psykiatrin ha kompetens och kunskap om dövkultur, teckenspråk och den tillhörigheten personer med hörselskada får kämpa med extra mycket för att kunna hänga med? Vem undervisar och berättar för psykiatrin som nu får ta över kontakterna om hur de ska bemöta, vad de behöver tänka på och hur mycket av kulturen handlar om att höra till?!

Jag har lite försynt frågat specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Stockholm om de ska läggas ner. Men några sådana planer finns inte. Det är i alla fall inget de vet om. De har nu mer riksintag så man kan söka dit från hela landet. Är det dit jag ska söka mig? Orkar jag ta den vändan med? 

I mina vildaste fantasier ser jag fram mot ett svar från de politiker och tjänstemän i region Skåne som tyckte det var en bra ide att lägga ner specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Lund! Tror ni att jag får det? 

I radioprogrammet Funk i P1 finns det ett avsnitt som heter “Döv och kriminell”. Jag tycker att det talar sin tydliga språk om varför det behövs psykiatr,i men också missbruksvård för personer som är döva och hörselskadade. Avsnittet finns på den här länken. 

Dövas Riksförbunds tidning gjorde för några år sedan en koll på dövpsykiatrin i landet. En bitvis sorglig läsning. Att det är svårt att få teckenspråkig personal är inget argument att lägga ner! Snarare sagt att rusta och använda resurser rätt. 

Läs artikeln här.

Även denna länk är bra.

Man skulle kunna sammanfatta med det Maria i artikeln säger:

 “skulle önska att det skapades en nationell kunskapsbank med de anpassningar som enskilda psykologer gör för teckenspråk av arbetsmaterial och arbetsmetoder.

– Det finns behov av att utveckla materialet så att det blir gemensamt och går att utvärdera effekten av KBT på teckenspråk.

– Det är inte meningen att vi ska ge någon annan behandling än den som hörande får, men vi behöver anpassa behandlingen för att nå fram med olika strategier.” 

/Maria Nilsson


Därför tycker jag att SIP är jättebra

Porträtt på blond kvinna med glasögon som står i ett kök.

Jag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.  
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet.  När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.  
SIP används inom vård, omsorg och skola.  

Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.  
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.  
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.  
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.  
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.  

/Lindha Holmqvist 


Satsa på att vården får ökad kompetens om psykisk hälsa

Öppet brev till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson 

Många lider i onödan när de möter vårdpersonal som saknar tillräcklig kunskap om hur psykiska besvär och sucidala tankar kan yttra sig. Därför vill jag uppmana sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) och regeringen: Gör en nationell satsning på kompetenshöjning om psykisk hälsa hos dem som jobbar inom kroppssjukvården!  

Acko Ankarberg Johansson är en av dem som länge har förespråkat ett återupprättande av den nationella hjälplinjen för människor i kris. När linjen lades ner var Ankarberg Johansson ordförande för Socialutskottet och lyfte bland annat att hjälplinjen gav tillbaka 17 gånger per investerad krona (information hämtad från Suicide Zeros debattinlägg). Därför hoppas jag att ministern kommer att följa min uppmaning om en kompetenshöjning hos vårdpersonalen. 

För ett otränat öga kan det ibland vara svårt att se tecken på psykiska besvär och sjukdomar. Det är inte ovanligt att psykiskt lidande yttrar sig i smärtor eller andra fysiska åkommor.  

Det finns också flera sorgliga exempel på det motsatta, det vill säga att att personer med långvarig psykisk ohälsa som sökt vård för fysiska besvär har blivit avfärdade med att det bara är psykisk ohälsa. Sedan har det visat sig att vården har missat allvarliga kroppsliga sjukdomar. 

Den sortens felaktiga bedömningar kostar i slutändan mycket pengar och orsakar onödigt lidande. Utredningen God och nära vård (SOU 2020:19) förespråkar att hälso- och sjukvården ställs om så att primärvården är navet i vården och samspelar med annan hälso- och sjukvård och med socialtjänsten. Kompetenshöjning är en av de ingredienser som bör ingå i god och nära vård. Kunnig personal kan lättare ställa rätt frågor. 

 //Jimmie Trevett 


Ännu en gång granskas psykvården med skrämmande resultat

Detta är ett gästinlägg från RSMH-medlemmen Jenny Wetterling. Den har tidigare publicerats på Voxvigor.se.

