Bipolär vardag

Ylva kristina Unt PS


 





Jag skäms.
Över mej själv…
Att jag skulle vara sämre på så många vis än de flesta andra omkring mej.
På grund av mina återkommande depressioner.
Det är främst för dem jag skäms….
Och jag skäms att jag skäms för det.
Förlåt mej. 

Så ligger jag på soffan igen sen några dagar.
Nånstans mellan vaken och sömn är jag.
Nånstans mellan natt och dag är det.
Jag vet inte.
Jag vill inte ligga så här men förmår mej inte att komma upp.
Jag ser min familj otåligt trampa runtomkring lite uppgivna men accepterande att deppen tar plats och tid.
Jag vill skynda på…
Det funkar inte så.
Jag skäms och blir hatisk min obrukbara gestalt.
Fan!

Dottern har sin kompis hemma igen.
Jag låg tyst nedbäddad på soffan sist hon var här också.
Hon tänker väl att jag måste vara lataste morsan ever…
Förlåt.
Jag brukar kunna ha en massa energi.
Men när den sinar…
Ja då försvinner den helt.
Jag försöker att pressa fram styrka.
Men orkar inte ens titta upp att möta ditt ”hej”.

Jag skäms men försöker att intala mej att de säkert förstår…
Förstår vadå?!
Finns det ens nåt att förstå?
Jag undrar efter alla dessa deppskovs tid.
Om inte förståndet lämnats bredvid. 

Nästa gång.
Snart.
Imorron.
Kanske det är annorlunda.
Det är det nog.
Då kanske jag sitter upp i soffan i alla fall.
I bättre fall.
Hoppas. 

Jag vill visa att jag är bra.
För när jag ligger så här orkeslös inför livet då känner jag mej så otroligt dålig.
”känn inte så”
”tänk inte på det viset”
”så är det ju inte”
JO – exakt SÅ är det!
Värdelöst.
Och jag skäms hela tiden då depressionen känns som ett inre svek som sveper in och över mej.
Som får mej att framstå på visst sätt.
Det är inte rätt!

Jag skäms.
Men jag är glad att dotterns vän fortsätter att hälsa på.
Att jag inte skrämt bort hen.
Hen vet att jag kommer att sätta mej igen. 

Det är onödigt många onda tankar jag lägger över mej själv när jag ligger så här.
Tynger ner det redan tunga.
Lägger börda över bröst och lunga.
Skäms.
Om den här skammen ändå inte vore så total.
Och vad bottnar den i?!
Kunde jag så satte jag skammen fri.
Förbi. 

Jag har en bipolär sjukdom som går i skov.
Jag kan faktiskt vara riktigt rolig också.
Som om jag måste förklara det.
Ska det vara så…
Att jag behöver intyga min existens.
I de lägen där jag inte längre känns. 

Förlåt mej.
Jag enkelt komplicerade tjej. 

Att skämmas hjälper inte.
Tvärtom.
Ändå är det vad jag gör.
Ligger tyst och dödar tiden.
Överbliven.

/Ylva Kristina Larsson

 


Världens ljus

När jag ursprungligen skulle skriva detta inlägget för några veckor sedan planerade jag att skriva med en helt annan infallsvinkel. Från mitt eget perspektiv men ändå med mer distans. Men sedan dess är det mycket, eller snarare ännu mer, som har hänt och de senaste dagarna har påmint mig om allt som är viktigt. Saker som bara kan uttryckas från hjärtat och utan någon form av emotionell distans.

Det mest uppenbara med det senaste året är att det har varit mer eller mindre fruktansvärt och plågsamt. Jag försöker ofta fokusera på det positiva, men jag tror inte att man kan se det positiva på riktigt om man inte erkänner att det svarta, ensamma, kalla, skrämmande, stressande och smärtsamma mörkret finns där också. För oss alla. Det är inte bara det vanliga, kalla och mörka januari som vi möter nu utan det har varit ytterligare en högtid där vi inte kan samlas som vanligt, där man inte kan krama sina nära och kära, och en orubblig stress av en osynlig fara som ständigt hänger över oss. Och nu ser vi ytterligare en tsunamivåg rulla in. Det finns i tankarna konstant. ”Jag tog i dörrhandtaget utan handskar. Människan som precis gick förbi var alldeles för nära. Är det en bra eller dålig tid att gå till affären? Jag vaknade med lite ont i halsen, men det försvann efter 10 minuter; är det okej eller inte okej att gå ut? En av mina nära och kära har fått viruset, hur mår de idag? Hur mår den där personen jag inte pratat med på länge, är de okej? Min kollega har fått positivt provsvar men jag har inte träffat dem på några dagar, vad händer nu?” Och alla saker som man måste låta bli för att skydda sig själv och andra. En tyngd på axlarna som inte gör något ljud, men som alltid finns med.

Att leva under denna pandemi har varit som att leva i en bubbla där alla väggar är gjorda av speglar. Som att leva under ett mikroskop som man själv tittar i. Man kan inte fly undan sig själv, man ser allt man gör, alla handlingar måste analyseras och granskas noga. När man lever med psykisk ohälsa finns det inget uttryck för vilket helvete det innebär, det är ju redan ett helvete när man inte har den problematiken. Jag har de senaste två åren levt med PTSD, utöver bipolär sjukdom och ADHD, och jag har inte fått all behandling jag behöver än vilket har gjort det mer eller mindre olidligt. En av de mest förvirrande sakerna som jag upplevt under denna tiden är hur saker som jag arbetat igenom när jag blev diagnosticerad med bipolär sjukdom kommit tillbaka. Saker som att känna skam, analysera allt jag gör, och uppleva tillfällen där jag försöker kompensera för min psykiska ohälsa var något som inte varit så här påtagligt för mig på länge. Jag har fått börja lära mig allting på nytt – igen. Likaså att prata om det jag känner, gott eller ont och speciellt när jag är känslig, att uttrycka att jag känner mig isolerad eller ensam i det jag lever igenom, är alla saker som jag återigen har fått jobba på. Att göra detta i den lilla spegelbubbla jag nu blivit satt i har varit användbart men också brutalt. Jag har inte kunnat fly undan det, vilket är väldigt användbart vid PTSD, men det innebär också att man måste återuppleva de värsta sakerna som hänt i ens liv om och om igen utan chans att distrahera sig och fly på samma sätt som innan. Alla i ens omgivning påverkas och man kan inte göra något för att hindra det förrän man kan tillräckligt om problematiken man har för att förutse det. Att någon vänder sig bort och lämnar för att de inte klarar mer blir smärtsamt tydligt i en spegelbubbla. Jag tror att universum har överskattat min förkärlek för effektivt arbete.

