Medicinsk behandling får inte baseras på gissningar

Min bloggarkollega Pebbles Karlsson Ambrose förmedlar i föregående blogginlägg sina intryck från ett besök vid Karolinska institutet under ”Schizofrenidagen” i våras. Hon beskriver bland annat den svenska schizofrenistudien (”S3”) och det relativt nya inflammationsspåret i institutets sökande efter förklaringar till psykotiska tillstånd. Pebbles slutsats är att alla typer av insatser kan vara värda att pröva mot den psykiska ohälsan. Läkaretikens främsta bud är emellertid att aldrig tillfoga skada, och psykiatrins medicinska behandlingar har en lång rad allvarliga biverkningar, utan att man egentligen vet vad man behandlar med preparaten. Psykiatriska diagnoser är konstruerade utifrån subjektivt bedömda symtombilder. Ur naturvetenskaplig synvinkel saknas det kunskap om den psykiska ohälsans primära orsaker. Det innebär i praktiken, att potenta, biokemiska ingrepp i kroppens funktioner baseras på rena gissningar. Något som rimligen inte kan betraktas som acceptabelt i modern sjukvård.

Avsikten med schizofrenistudien S3 är att försöka kartlägga genetiska faktorers inverkan på uppkomsten av psykostillstånd. Det är i sig inget fel att ha den utgångspunkten för forskningen, men när man redan i förutsättningarna för studien grovt övertolkar forskningsresultat om ärftlighet, är risken stor att man också går vilse i sin metodik och i sina kommande slutsatser. Vad vi vet idag är att ett antal genvarianter, som man tror påverkar sårbarheten för psykisk ohälsa, i viss men mycket måttlig utsträckning är överrepresenterade hos människor med psykisk ohälsa. På mer lättförståelig svenska betyder det, att genvarianterna finns hos flertalet människor – även ”friska” sådana! – men oftare i lite högre grad hos människor med psykisk ohälsa. Det finns alltså människor som har varianterna, utan att lida av ohälsa, och det finns människor som inte har fler av dem än andra, men som ändå lider av psykisk ohälsa. Den enda slutsats man kan dra av dessa fynd är, att genvarianterna ingår i den mänskliga normalvariationen och att det krävs andra faktorer för att människor skall drabbas av psykisk ohälsa. Generna är alltså inte orsaken till ohälsan!

Inflammationsspåret är på många sätt intressant och går kortfattat ut på, att inflammationer, exempelvis orsakade av infektioner, skulle kunna ligga bakom mycket av den psykiska ohälsan. Inte osannolikt kan infektioner på det sättet bidra till att öka sårbarheten för psykiska påfrestningar, men kanske än mer intressant är att stress, framförallt långvarig sådan, ger upphov till just inflammatoriska processer i kroppen. Psykosociala påfrestningar är den kanske främsta orsaken till stresspåverkan, och ju mer sårbar en människa är – exempelvis under tidig barndom – desto större blir stresspåverkan i kroppen. En av många effekter av stress är att immunförsvaret aktiveras, vilket anses ha till syfte att skydda kroppen från insjuknanden, när en människa hotas och måste försvara sig. Vid upprepat stark eller långvarig stressförhöjning överaktiveras emellertid immunförsvaret, som då kan skadas permanent. Det kan i sin tur leda till autoimmuna reaktioner och sjukdomar, och det kan också skada den hormonella balansen i kroppen. Resultatet blir bland annat destruktiva, inflammatoriska processer, dvs. just sådant man nu har sett spår av hos människor med psykisk ohälsa.

Varken inflammationsspåret eller den nu rådande kunskapen om genetiska samband ger därför grund för slutsatser om genetiska/biologiska orsaker till psykisk ohälsa. Faktum är att det vi idag vet snarare stärker den miljögrundade och kanske framförallt den psykosociala förklaringsmodellen. En föreläsning av dr. Vincent Velitti vid California Institutes of Preventive Medicine ger en god illustration till det ovan beskrivna.

