When mom went crazy

Where did I go? 

När barnen möts på skolgården av en nära släkting så vet de att det är dags igen.  

Mamma är på sjukhus.  

Riktigt varför eller hur länge får de aldrig veta.  

Den största frågan i deras huvuden just då.  

De har sina packade ryggsäckar med sej som sällskap till den nya tillfälliga miljön.  

Men inte tryggheten eller hemkänslan.  

Ingenting är sej likt fastän de varit där förut. 

De har tusen frågor men de kommer aldrig fram, de längtar bara hem igen.  

Om de kanske varit tystare eller mer hjälpsamma så hade det kanske funkat.  

Medberoendet är stort hos de små liven.  

Allt för att skydda hemmiljön.  

Fastän den just då inte ens fungerar så känns den för barnet ändå bäst.  

Men mamma behöver hjälp på oviss tid.  

Medicinjusteringar oftast.  

Suicidprevention ibland.  

Men för barnen är mamma alltid mamma och de behöver få vara med i behandlingen.  

Det borde finnas anhörigsamtal även för barn anser jag.  

Där mammans (jag) läkare berättar om sjukdomen, att barnen får se den insida av sjukhuset där mamma vistas.  

Det finns besöksrum att boka.  

Men ibland räcker inte orken till att ta emot besök och då behöver jag nån som kan föra min talan under tiden.  

Vi i familjen hjälps åt och är mycket öppna om min bipolaritet, adhd, cptsd.  

Men just det ögonblicket när barnen möts av sin släkting på skolgården faller hela deras liv i spillror.  

Barn är starka.  

Men de är sköra.  

Psykisk ohälsa drabbar hela familjen.  

Men barnen sätts oftast åt sidan.  

Det pratas mycket om anhörigstöd, men var kommer barnen in? 

Barn förstår.  

Och speciellt om de släpps in i det som sker.  

Vi pratar om att öka kunskapen kring psykisk ohälsa.  

Det är ju alldeles ypperligt att börja bland barnen.  

Det om nåt vore ett preventivt arbete.  

Inför psykisk ohälsa på skolschemat.  

Och framför allt var öppen med de barn som lever och växer upp i den miljön.  

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst.  

Det är bra att vara rustad då.  

Att ha lite kunskap i bagaget redan som liten underlättar en hel del i framtiden.  

För ens egna existentiella utveckling.  

Mina barn är tonåringar idag.  

Väl insatta i psykisk ohälsa.  

Men självklart sätter det vissa spår i dem att de som små gått och undrat, aldrig riktigt vetat.  

Har de litat på mej? 

Jo, jag tror att de kunnat det.  

Jag har tagit ansvar för min sjukdom och gjort allt i min makt för att hålla balansen.   

Jag har självklart utvecklats under åren.  

Vi har gjort resan tillsammans.  

Jag var sjuk långt innan jag fick barn.  

Trodde kanske naivt att jag skulle bli frisk, jag hade i alla fall inga tankar på sjukdomen då när jag blev gravid, eller några tvivel på att bli mamma.  

Jag vet att jag är en bra mamma.  

Ingen är väl fulländad.  

Det är en uppgift jag växt med.  

Jag är tydlig, ärlig och öppen om mitt mående och barnen har fått god kunskap om känslor från mej.  

För det är stor skillnad på känslor och en sjukdom.  

Känslor är friskt.  

Jag ville bara göra en liten headsup på att sätta sej in i barnets värld.  

Barnet till en bippo (bipolär, reds anm).  

Den värld och vardag vi har är fin.  

Men den kan raseras på ett ögonblick.  

Dessa barn skulle behöva ett kristeam.  

Vi har en krisplan, men den har inte alltid fungerat då barnens medberoende velat dölja eventuella sjukdomstillstånd och jag inte haft förmågan att ta ansvaret själv.  

Men ett tips är att sitta med barnet och skriva denna krisplan, vilka som ska stå med och deras telefonnummer, punkter för i vilka situationer de ska kontaktas.  

Att sen skriva under det som ett avtal.  

Att då och då ta fram planen och prata om den, viktigt att föräldern säger att det är vad den vill och vad som behövs när det gäller.  

Huvudansvaret ligger självklart alltid hos den vuxna.  

Det är bra om vårdteamet har en kopia av krisplanen och sjäkvklart de släktingar det berör.  

Men fråga gärna oxå om det finns möjlighet till ett anhörigsamtal på sjukhuset för barnen.  

Jag tror att det kan hjälpa enormt.  

Det är faktiskt barnens tillvaro det handlar om oxå i dessa fall.  

Det bör fokuseras mer på barnen till de som lider av psykisk ohälsa.  

Dels kan det förebygga egen psykisk ohälsa. 

Och chansen att få förstå är otroligt viktig.  