Vi är många som sett Uppdrag Gransknings program ”Äta, bältas eller dö” den senaste tiden och blivit starkt berörda. Här skildras det oerhörda lidande som en svår psykisk ohälsa kan orsaka på ett hudlöst sätt som kommer en ytterst nära.  

Programmet ger några unga människors utsatthet, maktlöshet och lidande ett ansikte och det gör ont, men det gör ännu mer ont därför att vården som i detta fall blivit den sista utposten som ska garantera expertkunskap, hjälp, stöd, säkerhet och trygghet inte förmår förvalta och möta upp detta lidande utan tillför ytterligare skada.  

Jag är helt med på att en svår ätstörning innebär en utmaning. Vi trevar fortfarande kring hur vi på bästa sätt kan bidra till att lindra lidandet och stödja och hjälpa de som drabbas mot återhämtning och återfunnen hälsa. Jag kan förstå vårdpersonals maktlöshet och vilsenhet i en ytterst svår situation där livet står på spel men jag vill inte och kan inte acceptera att man i sin desperation tar till förenklade och högst tillfälliga lösningar, använder våld, gör sig skyldiga till lagbrott, uppenbart missbrukar sin makt och i efterspelet dessutom undandrar sig sitt ansvar. Detta är ett svek och behöver granskas i ljuset av det.  

Här måste ett ansvarstagande för situationen inträda. Här måste en kraftsamling ske där all kunskap på området tillvaratas, där ett genomarbetat och långsiktigt hållbart förhållningssätt intas med de ungas bästa i självklart fokus. Det finns framgångsrika vägar att gå där den unika människans värdighet förvaltas, integritet respekteras, lidande lindras och där medmänsklighet är fundamentet.  

Det duger inte att fortsätta traumatisera patienter och gömma sig bakom att man bara vill väl. Vården måste kunna bättre.  

Varför går vårdens representanter i försvar?

Det som så vasst skaver i mig i allt detta är det gamla vanliga beteendet att vårdens representanter genast går i försvar. Hur kan det komma sig att de alltid intar denna position trots att det är så uppenbart att man kommit till korta. Att exempelvis i en vårdplan formulera att bältning på rutin ska genomföras för sondmatning är för det första alldeles uppenbart olagligt och för det andra grundat i oförståelse och okunnighet kring hur man bedriver framgångsrik vård för denna patientgrupp.  

Hur skulle det se ut om man för en gångs skull kunde stå rakryggade och ta sitt ansvar, att bara stillsamt bekräfta patienternas upplevelser och framföra en ärlig ursäkt för att de tyvärr inte förvaltat dessa unga människors förtroende, att man tyvärr misslyckats. Man behöver inte i detta läge gå in i att diskutera skuldfrågan utan bara ge det alldeles legitima utrymmet för förlåtelsen att verka. Om de ansvariga bara för en gångs skull kunde backa, kunde lyssna, kunde bekräfta, kunde beklaga det inträffade och faktiskt trovärdigt kunde be om ursäkt.  

”Tänk om de kunde säga förlåt”

Ansvar ska utkrävas men den enskilda skuldfrågan är inte nödvändigtvis det primära att belägga utan det viktiga är att en kraftsamling sker för att tillse att förbättringar omedelbart kommer till stånd. Det är hög tid att vården axlar sitt ansvar, att man inte fortsätter att bara fila på sina bortförklaringar, vägrar fortsätta att utvecklas och förbättras i takt med att kunskaper genereras och att man inte frånsäger sig den smärta man emellanåt orsakar. Tänk om de kunde säga ett förlåt, här nådde vi tyvärr inte hela vägen fram men hur kan vi tillsammans gå vidare och förbättras för att undvika att det ska hända igen. För det är ju det som gång på gång händer inom verksamheten att man vägrar att ta ansvaret för att det inträffar att man emellanåt begår fel. Hade den ödmjukheten och det lärandeperspektivet funnits inom psykiatrin kanske den kunnat växa ifatt med sina brister och tillkortakommande.  

Psykiatrisk verksamhet har ett mycket komplext och utmanande uppdrag att utföra och det bör i sammanhanget betonas att det parallellt med tillkortakommanden även existerar mycket god psykiatrisk vård. Denna goda vård behöver även den uppmärksammas och få spridning. 