Smärtan man får av PTSD är inte samma som den man får av bipolär sjukdom, men lidandet känns likadant. Lidande är alltid det samma, vare sig den smärta människan känner är på grund av yttre faktorer eller psykisk ohälsa. Men att isolera sig när man redan känner sig isolerad, att behöva vara konstant medveten om sig själv när man redan har dålig självkänsla; till och med den överlevnadsinstinkt jag har fått av att känna sorgen efter att någon dött av psykisk ohälsa, av det jag känt detta år, har varit under hård press. Jag har haft turen att inte bli självmordsbenägen fullt ut, men marginalen har varit alldeles för liten. När jag ser siffrorna från statistiken på mental hälsa förstår jag dem, till och med människor jag känner som inte har psykiska svårigheter har påverkats psykiskt i allra högsta grad och mår stundtals väldigt dåligt. Jag förstår de som skriker till alla andra att de ska skärpa sig då jag ändå hållit mig isolerad 99% av året, tvättat händerna så de är så torra att huden spricker och inte tränat ordentligt sedan februari. Människor dör varje dag, stressen suger ut energin och vi vill bara att det ska ta slut. Jag förstår också alla som inte riktigt kan hålla sig till restriktionerna, som känner vikten trycka dem mot marken och isoleringen driva dem till vansinne. Som också bara vill att det ska ta slut. Jag har också haft stunder när logiken sviktat och jag varit ute något mer än jag egentligen borde, bara för att få lätta på trycket för en stund. Och sedan burit skulden av att jag gör det när människor dör varje dag. Vi är flockdjur; distansering går emot våra starkaste instinkter och påverkar vår överlevnadsinstinkt i allra högsta grad, det är självklart att det är svårt. Jag förstår det. Jag har befunnit mig på båda sidor under denna period och jag vet konsekvenserna av att gå emot reglerna allt för väl. Precis som alla andra som förlorat någon till detta virus.

Den 13 november 2020 förlorade jag min farmor Alva till Covid-19. Det är en sorg som inte går att beskriva. Min farmor var en av de mest generösa människor jag någonsin träffat och någonsin kommer träffa, och hela hennes existens bestod av att hjälpa andra människor. Hon passade ofta mig, tog hand om mig och hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Min farmor lärde mig baka, lärde mig knyta mina skor, lärde mig cykla, sticka, virka och sjunga. Hon lärde mig vad olika fåglar och blommor heter, och vilka växter och bär som var giftiga. Hon lärde mig vikten av att uppskatta det man har, att leva för andra mer än sig själv och hon var ett ljus som lyste upp vår tillvaro. Hon arbetade fram tills åttioårsåldern som kantor och susade hit och dit och fram och tillbaka i sin röda Hyundai. Jag kunde aldrig tillverka eller måla ett konstverk som var för fult och vad jag än gjorde för henne så överöste hon mig med tacksamhet, kärlek och beröm. Nu när jag är äldre är det väldigt tydligt att detta berodde på hennes kärlek för mig och inte på min konstnärliga förmåga. Trots detta hade hon alltid förmågan att säga ifrån när hon tyckte att något var fel och att stå upp för dem omkring henne. Hon kallade mig sin ”pussgurka” för att jag alltid pussade henne på kinden när jag var liten. Hon ledde mig fram och tillbaka till skolan när jag var för liten för att gå dit själv, hon körde mig till varenda marimbaövning och kom ofta hem till oss med 50 pannkakor åt gången. Det gick inte med färre än så om de skulle vara längre än 2 dagar för ingen gjorde pannkakor som henne och alla i familjen slogs över dem. Farmors kärlek var ovillkorlig och hon var alltid där, inte bara för familjen, utan för alla hon träffade som hon kunde hjälpa. Vad som än hände. Hon var, och kommer alltid vara, en av de pelare som höll mig uppe. Hon sviktade aldrig.

När jag var 17 år tog min faster sitt liv. Precis som jag var hon bipolär, och hon hade liknande livserfarenhet som mig, vilket gjorde henne till en av de närmsta människorna jag hade. Jag inser detta mer och mer för varje år; det är en saknad, smärta och chock som aldrig försvinner. När detta hände var det som om någon hade släppt en atombomb i min släkt och min faster var inte, på ett sätt, den enda vi förlorade. Min farmor hade spenderat sitt liv med att på det bästa sättet hon kunde försöka hjälpa och rädda sin dotter, och dagen hon dog gav min farmor upp. Det var som att ljuset i henne, även om det alltid var kvar, hade omslutits av frostat glas. Hon fick flera strokes och började sedan utveckla demens. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan av att veta att detta skedde, inte för att hon var fysiskt sjukt, utan för att hon inte ville mer. Att förlora sin dotter till bipolär sjukdom var det som gjorde att musten gick ur henne och jag ville rädda henne men visste att det inte gick. Det var ett lidande jag inte kunde mildra och det var i början svårt för mig att vara nära henne; det var omöjligt att undgå smärtan av att inte kunna rädda henne. Men trots allt detta, trots demens och smärta, så behöll hon sitt ljus – frostat glas eller ej. Hon uppskattade fortfarande allt hon hade och när hon bodde på boende för dementa fick hon oss att le när hon bestämt sa ifrån om de andra klagade. Vi tänkte att äldre nog är de som har mest rätt att klaga, men min 87-åriga farmor höll inte med. Hon såg, trots demens och smärta, att det alltid fanns sätt att se hur rik man är som har det man har.

Vi begravde min farmor för snart en månad sen och vid graven ven vinden genom märg och ben och fick mig att skaka, dagsljuset var mörkare än det brukade vara och för första gången detta året så kändes det som att världen återfunnit lite av sin logik. Nu när hon är borta så ska det vara mörkare, och utan hennes värme så ska världen vara kallare, för hon var ett av ljusen som lyste upp världen. Hon värmde varenda person som kom i kontakt med henne och hon var en sådan person som ingen förtjänar men som alla har äran att älskas av. Det fanns ingen som hon inte såg värdet i. Och jag gråter och jag är ledsen att hon är borta, men jag vet också att hennes största önskan skulle vara att jag helade mig och byggde upp ett liv som gjorde mig lycklig. Först nu när hon är borta, först nu när hon levt ett helt och fullkomligt liv och sedan får följa sin dotter och sin livskamrat vidare, så har jag börjat inse allt jag lärt mig av henne. Vad som är viktigt och varför man måste hålla ut när det är svårt. Min farmor lärde mig att livet är svårt och det ska vara svårt för det är så vi lär oss och blir starkare. Hon lärde mig att livet är ljust, att vi kan klara vad som helst så länge vi värnar om dem omkring oss, och att det viktigaste vi har är våra nära och kära. Men hon lärde mig också att det viktigaste våra nära och kära har är oss.

Jag vet att detta året har varit och fortfarande är ett helvete. Och vi lever i en tid när vi till stor del tvingas leva för oss själva även när vi inte har kraften att göra det. Men du som läser detta är också någons ljus, precis som min faster var för min farmor och min farmor var för oss. Om inte dina nära och kära kan krama och hålla om dig nu, så var snäll mot dig själv och ta hand om dig nu. Denna svåra tiden kommer att passera och vi kan precis börja urskilja ljuset i tunneln nu. Det är inte långt kvar. Ta hand om dig själv, för det finns någon där ute som inte klarar sig utan dig. Som har det lika jobbigt som du har nu och som behöver veta att de kommer träffa dig och har dig när allt detta är över. Vi lever inte och dör aldrig oberoende av andra och de påverkas av våra beslut lika mycket som vi påverkas av deras men vi med psykisk ohälsa har erfarenheter som vi kan utnyttja. All smärta vi utstår har gett oss styrkan att klara vad som helst, även om vi inte alltid vill ha den och även om det gör att vi lider. Vi som känner mer, vi klarar mer, vilket är lika ironiskt som det är bra. Jag vet hur det är att leva i sin egen personliga skärseld, men det finns ljusa stunder också. Som när vi äntligen får träffa dem vi saknar, när vi får krama dem, skratta med dem, gråta med dem. Och det är ofta fler som behöver oss, som ser oss, och som uppskattar oss än vi är medvetna om. Även om du inte känner det nu så finns de där och de behöver dig när allt detta är över.

