Våga vara ärlig och berätta hur du mår
Publicerat: juni 26, 2023 Sparat under: Återhämtning, Depression, makt, Marina Sångängel 1 kommentar
Det var länge sedan jag skrev på RSMH-bloggen.
Det har hänt så mycket att allt bara förvandlats från kaos till harmoni till kaos igen. Nu har jag väl nått en jämvikt på något sätt.
Förut skulle jag börja skolan och trodde att jag skulle klara det men insåg att jag hela livet levt i förnekelse hur tufft mitt liv har varit och att detta gett konsekvenser. Detta resulterade i en mycket tung depression och särskilt som mina verktyg jag haft att ta mig igenom detta inte funkade, nämligen destruktiviteten. Jag hade fina vänner i skolan, så när jag insåg att jag skulle falla mer i en depression som jag inte skulle klara på egen hand, valde jag att berätta för min bästa vän i skolan. Jag bjöd hem henne till mig så att hon skulle förstå, att även om jag skulle bli mycket dålig skulle jag ändå ha hjälp hemma som jag behövde. Då skulle hon inte behöva vara orolig för mig.
Jag valde också att åka till en församlingsdag som min kyrka anordnade, och jag fick så mycket stöd! Barnen blev inte skrämda utan lärde sig att man ibland mår dåligt och inte orkar prata, utan att man nästan bara gråter. Deras böner har burit mig och jag är dem evigt tacksam att jag orkat fram till idag. Omgivningens stöd överlag har varit enastående! Bara för att jag vågar vara ärlig att våga säga hur dåligt jag mår utan att skämmas.
Jag tvingades sluta skolan, men någonstans var jag i det läget att jag förstått det redan när min lärare och kurator kallade in mig för att säga att det inte funkade med min frånvaro. Skolan hade ju lagt ned så mycket resurser på att det skulle funka, de hade till och med anställt en resurs speciellt för mig! Ingen tidigare skola har gett mig så stora chanser att lyckas så jag förebrår dem inte det minsta.
Numera lever jag ett liv som är mycket mer anpassat efter det tuffa liv jag levt och jag bloggar för att inspirera andra att våga göra samma resa. Läs min blogg ”Leva med tung ryggsäck” här.
Dessutom håller jag på att lära mig bli redaktör på Vox Vigor som är en nättidning för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag har fått mycket bättre självförtroende genom detta. Jag känner att mina nya kontakter kan se min kapacitet istället för bara mina brister. Särskilt tack till Monica Atterberg och Marja Beckman för underbart stöd!
Så nu har livet blivit bättre även om det tagit en annan vändning. Har nog blivit tvungen att acceptera livet som det är för jag har det liv jag har och det måste jag vara rädd om.
/Marina Sångängel
Jag – en sköldmö beredd på strid
Publicerat: juni 19, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, familj, Lindha Holmqvist 1 kommentar
När man är van att kämpa och ha det tufft så är det svårt att slappna av när det väl går bra. Jag tänker hela tiden att det är för bra för att vara sant. Har en otäck känsla inom mig att det kommer försvinna. Som att jag inte är värd att njuta och må bra. Jättedumma och onödiga tankar egentligen. Men har du levt stor del av ditt liv under stress och ständigt på väg någonstans så är det lätt att låta hjärnspöken ta över.
Det är ju bara hjärnspöken och tankar, inget som kan skada mig.
Fast jag har blivit bättre på att ta tillvara på de små stunderna, behövs inte så mycket för att livet ska kännas lite mer hoppfullt. När man är van att leva på marginalen så är kraven små. Ingenting är för alltid och saker kan förändras. Stanna upp och vara i stunden, imorgon kan det vara försent.
Livet självt har format mig till den krigare jag är idag. En modern sköldmö som alltid är beredd på strid. Jag kan inte åka tillbaka i tiden och ändra på något i mitt förflutna. Det jag kan påverka är min egen inställning till det och vad jag väljer att göra idag.
Jag väljer att vara en sköldmö och strida för de som inte själva kan det.
//Lindha Holmqvist
Fotnot: En sköldmö kallas i nordisk mytologi en kvinna som deltog i strid. Läs mer på Wikipedia.
Jag vill kunna ge mina barn ett riktigt sommarlov
Publicerat: juni 13, 2023 Sparat under: ekonomi, fattigdom, makt, sjukskrivning, Ylva Kristina Larsson 2 kommentarer
Det har börjat bli sommar och skolorna slutar.
