Behandla oss inte som ufon!

Hur bör personer med psykos bemötas enligt mig? Psykoser är ett svårt ämne. Hur ökar man andras kunskap? I den här texten använder jag både mina och andras erfarenheter av psykos, och för att inte hänga ut någon säger jag att upplevelserna är mina egna.

Till en början tror jag inte att jag vill beröva människor upplevelsen av psykosen. Jag behöver erkänna att de har dessa idéer, som för dem är verkliga. Och inse att de upplever händelser så. Själv är jag lite miljöskadad. Jag kan höra någon berätta om upplevelser om att små gubbar har sagt till dem att världen är hotad och du måste gå ner på lastbilen och göra vissa saker för du är utvald att rädda världen. Efter några handlingar blir de omhändertagna, medicinerade och kanske blir av med uppfattningen. Då får jag ändå lust att säga att det var en spännande historia och fråga ”Lyckades du rädda världen?”

Att kunna tillstå att upplevelser, som personer med psykos har, kan vara hemska och uttrycka medkänsla genom att säga ”det måste vara en hemsk upplevelse” även om jag inte delar deras uppfattning tycker jag är rätt. Jag kan visa att jag förstår att det är hemskt.

Om upplevelserna inte är hemska och personen med psykos uttrycker dessa hela tiden och inte kan ändra uppfattning så påpekar jag inte ständigt att deras upplevelse låter tokig. De ska inte behöva höra att de är tokiga eller bli behandlade som mindre vetande.

I heldygnsvården kan man som tvångsintagen överklaga beslut om intagning. Det är bara det att läkaren skriver ett vårdintyg med synpunkter om varför patienten bör tvångsvårdas. Där står i allmänhet inte hela händelseförloppet utan endast diagnos. Sedan läser en annan läkare som träffar patienten i fem minuter, gör en bedömning om patienten bör tvångsvårdas eller inte och ska ge ett expertutlåtande. Fem minuter är naturligtvis inte tillräckligt för att göra en bedömning och därför överensstämmer ofta läkarens och expertens utlåtanden med varandra.

I allmänhet om patienten är av åsikten att hen inte bör tvångsvårdas så skriver läkaren att patienten saknar sjukdomsinsikt. Så att denne i rätten framstår som helt koko. Att hävda sin åsikt med denna obalans i makt är inte lätt. Därför får läkaren rätt till tvångsvård i mer än 90 procent av fallen. Det finns situationer där läkaren kan ändra åsikt. Jag vet ett tillfälle då jag talade med experten varvid han inledningsvis var av en annan åsikt än jag. Men när jag sade att ”du måste lyssna på min syn och mina åsikter om händelserna. Du kan ju inte gissa vad jag tänker?” Då utbrast experten att det var en del av hans jobb att gissa vad jag tänkte.

Det fann jag helt oacceptabelt och sade i fortsättningen på hans frågor att ”det svarar jag inte på – du får helt enkelt gissa till dig vad jag tänker”. Efter några sådana frågor insåg även experten det absurda i situationen och av någon anledning så intog han en annan ståndpunkt än läkaren i fråga om tvångsvård. Men rätten tog denna gång inte hänsyn till experten utan frångick expertomdömet och gav tillstånd för fortsatt heldygnsvård.

Det är inte konstigt att jag utvecklar lite galghumor kring psykiatrin. Som en gång när vi var samlade för högläsning i bok på en heldygnsvårdsavdelning. En patient ville skämta och utbrast att detta är huset som Gud glömde. Sedan skrattade han stort. Alla vi andra patienter instämde i skrattet men ingen personal skrattade. Så kan det vara.

Det är inte heller alla personer som lider av sina psykoser. När jag hörde röster i lägenheten trodde jag att läkare behandlade mig på avstånd från Södersjukhuset. Även om rösterna bara fanns i mitt huvud tolkade jag det som att läkarna brydde sig om mig, och ville hjälpa mig. Jag kände mig aldrig ensam. Då led jag inte av det. Jag kunde under dagen fokusera på andra saker som var givande och inte var vanföreställningar.

Det finns de med psykos vars uppfattning i vissa frågor kan vara helt uppåt väggarna men inte är det i andra. Som när jag trodde att alla låtar i hela världen hade skrivits med mig i åtanke. Sjunger Elvis ”I love you” kanske han vill ha ett förhållande med mig och jag letade mening i sångtexter. Att för andra veta var åsikterna kommer ifrån kan vara mycket värt i samvaron med mig då.

