Åka karusell med förbundna ögon

Lindha Holmqvist står i ett kök. Hon har blont hår och glasögon.

Att leva med någon som har psykiska sjukdomar är som att åka karusell med förbundna ögon. Jag vet inte riktigt vad som händer längs vägen eller hur omgivningen ser ut.  
Det är en utmaning för någon med kontrollbehov, jag mår dåligt när jag inte har koll på situationen.  
Jag har levt med min livskamrat i snart 23 år och med tiden har jag försökt lära mig att bara åka med. Ibland försöker jag till och med njuta av åkturen. Vi har lärt känna varandra genom åren och försöker hänga med i varandras personlighetsförändringar. Det är så lätt att man efter många år tillsammans tar varandra för givet. Det finns ett uttryck, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Imorgon kan livet vara över eller allt helt förändrat, våga stanna i den tanken ibland. Bara att bara medveten om att livet är skört är ett steg i rätt riktning.  

Jag hoppas fortsätta åka med i livets karusell tillsammans med min livskamrat i många år till. Jag kan inte ha kontroll hela tiden och det är ok ändå.  

/Lindha Holmqvist 


Jag vill ge mina föräldrar en medalj

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

En bipolär vardag.

Var dag …

Att leva med psykisk ohälsa är oerhört svårt på så många olika sätt.  

Utöver själva sjukdomen med allt vad det innebär, så fanns mina föräldrar alltid där.  

Alltid.  

Och jag tänker att det måste varit så svårt för dem oxå.  

Maktlös bredvid sin dotters kamp om livet.  

Här står jag idag.  

Jag bland många andra.  

Vi måste vara rädda om varandra.  

Inte alltid så lätt, oftast känts lättare om jag bara försvann …. 

Men det stämmer inte! 

Jag vill ge mina föräldrar en medalj! 

Hedersplatsen i mitt hjärta har de alltid haft.  

Mina föräldrar ger mej kraft.  

Vi går vidare, framåt, tillsammans numer.  

Den jag är, är vad du ser.  

Inga konstigheter, hemligheter, bara jag.  

Idag! 

Till alla anhöriga vill jag tillägga att ni är viktiga i alla lägen.  

Alltid.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Förlåt mej.  

Försök att förstå.  

Att jag ville aldrig göra så.  

Men jag fortsatte att skada er ändå.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Egentligen.  

Men för ont i min själ för att leva.  

Ett tungt och sorgset sinne.  

På äldre dar ett smärtsamt minne.  

Hur illa jag gjorde mej hela tiden.  

Hur ont jag gjorde mina nära.  

Försökte göra mej liten.  

Men jag blev bara större och större.  

Mitt handlande påverkade ju alla.  

Ett agerande jag önskar att jag kunde få återkalla.  

Radera.  

Ta bort och istället få inspirera.  

Men jag hade inte förmågan.  

Så jag ville lixom utplåna mej, den där jävla odågan.  

Så som jag tyvärr såg på mej.  

På den tiden en ung och livrädd tjej 

Så många år fast i en mörkare värld jag kanske kunnat undvika.  

Men det är som det är.  

Jag finns ju ändå här.  

Idag.  

Ibland stark och ibland svag.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Jag ville aldrig vara ett problem.  

Jag ville undvika det tunga inom mej från omvärlden att skåda.  

Jag bad till Gud att mej benåda.  

Än har Gud inte svarat mej.  

Åtminstone inte fått ett ”nej”. 

Desperat och förtvivlad i en värld jag inte kunde förstå.  

Vem kan möjligt fortsätta att leva så? 

Min värld pågick parallellt med verkligheten.  

Möjligheten som hade fastnat i omöjligheten.  

Drog mej undan råd och stöd.  

Drog mej allt närmre min egen död.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Men åren tog livet utav mej.  

År som borta idag.  

Nutid.  

Jag lever NU! 

Just nu, en dag i taget.  

Jag ska nog faan vinna även över det här slaget! 

Om finns där en vinst att erhålla, 

då går det direkt till mina föräldrar båda ❤️ 

En liten medalj som skimrar över deras bröst, 

om än klen så ändå en liten tröst. 

//Ylva Kristina Larsson

Om du bär på tunga tankar, kontakta Minds självmordslinje: 90101. 