Det är nåt jag i alla fall märker tydligt på mina.  

Det är inte helt enkelt att anpassa sej när man rycks upp ur sin hemmiljö.  

Så kommer ofta dessa orosanmälningarna till kommunen på grund av att det är psykiatri.  

Så vitt jag förstått så anmäls inte andra sjukdomar.  

Jag kan förstå om nånting hänt, men en vanlig frivillig inläggning ska man inte anmälas för.  

(Min bestämda åsikt) 

Det kan leda till att man inte vågar be om hjälp till exempel, vilket kan sluta dramatiskt.  

Vi har tyvärr inga goda erfarenheter av vårt skyddsnät genom åren.  

Tvärtom.   

Och kommunen äger för lite kunskap om psykisk ohälsa att de snarare ställer till det.  

Det behövs nån form av samspel mellan kommun och region i dessa situationer om de ens ska lägga sej i.  

Jag ledsnade på handläggarna som redan bestämt sej för att inte lyssna på mej att jag bad dem vara med på ett sip-möte.  

Då fick de förklarat för sej mina diagnoser.  

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.  

Men det ska inte behöva vara så.  

En kamp.  

Att överleva.  

Så ge barnen främst en chans att leva.  

//Ylva Kristina Larsson 


Att inte passa in – en udda pusselbit

Att livet är tufft många gånger skriver nog många under på. För oss med autism är det ofta ännu lite tuffare i vardagen, i mitt fall Aspergers syndrom. En lindrig form av autism som har utgått och ersatts av autismspektrumtillstånd – AST, men betydelsen är i stort sett densamma och jag har Aspergers syndrom fortfarande, inget annat. 

Miss Li beskriver det så bra i sin låt Instruktionsboken – att inte få rätt på det hela och att det verkar så lätt för andra. Hon har inte autism så vitt jag vet, men hennes beskrivning är klockren och visar att det kan vara kämpigt även för dem utan autismdiagnos. 

 
Jag tycker det är svårt att hitta sammanhang där jag passar in och att bibehålla vänskapsrelationer, vilket är oerhört slitsamt. Jag är ett gränsfall, vilket betyder att jag inte uppfyller diagnoskriterierna fullt ut. Jag känner mig faktiskt sällan hemma i grupper med personer med samma diagnos. Det beror på att jag är ett gränsfall och därmed inte har så stora sociala svårigheter, och mycket annat som diagnosen betecknar har jag inte. Utöver det har jag jobbat med min personliga utveckling sedan 2004/05 och då tränat bort vissa svårigheter jag haft på grund av diagnosen. Samtidigt varken trivs eller fungerar jag i så många sammanhang med människor utan diagnos och/eller utan kunskap om eller erfarenhet av autism. Det som kan fungera är umgänge med andra personer med någon form av psykisk ohälsa. Då kan vi förstå varandra, hitta gemensamma nämnare, men även prata om annat och eventuellt hitta på saker tillsammans.  

 
Jag får ibland en skavande känsla i sociala sammanhang, inte minst när man ska sammanföra sig två och två eller föras ihop med en främling. Det känns inte bra, det känns inte rätt, likt ett plagg som skaver mot huden. Det som mest förstör är att min ögonkontakt och till viss del mitt kroppsspråk. Folk har ofta svårt att tolka mig så länge jag inget säger, med all rätt. Det är när jag får en chans att lära känna en person och samtala som förståelse brukar uppstå och personen får en chans att lära känna mig. I vissa fall uppstår inte kemi, precis som för andra människor, och det är inget konstigt. Jag är oerhört känslig och känner för det mesta av direkt i samtal om jag kommer fungera med personen ifråga eller inte. Samtidigt försöker jag att inte trampa andra på tårna för jag vill varken såra eller skada någon annan. Tack och lov blir jag sällan varken utpekad eller utanför. Ingen brukar säga något, men vissa tittar konstigt när min ögonkontakt brister, vilket jag kan förstå, men jag tycker det känns obehagligt. Ju mer jag anstränger mig för att inte göra det, desto värre blir det för det är inget som går att kontrollera, tyvärr. Om jag är trött eller är stressad blir det värre. 

Jag är troligtvis även Hsp – Highly Sensitive Person, vilket är ett karaktärsdrag som 15–20 procent av världens befolkning har. Begreppet introducerades av psykologen och forskaren Elaine Aron. Hennes studier har visat att högkänslighet är medfött. Man föds med ett känsligare nervsystem än genomsnittet, vilket ger en personlighetsdraget. Man tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Det kan det medföra att man lätt blir sårad eller otroligt glad av andras kommentarer och handlingar eller att man märker av direkt om någon annan blir sårad eller glad även om ingen mer runtomkring tycks se det. Källa: mabra.com 

Eller tycker jag det är jobbigt med mycket sociala intryck på grund av att min autismdiagnos orsakar att jag inte fullt ut kan stänga av/filtrera bort ovidkommande intryck/stimuli? Mingel och shoppingcenter och liknande är ingenting för mig. Havet, naturen och djur är däremot lugnande för mig. Lyssna på musik känns bra ibland, det beror på vilken sinnesstämning jag är i. 