Sommarlov.
Jag tycker det är svårt, väldigt svårt.
Med kraven och pressen.
Den oändliga stressen.
Alla pratar om sin semester, stugor och resor.
Jag sitter tyst.
Funderar mer på hur jag skall få min fjuttiga sjukpension att räcka till en mjukglass åt barnen.
Nån semester lär vi aldrig få.
Men det blir ju sommar ändå.
Fläktarna på i vår bastulika lägenhet konstant.
Det ångar från asfalten utanför.
Och det är långt till närmsta badplats.
Busspriserna är för höga att vi ska kunna ta oss iväg ens.
Men vi är vana.
(tyvärr)
Att ha det ”så här”.
Det är som det är.
Vi gör vad vi kan och har liksom aldrig klagat eller gnällt över situationen.
Drömmar i tystnad.
Om nåt annat, nåt annat än det här.
Sen gör vi det vi brukar och skakar av oss tanken på nån semester från vardagen.
Det finns alltid nåt att göra.
Men jag som ensamstående mamma här känner ju såklart en stor skuld och skam att jag inte kan ge mina barn en upplevelse.
Jag vill kunna!
Och önskar att jag kunde.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Beroende av Försäkringskassan som är snåla och dessutom nu kräver pengar tillbaka, pengar som inte finns.
Det handlar om några tusen, egentligen ingenting.
Men det är allting, när kronan inte finns.
Sommarlov med bad och glass är bara att glömma, än mindre ett äventyr.
Jag är ledsen att jag är sjuk och inte förmår så mycket som andra kan.
Ledsen att bidraget är så tight att det inte tillåter nån guldkant på tillvaron.
Ja, det är svårt med denna samvetets skuld som slår hårt emot mej att inte kunna ge det jag vill till mina fina barn.
Som dessutom själva kämpar med sina måenden i dagsläget.
En semester för oss tre kanske skulle vara det absolut bästa för oss just nu.
Att få ett miljöombyte och vara tillsammans att utforska nånting nytt.
Tänk om ….
Jag tror tyvärr vi alla tre är lite avtrubbade i våra drömmar på grund av vetskapen om hur omöjligt det är.
Det är synd.
Drömmar är viktiga!
Jag är ledsen att jag inte kan boosta deras drömmar och framtidstro.
De känner som jag att samhället sviker.
På många olika plan.
Men vi finner oss i det och vår verklighet fungerar på sitt märkliga vis ändå.
Det bara är så.
Ja, nu är den förbannade sommaren här!
Det är nu vi sprudlande glada skall smida planer över olika aktiviteter och resor.
Det blir inte alltid som man tänkt sej.
Att få en psykiatrisk diagnos känns många gånger som ett straff, berövad på livets guldkorn.
Måendet sviker, ekonomin krisar och solen bränner.
Det är så mycket som jag känner.
Hela tiden.
Det är lätt att falla i mörka tankar tyvärr.
Att liksom fastna där.
Men jag skall fokusera på det som är bra.
Överleva.
Det är väl ändå det viktigaste tänker jag.
Och kanske får jag doppa tårna i vattenbrynet en dag.
//Ylva Kristina Larsson
Vi talar om kemisk lobotomi
Publicerat: juni 5, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Återhämtning, brukare, Medicin, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, RSMH Lämna en kommentar
När Kim söker sig till psykiatrin förväntar han sig att få hjälp med de bakomliggande skälen till sin ohälsa. Istället blir han tungt medicinerad. Inne i medicindimman går förmågan till kritiskt tänkande och återhämtning förlorad.
När jag träffar Kim Nilsson på Föreningscenter Nobel 21 i Malmö är tanken att vi ska prata om de demokratiska problemen med Försäkringskassans regelverk. Men när vi börjar prata om hur Kims rättigheter blivit begränsade återkommer vi ständigt till perioden då han var tungt medicinerad och hur det påverkat hans liv.
Diagnoser bottnar ofta i trauma
Kim sökte sig till psykiatrin 1999 och blev sedan långtidssjukskriven 2001. Bakgrunden till hans psykiska ohälsa är en traumatisk barndom. Egentligen handlar det inte om sjukdom utan om rimliga reaktioner på svåra upplevelser.
Som patient i psykiatrin fick Kim ständigt träffa nya läkare som satte nya diagnoser. De lade till nya preparat, och höjde doser utan att ta bort gamla. Han tror att han genom åren fick cirka 15 diagnoser, allt från personlighetsstörningar till autism och bipolaritet.
