RSMH bör söka nya allianser
Publicerat: oktober 13, 2019 Sparat under: Biologiskt synsätt, Forskning, Hannes Qvarfordt, Psykiatri, RSMH Lämna en kommentar
Sedan många år har både psykiatrin och brukarrörelsen glidit mot ett alltmer biologiskt synsätt på psykisk ohälsa, och idag dominerar helt medicinsk behandling och begrepp som ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning” (eller ”funktionsvariation”). De allra senaste åren har emellertid en ny opposition* väckts mot dessa perspektiv av flera skäl. Dels kommer det alltfler rapporter om allvarliga biverkningar, för att inte säga direkta skadeverkningar, med de kroppsinriktade behandlingarna psykofarmaka och ECT. Dels visar alltfler studier, att dessa behandlingar i varje fall långsiktigt har mycket dålig effekt. Samtidigt visar andra nyare studier, att traumatiska erfarenheter eller långsiktigt ogynnsamma livsbetingelser, under framförallt barndomen, lägger grunden för både psykisk och kroppslig ohälsa. Det är helt enkelt ett stort paradigmskifte på gång i synen på psykisk ohälsa, och som vanligt är Sverige dessvärre bland de sista länderna att upptäcka det.
Genom åren har jag tyvärr också kunnat konstatera, att RSMH steg för steg har glidit med i det biologiserande perspektivet. Numera inte minst genom samarbetet i paraplyorganisationen Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), dominerad av bland andra anhörigföreningar, som stöder den traditionella psykiatrin. Både NSPH och dess medlemsorganisationer, nu senast Suicide Zero, har exempelvis ett nära samarbete med Psykiatrifonden, som står den biopsykiatriska forskningen och därmed också läkemedelsindustrin nära.
Det är dags även för RSMH att bryta sig loss från det förlegade, biopsykiatriska paradigmet och söka modernare och mer brukarförankrade allianser. Jag föreslår att förbundet lämnar NSPH och i stället söker samverkan med den nya men trots det väletablerade Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP). Denna förening utgår från det kanske framförallt i USA framväxande traumaperspektiv, som söker ECT- och psykofarmakafria behandlingsalternativ i psykvården och som tolkar psykisk ohälsa på ett helt annorlunda sätt än biopsykiatrin. Inte minst menar man att det är brukarnas egna livserfarenheter som skall styra förståelsen av deras tillstånd och de behandlingsinsatser som görs. Det handlar alltså om en helt annan brukarförankring, än både biopsykiatrin och NSPH står för.
Visa nu var vi hör hemma, RSMH!
/Hannes Qvarfordt
Ny ensamhet läggs till den gamla
Publicerat: december 1, 2018 Sparat under: Biologiskt synsätt, ensamhet, Hannes Qvarfordt, Psykiatri 2 kommentarerJag har alltid varit en mycket ensam människa, även i sällskap, till följd av en kylslagen och osynlig uppväxt. Ytterst få människor har kommit mig nära, och de som har gjort det har, så här långt, försvunnit eller dött. Denna i själen ingjutna ensamhet har inneburit en daglig kamp för att hitta mening att leva under hela mitt vuxna liv.
Några små andningshål har hjälpt mig på vägen: Ett arbete, i sig mördande trist, men där jag ändå har behövts, har skapat viss struktur i tillvaron och gett mig anledning att gå upp på morgonen. Jag kan känna sorg över att jag inte har fått möjlighet att syssla med något mer givande, men också viss tacksamhet för att alls ha ett jobb.
Min erfarenhet av psykisk ohälsa och dess orsaker har sedan decennier tillbaka gett mig skäl att organiserat engagera mig för radikala reformer av psykvården och för upprättelse för alla drabbade medmänniskor. Det arbetet kändes under lång tid meningsfullt, och jag fick också uppskattning för det perspektiv jag slogs för från både olyckssyskon och anställda hos motparterna.
Slutligen har en och annan resa med bröderna, och naturen och båtlivet vid vår gemensamma sommarstuga, betytt mycket för att i någon mån läka min trasiga själ.