I allt detta bär jag med mig att vi alla måste hjälpas åt att hålla etiken levande i diskussioner och i arbetet kring den psykiatriska vårdens utformning. De egenerfarnas röster är oerhört värdefulla och viktiga i detta arbete. 

//Jenny Wetterling

Foto: Pixabay


Välfärden har fokus på annat än patienterna

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Detta är Maria Nilssons första inlägg på RSMH-bloggen. Läs en presentation av henne här (scrolla ner till N).

Det finns mycket jag vill skriva om! Bland annat för att jag ser så mycket som kunde vara bättre för människor med funktionshinder i samhället! Många gånger har välfärden fokus på allt annat än personer som har behov av hjälp, stöd och vård. Det var i relativ närtid det fanns bestämmelser att personer med kroniska diagnoser inte skulle vårdas av sjukhus.   

Jag gick högskolekursen “patientperspektivet och egen förmåga”, 25 procent på distans på högskolan i Lund. Men jag var tvungen att hoppa av en bit in i den för det blev för mycket när jag försökte läsa en annan kurs på halvtid, samtidigt som jag lever med kronisk huvudvärk och har ett barn med en hoper diagnoser.  

Det var en bra kurs som alla som jobbar inom vården borde läsa. Även patienter inom vården borde läsa den. Kursen var inriktad på cancer och cancervård, men oavsett diagnos kan man gå den för hela sjukvårdsapparaten fungerar på samma sätt, och den ger en något även om man har annan diagnos. Jag minns (fritt ur minnet) när vi i ett av forumen på kursplattformen skrev om cancerveckan som pågick då! En deltagare hade suttit och lyssnat nästan hela dagen på föreläsningar och seminarium och reagerade bland annat på detta genom att säga att år 2021 borde väl patientdelaktighet vara något självklart i vården. Jag refererade till en etnolog jag har kontakt med. Hans forskning handlar om patientdelaktighet och att lyssna på brukare och patienter. Han har forskat om detta på olika sätt i rätt många år och har genom åren hört rätt många historier från patienter och brukare som kommer i kläm och inte blir lyssnade på. Han börjar bli trött på att man i så många år pratat om patientdelaktighet och brukarmedverkan men vi är fortfarande inte där! När jag skrev om detta som svar på en tidigare kurskamrats inlägg, svarade kursledaren med ett inlägg. Jag kommer inte ihåg ordagrant men något om att hon är rätt trött på dessa fina ord om patientmedverkan och brukarinflytande. För så länge standarder, ekonomiska kalkyler och behandlingsprogram, med mera, anses vara viktigare kommer det aldrig bli någon patientmedverkan fullt ut. Och brukarinflytande kommer inte bli viktigt fullt ut när olika kalkyler för avdelningens arbete blir viktigast. Då är det mer ärligt och rätt att säga att vi jobbar med patientdelaktighet och brukarinflytande utifrån att vi har standarder, behandlingsprogram, ekonomiska kalkyler att förhålla oss till och det är de villkoren vi har att förhålla oss till. Det tycker jag var rätt klokt ärligt och tänkvärt.  

Utifrån detta tänkte jag nu berätta att jag är med i ett projekt som stöds av europeiska socialfonden. Coompanion är huvudprojektledare och Funktionsrätt i Kalmar län är delprojektledare för projektet som håller på att avslutas men ska gå över i någon annan form av verksamhet, för vi behövs och fyller ett viktigt syfte. Projektet går under namnet “Alla har något att berätta” och har sin bas i Kalmar län. Vi har en hemsida, https://minaberattelser.se/ och har även konton på Facebook och Instagram. Vi är människor med olika diagnoser och funktionshinder som har utbildats i retorik och storytelling och som håller föreläsningar om att leva med olika funktionshinder och diagnoser. Allt för att krossa fördomar, bidra till ett socialt hållbart samhälle och jobba för en normbrytande värld . Det ligger ju i tiden med brukarmedverkan och patientdelaktighet.  

Naturligtvis kan vi även har föreläsningar digitalt på distans också, det lärde vi oss under Coronapandemin. Följ gärna våra konton på Facebook och Instagram

//Maria Nilsson 
 


De som söker hjälp ska inte behöva falla mellan stolarna

Allt för många patienter med svåra psykiatriska besvär får inte den vård som de så väl behöver. Att det alldeles för ofta beror på att de faller mellan stolarna, och fastnar inom primärden, är ingen nyhet för RSMH och något som förbundet också har påtalat tidigare. 

