Skönt att slippa bli fattigare år 2019!
Publicerat: december 30, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, sjukskrivning, Socialförsäkringen Lämna en kommentar
Jag ska tydligen inte bli fattigare år 2019. Den lagda budgeten för oss som inte kan arbeta är den samma som 2018, där den rödgröna regeringen hade infört vissa förbättringar för personer med sjukersättning, eller tidigare kallad förtidspension. Nu har Kristdemokraterna och Moderaternas budget också höjt bostadstillägget för ålderspensionärer. Det borde innebära att jag som funktionsnedsatt och ålderspensionär har samma ekonomi 2019 som 2018, eller kanske till och med bättre. Det känns tryggt att veta.
Men jag önskar att vi kan diskutera höjd sjukersättning, A-kassa, garantipension och försörjningsstöd. För priserna ökar hela tiden så det blir dyrare att leva och vad ska vi få pengar ifrån om dessa inte höjs?
Det är tur de stöden finns i samhället, när man inte kan sälja sitt arbete. Några av oss får inte jobb hur många av dem vi än söker. För du är inte attraktiv för arbetsgivaren om du inte kan prestera mer än 100 procent på ditt jobb. Jag har oroats de senaste åren för att funktionsnedsatta blir utförsäkrade och beroende av försörjningsstöd eller anhöriga. Jag är också orolig över att jämställdheten och jämlikheten minskas, inte tillåts växa och öka i Sverige och i omvärlden.
Vi är beroende av varandra, vi människor. Att var och en bidrar efter förmåga till samhället och miljön. Vi borde 2018 ha lärt oss att ensam är inte stark. Jag sopsorterar och betalar mina räkningar som de flesta andra och hoppas att samhället fortsätter att bli bättre – inte för de rikaste – utan för alla.
Jag önskar dig ett gott 2019. Med samhällsförbättringar – inte samhällsförsämringar för oss sjuka och fattiga!
Kram och ta hand om dig!
Livet är till för att levas så gott det går
/Anne-Sofie Höij
Fira julen med oss på RSMH!
Publicerat: december 22, 2018 Sparat under: Återhämtning, brukarinflytande, ensamhet, fattigdom, heldygnsvård, Jimmie Trevett, Kamratstöd Lämna en kommentar
Jag vill önska alla i RSMH en riktigt god jul och ett gott nytt år! Jag vill också säga ett varmt tack till alla medlemmar som är med och bidrar till att stärka RSMH i arbetet för att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk ohälsa. Varje insats i form av kamratstöd, aktiviteter, utbildning oh opinionsbildning är värdefull. Tack för att ni finns!
Under jul- och nyårshelgerna får ni gärna tänka lite extra på era RSMH-vänner och till exempel ringa någon med en julhälsning. Det uppskattas alltid!
Nästa år tar RSMH nya tag och kämpar vidare för att samhällets insatser ska bli bättre för oss som lever med psykisk ohälsa. Viktiga och högaktuella frågor att arbeta med under 2019 är förbättrade ekonomiska villkor för människor med psykisk ohälsa, minskat användande av tvång inom psykiatrin samt större delaktighet och inflytande i vården och omsorgen.
Där jag bor i Lund, liksom på flera andra håll i landet, har RSMH öppet på julafton och det serveras gratis julmat. Jag har varit med i julfirandet hos RSMH flera julaftnar, och det brukar vara en bra gemenskap och god stämning.
På nyårsafton är jag med och arrangerar firandet hos min lokalförening i Lund. Då har vi tre kockar i köket denna kväll och vi brukar skåla i Champis på tolvslaget. Sedan tittar vi på stadens fyrverkerier!
Om du vill ta reda på vad RSMH har för aktiviteter under helgerna på din ort så hittar du kontaktuppgifter här till alla våra lokalföreningar runt om i landet:
https://rsmh.se/rsmh-lokalt-menu/hitta-din-lokalforening/rsmh-forening-efter-lan/
God Jul och Gott Nytt år!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Julen i mina sinnen
Publicerat: december 15, 2018 Sparat under: Anhöriga, Depression, familj, Ulrika Westerberg, Uppväxtvillkor, Våld Lämna en kommentar
Jag firar inga jular. Tills i år. Har undvikit dem de senaste åren för perspektivet på livet försvann efter en hjärnskakning, utmattning och depression.