Men tiderna har förändrats:
Arbetet har de senaste åren alltmer tömts på innehåll, och jag närmar mig dessutom arbetslivets slut. Någon förändring mot ett rikare innehåll är inte att vänta innan pensionsdags.
I psykiatrin har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll mot det jag har arbetet för i många år. När psykiatrin har bytt inriktning, har tyvärr också patient-/brukarrörelsen följt efter, och numera känner jag sällan gemenskap ens bland mina olyckssyskon. Idag är det biologi som gäller på båda sidor om förhandlingsbordet.
Förr diskuterade jag inte särskilt mycket politik med andra människor, men jag kände mig ganska tryggt förankrad i den politiska huvudfåran och oroade mig inte för att drabbas av bannbullor och utfrysning av sådana skäl. Idag har den politiska atmosfären blivit extremt känsloladdad och polariserad, och trots att jag på inget sätt har följt med polariseringen till något ytterlighetsparti, finner jag mig placerad på den ”onda” sidan av den ”goda” sidans företrädare. Det har skapat en ny och påtagligt förstärkt känsla av ensamhet, ovanpå den jag redan kämpade med. Några bekanta har kanske övergett mig eller till och med tagit avstånd, men problemet ligger inte främst där, utan i min egen känsla av främlingskap i det samhälle där jag ju ändå måste leva.
Naturen, sommarstugan och båtlivet finns tack och lov kvar, men erbjuder bara hugsvalelse för själen några korta veckor om året. Det har svårt att fylla den övriga tiden med mening.
The story of my life…
/Hannes Qvarfordt
Medicinsk behandling får inte baseras på gissningar
Publicerat: oktober 3, 2017 Sparat under: Biologiskt synsätt, biverkningar, Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, Medicin, Psykiatri, Psykos, Schizofreni, studier 1 kommentar
Min bloggarkollega Pebbles Karlsson Ambrose förmedlar i föregående blogginlägg sina intryck från ett besök vid Karolinska institutet under ”Schizofrenidagen” i våras. Hon beskriver bland annat den svenska schizofrenistudien (”S3”) och det relativt nya inflammationsspåret i institutets sökande efter förklaringar till psykotiska tillstånd. Pebbles slutsats är att alla typer av insatser kan vara värda att pröva mot den psykiska ohälsan. Läkaretikens främsta bud är emellertid att aldrig tillfoga skada, och psykiatrins medicinska behandlingar har en lång rad allvarliga biverkningar, utan att man egentligen vet vad man behandlar med preparaten. Psykiatriska diagnoser är konstruerade utifrån subjektivt bedömda symtombilder. Ur naturvetenskaplig synvinkel saknas det kunskap om den psykiska ohälsans primära orsaker. Det innebär i praktiken, att potenta, biokemiska ingrepp i kroppens funktioner baseras på rena gissningar. Något som rimligen inte kan betraktas som acceptabelt i modern sjukvård.
Avsikten med schizofrenistudien S3 är att försöka kartlägga genetiska faktorers inverkan på uppkomsten av psykostillstånd. Det är i sig inget fel att ha den utgångspunkten för forskningen, men när man redan i förutsättningarna för studien grovt övertolkar forskningsresultat om ärftlighet, är risken stor att man också går vilse i sin metodik och i sina kommande slutsatser. Vad vi vet idag är att ett antal genvarianter, som man tror påverkar sårbarheten för psykisk ohälsa, i viss men mycket måttlig utsträckning är överrepresenterade hos människor med psykisk ohälsa. På mer lättförståelig svenska betyder det, att genvarianterna finns hos flertalet människor – även ”friska” sådana! – men oftare i lite högre grad hos människor med psykisk ohälsa. Det finns alltså människor som har varianterna, utan att lida av ohälsa, och det finns människor som inte har fler av dem än andra, men som ändå lider av psykisk ohälsa. Den enda slutsats man kan dra av dessa fynd är, att genvarianterna ingår i den mänskliga normalvariationen och att det krävs andra faktorer för att människor skall drabbas av psykisk ohälsa. Generna är alltså inte orsaken till ohälsan!
