Sommarlovet kommer – oavsett om jag är redo eller inte
Publicerat: maj 29, 2023 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Sommarlovet närmar sig med stormsteg, 10 veckors ledighet. Något som borde förknippas med avkoppling och återhämtning. Men jag känner stor oro inför ledigheten. Min tonåring med ast och adhd sitter helst inne framför en skärm. Han gillar inte att vara utomhus eller att röra på sig mer än nödvändigt. Han är inte överviktig utan snarare tvärtom. Men jag känner stor oro för hans fysiska hälsa ändå. Han har problem med leder och han orkar inte gå längre sträckor längre. Motivationen till fysiskt aktivitet är inte hög hos honom.
Nästa oro är yngsta sonen med adhd och ett extremt behov av rörelse och aktivitet. Han är inte pepp på att vara på fritids när jag jobbar. Det är några veckor innan jag går på min semester.
Han vill att saker ska hända hela tiden. Jag är så orolig att hans pappa som är hemma med sjukersättning för sina psykiska besvär inte ska orka med sommaren. Minstingen skulle behöva vara på fritids och få aktiviteter där. Men han vill ju inte gå dit.
Sen funderar jag mycket över min egen ledighet när jag väl går på semester, kommer jag få återhämtning och vila? Min läkare vill att jag ska försöka trappa ner och så småningom sluta med min sertralin. Han sa att det är bättre att göra det när man är ledig, för då är det inte samma krav.
Fast jag har en kravfylld vardag även hemma när jag är ledig. Men jag är inte ens säker på att setralinet hjälper mig längre.
Nåväl sommarlovet kommer oavsett om jag är redo eller inte.
//Lindha Holmqvist
Se möjligheter, inte hinder med distansundervisning
Publicerat: maj 22, 2023 Sparat under: Diagnos, Lindha Holmqvist, studier, utbildning Lämna en kommentar
Jag blir så ledsen när jag läser att elever inte beviljas distansundervisning på grund av att det inte går att kvalitetssäkra undervisningen. Ändå står det att läsa på Skolverkets hemsida om att distansundervisning kan beviljas i särskilda fall.
Huvudmannen ska få ett godkännande av Skolverket och undervisningen ska bedrivas med god kvalitet. Men hur ska det mätas? Hur ska kvalitet kunna bevisas?
Det borde ju gå att utveckla ett system för att säkra kvalitet. Det finns många elever som skulle må bra av att få sin undervisning på andra sätt. En del elever med till exempel npf eller psykisk ohälsa riskerar att bli hemmasittare för att de inte klarar av skolmiljön. Om de kunde få sin undervisning på distans istället så hade deras situation förbättrats avsevärt. Det kan väl exempelvis finnas särskilda lärartjänster för ändamålet och tillsätta en arbetsgrupp som arbetar med att styra upp hur det ska genomföras.
Se möjligheter, inte hinder.
Trots en ändring i skollagen som kom till 2021 om att kunna ansöka om att bedriva undervisning på distans har inga skolor fått godkänt. 102 skolor har skickat in ansökan hittills.
Skolan ska vara till för alla och alla ska ha rätt till bra undervisning. Men när ska skolan bli till för alla elever på riktigt? När ska vi sluta stoppa in alla i ett fack? När ska samhället anpassas efter individerna istället för tvärtom?
Här har ni en länk om ni är intresserade av att veta mer om distansundervisning.
/Lindha Holmqvist
Jag är stolt över att vara förtroendevald
Publicerat: april 24, 2023 Sparat under: Anhöriga, Demokrati, Diagnos, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Jag är så glad och stolt över förtroendet att sitta i styrelsen för Funktionsrätt, både i Oskarshamns kommun och i Kalmar län. För er som inte vet vad Funktionsrätt är så kan jag förklara det som en förening som arbetar för personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter i samhället. FN:s konvention för individer med funktionsnedsättningar är utgångspunkt i arbetet. I Funktionsrätt sitter representanter för olika föreningar som är medlemmar i Funktionsrätt. Tillsammans arbetar vi för förändring och jämlikhet.