Detta är något vi inom RSMH känner väl igen. Våra medlemmar blir behandlade som komplicerade fall med svårbehandlad samsjuklighet. Detta trots att de på ett väldigt enkelt sätt kan förklara hur deras olika diagnoser bottnar i barndomstrauman som man aldrig får hjälp med.
När diagnoser inte förklaras och inte fungerar som verktyg för att hitta effektiv behandling, blir de istället en börda för individen, ett kvitto på hur söndrig man är.
Bortmedicinerad vilja
Kim ifrågasatte inte läkarna. Medicinerna gjorde det svårt för honom att följa en tanke från början till slut. Han kunde inte föra kritiska resonemang. Kim säger att han var en produkt som flyttades runt mellan olika myndigheter och behandlingar. Alla tjänade pengar på honom. Men han var för medicinpåverkad för att kunna skapa sammanhang av det som hände, och ingen drog i handbromsen. På 18 år reagerade ingen på att behandlingen inte ledde någon vart. Även om Kim mött många fina personer inom psykiatrin genom åren så mötte han aldrig någon som försökte se vem som fanns där inne i medicindimman. Psykiatrin såg inte den foglighet som kommer med tung medicinering som ett problem. Trots att denna foglighet, den bortmedicinerade viljan, omöjliggör återhämtning.
Okontrollerad avgiftning
2019 fick Kim en svår sommarinfluensa. Efter månader av svåra utsättningssymtom då han var för påverkad för att kunna passa tider och jonglera med vården kom han till slut ur sitt drogade tillstånd. När han återvände till vården fick han träffa en stafettläkare som tyckte att mediciner inte alls skulle hjälpa honom. Hon kunde inte förstå varför han gått på så tunga mediciner. Hon sa också till honom att doserna varit högre än rekommenderat.
Att komma tillbaka till sig själv och inse att 20 år gått förlorade
Efter nästan 20 år fick Kim tillbaka sina kognitiva förmågor. Han kunde reflektera över sig själv, skapa kontinuitet och få en överblick över sitt liv igen. Nu kunde han se hur lång tid som gått, hur många år som gått förlorade. Det blev också tydligt att inga av hans grundproblem med trauma utretts eller lösts. Kim berättar att av alla han mött under åren inom vården är det de besvärliga patienterna, de som vägrade behandling, som klarat sig bäst. Det är de som har fungerande liv idag.
Jag tänker på allt som kunde varit, som gått förlorat och försöker fråga Kim om sorgearbetet.
Hur är det att se att halva ens liv slösats bort i kemisk dvala?
Hur känns det att ingen på 20 år varit tillräckligt intresserad av en för att ta bort medicinerna och möta personen istället för diagnoserna?
Men hur frågar man om en sån sak?
Hur svarar man?
Vi tittar på varandra över bordet. Det är en ofattbar förlust. Det som skaver allra mest är att vi båda tydligt ser att det var i onödan. Kim reser sig och går och tar en kopp kaffe.
Jag önskar att det gick att spola tillbaka tiden. Det är svårt att acceptera att det inte finns något att göra, att åren är förlorade, att det är för sent för Kim.
Psykiatrins ansvar
Psykiatrins oansvariga användande av tung medicinering i situationer när detta saknar evidens, i kombinationer som inte är beforskade, i doser som inte är motiverade, och utan tidsbegränsning, måste få ett slut. Vi talar om kemisk lobotomi, en ovärdig fortsättning på psykiatrins blodiga historia, där målet verkar vara medgörliga patienter snarare än återhämtning. Detta är helt oförenligt med de fina orden vi ständigt hör om personcentrerad vård.
Ur askan i elden
När Kim efter 20 år skulle försöka ta tillbaka sitt liv mötte han en rad oväntade utmaningar. Det var egentligen det denna texten skulle handla om. Svenska myndigheters regelverk som inte bara motverkar återhämtning utan faktiskt strider mot mänskliga rättigheter. Det förtjänar en egen text, och vi hoppas på att snart återkomma i tidningen Vox Vigor och berätta om hur Kim kom ur askan i elden.
Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Foto: Privat
Texten har tidigare publicerats i nättidningen Vox Vigor, ett arvsfondsprojekt som ska ge röst åt personer med erfarenhet av psykisk ohälsa.
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.