Inflammationsspåret är på många sätt intressant och går kortfattat ut på, att inflammationer, exempelvis orsakade av infektioner, skulle kunna ligga bakom mycket av den psykiska ohälsan. Inte osannolikt kan infektioner på det sättet bidra till att öka sårbarheten för psykiska påfrestningar, men kanske än mer intressant är att stress, framförallt långvarig sådan, ger upphov till just inflammatoriska processer i kroppen. Psykosociala påfrestningar är den kanske främsta orsaken till stresspåverkan, och ju mer sårbar en människa är – exempelvis under tidig barndom – desto större blir stresspåverkan i kroppen. En av många effekter av stress är att immunförsvaret aktiveras, vilket anses ha till syfte att skydda kroppen från insjuknanden, när en människa hotas och måste försvara sig. Vid upprepat stark eller långvarig stressförhöjning överaktiveras emellertid immunförsvaret, som då kan skadas permanent. Det kan i sin tur leda till autoimmuna reaktioner och sjukdomar, och det kan också skada den hormonella balansen i kroppen. Resultatet blir bland annat destruktiva, inflammatoriska processer, dvs. just sådant man nu har sett spår av hos människor med psykisk ohälsa.
Varken inflammationsspåret eller den nu rådande kunskapen om genetiska samband ger därför grund för slutsatser om genetiska/biologiska orsaker till psykisk ohälsa. Faktum är att det vi idag vet snarare stärker den miljögrundade och kanske framförallt den psykosociala förklaringsmodellen. En föreläsning av dr. Vincent Velitti vid California Institutes of Preventive Medicine ger en god illustration till det ovan beskrivna.
/Hannes Qvarfordt
Finns bot mot schizofreni att finna i genetiken?
Publicerat: september 26, 2017 Sparat under: ACT, Återhämtning, Biologiskt synsätt, Medicin, Pebbles Karlsson Ambrose, Psykiatri, Psykos, Schizofreni, Terapi 1 kommentar
Jag var på Schizofrenidagen på Karolinska Institutet strax innan sommaren och lyssnade på ett gäng talare om vad som händer på området. Där berättade man om svenska schizofrenistudien S3 där man genom blodprov försöker lista ut gemensamma nämnare för psykospatienter rent genetiskt. Tanken är att man ska kartlägga ärftligheten och på så vis komma närmare en bot mot psykossjukdomar. Dagens antipsykotika lindrar enbart symtom.
Ett botemedel ligger nog långt fram i tiden om det ens kommer att bli till, men forskarna har fått möjlighet att träffa 5 000 patienter i Sverige och USA och frågat en del frågor till dessa patienter. Man har dessutom tagit ett blodprov på alla dessa människor. Förr i tiden var den här typen av undersökningar helt omöjliga att göra, för att leta genom på en sådan stor grupp var så dyrt och krångligt att det var ogenomförbart. Men nu på 2010-talet går det och för många forskare (inte bara inom psykiatrin) har det varit ett stort genombrott vetenskapligt att ta blodprov på stora grupper. Just nu är den här studien förlängd och man letar efter 5 000 nya personer som vill vara med. Det är frivilligt att delta. Anmälningsblankett och mer information finns här.
Föreläsningen var intressant och handlade mycket om genetik. Man har hittat mer än ett 80-tal gener (utav människans över 20 000 gener) som samspelar vid just psykossjukdomar. Men när det gäller arv och miljö så är gåtan svårare att knäcka. De här generna triggas vid olika tider i livet (i olika åldrar) hos en person med genetisk skörhet och det finns säkert många bärare av dessa gener som aldrig får psykoser. Ibland verkar det vara så att man måste ha både en genetisk skörhet och tunga livsbelastningar i kombination för att en psykossjukdom ska utlösas (och ibland till och med ett missbruk). På frågan hur mycket vi påverkas av vår uppväxt och miljö svarar Katarina Gospic så här i artikeln “Forskare med huvudet fullt av hjärnor” i Dagens Nyheter:
– Jättemycket. Vi har mellan 20 000 och 30 000 gener och varje gen kan ställas in på 2 000 olika sätt, som också påverkas av miljön. Det öppnar upp för massor av möjligheter.