Att mena väl gör mycket. Även om jag hade en annan uppfattning i olika frågor minns jag efteråt hur jag behandlades när jag var inne i en psykos. Att då komma till insikt om att andra menar väl gör många gånger en samvaro möjlig. Även om vi har olika uppfattningar i frågor. Det är okej, om jag känner mig förföljd av hela världen, att påpeka att jag är den enda med den uppfattningen och att det kan vara jag som har fel.

Att ha förståelse för att en psykos kan vara jobbig att uppleva, och ha kunskap om vilka tankar som finns är nödvändigt om jag ska umgås med personer med psykos. Och att de kan behöva egentid. Ta till exempel när jag hör folk tala hela tiden. Även om det bara är inne i mitt huvud blir det svårt att koncentrera sig på annat. Det är möjligt att gå in i stolpar, gå av på fel busstation och kanske inte veta hur jag kommer ut från tunnelbanespärren. Jag lägger kortet där men spärren öppnas inte. Men när jag ska ut så räcker det att gå rakt igenom och inte vänta på att den öppnas. Att orka sätta på mat kan också vara jobbigt med alla detaljer som ska göras och jag går därför hungrig.

Eller om jag träffar någon och det kommer upp elaka tankar om den personen trots att jag gillar hen. Tankarna går inte att kontrollera utan kommer i en tät ström hela tiden. Vid sådana tillfällen kan jag behöva gå undan en stund och bara få komma över upplevelsen.

Det är ytterst sällsynt att någon i psykos begår ett brott. Att därför anta att de med psykos inte är farliga är rätt lugnt.

Jag vill påpeka att det inom psykiatrin finns personal som är väldigt välmenande och bra. Och gör ett bra jobb.  En söt historia är när jag på heldygnsvården satte upp en lapp om dagen på dörren till mitt rum. Det kunde stå ”Knacka bestämt men löst” eller ”Knacka hårt men tyst” eller ”Sjung lite innan du knackar på dörren” och dylikt. De flesta i personalen försökte faktiskt att följa uppmaningen vilket gjorde mig lite gladare.

Nej, de med psykos är inte ufon. De är i behov av vänlighet, respekt och förståelse.

/Fredrik Gothnier

 

 


Psykos behöver inte vara skrämmande

Fredrik-allvarig1-låg1Det är konstigt, annorlunda och kan vara idéer som är helt uppåt väggarna. Psykoser är ett svårt ämne. Hur ökar man andras kunskap? I den här texten använder jag både mina och andras erfarenheter av psykos, och för att inte hänga ut någon säger jag att upplevelserna är mina egna.

Men först ett citat av Elisabet Kvist, Brukarstödjare Stadsledningskontoret (Stockholms kommun), som skrivit följande:
”Psykos har aldrig skrämt mig. Förmodligen eftersom min mamma, då jag var liten, berättade på ett oerhört positivt sätt om en släkting som hade diagnosticerats med schizofreni. Mamma sa att personen ifråga var smart, kunde många språk och att det helt enkelt bara hade ”slagit över”, blivit för mycket för honom. Det kunde jag förstå.

Vad som hade hänt? Jo, vid något tillfälle trodde G att han var Karl den 12:e och badade i en fontän. Men eftersom jag var knappt en meter lång på den tiden och nyligen börjat att utforska världen ”by foot” såg jag bara denna mans ”bus” som hur coolt som helst. G blev cool, och psykos kändes inte läskigt (en uppfattning som fick följa med mig in i vuxenlivet). Idag är jag 31 år gammal. Har arbetat inom landstinget i 3,5 år, samt för kommunen och det har inte förändrat mina tankar om psykos. Mamma lyckades ge mig fin mjukvara inför livet om någonting väldigt viktigt och därför finns en önskan att nå ut till så många som möjligt och berätta att det faktiskt är viktigt vad barn får lära sig. Samt hur. De klarar oftast att höra svåra saker men behöver ett lättsamt sätt som beskriver det.”

Psykoser är en beteckning på vad man idag stämplar som vanföreställningar. Det behöver inte innebära att hela världsuppfattningen består av vanföreställningar utan det kan också röra sig om konstiga idéer på vissa områden. En psykos kan man få en gång och sedan inte uppleva det något mer. Eller flera gånger, eller vara idéer som sitter i hela livet. Ibland går det att medicinera bort psykoser och ibland går det inte.