Med kostomställningen i år och föreställningen att det bara är jag som kan göra mig frisk tror jag jag gav mig möjligheten att tillfriskna och bli stark nog att se på det liv jag haft.
Impulsen att vilja sätta upp julstjärnan som kom för en tid sedan förvånade mig. Tänkte inte mer på det till nyligen.
Igår föll bitarna på plats. När stjärnan var uppsatt och pyntet likaså ställde jag mig och betraktade mitt hem. Länge. Plötsligt kom sorg över mig och mindes mammas bortgång 2015. Jag förstod lika snabbt min ovilja att fira jul. Mamma saknades och tidigare år kunde jag inte förmå mig känna saknaden efter henne under juletiden. Tårarna sprutade över mig i detta ögonblick av insikt och jag lät dem få plats.
Mamma älskade julen och gjorde fint för oss alla under veckor av planering och hårt arbete. Genom hennes glädje och nynnande på julsånger när hon förberedde maten kände jag mig trygg, hållen i hennes närvaro. Hon fanns alltid till hands trots det fullspäckade schemat. Hennes julrutiner blev en sorts mental buffert från den tid pappa skapade kaos när han slogs och förnedrade. Vissa dofter har blivit starkt förenade med jul. Hon stod på knä och skurade golven med såpa, grillade skinka, gjorde köttbullar med kryddpeppar och stack in korinter i apelsiner som pynt. Med glädje skyndade jag mig hem från skolan varje dag från Lucia för att få uppleva kontrasten av den friska kylan utomhus blandas med alla juldofterna och komma in i värmen.
I år blir juletiden annorlunda för att i mitt bröst finns nu känslor av saknad, lugn och längtan. En tradition att hålla fast vid för att glädjas, sörja och levandegöra mammas minne.
/Ulrika Westerberg
Bort med tvånget i psykvården
Publicerat: december 9, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bältesläggning, biverkningar, Psykiatri, Psykos, Tvångsvård 3 kommentarer
Jag vårdades 1962 tre veckor i bältessäng i isolerat mörkt rum. Med fastspända armar, händer, bröstkorg, midja, höfter, vader och fötter.
Jag är osäker på hur man spänner fast idag men då var även huvudet fastspänt över pannan och med en bettskena i munnen.
Jag tvingades ligga med benen åtskilda så brett det gick, med bar rumpa och bäcken under stjärten för att kunna uträtta mina behov med hjälp av personalen. Jag medicinerades hårt med lugnande, antidepressiva och rohypnol. Ändå ledde bältningen till en djupare psykos, så jag var aldrig där i medvetandet.
Sammanlagt var det tre månader på Danderyds nya slutenvårdsklinik.
Orsak: försökte ta mitt liv som 15-åring. Gick i åttan då.
Så man får ju förstå att straffet blev så – sluten tvångsvård.
Tvång uppfattar vi med psykisk ohälsa som straff – inte vård. Idag får du inte bältas längre än några timmar i sträck och personal måste närvara hela tiden, men i övrigt är skillnaden mot då inte särskilt stor.
Därför är det bra att Kerstin Evelius, regeringens utredare och nationell samordnare inom området psykisk hälsa, vill minska tvånget mot barn och sätta stopp för att barn tvångsvårdas tillsammans med vuxna i Sverige.
Positivt är även att vi i brukarnätverket för missbruk och psykiatri i Västernorrland har fått gehör i landstinget för att de bör satsa mer på nyinsjuknade, barn och unga. Samt att skolan, elevhälsan, barn och ungdomspsykiatrin, BUP, och övrig psykiatri, ska samverka mer, bland annat när det gäller att minska tvånget och nollvision om självmord.