Nyligen presenterades en enkät av SVT Nyheter där mer än hälften av 330 tillfrågade vårdcentraler, runt om i landet, konstaterade att många patienter som behöver hjälp inom psykiatrin inte får rätt vård. Enkäten visar också på att psykiatrin skyller ifrån sig och menar i stället på att det är primärvården som inte tar ansvar. 

Enligt SVT Nyheter säger nio av tio vårdcentraler som svarat att de tvingas fortsätta att ta hand om patienter som egentligen borde vårdas inom psykiatrin.  Sju av tio vårdcentraler menar dessutom att det sker några gånger varje månad. 

RSMH är smärtsamt medvetna om vad det kan leda till; folk blir allt sjukare, det ger längre sjukskrivningar, ökar riskerna för missbruk och slutar i värsta fall med suicid. Det är givetvis inte acceptabelt. 

RSMH kan, som sagt, konstatera att det här egentligen inte är någon nyhet. Så här har det, tyvärr, sett ut under en längre tid. Den här enkäten som SVT Nyheter presenterar synliggör emellertid frågan på ett sådant sätt att berörda parter, primärvården och psykiatrin, inte kan fortsätta att skylla på varandra lägre. 

RSMH anser att det borde vara en självklarhet att inga människor ska behöva falla mellan stolarna. Därför måste nu primärvården och psykiatrin gemensamt göra sitt yttersta för att komma till rätta med den här problematiken. Allt annat är oacceptabelt. 

//Barbro Hejdenberg Ronsten 
Förbundsordförande 


Sertralin – en räddare i nöden

Lindha Holmqvist bloggar om läkemedelsbehandling av psykisk ohälsa.

Jag började äta Sertralin 2019, ett år då mycket hände omkring oss. Jag gick samtidigt i samtalsterapi för att bearbeta händelser under barndomen. När jag var ”friskförklarad” från mina trauman och de var tillräckligt bearbetade så upphörde samtalsterapin. Men jag har fortsatt äta Sertralin för mitt mående och min ångest. Det har jag gjort i två år nu.

Ingen läkare har gjort någon uppföljning av det. De bara skriver ut nya piller när jag förnyar mitt recept. Det känns lite märkligt att jag fortsätter äta antidepressiva och ingen inom sjukvården lägger någon vikt vid det. Jag skulle inte klara mig utan tabletterna, de är en räddare i nöden. Jag kan hålla ångest och känslor på en något stabilare nivå. Min psykolog sa vid något av de sista mötena vi hade att jag troligtvis får äta Sertralin så länge min situation ser ut som den gör. Vilket den kommer göra under lång tid.

Man kan inte bota det som min man och äldsta son har. Man kan bara lära sig att leva med det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är. Jag har inga biverkningar av medicinen, så egentligen är det väl ingen fara att fortsätta ta den. Det märkliga är att ingen inom sjukvården undrar eller ifrågasätter det.

Lindha Holmqvist


Om förväntningar och återhämtning

 Att fråga en psykiatriker hur en ska bli frisk, är att ställa för stora förväntningar på vilka svar hen kan ge. Med psykiatrikerns utbildning i skolmedicin och av de begränsade resurser hen har – planade min återhämtning ut och försämrades. När jag mådde som sämst under cirka fem år av fel åtgärder och depression kunde jag inte tänka klart. Jag vände mig både till öppenvård och slutenvård och fick allsköns medicinering utan positiv effekt.

Ända fram till 2010 kunde jag ta hand om min hälsa och leva ett liv med heltidsarbete, motion, partner i ett stort sett meningsfullt sammanhang. Det ”rullade på”. En fallolycka satte stopp för mitt dåvarande fungerande liv och jag blev heltidssjukskriven. Den olyckliga uppdelningen mellan soma och psyke i vården resulterade i att jag sändes till psykiatrin när förbättring uteblev och den trenden fortsatte i psykiatrin. Jag var oförmögen på att se över mina livsstilsval för att hitta sätt att förbättra mitt mående. Ingen lyckades eller brydde sig heller om att skicka mig i rätt riktning till återhämtning och jag tappade både motivation och hopp. 