Ett exempel på psykos är när jag plötsligt fick för mig att det fanns jättespindlar i taket som ville äta upp mig. Som alla förstår är detta inte en behaglig upplevelse som jag skulle tendera att ignorera. Alltså sprang jag ut ur lägenheten och ville inte gå in. Efter ett tag kom det personal inom psykiatrin som skulle dela ut medicin till mig på medicinrundan och såg mig ute. Det var personal som inte hade någon förståelse för psykoser. ”Vad gör du ute?” vrålade de. ”Det är sent – gå in och lägg dig!” Jag, som var helt övertygad om att det fanns jättespindlar i taket hemma var förstås högst ovillig att gå in.. Personalen blev allt mer upprörd då jag inte ville följa deras uppmaning och fortsatte skrikande med sina uppmaningar. Jag blev allt mer övertygad om att de som ville att jag skulle gå in hade en skruv lös, alltså att personalen var heltokig. Det är inte roligt att bli skriken på och när personalen mer handgripligt försökte få mig att gå in tänkte jag att jag likt Sam Gangi, svärdsförsedd och som ska tampas med jättespindlar i ”Sagan om Ringen”, kanske kunde försöka gå in om jag hade någon form av tillhygge att slåss med.

Jag vet inte hur ni kära läsare upplever det, men att bli skriken på av upprörd personal som försöker mota in en och då få för sig att leta efter ett tillhygge, tas normalt inte emot så bra av personalen. ”Du får inte ha något vapen eller tillhygge” skriker de. ”Gå in!”. Jag som ser mig själv som den dödsdömde på väg mot sin avrättning är naturligt nog inte så pigg på det hela. Till slut kommer jag inomhus. Men är livrädd. Nåväl – inga jättespindlar tog död på mig och jag lever än. Med mediciner försvann också tankar och bilder av jättespindlar. Vad jag vill säga är att det hade varit bättre om jag blivit bemött  med förståelse för de tankar jag hade.

Ett annat exempel är att när jag får mina skov så målar jag. Mycket. När jag bodde i boende så blev jag pigg på att måla. En dag vaknade jag tidigt och satte mig för att måla mellan 8.00-8.30. Personal gick till jobbet och såg mig sitta där och måla. Efter en målningspaus på cirka åtta timmar kom lusten över mig att måla igen. Jag satte mig att måla mellan 16.30-17.00. Det var när personalen gick hem. De såg mig sitta där och måla. När detta upprepats i två dagar och personalen såg mig sitta och måla morgon och kväll så beslöt de sig för att jag målat hela dagarna i två dagar och antog att jag var inne i ett skov. De tillkallade läkare och vips blev jag trots mina förklaringar tvångsintagen på heldygnsvård. Jag blev intagen i en månad med medicinförändringar som följd, och som det tog tid att återhämta sig från. I boendet, där vi kunde utsättas för den här typen av beteenden fanns det bland oss boende en viss galghumor som gjorde att vi bara skrattade åt eländet.

/Fredrik Gothnier

 


Öppet brev till min behandlande läkare

regnHej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?

1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.

2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?

3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.

4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?

5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)

6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?

/Henrik Larsson

 


Att vi i samhället bryr oss om varandra minskar den psykiska ohälsan

Fredrik-allvarig1-låg1Skärtorsdag! Då är det dags för alla tokiga häxor att flyga till Blåkulla. Det är lite livat språkbruk kring detta idag och ingen tar det på allvar längre. Annat var det för flera hundra år sedan – då kunde häxor brännas på bål. På den tiden var det inte OK att avvika från mönstret och vara häxa. Att vara såååååå tokig var inte hälsosamt.

I påsk ska vi också komma ihåg Kristi lidande och död och det finns flera kyrkobesökare än vanligt i påsktider. Vi kommer ihåg Jesu lidande. Men vem bryr sig om de som lider idag?

Idag har många med psykisk ohälsa och speciellt psykisk funktionsnedsättning inte det så lätt. Många av dessa lever på bidrag och har svårt att få pengarna att räcka till.  Villkoren är många gånger så dåliga att de riskerar att bli utan hus och hem. Och i vissa fall mår de så dåligt att de skriker i sina hem eller inte tar hand om varken sig själva eller bostaden. Det har hänt att personer som beter sig så riskerar att bli av med sina kontrakt. Många är socialt isolerade.

Jag är också tokig. Jag har tvångstankar. De går ut på att alla människor har ett värde och förtjänar ett bra liv. Även om de är i behov av hjälp och stöd. Jag är en av dem som bryr mig om att personer inte har råd med mat och riskerar att bli av med sitt boende. Speciellt i de fall personerna inte kan föra sin egen talan själva. Jag bryr mig om dem. Men så har jag själv psykisk ohälsa och har många gånger betraktats som galen. Galen nog att bry mig om dessa personer.

I samhället idag ställs grupper mot varandra. Jag vet att det går att fatta vilka tokiga politiska beslut som helst. Så varför kan vi inte fatta besluten att bry oss om, och hjälpa alla grupper? Ju mer utsatt en person är – ju mer hjälp behöver personen.