Så blir vardagen när ens barn inte mår bra 

Jonas Andersson, återkommande skribent på RSMH-bloggen, lät oss återpublicera första inlägget på hans nya blogg där han beskriver sig på följande sätt: “Jag är en familjepappa som har två barn och snart tre barnbarn. Min son bor hos mig mestadels. Jag kommer skriva här hur mitt liv är med min vardag.”  

2024-03-03 

Hejsan alla läsare 

Här har jag nu öppnat en ny blogg där jag kommer skriva om min familjs liv. Jag har en son som bor hos mig den mesta delen. Min son har adhd och där blir det en del att göra om dagarna men det gör jag mer än gärna. Jag själv har utbildat mig till undersköterska. Tidigare har jag arbetat många år inom psykiatriområdet, både med unga och vuxna. Jag har även en dotter som är 27 år och har egen familj och sedan har jag snart tre barnbarn och två bonusbarnbarn som min bonusdotter har. Jag trivs med livet fullt ut, men visst finns det saker som jag vill ska bli bättre, men så är det nog alltid. 

Jag tror att det är viktigt att påvisa hur vardagen är när inte ens barn mår bra, för det drabbar alla som är i närheten. Men det som gör mig mest arg är att samhället inte fungerar och att man får den hjälp som man ska få. Skolan, och liknande, bara slingrar sig hela tiden och klarar inte av att se helheten. Men jag måste berömma BUP för de har varit och är helt underbara så där har vi den stora tryggheten för de gör allt för att hjälpa till. 

Sen mår man kanske inte alltid så bra själv och man tvivlar på sin roll som förälder. Man kan tycka att man kämpar hela tiden, men att man inte får den hjälp som man behöver. Men det finns bara en sak att göra och det är att fortsätta att kämpa vidare, för barnen är det viktigaste man har. Visst kan det vara tufft, det kan jag inte säga emot. 

Som det är nu är det en del saker som går åt rätt håll och det är så skönt kan jag tycka. Min son ska få börja på BUP-skolan, så han kommer klara av de flesta betygen och att han där kommer få det stöd och hjälp som han behöver för att klara av det. För det har låst sig helt med den skolan som han går i för de har inte tagit sitt ansvar alls. Det har även sått mycket i tidningarna om att den skolan har olika problem, tyvärr. 

Jag kommer försöka skriva här så mycket som jag bara kan och hinner så ni får följa med på vår resa. 

/ Jonas Andersson


Utan folkbildning blir det svårare att hindra fördomar 

Porträtt på blond kvinna med glasögon som står i kök

Jag tror starkt på påståendet att kunskap är makt och att okunskap leder till fördomar och diskriminering. Jag jobbar stenhårt för att sprida kunskap om npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och psykisk ohälsa.  
Visst har vi kommit en bit på väg, men vi får aldrig sluta kämpa för dem som inte själva kan göra sig hörda. Med kunskap ökar förståelsen för olikheter och att man kan må dåligt även om det inte syns på utsidan. Lika väl som vi aldrig skulle säga till en person i rullstol att resa på sig ska vi inte heller be någon med till exempel depression att skärpa till sig.  

Tyvärr drar vår riksdag och regering ner på bidrag till folkbildning, vilket leder till att många studieförbund tvingas lägga ner. Utan folkbildning är det svårare att sprida kunskap och utan kunskap fortsätter samhället vara fördomsfullt och inte till för alla.  Mitt och andras arbete med att sprida kunskap försvåras om folkbildning försvinner.  

Jag är rädd att vi går tillbaka till en tid när annorlunda människor skulle hållas inlåsta på institutioner och inte synas ute i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det? Ska okunskap och fördomar få styra samhället? 

Vi behöver kunskap för att kunna skapa ett samhälle där alla är välkomna. 

/Lindha Holmqvist 


Tack vare mobilspelet kommer min make ut varje dag 

Min make har bipolär sjukdom samt adhd och ast. I perioder mår han riktigt dåligt psykiskt och har ingen lust med någonting, allra minst motion och rörelse. Det finns helt enkelt ingen ork eller lust att göra det.  

Men för ett tag sedan började hela familjen spela Pókemon Go. Ett mobilspel som går ut på att gå ut och fånga Pókemons (en sorts magiska djur), ta över gym och raida (utvecklas). Det finns utmaningar där man ska gå visst antal kilometer för att få belöningar. Man kan till exempel kläcka ägg och få nya Pókemons.  