Ett av mina största misstag i livet var att tro doktorn visste bättre än jag, om vad som behövs för återhämtning. Gå inte i den fällan. Min smala lycka var vetskapen om att svaren kunde finnas i aktuell forskning som sällan införs i offentlig vård förrän efter i bästa fall ett decennium. Med lite pengar tog jag mig vidare av funktionsmedicin som använder biomedicinska markörer och gör omfattande research av ens liv. Med en radikal kostomställning kunde jag tänka igen, tränade på att välja vilka tankar jag ville följa och sen agera. Jag gjorde en dagsplan och en långsiktig plan med uppföljning för utvärdering och ny scanning av biomarkörer för att avgöra om jag var på rätt väg. Det fungerade. 

Idag vet jag varför jag periodvis försämras och kan åtgärda det. Jag förfinar mina metoder och blir allt bättre på att avgöra vad som förbättrar och vad jag bör undvika i vardagen. Bakslag är en del av livet för allt kan inte kontrolleras. Konsten är att inse vad som kan förbättras, acceptera det som jag inte kan påverka och släppa det mörka, destruktiva. Hade jag inte trott att jag kan göra någonting hade heller inget hänt. Det krävs också mod att göra bra livsval för det kan inledningsvis upplevas som ovant då till exempel kroppen kan signalera lite bakvänt med stressreaktioner vid nya beteenden och situationer. Med modet att pröva nya förhållningssätt och vanor kan också vänner och familj falla bort som inte vill eller kan stötta mig. Falla bort, som i att de inte delar mina nya vanor eller stöttar mig i min hälsoprocess. 

Det viktigaste är nu att må bättre med personer som kan stötta på olika sätt över tid. Jag använder inspirerande och kunniga personer i social media, stödgrupper i olika föreningar och praktiserar dagligen på egen hand och med andra i möten med människor. RSMH har varit en del av min återhämtning med dess litteratur om återhämtning, diskussioner med anställda och förtroendevalda likväl som med dess nätplattform.  

Ibland vill jag ge upp men de perioderna blir allt mindre intensiva och varar allt kortare tidsmässigt – tack vare en grov dagsplanering jag håller mig till. Psykvården håller jag mig borta från även under sämre perioder, för min erfarenhet är att jag kan bli skadad av upplevd försummelse och bristen på långsiktighet. På ett tragiskt sätt blev min vårdskada starten på min återhämtning då jag slutade söka hjälp. Hur ser din hälsoresa ut?

/Ulrika Westerberg


Jämlik hälsa ska bli en valfråga

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfoto

Jämlik hälsa är väldigt viktigt att kämpa för tycker jag. Vi har inte en jämlik hälsa i Sverige idag, om detta talar siffrorna sitt tydliga språk. Vi vet att personer med svårare psykisk ohälsa har en medellivslängd som är 15–20 år kortare än en frisk persons. Självmord och biverkningar av mediciner, en livsstil som innebär att man inte rör sig tillräckligt, är alla faktorer som påverkar människor med psykisk ohälsas livslängd. Det är en skam för den svenska sjukvården att situationen är vad den är.

Det är därför med glädje och stolthet som jag kan meddela att paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige som RSMH är en del av, bestämt att vi kommer att kampanja för jämlik hälsa inför valet. Jag har nyligen blivit omvald till andra vice förbundsordförande i Funktionsrätt Sverige och kommer för RSMH:s räkning att ta ledartröjan för en jämlik hälsa för personer med psykiska besvär. Tillsammans med andra medlemsförbund ska vi lyfta denna fråga under de kommande två åren och förhoppningsvis nå förändring.

Det finns faktiskt mycket som kan göras för att uppnå en jämlik hälsa. Det handlar om åtgärder såsom att på ett positivt sätt erbjuda livsstilsförändring som ännu mer motion på recept, mera gratis rökavvänjning för de som önskar detta och kultur på recept för alla ska ha rätt att ha ett fungerande socialt liv. Det är också viktigt med stöd via våra föreningar för att människor ska få en bra vardag

Inom psykiatrin idag negligeras biverkningar av psykofarmaka i mycket stor grad såsom kraftig viktökning och de följdsjukdomar som kan komma med detta som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Det behövs en uppryckning inom psykiatrin och man bör eftersträva andra saker i behandlingen än enbart medicinering.