Jag har sett att personer med psykisk ohälsa som börjar må bättre inte bara blir hjälpta av psykiatrin. Att få ett liv med människor runt omkring en som bryr sig om eller känner kärlek till en och för vilka jag spelar roll är många gånger lika viktigt för den psykiska hälsan som andra insatser. Den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Jag anser att social isolering och samhällets för hårda krav på människor är en stor bidragande orsak.

Det antas att resurserna i samhället inte räcker till för alla och att de offentliga kostnaderna är för höga. Jag upprepar – det går att fatta vilka idiotiska beslut som helst och jag är tokig nog att anse att lägga pengar på att hjälpa utsatta till ett bättre liv faktiskt är möjligt. Och att minska social isolering och känslan av att inte räcka till hjälper personer att må bättre. Då minskar den psykiska ohälsan. Och personer blir gladare och mår bättre.

Kanske är det så att om vi bryr oss om varandra så minskar den psykisk ohälsan? Eller omvänt – den psykisk ohälsan ökar när personer inte räcker till och inte blir accepterade med de förutsättningar som de har.

För att förändra den existerande psykiatrin och kommunhanteringen så behöver vi börja bry oss om personer och höra vad som kan vara till hjälp för att just jag ska må bättre. Och inse att människor är i behov av ett sammanhang. Och anpassa insatserna därefter. Här ingår jobb, bostad och att någon bryr sig om en. Att samhället tillhandahåller sammanhang i insatser och har en välvillig attityd mot utsatta är något jag saknar idag. Men så är jag tokig också.

Den psykiska ohälsan kommer att fortsätta öka så länge som personer inte accepteras med de förutsättningar de har och blir utsatta för individuella insatser som leder till social isolering.

Nog sagt – token har talat!

/Fredrik Gothnier


Dödsfallet måste utredas vidare

jimmie trevett-allvarlig-2018 lågupplöst beskurenEn 23-årig psykotisk man dog av uttorkning i häktet i våras. Nyligen friades avdelningschefen från vållande till annans död. Vi hoppas att detta utreds vidare för det är inte okej att du dör instängd på en myndighet, utan att det blir klarhet i vad som har hänt.

Media har rapporterat att vattnet var avstängt under två veckor i den häktescell där mannen befann sig. Istället fick han vatten i plastmuggar, men personalen hade inte koll på hur mycket vätska och mat han fick i sig.

Orsaken är att mannen kastade vatten och mat på väggarna. Häktet noterade att han behövde antipsykosmedicin, men han ansågs ändå inte vara tillräckligt dålig för att skickas till psykiatrin. Facit är att han alltså avled av uttorkning.

Vi kan inte uttala oss om det är rätt eller fel att häkteschefen friades, eftersom vi inte har satt oss in i hela rättegången. Men vi anser att någonstans inom organisationen finns ett ansvar för denna mans död.

Allt tyder ju på att mannen hade en psykos. I det läget bör du tas om hand av professionen som är van vid att hantera personer som är psykotiska – det vill säga psykiatrin.

Inom psykiatrin finns kunskap kring vad en psykos är, hur den går att häva och du får förhoppningsvis bättre bemötande som patient än i häktet som brottsmisstänkt.

Vi anser är att kriminalvårdarna inte hade tillräcklig kunskap när det gäller psykisk ohälsa. Mannen tillstånd uppfattades inte som den funktionsnedsättning som det faktiskt innebär att befinna sig i ett psykotisk tillstånd.

Orsaken till varför mannen vägrade dricka och äta vet vi inget om. Vi vet inte om han gjorde det medvetet för att han ville ta sitt eget liv. Eller om det var för att han i sitt psykotiska tillstånd kanske trodde att maten han fick på häktet var förgiftad. Skulle det vara det senare hade han kanske fått i sig vätska och mat om han hade befunnit sig på en annan plats.

Ansvaret för denna mans död ligger någonstans på myndigheten. Det var dem som höll honom instängd, som stängde av vattnet så att han inte kunde dricka, som inte tillkallade vård trots att han uppenbarligen var sjuk.

Det går inte att bara rycka på axlarna och gå vidare. Det är allvarligt när en person som har en funktionsnedsättning dör när denna omhändertas av en myndighet, och i detta fall – just för att han faktiskt är omhändertagen.

Vi anser att detta bör utredas vidare.