Det där med tankar och känslor är också ett svårt kapitel för många, med eller utan autismdiagnos. Men, vi med autism är ofta rigida i vårt tankesätt och kan ha svårt att tänka om och har ofta svårt  för förändringar, särskilt utan förvarning. Sker det så kan det bli kaos i hjärnan och känslotrassel samtidigt, vilket är väldigt oangenämt. 

 
Samtal med få personer åt gången och skriva är mina styrkor och därmed mina verktyg. Där kan jag utrycka det jag känner och tänker och förklara mig och förhoppningsvis öka förståelsen hos läsaren. Det är en skön känsla!  

 
Det som också brukar fungera bra för mig är små samtalsgrupper om personlig utveckling, psykologi och dylikt, och återhämtning, antingen inomhus, ute i naturen eller vid havet vid bra väder, med eller utan djur närvarande. Ämnen som jag brinner för! Även pysselgrupper kan fungera. Pärlpyssel, främst örhängestillverkning, är avkopplande för mig ibland. Händerna arbetar och hjärnan vilar liksom vid träning. Som när jag dansar fridans i grupp i mörker med avslutande meditation/avslappning. 

 
Jag mår också bra av och utvecklas av att i viss mån utmana mig i sociala sammanhang och där göra något tillsammans med andra utan att direkt arbeta i grupp, till exempel på redaktion/administration på ett Fontänhus. Var och en gör sitt och man hjälper varandra vid behov och sedan förs det ihop, exempelvis i form av en tidning några gånger/år. Jag har även deltagit i några av deras sociala aktiviteter, bland annat dressincykling. 

 
Svårigheten och saknaden ligger för mig i att hitta vänner och eventuellt en kärlekspartner att på tu man hand att sitta och samtala med, umgås med och hitta på saker tillsammans med över tid. På grund av min diagnos har jag inte fullt ut hittat nyckeln till hur jag kan bibehålla relationer över tid, men kanske ger övning färdighet även på detta område. Jag får väl samla mer mod och ta nya tag :). 

 
//Caroline Nilsson  


Skrämmande utspel från Moderaterna och Liberalerna

Rätten till jämlik vård, stöd, omsorg och tillgänglig utbildning för alla oavsett var de bor och deras socioekonomiska förutsättningar är idag tyvärr inte självklar i Sverige; det är ett reellt problem. 

RSMH verkar sedan 1967 för ett samhälle där människor med psykisk ohälsa får stöd och hjälp till ett värdigt, jämställt och självständigt liv. Ett samhälle där psykisk ohälsa generellt motverkas och psykisk hälsa främjas. 

Därför har RSMH i över ett halvt århundrade arbetat för att främja: 

  • Förståelse hos allmänhet, beslutsfattare och myndigheter för de problem och utmaningar som sammanhänger med olika former av psykisk och psykosocial ohälsa. 
  • Mänskliga, medicinska och sociala rättigheter för dem som berörs av psykisk ohälsa. 
  • Vidgat samarbete mellan de grupper som yrkesmässigt arbetar på detta fält, de berörda själva samt deras representanter. 
  • Tillräckliga resurser och goda villkor inom psykiatrisk hälsovård, sjukvård, eftervård, socialpsykiatri, rehabilitering, arbetsvård, socialförsäkring och socialvård. 
  • Starkare inriktning av insatserna på den enskilda människans behov. 

RSMH arbetar för att förändra.

Vi har på resan mött mycket god vilja och personligt engagemang från företrädare från i princip alla politiska partier. I slutändan har dock tyvärr många reformer utarmats eller frusit inne i beredning på Regeringskansliet; oavsett den då för stunden rådande kulören på regeringen. Om detta har RSMH tänkt och tyckt en hel del. 

Men i årets valrörelse har vi sett något nytt och obehagligt ta form i den extremt jämna kampen mellan blocken. I en tävlan om de sista avgörande rösterna blir utspelen grövre och mer oförankrade i en grundläggande humanistisk människosyn. De mest flagranta övertrampen står i stunden Moderaterna och Liberalerna för. Partier som historiskt faktiskt värnat mänskliga och medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Moderaterna vill kunna testa alla femåringar i så kallade socioekonomiskt utsatta områden för att upptäcka adhd. Syftet med förslaget är enligt partiets företrädare att fler ska medicineras och färre därmed ska hamna i gängkriminalitet. Men den ensidiga kopplingen till kriminalitet riskerar göra att adhd i allmänhetens ögon ensidigt kopplas till ett brottsligt beteende, vilket givetvis inte alls är typiskt. Det kan i förlängningen också föra med sig att föräldrar blir tveksamma till att söka utredning och hjälp för sina barn. En sådan utveckling vore förödande. 