I mina drömmar vill jag att vetenskapen skulle komma på just botemedlet för psykossjukdomar, där vi patienter skulle bli vinnare. Mycket forskning görs inte på den här gruppen, helt enkelt för att schizofrena har det så himla svårt och är en fattig målgrupp. Många i andra länder skulle inte ha råd med medicinering eller andra behandlingsmetoder ens om de fanns och vi blir som grupp inte så intressanta för till exempel forskning. Men i många västerländska länder, som i Sverige, ser många som arbetar på läkemedelsbolag den svenska staten som en kund. Vi patienter kan köpa ut medicin med ett högkostnadsskydd, vilket innebär att det är i praktiken staten som förbarmar sig över denna mycket utsatta grupp.
Jag vet att många inom RSMH inte tycker att den biologiska vägen med mediciner är rätt väg att gå. Jag tror på kombinationer. Jag tror både på medicinering, terapi, livsstilsförändringar och you name it. Hannes Qvarfordt, som också skriver här på RSMHBloggen, har tänkt kring detta. Han menar att biologismen helt tagit över psykiatrin och allt som typ händer är att folk medicineras som enda alternativ när de söker vård. Han skriver bland annat inläggen: Är arv smakligare än miljö (länk), Karolinska väljer biologismen och De mystiska, psykisk sjukdomarna.
Jag håller med Hannes om att det i psykiatrin ibland är så att diskussionen om medicinering helt tar över. Men i de nya nationella riktlinjerna lyfter man fram psykosociala insatser som en omistlig del av vården. Jag tänker att det är så många miljöfaktorer som spelar in, hur vi lever och vilka livsval vi gör. Självklart ska vi ha samtal i vården, terapi och krishantering. Allt annat känns konstigt.
Andra saker som diskuterade under Schizofrenidagen var migration och stressfaktorer och risk för schizofreni hos människor som flyr från andra länder eller som flyttar hit till Sverige. Många av dessa söker hjälp hos psykiatrin ju. Talare var Christina Dalman som arbetar på Institutionen för folkhälsovetenskap på KI.
Sedan talade Håkan Karlsson, docent, om inflammationsspåret. Jag har undrat en hel del över det. Hur det där inflammationsspåret egentligen forskas på är jag lite undrande över och inte helt insatt i, men det finns forskning som visar att det finns en sårbarhet för psykisk sjukdom i gener kopplade till inflammation. Och man menar att inflammation i hjärnan gör att människor mår psykiskt mycket dåligt. Man menar att patienters immunförsvar hänger ihop med det psykotiska alltså.
Jag vill ge ett exempel: Själv har jag haft problem med atopiskt eksem, det vill säga mitt immunförsvar är överaktivt och attackerar den egna huden. Min läkare på vårdcentralen frågade mig då om jag var sjuk ofta, typ förkyld eller så. Jag deklarerade stolt att sjuk i den bemärkelsen var jag nästan aldrig. Men han tyckte inte att det var bra, han menade på att det ingår i en “vanlig” människas liv att vara krasslig lite då och då. Att ha ett överaktivt immunförsvar innebar alltså för mig att jag var mindre ofta förkyld men också att jag hade atopiskt eksem som barn.
Jag har träffat ett par människor med ett hårt missbruk och folk som är hemlösa och de är nästan aldrig förkylda eller mår vanligt dåligt trots svåra livsomständigheter, vilket är rätt konstigt faktiskt. Deras immunförsvar är på topp eller överaktivt verkar det som. Men det kan också vara så att dessa människor har en hög smärtgräns och därmed inte tycker att de är sjuka. Jag menar, en annan person hade kanske gått till doktorn för länge sedan.