/Hannes Qvarfordt


Finns bot mot schizofreni att finna i genetiken?

model house (1)Jag var på Schizofrenidagen på Karolinska Institutet strax innan sommaren och lyssnade på ett gäng talare om vad som händer på området. Där berättade man om svenska schizofrenistudien S3 där man genom blodprov försöker lista ut gemensamma nämnare för psykospatienter rent genetiskt. Tanken är att man ska kartlägga ärftligheten och på så vis komma närmare en bot mot psykossjukdomar. Dagens antipsykotika lindrar enbart symtom.

Ett botemedel ligger nog långt fram i tiden om det ens kommer att bli till, men forskarna har fått möjlighet att träffa 5 000 patienter i Sverige och USA och frågat en del frågor till dessa patienter. Man har dessutom tagit ett blodprov på alla dessa människor. Förr i tiden var den här typen av undersökningar helt omöjliga att göra, för att leta genom på en sådan stor grupp var så dyrt och krångligt att det var ogenomförbart. Men nu på 2010-talet går det och för många forskare (inte bara inom psykiatrin) har det varit ett stort genombrott vetenskapligt att ta blodprov på stora grupper. Just nu är den här studien förlängd och man letar efter 5 000 nya personer som vill vara med. Det är frivilligt att delta. Anmälningsblankett och mer information finns här.

Föreläsningen var intressant och handlade mycket om genetik. Man har hittat mer än ett 80-tal gener (utav människans över 20 000 gener) som samspelar vid just psykossjukdomar. Men när det gäller arv och miljö så är gåtan svårare att knäcka. De här generna triggas vid olika tider i livet (i olika åldrar) hos en person med genetisk skörhet och det finns säkert många bärare av dessa gener som aldrig får psykoser. Ibland verkar det vara så att man måste ha både en genetisk skörhet och tunga livsbelastningar i kombination för att en psykossjukdom ska utlösas (och ibland till och med ett missbruk). På frågan hur mycket vi påverkas av vår uppväxt och miljö svarar Katarina Gospic så här i artikeln “Forskare med huvudet fullt av hjärnor” i Dagens Nyheter:
– Jättemycket. Vi har mellan 20 000 och 30 000 gener och varje gen kan ställas in på 2 000 olika sätt, som också påverkas av miljön. Det öppnar upp för massor av möjligheter.

I mina drömmar vill jag att vetenskapen skulle komma på just botemedlet för psykossjukdomar, där vi patienter skulle bli vinnare. Mycket forskning görs inte på den här gruppen, helt enkelt för att schizofrena har det så himla svårt och är en fattig målgrupp. Många i andra länder skulle inte ha råd med medicinering eller andra behandlingsmetoder ens om de fanns och vi blir som grupp inte så intressanta för till exempel forskning. Men i många västerländska länder, som i Sverige, ser många som arbetar på läkemedelsbolag den svenska staten som en kund. Vi patienter kan köpa ut medicin med ett högkostnadsskydd, vilket innebär att det är i praktiken staten som förbarmar sig över denna mycket utsatta grupp.

Jag vet att många inom RSMH inte tycker att den biologiska vägen med mediciner är rätt väg att gå. Jag tror på kombinationer. Jag tror både på medicinering, terapi, livsstilsförändringar och you name it. Hannes Qvarfordt, som också skriver här på RSMHBloggen, har tänkt kring detta. Han menar att biologismen helt tagit över psykiatrin och allt som typ händer är att folk medicineras som enda alternativ när de söker vård. Han skriver bland annat inläggen: Är arv smakligare än miljö (länk), Karolinska väljer biologismen och De mystiska, psykisk sjukdomarna.