Jag själv är medlem i Attention och RSMH och mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för de med osynliga funktionsnedsättningar. Jag brinner för personer med npf, eftersom en funktionsnedsättning som inte syns kan vara svårare att hantera och kompensera för.
Jag har många idéer och frågor jag vill driva, men också stötta de andra med sina hjärtefrågor. Mycket är gemensamt för alla oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.
Jag hoppas kunna bidra till ett gott arbete framåt, att min kompetens och mina erfarenheter kan bidra till förändring i samhället.

/Lindha Holmqvist
Bild (ej porträttet): Fotoakuten
Internationella bipolärdagen är en bra dag för mer kunskap
Publicerat: mars 30, 2023 Sparat under: Diagnos, Min berättelse, myter om psykisk ohälsa, sjukdom, Ylva Kristina Larsson 1 kommentar
Det finns dagar att uppmärksamma det mesta på numer.
Kanelbullens dag, npf-dagen, och så vidare ….
Ett väldigt brett spektrum av olika ämnen.
30/3 är det internationella bipolärdagen.
Jag tänker mej att det är en bra dag för kunskap om bipolär sjukdom.
Hellre att genuint vilja veta mer om sjukdomen än att på något sätt hylla den.
Jag lever bland annat med en bipolär sjukdom sedan många, många år och jag upplever det som ett ganska lurigt tillstånd.
Jag har varit svårmedicinerad och inte riktigt hittat balansen ännu.
Men det är ett mål jag har att få göra.
Förhoppningsvis.
Det är otroligt påfrestande för både kropp och själ att pendla mellan depressioner och manier.
Det tar tid att återhämta sej från dessa episoder.
Jag kan känna mej rädd och osäker ibland att vara på väg mot ett skov.
Aldrig riktigt säker i min tillvaro.
Det påverkar allt vill jag påstå.
För mej.
Tyvärr.
Men jag lägger mer energi på fokus åt annat än att fastna i att analysera hur jag mår dag för dag.
Jag tror att det är en bra strategi.
Jag planerar in olika uppdrag och slutför dem oftast, i mina uppdrag ingår att föreläsa som hjärnkollambassadör, främst om samsjuklighet men bipolariteten ingår i paketet som det evigt störande momentet.
Jag ägnar tid åt mina husdjur då djuren genom alla år haft så stor betydelse.
Jag finns för mina barn och gör vad som krävs i min mammaroll, mer därtill.
Lycklig åt en fin bekantskapskrets av nära vänner och en fin familj.
Alla dessa bitar hjälper mej att leva.
Jag skriver och målar.
Jag har den där klassiska bipolära biten i mej av kreativitet helt enkelt.
Läkemedel hjälper en stor del, men det jag upplever omkring mej hjälper mest.
Det finns stunder där jag rusar fram i livet, shoppar loss både stort och smått och har inte tid ens för mina egna andetag för allt måste hända NU!
Jag är rolig att umgås med då, energin sprudlar ju i och omkring mej.
Men jag kan också bli ”för mycket”, jobbig.
Sen tar bränslet slut väldigt plötsligt och jag kraschar.
Blir sängliggandes i allt från ett till flera dygn.
En depression kan komma i det som varar längre och ganska nattsvart.
Ärligt talat så hatar jag den här sjukdomen!
Men eftersom jag har den så har jag lärt mej att acceptera den.
Att försöka samsas i mej.
Kompromissa lite.
Försöka få det att fungera.
Ångest är en daglig besökare i mitt liv.
För allt och inget.
En vidrig känsla att behöva bära, men något som jag lite lärt mej att hantera.
Det pendlar.
Allting rör sej fort och mkt i den här berg- och dalbanan till bipolär sjukdom.
Det gäller att hålla takten.
Alla med bipolär sjukdom har självklart sin individuella upplevelse och erfarenhet.
Helt skilda världar med en gemensam nämnare i sjukdomen då som kännetecknas just av mani och depp, så kallade skov som finns i sjukdomsbilden.
Utöver det varierar ju allt.
Vi är människor.
Och allt med det som är en hel del.
En sjukdom är en del till.
Jag har fler diagnoser vilket är rätt vanligt.
Även ett beroende i remission som också är rätt vanligt faktiskt men sällan pratas om.
Jag gör.
Jag pratar om min historia helt öppet.
För det finns ingen skam i att ha olika diagnoser med sej.
Och det är viktigt att komma ihåg.
Att spräcka stigman och tabun är särskilt bra en sån här dag tänker jag.
Att lyfta sjukdomen och vad det är.
Neutralisera eventuella fördomar, och så vidare.
Alla vill väl vara ”lite crazy”?!?
Tänk om alla bara var sej själva och allt med det utan att bli dömda eller placerade i olika fack?
Så enkelt det skulle vara.
Att slippa förklara.
Acceptera mera!!!
Kram till alla bipolära och kram till alla andra som läst.
Till alla medmänniskor vi är.
Tack.
/Ylva Kristina Larsson
Har jag fått fel diagnos?
Publicerat: mars 20, 2023 Sparat under: Diagnos, Lindha Holmqvist, Terapi, Trauma, Uppväxtvillkor Lämna en kommentar
Jag har så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Min läkare på hälsocentralen sa för några veckor sen att jag kanske fick fel diagnos 2019, att jag inte alls haft någon depression utan kanske har varit i en kris. Jag har ätit sertralin sen 2019. Har det varit helt i onödan då. Jag känner mig förvirrad och missförstådd. Positivt är i alla fall att jag ska träffa en psykolog för ny bedömning denna vecka.
Jag som tycker mig vara välfungerande trots min inre rastlöshet och med mitt kontrollbehov, har jag någon form av diagnos ändå? Eller är det bara en reaktion på uppväxten som varit tuff på grund av alla flyttar och byten av skolor. Krav på alltid prestera och vara på topp.
Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas psykologen kan ge mig svar på det.
Mina känslor sitter på utsidan och jag känner väldigt starkt. Jag har lätt till tårar och blir i perioder nedstämd och orkeslös.
Jag ställer alla möjliga diagnoser på mig själv, men känner mig ändå förvirrad och inte hemma i någon diagnos. Är mitt kontrollbehov en försvarsmekanism? Jag har ju bearbetat barndomen, hur kan det då påverka mig fortfarande? Så många frågor, utan några bra svar. Hoppas verkligen psykologen kan hjälpa mig att förstå och finna svaren.
/Lindha Holmqvist
Samhället är funktionshindrande, inte individerna
Publicerat: mars 6, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Lämna en kommentar
Mina söner är superhjältar med speciella krafter. Båda grabbarna har npf-diagnoser. Den äldsta har ADHD och AST, minstingen har ADHD. För mig handlar deras diagnoser om att hjälpa dem nå sin fulla potential och kunna nyttja sina diagnoser på ett bra sätt.
Vi tror att samhället är så jämställt och att alla har samma villkor. Tyvärr stämmer inte den utopin. Vi har lång väg kvar innan vi är där.
Vårt samhälle är inte anpassat för super, därför tvingas super anpassa sig för att passa in i samhället.
Detta vill jag ändra på, mina barn har också rätt att drömma om vad de vill bli och inte bli nekade på grund av en diagnos. Samhället måste anpassas och bli bättre på att ta tillvara på alla individer, att hitta styrkor hos alla.
Det är fruktansvärt att vissa ställs utanför på grund av funktionsnedsättningar. Det är samhället som är funktionshindrande, inte individerna.
Depressioner och självmord är vanligare hos personer med npf, vilket inte är så konstigt med tanke på att de inte får delta fullt ut i samhället. Ska verkligen npf ses som något tabubelagt och gömmas undan? Varför ska personer som har det behöva skämmas? Det finns föräldrar som inte vill utreda sina barn på grund av att de får en ”stämpel” för resten av livet.
Det ska inte vara så, diagnosen ska underlätta och se till att individen får rätt stöd och anpassningar för att kunna vara del av samhället. Att få lov att vara super utan att skämmas för det.
Den framtiden vill jag se mina barn leva i, och jag tänker fortsätta kriga för att det ska bli så.
/Lindha Holmqvist
Därför tycker jag att SIP är jättebra
Publicerat: februari 27, 2023 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Psykiatri, Stöd, Vård Lämna en kommentar
Jag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet. När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.
SIP används inom vård, omsorg och skola.
Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.
/Lindha Holmqvist
”Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker”
Publicerat: februari 6, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Diagnos, Maria Nilsson, Samsjuklighet Lämna en kommentar
Jag tänkte skriva om bananlinjal. Man kan säga att en bananlinjal är ett annorlunda sätt att se på hälsa …
Vården och välfärden ser väldigt tydligt människor som patienter och diagnoser som att det vore ett rakt streck från insjuknande till att bli frisk. Från insjuknade och tillfrisknade ska följas en förutbestämd särskild väg. Många patienter säger att de inte känner sig sedda som människor. För i verkligheten är inte människan ett rakt streck och samma diagnos kan visa sej på helt olika sätt för olika människor med olika förutsättningar!
Joel Elinder, designstudent på Lunds Tekniska Högskola (LTH), har tagit fram bananlinjalen. Han och många med honom tyckte att det behövdes nya tankesätt inom vård och välfärd, med mera.
Pressas in i en färdig mall
Vi kommer till vården som unika individer, genetiskt, behovsmässigt, symtommässigt och beteendemässigt. Vi är varsin bananlinjal. I stället för att vara intresserad och utforskande, istället för att se individens helt egna komplexitet så försöker välfärden frenetiskt pressa in oss i en redan färdig mall om hur människor med olika diagnoser och förutsättningar är. “Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker, skriker och slutligen förstörs”, som det står på bloggen Spetspatienterna. Man blir alltså sjukare när man lämnar sjukvården än vad man var när man kom in i sjukvården och det är ju helt galet!
Man är inte en diagnos
Man är först och främst människa med olika egenskaper där det kan vara en del av att bära på en eller flera sjukdomar! Man är inte en diagnos utan man har en diagnos. En viktig skillnad. En del av hälsan är det vården behandlar och en annan del är hur jag som lever med en diagnos väljer att leva och hantera livet. För att inte riva ner människors hälsokapital och egna förmåga att leva gott liv med sina olika diagnoser, behöver människors styrka och egna hälsokapital byggas upp. Det ska inte rivas ner genom att aktörer inom vård och omsorg missbrukar sin makt och skapar onödig väntan!
Jag avslutar med ännu ett citat från Spetspatienterna: ”Du är unik, ingen är som du. Du behöver därför skapa din egen måttstock i livet, din egen unika bananlinjal.”
/Maria Nilsson
Bilden nedan visar hur en bananlinjal ser ut. Läs inlägget från Spetspatienterna här.

Så tacklar vår superfamilj utmaningarna
Publicerat: januari 23, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Medicin Lämna en kommentar
Att ha en superfamilj har verkligen sina speciella utmaningar.
Min tonåring fick en tuff start på högstadiet. Han har ast och adhd. Att börja högstadiet är ett stort kliv för alla, men det blir extra jobbigt för ungdomar med npf. Det var riktigt jobbigt och han ville inte göra någonting alls i skolan. Många samtal mellan skola, Bup och Hab (Habiliteringen) har det varit under terminens gång. Den sista månaden (december) har vi äntligen fått honom på rätt väg, han är mer motiverad och gör det han ska i skolan. Det känns så skönt att allt kämpande har lönat sig. Alla pedagoger runt honom jobbar likadant, han blir förberedd och dagen blir förutsägbar för honom. Han har ökat dosen på sin Concerta och lagt till Sertralin för att minska sina psykiska låsningar. Vi har gått föräldrautbildning på Bup riktat till föräldrar till tonåringar med adhd. Hoppas bara detta håller i sig efter jullovet också.
”Lilla Ferrari”, min yngsta son, fick diagnosen medelsvår adhd i september. Han skolgång har också varit tuff. Men med underbara pedagoger och massa anpassningar försöker de hjälpa honom. Vi valde att pröva med medicin som hjälper honom fokusera i skolan. Tanken är att han bara ska ta den på skoldagar. Det verkar hjälpa honom att fokusera och därmed lättare ta emot andra åtgärder. Han säger själv att det funkar och är lättare att komma igång med arbetet i skolan.
Att vi valde att medicinera på skoltid och inte vid ledighet är för att vi vill ha vår spralliga och energiska grabb kvar.
//Lindha Holmqvist
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.