Pokémon Go är ett platsbaserat spel med förstärkt verklighet som utvecklats av Niantic och är utgivet av Niantic för IOS och Android. Spelet släpptes i juli 2016 och låter spelare fånga, strida och träna virtuella Pokémons som dyker upp ute i den riktiga världen med hjälp av smartphonens GPS och kamera. (Källa:  Wikipedia)

Tack vare spelet kommer han ut varje dag, och han mår mycket bättre och han kommer ut i friska luften. Han har en stor motivation till att komma ut och röra på sig.  Det är fascinerande att ett spel på mobilen kan hjälpa någon att komma ut, få motion, frisk luft och D-vitamin.  

/Lindha Holmqvist 


Om alla hjälps åt kommer barnet nå målen 

Lindha Holmqvist porträtt

Jag har två barn med npf-diagnoser (npf står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det medför olika utmaningar i vardagen. Svårigheterna blir extra påtagliga i skolan. Där ställs det krav på egenskaper individer med npf ofta saknar eller har svårigheter med.  

Men jag har hittat ett vinnande koncept som fått mina barns skolgång att fungera.  Allt kanske inte funkar på alla barn och i alla familjer, men det är tips på hur man kan få till det.  
1: Att som förälder vara medveten om att man faktiskt har barn som ibland utmanar med sitt beteende. Den insikten i kombination med att få diagnosen på papper gör det lättare i sinnet.  
2: Ett gott samarbete med skolan och andra aktörer som finns kring barnet.  Alla strävar åt samma håll och har en vilja om att just ditt barn ska lyckas. Vägen dit må vara krokig, men om alla hjälps åt så kommer barnet nå målen. Tillsammans är vi starka.  
3: För mina pojkar har medicin varit en framgångsfaktor. Med hjälp av den har de lättare kunnat ta till sig av andra stödinsatser som skolan erbjuder.  
4: Att ha väl fungerande rutiner hemma på morgonen. Det är viktigt att få en bra start på dagen så barnen inte bär med sig stress hemifrån. Vi har samma rutiner varje morgon och det är barnen trygga med. Då blir också starten på skoldagen bättre.  

Jag hoppas att något av det som funkar för mig och mina barn kan funka även för dig.  

//Lindha Holmqvist 


Lena, 72, vill göra mer än att bara sitta och fika 

Äldre med psykisk ohälsa är en diskriminerad grupp som riskerar stor ensamhet. Arvsfondsprojektet Visam har skapat en utbildning för vårdpersonal. 

Lena Forsheden är 72 år och har diagnoserna adhd och Aspergers syndrom (högfungerande autism). Hon har inte kunnat ha ett arbete som andra men hon har haft många drömmar. Först vid 60 års ålder fick hon möjlighet att vara med i en teatergrupp. Teatergruppen var en del av ett arbetsmarknadsprojekt för personer med funktionsnedsättning. Där kom hon till sin rätt. Men när hon var 67 år tvingades hon att sluta eftersom hon blev folkpensionär.  

– Så länge du inte är över pensionsåldern har du något slags hopp. Sedan förväntas du bara vilja sitta och fika. Veteranpoolen finns, men är inte till nytta för mig som saknar CV, säger Lena. 

En sak hade hon hoppats att hon skulle slippa när hon blev pensionär: den ständiga frågan om vad hon jobbar med. Men istället får hon frågan om vad hon har jobbat med.  

– Det är lika illa det.  

Lena vill göra något som är meningsfullt för henne, som teater. I teatergruppen kände hon att hon kunde göra skillnad. Aktiviteter för pensionärer där man bara fikar och flätar korgar eller något liknande passar inte henne.  

– Det hade kanske varit annorlunda om jag hade jobbat i 30–40 år och ville ta det lugnt, men när man hittar det man vill göra vid 60 år är man inte färdig, säger Lena. 

Hon har provat amatörteatergrupper där även “neurotypiker” (personer utan neuropsykiatriska diagnoser) deltog, men hon kände inte att hon passade in.  

– De tyckte nog att jag var knepig. Jag vet inte heller vad som är mobbning och vad som är inbillning, men jag blev mobbad under hela skoltiden. 