Detta är en tid för oss att ta hand om oss som om vi tar hand om de vi älskar. Om du har det jobbigt vill jag ställa en fråga till dig som jag ställt här innan. De flesta av oss skulle dö för dem vi älskar, men den riktiga frågan är: skulle du leva för dem? Jag vädjar till alla som mår dåligt, precis som jag gjort mycket det senaste året, att ringa och prata med dina nära och kära om du behöver det. Jag pratade med min mamma för första gången om det jag går igenom idag och klarar jag det så klarar du det. Tårar eller ej spelar ingen roll, det viktigaste är att öppna upp vårt inre och få bort isoleringen på insidan, speciellt nu när distansering finns på utsidan. Du kan också prata med vården eller självmordslinjen om du behöver det. Prata med människor så mycket du kan via telefon eller på andra corona-säkra sätt för de behöver det lika mycket som du. Det kan lätt kännas ensamt, men för en gångs skull är vi alla i samhället verkligen i detta tillsammans. Och personligen vill jag skicka tusen kramar till alla och önska er ett fint nytt år. Ät kakor och god mat, titta på mysiga filmer, skypa med andra, värna om din hälsa och gör allt du kan för att ta hand om dig, distrahera dig och göra de sakerna för dig själv som du behöver. Det är svårt, men ljuset har börjat synas i tunneln och vi kan hålla ut den sista tiden som är kvar innan vaccinet blir tillgängligt. Vi är gjorda av det starkaste virket och vi har styrkan från de tusentals år generationer som kommit före oss. Vi klarar detta, vi kan ta smärtan; den varar inte för evigt. Det finns fortfarande hopp och vi är fortfarande rika. Det må vara mörkt nu, men gryningen närmar sig och du är inte ensam. Vi klarar det här så som vi klarar allt – tillsammans.

Gott nytt år med tusen kramar och mycket kärlek,

/Lovisa Rydén   


Relationer är något av det viktigaste vi har

Relationer är både något av det viktigaste och svåraste vi har och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och då tänker jag inte enbart på kärleksrelationer. Vi är flockdjur och utvecklas, speglar och klarar oss inte utan varandra. Samtidigt är relationer sköra och sårbara och behöver vårdas kontinuerligt.

Att kommunicera och samtala är så viktigt för att få sina relationer att fungera över tid. Då utvecklas man, får nya perspektiv och kommer ofta varandra närmare eller upptäcker kanske att man inte har så mycket gemensamt. Troligtvis ökar förståelsen och missförstånden minskar när vi kommunicerar och är tydliga. Tydlighet är väldigt viktigt, men något jag tror vi tyvärr ofta missar är också att lyssna. Vi är ofta så upptagna med att tänka på vad vi ska säga när den andre har pratat klart så ibland glömmer vi att se den andres perspektiv. Inte av ovilja utan för att vi är så vana att tänka på ett visst sätt och lätt tar saker & ting för givet.

För mig som har Aspergers syndrom är det av största vikt med tydlighet i kommunikationen. Jag behöver att man säger det man menar och menar det man säger.

Nuförtiden har vi ju många olika kommunikationsmedel, vilket är bra, men alla passar inte vid all typ av kommunikation, menar jag. Beroende på samtal bör kommunikationsform väljas noga. Tyvärr ställer pandemin till det så att vi inte kan mötas fysiskt i samma utsträckning, men det går ofta att hitta en lösning ändå.

Ålder, generation, kön, kultur, med mera har ofta betydelse i alla typer av relationer, men ännu viktigare tror jag andra parametrar är som till exempel att lyssna inåt, tid, genomtänkta prioriteringar samtal, kommunikation, med mera.

Tid är något som vi ofta har ont om, men frågan är om vi inte prioriterar fel ibland. Självklart behöver vi jobba, studera, med mera, men vi borde fråga oss oftare om vi till exempel behöver jobba så mycket som vi gör, om barnen mår bra av ständigt långa dagar på förskola eller skola, om sociala medier är så viktigt, om vi behöver köpa allt vi gör, speciellt inför högtider för att sedan lägga tid på att vårda alla prylar för att till sist sortera, slänga och sälja…

Relationen till sig själv är inte att förglömma. Ju mer man jobbar med och lär känna sig själv och lyssnar inåt, desto lättare blir det att lära känna andra människor och få relationerna till dem att fungera, tror jag helt klart.

Det är av vikt att få syn på om man har en diagnos, extra svåra situationer eller livserfarenheter som försvårar möjligheten att få relationer att fungera. En annan viktig faktor att ta reda på är vilken anknytningstyp man har. Den grundläggs i barndomen och visar sig i alla relationer, hela livet, men framförallt i kärleksrelationer. Allt detta kan man jobba med, antingen själv eller till exempel i terapi, vet jag av erfarenhet.

Det är verkligen inte lätt att skaffa vänner i vuxen ålder och ju längre man varit singel, desto svårare kan det vara att få till en kärleksrelation, men det behöver inte vara så. Det viktigaste är att inte göra om samma misstag.

Internet kan underlätta för att hitta nya vänner och en partner och har sina fördelar, men fysiska mötesplatser ska inte underskattas. Det finns samtalsgrupper, mötesplatser med eller utan aktiviteter (främst för äldre), föreningar och man kan gå en kurs i till exempel dans, språk, med mera där man både har ett gemensamt intresse och kan prata med en och flera.  Fördelen med fysiska mötesplatser är att ingen kan maskera vem den är i någon större utsträckning. Det fina är att det finns något för alla – både fysiskt och digitalt. I och med den digitala framfarten finns det fler möjligheter.

En sak som är svår i både relationer och andra situationer, men ack så viktig att tänka på är att göra det som känns rätt och inte vad som förväntas av andra att göra, ”som alla andra gör”.

Nu är det ju snart nytt år och inte minst under kommande år blir nog den fysiska gemenskapen och de fysiska mötena viktiga igen, när vi fått vaccinet. Här och nu fyller det digitala en viktigare funktion än vanligt såhär i pandemitider, att man kan koppla upp sig, säga hej och prata och SE varandra. Inte minst för de som sitter ensamma.

Ta hand om varandra & Gott nytt år!

/Caroline Nilsson


Ingen är sin diagnos

Jag funderar emellanåt på vad ens diagnos gör med en. Själv har jag Aspergers syndrom, en lindrig form av autism. Jag är helt säker på att jag fått rätt diagnos.

Jag upplever att det kan vara lätt att identifiera sig med diagnosen och intala sig att man inte kan vissa saker, och att man låter diagnosen begränsa en. Givetvis är det så att man får en diagnos för att man har svårigheter med vissa saker. Man får den efter att ha genomgått samtal, tester och eventuellt anhörigsamtal hos ett speciellt team efter remiss från primärsjukvården. Det är viktigt att acceptera sin diagnos, men man är inte sin diagnos, man har den.

I det stora hela är jag glad och lättad över att jag fick min diagnos för då förstår jag varför jag ibland inte klarar av det som de flesta andra gör. Jag har också rätt att få extra hjälp från vissa instanser i samhället, och i arbetslivet, vid behov.

Tyvärr har jag till viss del låtit min diagnos begränsa mig och i vissa fall även låtit andra människor göra det, inte minst på arbetsplatser. Okunskapen kring diagnosen är tyvärr stor, inte minst i arbetslivet och många verkar tro att man är mindre vetande. Det är så fel det kan bli.

Personer med Aspergers syndrom är intelligenta, inte sällan mer intelligenta än gemene man, men har ofta svårt att förstå sociala koder. Därmed har man vissa problem att umgås i sociala sammanhang, vissa av oss är ”nördiga” och grottar ner oss i ett specialintresse och kan ha svårt att se helheter. Vissa har svårighet med ögonkontakt, men är oerhört duktiga på att se detaljer.