Jag håller med Hannes om att det i psykiatrin ibland är så att diskussionen om medicinering helt tar över. Men i de nya nationella riktlinjerna lyfter man fram psykosociala insatser som en omistlig del av vården. Jag tänker att det är så många miljöfaktorer som spelar in, hur vi lever och vilka livsval vi gör. Självklart ska vi ha samtal i vården, terapi och krishantering. Allt annat känns konstigt.

Andra saker som diskuterade under Schizofrenidagen var migration och stressfaktorer och risk för schizofreni hos människor som flyr från andra länder eller som flyttar hit till Sverige. Många av dessa söker hjälp hos psykiatrin ju. Talare var Christina Dalman som arbetar på Institutionen för folkhälsovetenskap på KI.

Sedan talade Håkan Karlsson, docent, om inflammationsspåret. Jag har undrat en hel del över det. Hur det där inflammationsspåret egentligen forskas på är jag lite undrande över och inte helt insatt i, men det finns forskning som visar att det finns en sårbarhet för psykisk sjukdom i gener kopplade till inflammation. Och man menar att inflammation i hjärnan gör att människor mår psykiskt mycket dåligt. Man menar att patienters immunförsvar hänger ihop med det psykotiska alltså.

Jag vill ge ett exempel: Själv har jag haft problem med atopiskt eksem, det vill säga mitt immunförsvar är överaktivt och attackerar den egna huden. Min läkare på vårdcentralen frågade mig då om jag var sjuk ofta, typ förkyld eller så. Jag deklarerade stolt att sjuk i den bemärkelsen var jag nästan aldrig. Men han tyckte inte att det var bra, han menade på att det ingår i en “vanlig” människas liv att vara krasslig lite då och då. Att ha ett överaktivt immunförsvar innebar alltså för mig att jag var mindre ofta förkyld men också att jag hade atopiskt eksem som barn.

Jag har träffat ett par människor med ett hårt missbruk och folk som är hemlösa och de är nästan aldrig förkylda eller mår vanligt dåligt trots svåra livsomständigheter, vilket är rätt konstigt faktiskt. Deras immunförsvar är på topp eller överaktivt verkar det som. Men det kan också vara så att dessa människor har en hög smärtgräns och därmed inte tycker att de är sjuka. Jag menar, en annan person hade kanske gått till doktorn för länge sedan.

Men det kan också vara så att när man är psykotisk eller svårt psykiskt sjuk så kan det vara lätt att skylla allt på stress och man kanske inte är helt medveten om att man har en infektion i kroppen. Jag har träffat människor med psykossjukdomar som blir dängsjuka av penicillin, men vet du vad – ibland tror jag att en redig penicillinkur hjälper om människor är superhängiga. Man kan som sagt ha en inflammation i kroppen utan att veta om det. Har du inte varit “normalt” sjuk på många år så kanske det är något som är fel? Det är lätt att psykossjukdomen tar överhanden och överskuggar allt annat mående. Fråga din läkare om råd.

Nåja, det finns i alla fall forskning som visar att de här generna som har med psykossjukdomar att göra också påverkar immunförsvaret. Immunmarkörerna finns hos patienter med psykos, alltså schizofreni. De finns också hos personer med bipolär sjukdom, men bara hos de patienter de som uppvisar psykos. Intressant, eller hur? Hur tänker du kring det här?

/Pebbles Karlsson Ambrose

 


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?

model house (1)Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.

Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.

Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!

Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.

Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.

Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.

Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.

/Pebbles Karlsson Ambrose


Tänk på konsekvenserna för oss med psykisk ohälsa

PaulinaFör ett tag sedan krockade ett flygplan under konstiga omständigheter. Det dröjde inte länge innan man hittade läkemedel och sjukintyg i lägenheten som tydde på att piloten hade någon form av psykisk ohälsa och häxjakten var i full fart.