Men det kan också vara så att när man är psykotisk eller svårt psykiskt sjuk så kan det vara lätt att skylla allt på stress och man kanske inte är helt medveten om att man har en infektion i kroppen. Jag har träffat människor med psykossjukdomar som blir dängsjuka av penicillin, men vet du vad – ibland tror jag att en redig penicillinkur hjälper om människor är superhängiga. Man kan som sagt ha en inflammation i kroppen utan att veta om det. Har du inte varit “normalt” sjuk på många år så kanske det är något som är fel? Det är lätt att psykossjukdomen tar överhanden och överskuggar allt annat mående. Fråga din läkare om råd.
Nåja, det finns i alla fall forskning som visar att de här generna som har med psykossjukdomar att göra också påverkar immunförsvaret. Immunmarkörerna finns hos patienter med psykos, alltså schizofreni. De finns också hos personer med bipolär sjukdom, men bara hos de patienter de som uppvisar psykos. Intressant, eller hur? Hur tänker du kring det här?
/Pebbles Karlsson Ambrose
Åter till 1950-talets förmynderi?
Publicerat: augusti 14, 2017 Sparat under: Anhöriga, Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 2 kommentarer
Två sammanflätade förändringar, som föder varandra, har skett på psykiatrins område de senaste decennierna. Den ena är den medikaliserade synen på psykisk ohälsa, som nu i allt högre grad betraktas som rent biologiskt betingad ”sjukdom” eller ”funktionsnedsättning” (alternativt ”funktionsvariation”, som är det senaste uttryckssättet). Den andra förändringen är en förskjutning inom den samlade brukarrörelsen, från brukarnas perspektiv till de anhörigas. Det senare perspektivet har nu nått ett sådant genomslag, att man snarare kan tala om den samlade anhörigrörelsen, än om brukarrörelsen. (Några ytterligare exempel på trenden under senare tid: programserien Djävulsdansen i SVT, programmet Karlavagnen i Sveriges Radio och en kommande konferens i Socialpsykiatriskt Forums regi.)
Är det då något problem med den här utvecklingen? Till viss del nej, men i allt väsentligt – JA! Medikaliseringen av psykisk ohälsa innebär att drabbade människor i större eller mindre utsträckning uppfattas som ”sjuka”, avvikande och mindre tillräkneliga. Det göder människors föreställningar om att det krävs ett mått av förmyndarskap från den ”friska” delen av befolkningen. Detta är också skälet till att brukarnas erfarenheter alltmer får stå tillbaka, till förmån för anhörigas erfarenheter och önskemål. I jämförelse med brukarna betraktas anhöriga som de mer trovärdiga och tillförlitliga, både av de anhöriga själva och av samhället i övrigt. (Det arrangeras t.ex. numera anhörigutbildningar, där sjukvården ”informerar” anhöriga om ”sjukdomsförlopp” m.m.)
Vi kan idag se en anhörigrörelse, som generellt vill luckra upp sekretesskyddet i sjukvården och införa sanktioner – ”påföljder” – för psykiatriska verksamheter, som inte samverkar med anhöriga. Ett skäl man anför är att anhöriga måste få insyn för att kunna skydda sina närstående från psykiatrins övergrepp. Med den närstående brukarens medgivande kan sekretessen emellertid lätt lyftas, och det krävs därför ingen uppluckring av det lagstadgade sekretesskyddet. Många brukare har mycket goda skäl att säga nej till anhörigas insyn, till exempel på grund av dåliga relationer eller tidigare övergrepp i familjelivet. Utan att vara paranoid kan man därför ana, att det också finns önskemål från somliga anhöriga om att kunna diskutera vården direkt med vårdpersonalen, över huvudet på sina berörda närstående. En utveckling som naturligtvis är helt oacceptabel.
Självklart skall vi inte åter till det 70-tal, då anhöriga genom fyrkantiga, generella regler hölls utanför all kontakt med sina ohälsodrabbade närstående. I väldigt många fall är anhöriga en stor tillgång eller till och med ett livsviktigt stöd för sina närstående, och samverkan med psykiatrin kan då ofta fungera väl. I sådana fall får psykiatrin givetvis inte heller motsätta sig samverkan. Å andra sidan får vi heller inte falla tillbaka till 50-talets förmynderi, då anhöriga och sinnessjukvård i ohelig allians beslutade över patienternas huvuden. Det är alltid brukaren som, med sitt medgivande, avgör om samverkan skall ske mellan sjukvården och anhöriga. Både psykiatrin och anhöriga har sedan att rätta sig efter brukarens önskemål och beslut i den frågan. Plats för övertalningsoperationer finns inte i någon riktning!
/Hannes Qvarfordt
SVT censurerar kritik
Publicerat: september 29, 2016 Sparat under: Anhöriga, Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Internet 12 kommentarerNär SVT1 sände den nyligen avslutade programserien Djävulsdansen, fann jag anledning att framföra kritik mot det valda perspektivet. Jag gick då in på SVT:s hemsida och chatten, som följde på varje avslutat avsnitt, och försökte där få svar på mina frågor. Under en timmes tid skickade jag mitt budskap säkert ett tiotal gånger, utan att det syntes i flödet. Däremot flöt det in en ström av nästan identiskt lika hyllningsinlägg, från kl. 22 till kl. 23. Givetvis utan belägg, anade jag ändå någon form av filtrering, eftersom det framstod som orimligt, att inte en enda chattare hade någon kritik att framföra.
Jag gav upp chatten som dialogkanal och fick i stället tanken att framföra kritiken på SVT:s Facebook-sida, där eventuell filtrering kan ske först i efterhand. I Djävulsdansens ”status” skrev jag ett inlägg med följande innehåll:
”Det är starkt och modigt av de berörda deltagarna i programmet att ställa upp inför hela svenska folket. Däremot kommer programserien som sådan att göra hundrafalt större skada än nytta för människor med psykisk ohälsa av framförallt dessa tre skäl:
1. Psykisk ohälsa mystifieras, som om det vore någon främmande demon som tar människor i sin besittning – eller kanske någon obegriplig fysisk sjukdom.
2. Perspektivet i programserien är extremt biologiserande. Ett rent medicinskt sjukdomstänkande och inte ett ord om psykosociala sammanhang – i direkt strid mot minst hundra år av väldokumenterade erfarenheter!
3. Synsättet att vi har ”normala” anhöriga, som drabbas av olyckan av en ”psykiskt sjuk” närstående, och där de anhöriga får tolkningsföreträde beträffande den gemensamma situationen, bidrar till en kraftigt förstärkt stigmatisering av människor med psykisk ohälsa. Det blir ett ”vi” (friska) och ”dom” (sjuka), fastän det helt saknas vetenskaplig grund för en sådan uppdelning.”
Inlägget kommenterades inte av SVT, men däremot av några andra deltagare. En av dem gav mig sitt helhjärtade stöd och berättade samtidigt, att ett kritiskt inlägg från honom tidigare hade blivit raderat. En annan deltagare hävdade bestämt att hon led av ärftlig, bipolär sjukdom och att hon var ”sjuk i huvudet”. Jag argumenterade emot med påståendet, att det saknas vetenskapligt stöd både för direkt ärftlighet och för att det handlar om någon form av hjärnsjukdom. En helt saklig argumentation, utan personangrepp eller något liknande. Trots det fann jag efter cirka ett dygn, att SVT hade dels blockerat mig från att göra fler inlägg och dels raderat mina tidigare inlägg.
Jag uppsökte då kommentarsreglerna på SVT:s Facebook-sida och fann följande text: ”Användare som vid flera tillfällen (och efter upprepade varningar) fortsätter att bryta mot våra kommenteringsregler kan komma att blockeras från sidan.” Det var alltså uppenbart, att även om jag skulle ha brutit mot någon av SVT:s regler, hade SVT själva flagrant brutit mot sin egen påföljdsordning. Efter min protest till SVT:s tittarservice fick jag mejl om att ”andra användare kände sig påhoppade och ifrågasatta”. Påståendet understöddes inte med något exempel eller saklig förklaring. Inte heller hävdes min blockering från Facebook-sidan.