Liberalerna vill införa obligatorisk språkbedömning för alla barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Även det ett förslag som riktar sig mot familjer i socioekonomiskt utsatta områden. Om svenskkunskaperna är bristfälliga ska föräldrarna uppmanas att skriva in sitt barn i förskolan och om detta inte sker ska samhället kunna omhänderta barnet – ett hot som givetvis oroar och skrämmer invandrarfamiljer. Och det måste påpekas att Liberalerna här ser helt bortom det faktum rätt många helsvenska tvååringar också skulle ha svårt att passera ett språktest.  

Både Moderaternas och Liberalernas utspel här är i första hand populistiska, stigmatiserande och xenofobiska och inte på ett förtroendeingivande sätt kopplat till ett övergripande perspektiv eller för den delen en plan för effektiva insatser i relation till det reella problemet. Även om interna kritiska röster höjts i bägge partierna så går man ut med dessa utspel i en överhettad valrörelse. Något av partierna själva givet utrymme att faktiskt erkänna feltänk eller tokformulering av problem/lösning veckorna före valet lär vi inte kunna förvänta oss.  

Ännu ett lågvattenmärke i svensk politik och något som RSMH tar starkt avstånd ifrån. 

//Barbro Ronsten 

Förbundsordförande, RSMH 


Efter semestern ska jag mikronjuta mer

Före semester: Jag har snart semester från jobbet och det ska bli skönt att slippa ställa klockan och gå upp tidigt på morgonen. Men jag känner en stark oro kring min semester också. Tänk om jag inte får den avkoppling och återhämtning både kropp och psyke skriker efter.  
En superfamilj med många behov, deras diagnoser tar ingen semester. Krav på att det hela tiden ska hända något från den ena sonen. Den äldsta och maken skulle lätt kunna sitta inne hela dagarna om de fick chansen. Jag slits emellan och är den som måste aktivera sonen som blir rastlös. Jag är ju den friska och normala föräldern. Den som ska vara stark och alltid orka i alla lägen.  

Efter semester: Nu går semestern mot sitt slut och det har verkligen varit blandade känslor under ledigheten.  
Kaos mellan varven och tårar har fallit.  

Men det har också varit fina stunder att stoppa i minnet och plocka fram under tuffa perioder. Jag lärde mig ett nytt ord som jag bär med mig. Mikronjuta, att njuta av de små stunderna i vardagen. Det bär jag med mig och försöker leva efter.  


Dalta inte med mig

Porträtt Caroline Nilsson

Tro på människan, ge den chanser och förutsättningar och möjligheter att lära, låt den få prova på, misslyckas och få prova igen. Lyssna (inte bara höra) på den vid behov, men dalta inte med den och klappa inte den på huvudet. Misstro den inte heller. Tro inte att den är mindre vetande och anse absolut inte att den är mindre värd bara för att den har npf-diagnos, psykisk ohälsa eller liknande. 

Ovanstående skriver jag med bakgrund av vad jag har varit med som sedan barnsben i olika situationer. Som barn ansågs jag ofta vara udda och var ganska blyg, så det var lätt att ”platta till” mig. I vuxen ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Det var en lättnad för mig, jag förstod varför jag ibland fungerade annorlunda än de flesta andra människor och det underlättade för att få rätt hjälp, men vägen är sällan spikrak… Kunskapen om diagnosen är fortfarande bristfällig och följden blir då att folk tror att jag inte kan vissa saker bara för att jag har en diagnos. En del vet inte hur de ska bemöta mig, vilket även beror på att jag är väldigt svårläst och ibland uppfattas jag nog som arrogant. Men, så är inte fallet. Däremot blir jag obekväm i stora grupper och har vissa svårigheter med ögonkontakt på grund av diagnosen, inte minst bland folk jag inte känner.                                                 

Jag har svårt för en del av det som gemene man har lätt för, men är bra på vissa saker som många andra är mindre bra på. Aspergers syndrom handlar inte om nedsatt intelligens, snarare är vi ibland mer intelligenta än gemene man och vi har förmågor som andra saknar, till exempel är vi duktiga på att säga det vi menar, och mena det vi säger, det vill säga att vi sällan lindar in saker. Vi är också bra på att se detaljer. Det vi har svårigheter med är bland annat det sociala samspelet.  