Viktigt att tänka på: människor med psykisk ohälsa har genom alla tider porträtterats som mindre begåvade, mindre värda. Media älskar en smaskig historia men det man inte har i åtanken här är vad konsekvenserna av detta kommer få eller kanske redan har fått för följder. Att koncentrera sig på att denna tragiska händelse skulle bero på psykisk ohälsa kan få väldigt negativa konsekvenser för oss som lever med psykisk ohälsa.
Det vi vet idag är att tre av fyra lever med någon form av psykisk ohälsa eller känner någon i sin närhet. Så hur många påverkar detta? Ja, tre av fyra.

Depression är en av de vanligaste formerna av psykisk ohälsa, över 20 procent drabbas av depression i vuxen ålder. Det kan drabba framgångsrika personer, likväl som gemene man. Att då påstå att dessa inte skulle kunna arbeta inom vissa yrken är absurt.

Viktigt att komma ihåg är också att det är ytterst sällan som någon person med psykisk ohälsa skadar andra. Sannolikheten att en schizofren person till exempel blir skadade av andra eller av sig själv är större än att hon skadar någon annan.

Jag har nu i några år varit en del av (H)järnkoll och försökt få folk att våga öppna sig och prata om det som gör ont och det vi väljer att dölja nämligen vår psykiska hälsa. Jag är ledsen över att medias häxjakt kommer leda till att många kommer välja att dölja sin psykiska hälsa i rädslan om att bli jämförd med piloten som störtade planet.

Händelsen är otroligt tragisk och jag sörjer att så många människoliv gick till spillo.
Men att spekulera i att orsaken endast skulle bero på hans psykiska hälsa kostar så mycket mer än tittarsiffror, sålda tidningar och webbtester. Det kostar människor deras självkänsla det kostar oss trygghet och kanske till och med integritet.

/Paulina Tarabczynska

PS. Läs även denna text i the Guardian som tar upp liknande tankegångar:

http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/mar/27/depression-germanwings-tragedy-pilot-andreas-lubitz-mental-health?CMP=fb_gu

Vart vänder vindarna? Regeringsförklaringen väcker frågor och hopp

bild[8]lågupplöstOmstart Sverige tog idag fart med Stefan Löfvens regeringsförklaring och presentationen av hans tillträdande regerings ministrar. Med ett lite skakigt och svårtolkat mandat kommer nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bilda en minoritetsregering. Stefan Löfven vågade sig ändå på att lova ett och annat i sin regeringsförklaring.

Det stycke man, som RSMH-medlem med inblick i utsatta människors vardag, nog starkast reagerade på var att vi äntligen får upp målbilden jämlik hälsa på den högre dagordningen och att en kommission ska tillsättas (Se Regeringsförklaring 2014 sidan 11 stycke 3).

För gruppen med allvarligare psykisk ohälsa, som till exempel schizofreni, har nämligen vår ”likvärdiga” vård i Sverige inneburit över 20 års kortare liv jämfört med övriga dödliga i befolkningen. Detta inte minst på grund av märkliga utfall i den mer renodlade kroppssjukvården för gruppen. Under de senaste fyra åren har Socialstyrelsen i rapport efter rapport rapporterat om de bakomliggande faktorer som kan kopplas till den nedslående statistiken utan att detta föranlett regeringarna som varit att lyfta frågan om jämlik hälsa i en regeringsförklaring.

Löfvens initiativ och löfte om tillsättande av en kommission för jämlik hälsa väcker hopp om att äntligen något på allvar kan göras. Efterlängtade är även de vackra orden om att människor med psykisk ohälsa och personer med funktionsnedsättning ska få bättre möjlighet till vård, boende, rehabilitering, delaktighet och sysselsättning (se Regeringsförklaring 2014 sidan 3 och 11). Vi hoppas även att frågan om  tillgänglighet för personer med psykiska funktionsnedsättningar lyfts.

Nu är hoppet väckt och löftet gett. Vad den nya regeringen förmår leverera återstår dock att se.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Tillbaka till framtiden?

Hannes 4Två händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:

1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)

2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)

3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)

4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)

5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.

Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!

Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:

1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)

2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?

3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)

Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!

/Hannes Qvarfordt