Det krävs även förändring inom sjukvården i övrigt för att personer med psykisk ohälsa ska kunna få en fullgod vård och behandlas som jämlika medborgare. Våra fysiska besvär och ohälsa måste bli accepterade, inte som idag ofta förbises och negligeras. Kunskapen inom primärvård om fysiska besvär vid sidan av psykiska besvär måste bli bättre. Det handlar om förändrade attityder hos sjukhuspersonal som ofta remitterar tillbaka en person med psykisk ohälsa till psykiatrin, utan att ta personens fysiska besvär på allvar.

Jag ser redan nu en viktig förändring i samhället och det är att vi äntligen har börjar diskutera de självmordstankar som många människor kan ha av flera anledningar. Det är en viktig signal till alla som går och bär på dessa tankar att vi nu pratar mer öppet om självmord och hur de bäst kan undvikas. Den diskussionen måste få fortsätta och fördjupas.

Under den här tiden med corona har det också blivit tydligare att människor med psykisk ohälsa kan fara mer illa än andra av isolering och ensamhet.

I arbetet för en jämlik hälsa bär vi med oss alla berättelser om personer som farit illa och inte fått den vård de förtjänat, men vi ser också framåt och kämpar för att en förbättring är möjlig. Vi ses förhoppningsvis i valarbetet för en mer jämlik hälsa för alla.

/Jimmie Trevett


Den som skriker högst får mest vård

För ungefär en månad sedan läste jag i nyheterna på internet vid två tillfällen att personer som sökt psykiatrisk vård inte fått det eftersom de prioriterats bort, bland annat på grund av hög arbetsbelastning. Båda fallen fick ett sorgligt slut.

Det sparas för mycket både på psykvården och annan vård. Den som behöver hjälp blir tyvärr ofta bara en i mängden, anser jag. Vårdpersonalen gör sitt yttersta, vilket visats sig ännu tydligare nu i Coronatider, men när det sparas är det svårt att göra något. Det glädjer mig att läsa att regeringen satsar 12,5 miljoner kronor på att ta fram en ny strategi för att motverka psykisk ohälsa och förhindra självmord. Det är ett steg i rätt riktning!

Att pengar saknas i vården tror jag många gånger beror på felberäkning samtidigt som det kan vara svårt att förutse en del kostnader. Samtidigt som många i toppen får för höga ersättningar, enligt mig. Frågan är om det inte är lite för tätt med chefer i toppen ibland? Vi vet också att det fattas vårdpersonal på golvet och att de som jobbar där inte har alltför bra betalt.

En annan sak som är svår inom sjukvården och även på en del andra områden i det svenska samhället är att det är så krångliga system och svårt att få komma till, vilket jag själv har viss erfarenhet av. Man skickas fram och tillbaka och remisser behövs ibland.

I Region Skåne som jag bor i får man bara ett visst antal terapisamtal. Sedan är det karens på minst tolv månader innan man kan få det igen när det gäller remisser. Det kan kosta både människoliv och pengar. I och med karensen har man inte heller lika stor möjlighet att välja vårdgivare under karensperioden.

Tyvärr känns det också som att de som skriker högst får hjälp. De behöver säkert hjälp, men de som inte orkar kämpa behöver säkert hjälp minst lika mycket och lika snabbt.

En tredje sak som är ett problem inom hela sjukvården är att man inte alltid får träffa samma läkare varje gång. och Inte minst för den som mår psykiskt dåligt kan det vara oerhört jobbigt. Tilliten och tryggheten får sig en törn och man måste upprepa samma sak om och om igen och dessutom under en kort period.

I dag pratas det mer om psykisk ohälsa än förut, vilket är jättebra, men vi har en lång väg att vandra tills det blir lika accepterat som fysiska sjukdomar och problem. Förståelsen är större idag, men mycket finns att göra och information om psykisk ohälsa behöver nå ut. Att inte införa nya sparbeting är A och O, inte minst eftersom vi råkat ut för Coronakrisen.

Jag tror trycket på psykvården kommer bli betydligt högre när krisen orsakad av pandemin planat ut. Folk kommer våga sig dit igen när smittan är över, men mår dåligt på grund av att de suttit isolerade, förlorat sitt jobb, etcetera.

Något av det positiva är att det idag finns mycket på internet – information, diskussionsforum, med mera. Alla med erfarenhet som vill, orkar och vågar dela med sig gör en mycket viktig insats. Det finns ljuspunkter, men vi måste orka fortsätta kämpa tillsammans för en ännu bättre tillvaro för oss som lider av psykisk ohälsa.

Ta hand om varandra!

/Caroline Nilsson