Tyvärr är dagens samhälle ganska fyrkantigt, upplever jag. Det finns en massa oskrivna regler och normer som alla förväntas följa och gör man inte det så anses man ofta udda, besvärlig, etcetera. Jag tror på ett ännu mer tillåtande samhälle där alla har ett värde, en plats och en uppgift. Ett bra exempel på det är Fontänhus som finns för folk med någon form av psykisk ohälsa. Jag är medlem i och arbetstränar på ett Fontänhus. Alla hjälps åt, alla är viktiga och alla har en uppgift. De enda kraven är att man är medlem, vilket är kostnadsfritt och varar livet ut, och att man är drogfri när man vistas där.  

Jag tycker det är ganska tråkigt om alla är nästan likadana och inte vågar sticka ut. Oliktänkande berikar och det blir lite färggladare med de som vågar sticka ut både vad gäller utsidan och insidan. Tänk Pride till exempel – alla möjliga färger och stilar och så vidare. En vanlig (grå) dag är det ganska tråkigt och se att det flesta människor är mörkt klädda, ofta i svart. 

Låt oss våga hoppas på ett ännu mer inkluderande samhälle! 

/Caroline Nilsson 


Sommarens ledighet ger blandade känslor

Det är tid för sommarlov och semester och det är blandande känslor kring så lång ledighet. 

Jag har en tonårsson med diagnoserna adhd och autism. Han skulle gladeligen sitta inne och spela hela dagarna om ha fick det. Att få ut honom i friska luften är en kamp. Den orkar man inte alltid ta. Jag är orolig för hur sommarlovet ska bli för honom. Att sitta inne en hel sommar är inte bra för någon. Alla behöver frisk luft och rörelse.  
 

Min yngsta son är tvärt emot sin storebror, han skulle kunna vara ute jämt och han vill alltid att saker ska hända. Han är väldigt rastlös och har energi som skulle kunna försörja en hel stad med el. Det är inte alltid vi andra i familjen orkar med hans tempo och hans krav på aktiviteter.  

Min man behöver mycket tid för vila och återhämtning. Han klarar av ett visst mått av social samvaro, sen har han behov av att vila och vara själv. Han har tre tunga diagnoser som gör att han inte orkar.  Familjen är det han prioriterar att ha energi till. Men även han vill göra andra saker ibland och då räcker inte energin till allt.  

Vi är en familj med flera olika behov och viljor.  Det kan bli en del utmaningar att få till aktiviteter som passar alla.  Jag själv vill gärna ha lugn och ro för att få återhämtning. Det ska vara en bra mix av vila och aktiviteter.  

Jag hoppas verkligen att sommaren kan bli bra för hela min familj, att vi kan kompromissa och komma överens om hur vår sommar ska vara.  Vi är en superfamilj och vi fungerar bra om vi jobbar som ett team.   

Glad sommar till er alla och hoppas ni får den sommar ni önskar, oavsett om ni vill ha avkoppling med sol och bad eller massa upplevelser! 

//Lindha Holmqvist 


Våga vara ego

Jag läste ganska nyligen om Maria Mandelmann och hennes relation till maken Gustav. Han har bipolär sjukdom precis som min man har.  
Jag kände igen mig så mycket i det hon berättar. Bipolär sjukdom går i skov och det gäller att hänga med i svängarna.  I de maniska faserna händer det mycket saker och i de depressiva faserna är det ett stort mörker.  Precis som Marie och Gustav har jag och min Thord stark kärlek till varandra och vi möttes i unga år.  

Bipolär sjukdom är en anhörigsjukdom som påverkar mig jättemycket. Att se sin livskamrat lida är svårt. Att höra honom säga att han känner sig som en belastning gör ont i mig. Att hänga med genom maniska perioder och depression är svårt, jag vet aldrig riktigt hur hans sinnelag är från dag till dag. Jag rättar mig mycket efter honom och hans mående. Det styr familjen helt omedvetet.  
Det som kan vara positivt är att han är så medveten om sina svårigheter och är villig att förändra det som är fel.  

Vår styrka är vår starka kärlek och att vi strävar efter att jobba som ett lag. Vi försöker nyttja varandras styrkor på ett bra sätt som gynnar vår familj.  

Jag har lärt mig genom årens lopp att våga vara ego ibland. Att göra saker för mig själv och fylla på min energi. Det gör mig till en bättre fru och en bättre mamma.  
Även Marie Mandelmann har insett vikten av att göra saker på egen hand.  

VÅGA VARA EGO! 

//Lindha Holmqvist


Vikten av att förstå mig själv

Jag har i många, många år jobbat med min personliga utveckling. Trots det är det först nu den sista och viktigaste pusselbiten hamnat på plats. Efter att ha läst en bok förra helgen av en person med samma diagnos som jag – Aspergers syndrom – lärde jag mig något nytt, hade ingen aning om det trots att jag haft diagnosen i fjorton år. Boken heter B-laget och är skriven av Freddot Carlsson-Andersson. Det jag lärde mig från boken var att hos personer med Aspergers syndrom är delar av hjärnan överaktiv, amplifierad och överkänslig för yttre stimuli. Vi uppfattar omvärlden mer intensivt än andra människor. Då är det inte sällsynt att för att skydda oss mot överstimuleringen, genom att dra oss undan, stänga omvärlden ute och sluta oss och drar oss tillbaka på ”ett autistiskt vis” och då kan man ju uppfattas som känslokall och oempatisk. Men, enligt Intense world theory kan det vara precis tvärtom. Neurologen Henry Markram tog fram mer kunskap när hans son diagnostiserades med autism. Han och hans fru Kamila arbetade då fram teorin som rakt översatt betyder intensiv världsteori. Ett sätt att förklara teorin på är följande; personer med autism/Aspergers syndrom upplever världen på ett extremt sätt. De uppfattar den så intensivt att det kan bli svårt eller outhärdligt. Det känner jag verkligen igen mig i. Teorin kan förklara följande; sensorisk överkänslighet, stimulering och självskada som hanteringsmekanismer, intensiva känslor, inklusive svår ångest över andras smärta och härdsmälta, samt ökad rädsla. Samtliga utom självskada och svår ångest över andras smärta känner jag verkligen igen mig i och stöter på dagligdags, möjligen är härdsmälta något mer sällsynt hos mig. Det blir helt plötsligt ännu tydligare för mig varför jag har så svårt att sitta bland andra människor och arbeta och koncentrera mig samt blir väldigt trött av för mycket sociala intryck och inte kan delta i vissa aktiviteter på grund av det. Mingel, After work, shoppingcenter och arbetslandskap till exempel är jättejobbigt för mig och jag kan bara vistas där korta stunder, helst inte alls. Bland annat bibliotek och hemmets lugna vrå med en ”god” bok är däremot fantastiskt och fridans i mörkret där vi bara ser varandras siluetter. 

Denna teoris vara eller icke-vara diskuteras fortfarande till viss del, fast den kan hjälpa människor att bättre förstå och acceptera sig själva och dem de umgås med hävdas det och det tror jag helt klart på. 

”Äntligen föll den sista pusselbiten på plats”

Jag började fundera mer på varför jag ibland reagerar så snabbt och så starkt och och har så svårt att släppa när någon säger emot mig eller säger något taskigt eller när jag har gjort det själv. Jag känner negativa känslor väldigt starkt, har innerst inne en stark empatisk förmåga och kan ibland känna positiva känslor ganska starkt. Dessvärre kommer mina positiva känslor sällan fram, de negativa tar tyvärr ofta överhanden, inte minst ångesten. Ständigt snurrar tankarna i mitt huvud och ibland funderar jag både djupt och länge på saker och ting. Visst jag har en otrygg ambivalent anknytning och det gör det svårt för mig bland annat känslomässigt gentemot andra människor. Ju närmare relation, desto svårare. Men det är inte hela sanningen. Jag har länge förstått att något mer låg bakom, men inte vad. Trots olika åtgärder, strategier, kurser, föreläsningar, mycket samtalsterapi och naturligtvis kompromisser med andra människor, det är ju och ta som gäller här i livet, så har livet ändå inte fungerat fullt ut för mig, särskilt inte i sociala relationer i olika situationer och sammanhang. Nu äntligen föll den sista pusselbiten på plats tack vare boken och jag förstår ännu bättre varför jag fungerar som jag gör och måste sluta att stressa mig själv, oftare låta mig tänka efter innan jag handlar och inte tvinga mig att göra saker jag varken måste eller har lust till, inte delta i lika många sociala sammanhang och inte låta andra stressa mig, vilket händer ibland. En annan viktig sak och det tror jag att jag har gemensamt med många – att mer noggrant tänka efter vad jag lägger min energi på, fokusera på människor som jag mår bra av att umgås med och som ger mig energi, inte tar energi, och välja mina strider. 

Jag finner att Aspergers syndrom och högkänslighet, eller sensorisk bearbetningskänslighet som det egentligen heter numera,  är väldigt lika varandra och jag kan faktiskt inte finna några tydliga olikheter vad gäller känslighet, bearbetning av information och sociala intryck/stimuli, och så vidare. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Jag ser ofta detaljer tydligare än andra, vilket både högkänsliga och personer med Aspergers syndrom brukar göra. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Det viktiga är inte vad det beror på utan att jag har blivit mer medveten om hur jag fungerar och vad som är viktigt för mig och ta fasta på det, men hursomhelst vet jag att jag har Aspergers syndrom eftersom jag har problem inom flera områden, som finns för kriterierna för  den diagnosen. 

Nedsatt empatisk förmåga är en myt

Det ska också tilläggas att det är en seglivad myt att personer med Aspergers syndrom har nedsatt empatisk förmåga. Vi har inte nedsatt empatisk förmåga. Det svåra ligger i att sortera bland intrycken. Exempelvis att förstå betydelsen av en annan människas känslouttryck och därmed vilken reaktion som förväntas. För många med Aspergers syndrom är det lättare att tolka uttryck för sorg och ilska om de visas med ord och inte med kroppsspråk och tårar. Med andra ord – det är inte medkänslan som saknas utan sätten att förstå och förklara det på. Dock är det inte så för mig, jag förstår för det allra mesta andra människors känslouttryck även om de inte uttrycks i ord, trots min diagnos. 

Jag gör nu lite av en omstart. För några veckor sedan strök jag en massa saker ur fickalmanackan, även roliga saker, men som tar för mycket energi och skrev in det viktigaste i väggalmanackan och kastade sedan fickalmanackan. Det känns bra, men till viss del motigt. Jag vill så mycket, men orkar inte lika mycket, vilket är jobbigt och lite av en sorg. Nu gäller det att jag tar små, små steg och bara göra det jag absolut måste och saker som jag mår bra, vilket är nyttigt för mig ur flera synvinklar, till exempel så kommer det på köpet att jag lägger märke till fler små trevliga detaljer, lite av mindfulness rentutav. Också arbetsprövar jag två timmar varje vardag på ett Fontänhus helt efter min ork och förmåga. Där får jag hålla på med det jag trivs allra bäst med – skriva i olika former. Förut har jag också strukit saker ur fickalmanackan, men fyllt den lika fort igen.. Denna gång blir det inte så! Takten på min personliga utveckling behöver saktas ner. Min hjärna orkar inte processa mer tung information i form av faktaböcker, etcetera en tid framöver. Jag behöver bygga upp mig lite igen och inte minst bygga upp min självkänsla och öva på självmedkänsla.  

Äntligen känns det som att jag på riktigt kan komma framåt utan att ständigt vara stressad  över att inte hinna med allt jag ”måste” göra och lär må bättre då jag blir snällare mot mig själv, ännu tydligare kan förklara på en arbetsplats varför jag behöver sitta avskilt alternativ att man avgränsar med till exempel en skärm och verkligen återhämtar mig mellan varven genom att göra lugna aktiviteter som till exempel läsa och färglägga i målarbok, med mera. Och fortsätta blogga naturligtvis, gå på dramakurser eller rentav genom att ”bara” vila på yogamattan. Jag har gjort det förut bortsett från att vila på yogamattan, men då ofta med en massa stressande tankar i huvudet och i min enfald trodde jag det blev avkoppling, men det är en sanning med modifikation. Det är inte bara kroppen som behöver vara här och nu och vila utan även tankarna. Viktigt också för alla människor att mer försöka fokusera det positiva och ofta menar människor inget illa även om det kan verka så. 
 

Var rädd om dig! 

 
/Caroline Nilsson 


Vår familj fungerar när vi arbetar som ett lag

Jag är ankaret i vår superfamilj.  Vi är ett lag där jag är lagkapten och styr. Utan mig skulle det inte fungera alls.  
Snart är det dags för vår yngsta son att påbörja en utredning på bup. Vi misstänker att han har adhd.  
Om det visar sig vara så är jag den enda i familjen som inte har några npf-diagnoser.  Min make tillika barnens pappa har bipolär sjukdom, ast och adhd, vår äldsta son har adhd och ast.  
Det är inte lätt att vara den förälder som förväntas vara stark och stå upp för familjen.  Men på något märkligt sätt fixar jag det.  
Med bra rutiner får vi vardagen att fungera.  
Jag ser också en styrka i att våga be om hjälp när det är svårt.  
Att ha en superfamilj är inte lätt, vi fungerar inte som alla andra. Vi måste hitta vårt sätt att hantera vardagen och det som sker omkring oss.  
Vår familj, vårt team, kan fungera riktigt bra när vi arbetar som ett lag.  
Med hjälp utifrån hittar vi våra styrkor och blir påminda om man vad som är viktigt i livet.  
Jag och min man har levt ihop sedan vi var tonåringar. Vi känner varandra utan och innan. Ändå upptäcker vi nya sidor hos varandra hela tiden. Det kommer kriser genom livet som vi måste hantera och ta oss igenom.  
Det är så lätt att glömma bort att vårda varandra och förhållandet, speciellt när man har barn med npf. 

//Lindha Holmqvist 


Vi måste våga prata om psykisk ohälsa 

Caroline Nilsson porträtt

Något jag brinner för är personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Tyvärr tycks den öka, inte minst under pandemin som tråkigt nog INTE är över ännu. Det som jag tycker både är konstigt och lustigt är att det än idag är mer accepterat att prata om fysisk ohälsa än psykisk ohälsa. Det har blivit mycket bättre med åren, men vi har en lång väg kvar att vandra. Därför tycker jag att det är av yttersta vikt att lyfta ämnet och prata om det i olika kanaler, till exempel på sociala medier och i olika konstellationer. Jag har valt att blogga hos RSMH eftersom de lyfter dessa frågor på ett kraftfullt och bra sätt, finner jag. 

Själv lever jag med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism. Nu finns inte den diagnosen längre, idag heter det autism nivå 1. Ändringen kom 2015. Jag tror inte enbart namnet ändrats utan även diagnoskriterierna till viss del, men jag är inte säker. Hursomhelst har jag fortfarande Aspergers syndrom – jag går efter det resultat jag fått på papper, det vill säga mitt diagnosutlåtande. 

Hos personer med Aspergers syndrom är hjärnan annorlunda kopplad, INTE felkopplad och vi har ett annorlunda sätt att tänka och fungera på, INTE ett felaktigt sätt. 
För mig innebär Aspergers syndrom vissa svårigheter i socialt samspel och kommunikation och har ibland svårt att se saker ur andras perspektiv. Dessa problem har (i stort sett) alla med denna diagnos. Vidare är ibland förändringar jobbiga för oss med diagnosen. Annat som är svårt är att se helheter, konsekvenser och sammanhang och vi kan vara lite rigida i vårt tankesätt. Det finns fler tillkortakommanden i och med diagnosen, men de upplever jag att jag inte har och kan inte så mycket om, så jag lämnar jag det därhän.  

Orsaken till diagnosen är framförallt ärftlighet, men det kan även finnas andra orsaker. Om komplikationer vid förlossning är en av dem finns det olika uppfattningar om hos dem som är insatta. 

Trygghet, förståelse, tydlighet, veta vad som ska hända och minimalt med stress är A och O för att vi med någon form av autism ska fungera i vardagen och orka i längden. 

När jag nyligen fått diagnosen 2007 ville jag inte vara så öppen med den, men med åren har jag blivit alltmer bekväm med att berätta att jag har den och idag förstår jag vikten av att berätta då kunskap om den är så viktig och kan jag hjälpa någon annan genom att berätta blir jag bara glad eftersom okunskapen om Aspergers syndrom tyvärr är stor.  

Många som har Aspergers syndrom har även ADHD. Diagnoserna är snarlika och överlappar varandra till viss del. Jag har tack och lov bara Asperger. Autismspektrumtillstånd, Ast, ADHD, Tourettes syndrom och några diagnoser till går under NPF – Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Förr i tiden sa man handikapp, sedan funktionsnedsättning, därefter funktionshinder. Idag säger man oftast funktionsvariation, vilket jag tycker är ett bra ord. Det är just en variation av funktion vi har. 

I perioder har jag även drabbats av depression på grund av att framförallt jag själv, men även omgivningen ibland ställt för höga krav på mig och jag har dukat under. När man har en autismdiagnos tror jag det är lättare att få depression än för en person utan diagnoser. Man är ganska skör från början. Båda diagnoserna går under psykisk ohälsa. 

Ett litet tvärt kast kanske, men i alla fall – i dagens samhälle är många ensamma och ännu värre blev det i pandemin och ofta ännu mer kännbart vid högtider inte minst julen som vi ju står inför nu igen. Svårast är det nog för många äldre och för oss som lever med psykisk ohälsa. Det är ofta svårare för oss med någon form av autism att bilda ett kontaktnät än för gemene man. Dels beroende på svårighet med socialt samspel och kommunikation, dels beroende på en del människors skepsis och oförståelse. Dessutom är det ofta svårare för oss att få och behålla ett arbete på grund av faktorer såsom vår diagnos och därmed problematik, den stora okunskapen om autism inom arbetslivet och de arbetsmarknadsåtgärder som finns behöver förbättras och troligtvis förändras. Det pratas betydligt mer om ADHD idag än för några år sedan, vilket är bra. Tyvärr belyses inte autism lika mycket, enligt min mening. 

Och ovanpå det så har vi julen. Jag tycker inte precis om den bland annat för att det är så upphaussat, vissa affärer börjar med julsaker i slutet på september och det är en massa förändringar. Det innebär stress för mig och det har jag svårt för liksom många andra som lever med psykisk ohälsa. Däremot tycker jag om alla ljus som lyser upp både utom- och inomhus från november och ända fram till januari/februari. Det är så mysigt när jag tar en promenad och ser alla tända ljus, då känns det inte lika ödsligt. 

I hopp om en God jul, ett Gott nytt år och ett bra 2022! 🌟 

/Caroline Nilsson