Och under tiden måste polisen och kriminalvården skaffa sig ett rejält kunskapslyft när det gäller psykiska funktionsnedsättningar. Ett tips är RSMH Utbildnings kurser i psykisk ohälsa!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Bort med tvånget i psykvården

Anne Sofie HöijJag vårdades 1962 tre veckor i bältessäng i isolerat mörkt rum. Med fastspända armar, händer, bröstkorg, midja, höfter, vader och fötter.

Jag är osäker på hur man spänner fast idag men då var även huvudet fastspänt över pannan och med en bettskena i munnen.

Jag tvingades ligga med benen åtskilda så brett det gick, med bar rumpa och bäcken under stjärten för att kunna uträtta mina behov med hjälp av personalen. Jag medicinerades hårt med lugnande, antidepressiva och rohypnol. Ändå ledde bältningen till en djupare psykos, så jag var aldrig där i medvetandet.

Sammanlagt var det tre månader på Danderyds nya slutenvårdsklinik.
Orsak: försökte ta mitt liv som 15-åring. Gick i åttan då.
Så man får ju förstå att straffet blev så – sluten tvångsvård.

Tvång uppfattar vi med psykisk ohälsa som straff – inte vård. Idag får du inte bältas längre än några timmar i sträck och personal måste närvara hela tiden, men i övrigt är skillnaden mot då inte särskilt stor.

Därför är det bra att Kerstin Evelius, regeringens utredare och nationell samordnare inom området psykisk hälsa, vill minska tvånget mot barn och sätta stopp för att barn tvångsvårdas tillsammans med vuxna i Sverige.

Positivt är även att vi i brukarnätverket för missbruk och psykiatri i Västernorrland har fått gehör i landstinget för att de bör satsa mer på nyinsjuknade, barn och unga. Samt att skolan, elevhälsan, barn och ungdomspsykiatrin, BUP, och övrig psykiatri, ska samverka mer, bland annat när det gäller att minska tvånget och nollvision om självmord.

Annat som är positivt är att elevhälsan och BUP i Härnsösand har börjat samarbeta mycket bra och har börjat jobba med lågaffektivt bemötande. Det betyder att personalen pratar tystare och lugnare när en elev är upprörd, vilket leder till att situationen löses på ett tryggt, medmänskligt och vänligt sätt.

Jag tror att lågaffektivt bemötande kan minska tvånget. Den metoden borde användas även i vården av vuxna. Jag tror inte bältning behövs över huvud taget. Det lugnade inte mig och jag tror inte någon blir lugnad av det.

Jag söker inte slutenvård idag. När jag mår dåligt i ångest, depressioner och psykos låser jag in mig. Mina grannar brukar tro att jag är bortrest för jag går inte ens ut med soporna. Jag säger inte till någon att jag mår så dåligt som jag gör. För jag vill aldrig bli inlåst igen.

Jag är nästan frisk idag som 71-åring. Medicinerar bara och lever ett värdigt liv. Men jag hoppas att inga barn blir behandlade som jag framöver.

/Anne-Sofie Höij

 


Systemfelet som drabbar Sanne måste rättas till

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Dokumentären om 29-åriga Sanne, som Uppdrag Granskning visade 7 november, är en skakande skildring av en människa som varken får den hjälp hon behöver mot sitt missbruk eller mot sin svåra psykiska ohälsa. Sanne utsattes för övergrepp som 14-åring och idag lever hon i misär med allvarliga drogproblem och psykoser.

Problematiken som Sanne drabbas så oerhört hårt av är att det inte går att få behandling mot både drogerna och den psykiska ohälsan samtidigt. Detta är en allmän problematik, som många av RSMH:s medlemmar kan känna igen sig i och som likt Sanne bollas mellan kommunens ansvar för beroendevården och landstingets/psykiatrins ansvar för sjukvården och den psykiska hälsan.

Detta är ett systemfel som gör att människor far mycket illa, och som i de värsta fallen också leder till mycket tragiska dödsfall. Sverige ligger högt, sett i ett europeiskt perspektiv, när det gäller tyngre droger och människor som dör i förtid på grund av utebliven missbruksvård.

Självklart borde det gå att kunna få hjälp mot sin psykiska ohälsa och sitt missbruk samtidigt. Det är ett politiskt ansvar att se till att detta fungerar, att systemfelet rättas till.

En viktig poäng här är att se, att ett missbruk i sig är en form av psykisk ohälsa. Jag har aldrig träffat en person som är fast i ett missbruk och samtidigt är lycklig eller mår psykiskt bra med detta. Med den utgångspunkten borde det inte gå att neka en person vård och behandling på grund av att den befinner sig i ett aktivt missbruk. Tvärtom måste vården ta sitt ansvar för att avhjälpa också denna form av psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH