Orättvisan ökar och det är med flit

Anne Sofie HöijSemesterersättning 0 kronor. Sparat till semester 0 kronor. Och inget arbete att gå till. Arbetsmarknaden är inte öppen för mig på grund av funktionsnedsättning, ålder och bristande kompetens.

Ej fullföljd grundskola och gymnasium, eftersom jag försökte ta livet av mig. Orkade inte med mer mobbing och våld.

Jag har aldrig haft semesterpengar på grund av ovannämnda förutsättningar. Kan och får inte arbeta. För sånt ser inte samhället ut. Är du utsorterad som arbetsoförmögen på sextiotalet likväl som nu, har du inga chanser att få en bättre ekonomisk tillvaro annat än till lägsta möjliga lön, eller socialt bistånd.

Som funktionsnedsatt fixar du sällan arbete på hundra procent. Så du får aldrig mycket mer än existensminimum att leva på till hyra, mat, försäkringar och telefon.

Det samma gäller dina barn och ofta barnbarn. De fixar inte heller skolan för sociala arvet enligt Skå-Gustav lever än på 2000-talet. Det är svårt att med egen kraft bryta utslagningen som man är utsatt för.

De ekonomiska skillnaderna har ökat de senaste 20 – 30 åren. De är inte löneskillnaderna som har ökat mest utan de är allra rikaste med förmögenheter som har blivit ännu rikare, samtidigt som vi som inte kan arbeta knappt har fått någon förbättrad levnadsstandard alls. Vi har bara blivit fattigare.

Det är orättvist. Jag tycker man ska sluta skuldbelägga oss fattiga och funktionshindrade. För vi har inte valt detta. Däremot den som är rik och frisk har helt andra valmöjligheter att skapa sig en trygg ekonomisk värdig tillvaro.

Samhället måste se de ökade skillnaderna i levnadsstandard. Politikerna bör se över förmögenhetsbildningen hos den bättre bemedlade övre medelklassen och de riktigt rika. Vad har hänt efter att föregående regering tog bort förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, införde jobbskatteavdragen, rut- och rot, tillät stora avdrag på höga lån och bilar, båtar, sommarstugor och kapitalvaror? Vilka fick ta kostnaderna?

Skatter – borde inte vi betala det efter bärkraft? Liksom våra gemensamma sociala omkostnader, alltså sjukvård, tåg, bussar, skola, äldre- barn och handikappomsorg och stöd till personer med psykisk ohälsa. Vi betalar en orättvis större del av de kostnaderna procentuellt.

Det är fel.

/Anne-Sofie Höij


En meningsfull syssla kan skingra tankarna

khai-bild-blogg-breddareI dessa härliga sommartider, kan jag tänka mig att det finns också en baksida: nämligen de som sitter hemma och mår extra dåligt. På grund av alla utökade sociala krav som hör till sommaren…semesterresa, grilla, sol och bad och så vidare. Det är långt ifrån alla som har det så glamouröst. För det krävs att man har pengar och vänner att umgås med.

Dessutom när ordinarie personal tar sommarsemester så uppstår en inre oro hos patienten inför det nya och att invanda rutiner faller bort.

Personligen har jag fysiologiska problem med sommaren på grund av ljuset och hettan. En kombination som gör att jag både sover och äter sämre.

För övrigt när det gäller daglig meningsfull sysselsättning, som det så vackert heter, så har jag en fråga…Hur har kommunerna lyckats med det?

Jag är tacksam över att för egen del ha hittat till bowlinghallen sedan 21 år (!) tillbaka, där jag funnit min väg till återhämtning, plus genom mitt medlemskap i RSMH, såklart.

Dock får man inte glömma att utan skaplig ekonomi…så hade det inte heller blivit något bowlande för min del eftersom i början behövde jag betala samma pris som alla andra och skaffa mig egna bowlingklot…

Det är alltså på det sättet som saker och ting hänger ihop! Det kostar att bowla, det kostar att leva och att ha pengar till det hjälper en att återhämta sig. Mycket grundläggande fakta som ansvariga myndigheter tydligen missat!?

Jag känner utbildade akademiker som haft avancerade arbete, men har blivit sjuka och idag plockar elektroniskt skrot för 5 kr i timmen. Inte okej, enligt mig.

Det finns mycket kvar för ansvariga myndigheter att göra…

/Khai Chau


Ett högt pris – men när mitt foto hänger bland alla andras mår jag bra

Nog för att det är jobbigt att åka pendeltåg i en timme för att komma fram, kryssa över gator i en främmande stad och skubba axel mot människor jag inte känner och aldrig kommer att känna, främlingar och åter främlingar, på väg med sin tusenmilablick mot egna mål; arbetsplatserna där de hör hemma. Att tvingas vistas i detta folkhav, att ta sig fram med alla dessa nya blickar på sig, att befinna sig i stadskärnan. Att vara uppmärksam på trafiken, att ha solen skinande in i ögonen och att inte kunna springa hem och gömma sig ett tag, hämta andan eller släcka ljuset, dra ner rullgardinen och sova en stund, vara där ingen ser en, släppa självmedvetenheten. Men det går inte när en ska arbeta, vara en del av arbetslivet.

Hemma kommer den, den stora tröttheten, jag sover i flera timmar efteråt, varje gång jag har arbetat. Jag återhämtar mig med stor möda, isolerar mig och gör absolut ingenting, inte ens handarbetar. Migränen kommer varje gång, den ligger latent och skvalpar inne huvudskålen, tar sig olika uttryck under dagarna, går upp och ner i vågor. Det är priset av att känna delaktighet.

Å andra sidan, när jag kommer fram till den öppna psykiatriska mottagningen där jag arbetar med brukarrevisioner, hämtar nyckeln till mitt arbetsrum i receptionen, säger hej till sekreterarna, hämtar en kopp kaffe i automaten och lägger min lunchbox i kylskåpet med de andras, då är jag verkligen en del av personalen. Jag tillhör just idag inte dem som är där för att söka hjälp, idag är jag på andra sidan. Det ger mig en styrka och ett skydd, för jag är en av dem som bidrar till den här funktionen, jag är här för att hjälpa till med ett litet bidrag. Det är något inget simulerat arbete kan göra.

Under mina sjukskrivningar har jag hela tiden blivit tilldelad meningslös sysselsättning i sammanhang där alla deltagare är svårt sjuka. Då mår jag bara sämre, jag dras ner av att se sjukdom och att veta att det jag gör är bara något som en arbetsterapeut har hittat på för att patienter inte ska sitta utan något för händerna, inte vara onyttiga. Som kreativ person känns det mer som en förolämpning, jag kan nog hitta mer meningsfulla sysslor om jag vill. Jag kan följa det spår jag redan har på det konstnärliga planet, fortsätta på den inslagna vägen och då blir klipp- och klistra-aktivitet på förskolenivå bara en distraktion. Och en förolämpning. Jag har sex års högskoleutbildning inom design och konst, något det tydligen aldrig kan tas hänsyn till i dessa ordnade aktiviteter.

Vad jag skulle behöva i de situationerna när jag tappar aktivitet är uppmuntran att fortsätta jobba på mina livslånga projekt, skriva de texter, uppfinna nya tekniker och avpröva färg och formidéer, skriva synopsis och projektbeskrivningar, göra stipendieansökningar, fortsätta på tråden där jag en gång lade ner den. Det hade varit det mest konstruktiva och mest gynnande, för alla, för det är ju vad jag vill återgå till i en högre grad när jag mår bättre. Tyvärr är ju samhället fortfarande stelbent där, alla sjuka förväntas vara på samma nivå och hänsyn tas inte till bakgrund eller utbildningsnivå. Alla ska må bättre av ganska enkelt hantverkspyssel. Och det går det ju inte att tacka nej till erbjudna aktiviteter även om det är något de säger, eftersom ens ersättning är beroende av det, inget deltagande, ingen ersättning, alltså förväntas du motprestera även när du är sjuk. Hur sjukt är inte det?

Men idag har jag kommit hit jag aldrig trodde var möjligt, jag har ett meningsfullt arbete på deltid. Och trots att i stort sett all min lediga tid går åt till återhämtning när jag jobbat mina tio timmar i veckan, så är jag ändå delaktig på riktigt och det är ganska värdefullt. När jag går hem ser jag att min bild nu hänger bland alla de andra fotona av personalstyrkan på väggen i väntrummet. Den känslan går inte att simulera.

/Jenny K Lundgren

 


Med pengar kan du prata med någon

khai-bild-blogg-breddareDet är ett trist faktum att bristen av pengar, är ett stort hinder i återhämtningen. Vår målgrupp brukar ligga efter i penningligan på grund av flera olika skäl.
För det första, om man som jag insjuknade i ganska tidig ålder, utan att ha hunnit gå ut på arbetsmarknaden, så får man inte heller någon sjukpenning, även om det finns läkarintyg. I normala fall, ska ett sjukintyg också berättiga till sjukpenning. Istället har jag blivit hänvisad till socialbidrag, som det hette då 1990.
Idag har jag fått sjukersättning på egen begäran. Men någon form av handikappersättning därutöver finns inte – i alla fall är det svårt att få den beviljad för många av oss med psykisk ohälsa.
Ett förslag till handikappersättning är Telebidrag, som jag vill arbeta för. Psykiska handikapp kräver knappast några fysiska hjälpmedel, men däremot så är till exempel behovet av att ringa och prata i telefon ganska stort.
Det lindrar faktiskt mycket att kunna prata med någon, när man känner sig ensam eller mår dåligt. Numera kan man också ”prata” via internet, genom att delta i den diskussionsfloran som finns där.

/Khai Chau


Fel att ställa utsatta grupper mot varandra

JimmieTrevett_FOTO_IdaKnudsen-lågupplöst-passfotoPersoner med psykisk ohälsa är en av de grupper med sämst ekonomi samhället. Så har det sett ut i 30 års tid, och de satsningar som nuvarande regeringen har gjort på vår grupp är visserligen bra men inte tillräckliga. Personer med psykiska funktionsnedsättningar har det sämst av alla grupper inom funktionshinderrörelsen och 9 av 10 uppger att de har nedsatt arbetsförmåga (se Revansch sid 13-14).

Detta är frukanstvärt och politikerna, oavsett parti, måste se till att levnadsstandarden förbättras för vår grupp.

Inom vissa kretsar tycks det tyvärr dock florera en uppfattning om att vår grupp skulle ha det dåligt på grund av invandringen.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, tar starkt avstånd från den uppfattningen. Det är helt fel att sätta utsatta grupper mot varandra. Istället bör alla människor med psykisk ohälsa – oavsett etnicitet – jobba tillsammans för att levnadsvillkoren ska förbättras för oss. Och alla – oavsett var du är född – ska välkomnas inom RSMH.

Hur ska resurserna räcka när det talas så mycket om nedskärningar? kanske någon undrar nu.

Vi har inga tydliga svar, men anser för det första att det är oklart om invandringen är kostsam på lång sikt. Vissa studier visar att invandring kan vara en vinst för ett land. För det andra handlar det om politiska prioriteringar. Samhället kan utformas på många olika sätt.

Staten kan se till att skatteintäkterna ökar så att de gemensamma resurserna blir större. Därtill handlar det om hur pengarna i statskassan omfördelas. Vi anser så klart att politikerna bör prioritera en mänskligare sjukförsäkring, förbättra möjligheterna till återgång i arbete, förbättra psykiatrin och se till att kvaliteten på stödet inom kommunerna höjs.

Därtill kan vården och stödet till personer med psykisk ohälsa bli effektivare. Lösningen heter brukarinflytande. Genom att personer med psykisk ohälsa får vara medbestämmande i besluten skräddarsys vården och stödet efter individen och kvaliteten höjs. Personen får makt över sitt eget liv, och det leder till återhämtning. Det är ju bara du själv som vet var skon klämmer.

Det finns andra sätt för politikerna att omfördela statskassan än att ta från människor i nöd. Alla personer med svårare psykisk ohälsa bör få det bättre ekonomiskt – oavsett etnicitet. Så ökar den psykiska hälsan.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

PS. Här går det att läsa mer om riksdagspartiernas vallöften när det gäller reformer som påverkar personer med psykisk ohälsa.

 


Tack till dig som hjälpte mig när jag var i nöd

För flera år sedan bodde jag i en liten etta i en ruffig del av staden. Jag hade min son hos mig ungefär halva tiden och jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Det var omöjligt att tänka att någonting skulle lösa sig, att min situation någonsin skulle kunna bli bättre. Vi trivdes inte där, det var fullt av familjer med djupa sociala problem, barn for illa och en massa saker hände som fick en att må dåligt: det var krossade glasrutor med splitter ingen plockade upp, slagsmål i lägenheterna, polisutryckningar, jag hittade ofta stulna, länsade handväskor i trapphuset. När jag skulle följa mitt barn till skolan kunde det ligga gubbar som sov ruset av sig i trappan som vi fick kliva över för att komma förbi, vodkaflaskan stod bredvid. Det var inget bullerbyhus precis, om ni förstår.

Jag avskydde att bo där men hade samtidigt väldigt lite förmåga att agera och se framåt. Jag anmälde i alla fall mitt intresse för att byta lägenhet inom samma fastighetsföretag, för jag visste ju att jag hade noll chans att få en lägenhet, med min ekonomi och situation, ute på bostadsmarknaden. Det kom inte in några bytesförslag och en dag när jag mådde lite bättre, ringde jag in till företaget för att fråga varför jag inte fått några förslag på nya lägenheter. Jag berättade hur vi hade det och den unga lägenhetsförmedlaren som svarade sa att jag skulle vänta lite, hon skulle kolla någonting och sedan ringa tillbaka. Hon gjorde som hon lovade, hon ringde snart och sa att hon hade en tvåa jag kunde få titta på redan i morgon, hon skulle bara visa den för mig och den låg mitt i stan! Jag var extatisk, det är så otroligt unikt att mötas av förståelse i min situation, särskilt när en ringer ett stort, vinstdrivande företag.

Jag visste att jag skulle tacka ja till lägenheten hur som helst, jag hade inga andra alternativ. När jag gick dit för att titta på den blev jag tyvärr ganska besviken då det inte var en tvåa i egentlig mening: den hade öppen planlösning och nåt kök var det egentligen inte tal om även om det fanns en spis. Men jag tog den. Den var milsvida mycket bättre än den jag hade för tillfället, det var ett säkert område och det låg en fin skola till mitt barn precis runt hörnet.

Nu har vi bott här i fem år, min son bor hos mig hela tiden, vi har det bra. Det har inte varit ett idealiskt boende för oss och nu är det dags att flytta igen. Jag har lyckats få en riktig tvåa genom den allmänna bostadskön i det kommunala fastighetsföretaget efter fyra års köande. Det är också ganska fantastiskt.

Jag glömmer aldrig den människa som hjälpte mig den gången, hon gjorde det för att hon tyckte att det var det rätta att göra, inte för att det tillhörde hennes uppgifter. Hon såg vår nöd och hon gjorde ett undantag från företagets policy och gav mig en lägenhet som passade oss bättre än den vi hade. Där mötte jag en människa som såg och som vågade. Hon hjälpte mig för all framtid, för jag blev varse om att sådant kan hända i vår värld och det är jag henne tacksam för.

/Jenny K Lundgren


Bidrag – en fråga om människosyn?

Fredrik-allvarig1-låg1Jag har på sista tiden reflekterat över bidrag. Och inte bara bidrag utan människosynen som ligger bakom alla bidrag. Det finns olika typer av bidrag. Det är sant som sägs att när rika personer ska få bidrag kallas det för avdrag och när fattiga får det kallas det för bidrag. Eller ta fallen med skatteplanering. Det anses då som smart att undvika att betala skatt. Om en skatteplanerare får ner sina skatter under 10 procent anses denna person som smart. Varför?

Sanningen är att om en person skatteplanerar så kan denna givetvis välja vilken nivå skatterna ska hamna på. Om en sådan person anser att skatterna är för höga kan ju denna person välja att betala 30 % i skatt likaväl som 10 %. Det är bara att planera annorlunda. Då skulle denne person ligga i nivå med övriga Sverige men av någon anledning väljer man att skatteplanera ”smartare”. Detta är givetvis accepterat av nästan alla i Sverige.

Tänk sedan på barnbidraget. Så att barnfamiljer ska få det ekonomiskt hållbart. Det betalas ut till alla som har barn. Ett av skälen som ges är att det görs för att inte särbehandla någon att bara ge bidrag till fattiga barnfamiljer utan detta bidrag har alla rätt till – rika som fattiga. Och det är ingen som ser något fel i det.

Tänk sedan på pensioner. Ett av skälen det betalas ut är att personer som förvärvsarbetat hela livet ska få det ekonomiskt hållbart på ålderdomen. Eller vänta nu…. Där blev det något fel i tankegången. Pensioner ses som en utgift för staten som är på väg att bli för kostsam. Det ska sparas. Jag har läst om äldre som blivit hemlösa då deras pension inte räckt till att betala hyra, mat, kläder och övrigt.

Tänk sedan sjukersättning. Varför betalas det ut till folk? En anledning tycker jag borde vara att personer med funktionsnedsättning eller som är sjuka får en inkomst som de kan leva på. Det borde räcka till mat, hyra, kläder och lite övrigt. Så att det går att leva på det och ha det bra.

Nu är det dock så att om en person lever på sjukersättning behövs också ofta andra bidrag för att det ska gå runt. Bostadstillägg till exempel. Det beror på att sjukersättningen i sig själv ofta är för låg att kunna leva på.

Är det inte så att bristande skatteintäkter på grund av skatteplanering, synen på barnbidrag där alla ska kunna få tillräckligt med inkomst för att kunna försörja sina barn och synen på personer med psykisk funktionsnedsättning (läs sjukersättning) skiljer sig åt. Sjukersättning ses inte längre som en rättighet som ges för att personer ska kunna leva ett bra liv. Synen på olika bidrag skiljer sig alltså åt och detta har nog i grunden med synen på människor att göra.

Själv anser jag att alla i samhället ska kunna leva ett gott liv. Om någon har en funktionsnedsättning ska denna person också få resurser och hjälp om det behövs för att kunna leva ett gott liv. Men synen på personer med sjukersättning fungerar inte så och det är av någon anledning naturligt och normalt för alla.

Själv har jag hamnat i ett dilemma med dessa bidrag. Själv lever jag på sjukersättning just nu. Jag har jobbat i några år och sparat en liten slant. Det gör att jag inte får bostadstillägg. Så nu får jag ut ungefär 6000 kronor efter skatt som jag ska leva på och som ska räcka till allt. Det räcker ungefär till hyran och sedan går jag back resten av utgifterna i månaden då jag nu har en sparad slant. Se det som ett privilegium att ha en liten slant på banken. Men det gör att jag kommer att spendera allting av mina besparingar då jag går back varje månad och kan inte pensionsspara eller dylikt utan allting kommer att gå åt till mat för dagen. Sedan när jag gjort slut på besparingarna kommer jag få bostadstillägg igen. Då blir inkomsten så låg att jag inte vet om det kommer att gå runt i långa loppet.

Sjukersättning idag ses inte som en inkomst som ska gå att leva på –precis som pension. Varför är det så? I mitt ställe kommer jag att knappt kunna leva på sjukersättning för att sedan gå över till pension som kommer att bli ännu lägre och som jag i nuläget inte tror mig kunna leva på. Vilka framtidsutsikter, va? Och detta gäller inte bara mig. Det gäller många. Och får vi något lättare break någon gång i livet och kommer över lite pengar blir vi särbehandlade och får vackert spendera våra besparingar på mat och husrum. Sedan är vi fattiga igen.

Jag är medveten att detta inlägg kan ses som ett personligt gnällinlägg. Men jag vill betona att RSMH i valtider som nu är vill lyfta fram personer med psykisk ohälsas ekonomi. Och då vill jag propagera för att det är anledningen till att bidrag betalas ut som bör lyftas, Synen på bidrag bör förändras. Jag är medveten om att det finns familjer som får barnbidrag som utan detta inte skulle kunna försörja sina barn. Men om man inte kan försörja sig på sjukersättning – och det är en stor grupp så får man glatt gå under. Och det är accepterat.

Nej människor är människor oavsett ålder och om man förvärvsarbetar. Det är inte bara bidragen som bör höjas lite utan synen på människor som bör förändras. Människor är inte bara kostnader. Vi är individer som bör ha ett (ekonomiskt) värdigt liv. Oavsett. Så det så.
Fram för barnbidragstanke för personer med sjukersättning!!!!

/Fredrik Gothnier