Lena är inte ensam om sin situation. Att ha psykisk ohälsa är stigmatiserande oavsett ålder. Lenas erfarenhet visar också att den äldre gruppen löper ovanligt stor risk att förlora ett socialt sammanhang den dag de inte längre förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande.  

Jonas Bredford är ordförande för RSMH:s lokalförening i Lund och arbetar även med arvsfondsprojektet Visam – Tillsammans för välbefinnande och värdighet för äldre med psykisk ohälsa. Projektet, som startades i januari 2022 och ska avslutas i januari 2025, ska utveckla en kunskapsplattform med syftet att hjälpa äldre med psykisk ohälsa. En utbildning för anhöriga och vårdpersonal håller på att prövas just nu. 

Jonas Bredfords mångåriga erfarenhet av att arbeta på äldreboenden har varit en stor tillgång i projektet.  

– Jag har samlat på mig mycket kunskap om äldre med psykisk ohälsa. De flesta blir faktiskt friskare med åren eftersom de ofta mognar och lär sig att hantera sina problem och leva med sin funktionsnedsättning, säger han. 

Gruppen äldre faller mellan många stolar. Förutom att de riskerar ensamhet så fort de inte längre finns på arbetsmarknaden, riskerar de också att bli mycket fattiga eftersom de inte får någon tjänstepension. En del blir dessutom dömda för sitt utseende. 

– Jag känner en kvinna som får bära skulden för att det har infunnit sig vägglöss i hennes hus. Anledningen är att hon ser ut som en “bag lady” och utan bevis påstås ha rotat i containrar. Men hon är en högintelligent person, så döm inte folk efter utseendet, säger Jonas Bredford. 

Foto: Jonas Bredford 


Vi måste hitta vägar för allas sorg 

Begravningen för min svåger är avklarad och nu ska livet gå vidare. En familjemedlem saknas och det gör ont. Cancer är en fruktansvärd fiende som släcker liv.  
Begravningen var enkel och ändå värdig, precis som han hade velat ha det. Efteråt samlades vi för en minnesstund med fika och samtal. Allas olika minnen av min svåger liksom vävde ihop hans liv.  
Nu är vi hemma och vardagen går vidare. Min make är extra känslig just nu, på väg in i en depressiv fas i sin bipolära sjukdom. Sorgen gör att det kom fortare än vad det brukar göra.  
Men vi försöker ta oss igenom sorgen tillsammans. Han är ju inte den enda som sörjer. Det gör vi allihopa på olika sätt. Min make har svårt för när jag och minstingen reagerar på hans beteende. Äldsta sonen är mer introvert och lågaffektiv.  
Vi måste hitta vägar för att alla ska kunna sörja och få vara sig själv. Vi är en familj och alla har rätt att finnas och vara sig själva.  

//Lindha Holmqvist 


Efter 38 år fick jag en förklaring till kaoset inombords 

Detta är Maria Fradelos första inlägg på RSMH-bloggen. Hon presenterar sig här (scrolla ner till F).

Jag fick min autismdiagnos när jag var 38 år, vad hade hänt om jag fått den tidigare? Hade jag mått bra nu? Det är så dubbelt alltihopa, å ena sidan är att jag äntligen fått svar på vad det där som skavde var, å andra sidan kändes det fruktansvärt jobbigt att ha levt i så många år, och varit tvungen att maskera allt jag egentligen kände och tyckte. Jag var duktig på det, och jag fick alltid höra att jag var så duktig, medan mitt inre jag skrek högt inifrån av smärta. Jag var 16 år när jag kom till Bup och där började alla upptänkliga diagnoser sättas. De var bra på Bup men just den diagnosen tänkte de aldrig på. Jag skrevs ut till Bups behandlingshem där min anorexi fick fritt spelrum, när jag gått ner xx kg så blev jag tillbakaskickad till Bup för jag höll på att svälta ihjäl mig själv. Det var då jag hade som mest kontroll tyckte jag. Sen följde alla år av inläggningar, behandlingar men ingenting hjälpte. Jag mådde fortfarande lika dåligt och förstod mig inte på mig själv. När jag bodde i Stockholm under några år fick jag kontakt med en psykolog såg det, allt som andra missat och hon satte igång en intensiv utredning. Efter en månad stod jag med telefonen i handen och psykologen i andra sidan luren, jag hade fått diagnosen högfungerande autism.  

Jag gick till Habiliteringen 10 gånger för psykologsamtal som förklarade hur allt fungerade, och jag kunde plötsligt andas ut, sluta maskera mig själv och bara vara jag. Visst faller jag tillbaka i tankarna om hur det varit om det upptäckts långt tidigare, men då får jag prata med mig själv och påminna mig om att vara närvarande här och nu.  

Jag är inte min diagnos, men den har gett mig en förklaring om kaoset som ibland råder inuti. I dagsläget har jag en sjuksköterska på öppenvården, en fantastisk läkare och en verksamhet att gå till. Jag lever och är tacksam för varje dag. 

/Maria Fradelos


Funkismorsa – är det jag det?

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Funkismorsa.  

Är det jag det?!? 

Varför är det så viktigt med etiketter? 

Sortera målgrupper under olika rubriker verkar vara dagens grej.  

Jag känner inte nåt behov av det.  

Tvärtom.  

Ja, jag har en ”hemmasittare” (oxå en vanlig etikett numer), han har adhd så därav blev jag således en funkismorsa.  

Jag blir dessvärre lite full i skratt.  

Åt själva ordet dessutom.  

Jag väljer att benämna mej ”mamma”, precis som mina barn gör.  

Att det sen finns diagnoser med i bilden för dem är som det är.  

De är främst individer! 

De behöver ingen stämpel i pannan.  

Inte jag heller.  

Det här är vår vardag och vi är rätt bekväma med de olika diagnoserna.  

Vi vet vad de innebär.  

De finns bara där.  

Att leva med som människa.  

Min grabb åker skateboard, det är hans passion bland många vänner.  

Han är en kille bland många andra.  

Ingen ifrågasätter något där.  

Alla är med på samma villkor.  

Kanske vår regering skulle testa att åka bräda ett tag, lära sej lite medmänsklighet och gemenskap.  

Grabben kämpar med dygnen nu och försöker äntligen att fixa skolan.  

Jag kan bara hoppas.  

Vågar inte tro (än). 

Jag har lidit alla dessa år han vägrat.  

Ont i magen, förtvivlan, maktlöshet.  

En enorm sorg att inte kunna hjälpa.  

Jag har svårt tro att jag orkar ett år till. 

Men som ”funkismorsa” måste jag väl det helt enkelt.  

Vilket är långt ifrån helt enkelt! 

Hur min son mår, tycker och tänker angående skolan är svårt att få fram.  

Annars är han som en öppen bok.  

Så jag hoppas nu.  

Jag låter honom leva i nuet.  

Vi planerar lite dag för dag.  

Längre tidsperspektiv orkar han inte.  

Så nu har två ”ok” dagar gått och efter skolan tar han brädan.  

So far so good.  

Men jag skippar faktiskt det där med att vara nån funkismorsa.  

Jag är mamma till mina barn, de har diagnoser men behöver ingen stämpel. 

Ju enklare man gör saker, desto smidigare faller det mesta på plats.  

Det är i alla fall min erfarenhet.  

Det är lika som att jag har en bipolär sjukdom, men jag ÄR inte bipolär! 

Och så vidare …. 

Diagnoserna är något som finns med oss, något vi kämpar med, men de är inte ”vi”. 

Vi är medmänniskor, som alla andra.  

Vi vill inte ha dessa etiketter.  

Om det hjälper nån annan, jättebra.  

Men dra inte in alla under en rubrik! 

Min grabb är såååå mycket mer än adhd eller hemmasittare.  

Han är helt fantastisk! 

En rolig och smart kille, fina värderingar och funderingar.  

Att ens säga funktionsnedsättning känns rätt fel för oss.  

Sen att skolmiljön inte passar hans olika sårbarheter är nåt annat, det går att åtgärda i samarbete med skolan.  

Utan att göra nån större grej av det.  

Anpassningar.  

Så jag hoppas.  

För min son har alla förutsättningar i världen att klara skolan.  

Bara han är där så att säga.  

Jag hoppas att han själv förstår det.  

Att hans impulser inte drar iväg honom därifrån.  

Visst har jag mycket att stå i när det gäller grabben och skolan.  

Skitjobbigt på ren svenska! 

Men nån funkismorsa är jag inte.  

Den dissar jag starkt faktiskt.  

Till er alla andra funkismorsor, kämpa på och stor styrkekram på vägen. 

/Ylva Kristina Larsson