Det hör till saken, att andra deltagare, som hade följt mina inlägg och den diskussion som följde, gav mig ett starkt stöd och krävde att blockeringen av mig skulle hävas. De möttes av tomma fraser som att ”det är jättefint hur du står upp för en annan person”, men lämnades utan sakliga förklaringar. Ett exempel på vad sådana deltagare skrev: ”Ni ska be den blockerade debattören om ursäkt! Och häva upp blockeringen. I det aktuella fallet har debattören inte brutit mot era regler vilket går att bevisa. Att undkomma ansvaret för ert övergrepp på det här viset är inte acceptabelt. Nu är det ni som gjort er skyldiga till just regelöverträdelse.”
Det hör också till saken, att en av deltagarna, som stod upp till mitt försvar, något dygn senare fick utstå grova personangrepp från en försvarare av programserien, utan att SVT:s moderator ingrep.
SVT är ett licensfinansierat public serviceföretag, som enligt avtalet med staten skall bedriva sin verksamhet med saklighet och opartiskhet. De skall dessutom värna demokratin och alla människors lika värde. I sina sociala mediekanaler bryter de grovt mot både avtalet med staten och de kommentarsregler de själva har satt upp. De ägnar sig dessutom åt censur av kritik mot deras programverksamhet. Det är på inget sätt acceptabelt!
/Hannes Qvarfordt
Årets förvillare: Karolinska institutet
Publicerat: november 9, 2015 Sparat under: Biologiskt synsätt, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin 7 kommentarerFöreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) delar årligen ut ett pris till den person eller organisation, som man anser har utmärkt sig mest under året i att sprida ovetenskapliga förvillelser till allmänheten. Till årets utmärkelse tar jag mig friheten att nominera Sveriges mest välrenommerade universitet, Karolinska institutet. Jag kunde ha gjort detsamma redan förra året, och året dessförinnan, och jag har också skrivit om Karolinskas förvillelser i ett tidigare blogginlägg. (Riskerar därmed att bli tjatig, men är beredd att ta risken, eftersom det finns starka skäl att bekämpa institutets kontinuerligt pågående desinformation.)
På grundval av forskning, utförd av bl.a. Predrag Petrović vid Karolinska institutet, har Svenska Dagbladet nyligen publicerat en artikelserie och ett poddradioseminarium, där man hävdar att det psykiatriska tillståndet ”borderline” orsakas av avvikelser i hjärnans känsloreglerande funktioner. Slutsatsen drar man efter iakttagelser av avvikelser i de delar av hjärnan, där man anser att känslolivet regleras. Resonemanget är emellertid en grov, biologistisk övertolkning av det underlag forskningen har gett. Att iaktta en avvikelse i hjärnans struktur eller funktion innebär nämligen ingen förklaring om hur denna avvikelse har uppstått. Vi vet numera att hjärnan är plastisk och att den under hela livet formas i växelverkan med den omvärld den samspelar med. Det finns därmed en uppsjö av möjliga miljöfaktorer, som kan vara de primära orsakerna till de iakttagna avvikelserna i hjärnan, från hormonell och annan biokemisk påverkan i moderlivet, till psykosociala och sociokulturella faktorer efter födelsen. Detta bortser man helt från i sina analyser och tolkningar.
Samma svek mot vetenskap och heder har såväl Karolinska institutet som övriga, större svenska universitet ägnat sig åt i åratal, och det gäller i princip alla psykiatriska diagnoser – bipolär sjukdom, schizofreni, ADHD, ätstörningar, självskadebeteende osv. Man arbetar oförtrutet på att förvandla psykisk ohälsa, från ett psykosocialt och samhällsutvecklingsproblem, till en rent medicinsk och neurologisk angelägenhet. Vi har anledning att fråga oss vad som driver den här förnekelsen av människans sociala sammanhang. En korrumperad läkemedelsindustri? Forskarkarriärer med högre (medicinsk) status? En omvärld till de drabbade som vill undkomma ansvar? En nyliberalt präglad samhällsutveckling, som lägger allt ansvar på individen själv? De möjliga förklaringarna är många, och det gäller för oss alla att se världen med eftertanke och kritiska ögon.
/Hannes Qvarfordt