Aspergers syndrom är en komplex diagnos som inte är helt lätt att förstå sig på, särskilt inte om det är första gången man möter den. En sak som människor ofta gör med okända saker är att tro sig förstå istället för att våga vara oförstående och fråga, eller sluter sig istället för att visa öppenhet. Det finns tyvärr många som inte är så bra på att tänka utanför boxen. Att våga fråga är viktigt och jag blir glad om man frågar!

Det värsta scenariot är när exkludering sker – jag blir utestängd, vilket många gånger handlar om rädsla för det okända.

Ibland sker etikettering – jag räknas som min diagnos. Omgivningen kan ibland se individen som ett med sin diagnos, vilket är felaktigt, menar jag. Jag är först och främst en unik individ och har min egen personlighet. Utöver det har jag en diagnos precis som en del människor har en sjukdom eller skada eller inget av det.

Okunskap skapar rädsla och ibland missförstånd. Därför är det bra med kunskap och information generellt, men minst lika viktigt med anpassning på individnivå för vi är individer och unika precis som alla andra. Ofta hjälper kunskap, men min erfarenhet säger att det också kan bli fel.

Vissa saker är bra att INTE berätta och ibland fungerar ”less is more”, och att berätta lite i taget kan nog också fungera. Det är en svår balansgång, där erfarenhet och tid är viktiga parametrar.

Själv är jag noggrann med för vem jag berättar, hur mycket jag berättar och när. Jag har erfarenhet av att det lätt blir fel och jag vill skydda mig själv. Det är svårt att återta det sagda vad det än gäller. En annan viktig lärdom jag gjort är att det är bra att berätta ibland för då kan man (lättare) få rätt hjälp. När jag precis fått diagnosen ville jag nästan att ingen skulle få veta. Idag vet jag att om jag berättar i vissa sammanhang får jag ökad förståelse och hjälp – och genom att blogga når jag ut till många.

När det gäller jobbsökande ”måste” jag berätta. Arbetsförmedlingen ger då extra stöd och det finns visst stöd till arbetsgivare, bland annat ekonomiskt.

Ibland när jag har berättat på min arbetsplats så har det ändå inte blivit bra. Man har trott att jag är mindre vetande. Därför tror jag på att berätta så lite som möjligt i början och sedan våga visa att man kan. Här kommer problematiken in för min del. Jag vågar inte fullt ut visa vad jag kan. Troligtvis av rädsla för att kollegor och chefer inte ska tro att jag verkligen har en diagnos.

De som förstår och har erfarenhet av diagnoser och psykisk ohälsa eller har vana av att jobba med personer med diagnoser/psykisk ohälsa och/eller tänker utanför boxen har inga problem att se att komplex diagnos som innebär stora variationer i det kognitiva, men aldrig bristande intelligens. Tyvärr är de bara en liten klick. Kunskap om Aspergers syndrom behöver komma ut mycket mer i samhället.

Det pratas idag mycket om ADHD och inget fel i det, men det känns som att Aspergers syndrom kommer lite i skymundan. Båda två är neuropspykiatriska diagnoser och har vissa likheter, men också skillnader. NPF är som ett paraply där diagnoserna ADHD, autism, med flera diagnoser ingår. Aspergers syndrom är en lindrig form av autism.

Aspergers syndrom försvann som diagnos 2015 och lyder numera under autismspektrumtillstånd tillsammans med autism och autismliknande tillstånd, men vi som diagnostiserats innan 2015 behåller namnet Aspergers syndrom. Symtomen är desamma, det är benämningen som ändrats.

Våga fråga. Lär mer om NPF och Aspergers syndrom. Ha ett öppet sinne. Glöm inte att ingen är sin diagnos, sjukdom, etcetera. Man har den.

Ta hand om dig!

/Caroline Nilsson


Glömde köpa glass till jordgubbarna

Den här texten skrev jag på midsommaraftonskvällen. Vissa dagar känner jag mig väldigt nära utmattning, och jag tycker att jag gör allt jag kan för att försöka återhämta mig. Vilar när jag får tillfälle, joggar, tränar hemma, skriver ner saker jag är tacksam över med mera.

 


Tio saker som var jobbiga idag:

  1. Bli väckt klockan sex.
  2. Medan jag tömde tvätten tog sonen sin fina kruka med solrosor, som han fått i skolan, med sig från balkongen och kastade in på syrrans golv så den gick i kras och jorden hamnade på hennes golv och mattor.
  3. När jag stod i kön till kassan på Hemköp ringde dottern och grät. Sonen hade kastat hennes surfplatta hårt i golvet så att glaset var helt krossat. Hon hade själv tjänat ihop till den genom att sälja jultidningar för två år sedan.
  4. Jag glömde köpa glass till jordgubbarna.
  5. Det kändes som att all smärta och sorg som dottern känt i elva år av att ständigt behöva stå tillbaka för sin lillebror med funktionsnedsättning kom fram.
  6. Det blev punka på sonens rullstol igår så vi kan inte gå längre än några meter ut på vår lilla gata.
  7. Sonen kissade i sängen igen när han sov på eftermiddagen.
  8. Saknar min mamma, fast vi aldrig brukade fira midsommar tillsammans.
  9. Har inte hunnit städa på tre veckor på grund av sjukhusvistelsen med sonen i över en vecka efter att hans epilepsi förvärrats (status epilepticus).
  10. När sonen går in på storasysters rum mot hennes vilja och sätter sig på golvet. Han är för tung för att jag ska kunna få iväg honom ut därifrån igen.

Tio saker jag är tacksam för:

  1. Hade hunnit laga räkpaj och en aprikoskaka igår.
  2. Midsommarlunch med barnen hemma vid köksbordet. Räkpaj, varmkorv och veggiekorv med bröd och ketchup. Dottern åt tre korvar med bröd.
  3. Två eftermiddagsfikor med aprikoskaka, färska, svenska jordgubbar, vaniljglass och vispgrädde.
  4. Midsommarhälsningar från några vänner.
  5. Min dotter kunde bada i Kallhällsbadet.
  6. Middag med min son på balkongen vid halv åtta. Han åt köttbullar, pasta och lingonsylt. Jag åt räkpaj, löksill, kokt potatis och ett kokt ägg med räkost och räkor.
  7. Grannarna är hemma och barnen leker ute på gatan.
  8. Sol på balkongen till halv tio på kvällen.
  9. Inga kramper idag.
  10. Livet.

/Elin Engström


Tufft att komma in och bli kvar på arbetsmarknaden med diagnos

Arbetsmarknaden i dag är tuff för de allra flesta och många gånger ännu svårare för oss med diagnos. Man måste nästan armbåga sig fram, vara socialt kompetent och ha ett fullmatat CV utan luckor av arbetslöshet och/eller sjukskrivning har jag upplevt. Ovanpå det fordras det enormt tålamod i väntan på svar om man passerat nålsögat eller inte, det vill säga om man fått jobbet eller inte.

Det som gör det svårast för mig på grund av min diagnos, Aspergers syndrom, är just i arbetslivet och ännu svårare lär det bli på grund av Coronaviruset. Det kan vara svårt för oss med diagnoser på andra områden också, till exempel inom vården, men min upplevelse är att arbetsmarknaden är tuffast.

Vi med diagnos kan med lite tur få extra stöd på Arbetsförmedlingen av SIUS – Särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd. De hjälper en, men det är ändå tufft och de har inte ett särskilt stort kontaktnät.

Nu blir situationen ännu värre när större delen av landets SIUS:ar på Arbetsförmedlingen under minst tre månader är satta att hjälpa till med att ta emot alla nyarbetslösa som blivit uppsagda i Coronatider. Visst ska man hjälpas åt, särskilt i kristider, men det är inte rättvist att många av oss med störst behov inte får någon hjälp alls under minst tre månader.

Ansvaret ligger inte enbart på oss individer och Arbetsförmedlingen. Arbetsgivarna bör ta ett större ansvar vad gäller att anställa personer som avviker från den osynliga och ofta givna normen. Att de inte gör det tror jag många gånger handlar om rädsla. De vet inte vad det innebär att möta en person med en NPF-diagnos (eller annan diagnos för den delen) och vågar inte vara modiga och prova, utan backar istället och kör på i invanda hjulspår. Det är väldigt synd, för ju fler olikheter det finns hos medarbetarna på en arbetsplats, desto fler infallsvinklar och troligtvis bidrar det till mer utveckling och nytänkande, tror jag absolut.

Jag och många andra med samma diagnos vill inget hellre än att jobba, men får inte riktigt en chans. När och om man väl passerar nålsögat och får en praktikplats eller ett jobb, kommer nästa svårighet – att se om man får vara kvar. Ofta får vi börja med praktik men blir utslängda när det är tal om anställning. Det är min erfarenhet.

Vi behöver ofta lite mer stöd än gemene man i arbetslivet, men generellt sett blir vi efterhand allt mer självgående och är för det mesta otroligt lojala mot vår arbetsplats. Samtidigt är praktik helt kostnadsfritt för arbetsgivare och anställer man en person med diagnos får arbetsgivaren lönebidrag.

Min upplevelse är att många arbetsgivare inte vet hur de ska bemöta oss, men de frågar samtidigt sällan utan bara tror. Ibland blir det därför missförstånd som ofta slutar med att man inte får jobba kvar.

Det är inte lätt för en arbetsgivare att känna till alla diagnoser och inget jag begär, men jag upplever att det som ofta brister är tid, motivation och mod. Många arbetsplatser är tyvärr så stressiga också och så finns ibland rädslan att göra någonting som man inte brukar. Det arbetsplatser borde göra, inte minst chefer, är att ta reda på fakta om diagnoser och att anställa personer med diagnoser, menar jag. Det pratas allt mer i samhället om NPF och det finns mer fakta, men det är långt ifrån tillräckligt, även om det går åt rätt håll. SIUS på Arbetsförmedlingen kan också informera. Det är vana vid att jobba med personer med olika typer av sjukdomar och diagnoser.

Jag hoppas jag sått ett lite frö till förändring, inte minst hos arbetsgivare.

Ta hand om er!

/Caroline Nilsson


Hellre hade jag valt pest eller kolera

När neurologen sa att ”den har en lite annan verkan” än vanliga bensodiazepiner kom jag att tänka på när jag som ung reste i Indien och blev bjuden på ”bang”. Jag och mina vänner visste inte vad det var och indiern som bjöd sa att ”det är inte sådant gräs som man röker, utan sådant som man dricker”. Jaha, tänkte vi, det kanske är en örtdryck av något slag. Vi provade.

Idag är jag kanske mindre naiv och jag fick verkligen en chock när jag insåg att det var en bensodiazepin som en läkare skrivit ut åt min tioårige son. Han har intellektuell funktionsnedsättning (Xia Gibbs syndrom) och fick för snart ett år sedan också epilepsi.

Under 2019 provade vi det ena epilepsiläkemedlet efter det andra, först Levetiracetam, sedan Lamictal i tillägg till det. I november var även den färdigutprovad utan bestående resultat. En ny läkare skrev ut droppar, utan att förklara innehållet eller eventuella biverkningar. När jag ringde apoteket för att höra om medicinen fanns hemma blev det ett väldigt hemlighetsmakeri. Personalen fick inte ens uppge namnet på läkemedlet, som krävde licens, sa de. Dropparna var inte godkända av Läkemedelsverket och kunde inte hämtas till apoteket och lämnas ut med mindre än att en läkare skulle skriva en motivation.

Jag fick ringa för rådgivning hos epilepsisjuksköterskorna. Som hos alla vårdinrättningar nuförtiden svarar ingen i telefonen utan de ringer som regel upp dagen efter, ibland två dagar efter. Och det var först när de ringt tillbaka och uppgett namnet Rivotril som jag började söka information och fann att det är en bensodiazepin.

Jag blev fullständigt förtvivlad. Min biologiska mamma var beroende av bensodiazepiner i över 50 år, från att hon var i 20-årsåldern tills att hon gick bort i somras vid 73 års ålder. Hon fick Valium utskrivet mot sina fobier som ung och sedan var hon fast. Framförallt var det Sobril, som hon ständigt krävde mer och högre doser av. Andra sorter var Mogadon, Librium och Stesolid som jag minns. Hon led verkligen av sitt beroende.

När jag drack bang den gången i Indien kände jag hur jag lyfte från marken och svävade några decimeter ovanför den dammiga asfalten på vägen tillbaka till rummet där vi bodde. Gräs är ju gräs.

Och benzo är benzo, ett starkt beroendeframkallande och lugnande medel oavsett produktnamn. Det var ett omöjligt val, att börja ge dessa droppar till mitt tioåriga barn eller att han skulle fortsätta ha krampanfall. Till slut provade vi under en vecka, men inte heller denna medicin minskade anfallsfrekvensen så vi tog bort den igen.

Hade jag kunnat välja mellan pest och kolera för egen del hade jag gärna gjort det om sonen sluppit epilepsi och dessa läkemedel.

/Elin Engström


Mitt allra första blogginlägg

På skakiga ben, lite som Bambi på hal is, skriver jag nu mitt allra första blogginlägg. Inte bara här, för RSMHbloggen, utan överhuvudtaget.

Jag har stor erfarenhet av egen psykisk ohälsa och det är det jag tänker blogga om här ur olika synvinklar och från olika situationer i min vardag.

Jag har alltid känt mig annorlunda i jämförelse med de flesta andra människor. Förklaringen kom i november 2007 då jag diagnostiserades med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism (togs 2013 bort som separat diagnos, ingår numera i den övergripande diagnosen ASD – Autism Spectrum Disorder). Där och då kändes det som en lättnad – mina svårigheter beror inte på att jag är konstig utan jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Däremot blev vägen framåt efter diagnosbeskedet ofta inte lättare, snarare tvärtom, framförallt i arbetslivet. Många gånger p.g.a. okunskap, oförstående och i vissa fall rentav ovilja, samt en myndighet som tyvärr inte alltid fungerar som den bör. Samtidigt har jag fått mycket hjälp och stöd, främst av familjen och av vården och det i kombination med ett otroligt driv gör att tillvaron idag är hanterlig.

Med det sagt vill jag försöka belysa hur viktigt det är att kunskapen om diagnosen sprids, främst inom arbetslivet, för då lär förståelsen öka och förhoppningsvis vågar fler arbetsplatser då anställa personer med Aspergers syndrom.

Aspergers syndrom är INTE en intellektuell funktionsnedsättning utan hjärnan är annorlunda kopplad/fungerar på ett lite annorlunda sätt, vilket gör det svårt att bland annat fungera socialt på så sätt som man många gånger förväntas av samhället. Men med rätt förutsättningar och stöd och på rätt arbetsplats kan vi med vår fokusförmåga och ofta höga intelligens utföra många bra och viktiga saker. Det motsatta skapar utanförskap och många gånger psykisk ohälsa och personer med diagnoser får inte chansen att bidra till samhället som går miste om vår kunskap och förmåga.

Diagnosen i sig är inte bara av ondo, i alla fall inte för mig personligen utan det är ofta i samspel med omgivningen/samhället det blir problem eftersom det är fyrkantigt, inte minst i arbetslivet, och det kan vara svårt att få in en rund boll i ett fyrkantigt hål.. Men det går – bara man tänker utanför boxen.

/Caroline Nilsson


Livet kan vända – trots psykisk ohälsa

Ända sedan jag fick min första diagnos, bipolär sjukdom, har jag levt med ett dilemma: vad svarar jag på frågan ”Hur är det att vara psykiskt sjuk?”. I denna blogg skriver jag för att andra ska kunna förstå hur det är att vara psykiskt sjuk, om de aldrig upplevt det själva. Jag vill också visa att det går att nå en plats i livet där man är i balans och mår bra.

Jag har under mina år inom psykiatrin lärt mig att jag inte är min sjukdom, att den inte definierar vem jag är, vad jag kan eller hur min framtid kommer att se ut – jag är inte min sjukdom, utan den är något som påverkar mig. Lika sant är att under cirka en tredjedel av mitt liv har den varit min sjukdom, och den har haft en nästan konstant närvaro sedan jag var liten. På många sätt har det varit mycket positivt, men det har också ofta varit väldigt svårt.

Det börjar med smärta, att vara psykiskt sjuk. Den tar olika form, beror på olika saker, men den är en återkommande närvaro. Speciellt när man inte har en fungerande behandling, och precis som i de flesta fall tog det tio år av symtom innan jag fick min diagnos.

Min första depression kom när jag var åtta år, du vet den åldern när man leker häst med kompisarna i klassen och precis håller på att lära sig minus i skolan. Depressionen då var inte vad den skulle komma att bli men redan då innebar den smärta, även om den inte nådde samma djup som den når idag. Då var det en känsla av att vara ensam, det fanns en oro för att något dåligt skulle hända, och jag kände mig ledsen. Jag var medveten om att jag inte visste varför jag var ledsen, men som barn ifrågasätter man inte så mycket – jag antog att det jag kände var normalt. Efter det skulle det bara bli värre, depressionerna blev djupare och återkom allt oftare.

Första gången tanken for genom mitt huvud att jag skulle slippa smärtan om jag inte levde var det bara en flyktig tanke. Som att den gled förbi i mitt sinne men inte fastande på riktigt. Smärtan var där regelbundet och jag ville bara att det skulle sluta. En knuta av smärta i bröstet, tankar att man är ensam, fel, att man inte är bra nog. Jag var på väg hem från skolan efter att ha lärt mig några av mina första engelska ord. När jag kom hem gick jag in på mitt rum, grät tills tårarna tog slut och satte mig med en bok för att fly från verkligheten – det enda sättet jag hittills hittat att fly undan smärtan. Jag var tio år.

Självskadebeteendet började senare. Jag fick idén av en kompis som också mådde psykiskt dåligt. Hon föreslog inte det, hon bara lättade sitt hjärta om vad hon hade gjort själv. Den skammen som hon kände då skulle också komma att bli en del av mitt liv. Jag skar mig för att det tog bort smärtan tillfälligt, bedövade den en liten stund. Senare skulle jag få reda på att anledningen till det är att det skickar endorfiner (kroppens morfin) till hjärnan, precis som droger. Detta är anledningen till att jag, som många andra, blev beroende av att skära mig och det tog mig flera år att sluta. Men när jag gjorde det för första gången var jag tolv.

När jag var fjorton år började mina första hypomanier. På den tiden innebar de mest att jag pratade för mycket, hade för mycket energi och gjorde impulsiva saker – inget allvarligt, mest saker jag skulle skämmas för senare. Det kan tyckas som en liten sak, men när man är deprimerad runt 60 procent av tiden så gör det rätt mycket om man har verkliga saker att skämmas för också. Små saker blir stora. Lägg till detta att hypomanier ofta (och i mitt fall nästan uteslutande) kan skapa fler depressioner och göra depressioner djupare så börjar nu situationen bli allt mer komplicerad. Smärtan växer, självskadebeteendet ökar och självbilden blir allt sämre – jag hatar mig själv. Signalerna i min hjärna säger till mig att jag är ful, värdelös, att ingen älskar mig och att om de älskar mig så är det för att de inte vet vem jag egentligen är. Jag är fel – jag är en börda. Jag tror på det, jag tror på det för att när ens hjärna bestämmer att det är så, så blir det inte bara en tanke, det blir en verklighet.  Min sjukdom kväver mig långsamt och smärtsamt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Första gången gör jag det tre månader före min 15:e födelsedag. Jag hatar mig själv. Jag ser mig själv som bördan som förstör andras liv. Jag är ful, jag är dum, jag klarar ingenting och jag ser nu ingen framtid. Jag tror att jag kommer dö innan jag är 18 år, jag har trott det rätt länge nu. Jag bestämde mig igår, något måste förändras. Om jag försöker ta livet av mig så kanske de runt omkring mig ser min smärta; om jag dör så räddar jag dem från den börda jag är, jag slutar förstöra deras liv. Om jag överlever kanske jag äntligen får hjälp.

Jag gör det på väg till skolan, spenderar en lektion med att betrakta hur hela rummet snurrar medan cocktailen av mediciner jag tagit börjar verka, får hjälp till sjuksyster – nästa minne jag har är när jag vaknar upp åtta timmar senare i en sjukhussäng. Sjukhuspsykologen säger att det är ett mirakel att jag överlevt, min familj har panik och vet inte vad de ska göra, och jag försöker hantera skulden när jag ser deras smärta. Jag är fortfarande en börda, men kanske kan jag få hjälp nu – kanske blir det bättre. Jag är inte 15 år än, jag förstår inte att det finns bättre sätt att få hjälp på. Att jag kunde sagt till någon att jag behövde hjälp, att jag kunde bett dem att rädda mitt liv utan att riskera att förlora det samtidigt. Jag var inte gammal nog för att veta.

Nu blir min nya metod för att få kontroll över situationen att inte äta, för även om hjälpen kommer är den inte snabb. På tre månader går jag ner 20 kilo, jag vill bara kontrollera smärtan. Jag hade tur att det inte gick längre tid innan mina nära och kära ingrep, jag vet andra som inte haft samma tur. Och tankarna går aldrig bort helt, inte riktigt, inte ens idag.

Under kommande år förvärras situationen ytterligare. Jag går från att ha cyklotomi (ett förstadie till bipolär) till fullt utvecklad bipolär typ 2. Min hypomani blir värre och skapar större konsekvenser, depressionen blir ännu djupare och min PMDS är nu fullt utvecklad. Jag går över gränsen regelbundet nu och den ena relationen efter den andra förstörs på grund av min sjukdom. Jag hatar mig själv allt mer.

Efter ännu ett självmordsförsök kommer jag äntligen till den läkare som kommer att rädda mitt liv och då händer det otänkbara: Min faster som jag står väldigt nära, som är en av de vackraste och mest godhjärtade människorna jag någonsin träffat, min faster som är bipolär precis som jag, tar livet av sig. Hennes sjukdom dödar henne och jag går sönder. Jag får för första gången se vad som faktiskt händer med en familj när någon av dess medlemmar tar livet av sig. Jag ser, att om man som psykiskt sjuk är en börda då och då för dem man älskar, så går det inte att jämföra med bördan man blir när man begår självmord, när man inte orkar kämpa emot mer. Det är en smärta som inte försvinner, det är värre än smärtan vid död på grund av sjukdom, det är värre än smärtan vid mord – jag har upplevt både och – självmord är något man bär med sig alltid, resten av sitt liv. Det försvinner aldrig.

Utöver den uppenbara oändliga sorg och smärta som inträffar när någon man älskar djupt går bort så ger denna tragedi den 17-åriga mig en insikt: hon dog av sjukdomen jag har, vilket betyder att den kan döda mig med. Det hade inte funnits en tidpunkt under mitt liv fram tills den punkten där jag faktiskt insett att min sjukdom kunde döda mig. Detta ändrar min sjukdom och mitt sätt att hantera min sjukdom och skapar den nya formen av depressioner som jag lever med idag. Jag ska försöka beskriva hur en sådan depression ser ut.

Det första som sker när en ny depression börjar är att jag blir tystare vilket i sin tur beror på att jag omedvetet försöker gömma mig. Jag vet inte att jag är deprimerad än vid denna tidpunkt, detta är inget jag märker själv och smärtan har inte börjat än. Det är bara en tyst inre oro som jag inte medvetet lägger märke till. Snart börjar jag känna mig tung, som om något fysiskt tungt väger ner mig och inuti börjar jag känna mig ihålig. När jag rör på mig känns det som att jag försöker gå genom lera, det känns långsamt och ansträngande. Känslan av att vilja gömma mig, vara ensam och isolera mig och oron över att inte alltid kunna göra det börjar skapa en konstant inre stress – som när man har ett möte och man är sen, fast hela tiden. Det finns inget möte jag kan ta mig till för att få bort den. Nu börjar också tankarna mörkna och det är lite som att världen tappar sin färg. Med det menar jag att allt som jag vanligtvis tycker är kul blir tråkigt och sedan jobbigt och allt som gör livet värt att leva börjar förvandlas till något som skadar mig. Min verklighetsuppfattning börjar ändras och jag blir övertygad om att mina nära och kära inte älskar mig och känslan av övergivenhet och ensamhet tar över.

På ett känslomässigt plan börjar depressionen med känslan av att vara den mest värdelösa människa som någon gång vandrat på jorden. Jag vet inte om du någonsin varit i en situation när något har hänt, till exempel att någon har skadats för att du inte gjort något som du skulle eller gjort det som du kunde göra för att stoppa det, men om du kan föreställa dig hur det känns så känns depression likadant. Tungt, man vill inte att någon ska se en, att man ska se hur motbjudande man är i deras ögon. Till detta kommer också det faktum att depressionerna slår ut min överlevnadsinstinkt. Jag tror att det kan vara svårt för dem som inte har samma upplevelser som jag eller är som jag, att förstå hur komplicerat allting blir utan överlevnadsinstinkt, jag tror i alla fall att jag skulle ha svårt att förstå det.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att det ens var överlevnadsinstinkten det handlade om. Överlevnadsinstinkten är det som för dig framåt, vilket betyder att det får dig att fortsätta och inte ge upp så fort du stöter på minsta problem. Det betyder att när man är deprimerad blir minsta lilla problem ett berg att ta sig över. Stressen tar vid och jag rasar samman, det känns som att någon precis bett mig slåss i ett krig med 40 graders feber. Det är inte att jag bara är dramatisk, det är att signalerna i min hjärna är programmerade så att de kopplar ihop fel respons med fel situation. Det blir omöjligt och jag kommer inte överleva.

Den mest centrala känslan under depressionerna är sorgen och smärtan. Det närmaste jag kan komma att beskriva känslan vid den tidpunkten är att jämföra med när någon som du stått väldigt nära dör och det ögonblicket när du helt och fullt inser att personen aldrig kommer tillbaka. Det är som att leva i det ögonblicket varje minut, dag efter dag, vecka efter vecka och ibland månad efter månad. Med denna känsla följer alltid den fysiska smärtan – ja, man kan ha fysisk smärta som psykiskt sjuk. Tyngden i bröstkorgen, som om någon dragit en snara runt den och dragit åt så hårt att man kan känna smärtan av hjärtat som dunkar mot revbenen. När hjärnan bestämmer att du har fysiskt ont så har du det, på samma sätt som att den bestämmer att himlen är blå och att vatten är vått. Din hjärna bestämmer vad verkligheten är, och när den bestämmer att du har fysiskt ont utan anledning så har du det.

Den fysiska smärtan är den delen av sjukdomen som det inte går att fly från. Det psykiska kan man ofta blockera ut med olika metoder, som att kolla på film eller att läsa, men så fort den fysiska smärtan sätter igång blir jag medveten om depressionen vad jag än gör. Varje sekund, varje minut. Upplevelsen av den är först som att någon genomborrat min bröstkorg med ett spjut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Rakt igenom hjärtat. I början känns det som att spjutet sitter kvar och ofta vid det stadiet sitter jag ihopkrupen med bröstkorgen som om det faktiskt skulle varit ett spjut där, tills jag kommer på mig själv och rätar på mig. Man får inte visa att man är sjuk om det gäller psykisk sjukdom.

Sedan går den fysiska smärtan in i nästa fas, vilket ofta samspelar med att den psykiska smärtan av att personen inte kommer tillbaka bryter ut i all sin prakt. Nu känns det som att någon slitit ut spjutet och att hela insidan av bröstkorgen där mitt mosade hjärta ligger glöder. Som att såret glöder och bit för bit förkolnar. Nu ligger jag generellt ensam i mitt rum och gråter, skriker så tyst jag kan. Förtvivlan. Smärta. Som att allt dåligt som någonsin hänt samlats i ett och samma ögonblick. Det gör ont och jag vill att det ska sluta. Från åtta års ålder och fram tills nu, 17 år senare, är resonemanget likadant. Och det är samma resonemang som de flesta som upplever kraftig smärta, fysisk eller psykisk, har; det gör ont, snälla bara gör så att det slutar.

Det går att bli frisk och nå en punkt när man mår bra. Jag har efter sju års arbete med min medicinering, samt med träning och bra kost, blivit nästan helt stabil. Med stöd och sjukvård som tar en på allvar och med empati, förståelse och engagemang kan vem som helst blir frisk – jag tror på det med hela mitt hjärta. Men när man lever i ett samhälle där man måste gömma sig och skämmas för sin smärta och sin kamp, där läkare tror att du är hypokondriker och inte lyssnar, där staten tycker att du kan behandlas hur som helst och dina medmänniskor kan komma att se dig på ett helt annat sätt om du berättar att du är sjuk, så blir det svårare att bli stabil.

Det har länge funnits en diskussion utifrån argumentet att psykiska sjukdomar är påhitt och fysiska sjukdomar de enda riktiga, trots att man vet att psykiska sjukdomar också är fysiska och bara symtomen är psykiska. Men kanske bråkar vi om fel saker? Låt mig med en snabb övning visa dig vad jag menar: sätt klockan på att ringa var 40:e sekund. Sätt dig ner och blunda och försök att slappna av. När det ringer gör du samma sak igen. Efter du upprepat detta 3–4 gånger vill jag att du ska fundera över en tanke. Varje ringning motsvarar en person som tagit livet av sig. Vi kan omformulera detta till en fras som jag föredrar: de har dött av psykisk sjukdom. 800 000 personer/år på vår vackra planet dör av psykisk sjukdom.

Det kanske är dags att sluta prata om och faktiskt skapa ett samhälle där alla kan vara sig själva och där alla tar hand om varandra. Vi är inte perfekta, jag förstår också det, och livet är svårt. Men jag vet också att alla människor är fantastiska och kan ta sig över de största bergen när deras vilja och deras hjärtan för dem framåt. Jag vet att det finns empati och kärlek, medmänsklighet och hopp. Vi har tagit oss förbi ofantliga hinder under vår tid på jorden, och detta är bara ännu ett som väntar på att bli besegrat. Vi har styrkan att göra detta, och vilken tid för det är bättre än nu?

/ Lovisa Rydén


Eliminera psykisk ohälsa med objektiva fynd

I läkaren Mark Hymans  populära radiosändning med 250 000 prenumeranter och youtubeavsnitt ”How to End Mental Illness” intervjuas psykiatrikern Daniel G. Amen om hur psykisk ohälsa kan förebyggas och framförallt behandlas på nya sätt. Tillsammans ger Mark och Daniel traditionell psykiatrisk behandling hård kritik och menar att de har bättre lösningar för att befria människor från psykisk ohälsa. Psykiatrin idag behandlar en människas hjärna utan objektiva fynd som t ex hjärnscanning. Daniel Amen har den största samlingen hjärnbilder (160 000 stycken) i relation till beteende och anser att det blir adekvat vård och ett bättre alternativ än konventionell psykiatrisk behandling. Daniel har även skrivit flera böcker om hjärnhälsa, åtskilliga vetenskapliga artiklar i ämnet liksom startat ”Amen Clinics” i USA.

”What other doctor dont look at the organ they treat?”

Schizofreni som exempel har olika orsaker och kan uttrycka sig på olika sätt för en patient liksom för en patienter med t ex ODD enligt Amen. Att veta sina riskfaktorer för sjukdom genom scanning kan vara avgörande för att inte sjukdomen ska bryta ut. Att ta hand om sin hälsa på alla plan är också att se till att de egna barnen, födda eller ofödda inte ska drabbas av samma utmaningar.

Kostnaderna för skattebetalarna är kanske större när sjukdom redan brutit ut än att arbeta preventivt. Personer som råkat ut för trauma, har föräldrar med sjukdomar eller är utsatta för mycket stress skulle kunna scannas (i primärvården: min anmärkning).

Drabbad av depression är det lätt att tro att det orsakats av fel tankar, beteenden eller problem men det kan också vara allergier, känslighet för vissa matgrupper , läckande tarm som leder till autoimmun sjukdom och kemikalier, för mycket tungmetaller i levern osv.

Amen talar om fyra områden i livet för god hälsa och därmed bra hjärnhälsa. Biologin är hårdvaran för hjärnan, psykologin är beroende av vilka tankar du väljer att följa, sociologin påverkar hälsan utifrån vilka du umgås med och vad du gör (hitta den friskaste personen du känner till som vän) och andligen behöver du finna meningsfull gemenskap och öppna för att det finns något som är större än oss själva.  Var nyfiken på vad som är viktigt i ditt liv.

”If you dont know the Why, its hard to do the What.”

Att gå till en psykolog och delta i terapi kan vara bra när din hjärna fungerar väl men kan vara demoraliserande om biologin inte är bra. Kanske är du alltför rastlös, orkar inte lyssna, har dåligt minne eller fysiska besvär liksom alltför starka smärtor.

Amen riktar hård kritik mot vår nuvarande diagnossystem för psykiatriska besvär i DSM som inte baseras på neurovetenskap. Mark som också deltar i podden replikerade snabbt med att dagens psykiatri är hjärnlös (fritt översatt) på grund av att diagnoser sätts subjektivt.

En annan orsak till de epidemier av sjukdomar som till exempel depression beror på är den sjuka matindustrin som lett till utarmade jordar, näringsfattiga grödor, hormonförstörande tillsatser, utfiskningen av fet fisk som vildfångad lax mm. Trots att dietister anser att det räcker med mat enligt tallriksmodellen är det fel enligt dessa herrar (och många, många fler) för det behövs också ett batteri av näringstillskott om du är vegetarian, äter snabbmat, äter omega 6-dominerande spannmålsfödda kor osv. Därför är det så viktigt att din doktor t ex håller koll på dina omega 3-värden, D, C, magnesium osv.

Amens erfarenheter i sitt arbete har lett honom till att tro:

  • du kan bli bättre oavsett vad du drabbats av.
  • huvudskador förstör drabbades liv på ett omfattande sätt.
  • vi behöver inte mer pengar till nuvarande psykiatri.
  • om hjärnor scannas är det lättare att förstå människors beteenden bättre och deras förmåga att göra beteendeförändringar, som en äkta man med relationsproblem med missbrukarhjärna men som visade sig vara kemikalisk påverkan på arbetsplatsen vilket paret inte kunde veta före scaningen.
  • att det är mycket lättare att förstå varför medicinering inte alltid är lyckad och rätt medicinering är enklare att finna.
  • att balansera kosten med vilken typ av hjärna du har kan vara mer framgångsrik än att tro att en kost passar alla.
  • sjukdomar består inte av ett problem utan flera. Om du till ex sätter alla missbrukare i samma tolvstegsgrupp kommer inte alla att lyckas beroende på deras hjärntyp.
  • det finns ett stort forskningsfält i vitaminer och mineraler som kan prövas innan medicinering som kan vara giftig som t ex benzodiasepiner.  Vitaminer och mineraler bör tas balanserade i förhållande till varandra och utifrån vilka behov du har och bör föregås av adekvat testning.

För att hålla dig frisk bör du:

(1) Se till att du har dagligt blodflöde genom att röra på dig dagligen, äta ginko, rödbetor, peppar för blodkärlens status är A och O. Vill du leva till exempel länge ska du ägna dig åt bollsporter utom fotboll och hockey som leder till många skador. Du blir smartare, piggare och drabbas inte av hjärnskador som i fotboll, slalom, höghastighetssporter, boxning osv.  Lågt blodflöde är associerad med depression, ADHD, alzheimers, schizofreni, erektionsproblem mm.

(2) Utmana hjärnan med utmaningar intellektuellt, nya intressen, sporter, hantverk, konst mm.

(3) Undvik allt som ger insulinsvängningar som socker, alkohol, vetemjöl, processad mat som majs och soja för de är fullproppade med inflammatoriska effekter i kroppen på grund av t ex dåliga kemikalier för hjärnan, lektiner mm.

(4) Överkom din föreställning att dina gener bestämmer hur frisk du kan vara för de triggas inte av hälsosam mat och ett i övrigt hälsosamt liv.

(5) Undvik huvudskador, somatiskt trauma mot huvudet vilket utgör den största risken för sjukdomar som depression enligt Amens studier och forsknngsresultat. Rehabilitera dig när du fått en smäll på huvudet även om du inte fått allvarliga skador.

(6) Se till att du sover bättre för miljarder celler dör varje natt av dålig sömn. Gå till en sömnskola eller läs på nätet för att kontrollera om du sover tillräckligt bra.

(7) Före du tar ett beslut bör du ställa dig frågan om ditt beslut eller beteende är bra för din hjärna..

(8) Ta tillskott och testa dig med en funktionsmedicinare för blodtesterna i vården är inte tillräckliga eller så får du avslag för att du inte har några symtom på sjukdom.

(9) Testa dig för vilka gener som du bär och kan vara en risk

(10) Bly som du får i dia via läppstift, badrumsprodukter, städartiklar kan bidra till skador som påminner om missbruk på din hjärna. Ät därför fiber, drick och svettas för att reglera överskott. Ketogen kost kan också minska sådana besvär.

(11) Se till att dricka tillräckligt med vatten varje dag (före dina måltider: min anmärkning).

/Ulrika Westerberg

——————————————————————————————-

Kommentar från RSMHbloggens redaktör:

OBS! Det finns inte belägg för att hjärnscanning, som här refereras till, fungerar. Hjärnscanning är inte heller någon metod som Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, förespråkar.