Annat som är positivt är att elevhälsan och BUP i Härnsösand har börjat samarbeta mycket bra och har börjat jobba med lågaffektivt bemötande. Det betyder att personalen pratar tystare och lugnare när en elev är upprörd, vilket leder till att situationen löses på ett tryggt, medmänskligt och vänligt sätt.
Jag tror att lågaffektivt bemötande kan minska tvånget. Den metoden borde användas även i vården av vuxna. Jag tror inte bältning behövs över huvud taget. Det lugnade inte mig och jag tror inte någon blir lugnad av det.
Jag söker inte slutenvård idag. När jag mår dåligt i ångest, depressioner och psykos låser jag in mig. Mina grannar brukar tro att jag är bortrest för jag går inte ens ut med soporna. Jag säger inte till någon att jag mår så dåligt som jag gör. För jag vill aldrig bli inlåst igen.
Jag är nästan frisk idag som 71-åring. Medicinerar bara och lever ett värdigt liv. Men jag hoppas att inga barn blir behandlade som jag framöver.
/Anne-Sofie Höij
Ny ensamhet läggs till den gamla
Publicerat: december 1, 2018 Sparat under: Biologiskt synsätt, ensamhet, Hannes Qvarfordt, Psykiatri 2 kommentarer
Jag har alltid varit en mycket ensam människa, även i sällskap, till följd av en kylslagen och osynlig uppväxt. Ytterst få människor har kommit mig nära, och de som har gjort det har, så här långt, försvunnit eller dött. Denna i själen ingjutna ensamhet har inneburit en daglig kamp för att hitta mening att leva under hela mitt vuxna liv.
Några små andningshål har hjälpt mig på vägen: Ett arbete, i sig mördande trist, men där jag ändå har behövts, har skapat viss struktur i tillvaron och gett mig anledning att gå upp på morgonen. Jag kan känna sorg över att jag inte har fått möjlighet att syssla med något mer givande, men också viss tacksamhet för att alls ha ett jobb.
Min erfarenhet av psykisk ohälsa och dess orsaker har sedan decennier tillbaka gett mig skäl att organiserat engagera mig för radikala reformer av psykvården och för upprättelse för alla drabbade medmänniskor. Det arbetet kändes under lång tid meningsfullt, och jag fick också uppskattning för det perspektiv jag slogs för från både olyckssyskon och anställda hos motparterna.
Slutligen har en och annan resa med bröderna, och naturen och båtlivet vid vår gemensamma sommarstuga, betytt mycket för att i någon mån läka min trasiga själ.
Men tiderna har förändrats:
Arbetet har de senaste åren alltmer tömts på innehåll, och jag närmar mig dessutom arbetslivets slut. Någon förändring mot ett rikare innehåll är inte att vänta innan pensionsdags.
I psykiatrin har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll mot det jag har arbetet för i många år. När psykiatrin har bytt inriktning, har tyvärr också patient-/brukarrörelsen följt efter, och numera känner jag sällan gemenskap ens bland mina olyckssyskon. Idag är det biologi som gäller på båda sidor om förhandlingsbordet.
Förr diskuterade jag inte särskilt mycket politik med andra människor, men jag kände mig ganska tryggt förankrad i den politiska huvudfåran och oroade mig inte för att drabbas av bannbullor och utfrysning av sådana skäl. Idag har den politiska atmosfären blivit extremt känsloladdad och polariserad, och trots att jag på inget sätt har följt med polariseringen till något ytterlighetsparti, finner jag mig placerad på den ”onda” sidan av den ”goda” sidans företrädare. Det har skapat en ny och påtagligt förstärkt känsla av ensamhet, ovanpå den jag redan kämpade med. Några bekanta har kanske övergett mig eller till och med tagit avstånd, men problemet ligger inte främst där, utan i min egen känsla av främlingskap i det samhälle där jag ju ändå måste leva.
Naturen, sommarstugan och båtlivet finns tack och lov kvar, men erbjuder bara hugsvalelse för själen några korta veckor om året. Det har svårt att fylla den övriga tiden med mening.
The story of my life…
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.